Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

1

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 15 april 1937 kl. 3 e. nr.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, angående
yrkesutbildning av tuberkuloskonvalescenter i
vissa fall.

I en inom riksdagens andra kammare väckt motion, nr 389, har herr
Lindberg i Umeå hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla om utredning av frågan örn yrkesutbildning av tuberkuloskonvalescenter
i sådana fall, då återgång till förutvarande yrke anses
kunna medföra återfall i sjukdomen, samt framläggande för riksdagen av
de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Ifrågavarande motion hänvisades av andra kammaren till dess andra tillfälliga
utskott, som inhämtat utlåtanden från medicinalstyrelsen, socialstyrelsen
och pensionsstyrelsen, varjämte svenska landstingsförbundet, svenska
landskommunernas förbund och svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
inkommit med yttranden. Berörda yttranden återfinnas såsom bilagor
(A—F) till detta utlåtande.

För egen del har andra kammarens utskott anfört följande:

Det spörsmål, som motionären här upptagit, synes väl förtjänt av beaktande
från det allmännas sida. Av den av medicinalstyrelsen lämnade redogörelsen
framgår med full tydlighet, att det här gäller — förutom patienternas
rent personliga och ideella intressen — mycket stora ekonomiska värden
att tillvarataga för samhället. I regel är det just ungdomen och personer
i sin bästa arbetsålder, som drabbas av tuberkulossjukdomar och deras för
arbetsförmåga och yrkesval menliga verkningar. Av de åberopade yttrandena
framgår vidare, att detta synnerligen viktiga samhällsspörsmål visserligen ej
förbisetts, ty flera utredningar och i begränsad omfattning även positiva
åtgärder i syfte att bereda de sjuka bistånd i annan form än rent medicinsk
vård hava verkställts.

Utskottet vill i detta sammanhang blott erinra örn de utredningar, som
igångsatts av pensionsstyrelsen (i fråga örn invaliditet i allmänhet) och av
nationalföreningen för tuberkulosens bekämpande. Kuratorsinstitutionen vid
sjukhus och sanatorier bör ej heller här utelämnas. Pensionsstyrelsens utredning
synes emellertid vara i huvudsak orienterad åt andra områden av
invaliditeten och dess bekämpande, och det torde kunna ifrågasättas örn
nationalföreningen är i stånd alt ägna frågans samhällsekonomiska sida tillräckligt
beaktande och bidraga till en effektiv lösning av detta mångsidiga
spörsmål. Då det kan förväntas, att eventuella åtgärder i motionens syfte

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 12 samt. 2 avd. Nr 3. 1

Motionen.

Infordrade

yttranden.

Andra

kammarens

utskott.

2

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

Andra

kammaren.

Utskottet.

mäste komma att vidtagas och bekostas av samhället självt, synes en offentlig
utredning i enlighet med motionärens önskemål vara berättigad. Endast
en av statsmakterna igångsatt allsidig utredning torde kunna åstadkomma
en ur social synpunkt tillfredsställande belysning av frågan och ge uppslag
till dess lösning under skilda förhållanden alltefter yrke, kön, landsdelar
o. s. v. Detta särskilt i betraktande av att kostnadsfrågan och spörsmålet
om kostnadernas eventuella fördelning mellan stat och kommun, landsting,
pensionsväsen etc. vid utredningen i hög grad måste beaktas. Att härvid
redan i annan ordning verkställda utredningars resultat kunna bliva av stort
värde är naturligt.

I likhet med vad av medicinalstyrelsen framhållits synes det lämpligt, att
en utredning på hithörande område utvidgas utöver motionens ram till att
avse jämväl de sanitära och ekonomiska verkningarna av de tuberkulösa
sjukdomarna på ej blott de insjuknade utan även deras familjer och omgivning
(exempelvis en persons avstående under viss tid efter sjukhusvård
från utövande av yrke av hänsyn till omgivningens risker). Utskottet, som
ej torde hava att i detta sammanhang närmare ingå på ett dylikt utvidgat
program, utgår emellertid från att, därest en utredning av åsyftat slag kommer
till stånd, den får i uppdrag att verkställa en allsidig undersökning av
frågan.

Utskottet, som behjärtar vikten av att detta betydelsefulla spörsmål snarast
möjligt erhåller en tillfredsställande lösning, får därför — undei åberopande
av innehållet i de avgivna yttrandena och vad utskottet i övrigt
här ovan anfört — hemställa, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla örn utredning av frågan om yrkesutbildning av tuberkuloskonvalescenter
i sådana fall, då återgång till förutvarande yrke anses
kunna medföra återfall i sjukdomen, samt framläggande för riksdagen av
de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Denna hemställan bifölls av andra kammaren med den ändring, att ordet
»riksdagen» utbyttes mot »andra kammaren för sin del».

Första kammaren, som jämlikt föreskriften i § 63 riksdagsordningen erhållit
del av detta andra kammarens beslut, har hänvisat ärendet till sitt
andra tillfälliga utskott.

Utskottet har vid övervägande av vad i ärendet förekommit funnit sig
kunna instämma i vad andra kammarens utskott anfört.

Utskottet hemställer därför,

att första kammaren måtte biträda andra kammarens i
ärendet fattade beslut.

Stockholm den 15 april 1937.

Å utskottets vägnar:

G. HEUMAN.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3

3

Närvarande: herrar Heuman, Anders Andersson, Holstenson, J. A. Theodor Nilsson,
John Björck, Sundvik och von Horn.

Bil. A.

Till Riksdagens Andra kammares andra tillfälliga utskott.

Genom beslut den 5 februari 1937 har Kungl. Maj:t anbefallt medicinalstyrelsen
att senast den 5 mars 1937 till eder avgiva yttrande över en i riksdagens
andra kammare väckt motion (nr 389: 1937), vari på anförda skäl
hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning av frågan örn yrkesutbildning av tuberkuloskonvalescenter
i sådana fall, då återgång till förutvarande yrke ansåges kunna medföra
återfall i sjukdomen, samt framläggande för riksdagen av de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

I anledning härav får medicinalstyrelsen anföra följande.

Styrelsen kan vitsorda, att de synpunkter, som framförts i motionen, äro
i hög grad beaktansvärda och att en utredning rörande organisationen av
yrkesutbildning av tuberkuloskonvalescenter är synnerligen önskvärd.

Emellertid vill styrelsen famhålla, att det vore fördelaktigt, om en utredning
av det slag, motionären förutsätter, gåves en vidare omfattning, än vad i
motionen angivits. De tuberkulösa sjukdomarna orsaka nämligen för de insjuknade
ekonomiska och andra svårigheter av olika slag, bland vilka den i
motionen angivna är en. Det synes styrelsen angeläget, att en blivande utredning
komme att i hela dess vidd omfatta frågan örn den ogynnsamma inverkan
i ekonomiskt avseende, som de tuberkulösa sjukdomarna medföra för
de insjuknade och deras familjer, samt möjlighet att bringa hjälp i detta
avseende.

Styrelsen är i tillfälle meddela, att en utredning av ifrågavarande slag för
närvarande pågår, anordnad av Svenska Nationalföreningen mot tuberkulos.
Styrelsen har på begäran erhållit här bifogade avskrift av en skrivelse till
Nationalföreningens styrelse den 20 januari 1937 från f. d. generaldirektören
Nils Hellström och medicine doktorn Gustaf Neander. Styrelsen har inhämtat,
att Nationalföreningens styrelse vid sammanträde den 22 sistlidne
januari med anledning av förenämnda skrivelse tillsatt en kbmmitté med
uppdrag att verkställa den i skrivelsen föreslagna utredningen. Till medlemmar
av denna kommitté hava utsetts f. d. generaldirektören Hellström, ordförande,
direktören i Svenska fattigvårds- och barnavårdsförhundet Karl J.
Höjer, direktörsassistenten i försäkringsaktiebolaget Fylgia G. Eklundh samt
sekreteraren i Svenska Nationalföreningen mot tuberkulos, medicine doktorn
Neander. Styrelsen har sig bekant, att denna kommitté under sitt hittills förda
arbete även har beaktat frågan örn yrkesutbildning för tuberkuloskonvalescenter
och alt en utredning härom ingår i kommitténs program.

Stockholm den 4 mars 1937.

EINAR EDÉN.

Gustaf Neander.

I Einar Hedberg.

4

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

Av avskrift. ''

Till styrelsen för Svenska Nationalföreningen mot tuberkulos.

Sjukdomen lungtuberkulos har utan tvivel i stort sett en ogynnsammare
återverkan på de sjukas ekonomiska situation än någon annan sjukdom.
Detta sammanhänger dels därmed, att insjuknandet oftast sker i den yngre
levnadsåldern, under studie- och yrkesutbildningstiden, eller under de första
åren av en egen verksamhet efter läroårens slut, dels med sjukdomens ofta
långvariga förlopp och den nedsättning av arbetsförmågan, som ofta inträtt
vid behandlingens slut. Ej sällan tvingar insjuknandet i lungtuberkulos till
avbrott i studier eller yrkesutbildning eller till upphörande med en påbörjad
verksamhet. Efter genomgången behandling, även örn resultatet av densamma
varit gynnsamt, kan återgång till förut bedriven verksamhet vara
förenad med stora vanskligheter. Övergång till annat yrke eller annan verksamhet
erbjuder också vanligen stora svårigheter.

Förhållandena härvidlag ställa sig givetvis mycket olika, beroende bl. a.
på arten av föregående anställning eller verksamhet (stats- eller enskild
tjänst eller privat yrkesutövning) ävensom på vederbörandes ekonomiska
situation, örn i ena fallet skulder, i det andra besparingar eller förmögenhet
förefinnas.

För det övervägande flertalet av dem, som sjukna i lungtuberkulos, är
emellertid det ekonomiska läget säkerligen sådant, att sjukdomen, sjukvården
och eftervården medföra en påfrestning på ekonomien, som ger anledning
till oro och bekymmer.

De utredningar angående tuberkulosen och tuberkulosvården, som hittills
dels genom statens, dels genom Nationalföreningens försorg utförts, hava i
allmänhet icke inbegripit ovan antydda spörsmål.

En närliggande fråga beröres emellertid i statens sjukvårdskommittés betänkande
(1934), nämligen den s. k. eftervården för vissa kroniska fall av
lungtuberkulos, vilkas kurativa vård är avslutad, men vilka på grund avreducerad
arbetsförmåga icke kunna återgå till förvärvsarbete eller på grund
av den smittfara de utgöra för omgivningen helst icke böra leva i intim kontakt
med andra människor. Sjukvårdskommittén förordar, att dessa kroniska
tuberkulosfall beredas vård å mindre anstalter (B-anstalter), som för dem
skola fungera såsom konvalescenthem och där tillfälle till sysselsättning
borde beredas dem. Däremot avråder kommittén från inrättande av särskilda
arbetskolonier för dessa tuberkulospatienter. Det sistnämnda uttalandet torde
grunda sig på en undersökning, som Nationalföreningen utförde år 1926 rörande
möjligheten att i Sverige inrätta lantkolonier för sådana kroniska tuberkulossjuka
efter mönstret av de engelska »farm colonies», vilken undersökning
bibragte Nationalföreningens dåvarande styrelse den uppfattningen, att
lantkolonier av förenämnda art icke lämpade sig för svenska förhållanden.

Någon allmän utredning rörande möjligheterna att genom särskilda åtgärder
från det allmännas sida minska tuberkulosens skadliga inverkan på den
av sjukdomen angripnes ekonomi har däremot icke förekommit inom vårt
land ej heller finnas några allmänna stadganden rörande sådana åtgärder.

Däremot förefinnas bestämmelser örn att statstjänare, som på grund av
smittfara avstängas från tjänstgöring, kunna under viss tid åtnjuta oavkortade
avlöningsförmåner och örn ersättning till dem, som under militärtjänstgöring
ådragit sig sjukdom.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

5

Genom dessa specialåtgärder synas oss de allmänna principiella synpunkter,
vi ovan antytt, i viss mån vunnit statsmakternas beaktande.

Det har tidigare ifrågasatts, huruvida en utredning av detta slag skulle
falla inom ramen för Nationalföreningens uppgift, som är »att med alla till
buds stående medel verka för bekämpandet av tuberkidosen som folksjukdom».
Emellertid torde enligt nutida uppfattning de ovan anförda ekonomiska
olägenheter, som tuberkulosen medför, vara en fråga som icke blott
gäller den enskilde sjuke och hans familj utan även berör det allmännas intressen
därigenom att de kunna vålla svårighet eller t. o. m. utgöra ett bestämt
hinder för genomförande av en effektiv smittprofylax. Det kan t. ex.
från denna synpunkt bliva nödvändigt framställa krav på att tuberkulösa
personer, som äro bacillförande, men känna sig fullt arbetsföra, för längre
eller kortare tid avstå från sin verksamhet, om de genom denna kunna anses
utgöra en fara för omgivningen. Detta kan framför allt tänkas ifrågakomma
beträffande lärare eller andra personer, som i sin verksamhet komma i närmare
kontakt med barn och ungdom. Det synes för sådana fall rimligt och
rättvist att uppfyllandet av ett sådant i det allmännas intresse framställt
krav icke skall behöva innebära stora ekonomiska uppoffringar för den enskilde.
Åtgärder av denna art äro givetvis att anse såsom viktiga delar av det
förebyggande arbete, som måste anses såsom Nationalföreningens huvuduppgift Beträffande

frågan, huruvida tuberkulossjuka i högre grad än andra sjuka
kunna hava anspråk på ekonomiskt bistånd av det allmänna, må erinras örn
den särställning tuberkulosen alltjämt intager såsom speciellt drabbande de
arbetsdugliga levnadsåldrarna. Här må erinras örn den utredning, av fil. lic.
E. Nylén, som ingår i Nationalföreningens kvartalsskrift 1936. I denna beräknas,
att de personer, till antalet 7 746, som avledo i tuberkulos år 1931,
skulle, därest tuberkulosen icke funnits, tillsammans haft möjlighet utföra
185 064 arbetsår. Den uteblivna inkomsten av dessa förlorade arbetsår, beräknad
till 166 779 000 kronor, är ett uttryck för den ekonomiska förlust de
under ett år avlidna tuberkulösa lidit. Även örn denna kalkyl kan sägas äga
mera teoretiskt än praktiskt intresse, visar den dock oförtydbart, att det är
värden av mycket hög storleksordning, som spolieras därigenom, att tuberkulosen
i den utsträckning som fallet är, ödelägger mänsklig arbetskraft.

En utredning rörande möjligheten alt i görligaste mån neutralisera den
ekonomiska skada tuberkulosen vållar de tuberkulossjuka stöter givetvis på
mycket stora svårigheter och det torde vara ovisst, huruvida det över huvud
taget är möjligt att komma fram till ett genomförbart förslag till lösning av
frågan i dess helhet. Men även örn enbart förslag till partiell lösning av densamma
skulle kunna åstadkommas, torde redan detta vara av värde. Det
synes oss också vara av stort gagn att genom en närmare undersökning få
en uppfattning örn frågans hela räckvidd i vårt land ävensom att erhålla
närmare kunskap örn de försök i andra länder, som gjorts för att tillgodose
denna angelägenhet, vilken så vitt vi veta, ingenstädes är på tillfredsställande
sätt ordnad. Det kan här omnämnas, att vid den Sale internationella tuberkuloskonferensen,
som hölls i Haag år 1932. ett huvudtema har titeln »Assistance
postsanatoriale», och att därvid redogörelse lämnades från ett flertal
länder rörande de åtgärder som vidtagits för att bistå de tuberkulösa efter
utskrivningen från sanatorierna, huvudsakligen i fråga örn lämplig konvalescentvård
samt underlättande av övergången till förvärvsarbete. Vi vilja
även erinra örn all i några länder försök gjorts att genom särskilda tonner
av socialförsäkring lösa denna fråga, såsom t. ex. fallet är i Italien. Huru -

6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

vida en sådan väg hos oss är framkomlig torde vara ett av de spörsmål, som
böra vid en utredning beaktas.

I anslutning till vad ovan anförts, tillåta sig undertecknade härmed föreslå,
att Nationalföreningens styrelse ville tillsätta en kommitté nied uppdrag
att söka utreda frågan om möjligheterna att minska eller undanröja den
ogynnsamma inverkan i ekonomiskt avseende, som de tuberkulösa sjukdomarna
medföra för de insjuknade och deras familjer.

Stockholm den 20 januari 1937.

Nils Hellström. Gustaf Neander.

Bil. B.

Stockholm den 4 mars 1937.

Till riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen att till riksdagens andra kammares
andra tillfälliga utskott senast den 5 mars 1937 avgiva yttrande över
motion nr 389 i andra kammaren angående yrkesutbildning av tuberkuloskonvalescenter
i vissa fall, får socialstyrelsen, med remissaktens återställande,
anföra följande.

Frågan örn yrkesutbildning och arbetsanskaffning åt personer, som utskrivas
från vård- och andra anstalter, där de erhållit vård och hjälp, har varit
föremål för uppmärksamhet i olika sammanhang. Frånvaron av lämplig
yrkesutbildning och arbetsanskaffning har ofta ställt dylika personer i en
svår belägenhet genom att de dels saknat möjlighet att förskaffa sig utkomst
och försörjning, dels stått inför risken att genom frånvaron av lämpligt
arbete äventyra värdet av den omvårdnad, de kommit i åtnjutande av. Problemet
återfinnes på olika områden av samhällets verksamhet, i det frågan i
olika sammanhang har tagits upp till behandling beträffande såväl fysiskt
som psykiskt sjuka ävensom i fråga örn personer, som på grund av moraliska
defekter varit föremål för samhällsvård. Även om åtgärderna för omhändertagande
av från vård- och andra anstalter utskrivna måste differentieras
med hänsyn lill de särdrag, som kunna känneteckna klientelet i de olika
fallen, vill det dock synas angeläget, att gjorda utredningar och vunna erfarenheter
tillvaratagas från olika områden för att kunna läggas till grund för
de åtgärder, som för en viss grupp kunna vara påkallade.

Beträffande den grupp, som beröres i den föreliggande motionen, nämligen
luberkuloskonvalescenterna, omnämner motionären, att pensionsstyrelsen bedriver
en ganska omfattande yrkesutbildande verksamhet genom att lämna
bidrag till kostnaderna för utbildningen. Enligt motionären skulle emellertid
denna verksamhet av skilda orsaker icke ha den betydelse, som man skulle
vänta, och ytterligare åtgärder skulle därför vara påkallade för beredandet
av yrkesutbildning åt personer, som lämnat tuberkulosvårdanstalterna. Givet
är, att patienterna redan under vistelsen vid vårdanstalterna i tid böra inriktas
på frågan örn sättet för lämpligaste försörjning efter vårdtidens slut med
tanke bl. a. på att häva risken för återfall. Läkarens bedömande av patien -

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

7

fernäs möjligheter och lämplighet för olika slag av arbete måste därvid vara
av stort värde. Fråga är emellertid, i vad mån de befintliga vårdanstalterna
äro så anordnade, att de redan under vårdtiden kunna praktiskt taga upp
frågan örn patientens behov av utbildning och sysselsättning med lämpligt
slag av arbete. Med anledning härav har tanken vid olika tillfällen varit uppe
alt inrätta särskilda konvalescenthem, dit patienterna efter den egentliga
vårdtiden kunde överföras och där de skulle kunna sysselsättas med arbeten
av olika slag. Genom dylika konvalescenthem med inkopplade arbetslinjer
skulle man redan före vederbörandes utskrivning kunna ha gjort denne
bättre rustad att själv försörja sig ute i det allmänna livet och samtidigt kunnat
bedöma i vad mån åtgärder för en längre gående yrkesutbildning skulle
vara erforderliga, därest klienten av medicinska skäl icke skulle kunna mottaga
arbete inom sitt gamla yrke.

Givet är, att en patient vid utskrivning från såväl vårdanstalt som konvalescenthem
kan vara i behov av stöd och vägledning, då fråga gäller att
finna sig till rätta i det praktiska livet. Det stöd och den vägledning, som
redan nu förekommer, räcker säkerligen i vissa fall, men fråga är, huruvida
icke mera systematiska anordningar på denna punkt skulle vara erforderliga.
Socialstyrelsen syftar i detta sammanhang på inrättandet av särskilda
kuratorsbefattningar, vilkas innehavare skulle lia till uppgift att handhava
det sociala arbetet vid olika sjukhus och anstalter. Det kan nämnas, att Centralförbundet
för socialt arbete verkställt utredning i detta ämne och under
år 1935 offentliggjort en broschyr i ämnet »Social kuratorsverksamhet».

Socialstyrelsen vill i förevarande sammanhang påpeka, att utredningar rörande
arbetsanskaffningen och förvärvsmöjligheterna för olika samhälleliga
vårdgrupper varit eller alltjämt äro föremål för utredning. Sålunda kan
nämnas, att chefen för socialdepartementet på Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 29 maj 1936 tillkallat sakkunniga för att inom departementet biträda med
utredning rörande de blindas och de dövstummas arbetsförhållanden och
förvärvsmöjligheter. De sakkunniga ha, enligt vad socialstyrelsen inhämtat,
ännu icke framlagt förslag i anslutning till sin utredningsuppgift, men av
allt att döma, torde utredningen även komma att beröra frågan örn arbetsanskaffningens
anordnande. I detta sammanhang kan nämnas, att frågan
örn inrättandet av arbetscentraler och försäljningsorganisationer diskuterats
i sambad med åtgärder för frigivna fångar och likartade grupper, och de
synpunkter, som i dylikt sammanhang framförts, torde vara värda beaktande,
därest fråga blir örn inrättande av konvalescenthem med arbetslinjer.
I fråga örn organisationen av det frivilliga skydds- och hjälparbetet beträffande
frigivna fångar föreligger sedan några år ett betänkande (Statens offentliga
utredningar 1933: 11). Även örn utredningar av sist berört slag icke
kunna direkt läggas till grund för åtgärder för den grupp, varom i motionen
är fråga, synes det dock socialstyrelsen angeläget, att, såsom redan ovan
anförts, föreliggande utredningsförslag och erfarenheter från andra grenar
av den sociala omvårdnaden utnyttjas, därest frågan örn åtgärder i motionens
syfte skulle bli föremål för en särskild utredning.

GUNNAR HUSS.

Oskar Hagman.

8

Förslå kammarens andra tillfälliga ulskotts utlåtande Nr 3.

Bil. C.

Till riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott.

Genom remiss den 5 februari 1937 har Kungl. Majit anbefallt pensionsstyrelsen
att till utskottet avgiva yttrande över en inom andra kammaren
väckt motion, n:r 389, angående yrkesutbildning av tuberkuloskonvalescenter
i vissa fall.

Med anledning härav får pensionsstyrelsen anföra följande.

Genom beslut den 22 januari 1937, varav avskrift här bifogas, har styrelsen
för Svenska Nationalföreningen mot tuberkulos tillsatt en kommitté med
uppdrag att söka utreda frågan örn möjligheten att minska eller undanröja
den ogynnsamma inverkan i ekonomiskt avseende, som de tuberkulösa sjukdomarna
medföra för de insjuknade och deras familjer.

Enligt vad pensionsstyrelsen under hand inhämtat, kommer nämnda kommitté
att till behandling upptaga jämväl de spörsmål, som behandlas i föreliggande
motion.

Styrelsen finner för sin del den i motionen väckta frågan vara i hög grad
beaktansvärd, men får med hänsyn till ovannämnda utredning föreslå, alt
motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I ärendets handläggning har, förutom undertecknade, deltagit bvråchefen
Telander.

Stockholm den 26 februari 1937.

Paul Broberg.

Hugo Elliot.

Bil. D.

Till andra kammarens andra tillfälliga utskott.

Genom remiss den 2 februari 1937 har utskottet berett Svenska landstingsförbundet
tillfälle att avgiva yttrande över en av herr Lindberg i Umeå väckt
motion nr 389 angående yrkesutbildning av tuberkuloskonvalescenter i vissa
fall. Med anledning härav har förbundets styrelse äran anföra följande.

Det i motionen berörda spörsmålet är synnerligen behjärtansvärt, och åtgärder
synas även enligt styrelsens mening av behovet påkallade för att bereda
de tuberkuloskonvalescenter, som icke kunna återgå till sina gamla
yrken utan att riskera recidiv, möjlighet att övergå till nytt yrke. Med den
relativt låga tuberkulosfrekvens, som för närvarande räder, torde det väl
knappast kunna bliva frågan om något större antal dylika konvalescenter,
och när den nya tuberkuloslag, som nu förberedes i medicinalstyrelsen, blir
genomförd, torde sagda antal komma att ytterligare nedgå. Den yrkesutbildning,
som erfordras för att bereda nämnda patienter möjlighet att övergå till
annat yrke, bör enligt styrelsens mening väsentligen bekostas av staten.
Att närmare angiva de linjer, efter vilka organisationen bör utbyggas och
kostnaderna för densamma bestridas, är emellertid ej möjligt utan föregå -

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

9

ende utredning. Styrelsen får sålunda tillstyrka, att föreliggande fråga göres
lill föremål för utredning.

Stockholm den 16 februari 1937.

För Svenska landstingsförbundets styrelse:

G. v. HOFSTEN.

/ Ivar Dahlgren.

Bil. E.

Till andra kammarens andra tillfälliga utskott.

Med anledning av att utskottet, genom remiss av inom andra kammaren
väckt motion nr 389 angående yrkesutbildning av tuberkuloskonvalescenter
i vissa fall, berett landskommunernas förbund tillfälle att avge yttrande i
detta ärende, får förbundets styrelse härmed anföra följande.

Styrelsen anser, att ifrågavarande motion pekar på en brist i de nuvarande
åtgärderna i kampen mot tuberkulosen, vilken snarligen bör avhjälpas.
Denna kamp mot den förödande folksjukdomen har som bekant varit
mycket framgångsrik, och resultatet skulle bli ännu bättre, om den brist i
behandlingen av de sjuka, vilken motionären påpekat, bleve fylld. Det är
icke blott en humanitetsfråga att göra allt som kan göras för att förekomma,
att den övervunna sjukdomen utbryter på nytt i följd av olämpligt arbete
för konvalescenten, utan det är också en kostnadsfråga av betydelse för samhället
och den enskilde. Sedan länge har pensionsstyrelsen bedrivit en omfattande
verksamhet i syfte att förekomma, att en sjukdom får utveckla sig
till invaliditet för den sjuke, och att i stället full hälsa återvinnes och därmed
arbetskraften återställes. För både samhället och den enskilde innebär eli
sådant resultat en ekonomisk vinning.

Hur syftet lämpligen och på bästa sätt skall nås, kan ej sägas utan närmare
utredning, såsom också motionären framhåller. Det förefaller vara
lämpligt, att delta utredningsuppdrag lämnades åt de sakkunniga, som tillkallades
våren 1936 för att i samråd med pensionsstyrelsen verkställa utredning
och framställa förslag rörande ordnandet av den av pensionsstyrelsen
bedrivna verksamheten till förebyggande och hävande av invaliditet. I varje
fall anser styrelsen, att goda skäl tala för bifall till motionärens utredningsyrkande.

Stockholm den 23 februari 1937.

Styrelsen för Svenska Landskommunernas Förbund.

MAGNUS PALMSTIERNA.

/ J. A. Zander.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 12 sami. 2 avd. Nr 3.

2

10

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

Bil. F.

Till riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott.

Genom remiss den 2 februari 1937 har utskottet velat bereda svenska fattigvårds-
och barnavårdsförbundet tillfälle att senast den 15 mars 1937 avgiva
yttrande över en inom riksdagens andra kammare av herr Elof Lindberg
väckt motion nr 389 angående yrkesutbildning av tuberkuloskonvalescenter
i vissa fall. Med anledning härav får förbundets byrå härigenom anföra
följande.

Såsom motionären framhåller, är det icke på ett tillfredsställande sätt ordnat
för patienter, vilka efter vård å tuberkulosvårdanstalter söka återvända
till förvärvsarbete. Det synes angeläget att beträffande dessa något göres för
att underlätta deras strävanden i dylik riktning. Stora svårigheter möta dem
på grund av arten av den sjukdom, av vilken de lidit, och det är ett verkligt
samhällsintresse, att de erhålla allt stöd, som kan givas. Emellertid torde det
få anses tveksamt om yrkesutbildning är den väg, som framförallt bör anlitas.
I varje fall torde dylik utbildning icke vara den enda väg, som kan
ifrågakomma.

Enligt vad som kommit till byråns kännedom har Nationalföreningen mot
tuberkulos vid sammanträde den 22 januari 1937 tillsatt en kommitté med
uppdrag att söka utreda frågan om möjligheten att minska eller undanröja
den ogynnsamma inverkan i ekonomiskt avseende, som de tuberkulösa sjukdomarna
medföra för de insjuknade och deras familjer. Det torde kunna
antagas, att denna kommitté icke kan underlåta att överväga den för patienternas
ekonomi så betydelsefulla frågan, huru de efter tillfrisknandet skola
kunna erhålla anställningar eller eljest arbete, som — utan att innebära recidivrisk
— ger dem möjlighet att försörja sig själva och sina familjer.

Förbundsbyrån har härigenom velat rikta uppmärksamheten på att genom
Nationalföreningens initiativ frågan redan befinner sig under övervägande av
sakkunniga. Skulle emellertid en utredning från statsmakternas sida anses
påkallad, bör denna icke erhålla den begränsning, som motionären föreslagit,
utan avse hela problemet om lämpliga åtgärder för att underlätta ifrågavarande
sjukas återvändande till förvärvsarbete.

Stockholm den 15 mars 1937.

Vördsamt

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets byrå.

KARL J. HÖJER.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1937

716633