24
Statsutskottets utlåtande Nr 87.
Nr 87.
Ankom till riksdagens kansli den 13 april 1937 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
beredande av vidgade arbetsuppgifter för svenska
konstnärer jämte en i ämnet väckt motion.
(2:a avd.)
I propositionen (nr 1) angående statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1937/1938 har Kungl. Majit under åttonde huvudtiteln (punkten
63 av det vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 4 januari 1937) föreslagit riksdagen att,
i avbidan på den proposition angående beredande av vidgade arbetsuppgifter
för svenska konstnärer, som kunde varda riksdagen förelagd,
för budgetåret 1937/1938 beräkna till konstrådet ett anslag av 9,000
kronor.
Sedermera har Kungl. Majit i propositionen nr 157, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 19 februari 1937, föreslagit riksdagen att till konstrådet
för budgetåret 1937/1938 anvisa ett anslag av 9,000 kronor.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren av herr I. Ekströmer väckt motion (I: 231), vari hemställts,
att riksdagen måtte uttala, att det föreslagna konstrådet måtte
få följande sammansättning:
a) ordförande utsedd av Kungl. Majit i enlighet med kungl, propositionen,
b) nationalmuseichefen,
c) 1 representant för byggnadsstyrelsen utsedd av Kungl. Majit,
d) 2 konstnärer, därav 1 målare och 1 skulptör, utsedda av Kungl.
Majit efter förslag av de institutioner, som framdeles kunna komma att
bestämmas,
e) 1 »lekman» med intresse för bildande konst, utsedd av Kungl.
Majit,
Statsutskottets utlåtande Nr 87. 25
f) 1 ledamot utsedd, enligt propositionens förslag, av de enligt ovan
av Kungl. Majit utsedda 6 ledamöterna.
Beträffande de av motionären till stöd för hans yrkande anförda skälen
hänvisas till motionen.
Sedan Kungl. Majit den 21 februari 1936 bemyndigat departementschefen
att tillkalla högst fem sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning och avgiva förslag i fråga örn beredande av
ökade arbetstillfällen för svenska konstnärer genom utsmyckning av
offentliga byggnader och sakkunniga med stöd härav tillkallats, hava
de sakkunniga med skrivelse den 1 december 1936 överlämnat betänkande
och förslag angående beredande av vidgade arbetsuppgifter för
svenska konstnärer (statens offentliga utredningar 1936: 50). I ärendet
hava utlåtanden avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar.
De av de sakkunniga föreslagna åtgärderna kunna sammanfattas på
följande sätt:
1. Vid planerandet av nybyggnader för statens räkning borde som regel
särskilda kostnadsbelopp avses för konstnärlig utsmyckning. Dessa belopp
borde i enlighet med vad som i direktiven för de sakkunnigas uppdrag
ifrågasatts användas för förvärv av monumentalkonst samt konstalster av
mera intim karaktär såsom mindre skulpturer, tavlor, etsningar, teckningar
m. m.
2. Av lotterimedel borde skapas en fond, kallad Fonden för främjande
av bildande konst. Avkastningen av denna fond samt under en följd
av år även särskilda anslag av lotterimedel borde få tagas i anspråk för
statliga och kommunala byggnaders samt offentliga öppna platsers prydande
med konstverk. Även enskilda sammanslutningar med ideell verksamhet
borde under vissa förutsättningar kunna tillerkännas bidrag av
lotterimedel för konstnärliga ändamål.
3. S. k. tipsmedel borde disponeras för anskaffande av konst för idrottsanläggningar.
4. Ledningen av den statliga konstfrämjande verksamhet, som de sakkunniga
sålunda förordat, borde anförtros ett för ändamålet inrättat organ,
benämnt statens konstråd.
5. Slutligen hava de sakkunniga gjort vissa uttalanden av principiell
innebörd beträffande nöjesskattemedlens användning samt statens bidrag
till folkskoleväsendet.
Konstrådet skulle enligt de sakkunnigas förslag erhålla i stort sett
följande uppgifter:
Vid nybyggnader för statens räkning, där konstnärlig utsmyckning kunde
ifrågakomma, skulle konstrådet samråda med den myndighet, under vars
regi byggnadsföretaget skulle utföras, byggherren, vid uppgörandet av den
preliminära planen för utsmyckningen. Sedan anslag beviljats för ändamålet,
skulle den definitiva planen utarbetas av byggherren och konstrådet
i samråd. I de fall, då tävlingsförfarande skulle äga rum, skulle konstrådet
26
Statsutskottets utlåtande Nr 87.
hava att föranstalta örn tillsättande av tävlingsjuryn, att godkänna det av
juryn uppgjorda programmet, samt att efter tävlingens avgörande i samråd
med byggherren bestämma huruvida något tävlingsförslag skall komma
till utförande. Konstrådet skulle därjämte vara representerat i juryn samt
utse en representant att jämte byggherren övervaka utförandet av ett beslutat
tävlingsförslag. I fall, då tävlingar icke anordnades, skulle det ankomma
på konstrådet att verkställa inköp och beställningar.
Vid användandet av lotterimedel till konständamål skulle enligt förslaget
fördelningen av tillgängliga medel verkställas av konstrådet, som därjämte
skulle hava att förvalta den tilltänkta fonden.
Vid begagnande slutligen av tipsmedel för konstnärlig utsmyckning av
idrottsanläggningar skulle konstrådet hava att yttra sig över förekommande
ansökningar, framlägga förslag i ämnet och i sinom tid utarbeta
plan för utsmyckningen ävensom tillhandahålla anslagna medel och handhava
kontrollen över utförandet av den uppgjorda planen.
Beträffande konstrådets sammansättning hava de sakkunniga anfört:
Konstrådet måste givetvis vara väl kvalificerat för sina uppgifter och
följaktligen äga en ingående kännedom om landets konstliv. Det måste
anses vara av synnerlig vikt, att konstrådet uppbures av förtroende från
konstnärernas sida. De sakkunniga hade ingående dryftat frågan örn den
lämpligaste sammansättningen av konstrådet. Enligt de sakkunnigas mening
borde konstrådet bestå av sju ledamöter, varav sex skulle tillsättas
av Kungl. Majit och den sjunde väljas av de sålunda utsedde.
Ordföranden, som skulle utses av Kungl. Majit, borde vara en person med
intresse för bildande konst och helst även hava förutsättningar att främja
lösningen av de ekonomiska frågor, som berörde konstrådets verksamhetsområde.
De övriga av Kungl. Majit utsedda ledamöterna borde utgöras av
en representant för byggnadsstyrelsen (arkitekt) samt av två målare och
två skulptörer. Akademien för de fria konsterna samt en representativ sammanslutning
av konstnärer borde beredas tillfälle att vardera föreslå minst
två målare och minst två skulptörer, lämpliga att vara ledamöter av rådet.
Avgåves dylika förslag, hade Kungl. Majit att av de föreslagna personerna
utse en målare och en skulptör för vardera förslagsställaren. En förutsättning
för detta förslag vore givetvis, att det bildades en organisation av landets
konstnärer, som utgjorde en ur kvalitativ synpunkt tillfredsställande
representation och i sig inneslöte beaktansvärda riktningar inom konstlivet.
Den sjunde ledamoten, som borde utses av nyssnämnda av Kungl. Majit
tillsatta ledamöter, borde vara en person, som, ehuru icke konstnär, gjort
förtjänstfulla insatser i konstlivet. Nämnda ledamöter skulle härigenom få
möjlighet att komplettera sig med en museiman, en konstkritiker eller
annan lämplig person.
Departementschefen har för egen del anfört:
»Det kan givetvis icke bliva fråga om att här till godkännande framlägga
ett fullständigt program för ett planmässigt främjande av bildande konst.
Min avsikt är endast att föreslå anvisande av medel till inrättande av ett
konstråd med i huvudsak sådan uppgift, som de sakkunniga tänkt sig. För
att erhålla en bakgrund till detta förslag lärer det emellertid vara erforderligt
att till betraktande upptaga vissa av de huvudsynpunkter, som kommit
till uttryck i den föreliggande utredningen.
Statsutskottets utlåtande Nr 87.
27
Det torde härvid ej vara nödvändigt att ånyo ingå på de skäl, som tala
för åtgärder på förevarande område. I detta hänseende erinrar jag om vad
jag enligt det ovanstående anförde till statsrådsprotokollet för den 21
februari 1936. Den uppfattning, för vilken jag i berörda sammanhang
gjorde mig till tolk, har vunnit anslutning i de i ärendet avgivna yttrandena
och torde icke behöva ytterligare utvecklas. Jag begränsar mig därför
till att konstatera, att allmän enighet synes råda om att staten bör ingripa
med åtgärder, som kunna bliva till verksamt och varaktigt stöd för den bildande
konsten och dess utövare.
Innan jag övergår till de sakkunnigas förslag till stödåtgärder, vill jag
klarlägga min ståndpunkt till ett par spörsmål av principiell betydelse, som
gälla räckvidden av dessa åtgärder.
Statskontoret har i sitt utlåtande över de sakkunnigas betänkande framhållit,
att den ledande principen vid övervägandet av åtgärder på förevarande
område måste vara, att stöd gåves åt konsten med hänsyn till dess
betydelse för samhället och medborgarna, varav följde, att de verk, som
borde komma ifråga för offentlig konstnärlig utsmyckning, icke på förhand
finge begränsas till arbeten av levande svenska konstnärer. Detta äger
givetvis sin riktighet, när det gäller statens konstfrämjande verksamhet,
sedd i stort. De åtgärder, varom nu närmast är fråga, hava emellertid vid
sidan av det av statskontoret understrukna syftet även ett annat, nämligen
att, i överensstämmelse med den bildande konstens ställning såsom en ur
samhällelig synpunkt viktig kulturfaktor, i görligaste mån bereda möjligheter
till drägligare existensvillkor för dess utövare. I den mån de
två syftena sammanfalla — och så synes i själva verket till stor del vara
fallet — komma båda att främjas genom de föreslagna åtgärderna. Enligt
min mening synes därför icke någon befogad invändning kunna resas mot
att de ifrågasatta åtgärderna som regel förutsättas endast böra komma
levande svenska konstnärer tillgodo. Vad beträffar egentlig, fast raonumentalkonst,
lämpad för nybyggnadsföretag, är det väl utan vidare klart, att
i allmänhet endast verk av levande konstnärer kunna ifrågakomma. I detta
sammanhang må även framhållas, att de föreslagna åtgärderna jämväl hava
till ändamål att stimulera allmänhetens konstintresse och lust att för egen
del inköpa konst. I den mån så sker, vidgas marknaden för all konst.
Det andra principiella spörsmål, jag här vill beröra, är frågan örn och i
vilham utsträckning konsthantverket må inbegripas i de stödåtgärder, varom
här kan bliva fråga. Givetvis skulle det föra för långt att utsträcka dessa
till att avse även det mera industrimässigt bedrivna konsthantverket. Däremot
anser jag, att för särskilda fall konsthantverket i mera inskränkt bemärkelse
bör kunna bliva delaktigt i de planerade stödåtgärderna. Gränsen
mellan konst och konsthantverk är flytande. Helt naturligt kan icke materialets
beskaffenhet få bliva avgörande för en gränsdragning. Till konstverk
i egentlig mening kan ofta räknas t. ex. ett träsnideri, en glas- eller
keramikpjäs, en textilvara, en intarsia etc. Konstnärer tagas mer och mer
i anspråk inom hemslöjd och konsthantverk, en tendens, väl värd att uppmuntra.
Ett särskilt skäl för att icke utesluta konsthantverket synes mig
även ligga i det förhållandet, att dess utövande i skilda former ofta är hånförbart
till vissa provinsiellt begränsade områden. Det bör enligt min mening
kunna ifrågakomma, att, då det gäller konstnärlig utsmyckning av
en offentlig byggnad inom en sådan landsända, konsthantverket får konkurrera
med (leii egentliga s. k. bildande konsten örn utsmyckningen.
28
Statsutskottets utlåtande Nr 87.
Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit såsom en möjlighet, att
ett förverkligande av de föreslagna åtgärderna skulle locka ett ökat antal
unga människor att söka sin utkomst genom konstnärlig verksamhet, varigenom
huvudsyftet med åtgärderna skulle äventyras. Jag bortser icke
från möjligheten, kanske sannolikheten av att tillströmningen till konstnärsyrket,
om det blir ekonomiskt mera givande än nu, kan komma att
ökas. I den män konsten själv därigenom skulle berikas, vore en sådan utveckling
enligt min mening icke i och för sig att beteckna såsom betänklig.
Det blir emellertid en av konstrådets ansvarsfullaste uppgifter att tillse, att
endast den goda konsten kommer i åtnjutande av den stimulans, som ökade
statsbeställningar och statsinköp utan tvivel komma att innebära. Jag vill
tillägga, att den stegring i allmänhetens intresse för konst, som kan förväntas
bliva en följd av ett ökat statligt stöd, torde komma att taga sig uttryck
i en vidgad köplust beträffande konstalster.
De sakkunniga hava vid sina undersökningar rörande möjligheterna att
bereda vidgade arbetsuppgifter för svenska konstnärer utgått ifrån, att våra
offentliga byggnader och öppna platser i allmänhet borde i ökad utsträckning
prydas med konstalster. Denna tanke, som anknyter till vad jag till
ovannämnda statsrådsprotokoll yttrade, har ock enstämmigt understöds av
de i ärendet hörda myndigheterna och korporationerna. Det torde icke kunna
bestridas, att i allmänhet vid planerandet av offentliga byggnadsföretag ett
alltför snävt utrymme beretts åt de rent estetiska synpunkterna. Naturliga
sparsamhetsskäl hava gjort, att de anslagsbeviljande myndigheterna låtit,
byggnadens egentliga ändamål i alltför hög grad undantränga skönhetskravet.
Det är klart, att även för framtiden de ekonomiska och praktiska
intressena måste komma att spela en dominerande roll, men önskvärt synes
vara, att de konstnärliga kraven få göra sig mera gällande och tillmätas
större betydelse än hittills.
De sakkunniga hava tänkt sig tre olika huvudvägar för befrämjande av
det här avsedda syftet. Den första och tillika den enda, som — bortsett
från inrättande av ett konstråd — direkt kräver riksdagens medverkan, är
det av de sakkunniga närmare utformade förslaget att vid beviljande av
anslag till statliga nybyggnadsföretag regelmässigt i anslaget inbegripa ett
icke alltför ringa belopp, i allmänhet icke understigande en procent av
byggnadskostnaderna, till konstnärlig utsmyckning, givetvis under förutsättning,
att sådan utsmyckning med hänsyn till byggnadens art och belägenhet
lämpligen bör äga rum. Storleken av den del av byggnadskostnaderna,
som avsåges för konstnärlig utsmyckning, har synts de sakkunniga
icke böra generellt fastlåsas vid visst procenttal utan bestämmas från fall
till fall.
Jag finner i likhet med de hörda myndigheterna och korporationerna
starka skäl tala för att de sakkunnigas förslag på denna punkt förverkligas.
Jag förutsätter, att de anslagsäskande myndigheterna vid framläggande av
sina önskemål ifråga om byggnadsanslag tillbörligen beakta de möjligheter
till konstnärlig utsmyckning, som i varje särskilt fall må förefinnas.
Det torde få ankomma på Kungl. Majit att närmare utforma detaljerna
i det föreslagna förfaringssättet vid planerande och utförande av konstnärlig
utsmyckning av statliga nybyggnader. Jag håller i likhet med de sakkunniga
före, att vid företag av större räckvidd bör anordnas ett tävlingsförfarande
under ledning av en för ändamålet tillsatt jury.
Statsutskottets utlåtande Nr 87.
29
Den andra huvudpunkten i de sakkunnigas förslag åsyftar ett ökat och
mera planmässigt anvisande av lotterimedel för konstnärliga ändamål. Ett
realiserande av detta förslag skulle otvivelaktigt främja de därmed avsedda
syftena. Särskilt synes landsbygdens behov av god konst kunna på detta
sätt bliva i ej ringa grad tillgodosett. Då emellertid frågan örn ett statligt
penninglotteri för närvarande är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, torde
det icke vara möjligt att nu närmare ingå på förevarande spörsmål. Vid
prövningen av frågan örn lotteriväsendets framtida anordning lärer emellertid
de sakkunnigas förslag på denna punkt böra beaktas.
Vad slutligen angår den föreslagna tredje huvudformen för statliga konstfrämjande
åtgärder, användande av s. k. tipsmedel för konstnärlig utsmyckning
av idrottsplatser, har de sakkunnigas förslag icke givit anledning till
någon väsentligare erinran. Det lärer få ankomma på Kungl. Majit att
i varje särskilt fall efter vederbörandes hörande träffa avgörande rörande
tipsmedels disposition för ifrågavarande ändamål.
Även om det sålunda ytterst kommer att bero på framtida avgöranden,
huruvida och i vilken omfattning medel för konstfrämjande ändamål på nu
antydda vägar komma att ställas till förfogande, lärer det likväl vara berättigat
att hysa förhoppningar om avsevärt tillmötesgående härutinnan
från de anslagsbeviljande myndigheternas sida. En förutsättning härför
synes dock vara, att möjligheter skapas för en planmässig och central ledning
av den konstfrämjande verksamhet, som här avses. De sakkunniga
hava med avseende härå föreslagit inrättandet av ett permanent konstråd.
Det har ifrågasatts, huruvida icke de uppgifter, som skulle ankomma på
denna institution, lämpligen skulle kunna anförtros åt redan existerande
statsmyndigheter, exempelvis byggnadsstyrelsen i samverkan med konstakademien
och nationalmuseet. Även om en sådan anordning i åtskilliga
fall, särskilt då det gäller konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader,
skulle kunna tänkas vara tillfyllest, skulle anordningen dock enligt min
mening redan på grund av mångfalden av de uppgifter, som i samband med
de planerade konstfrämjande åtgärderna komma att kräva sin lösning, snart
visa sig förenad med betydande olägenheter. A andra sidan synas fördelarna
med ett särskilt organ för ändamålet uppenbara. Enhetlighet och planmässighet
skulle befrämjas. Genom sin sammansättning skulle konstrådet komma
att stå i oavbruten och levande kontakt med de skapande konstnärerna,
något som synes mig vara en förutsättning för att tillfredsställande resultat
skola kunna ernås på förevarande område. Samtidigt .skulle vinnas större
smidighet och snabbhet vid ärendenas handläggning. Jag är sålunda för
egen del övertygad örn nödvändigheten av att skapa ett centralt organ av
åsyftat slag. Kostnaderna flir denna institution synas bliva jämförelsevis
små.
Beträffande konstrådets befogenheter synes, när det gäller att slutligen
bestämma örn inköp av konstföremål eller utförande av fast utsmyckning
för statliga byggnader, ett avgörande inflytande böra tillerkännas konstrådet
och byggnadsstyrelsen samt i sista hand, i fall av meningsskiljaktigheter,
Kungl. Majit. I övrigt synes mig vad de sakkunniga föreslagit i avseende
å konstrådets arbetsuppgifter kunna i huvudsak godtagas, även örn
vissa skäl tala för de av statskontoret framförda betänkligheterna mot att
låta konstrådet övertaga förvaltningen av fonden för främjande av bildande
konst, därest en sådan kommer till stånd, samt mot att låta konstrådet få
30
Statsutskottets utlåtande Nr 87.
fördelningen av tillgängliga lotterimedel om hand. Emellertid är jag icke nu
beredd att taga definitiv ställning till dessa frågor, utan torde desamma fa
avgöras av Kungl. Majit i samband med prövningen av frågan, huruvida
och i vad mån lotterimedel böra disponeras för ifrågavarande ändamål.
Såsom i det föregående antytts, hava vissa erinringar anförts mot de sakkunnigas
förslag ifråga om konstrådets sammansättning. Dessa erinringar
hava emellertid i allmänhet icke avsett antalet ledamöter i rådet, som föreslagits
till sju. Även jag anser, att det ifrågasatta antalet ledamöter är
lämpligt. Erinringarna hava huvudsakligen gällt proportionen mellan lekmanna-
och konstnärsrepresentanter i rådet samt proceduren för ledamöternas
utväljande. Några mera vägande invändningar härutinnan mot de
sakkunnigas förslag synas mig icke hava framkommit. Jag anser mig därför
kunna i stort sett ansluta mig till detta förslag, dock vill jag tillfoga, att, då
befogenheten att utse sex ledamöter skulle tillkomma Kungl. Majit, det
synes vara i sin ordning, att Kungl. Majit icke är bunden av framställt förslag
till ledamot utan ina kunna, där så prövas lämpligt, fritt välja utom
förslaget. De i samband härmed stående övriga detaljfrågorna lärer Kungl.
Maj :t i sinom tid böra taga under närmare omprövning. Den största vikten
kommer under alla förhållanden att ligga på personvalet vid utseendet av
konstrådets ledamöter. Det eftersträvansvärda måste härvidlag vara, att
rådets sammansättning blir sådan, att det åtnjuter fullt förtroende av såväl
statsmakterna som de kvalificerade konstnärerna.
Rörande de för konstrådet och dess verksamhet i övrigt erforderliga närmare
föreskrifterna torde Kungl. Majit böra framdeles fatta beslut. Därvid
synes anledning föreligga att överväga frågan, huruvida icke åt konstrådet
bör tillerkännas någon funktion i avseende å inlösen av levande svenska
konstnärers arbeten för nationalmuseets räkning.
Vad därefter angår kostnaderna för konstrådet, hava de sakkunniga beräknat
desamma till 9,000 kronor om året. Beräkningen vilar på förutsättningen,
att ledamöterna och sekreteraren böra tillerkännas följande arvoden,
nämligen ordföranden 1,000 kronor, envar av de övriga ledamöterna
500 kronor och sekreteraren 3,000 kronor, samt att konstrådet bör få disponera
en summa av 2,000 kronor till expenser, resor och dagtraktamenten.
Jag har icke funnit anledning till erinran mot denna beräkning. För nästkommande
budgetår torde för konstrådet böra anvisas ett obetecknat anslag
av 9,000 kronor. Jag förutsätter emellertid, att, sedan närmare erfarenhet
vunnits rörande kostnaderna, frågan därom kan kräva förnyad prövning.
Vad de sakkunniga anfört angående nöjesskattemedlens användning anser
jag mig icke böra i detta sammanhang närmare ingå på. Beträffande den
av de sakkunniga berörda frågan örn folkskolebyggnaders konstnärliga utsmyckning
vill jag såsom min mening uttala, att en ändring av gällande
statsbidragsbestämmelser, som möjliggjorde inräknande i bidragsunderlaget
av kostnader för konstnärlig utsmyckning, även annan än fast sådan, sannolikt
skulle visa sig utgöra ett särskilt verksamt medel att främja här avsedda
syften. De sakkunniga hava emellertid icke ansett sig böra framställa något
förslag härom. Vid sådant förhållande finner jag mig icke nu kunna ifrågasätta
en ändring av statsbidragsgrunderna i denna riktning, men jag anser,
att tanken härpå icke bör släppas utan efter ytterligare övervägande ånyo
vid lämpligt tillfälle framdeles komma under omprövning.»
Statsutskottets utlåtande Nr 87.
31
Mot vad departementschefen anfört rörande formerna för den konstfrämjande
verksamhet, som även enligt utskottets mening bör komma
till stånd, har utskottet intet att erinra. Lämpligt synes vara, att denna
verksamhet, såsom Kungl. Majit föreslagit, ställes under ledning av ett
för ändamålet tillskapat organ, ett konstråd, med i huvudsak de befogenheter,
som i statsrådsprotokollet angivits.
Vad sammansättningen av konstrådet beträffar, innebär det ovanberörda,
motionsvis framställda förslaget den avvikelsen från departementschefens
förslag, att antalet i konstrådet ingående representanter
för konstnärerna skulle sänkas från fyra till två och i stället i rådet
ingå dels nationalmuseichefen som självskriven ledamot, dels ock en av
Kungl. Majit utsedd lekman med intresse för bildande konst. I anledning
härav vill utskottet framhålla önskvärdheten av att både de allmänna
och de mer utpräglat konstnärliga intressena få en såvitt möjligt
är allsidig och auktoritativ representation i konstrådet. Ur denna
synpunkt synes den i statsrådsprotokollet angivna sammansättningen
av konstrådet väl avvägd. Någon minskning av antalet företrädare för
de utövande konstnärerna är icke tillrådlig. Att uttryckligen tillerkänna
nationalmuseichefen ledamotskap synes icke vara erforderligt, då
det torde få förutsättas, att Kungl. Majit — om så befinnes ändamålsenligt
— icke lärer underlåta att taga honom i anspråk såsom ledamot
av konstrådet.
Mot detaljerna i Kungl. Majits förslag i övrigt och mot kostnadsberäkningarna
har utskottet intet att erinra.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må, med bifall till Kungl. Majits förslag
och med avslag å herr Ekströmers ovannämnda motion
(I: 231), till Konstrådet för budgetåret 1937/1938 anvisa
ett anslag av 9,000 kronor.
Stockholm den 13 april 1937.
På statsutskottets vägnar:
PETRUS NILSSON.
Närvarande: Se under utlåtandet nr 82.
Reservationer
1) av herrar Strindlund och Svensson i Grönvik;
2) av herrar Johansson i Fredrikslund, Svensson i Kompersmåla, Nilsso?i
i Landeryd, Persson i Falla och Olsson i Staxäng, vilka ansett, att
utskottet bort tillstyrka bifall till herr Ekströmers motion (I: 231).
Utskottet.