Statsutskottets utlåtande Nr 41.
1
Nr 41.
Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1937 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tilllägg
till 9 § avlöningsreglementet den 11 maj 1928 (nr
128) för fast anställt manskap vid försvarsvåsendet.
(l:a avd.)
Uti en den 5 februari 1937 dagtecknad proposition (nr 81) har Kungl.
Maj:t, under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen godkänna
ett vid berörda statsrådsprotokoll fogat förslag till kungörelse angående tilllägg
till 9 § avlöningsreglementet den 11 maj 1928 (nr 128) för fast anställt
manskap vid försvarsvåsendet.
I 25 § 2 mom. avlöningsreglementet den 20 maj 1927 (nr 170) för officerare
och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl.
vid försvarsvåsendet stadgas, att beställningshavare, som har sin förläggningsort
(ordinarie tjänstgöringsort) inom fästning, må vid tjänsteutövning
å förläggningsorten (ordinarie tjänstgöringsorten) under sådana förhållanden,
att det vanliga kvarteret icke kan bibehållas, kunna komma i åtnjutande
av tjänstgöringstraktamente enligt av Kungl. Maj:t angivna grunder, dock
icke i något fall till högre belopp än den för beställningshavaren enligt resereglementet
bestämda traktamentsersättning. På grundval av berörda stadgande
hava i 8 kap. 3 § 3 mom. kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 260) med
vissa tilläggsbestämmelser till de militära avlöningsreglementena införts bestämmelser
om tjänstgöringstraktamente från och med fjärde tjänstgöringsdagen
åt officerare och underofficerare, som hava sin förläggningsort (ordinarie
tjänstgöringsort) inom fästning, vid tjänsteutövning å förläggningsorten
(ordinarie tjänstgöringsorten) under sådana förhållanden, att det vanliga
kvarteret icke kan bibehållas (s. k. forttraktamente).
I avlöningsreglementet den 11 maj 1928 (nr 128) för fast anställt manskap
vid försvarsvåsendet saknas motsvarighet till den nyssberörda i 25 § 2 mom.
officersavlöningsreglementet upptagna bestämmelsen, varav följer, att icke
heller det nämnda stadgandet i tilläggsbestämmelserna till de militära avlöningsreglementena
om s. k. forttraktamente åt officerare och underofficerare
äger någon motsvarighet i fråga örn manskap.
I .skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 juli 1935 har chefen för Bodens artilleriregemente
hemställt örn vidtagande av sådana åtgärder, att gift furir vid
regementet, vilken med regementschefens tillstånd bodde »dom kasern och
Bihang till riksdagens protokoll 1937. G sami. Nr 41—45.
1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 41.
åtnjöte kontant portionsersättning saint hade eget hushåll, erhölle kommenderingstillägg
med 1 krona om dagen att utgå från och med fjärde tjänstgöringsdagen
vid tjänsteutövning å förläggningsorten under sådana förhållanden,
att det vanliga kvarteret icke kunde bibehållas. Till stöd för framställningen
har regementschefen anfört, bland annat, följande: Vid regementet
förekomme under varje utbildningsår numera regelbundet förläggning av
trupp i fästningens fort. I första hand vore detta fallet under regementsövningarna,
då normalt fem fort vore bemannade, vilket innebure att huvuddelen
av manskapspersonalen, inklusive furirer, vid fem av regementets sex
kompanier fullgjorde dylik tjänstgöring. I andra hand bemannades under
vintern ett fort, under försommaren ett fort samt under tidsperioden närmast
före regementsövningarna två fort. Samtliga dessa kommenderingsperioder
omfattade i stort sett tre veckor å en månad för varje förläggningsperiod.
Bland den till fort förlagda manskapspersonalen inginge så gott som ständigt
gifta furirer, vilket på grund av det stora antalet dylika icke kunde undvikas.
Gift furir erhölle under sin ordinarie tjänstgöring regelbundet kontant portionsersättning
samt tillstånd att bo utom kasern. Officerare och underofficerare
erhölle jämlikt tilläggsbestämmelserna till de militära avlöningsreglementena
från och med fjärde tjänstgöringsdagen ersättning för de merkostnader,
som förorsakades genom förläggningen till fort, i form av s. k. forttraktamente.
Regementschefen ansåge emellertid, att fortkommenderingarna
vore i lika hög grad betungande för gifta furirer, varför alla skäl talade för att
dessa furirer bereddes understöd i principiell överensstämmelse med vad forttraktamentet
innebure för officerare och underofficerare. I sådant avseende
kunde lämpligen gifta furirer tilldelas kommenderingstillägg å en krona per
dag att utgå efter samma grunder, som i de nämnda tilläggsbestämmelserna
angivits i fråga örn forttraktamente till officerare och underofficerare.
Kommendanten i Bodens fästning har i yttrande den 9 juli 1935 förklarat
sig tillstyrka regementschefens berörda framställning.
Arméförvaltningens fortifikations- och civila departement hava i yttrande
i ärendet den 3 januari 1936 anfört, bland annat, att på grund av den nuvarande
lydelsen av manskapsavlöningsreglementet möjlighet saknades att
bereda manskap den förmån, som med föreliggande framställning avsåges.
Härför krävdes nämligen en sådan ändring av samma reglemente, att däri
infördes en bestämmelse, motsvarande den i 25 § 2 mom. officersavlöningsreglementet
intagna.
Beträffande frågan örn en sådan ändring kunde anses påkallad, hava intendents-
och civila departementen, som gemensamt handlagt ärendet, framhållit,
att, även om de synpunkter, som föranlett medgivande av kominenderingstillägg
i hittills stadgad omfattning, icke torde med fullt samma styrka
kunna göras gällande ifråga om gifta furirers tjänstgöring å egen förläggningsort
under så jämförelsevis begränsade tidsperioder, varom, enligt vad
handlingarna utvisade, här vore fråga, skäl dock syntes tala för att möjlighet
höljes öppen att kunna medgiva kommenderingstillägg även vid sådan tjänstgöring.
Det torde nämligen för den gifta personalen vara ekonomiskt för
-
Statsutskottets utlåtande Nr 41.
3
delaktigare att uppbära kontant portionsersättning och kunna intaga sina
måltider i hemmet, än att vid bortovaro därifrån komma i åtnjutande av
förplägnad in natura. Ett vidtagande av åtgärder för möjliggörande av särskild
ersättning åt manskap under tjänstgöring i fort å egen förläggningsort
borde enligt departementens mening ske endast under förutsättning, att samtidigt
till prövning upptoges frågan örn sådan reglering av bestämmelserna
rörande kommenderingstillägg, att dylik förmån finge komma manskapet
till godo jämväl under annan tjänstgöring av den art, som avsåges i 8 kap.
3 § tilläggsbestämmelserna till officersavlöningsreglementet.
Slutligen har försvarsväsendets lönenumnd den 3 mars 1936 avgivit utlåtande
i ärendet och därvid framhållit, att, såsom arméförvaltningens intendents-
och civila departement i sitt yttrande anfört, bestämmelser i angivet
syfte icke kunde av Kungl. Majit utfärdas utan att sådan ändring skedde i
manskapsavlöningsreglementet, att däri infördes en bestämmelse, motsvarande
den i 25 § 2 mom. officersavlöningsreglementet intagna. Lönenämnden
har vidare erinrat om att förslag om införande av dylik bestämmelse i manskapsavlöningsreglementet
tidigare varit före men fått förfalla på den grund
att manskapet under sådan tjänstgöring, som här avsåges, städse bereddes
inkvartering och beklädnad genom kronans försorg och alltså icke syntes
hava att vidkännas särskilda kostnader på samma sätt som officerare och
underofficerare. Med hänsyn till vad i den förevarande framställningen anförts
ansåge lönenämnden, att skäl numera förelåge för att särskild ersättning
vid sådan tjänstgöring, som i framställningen avsåges, finge utgå till
gift underbefäl. Lönenämnden tillstyrkte därför, ali proposition avlätes till
riksdagen med förslag till införande under 9 § manskapsavlöningsreglementet
av en bestämmelse i sådan riktning.
Departementschefen har för egen del anfört följande.
Den skillnad, som i förevarande hänseende är till finnandes mellan officerare
och underofficerare, å ena sidan, samt manskap, å den andra, nämligen
att särskilt traktamente vid tjänstgöring i fort inom förläggningsorten, s. k.
forttraktamente, kan utgå till de förra kategorierna men icke till den sistnämnda.
grundar sig såsom av det anförda framgår därpå, att manskapet,
som vid förtförläggning liksom eljest erhåller inkvartering och förplägnad
genom kronans försorg, i motsats till officerare och underofficerare icke ansetts
hava att vid dylik förläggning vidkännas några särskilda kostnader.
Denna åtskillnad lärer viii alltjämt vara befogad i fråga om beställningshavare
av manskapet, som liro ogifta och sålunda regelmässigt bo och intaga
sina måltider i kasern; för dessa behöver uppenbarligen fortförläggningen
icke medföra några särskilda utgifter. Annorlunda ställer sig emellertid förhållandet
i fråga örn manskap, som ingått äktenskap, vilket bland det äldre
underbefälet numera ofta är fallet. Gift underbefäl bor i allmänhet utom
kasern och erhåller därvid visst hyresbidrag samt äger dessutom i stället
för naturaportion uppbära kontant portionsersättning. För en sådan beställningshavare
lärer en kommendering i fort, varunder det vanliga kvarteret
icke kan bibehållas, medföra merkostnader av samina slag sorn de, vilka utgjort
motivet för att bevilja forttraktamente åt officerare och underofficerare.
Av det anförda synes mig framgå, att införandet av möjlighet för gift
4
Statsutskottets utlåtande Nr 41.
Utskottet.
underbefäl att i likhet med officerare och underofficerare under forttjänstgöring
erhålla särskild gottgörelse måste sägas stå i överensstämmelse med
billighet och rättvisa. En förutsättning för utfärdande av bestämmelser i
sådan riktning är emellertid, att i manskapsavlöningsreglementet införes ett
stadgande av liknande innebörd som det i 25 § 2 mom. officersavlöningsreglementet
intagna. Jag finner mig därför böra förorda, att till 9 § manskapsavlöningsreglementet
fogas ett nytt moment av den innebörd som nyss sagts.
Förslag härom lärer böra underställas riksdagen för godkännande.
Under förutsättning av riksdagens godkännande av förslaget lärer jag sedermera
få återkomma till frågan örn de närmare bestämmelser i fråga om
forttraktamente åt gift underbefäl, som på grund därav må befinnas lämpligt
utfärda. Redan nu vill jag emellertid förutskicka, att det enligt min mening
icke synes vara oundgängligen nödvändigt att, på sätt arméförvaltningens
intendents- och civila departement i sitt yttrande i ärendet gjort gällande, förknippa
utfärdandet av dylika bestämmelser med en utvidgning av de nuvarande
bestämmelserna angående kommenderingstillägg åt manskap vid
tjänstgöring utom förläggningsorten. Under sådana förhållanden lärer den
av åtgärden i fråga följande belastningen av övningsanslagen kunna inskränka
sig till relativt obetydliga belopp.
Det av Kungl. Majit framlagda förslaget örn visst tillägg till manskapsavlöningsreglementet
har icke föranlett någon erinran från utskottets sida.
Utskottet vill erinra därom, att utskottet i sitt utlåtande nr 4 i samband
med behandlingen av lantförsvarets avlöningsanslag föreslagit bemyndigande
för Kungl. Majit att vidtaga ytterligare ändring i nämnda reglemente.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må godkänna följande vid statsrådsprotokollet
över försvarsärenden den 5 februari 1937 fogade förslag
till
Kungörelse
angående tillägg till 9 § avlöningsreglementet den 11 maj
1928 (nr 128) för fast anställt manskap vid försvarsväsendet.
Härigenom förordnas, att till 9 § avlöningsreglementet den
11 maj 1928 för fast anställt manskap vid försvarsväsendet
skall fogas ett nytt moment av följande lydelse:
3. Beställningshavare, som är gift och har sin förläggningsort
(ordinarie tjänstgöringsort) inom fästning, må vid
tjänstgöring å förläggningsorten (ordinarie tjänstgöringsorten)
under sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret
icke kan bibehållas, kunna komma i åtnjutande av särskild
gottgörelse enligt de bestämmelser, som av Kungl. Majit meddelas.
Statsutskottets utlåtande Nr 41. -5
Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen
enligt därå meddelad uppgift från trycket utkommit
i Svensk författningssamling.
Stockholm den 9 mars 1937.
På statsutskottets vägnar:
ANDERS ANDERSON.
Närvarande: se under utlåtandet nr 40.