Statsutskottets utlåtande Nr 21.
1
N r 21.
Ankom till riksdagens kansli den 9 februari 1937 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av vissa av Kungl. Majit under rubriken
Utgifterna: För flera huvudtitlar gemensamma frågor
framlagda förslag.
(3:e och 4:e avd.)
Uti statsverkspropositionen har enligt vad som framgår av statsrådsprotokollet
över finansärenden den 4 januari 1937 under rubriken Utgifterna: För
flera huvudtitlar gemensamma frågor bland annat behandlats vissa framställningar
och förslag i avseende å ändringar i anslagsberäkningarna på
grund av allmänna pensionsreglementets föreskrifter, kompensation åt vissa
befattningshavare för minskning av den behållna inkomsten vid familjepensioneringens
genomförande, beräkningen av kommittéanslagen ävensom
ändrad ställning i räkenskapshänseende för vissa statsmyndigheter (sid. 8
—55).
1. Av allmänna pensionsreglementets genomförande påkallade ändringar
med avseende å anslagsberäkningen.
Sedan riksdagen i skrivelse den 19 juni 1936 (nr 366), under åberopande
av innehållet i bankoutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 75, anmält,
att riksdagen i anledning av proposition nr 201 med förslag till allmänt
familjepensionsreglemente m. m. godkänt i utlåtandet intaget, såsom
utskottets förslag betecknat förslag till reglemente angående familjepension
för efterlevande till befattningshavare i statens tjänst, har Kungl. Maj.-t den
16 oktober 1936 (SFS nr 542) utfärdat berörda reglemente (allmänna familjepensionsreglementet).
Beträffande innebörden av det sålunda utfärdade reglementet, som avser
alla befattningshavare, för vilka det civila eller militära tjänstepensionsreglementét
gäller, må erinras om att tjänstemännens bidrag till familjepensioneringen
skola, liksom på tjänstepensionsområdet, uttagas i form av särskilda
avdrag å lönen (familjepensionsavdrag). ytterligare gäller, att tidpunkten
för reglementets ikraftträdande för olika förvaltningsområden skall bestämmas
genom beslut av Kungl. Majit och riksdagen eller av Kungl. Majit
efter riksdagens bemyndigande, en bestämmelse, som ansluter sig till 1934
års familjepensionsutrednings förslag, att reglementet skulle vinna tillämpning
successivt för de skilda förvaltningsområdena, allt eftersom uppgörelse
Bihang lill riksdagens protokoll 79.77. 0 sami. Nr 21. 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 21.
träffades om statens övertagande av den kassa, som nu ombesörjde de vid
respektive förvaltningsområde anställda manliga ordinarie befattningshavarnas
familjepensionering.
1936 års riksdag — som genom särskilda propositioner förelädes förslag
till överenskommelser av berörda slag med civilstatens och telegrafverkets
änke- och pupillkassor (proposition nr 245) samt statens järnvägars änkeoch
pupillkassa (proposition nr 258), upprättade på grundval av preliminära
förhandlingar — lämnade i samband med allmänna familjepensionsreglementets
antagande Kungl. Majit bemyndigande att i huvudsaklig överensstämmelse
med av riksdagen godkända grunder träffa uppgörelse örn statens övertagande
av nämnda kassor ävensom att besluta om reglementets ikraftträdande
den 1 juli 1937 för de förvaltningsområden, vilkas manliga ordinarie
befattningshavare dessförinnan varit skyldiga att tillhöra någon av samma
kassor. Jämlikt angivna bemyndigande hava numera slutliga överenskommelser
kommit till stånd med samtliga nu omförmälda kassor att gälla från
och med den 1 juli 1937.
Statskontoret har beträffande anslagsberäkningen framlagt förslag i avseende
å ordnandet av familjepensionsavdragen i de särskilda staterna för
verk och myndigheter. I anledning av detta förslag har departementschefen
anfört följande.
Det av statskontoret sålunda avgivna förslaget, vilket jag ansett mig böra
i allt väsentligt biträda, har lagts till grund för beräkningen i statsverkspropositionen
av vederbörande verks och myndigheters avlöningsstater. Vid
beräkningen av anslagsposten till avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat
(med nyreglerad avlöning) har således, där särskilda omständigheter ej påkallat
undantag härifrån, det belopp, som erhållits, sedan summan av bruttolönerna
— beräknade med utgångspunkt från högsta förekommande löneklass
för varje i personalförteckningen såsom tjänst å ordinarie stat uppförd
befattning — minskats med det sammanlagda beloppet av tjänstepensionsavdragen,
schablonmässigt nedräknats med summan av de i allmänna
familjepensionsreglementet angivna familjepensionsavdragen för en var med
tjänstepensionsrätt förenad befattning, oavsett om befattningen är besatt eller
hålles vakant och oavsett om befattningens innehavare skall underkastas
det nya familjepensionsreglementets bestämmelser rörande familjepensionsavdrag
eller icke; i de fall, då anslagsposten beräknats med utgångspunkt
från belastningen, har det härvid framkomna beloppet minskats med den
på nyss angivna sätt beräknade summan av familjepensionsavdragen. Enahanda
reduktionsmetod har tillämpats med avseende å anslagsposterna till
avlöningar till tjänstemän å övergångsstat, indragningsstat och extra stat.
Vid nedräkningen av den i anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal ingående delposten till grundavlöningar m. m. åter har minskning
schablonmässigt skett med allenast 60 procent av summan av pensionsavdragen
för redan förefintliga extra ordinarie befattningar; i de fall
däremot, då medel beräknats för inrättande av ny extra ordinarie tjänst, har
härför erforderlig ökning av grundavlöningsposten i allmänhet beräknats till
belopp motsvarande bruttolönen med frånräknande av — förutom tjänstepensionsavdraget
— hela det på tjänsten belöpande familjepensionsavdraget.
Det nu anförda har närmast avseende å de nyreglerade verk och myndigheter,
som falla under civilstatens änke- och pupillkassas förvaltningsområde,
däribland även inbegripna sådana i sin helhet å icke-ordinarie stat
Statsutskottets utlåtande Nr 21.
3
uppförda verk och myndigheter, vilkas befattningshavare jämlikt 1 § 3 mom.
civila tjänstepensionsreglementet tillerkänts eller förutsättas skola tillerkännas
tjänstepensionsrätt genom beslut av Kungl. Maj:t. Sedan någon tid tillbaka
pågå emellertid överläggningar med tullstatens enskilda pensionsinrättning
samt arméns och marinens familjepensionskassor angående villkoren
och förutsättningarna för statens övertagande av dessa kassors verksamhet.
Angivna förhandlingar hava numera fortskridit så långt, att jag räknar
med att förslag till överenskommelser med de tre kassorna skola kunna
föreläggas innevarande års riksdag och att i samband därmed beslut skall
kunna fattas angående allmänna familjepensionsreglementets ikraftträdande
från och med den 1 januari 1938 för tullverket samt från och med den 1
juli 1937 för de förvaltningsområden, som falla under arméns och marinens
familjepensionskassor. I statsverkspropositionen hava därför även vid beräkningen
av tullverkets avlöningsanslag samt ifrågakommande anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel vidtagits de jämkningar i anslagsbeloppen,
som påkallas av övergången till de nya bestämmelserna.
Det av statskontoret uppgjorda och av departementschefen godkända förslaget,
vilket lagts till grund för de i statsverkspropositionen framlagda staterna
för skilda verk och myndigheter, har icke föranlett till någon erinran
från utskottets sida, och komma följaktligen de föreslagna principerna att
lända till efterrättelse vid behandlingen av de avlöningsstater för vederbörande
verk och myndigheter, som av riksdagen fastställas. I anledning av
vad departementschefen i anslutning till den förordade förändringen i anslagsberäkningen
anfört har utskottet icke ansett anledning föreligga att göra
något särskilt uttalande.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit tillkännagiva
sin uppfattning beträffande vissa av allmänna familjepensionsreglementets
genomförande påkallade ändringar med
avseende å anslagsberäkningen.
2. Kompensation åt vissa befattningshavare för minskning av den behållna
inkomsten vid familjepensioneringcns genomförande.
Allmänna familjepensionsreglementet skall, såsom framgår av vad under
föregående punkt anförts, äga tillämpning jämväl å icke-ordinarie befattningshavare.
Medan ordinarie befattningshavare tidigare på grund av
obligatoriskt medlemskap i särskilda icke-statliga änke- och pupillkassor, till
vilka de haft att erlägga avgifter, varit föremål för ordnad familjepensionering
och burit en del av kostnaden därför, har en motsvarande anordning
saknats för de icke-ordinarie befattningshavarnas del. Då tjänstemännen alltjämt
skola hava att lämna bidrag till kostnaderna för familjepensioneringen,
kommer följaktligen allmänna familjepensionsreglementets genomförande
alt medföra en minskning av den behållna inkomsten för sistnämnda grupp
befattningshavare, för såvitt de ej erhålla kompensation genom en justering i
Utskottets
yttrande.
^ Statsutskottets utlåtande Nr 21.
en eller annan form av de till dem enligt gällande bestämmelser utgående
löneförmånerna.
1930 års pensionssakkunniga, vilka hade att utföra bland annat erforderliga
förarbeten till familjepensionsfrågornas lösning för tjänstemän vid den
civila statsförvaltningen, ansågo sig vid familjepensionsförmånernas utmätande
böra följa den på löneområdet hävdvunna och jämväl i civila tjänstepensionsreglementet
tillämpade principen, att de förmåner, som tillkomme
en extra ordinarie tjänsteman eller tjänsteman å extra stat med slutlön, i regel
borde sammanfalla med vad som tillkomme en ordinarie tjänsteman i
närmast lägre lönegrad än den för ifrågavarande icke-ordinarie befattningshavare
fastställda. De sakkunniga erinrade i detta sammanhang om spörsmålet,
huruvida de icke-ordinarie tjänstemännens löner kunde anses så avvägda,
att de utan förhöjning försloge till bestridande i form av familjepensionsavdrag
av de med familjepensioneringen förbundna kostnaderna. De
sakkunniga föreställde sig emellertid, att denna fråga, som närmast vore av
löneregleringsnatur, komme att upptagas till behandling av 1934 års avlöningsrevision
för icke-ordinarie personal.
1934 års avlöningsrevision — som hade erhållit i uppdrag att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande den revision av avlöningsbestämmelserna
för icke-ordinarie befattningshavare vid den civila statsförvaltningen, som
erfordrades vid medgivande av pensionsrätt för icke-ordinarie personal och
vid genomförande av den av 1934 års riksdag beslutade ändrade uppställningen
av riksstatens utgiftssida — framlade också i sitt den 30 oktober 1934
dagtecknade betänkande med förslag till avlöningsbestämmelser för ickeordinarie
befattningshavare inom allmänna civilförvaltningen ett såsom huvudförslag
betecknat författningsförslag, som uppgjorts med utgångspunkt
från att pensionssakkunnigas i betänkande den 20 juli 1934 framlagda förslag
till reglemente angående familjepensionering för efterlevande till tjänstemän
vid den civila statsförvaltningen skulle träda i kraft samtidigt med
det av 1934 års riksdag antagna civila tjänstepensionsreglementet.
1934 års avlöningsrevision föreslog — samtidigt med vissa andra jämkningar
beträffande avlöningsbestämmelserna för icke-ordinarie personal, vilka
jämkningar närmast avsågo avdrag vid tillgodoräkning av viss tjänstetid —
alt de extra ordinarie befattningshavarna skulle, i samband med åläggande
för dem att betala avgifter till egen pensionering och familjepensionering, erhålla
uppflyttning med en löneklass, varigenom skillnaden mellan löneplanerna
för ordinarie och extra ordinarie befattningshavare i allmänhet skulle
bliva allenast en löneklass.
Då frågan om den nya familjepensioneringen genom proposition nr 201
förelädes 1936 års riksdag, anförde föredragande departementschefen, att
kompensation enligt hans mening borde lämnas i enlighet med 1934 års avlöningsrevisions
förslag för den löneminskning, som icke-ordinarie befattningshavare
finge vidkännas genom familjepensionsavdragen. I anledning
av vad departementschefen sålunda uttalat anmärkte bankoutskottet i sitt
av riksdagen godkända utlåtande i ärendet, att utskottet icke ansett sig hava
Statsutskottets utlåtande Nr 21.
5
att taga ställning till denna fråga, vilken således vid en kommande riksdag
borde upptagas till förutsättningslös prövning.
Uppdrag att närmare klarlägga frågan om den nya familjepensioneringens
konsekvenser med avseende å de icke-ordinarie befattningshavarnas löneställning
lämnades sedermera år 1936 års avlöningsrevision, vilken framhöll,
att revisionen i likhet med 1934 års avlöningsrevision funnit övervägande skäl
tala för att ifrågavarande befattningshavare bereddes viss kompensation för
den löneminskning, som föranleddes av familjepensionsavdragen. 1936 års
avlöningsrevision förordade jämväl, att vid ett mera definitivt ordnande av
den icke-ordinarie personalens avlöningsförhållanden för extra ordinarie befattningshavare
fastställdes en löneplan, enligt vilken begynnelselönen för
alla lönegrader med allenast en löneklass understege begynnelselönen för
motsvarande ordinarie tjänster. Med en på dylikt sätt inrättad löneplan syntes
böra förenas de i 1934 års avlöningsrevisions huvudförslag ifrågasatta
bestämmelserna för tillgodoräkning av föregående tjänstetid vid befordran
till extra ordinarie tjänsteman.
Det syntes emellertid 1936 års avlöningsrevision önskvärt, att den allmänna
reglering av tjänstemännens löner, som efter tillsättandet av 1936 års
lönekommitté kunde antagas komma till stånd inom en nära framtid, icke
föregrepes genom vidtagande av förändringar av löneregleringsnatur i löneplanen
för extra ordinarie tjänstemän. Ett genomförande under angivna
förhållanden av 1934 års avlöningsrevisions huvudförslag skulle, då en dylik
åtgärd måste erhålla en rent provisorisk karaktär, även vara mindre
lämpligt. Då nämnda förslag förutsatte en förändring av gällande tillgodoräkningsbestämmelser,
skulle härav föranledas en omräkning av flertalet
extra ordinarie befattningshavares löneklassplacering. En dylik omräkning
syntes för närvarande böra undvikas med hänsyn till det avsevärda arbete,
som därmed skulle vara förenat. Ytterligare kunde framhållas, att vid ett
genomförande av huvudförslagets bestämmelser vissa befattningshavare omedelbart
skulle erhålla den åsyftade kompensationen, under det att andra
först efter en längre tid skulle komma i åtnjutande av enahanda förmån.
En dylik ojämnhet i förslagets verkningar skulle givetvis bliva särskilt framträdande,
därest bestämmelserna bleve gällande allenast under en mycket
begränsad tidsperiod.
Avlöningsrevisionen förordade därför, att för närvarande de extra ordinarie
befattningshavarna skulle, i avvaktan på den justering av löneplanen som
förbereddes av 1936 års lönekommitté, erhålla ett provisoriskt lönetillägg
med ett belopp lika med det för befattningen gällande familjepensionsavdraget.
Denna förmån borde tillkomma samtliga extra ordinarie befattningshavare,
som ej uppnått den för dem gällande högsta löneklassen. Däremot
skulle motsvarande förmån enligt revisionens förslag icke tillkomma befattningshavare
å extra stat.
Departementschefen har — efter att hava redogjort för ingivna framställningar
att jämväl tjänstemän å extra stat och extra ordinarie tjänstemän i
slutlön borde tillerkännas nämnda provisoriska lönetillägg m. m. — för egen
del anfört följande.
6
Statsutskottets utlåtande Nr 21-
Enligt 1936 års avlöningsrevisions förslag skulle envar extra ordinarie
tjänsteman vid allmänna civilförvaltningen, kommunikationsverken, domän\eiket
sionsreglementet vinner tillämpning å honom, så länge han uppbär lön enligt
lägre löneklass än den högsta för honom i hans innehavande befattning
gällande, äga åtnjuta provisoriskt lönetillägg med ett belopp lika med det för
befattningen gällande familjepensionsavdraget. Vad avlöningsrevisionen sålunda
föreslagit har jag ansett mig böra tillstyrka. Härvid har jag i likhet
med avlöningsrevisionen förutsatt, att det provisoriska lönetillägget icke skall
utgå till ordinarie tjänsteman, som förordnats att innehava extra ordinarie
befattning inom högre lönegrad.
När jag anslutit mig till avlöningsrevisionens förslag, har jag betraktat den
av revisionen förordade anordningen såsom ett provisorium nödvändiggjort
därav, att den justering av för extra ordinarie befattningshavare gällande
löneplan, som i enlighet med 1934 års avlöningsrevisions förslag förutsatts
skola ske i samband med familjepensioneringens genomförande, nu måste
anstå i avvaktan på resultaten av inom 1936 års lönekommitté pågående utredningar.
Genom det föreslagna lönetillägget kommer staten att under en
övergångstid bära kostnaden för ifrågavarande befattningshavares bidrag till
familjepensioneringen. Från dessa utgångspunkter har jag funnit mig böra
biträda jämväl avlöningsrevisionens förslag, att å lönetillägget icke skall beräknas
något dyrtidstillägg, samt avstyrka det av de centrala ämbetsverkens
icke-ordinarie befattningshavares förening framställda förslaget, att den avsedda
lönekompensationen skall beredas jämväl befattningshavare å extra
stat samt extra ordinarie befattningshavare, som uppbär lön enligt den högsta
för honom i hans befattning gällande löneklassen. Sist angivna yrkande
går längre än vad 1934 års avlöningsrevision på sin tid föreslog, och en anordning
i enlighet med detta yrkande kan enligt min mening befaras skapa
svårigheter vid övergången till en definitiv löneplan för ifrågavarande personal.
Vad jag nu förordat för den civila statsförvaltningens del har jag funnit
böra erhålla motsvarande tillämpning beträffande de icke-ordinarie befattningshavare
vid försvarsväsendet, vilka bliva underkastade allmänna familjepensionsreglementet.
Jag torde, därest riksdagen icke framställer någon erinran mot vad jag
sålunda föreslagit, sedermera få framlägga förslag till erforderliga bestämmelser
i ämnet.
Beträffande extra ordinarie befattningshavare vid de affärsdrivande verken
samt vid verk och institutioner, vilka bekosta sina utgifter av särskilda
medel, torde det nu föreslagna lönetillägget, i likhet med det provisoriska
dyrortstillägget, böra utgå av de medel, från vilka vederbörande verks eller
institutions utgifter i övrigt bestridas.
I alla andra fall hava kostnaderna för ifrågavarande lönetillägg ansetts
böra gäldas från det anslag, varav vederbörandes lön utgår. I anslutning härtill
har, då förslag till avlöningsstat förelägges riksdagen för godkännande,
anslagsposten till särskilda löneförmåner i förekommande fall i allmänhet
ökats med det belopp varmed den i anslagsposten till avlöningar till övrig
icke-ordinarie personal ingående delposten till grundavlöningar m. m. minskats
med hänsyn till familjepensionsavdragen.
Uti en inom andra kammaren av herr Bergvall och fröken Hennings väckt
motion (nr 305) har föreslagits, att den i statsverkspropositionen angivna
kompensationen för löneminskningen vid familjepensioneringens genomfö
-
Statsutskottets utlåtande Nr 21.
7
rande även måtte komma tjänstemän å extra stat och extra ordinarie tjänstemän
med slutlön till del.
Motionärerna hava ansett det vara uppenbart, att frånvaron av rätt till
tjänste- och familjepension och därmed förenad avgiftsskyldighet för de
icke-ordinarie befattningshavarnas del varit av avgörande betydelse vid utformningen
av för dem gällande lönesystem. Dessa befattningshavares lägre
löneklassplacering vore sålunda en följd av frånvaron av pensionsavgifter, och
de till dem utgående lönerna hade sålunda varit att anse såsom nettolöner.
Tjänstepensionens genomförande utan kompensation betydde en reduktion
av dessa nettolöner. Med hänsyn till detta förhållande syntes det angeläget,
att familjepensioneringens genomförande skedde på ett sådant sätt, att icke
ytterligare lönereduktion drabbade dessa tjänstemän. I själva verket hade
de icke-ordinarie tjänstemännen genom de lägre lönerna redan under den
föregående tiden fått vidkännas en löneminskning, motsvarande pensionsavgifterna,
ett förhållande, som även chefen för finansdepartementet påpekat
(prop. 201 år 1936, sid. 100).
Beträffande den nu aktuella frågan om kompensation för minskning av
den behållna inkomsten vid familjepensionsreglementets genomförande framhöllo
motionärerna angelägenheten av att denna kompensation även tillkomme
tjänstemän å extra stat och extra ordinarie tjänstemän med slutlön.
Genom att departementschefen frångått 1934 års lönerevisions förslag
om kompensation i form av ett löneklasstilhigg och i stället anslutit sig till
tanken på en partiell kompensation kunde nämligen de farhågor för en
sönderbrytning av löneplanen, som på vissa håll kommit till uttryck, då fråga
gällt en löneklassuppflyttning, icke på något sätt göras gällande. Ej heller
syntes det vara rättvist, att de tjänstemän, det här gällde — tjänstemän
å extra stat och extra ordinarie med slutlön — vilka oftast hade en mångårig
statstjänst bakom sig och vilka framför alla andra grupper fått känna
icke-ordinariesystemets avigsidor, skulle vara de enda icke-ordinarie befattningshavare,
som skulle undanhållas kompensationen för familjepensionsavdragen.
Dessa tjänstemän kunde i flertalet fall peka på en lång, väl vitsordad
tjänstetid, med arbetsuppgifter av enahanda art som ordinarie tjänstemän
i motsvarande lönegrad. De vore vidare enligt vad motionärerna anfört
i övervägande antalet fall familjeförsörjare, för vilka en ytterligare minskning
av lönen, utöver vad som redan skett i samband med beslutet örn tjänstepensioner
ingen, skulle påtagligt drabba den behållna inkomsten.
Vid bedömandet av föreliggande spörsmål synes man enligt utskottets mening,
även om vissa skäl kunna anföras för det motionsvis framlagda förslaget,
böra utgå från alt inga sådana åtgärder vidtagas, som kunna försvåra
den justering av gällande löneplaner för statens befattningshavare i ordinarie
och icke-ordinarie ställning, som förberedes av 1936 års lönekommitté.
Utskottet har därför icke ansett sig kunna tillstyrka ett frångående av den
uppfattning, som beträffande den föreslagna kompensationens omfattning
förordats av departementschefen, och får därför avstyrka den väckta motio
-
Utskottets
yttrande.
lien.
8 Statsutskottets utlåtande Nr 21.
Enligt av utskottet inhämtade uppgifter skulle ett bifall till motionen medföra
en utgiftsökning med i runt tal 210,000 kronor.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må med avslag å den av herr Bergvall och
fröken Hennings väckta motionen (II: 305) i skrivelse till
Kungl. Maj.t tillkännagiva sin uppfattning beträffande ordnandet
av frågan örn kompensation åt vissa befattningsha%
are för minskning av den behållna inkomsten vid familjepensioneringens
genomförande.
3. Beräkningen av anslagen till kommittéer oeh utredningar av sakkunniga.
Vid åtskilliga tillfällen hava riksdagens revisorer framhållit önskvärdheten
av att en förändring komme till stånd beträffande beräkningen av kommittéanslagen
(jfr bl. a. 1936 års revisionsberättelse § 43). 1936 års riksdag
har också i skrivelse nr 339 hemställt, att Kungl. Maj:t ville upptaga till behandling
frågan om beräkningen av huvudtitlarnas anslag till kommittéer
och utredningar.
1 föreliggande fråga har departementschefen gjort följande uttalande.
,.„Undei) budgetarbetet bär en omprövning skett av de under olika huvudtitlar
askade anslagen till kommittéer och utredningar genom sakkunniga ur
- neugén ^införda synpunkterna. Sålunda ha inom vederbörande
departement veikstallts bland annat beräkningar rörande de sannolika utredningskostnaderna
under innevarande budgetår. I anslutning härtill har
i vissa fall en ändring skett av de för budgetåret 1937/1938 äskade beloppen
Salunda ha kommitteanslagen under andra, femte, sjunde och nionde huvudtitlarna
ansetts bora höjas med vartdera 50,000 kronor. I överensstämmelse
med de kostnadsplaner som framlagts av särskilda utskottet vid 1936 års
riksdag i dess utlåtande nr 1 har vidare kommittéanslaget under fjärde huvudtiteln
hojts med 40,000 kronor. En närmare motivering till angivna justeringar
i kommittéanslagen lämnas av vederbörande departementschefer vid
an™ala? nV ut^f.te^na för budgetåret 1937/1938 under de olika huvudtitlarna.
^dyfallet erbjuder det stora svårigheter att på förhand verkställa en såan
beräkning av de framtida kostnaderna för utredningsarbetet inom olika
d]f’>ai|.eineat’ fU r’‘)k eJ föreliggcr för att behov av anslagsförstärkning senare
skall framträda Man hänvisas till att utgå från å ena sidan den erfarenhet
örn den med olika utredningsuppgifter förenade kostnaden som vunnits under
respektive kommittéers och sakkunnigutredningars hittillsvarande verksamhetstid,
a andra sidan en bedömning av den utsträckning i vilken nu
verksamma utredningar kunna förväntas fortgå jämväl under nästföljande
budgetår men värdet av de resultat, man därvid når, blir givetvis begränsat
pa grund av syangheten att förutse den utsträckning vari nya utredningar
under följande ar kunna bliva påkallade på grund av önskemål framförda
av riksdagen eller med hänsyn till utvecklingen inom olika områden. Under
dessa omständigheter måste möjligheter till förstärkning av kommittéanslagen
hallas öppna. För forstärkningsändamål torde, liksom hittills, få anlitas
dels — i den mån så kan ske — anslagen till extra utgifter, dels — efter
beslut av riksdagen — anslaget till oförutsedda utgifter. En förändring av
Statsutskottets utlåtande Nr 21.
9
kommittéanslagen, som nu äro anvisade såsom reservationsanslag, till förslagsanslag
synes nämligen icke böra komma till stånd.
I anledning av vad departementschefen i föreliggande fråga uttalat har
utskottet allenast velat framhålla önskvärdheten av att, i den mån så låter
sig göra, de särskilda huvudtitlarnas kommittéanslag beräknas med fullt
beaktande av de kostnader, som i förväg kunna uppskattas och förutses.
Erfarenheterna under de senast gångna åren torde nämligen giva vid handen,
att vederbörande i alltför hög grad räknat med möjligheten av en förstärkning
av dessa anslag från anslaget till oförutsedda utgifter eller huvudtitlarnas
anslag till extra utgifter. Att en dylik förstärkning under vissa förhållanden
är ofrånkomlig synes vara uppenbart, men å andra sidan är det önskvärt,
att den praxis, som av riksdagens revisorer påtalats, såvitt möjligt kommer
att begränsas. Av departementschefens uttalande framgår också, att
vissa åtgärder i den sålunda angivna riktningen blivit vidtagna.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit tillkännagiva
sin uppfattning beträffande beräkningen av anslagen till
kommittéer och utredningar genom sakkunniga.
4. Ändrad ställning i räkenskapshänseende för vissa statsmyndigheter.
Sedan Kungl. Majit den 2 december 1932 anbefallt statskontoret och riksräkenskapsverket
att i anslutning till vissa framlagda riktlinjer verkställa
vissa utredningar angående ändrad uppställning av riksstaten jämte därmed
sammanhängande spörsmål, hava ämbetsverken vid framläggandet av denna
utredning, vilken redan föranlett beslut örn ändrad uppställning av riksstatens
utgiftssida vid 1934 års riksdag, även upptagit till behandling frågan
om statsmyndigheternas hänförande till huvudförvaltningar eller till i räkenskapshänseende
underordnade förvaltningar. Ämbetsverken föreslogo, att
ett stort antal myndigheter, vilka nu i räkenskapshänseende vore underordnade
statskontoret eller vederbörande länsstyrelse, skulle ombildas till huvudförvaltningar
med rätt att anlita statsverkets checkräkning i riksbanken.
Sedan ytterligare utredningar i ärendet verkställts, har slutligt förslag i
ärendet framlagts av riksräkenskapsverket i utlåtande den 9 september 1936.
Statskontoret och riksräkenskapsverket hava i sitt gemensamma utlåtande
till en början lämnat en redogörelse för skillnaden mellan huvudförvaltningar
och i räkenskapshänseende underordnade
förvaltningar samt härvid framhållit bland annat följande:
»I fråga örn medelsförvaltningen äro de olika myndigheterna uppdelade i
sådana, som själva äro huvudförvaltningar, och sådana, som i budgethän
-
Utskottets
yttrande.
10
Statsutskottets utlåtande Nr 21.
seende äro inordnade under vissa huvudförvaltningar. Så äro exempelvis
statsdepartementen — med undantag av försvarsdepartementet — samt socialstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, riksräkenskapsverket,
lantbruksstyrelsen m. fl. i fråga om medelsförvaltning och kassa inorganiserade
under statskontoret, vilket senare ämbetsverk i förhållande till
dem spelar rollen av central huvudförvaltning så till vida, att de medel, som
för dem äro uppförda i riksstaten, erhållas genom rekvisition från statskontoret.
Detta ämbetsverk har att redovisa medlen gentemot budgeten,
ehuru de särskilda myndigheterna avgiva självständiga specialredovisningar
för de sålunda mottagna medlen. På i huvudsak enahanda sätt äro exempelvis
ett antal myndigheter i medelshänseende underordnade länsstyrelserna.
Huvudförvaltningarna hava i regel dragningsrätt å statsverkets giroräkning,
medan dem underordnade förvaltningar sakna dylik rätt och äro hänvisade
till egen giroräkning i riksbanken.
De affärsdrivande verken, som ju hava en omfattande medelsförvaltning,
hava icke beretts tillträde till statsverkets giroräkning. Samma är förhållandet
med de s. k. remissverken, nämligen arméförvaltningen, flygstyrelsen
och statens provningsanstalt, som rekvirera sina statsanslag från statskontoret
men hava egna konton i rikshuvudboken. En mellanställning intager
generaltullstyrelsen, som väl gör insättningar å statsverkets giroräkning men
ej uttag. Samtliga omhandlade huvudförvaltningar hava egna konton i rikshuvudboken.
»
Den grundläggande olikheten mellan huvudförvaltningar och i bokföringshänseende
underordnade förvaltningar —- vilken uppdelning närmast torde taga
sikte på de medelsförvaltande ämbetsverk och myndigheter, som tillsammans
utgöra »statsverket» i motsats till de »affärsdrivande verken» — består,
såsom framgår av det ovan anförda, däri, att huvudförvaltningarna,
till skillnad från de underordnade förvaltningarna, hava eget konto i
rikshuvudboken. Till statsverket hörande myndighet, som har eget konto i
rikshuvudboken, kommer härigenom att gentemot budgeten redovisa alla anslag,
varå den verkställer utbetalningar, antingen medlen disponeras direkt
av myndigheten själv eller myndigheten — såsom fallet är med statskontoret
och länsstyrelserna i fråga om ett stort antal anslag — har att efter rekvisition
utbetala anslagen till densamma i medelshänseende underordnade förvaltningar,
vilka sedan bestrida de med anslagen avsedda utgifterna och häröver
avgiva självständiga specialredovisningar till riksräkenskapsverket.
Rätten åter att anlita statsverkets checkräkning i riksbanken — vilken med
de av statskontoret och riksräkenskapsverket angivna undantagen utgör en
för de till statsverket hörande huvudförvaltningarna gemensam kassaorganisation,
som å statsverkets sida företrädes och kontrolleras av statskontoret
— innebär i princip, att varje inbetalning till huvudförvaltning, som är
ansluten till statsverkets checkräkning, skall verkställas genom insättning i
riksbanken å denna räkning, med angivande att insättningen äger rum för
förvaltningens räkning, samt att varje utbetalning från sådan huvudförvaltning
skall ske medelst utlämnande av check, dragen å den gemensamma
räkningen i riksbanken.
Med ställningen såsom huvudförvaltning följer skyldighet att i och för
Statsutskottets utlåtande Nr 21.
11
den löpande riksbokföringen till riksräkenskapsverket avgiva månatliga kassarapporter,
vilka bland annat läggas till grund för de belastningstabeller,
som för varje månad upprättas inom nämnda ämbetsverk till upplysning
örn hur budgeten successivt realiseras. Huvudförvaltning, som är ansluten
till statsverkets checkräkning i riksbanken, bar dessutom att, i den mån insättning
av medel eller utställande av checker å denna räkning äger rum,
insända dagliga uppgifter härom till statskontoret respektive till statskontoret
och riksbankens huvudkontor.
Såsom skäl för f ö r s 1 a g e t, att ett större antal i räkenskapshänseende
underordnade verk och myndigheter skulle göras till huvudförvaltningar
med rätt att anlita statsverkets checkräkning i riksbanken, hava statskontoret
och riksräkenskapsverket i sitt gemensamma utlåtande framhållit, att en
sådan omläggning skulle medföra avsevärda fördelar ur bokföringssynpunkt.
Ämbetsverken hava med avseende härå anfört i huvudsak följande:
Det nuvarande systemet, enligt vilket elt stort antal myndigheter i räkenskapshänseende
vöre underordnade särskilda huvudförvaltningar, medförde
givetvis så till vida ökat arbete beträffande bokföringen och redovisningen,
som dessa myndigheter hade att rekvirera erforderliga medel från vederbörande
huvudförvaltning. Detta innebure nämligen, att medlen måste bokföras
och redovisas icke blott såsom utgift hos huvudförvaltningen utan även
såsom inkomst hos den medelsmottagande underförvaltningen. Genom den
mera specificerade redovisning av statens utgifter, som i samband med den
beslutade omläggningen av riksstatens uppställning skulle komma till stånd,
skulle det med denna dubbelbokföring förenade arbetet i viss mån bliva mera
tidsödande än förut. Uppenbart vore, att den omgång, som vore förenad
med själva den procedur, genom vilken medel ställdes till en underlydande
förvaltnings disposition, skulle bortfalla, för den händelse vederbörande medelsmottagande
förvaltning själv bleve huvudförvaltning med egen drag*
ningsrätt å statsverkets checkräkning. I detta sammanhang erinrades även
om att beträffande flera riksstatsanslag utbetalningar ägde rum direkt tili
vederbörande från huvudförvaltningen, sedan underförvaltningen intygat, att
vissa villkor för medlens utbetalande blivit uppfyllda. Sålunda utbetalade
exempelvis statskontoret efter intyg av lantbruksstyrelsen, att vissa för medlens
erhållande uppställda villkor uppfyllts, bland annat bidrag från statens
avdikningsanslag.
Ur kontrollsynpunkt vore anordningen med en huvudförvaltning, omfattande
ett stort antal underförvaltningar, av jämförelsevis ringa värde, då
det icke ankomme på huvudförvaltningen att övervaka, att de utanordnade
medlen av underförvaltningen användes för sitt angivna ändamål, samt det
för övrigt knappast skulle låta sig göra för huvudförvaltningen att effektivt
utöva en dylik övervakning.
Ur riksbokföringens synpunkt vore denna anordning icke tillfredsställande
så till vida, att skiljaktighet lätt kunde uppkomma mellan anslagsbelastningen
i huvudförvaltningens räkenskaper och underförvaltningens, beroende
på att underförvaltningen genom omföring mellan skilda anslag eller
anslagsposter disponerade de rekvirerade medlen på annat sätt än som till
huvudförvaltningen uppgivits. Bortsett härifrån bleve emellertid överensstämmelsen
under budgetårets olika månader mellan, å ena sidan, den i
riksbokföringen för underförvaltningen redovisade anslagsbelastningen och,
å andra sidan, de hos underförvaltningen redovisade faktiska utgifterna i re
-
12
Statsutskottets utlåtande Nr 21.
gel bristfällig, beroende på att medelsrekvisitionen hos huvudförvaltningen
icke kunde helt anpassas till det för olika ändamål framträdande medelsbehovet
och dessutom ej alltid skedde månadsvis. För budgetåret i dess helhet
kunde fullständig överensstämmelse mellan hos huvudförvaltningen redovisade
medelsrekvisitioner och hos underförvaltningen bokförda utgifter
ernås allenast, örn och i den mån underförvaltningen vid budgetårets utgång
varit i tillfälle att till huvudförvaltningen för olika utgiftstitlar inleverera
eventuellt kvarstående kassabehållning.
De erfarenheter, som under de gångna åren vunnits i de fall, då dragningsrätt
å statsverkets giroräkning medgivits vissa myndigheter, visade
oförtydbart, att, ur synpunkten av räkenskapernas överskådlighet, reda och
lätthet att kontrollera, avsevärda fördelar vore därmed förenade.
Riksräkenskapsverket har i sitt utlåtande uttalat, att de skäl, som statskontoret
och riksräkenskapsverket åberopat för ett genomförande av den
föreslagna reformen, enligt riksräkenskapsverkets uppfattning vore av sådan
betydelse, att anordnandet av de nya huvudförvaltningarna snarast borde
äga rum. De erfarenheter riksräkenskapsverket haft, sedan riksstatens
utgiftssida från och med budgetåret 1935/1936 omlagts i enlighet med riksdagens
beslut vid 1934 års riksdag, hade även klart och tydligt givit vid
handen, att det ur riksbokföringens synpunkt vore synnerligen önskvärt,
att största möjliga antal myndigheter erhölle ställning som huvudförvaltningar
med rätt att anlita statsverkets checkräkning.
I detta sammanhang har riksräkenskapsverket såsom en ytterligare fördel
av den föreslagna reformen framhållit, att budgetredovisningen och riksräkenskapsverkets
årsbok efter reformens genomförande skulle, på grund av
att avslutandet av statskontorets räntekammares räkenskaper bleve mindre
tidsödande, kunna publiceras väsentligt tidigare än för närvarande.
Riksräkenskapsverket har vidare understrukit reformens betydelse ur kassaförlagssynpunkt.
Genom att de olika ämbetsverk och myndigheter, som
omlades till huvudförvaltningar, samtidigt erhölle tillgång till statsverkets
checkräkning i riksbanken, kunde nämligen uttagningen från riksbanken av
de för dessa verk och myndigheter erforderliga medlen vid varje tidpunkt
anpassas mera i anslutning till det verkliga behovet än som vore möjligt, då
medlen uttoges genom överordnad huvudförvaltning, vilken givetvis ej kunde
besväras alltför ofta med medelsrekvisitioner.
Statskontoret har i sitt i anledning av riksräkenskapsverkets utlåtande avgivna
yttrande ansett sig böra fästa uppmärksamheten vid att i den mån
statsverkets utgifter och inkomster i större utsträckning utbetalades av
respektive inbetalades till andra myndigheter än statskontoret svårigheterna
för ämbetsverket att omedelbart överblicka ställningen å statsverkets checkräkning
ökades och att sålunda inrättandet av nya huvudförvaltningar kunde
medföra, att det bleve erforderligt att hålla större behållning å checkräkningen
än hittills varit behövligt.
Beträffande de myndigheter, vilka enligt förslaget borde göras till huvudförvaltningar,
äro dessa upptagna i statsrådsprotokollet sid. 26. Dessa myn
-
Statsutskottets utlåtande Nr 21.
13
digheter hava med allenast ett undantag — justitiekanslersämbetet, som bestämt
motsatt sig förslaget — i huvudsak anslutit sig till förslagets allmänna
principer. Beträffande de särskilda myndigheternas yttrande över förslagen
och de framställningar rörande den ökning av personalen för handhavandet
av kamerala uppgifter, som av dem ifrågasatts, innehåller statsrådsprotokollet
en närmare redogörelse å sidorna 40—50.
Med avseende å den nu lämnade redogörelsen för de i ärendet gjorda uttalandena
rörande den föreslagna omläggningens inverkan på de därav berörda
myndigheternas arbetsuppgifter och personalbehov har departementschefen
i fråga om vad riksräkenskapsverket härutinnan anfört sammanfattningsvis
framhållit, att riksräkenskapsverket funnit omläggningen komma
att medföra behov av personalökning allenast beträffande tvenne myndigheter,
nämligen kontrollstyrelsen och lantbruksstyrelsen.
Då å andra sidan de nuvarande huvudförvaltningarnas arbetsbörda komme
att i motsvarande grad minskas, syntes det emellertid riksräkenskapsverket
sannolikt, att de ökade personalkostnaderna vid de nya huvudförvaltningarna
i stort sett kunde kompenseras av lägre personalkostnader vid nuvarande
huvudförvaltningar. Överhuvud taget torde man kunna säga, att
myndigheters överförande till huvudförvaltningar ej bomme att medföra några
ökade totala personalkostnader för statsverket. I den mån kostnadsökning
uppstode, syntes denna enligt riksräkenskapsverkets mening böra i första
liand hänföras till andra omständigheter, såsom ökat arbete i anledning av
riksstatens mera specificerade uppställning, skärpt kontroll och dylikt.
Beträffande möjligheterna att nedbringa personalkostnaderna för nuvarande,
av förslaget berörda huvudförvaltningar, d. v. s. statskontoret och
länsstyrelserna, har riksräkenskapsverket framhållit, hurusom särskilt statskontorets
arbetsuppgifter skulle komma att undergå en betydande minskning
men att arbetslättnad måste beräknas inträda även för länsstyrelserna.
Såvitt riksräkenskapsverket nu kunde bedöma, torde dock arbetsuppgifterna
för länsstyrelsernas del ej komma att minskas i sådan omfattning, att några
direkta tjänsteindragningar bleve möjliga. Med hänsyn till länsstyrelsernas
växande arbetsbörda bomme förslagets genomförande emellertid att motverka
behov av personalutökning.
Statskontoret har förklarat sig icke dela riksräkenskapsverkets uppfattning,
att en utökning av antalet huvudförvaltningar med därav följande decentralisering
ej skulle komma att medföra ökade totala personalkostnader
för statsverket. Det stöde för statskontoret tämligen klart, att — såsom för
övrigt redan framginge av myndigheternas i riksräkenskapsverkets utlåtande
refererade yttranden — en uppdelning på ett flertal myndigheter —- vilkas
egentliga verksamhet läge på helt andra områden — av arbetsuppgifter, som
hittills hållits samlade inom en eller ett fåtal myndigheter med för ändamålet
särskilt anpassad organisation och specialiserade arbetskrafter, måste
medföra ökade kostnader för arbetets utförande.
Till belysande av den inverkan, ett genomförande av riksräkenskapsver -
14
Statsutskottets utlåtande Nr 21.
kets förslag skulle medföra för statskontorets arbete, har statskontoret låtit
upprätta vissa statistiska sammanställningar rörande samtliga under det
senast tilländalupna budgetåret — 1935 1936 — inom ämbetsverket handlagda
anordningsärenden. Med ledning av dessa sammanställningar har
statskontoret kommit fram till att omläggningen — vilken skulle lämna
statskontorets fondbyrå praktiskt taget oberörd — för ämbetsverkets tre utgiftsbyråer,
å vilka för närvarande funnes anställda tillhopa sex revisorer,
torde komma att få till följd, att halva antalet revisorer skulle, under förutsättning
att erforderlig biträdeshjälp bereddes, bliva tillfyllest för omhänder -havandet av därefter kvarstående anordningsärenden.
Att en så betydande reduktion av förefintliga revisionskrafter kunde komma
i fråga, borde, framhåller statskontoret, ses emot bakgrunden även av
det förhållandet, att redan på grund av de förändringar, som i samband med
riksstatsomläggningen under de senare åren vidtagits i avseende å dispositionen
av ett flertal riksstatsanslag, revisionens arbete undergått minskning.
På grund av arten av anordningsärendena komme däremot arbetsbördan för
byråcheferna å utgiftsbvråerna att, frånsett det ekonomiska ansvaret, lämnas
praktiskt taget oberörd av omläggningen.
För räntekammaren, å vilken för närvarande vore anställda fyra kvinnliga
biträden för expediering och bokföring, syntes efter omläggningen endast
tre av dessa biträden bliva behövliga. Givetvis inträdde jämväl en viss
lättnad i arbetsbördan för kamreraren å räntekammaren och för räntmästaren.
Någon mera påtaglig arbetsminskning torde det dock icke här bliva
fråga om. Det läge i sakens natur, att en utökning av antalet huvudförvaltningar
inom statsförvaltningen komme att medföra vidgat arbete för
den avdelning av statskontorets kassabyrå, som närmast handhade kontrollen
rörande statsverkets checkräkning. Den arbetsökning, som härav föranleddes,
torde i huvudsak kompensera arbetsminskningen å räntekammaren,
och den biträdeshjälp, som lösgjordes å räntekammaren, torde följaktligen
böra överföras till kassabyråns checkräkningsavdelning.
Statskontoret har ansett sig i detta sammanhang icke kunna underlåta att
något beröra den inverkan, som en ökning av antalet huvudförvaltningar efter
de linjer, vilka av riksräkenskapsverket föreslagits, kunde komma att
utöva på statskontorets verksamhet ur allmänt organisatoriska synpunkter.
Med avseende härå ville statskontoret erinra örn att statskontoret ursprungligen
varit centralorganet för statens medelsförvaltning samt därvid
omhänderhaft huvudparten av statsverkets utbetalningar för olika ändamål.
I enlighet härmed hade de med anordningsväsendet direkt sammanhängande
kamerala arbetsuppgifterna spelat en dominerande roll för statskontorets
hela ämbetsutövning. Dessa uppgifter hade dock, allteftersom i
allt vidare utsträckning andra myndigheter förvandlats till huvudförvaltningar,
alltmera förlorat i betydelse och utgjorde numera såväl kvantitativt
som kvalitativt allenast en ringa del av ämbetsverkets arbetsbörda.
Statskontorets ställning inom den statliga medelsförvaltningen hade emellertid
medfört, att ämbetsverket så småningom utvecklats till central remissmyndighet.
Till ämbetsverket hade sålunda på senare tider plägat remitteras
ärenden av mångskiftande art, i första hand statsreglerings- och budgettekniska
frågor samt överhuvud frågor angående statens inkomster och ut
-
Statsutskottets utlåtande Nr 21.
15
gifter men därjämte i stor utsträckning spörsmål av allmänt ekonomisk, organisatorisk
och löneteknisk natur. Denna uppgift som allmänt remissverk
bildade i själva verket numera — vid sidan av de omfattande arbetsuppgifter
som tillhörde ämbetsverket i fråga örn statens fondförvaltning och med avseende
å pensionsväsendet — tyngdpunkten i statskontorets ämbetsförvaltning,
liksom den inbegrepe huvuddelen av dess arbetsbörda.
Av vad ovan anförts framginge, att den decimering av statskontorets arbete,
som skulle bliva en följd av ett genomförande av det föreliggande förslaget
örn nya huvudförvaltningar, i och för sig vore utan större räckvidd och
betydelse med avseende å ämbetsverkets arbetsbörda. Decimeringen hänförde
sig emellertid till ett arbetsområde, vilket ursprungligen varit grundläggande
för statskontorets verksamhet, och borde såtillvida mana till eftertanke.
Överhuvud taget hade, särskilt efter riksräkenskapsverkets tillkomst och
riksbokföringens överflyttande dit, en viss oklarhet uppstått ifråga om omfattningen
av statskontorets ämbetsområde. Sålunda vore det rent kamerala
arbetet inom medelsförvaltningen, i den mån detsamma fortfarande
vore centraliserat, numera till sin huvudsakliga del förlagt till riksräkenskapsverket,
medan statskontoret fungerade som den centrala remissmyndigheten,
i vad gällde frågor, vilka härmed ägde sammanhang.
Även om några mera framträdande olägenheter av nuvarande ordning icke
för närvarande gjorde sig gällande, torde det ur allmänt organisatorisk synpunkt
kunna ifrågasättas, om nyssnämnda förhållanden i längden vore de
för ärendenas behandling lyckligaste. Alt märka vore även att statskontorets
organisation faktiskt anpassats efter andra förhållanden än de nuvarande
ävensom att, såvitt statskontoret kunde bedöma, någon avsevärd del av statskontorets
remissbörda knappast kunde övertagas av riksräkenskapsverket
utan förstärkning av detta ämbetsverks arbetskrafter eller förfång för dess
huvuduppgift, nämligen revisionsverksamheten — däri inbegripet domsrätt
i anmärkningsmål —- vars effektivitet måste bliva alltmer betydelsefull, allteftersom
decentraliseringen av utbetalningsväsendet fortskrede. Berörda förhållanden
syntes statskontoret utgöra skäl för att ett övervägande komme till
stånd beträffande nuvarande arbetsuppgifters lämpligaste fördelning mellan
de båda ämbetsverken och att därvid undersöktes, huruvida en överflyttning
av vissa ärendesgrupper i ena eller andra riktningen borde äga rum.
Uti ifrågavarande ärende har departementschefen för egen del gjort följande
uttalande.
Enligt föreliggande förslag, vilket närmast avser ett fortsatt genomförande
beträffande de särskilda verken och myndigheterna av den statliga bokförings-
och redovisningsreform, som inleddes genom tillsättandet år 1902
av den s. k. statsbokföringskommittén, skulle ytterligare ett betydande antal
verk oell myndigheter i räkenskapsavseende erhålla ställning såsom huvudförvaltningar
med rätt att anlita statsverkets checkräkning i riksbanken.
Åsyftade verk och myndigheter skulle lill följd härav komma att, i motsats
till vad nu är fallet, själva gentemot budgeten redovisa de anslag, som ställas
till deras disposition, samt vidare genom anslutningen till statsverkets
checkräkning få sin kassarörelse överflyttad på riksbanken. Härigenom
skulle, på sätt närmare framgår av den i ärendet förebragta utredningen,
ernås större enkelhet och överskådlighet i fråga örn såväl den centrala riksbokföringen
som bokföringen hos vederbörande verk och myndigheter, samtidigt
som bättre förutsättningar skulle skapas för en snabb och effektiv kon
-
16
Statsutskottets utlåtande Nr 21.
troll med avseende å verkens och myndigheternas medelsförvaltning. Ett
fullföljande av statsbokföringsreformen på sätt nu föreslagits har, såsom
också framgår av utredningen i ärendet, ytterligare aktualiserats men även i
icke oväsentlig mån underlättats genom den mera enhetliga och detaljerade
anslags- och statredovisning, som i anslutning till 1934 års riksdags beslut
örn den ändrade uppställningen av riksstatens utgiftssida genomförts från och
med budgetåret 1935 1936.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har jag, i likhet med flertalet i ärendet
hörda ämbetsverk och myndigheter, funnit mig höra förorda, att den
föreslagna omläggningen kommer till stånd, i synnerhet som dess genomförande,
enligt vad jag närmare skall utveckla i det följande, kan antagas icke
komma att åsamka statsverket nämnvärt ökade kostnader. Av de olika
ämbetsverk och myndigheter, vilka enligt det av riksräkenskapsverket framlagda
slutliga förslaget omedelbart skulle göras till huvudförvaltningar med
rätt att anlita statsverkets checkräkning, har endast en myndighet, nämligen
justitiekanslersämbetet, uttalat sig i bestämt avstyrkande riktning. Vad
justitiekanslersämbetet härutinnan anfört har jag dock ansett icke böra tillmätas
avgörande betydelse; i detta sammanhang må också erinras om det
av chefen för justitiedepartementet framlagda förslaget om inrättande från
och med nästkommande budgetår av en sekreterartjänst ä extra stat hos
ämbetet, varigenom de olägenheter, som enligt ämbetets mening skulle vara
förenade med förslagets genomförande för dess vidkommande, torde komma
att praktiskt taget helt elimineras. Även i övrigt har jag funnit mig
kunna godkänna vad riksräkenskapsverket i denna del föreslagit. Jag tillstyrker
alltså, att i riksräkenskapsverkets slutliga förslag upptagna verk och
myndigheter från och med den 1 juli 1937 i räkenskapshänseende erhålla
ställning såsom huvudförvaltningar med rätt att anlita statsverkets checkräkning
i riksbanken.
Däremot har jag icke ansett tillräcklig anledning föreligga att, på sätt riksräkenskapsverket
föreslagit, i samband med ifrågavarande omläggning överflytta
dispositionen över kommittéanslagen och anslagen till extra utgifter
från statskontoret till de olika statsdepartementen. Vidare har jag med
hänsyn till vad lantbruksstyrelsen anfört funnit anslaget till reseersättningar
till lantbruksingenjörer och deras biträden tills vidare böra fortfarande utbetalas
och disponeras av länsstyrelserna. Med nu angivna inskränkningar
har jag emellertid i princip kunnat biträda riksräkenskapverkets förslag
jämväl i vad avser anslagsdispositionens anordnande. Härvid har jag dock
självfallet icke ingått på något bedömande av förslagets enskildheter utan
utgått från att en dylik detaljgranskning lämpligen bör äga rum i samband
med utfärdandet av regleringsbreven för nästkommande budgetår.
De av riksräkenskapsverket föreslagna ändringarna i nu gällande ordning
för uppbörd och redovisning av vissa till statsverket inflytande inkomster
har jag till alla delar funnit mig kunna godkänna. *•
Vid behandlingen av frågan om själva dragningsrättens omfattning har
riksräkenskapsverket, dock utan att framlägga något förslag härom, ifrågasatt,
huruvida icke i samband med utsträckningen til! nya myndigheter av
dragningsrätten den för närvarande till statskontoret förlagda kontrollen över
statsverkets checkräkning lämpligen borde överflyttas till riksräkenskapsverkets
budgetbyrå. I anledning härav vill jag framhålla, att jag ej funnit
det erforderligt att upptaga angivna spörsmål till närmare prövning i förevarande
sammanhang.
Statskontoret har i sitt utlåtande över riksräkenskapsverkets förslag berört
principfrågan om den lämpliga fördelningen mellan statskontoret och
Statsutskottets utlåtande Nr 21.
17
riksräkenskapsvcrket av de arbetsuppgifter, som för närvarande ankomma
på dessa ämbetsverk. Jag är icke beredd att nu taga ställning till detta
spörsmål, vilket ej heller torde behöva upptagas till prövning i förevarande
sammanhang.
Vad jag tidigare, i huvudsaklig anslutning till riksräkenskapsverkets förslag,
förordat med avseende å omfattningen av de nya huvudförvaltningarnas
medelsförvaltning torde beträffande tvenne av ifrågavarande myndigheter,
nämligen konlrollstyrelsen och lantbruksstyrelsen, medföra behov av
viss personalförstärkning. Kontrollstyrelsen har sålunda i anledning av
riksräkenskapsverkets förslag hemställt örn uppfattning av styrelsens registrators-
och kassörsbefattning från lönegraden Bil till lönegraden B 18
samt örn inrättande hos styrelsen av ytterligare en ordinarie kanslibiträdestjänst.
Lantbrukstyrelsen har, under förutsättning att anslaget till reseersättningar
till lantbruksingenjörer och deras biträden fortfarande kommer
att utbetalas och disponeras av länsstyrelserna, funnit den för dess del erforderliga
personalökningen kunna begränsas till att avse en ordinarie kamrerare
i lönegraden B 24 — i stället för den nuvarande ordinarie kassören
och bokhållaren i lönegraden B 21 — en ordinarie kassör i lönegraden B 11
och en amanuens i 18 lönegraden, dock att härutöver skulle behöva anvisas
dels 1,000 kronor för beredande av biträdeshjälp åt styrelsens kamerala
avdelning, dels 600 kronor till vikariatsersättningar för den icke-ordinarie
personalen. Genom ett utbyggande i huvudsakligen angivna omfattning av
kontrollstyrelsens och lantbruksstyrelsens kamerala organisation skulle dessa
myndigheters behov av personalförstärkning i anledning av ifrågavarande
omläggning enligt min mening bliva fullt tillräckligt tillgodosett. Detsamma
kan också sägas örn riksarkivet, därest den ordinarie kanslibiträdestjänst,
vilkens innehavare nu handhar kassaförvaltningen inom riksarkivet, i enlighet
med vad riksräkenskapsverket tillstyrkt utbytes mot en ordinarie kan
sliskrivarebefattning i lönegraden B 11. Framställningar i nu berörda personalfrågor
göras under vederbörande huvudtitlar.
I ärendet föreligga även krav på personalökning från en del andra myndigheter.
I fråga örn dessa myndigheter har jag emellertid i likhet med riksräkenskapsverket
funnit den ändrade ställningen i räkenskapshänseende icke
kunna med fog åberopas såsom skäl för en förstärkning av deras nuvarande
organisation. Med hänsyn härtill och då den vid den föreslagna omläggningens
genomförande inträdande minskningen i statskontorets personalbehov
praktiskt taget torde komma att uppväga den i fråga örn kontrollstyrelsen,
lantbruksstyrelsen och riksarkivet erforderliga personalförstärkningen,
synes omläggningen, såsom jag i det föregående framhållit, i stort sett
icke behöva föranleda några ökade totala personalkostnader för statsverket.
Härvid har jag utgått från att. då samtliga med omläggningen avsedda myndigheter
bcretts tillfälle att yttra sig rörande förslagets konsekvenser i organisatoriskt
hänseende, några ytterligare krav på personalökning utöver
dem, som redan framförts, icke skola komma att framställas efter omläggningens
genomförande.
Med hänsyn till förevarande frågas omfattning och betydelse har jag ansett
mig böra i delta sammanhang framlägga en sammanfattande redogörelse
i ämnet för att sätta riksdagen i tillfälle att, örn den så önskar, uttala
sig däri. Jag torde, därest riksdagen icke framställer någon erinran mot vad
jag föreslagit, sedermera få framlägga förslag till erforderliga bestämmelser
i ämnet.
Hilland lill riksdagens protokoll Ulli7. Ii sami. Nr 21
18
Statsutskottets utlåtande Nr 21-
Utskottets
yttrande.
Genomförandet av det av departementschefen förordade förslaget örn
beredande av ställning såsom huvudförvaltningar med rätt att anlita statsverkets
checkräkning i riksbanken åt ett betydande antal verk och myndigheter
är ett direkt fullföljande av den statliga bokförings- och redovisningsleform,
som tidigare vidtagits och som sedermera successivt vunnit tillämpning.
Reformen ansluter sig till och förenklas i viss mån genom under de
senaste åren vidtagna förändringar i riksstatsuppställningen. Enligt utskottets
mening förefaller vad som nu av departementschefen förordats vara
lämpligt och till fördel särskilt ur kassaförlagssynpunkt, enär statsverkets
kassarörelse i huvudsak härigenom skulle kunna koncentreras på statsverkets
allmänna checkräkning i riksbanken. Dessutom har en större enkelhet
och överskådlighet ansetts bliva resultatet av reformen i fråga såväl beträffande
den centrala riksbokföringen som bokföreningen hos vederbörande
verk och myndigheter. På de skäl, som av departementschefen anförts, finner
sig utskottet kunna ansluta sig till ifrågavarande förslag.
Beträffande kraven på förstärkning av verkens och myndigheternas kamerala
arbetskrafter vill utskottet, som anser sig böra erinra om att sådan förstärkning
i statsverkspropositionen begärts beträffande kontrollstyrelsen,
riksarkivet och lantbruksstyrelsen samt att denna personalökning i stort sett
uppväges av en minskning i fråga örn statskontorets arbetskrafter, uttala sin
anslutning till departementschefens uppfattning örn att man bör kunna utgå
från att några ytterligare framställningar om personalförstärkning för angivna
ändamål icke framställas efter reformens genomförande. Vad som
nu föreslagits synes nämligen icke behöva innebära sådana omläggningar
inom vederbörande verk att de i någon större utsträckning kunna motivera
utökning eller omläggning av den kamerala organisationen. Emellertid vill
utskottet fästa uppmärksamheten på att den framtida utvecklingen på området
i hög grad kommer att bliva beroende på huru reformen i detalj genomföres
och de föreskrifter i avseende å bokföring och redovisning, som i samband
därmed meddelas. Utskottet, som utgår från att departementschefen
har sin uppmärksamhet fäst på att denna reform icke gives större omfattning
och att därvid icke vidtagas andra förändringar i fördelningen av de
kamerala arbetsuppgifterna mellan skilda verk än som av praktiska skäl
verkligen påkallas, har ansett sig kunna ansluta sig jämväl till de allmänna
synpunkter rörande reformens konsekvenser, som av departementschefen angivits.
I samband med prövningen av de särskilda myndigheternas anslagsbehov
kommer sedermera att upptagas frågorna örn de förändringar beträffande
nämnda myndigheters avlöningsstater, som påkallas av reformens genomförande.
Vad beträffar reformens omfattning har utskottet i en såsom bilaga vid
detta utlåtande fogad förteckning sammanställt de verk och myndigheter,
som avses att nu erhålla ställning av huvudförvaltningar, varvid i samma
bilaga angivits dc myndigheter, som redan äro huvudförvaltningar och
i sådan egenskap hava dragningsrätt å statsverkets checkräckning. Den närmare
prövningen av detta spörsmål torde böra tillkomma Kungl. Majit.
Statsutskottets utlåtande Nr 21.
19
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t tillkännagiva
sin uppfattning i fråga örn ändrad ställning i räkenskapshänseende
för vissa statsmyndigheter.
Stockholm den 9 februari 1937.
På statsutskottets vägnar:
ANDERS ANDERSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Nilsson i Gränebo, Johansson i Fredrikslund, Nilsson
i Malmö, Svensson i Kompersmåla, Hansén, Borell, Bergström, Nilsson i Landeryd, Gustafsson
i Benestad, Sandén, Larsson i Varberg och Bäcklund; samt
från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Jansson i Falun, Magnusson i
Skövde, Törnkvist, Eriksson i Stockholm, Persson i Falla, Andersson i Höör, Andersson
i Prästbol, Norling, Andersson i Södergård, Bergvall och Hansson i Rubbestad.
Reservation
av herr Bery vall, som ansett, att utskottet bort tillstyrka motionen 11:305
och följaktligen hemställa,
att riksdagen må
a) med bifall till den av herr Bergvall och fröken Hennings
väckta motionen (II: 305) medgiva, att provisoriskt lönetillägg
såsom kompensation för minskning av behållen inkomst
vid familjepensioneringens genomförande må utgå
ej blott till av föredragande departementschefen angivna befattningshavare
utan även till tjänstemän på extra stat och
extra ordinarie tjänstemän, som uppnått slutavlöningen;
b) i skrivelse till Kungl. Maj:t tillkännagiva sin uppfattning
beträffande ordnandet av frågan örn kompensation åt
vissa befattningshavare för under a) berörd inkomstminskning.
20
Statsutskottets utlåtande Nr 21.
Bilaga.
Ämbetsverk och myndigheter, vilka enligt uppgjort kungörelseförslag anses
att erhålla dragningsrätt å statsverkets checkräkning i riksbanken:
Justitiedepartementet,
Justitiekanslersämbetet,
Nedre justitierevisionen,
Svea hovrätt,
Göta hovrätt,
Hovrätten över Skåne och Blekinge,
Hovrätten för övre Norrland,
Socialdepartementet,
Socialstyrelsen,
Riksförsäkringsanstalten,
Försäkringsrådet,
Pensionsstyrelsen,
Kommunikationsdepartementet,
Finansdepartementet,
Kammarkollegiet,
Kammarrätten,
Riksräkenskapsverket,
Kontrollstyrelsen,
Bank- och fondinspektionen,
Sparbanksinspektionen,
Ecklesiastikdepartementet,
Riksarkivet,
Kungl. Biblioteket,
Farmaceutiska institutet,
Tekniska högskolan,
Chalmers tekniska institut,
Skolöverstyrelsen,
Statens biografbyrå,
Gymnastiska centralinstitutet,
Jordbruksdepartementet,
Lantbruksstyrelsen,
Lantbrukshögskolan,
Lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitutet
vid Alnarp,
Statens centrala frökontrollanstalt,
Skogshögskolan,
Statens skogsförsöksanstalt,
Lantmäteristyrelsen,
Rikets allmänna kartverk,
Sveriges geologiska undersökning,
Statens meteorologisk-hydrografiska
anstalt,
Handelsdepartementet,
Statens provningsanstalt och
Försäkringsinspektionen.
Ämbetsverk och myndigheter, som redan hava dragningsrätt å statsverkets
checkräkning:
Statskontoret,
Samtliga länsstyrelser,
Riksgäldskontoret.
F ångvårdsstyrelsen.
Utrikesdepartementet,
Marinförvaltningen,
Medicinalstyrelsen,
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
Byggnadsstyrelsen,
Mynt- och justeringsverket,
Statistiska centralbyrån,
Nationalmuseet,
Uppsala universitet,
Lunds universitet,
Karolinska institutet,
Institutet för blinda,
Veterinärhögskolan,
Kommerskollegium,
Lotsstyrelsen,
Patent- och registreringsverket,
överståthållarämbetets kansli,
Överståthållarämbetet för polisärenden
och
Överståthållarämbetet för skatteärenden.
377291. Slockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1937.