Statsutskottets utlåtande Nr 144.

1

Nr 144.

Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1937 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1936 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning för tiden 1 juli 1935—30 juni 1936.

(lia avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse
jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk och myndigheter
till Kungl. Maj :t avgivna utlåtanden och förklaringar blivit hänvisad,
får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och inhämtande av för ärendenas
utredning i övrigt erforderliga upplysningar, underställa riksdagens
prövning de av revisorerna gjorda framställningar, som ansetts från utskottets
sida påkalla yttrande; kommande utskottet därvid att följa den ordning,
som blivit i revisionsberättelsen iakttagen.

l:o) Riksdagens revisorers verksamhet. Under § 1 av sin berättelse hava
revisorerna upptagit till behandling åtskilliga spörsmål, som beröra frågan
örn utvidgad granskningsrätt för riksdagens revisorer (jfr 1931 års riksdags
skrivelse nr 342). Därvid hava revisorerna framhållit önskvärdheten
av att fullt tydliga bestämmelser rörande omfattningen av revisorernas
granskningsrätt komme att fastställas, så att icke någon tvekan kunde uppkomma
i fråga örn revisorernas befogenhet, då det gällde fullgörandet av
det dem av riksdagen anförtrodda uppdraget. Revisorerna hava utgått
från att i avseende å de nya områden, till vilka granskningsrätten skulle utsträckas,
revisorerna bereddes en sådan ställning, att möjlighet lämnades dem
att utan omgång taga del av alla de handlingar och uppgifter, som efter revisorernas
bedömande erfordras för en redovisningsfrågas fullständiga prövning.

I samband härmed hade revisorerna ansett sig redan nu böra hos riksdagen
väcka förslag därom, att riksdagen vid ställandet av medel till förfogande
för vissa ändamål måtte fästa såsom villkor, att riksdagens revisorer skulle
äga granska förvaltningen hos de organisationer och myndigheter, vilka
skulle äga disponera medlen. Revisorerna hade här närmast avsett sltogsvårdsstyrelserna
och hushållningssällskapen, vilkas verksamhet kunde anses

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 6 sami. Nr 144. 1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

Utskottet.

vara i huvudsak beroende av statsmedel eller andra allmänna medel, som genom
riksdagens medverkan ställdes till dessa organisationers förfogande.

Utskottet vill först erinra därom, att Kungl. Maj:t i propositionen nr 213
till innevarande års riksdag framlagt förslag till viss utvidgning av riksdagens
revisorers granskningsrätt beträffande användningen av statsunderstöd.

Vidkommande därefter frågan olli revisorernas förslag i avseende å granskningen
av hushållningssällskaps och skogsvårdsstyrelsers förvaltning och räkenskaper
anser sig utskottet under åberopande av de skäl, som av revisorerna
anförts till stöd för en utvidgning av deras granskningsrätt i avseende
å dessa organisationer, böra föreslå, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj :t meddela, att riksdagen ansett sig böra såsom villkor för beviljande av
medel till dessa organisationer föreskriva, att riksdagens revisorer skola äga
granskningsrätt i fråga om organisationernas förvaltning och räkenskaper.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må

a) såsom villkor för ställande av medel till förfogande åt
hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser fästa det villkoret,
att riksdagens revisorer må äga granska dessa organisationers
förvaltning och räkenskaper;

b) i skrivelse till Kungl. Maj :t meddela detta sitt beslut.

2:o) Ändring i instruktionen för riksdagens revisorer. Under § 2 hava revisorerna
till behandling upptagit frågan om ändring i den för dem gällande
instruktionen (Del I sid. 9 och 10).

Enligt 1 § i Kungl. Maj:ts kungörelse den 22 maj 1925 angående instruktion
för riksdagens revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken (nr 144)
skola riksdagens revisorer för den dem jämlikt 72 § riksdagsordningen åliggande
granskning av statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd,
styrelse och förvaltning sammanträda i riksdagens hus i Stockholm
varje år den 16 september eller, om helgdag då inträffar, dagen därefter.
Sedan val av riksdagens revisorer ägt rum, har det emellertid under senare
år varit vanligt, att de sålunda valda revisorerna omedelbart sammanträffat
för att vid ett icke-officiellt sammanträde överlägga om vissa frågor, vilka
stå i samband med revisorernas uppdrag och särskilt beträffande den resa,
revisorerna årligen bruka företaga. Under utförandet av sitt arbete hava
revisorerna gjort den erfarenheten, att särskilt under resetiden arbetet skulle
kunna bedrivas på ett långt mera givande och effektivt sätt, därest revisorerna
haft tillfälle att redan under våren organisera sitt arbete. I syfte att
skapa möjlighet för revisorerna att redan då riksdagen är samlad officiellt
sammanträda för att därvid utse sekreterare och organisera arbetet, hava
revisorerna föreslagit, att §§ 1, 2 och 9 i nu gällande instruktion måtte erhålla
följande ändrade lydelser:

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

3

Nuvarande lydelse.

Gemensamma

§ 1.

Riksdagens revisorer skola för den
dem enligt 72 § riksdagsordningen
åliggande granskning av statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning sammanträda
i riksdagens hus i Stockholm
varje år den 16 september eller,
om helgdag då inträffar, dagen därefter.

§ 2.

Vid revisorernas första sammanträde,
vartill kallelse bör av fullmäktige
i riksgäldskontoret utfärdas genom
kungörelse i tidningar, föres ordet,
intill dess ordförande valts, av
den av revisorerna, som bevistat de
flesta riksdagarna, och, om två eller
flera revisorer deltagit i lika många
riksdagar, av den bland dem, som är
till levnadsåldern äldst.

Sedan revisorerna styrkt sin behörighet
och ordförande blivit vald
och intagit sin plats, anställes val av
vice ordförande.

Båda valen skola ske med slutna
sedlar. Vid lika röstetal skilje lotten.

§ 9.

Uppkommer, sedan lagtima riksdag
är avslutad och innan revisorerna
sammanträtt, hinder---re visionsförrättningen.

Föreslagen lydelse.

bestämmelser.

§ I Så

snart val av riksdagens revisorer
förrättats, sammankalla kamrarnas
talmän revisorerna till konstituerande
sammanträde, varvid ordet föres,
intill dess ordförandeval förrättats,
av den av revisorerna, som bevistat
de flesta riksdagarna, och, om
två eller flera revisorer deltagit i lika
många riksdagar, av den bland dem,
som är till levnadsåren äldst.

Efter det att ordföranden blivit
vald, anställes val av vice ordförande.

Båda valen skola ske med slutna
sedlar. Vid lika röstetal skilje lotten.

Vid detta sammanträde äga revisorerna
jämväl besluta om utseende av
sekreterare och organisation av arbetet.

§ 2.

Därefter skola revisorerna för den
dem enligt 72 § riksdagsordningen
åliggande granskning av statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning efter
i god tid utsända personliga kallelser
sammanträda i riksdagens hus
i Stockholm den 16 september, eller,
örn helgdag då ihträffar, dagen därefter.

§ 9.

Uppkommer, sedan lagtima riksdag
är avslutad och innan revisorerna
jämlikt 2 § sammanträtt, hinder
—--revisionsförrättningen.

4

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

uukottct. Utskottet, som vill tillstyrka vad revisorerna under förevarande paragraf
hemställt, får föreslå, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär, att
Kungl. Majit måtte i vederbörlig ordning utfärda kungörelse om ändring i
av revisorerna angivet avseende av §§ 1, 2 och 9 i den för revisorerna gällande
instruktionen.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må med godkännande av vad revisorerna föreslagit
beträffande ändring i §§ 1, 2 och 9 i den för revisorerna
gällande instruktionen i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
att Kungl. Majit ville i överensstämmelse härmed utfärda
kungörelse i ämnet.

3:o) Västerbygdens vattendomstol. Under justitiedepartementet, § 4, hava
revisorerna meddelat, att de vid besök å Västerbygdens vattendomstol i Vänersborg
konstaterat, att till domstolen hörande handlingar och kartor m. m.
förvarades i öppna trähyllor, och att brandfritt valv eller annat lämpligt förvaringsrum
saknades (Del I sid. 13 och 14).

Revisorerna hava framhållit, att med hänsyn till den risk, som vid en eventuellt
inträffande eldsvåda kunde föreligga för att domstolens akter skola
bliva skadade eller förstörda, därest de icke förvarades på ett ur brandsynpunkt
fullt betryggande sätt, det enligt revisorernas uppfattning förelåge ett
angeläget behov av att ändrade förhållanden i angivna hänseende komme
till stånd.

Yttrande har avgivits av Västerbygdens vattendomstol (Del II sid. 6), som
anslutit sig till vad revisorerna i detta ärende anfört.

Utskottet. Vad revisorerna framhållit giver vid handen, att vattendomstolens arkivförhållanden
icke äro ordnade på ett tillfredsställande sätt. Angeläget synes
därför vara att åtgärder vidtagas i syfte att åstadkomma en ur brandsynpunkt
mera betryggande förvaring av det värdefulla arkivmaterialet. Utskottet
anser sig emellertid kunna förutsätta, att ifrågavarande förhållande
av vederbörande myndigheter beaktas.

Med hänsyn till frågans betydelse har utskottet dock ansett sig böra vad
sålunda förekommit för riksdagen

omförmäla.

4:o) Fångvårdens sinnessjukavdelningar. Under justitiedepartementet, §
5, hava revisorerna med anledning av besök vid kronohäktet i Västervik
gjort vissa uttalanden angående beläggningen å fångvårdens sinnessjukavdelningar
(Del I sid. 14—17).

Revisorerna, som konstaterat, att medan fångvårdsstyrelsen för sinnessjukvårdens
räkning förfogar över 231 platser, voro den 1 november 1936 sam -

Statsutskottets utlåtande Nr lii.

5

manlagt 280 personer intagna å sinnessjukavdelningarna, hava gjort följande
allmänna uttalande:

Såsom av det föregående framgår har antalet straffriförklarade under de
senaste åren ständigt ökats. Särskilt under innevarande år har stegringen
varit påfallande. Siffran 187, avseende den 1 november 1936, angiver sålunda
det högsta antalet straffriförklarade, som hittills registrerats inom
fångvården. Örn man helt bortser från att straffriförklaring numera faktiskt
sker i en betydligt vidgad omfattning, synes denna höga beläggning
enligt revisorernas uppfattning till stor del vara beroende på att den planerade
utbyggnaden av den statliga sinnessjukvården icke kommit till
stånd i avsedd omfattning. Revisorerna ifrågasätta jämväl huruvida icke
i 72 § av Kungl. Maj:ts stadga den 19 september 1929 (nr 328) angående
sinnessjukvården i riket meddelade föreskrifter kunna vara en bidragande
orsak till att fördröja överflyttningar till de allmänna sinnessjukhusen
av patienter från fångvårdens sinnessjukavdelningar. Enligt nämnda stadgande
skall nämligen företräde till intagning å visst sinnessjukhus alltid
lämnas åt den, av vars uppträdande uppenbarligen framgår, att han är
farlig för eget eller annans liv och som icke är intagen å sinnessjukhus
eller efter straffriförklaring för vård förvaras å sinnessjukavdelning vid
fångvården. Att för övrigt intagandet på de allmänna sinnessjukhusen av
kriminalpatienter kan — sett från dessa sjukhus synpunkter — te sig mindre
tilltalande, ligger i sakens natur.

Av sist angivna tablå framgår vidare, att totala antalet intagna å fångvårdens
sinnessjukavdelningar den 1 november 1936 uppgick till 280. Då
det ordinära antalet platser, såsom förut nämnts, uppgår till 231, föreligger
en överbeläggning med inemot 50 intagna, därav å sinnessjukavdelningen å
centralfängelset å Härlanda nied 2, i Malmö med 6, i Härnösand med 3, i
Växjö med 16, å straffängelset i Jönköping med 10, å kronohäktet i Västervik
med 18 och i Ystad med 2. Centralfängelsets å Långholmen sinnessjukavdelning
var däremot vid angivna tidpunkt icke till fullo utnyttjad, enär av
60 platser allenast 52 voro belagda. Härtill kommer emellertid enligt vad
revisorerna erfarit ytterligare omkring ett tjugutal sinnessjuka fångar eller
på fri fot varande straffriförklarade, som anmälts till erhållande av plats på
fångvårdens sinnessjukavdelningar. Att å avdelningarna för närvarande
kunna vårdas ända upp till 50 personer mera än vad avdelningarna normalt
äro avsedda för, lärer enligt vunna upplysningar bero därpå, att alla tillgängliga
utrymmen tagits i anspråk för ändamålet -—- i vissa fall även vanija
fängelseceller — samt att de intagna understundom sammanföras två
och två i celler, som ursprungligen avsetts som ensamrum.

Förutom hygieniska och andra olägenheter, som givetvis bliva en följd av
angivna förhållanden, medför bristen på vårdplatser även andra nackdelar.
Sålunda måste rannsakningsfångar, som hänvisats till undersöknig i fråga
om sinnesbeskaffenheten, ofta vänta avsevärd tid i vanligt häkte, innan de
kunna intagas å sinnessjukavdelning. Härav uppkommer dröjsmål med utlåtandenas
avgivande och därmed förlängd rannsakningstid för den häktade.
Platsbristen har vidare till följd, att sinnessjuka eller sinnesoroliga fångar
endast i ringa omfattning kunna beredas den vård, som deras hälsotillstånd
kräver, samt att fångvården vanligen endast efter lång tidsutdräkt kan mottaga
sådana personer, vilka utan att vara häktade blivit straffriförklarade
och äro i behov av sinnessjukvård och för vilka plats ej kunnat beredas å
de vanliga sinnessjukhusen.

Revisorerna, som finna de nuvarande förhållandena i avseende å den av
fångvårdsstyrelsen omhänderhavda sinnessjukvården i angivna hänseende

6

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

Utskottet.

mindre tillfredsställande, anse sig icke kunna underlåta att framhålla behovet
av att en förbättring inom nämnda område kommer till stånd. Detta
kan givetvis ernås antingen genom inredande av nya sinnessjukavdelningar
i fängelserna eller utbyggande av redan befintliga avdelningar. En annan
utväg erbjuder en centralisering till en särskild anstalt av nämnda vård och
dess avskiljande från den allmänna sinnessjukvården, vilket ur såväl ekonomiska
som vårdsynpunkter ansetts kunna innebära vissa fördelar.

Yttrande har avgivits av fångvårdsstyrelsen (Del II sid. 6—8), som erinrat,
att Kungl. Majit genom beslut den 25 oktober 1935 uppdragit åt fångvårdsstyrelsen
att i samråd med de s. k. abnormsakkunniga verkställa förberedande
utredning angående bland annat möjligheten att i anslutning till en planerad,
ny förvarings- och interneringsanstalt inrätta en sinnessjukavdelning
för fångvården. Fångvårdsstyrelsen har meddelat, att styrelsen för närvarande
undersöker, i vad mån en ökning av antalet vårdplatser kan erhållas.
Härigenom kunna emellertid enligt fångvårdsstyrelsens mening endast tillfälliga
lättnader beredas. Hur frågan örn förvarande av straffriförklarade
m. fl. slutgiltigt skall ordnas, blir beroende på resultatet av pågående utredningar,
bland annat den ovannämnda, av Kungl. Majit den 25 oktober 1935
anbefallda utredningen. I samband med sistnämnda utredning syntes det
styrelsen böra undersökas, i vad mån nu gällande bestämmelser angående intagande
å sinnessjukhus (72 § i stadgan den 19 september 1929 angående sinnessjukvården
i riket; jfr riksdagens skrivelse den 10 mars 1931, nr 2 A,
sid. 12) böra ändras för att möjliggöra, att straffriförklarade kunna snabbare
än vad nu är fallet överföras från sinnessjukavdelning vid fångvården till
allmänt sinnessjukhus.

Såsom av den av revisorerna verkställda utredningen framgår, äro åtskilliga
förhållanden inom den av fångvårdsstyrelsen omhänderhavda sinnessjukvården
icke tillfredsställande. Då brist på vårdplatser inom den statliga
sinnessjukvården alltjämt råder och antalet straffriförklarade under de
senaste åren stegrats, har en betydande överbeläggning uppstått å fångvårdens
sinnessjukavdelningar, vilket i skilda avseenden medför uppenbara olägenheter.
En förbättring härutinnan synes vara i hög grad av behovet påkallad.

På sätt fångvårdsstyrelsen i sitt yttrande framhållit, pågå för närvarande
utredningar i syfte att åstadkomma ändrade förhållanden på berörda område.
Då frågan alltså är föremål för uppmärksamhet från vederbörandes
sida, synes någon särskild riksdagens åtgärd icke nu vara erforderlig.

Vad emellertid i ärendet förekommit har utskottet dock ansett vara av den
allmänna vikt och betydelse, att utskottet velat detsamma för riksdagen

omförmäla.

Statsutskottets utlåtande Nr 114. 7

5:o) Utriksdepartementets räkenskaper. Under utrikesdepartementet, § 8,
hava revisorerna meddelat, att de vid granskning av utrikesdepartementets
räkenskaper för budgetåret 1935/1936 i avsende å redovisningen i inkomstoch
utgiftsböckerna uppmärksammat vissa förhållanden (Del I sid. 21—26),
vilka givit revisorerna anledning till följande allmänna uttalande.

Inkomsterna och utgifterna å avlönings- och omkostnadsanslagen redovisas
i endast en kolumn för vardera anslaget. Sagda kolumner hava således
icke uppdelats i enlighet med gällande stater eller eljest meddelade föreskrifter.
De uppgifter, som härutinnan lämnas i textkolumnen, kunna icke
anses vara tillfyllest. Vidare hava i vissa kolumner sammanförts medel hänförliga
till olika titlar och anslag. De å dylika samlingskonton sammanförda
posterna hava ej heller i inkomst- och utgiftsböckerna på annat sätt
fördelats å olika konton. Sålunda redovisas i kolumnen för fonder och diverse
medel poster avseende olika slag av inkomster och utgifter för statens
allmänna fastighetsfond, pensionsavgifter, Johnssonska donationsfondens
medel, bidrag till internationell kommission i Briissel för sjöfartskongresser,
bidrag till byrån för uppgörande av standardvärldskarta, bidrag till
uppehållande vid universitetet i Reykjavik av en professur i svenska m. m.
I en kolumn redovisas utgifter under II, V, VI och VII huvudtitlarna och i en
annan kolumn utgifter, tillhöiande VIII, IX, X och XI huvudtitlarna. Det
har härigenom visat sig vara förenat med synnerligen stora svårigheter att
med ledning av inkomst- och utgiftsböckerna erhålla månadssummorna för
inkomster och utgifter å samtliga i kassarapporterna och huvudboken redovisade
konton. Vidare har iakttagits, att bokföring verkställts i kolumner,
vilka varit helt i avsaknad av anslags- eller kontobeteckning. Då i de flesta
fall icke heller uppgifterna i textkolumnen lämna tillräcklig ledning i fråga
om det konto som avses, medför detta svårigheter vid kontrollen av anslagsbelastningen.
Inkomst- och utgiftsböckerna hava således icke — såsom rätteligen
bort ske — direkt kunnat ligga till grund för redovisningen i kassarapporterna
och huvudboken. Detta förhållande förutsätter givetvis, att
vederbörande räkenskapsförare fört särskild specialliggare. Denna tillhör
emellertid ej den officiella räkenskapen, men har på begäran företetts revisorerna.

I nämnda specialliggare föres även i löpande följd förteckning över utgivna
och redovisade förskott. Då utrikesdepartementets förskottsrörelse
är av stor omfattning, synes det möta vissa svårigheter att med ledning av
sagda förteckning konstatera, huru stort belopp som å varje särskilt förskott
kvarstår oredovisat vid ett visst tillfälle. Därest förskottsbok föres med upplägg
för varje förskottstagare, avhjälpes nämnda missförhållande, varjämte
lättare kan överblickas, att förskott icke kvarstår oredovisat under onödigt
lång tid. I detta sammanhang vilja revisorerna omnämna, att enligt en huvudboken
bilagd förteckning över den 30 juni 1936 utestående »(ivriga förskott»,
avseende huvudsakligen flyttnings-, magasinerings- och resekostnader,
balanserats till följande budgetår ett sammanlagt belopp av 253,665 kronor
48 öre. Bland dessa förskott ingår ett den 15 november 1933 till ett
handelsråd utanordna! förskott å 313 kronor 80 öre, avseende magasineringskostnad.

De i räkenskaperna verkställda omföringarna hava icke bokförts i enlighet
med allmänt vedertagna principer. Sålunda huva i utgiftsboken vid olika
tillfällen under månaden bokförda omföringar sammanförts i inkomstboken
till en omföringspost vid månadens slut. Då icke i utgiftsbokens textkolumn
angivits, lill vilken eller vilka titlar vederbörande belopp skolat örn -

8

Statsutskottets utlåtande Nr lid.

föras, och inkomstboken i regel icke heller lämnar upplysning härom, hava
i de liesta fall omföringarna icke kunnat kontrolleras.

Särskilt stora svårigheter äro förenade med granskningen av utgifterna å
titeln »medel tillhörande diverse mål». Å denna titel redovisas, bland annat,
vissa arvsmedel, kostnader för efterforskning, underhållsbidrag, sjömansmedel,
införselmedel samt utgifter för enskilda. Kontrollering av omföringsvis
avförda och uppdebiterade belopp å denna titel synes svårligen kunna
genomföras med ledning av de i räkenskaperna lämnade uppgifterna. Beträffande
särskilt utbetalning av införselmedel, som verificerats genom biläggande
av införselbeslutet, torde få erinras, att desamma enligt gällande
föreskrifter böra redovisas på sådant sätt, att upplysning icke gives om den
befattningshavare, i vilkens avlöning införsel beviljats.

Revisorerna hava jämväl uppmärksammat, att inkomst- och utgiftsböckernas
månadssummor icke successivt hopsummerats från månad till månad,
såsom lämpligen bör ske.

Granskningen av verifikationer och anordningshandlingar har även givit
revisorerna anledning till vissa erinringar.

Å inkomstverifikationerna (levereringsreversalen) finnes som regel icke
angivet, vad de däri upptagna beloppen avse, vem som är den egentlige
inbetalaren, och vilken titel beloppen skola tillgodoföras. Härigenom försvåras
i hög grad kontrollen över inkomsterna.

Av chefen för personal- och administrativa avdelningen beslutade utanordningar
sammanföras under särskild anordningslista. Bland de till anordning
hörande verifikationerna finnas emellertid inlagda till andra utbetalningar
Jiänf örliga verifikationer, en omständighet som bidrager till att minska
överskådligheten över räkenskapsmaterialet. Beträffande vissa slag av utgifter
såsom förskott och »medel i diverse mål» finnas så vitt verifikationerna
utvisa anordningsbeslut icke meddelade. Icke heller ingå de i anordningslista.
Arvsmedel uppföras endast å en specifikation, vilken emellertid
saknar påteckning om utbetalningsbeslut. Å utgiftsverifikationerna — med
undantag för arvs- och ersättningsbyråns anordningar avseende gottgörelse
av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska undersåtar — angives icke,
vilken titel beloppet skall belasta, varjämte utgiftens art samt grunden för
densamma i regel icke klart framgå. Verificeringen är sålunda, såvitt revisorerna
kunnat finna, som regel alltför knapphändig.

Att i de fall, då utbetalning skett i utländsk valuta och fördenskull omräkning
till svensk valuta nödvändiggjorts, uträkningen härav liksom räkningens
definitiva belopp antecknats endast med blyerts, finna revisorerna
ur ordnings- och kontrollsynpunkt mindre tillfredsställande.

Beträffande avlöningslistorna för utrikesdepartementets personal har iakttagits,
att desamma icke äro försedda med särskild kolumn för semester,
tjänstledighet och dylikt, samt att — i motsats till vad som i regel är fallet
inom allmänna civilförvaltningen —- befattningshavarnas semester ej kommer
till synes i avlöningslistan, en omständighet, som enligt revisorernas
uppfattning omöjliggör fullständig kontroll över avlöningsutbetalningarna.

Revisorerna vilja jämväl erinra därom, att förteckning över i utrikesdepartementets
lokaler eller annorstädes befintliga, för statsmedel inköpta
möbler och därmed jämförliga värdefullare inventarier, varom förmäles i
kungörelsen den 20 maj 1881 (nr 28), icke finnes bifogad räkenskaperna.

Såsom av det ovanstående framgår måste det sätt, på vilket medelsred°
visn i ogen nu är ordnad, medföra, att en granskning av räkenskaperna
såväl formellt som kameralt är förbunden med betydande svårigheter. Revisorerna
anse därför av behovet påkallat, att bokföringsschemat och veri -

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

9

fieringen av inkomsterna och utgifterna utformas, så att möjlighet ernås
till större överskådlighet och effektivare kontroll över räkenskaperna, än
vad hittills synes hava varit förhållandet.

Vad revisorerna anfört rörande de iakttagelser, de gjort vid den av dem
verkställda granskningen av utrikesdepartementets räkenskaper, synes giva
vid handen, att den nuvarande medelsredovisningen inom utrikesdepartementet
icke är ordnad på ett tillfredsställande sätt. Enligt utskottets mening
bör, på sätt revisorerna framhållit, bokföringsschemat och verifieringen av
inkomsterna och utgifterna formas så, att möjlighet ernås till större överskådlighet
och effektivare kontroll över räkenskaperna än vad som hittills
varit fallet.

Då utskottet har anledning antaga, att ändring i här berörda avseenden
kommer att vidtagas utan att någon åtgärd från riksdagens sida erfordras,
har utskottet nu allenast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

6:o) Bestridande av kostnader för understödsnämnden för rysslandssvenskar.
Under utrikesdepartementet, § 9, hava revisorerna meddelat, att de
vid granskning av utrikesdepartementets räkenskaper för budgetåret 1935/
1936 uppmärksammat, att kostnaderna för ersättning till ledamöterna i understödsnämnden
för rysslandssvenskar och vissa expenskostnader bestritts
dels av tredje huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga,
dels ock av samma huvudtitels anslag till extra utgifter (Del I sid.
26 och 27).

Revisorerna, som ansett, att nämnda båda anslag icke äro avsedda att bestrida
utgifter av förberörda slag, hava ifrågasatt, huruvida icke kostnaderna
för understödsnämnden i stället böra bestridas av den s. k. understödsfonden
för rysslandssvenskar, eller, därest denna fond icke anses kunna därtill lämna
tillgång, från särskilt under tredje huvudtiteln anvisat anslag.

Den av revisorerna behandlade frågan har upptagits av Kungl. Maj :t, som
i statsverkspropositionen till innevarande års riksdag hemställt, att för bestridande
av här ifrågavarande kostnader måtte för nästa budgetår anvisas under
tredje huvudtiteln ett anslag av 7,000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag har numera av riksdagen bifallits (jfr statsutskottets
utlåtande nr 3, p. 21); varom utskottet velat här

erinra.

7 :o) Vissa kontrollkostnadcr vid byggandet av jagaren Göteborg. Under
försvarsdepartementet, § 12, hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande
utbetald gottgörelse till marinens byggnadskontrollanter (Del I sid.
37—41).

Revisorerna hava meddelat, att genom kontrakt den 31 oktober 1933, avslu -

Utskottet.

Utskottet.

10

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

lat mellan marinförvaltningen å Kungl. Maj:ts och kronans vägnar, å ena
sidan, samt aktiebolaget Götaverken i Göteborg, å andra sidan, nämnda aktiebolag
åtagit sig att på i kontraktet närmare angivna villkor för kronans räkning
utföra byggandet av jagaren Göteborg.

Till kontrollant beträffande vissa av de arbeten m. m. aktiebolaget Götaverken
enligt förenämnda byggnadskontrakt åtagit sig att utföra förordnade
marinförvaltningen mariningenjören E.; samt till kontrollant för det bos
aktiebolaget de Lavals ångturbin, Saltsjö-Järla, under tillverkning varande,
för nämnda jagare avsedda turbinmaskineriet, mariningenjören av l:a graden
vid mariningenjör kåren S.

Förenämnda mariningenjörer hava Stockholm såsom ordinarie tjänstgöringsort
och uppbära följaktligen lön efter dyrortsgrupp G samt provisoriskt
dyrortstillägg.

På därom av marinförvaltningen gjorda framställningar, vari framhölls, att
såväl E:s som S:s tjänstgöring som kontrollanter bomme att omfatta en tidrymd
av mer än tolv månader samt att de under nämnda tid komme att å
byggnadsplatserna åtnjuta bostad in natura på kronans bekostnad, beslöt
Kungl. Majit, att desamma skulle under hela ifrågavarande tjänstgöring få
åtnjuta tjänstgöringstraktamente. En till S:s förfogande ställd maskinistunderofficer
skulle under enahanda förhållanden jämlikt Kungl. Maj :ts beslut jämväl
äga åtnjuta tjänstgöringstraktamente.

Revisorerna, som lämnat en redogörelse för de i här angivna fall tillämpliga
föreskrifterna i tilläggsbestämmelserna till de militära avlöningsreglementena,
hava gjort följande allmänna uttalande.

Till grund för ovan åberopade föreskrifter i tilläggsbestämmelserna till de
militära avlöningsreglementena synes ligga den tanken, att en beställningshavare
— militär eller civilmilitär — som kommenderats eller förordnats
tjänstgöra utom den ordinarie tjänstgöringsorten allenast under kortare tid,
i allmänhet understigande ett år, bör med bibehållande av sin ordinarie tjänstgöringsort
erhålla ersättning för de av den tillfälliga tjänstgöringen föranledda
merkostnaderna i form av tjänstgöringstraktamente. Under fullgörande
av uppdrag, vilket tager så lång tid i anspråk, att en flyttning till tjänstgöringsorten
är påkallad, har beställningshavaren i regel ansetts böra erhålla
lön efter tjänstgöringsortens ortsgrupp ävensom ersättning för de med flyttning
till nämnda ort förenade kostnaderna. Ehuru de åt nu ifrågavarande
beställningshavare meddelade kontrollantuppdragen varit av årslång varaktighet,
hava kontrollanterna ifråga ansetts böra bibehålla Stockholm såsom
ordinarie tjänstgöringsort, vilket föranlett, att de förutom lön efter Stockholms
ortsgrupp jämte dyrortstillägg kommit i åtnjutande av tjänstgöringstraktamente.
I kraft av det med vederbörande leverantör avslutade kontraktet
hava de därjämte erhållit fri bostad till värde av 3,500 kronor eller bostadsersättning
med samma belopp för år eller det högsta belopp, som enligt marinförvaltningens
härutinnan meddelade föreskrifter kan utgå.

Vad särskilt angår mariningenjören S. hava revisorerna funnit det anmärkningsvärt,
att han icke, såsom i kontraktet förutsatts, anvisats bostad i eller
invid Saltsjö-Järla, varest kontrollen skolat utövas, utan på omkring 10 kilometers
avstånd från arbetsplatsen. Då S. sålunda i allt fall icke varit bosatt
vid leverantörens verkstäder, synes han lika väl kunnat vara bosatt å sin
ordinarie tjänstgöringsort, Stockholm, i vilket fall han haft allenast omkring

Statsutskottets utlåtande Nr lii.

11

7 kilometers väg till verkstäderna, räknat från Stockholms centrala delar.
Därest S. varit bosatt å sistnämnda ort, hade han givetvis icke kunnat göra
anspråk på vare sig tjänstgöringstraktamente eller bostadsersättning. Den
ovan nämnda omständigheten, att S. i så stor utsträckning befunnit sig på
tjänsteresor, synes även tala för, att han utan större olägenhet ur tjänstesynpunkt
kunnat vara bosatt i Stockholm.

Revisorerna finna även de för kontrollanterna utgivna bostadsersättningarna
i och för sig rikligt tillmätta.

Särskilt med beaktande av de principer för avlöningsberäkning, som enligt
vad ovan nämnts i allmänhet tillämpas i fråga örn militär- och civilmilitär
personal, som på grund av långvariga tjänsteuppdrag fått sig särskild tjänstgöringsort
anvisad, synas nu ifrågavarande kontrollanter få anses intaga en
särskilt gynnad ställning.

Vad sålunda förekommit giva revisorerna anledning förorda, att det måtte
tagas under övervägande, huruvida icke för framtiden marinens byggnadskontrollanter
vid fullgörande av uppdrag av längre varaktighet å annan ort
än egen förläggningsort böra erhålla förändrad tjänstgöringsort, i vilket fall
de i avseende å dem tillkommande lön bliva hänförliga till den ortsgrupp,
som omfattar tjänstgöringsorten, och erhålla flyttningsersättning till sistnämnda
ort.

Revisorerna, som ingalunda bortse från att det kan vara av behovet påkallat
att i kontrakt om fartygsbyggnad intages bestämmelse örn skyldighet
för vederbörande leverantör att tillhandahålla kontrollant bostad, anse emellertid,
att sådana skäl knappast föreligga, som kunna motivera, att statsverket
för framtiden ersätter bostadskostnader av nu angivet slag.

En anordning i den av revisorerna sålunda antydda riktningen skulle medföra
icke oväsentligt minskade utgifter för statsverket, utan att, såvitt revisorerna
kunna finna, statens eller förrättningsmannens berättigade intressen
därigenom trädas för nära.

Förklaring har avgivits av marinförvaltningen (Del II sid. 13—15), som
meddelat, att den av revisorerna behandlade frågan rörande gottgörelse till
marinens byggnadskontrollanter tidigare varit föremål för övervägande inom
ämbetsverket. Marinförvaltningen hade därvid kommit till den uppfattningen,
att uppdraget att vara kontrollant vid fartygsförband icke borde föranleda
placering till ordinarie tjänstgöring å byggnadsorten. Vad anginge det
av revisorerna påtalade förhållandet, att mariningenjör S. icke anvisats bostad
i eller invid Saltsjö-Järla, varest kontrollen skolat utövas vid Aktiebolaget
de Lavals ångturbins verkstäder, framhöll ämbetsverket, att lämplig bostad
icke kunde av leverantören ställas till förfogande vid Saltsjö-Järla, varför han
fick åtnöjas med bostad i Neglinge.

Utskottet, som icke vill förringa den stora betydelse, som måste tillmätas
kontrollen vid byggandet av krigsfartyg, har dock icke kunnat undgå finna,
att i de av revisorerna påtalade fallen marinens byggnadskontrollanter kommit
att intaga en i ekonomiskt avseende särskilt gynnad ställning. Vad beträffar
mariningenjören S. måste det enligt utskottets mening betraktas som
synnerligen anmärkningsvärt, att, då, såsom marinförvaltningen i sin förklaring
i ärendet uppgivit, bostad icke kunnat anvisas honom i Saltsjö-Järla, där
kontrollen skolat utövas, han icke i stället fått kvarstanna i Stockholm, i vilket

Utskottet.

12

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

senare fall han icke kunnat göra anspråk på vare sig tjänstgöringstraktamente
eller bostadsersättning.

Vad av revisorerna i detta ärende anförts har övertygat utskottet om behovet
av ändrade grunder i fråga om gottgörelse åt marinens byggnadskontrollanter.
Revisorerna hava i sådant hänseende ifrågasatt, huruvida icke för
framtiden nämnda kontrollanter vid fullgörande av uppdrag av längre varaktighet
å annan ort än egen förläggningsort borde erhålla förändrad tjänstgöringsort,
i vilket fall de i avseende å dem tillkommande lön bleve hänförliga
till den ortsgrupp, som omfattade tjänstgöringsorten, och erhölle flyttningsersättning
till sistnämnda ort. En annan tänkbar lösning vore enligt utskottets
mening, att kontrollant vid tjänstgöring å annan ort än förläggningsorten tillerkändes
särskilt arvode utöver lönen jämte flyttningsersättning. Även en
kombination i någon form av dessa två utvägar syntes utskottet vara möjlig.

Då det här gäller icke oväsentliga utgifter för statsverket, synes den föreliggande
frågan böra göras till föremål för övervägande, och anser sig utskottet
förty böra föreslå, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit gör framställning
härom.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Maj :t ville taga under övervägande frågan om ändrade
grunder för gottgörelse åt marinens byggnadskontrollanter.

8:o) Ersättning under flygtjänstgöring och i anledning av olycksfall under
sådan tjänstgöring. Under försvarsdepartementet, § 14, hava revisorerna
meddelat, att de verkställt utredning rörande de ersättningar, som i
olika former tillkomma den i flygtjänst sysselsatta militära personalen ävensom
efterlevande efter vid flygolyckor omkommen militärpersonal (Del I sid.
44—57).

Revisorerna hava till nämnda utredning knutit följande allmänna uttalande:

De föreskrifter angående flygtillägg, vilka meddelades i kungl, brevet den
23 december 1926, hava förklarats vara av provisorisk karaktär, och skulle
flygtilläggen i dess nuvarande form endast utgå, intill dess i samband med
regleringen av de militära pensionsfrågorna prövning ägt rum av frågan
angående beredande av skäligt understöd åt personal, som drabbats av olycksfall
vid flygning eller, där sådant olycksfall medfört döden, åt den avlidnes
efterlevande. Numera hava tjänstepensionsförhållandena för försvarsväsendets
personal ordnats och även frågan örn familjepension blivit i huvudsak
reglerad. Spörsmålet om beredande av särskild ersättning åt vid flygolyckor
skadad personal eller, vid dödsfall, deras efterlevande, har emellertid
icke i samband därmed upptagits till särskild prövning. Det synes för närvarande
icke heller vara avsett att vidtaga ändringar i grunderna för flygtilläggs
utgående. Enligt 1936 års försvarsbeslut har nämligen — så vitt
framgår av kostnadsberäkningarna för flygvapnets övningar — förutsatts,
att särskilda förmåner under flygtjänstgöring skulle komma att utgå enligt
nu gällande grunder. Det torde i detta sammanhang få erinras därom, att
enligt flygvapnets räkenskaper för budgetåret 1935/1936 i kostnader för

Statsutskottets utlåtande Nr 1-14.

13

flygtillägg utgått tillhopa 609,109 kronor 67 öre. Motsvarande kostnader
enligt den nya försvarsorganisationen hava beräknats till 1,630,000 kronor.

Generella grunder efter vilka ersättning bör utgå till omkommen flygpersonals
efterlevande hava emellertid hittills icke fastställts, ehuruväl pensionsförhållandena
för försvarsväsendets personal såsom förut nämnts blivit
reglerade, utan har riksdagen efter framställning från vederbörande prövat
varje särskilt fall med hänsyn till de föreliggande omständigheterna.
Visserligen hava framställningar i sådant syfte hittills av riksdagen bifallits,
men kvar står dock ett visst osäkerhetstillstånd för flygpersonalens anhöriga,
så länge åtgärder icke äro vidtagna för att i görligaste mån trygga dessas
ställning vid olycksfall med invaliditet eller dödlig utgång till följd under
en verksamhet, vilken innebär avsevärt större olycksfallsrisker än annan
sysselsättning i statens tjänst. Flygvapnets utbyggande enligt 1936 års försvarsbeslut
kommer emellertid att medföra en avsevärd ökning av antalet
flygningar och av den i flygtjänst sysselsatta personalen. Därav kan givetvis
en stegring i antalet olycksfall bliva följden, ett förhållande som i sin tur
kan medföra, att de fall, då framställningar komma att göras till riksdagen
om särskilt understöd, ävenledes bliva talrikare än hittills varit fallet. De
ekonomiska konsekvenserna för statsverket av dessa förhållanden kunna
därför också bliva betydligt kännbarare än vad de för närvarande äro.

Revisorerna vilja även erinra därom, att riksdagen vid särskilda tillfällen
framhållit önskvärdheten av att enhetliga grunder kunde genomföras
för beviljande av understöd åt genom olyckshändelse under flygtjänstgöring
omkomna militära befattningshavares efterlevande.

I anslutning till vad sålunda anförts vilja revisorerna, utan att närmare
ingå på frågan om de nuvarande flygtilläggen kunna anses väl avvägda med
hänsyn till de med desamma avsedda syftemålen, framhålla, att enligt revisorernas
uppfattning den till flygtjänst kommenderade personalens särskilda
förmåner synas även böra omfatta särskild ersättning i form av livräntor,
avsedda att utgå dels till beställningshavaren själv, därest han till följd av
invaliditet ådragen vid olycksfall under flygtjänstgöring nödgas avgå ur
tjänst, dels till efterlevande, därest sådant olycksfall medfört döden. Frågan
örn denna ersättning sammanhänger givetvis med frågan om övriga
särskilda förmåner, som kunna anses böra utgå till i flygtjänstgöring sysselsatt
personal. Med hänsyn härtill och ovan angivna förhållanden anse revisorerna,
att bestämmandet av formen för särskild ersättning under flygtjänstgöring
snarast möjligt bör bliva föremål för en allsidig utredning.

Yttrande har avgivits av flygförvaltningen (Del II sid. 16), som tillstyrkt
den av revisorerna begärda ulredningen.

Såsom revisorerna erinrat hava några generella grunder, efter vilka ersättning
bör utgå till omkommen flygpersonals efterlevande, icke fastställts,
oaktat pensionsförhållandena för; försvarsväsendets personal numera äro
reglerade. Framställningar om utbekommande av dylik ersättning hava i
stället från fall till fall prövats av riksdagen. Att detta för flygpersonalens
anhöriga medfört ett osäkerhetstillstånd torde vara uppenbart. Genomförandet
av enhetliga grunder på ifrågavarande område synes utskottet — ej minst
ur synpunkten ali trygga personalens rekrytering — vara i hög grad påkallat.
Erinras må också därom, att denna fråga tidigare varit föremål för riksda -

Ut ‘.kottet.

14

Statsutskottets utlåtande Nr lii.

gens prövning och att riksdagen då uttalat sig för önskvärdheten, att en utredning
i ärendet skulle komma till stånd.

Utskottet finner vägande skäl tala för att beträffande den militära flygpersonalen
frågan om rätt till ersättning åt efterlevande ävensom vid invaliditet
klarlägges och grunderna härför fastställas. Då emellertid detta spörsmål
sammanhänger med frågan örn de övriga särskilda löneförmåner, som
utgå till berörda personal, synes utskottet utredningen böra omfatta samtliga
de ersättningar, som anses böra tillkomma denna personal.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning ifråga om bestämmandet
av formen för särskild ersättning till i flygtjänstgöring
sysselsatt militär personal.

9:o) Vissa avskrivningsfrågor. Under socialdepartementet, § 22, hava
revisorerna framställt vissa erinringar rörande handläggningen av ett ärende
inom Överståthållarämbetet angående av poliskamreraren Arvid Levander
i hans tidigare innehavda befattning såsom andre stadsfogde i Stockholm
begångna förskingringar (Del I sid. 76—82).

I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande:

Revisorerna vilja erinra därom, att, då det gäller ersättning för förskingrade
medel, däri statsmedel och andra allmänna medel ingå, frågan om ersättning
för de förskingrade medlen — i den mån sådan ersättning på grund av
gällande bestämmelser kan utgå — samt örn avskrivning av vissa förskingrade
statsmedel hittills plägat handläggas i samband med frågan, huruvida
fel eller försummelse av någon tjänsteman kunnat giva anledning till eller
möjliggjort förskingringarna. Dylika ärenden avgöras av Kungl. Majit efter
framställning brån vederbörande myndighet samt efter hörande av statskontoret
och riksräkenskapsverket samt justitiekanslersämbetet. Härigenom har
såväl ersättningsfrågan som ansvarsfrågan kommit under Kungl. Maj:ts bedömande.

I ovan angivna fall har Överståthållarämbetet direkt till justitiekanslersämbetet
anmält de åtgärder, som av Överståthållarämbetet ansetts böra vidtagas
på grund av de Levanderska förskingringarna. Justitiekanslersämbetet
torde i anledning av denna anmälan genom sitt beslut att låta bero vid vad i
ärendet förekommit för sitt vidkommande få anses hava fattat ståndpunkt i
ansvarsfrågan. I föreliggande fall synes — särskilt i betraktande av att enligt
vad revisorerna erfarit en förskingring tidigare skett av medel, som stått
under Levanders kontroll — ett frångående av den i allmänhet i dylika fall
tillämpade regeln icke hava bort ske.

o Genom den handläggning, detta förskingringsärende sålunda kommit att
få, kvarstår dock efter justitiekanslersämbetets ovannämnda beslut fortfarande
oreglerad frågan om vilka åtgärder, som skola vidtagas för avskrivning
av det betydande belopp av statsmedel, som av Levander förskingrats i
den mån icke för någon del av beloppet täckning kan beredas.

Revisorerna, som erfarit att riksräkenskapsverket hos Kungl. Majit anmält,
att verket under vissa år då dessa förskingringar ägt rum, ej medhunnnit
granskning av överståthållarämbetets räkenskaper, hava emellertid fäst sig
vid vad Överståthållarämbetet anfört till försvar för sin underlåtenhet att

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

15

verkställa stadgade inventeringar, innefattande jämväl att ämbetets uppmärksamhet
icke kommit att fästas på frågan om inventeringar även av det
skälet att det »måste anses som en olycklig tillfällighet att i förevarande fad
riksräkenskapsverket icke uppmärksammat, att inventeringsprotokoll uteblivit».
För sin del kunna revisorerna icke godkänna en förklaring av denna
art. Revisorerna hava särskilt uppmärksammat det tillvägagångssätt, som
här ägt rum, i all synnerhet som en vidare tillämpning därav kan medföra
betänkliga konsekvenser. För sin del göra revisorerna gällande att, då förskingring
av statsmedel äger rum, anmälan härom i varje fall skall göras till
Kungl. Majit, som då — oberoende av huruvida åtal sker — blir satt i tillfälle
att taga ställning till frågan i hela dess omfattning.

Förklaring har avgivits av Överståthållarämbetet (Del II sid. 34—38), som
uttalat, att någon föreskrift att jämväl till Kungl. Majit göra anmälan om
oredlighet med avseende å omhänderhavda medel icke förefinnes i gällande
författningar.

Under finansdepartementet, § 39, hava revisorerna vidare framställt vissa
erinringar rörande gällande bestämmelser angående avskrivning av statens
fordringar (Del I, sid. 150—156).

Revisorerna hava erinrat därom, att i fråga örn avskrivning i statens räkenskaper
gäller ännu ehuru med vissa ändringar en av Kungl. Majit den
11 december 1830 i ämnet utfärdad förordning. Revisorerna, som lämnat
en närmare redogörelse för innebörden av förordningens bestämmelser, hava
i anslutning härtill gjort följande allmänna uttalande:

Såsom av det ovanstående framgår reglerades genom 1830 års förordning
allmänna verks och myndigheters rätt till extra ordinarie avskrivning. Vad
däremot angår Kungl. Majits befogenhet att bevilja avskrivningar saknas bestämmelser
i ämnet. Detta har vållat en viss osäkerhet vid Kungl. Majits
behandling av avskrivningsfrågor. Nämnda förhållande har vid flera tillfällen
påtalats av vederbörande myndigheter. Sålunda har statskontoret i
utlåtande den 18 juni 1927 i visst ärende angående befrielse från skyldighet
att inbetala vissa anmärkningsbelopp framhållit den brist på enhetlighet som
gjort sig gällande i Kungl. Majits beslut i dylika frågor.

Vad beträffar bestämmelserna i 1830 års förordning synes det revisorerna
uppenbart, att desamma äro föråldrade och i hög grad svårtolkade. Detta
förhållande, ävensom bristen på kompletterande bestämmelser på hithörande
områden, har givit anledning tiil ytterst olika förfaringssätt i avskrivningsärenden.

I detta sammanhang vilja revisorerna erinra därom, att 1902 års löneregleringskommitté
i sitt den 18 juni 1904 avgivna betänkande med förslag till
reglering av löneförhållandena vid kammarrätten uttalade, att det i 1830 års
författning stadgade omständliga och tyngande förfaringssättet i verkligheten
redan torde hava såsom otidsenligt till stor del kommit ur bruk och myndigheterna
i stället anlita andra utvägar för att få förkomna effekter m. m.
ur sina räkenskaper avförda. Det syntes därför löneregleringskommittén
vara på tiden att även ur lagstiftningen avlägsna stadgandena i detta hänseende.

Revisorerna hava även lagt märke till, att avskrivning verkställts utan att
förutsättningarna därför enligt förordningen varit för handen. Vidare har
konstaterats, att sådan åtgärd vidtagits trots alt varken denna förordning

16

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

torde hava varit tillämplig eller särskilt medgivande till avskrivning
lämnats.

Revisorerna kunna i detta sammanhang icke heller underlåta att fästa
uppmärksamheten på att enhetliga bestämmelser saknas rörande bokföringen
av penningebalanser, som i förordningen avses. Denna omständighet
har medfört, att vissa verk bokföra sådana balanser såsom fordringar, medan
andra verk upptaga dylika belopp »inom linjen». Ytterligare andra verk
bokföra överhuvud taget icke sådana belopp i sina huvudböcker.

Enligt revisorernas mening stå de nu omhandlade förhållandena icke i god
överensstämmelse med ett välordnat redovisningsväsende. Revisorerna vilja
därför framhålla önskvärdheten av att en omarbetning av hithörande bestämmelser
kommer till stånd, varvid jämväl torde böra övervägas i vad
mån icke ett klarläggande bör ske i fråga om Kungl. Maj:ts rätt att bevilja
avskrivningar.

Yttranden hava avgivits av justitiekanslersämbetet, statskontoret och riksräkenskapsverket
(Del II sid. 93—95).

Justitiekanslersämbetet har uttalat, att ämbetet saknade anledning avstyrka
ifrågasatt omarbetning av gällande avskrivningsbestämmelser eller ett eventuellt
reglerande av Kungl. Maj:ts befogenhet att bevilja avskrivningar.

Statskontoret och riksräkenskapsverket hava tillstyrkt revisorernas förslag.

Utskottet. Såsom revisorerna under § 39 framhållit, äro nuvarande bestämmelser om

allmänna verks och myndigheters rätt till extra ordinarie avskrivningar fastställda
i 1830 års förordning i ämnet. Dessa bestämmelser äro i flera hänseenden
föråldrade, varjämte bristen på kompletterande föreskrifter haft till
följd, att olika förfaringssätt tillämpats. Vidkommande Kungl. Maj:ts rätt
att göra avskrivningar saknas, såsom revisorerna framhållit, bestämmelser
i ämnet, vilket medfört osäkerhet vid behandlingen av avskrivningsfrågor.
Även i fråga om bokföringen av avskrivna belopp hava växlande principer
följts. Uppenbart är, att dessa förhållanden äro i hög grad otillfredsställande.
Såväl statskontoret som riksräkenskapsverket hava också ansett en
utredning böra komma till stånd angående de åtgärder, som måste vidtagas
för att åstadkomma en bättre ordning på detta område. Utskottet, som delar
den sålunda uttalade uppfattningen örn önskvärdheten av en utredning i
nämnda hänseende, har ansett sig böra föreslå, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit gör framställning härom. Jämväl frågan örn Kungl. Majlis
rätt att göra avskrivningar synes lämpligen böra i samband därmed bliva
föremål för närmare övervägande.

Vidkommande revisorernas under § 22 framställda anmärkning vill utskottet
uttala, att jämväl enligt utskottets mening det måste ur principiell synpunkt
anses riktigast, att, då det gäller ersättning för förskingrade stats- och
andra allmänna medel, framställning göres av vederbörande myndighet till
Kungl. Majit, som därigenom blir satt i tillfälle att fatta ståndpunkt till såväl
ersättningsfrågan som ansvarsfrågan. Vid den utredning rörande omarbetning
av bestämmelserna angående avskrivning av statens fordringar,
som utskottet ovan föreslagit, synes jämväl den av revisorerna nu berörda
frågan böra närmare klarläggas.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

17

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Majit ville låta verkställa utredning rörande omarbetning
av bestämmelserna angående avskrivning av statens
fordringar.

10 :o) Generalplan för vägbyggandet. Under kommunikationsdepartementet,
§ 27, hava revisorerna meddelat, att de under sina resor iakttagit,
att vägbyggandet inom landet är i flera avseenden icke tillfredsställande ordnat
(Del I sid. 102 och 103).

Sålunda hava, framhålla revisorerna, vägbyggen företagits även där trafiken
är ringa, under det att iordningställandet av mera behövliga vägar fått
anslå. Även har förekommit, att huvudväg inom ett län icke inom rimlig
tid erhållit fortsättning inom angränsande län. Anledningen härtill synes
revisorerna åtminstone i åtskilliga fall hava varit, att arbetslösheten inom
vissa orter haft en sådan omfattning, att vägarbeten måst igångsättas mera
med hänsyn till arbetslöshetens lindrande än till vägväsendets ändamålsenliga
tillgodoseende och trafikens omfattning. Vägarbetens utförande som
reservarbeten har medfört jämväl andra olägenheter. En annan orsak till det
nuvarande, mindre tillfredsställande tillståndet har varit att en centralt
uppgjord generalplan för vägbyggandet saknats. Behovet av en dylik plan
blir enligt revisorernas mening för varje år som går alltmera framträdande.

Enligt vad revisorerna inhämtat har inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
uppgjorts en dylik generalplan, varför revisorerna förväntade, att
densamma utan onödig tidsutdräkt kunde komma till tillämpning.

Yttrande har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del II sid. 60
och 61), som meddelat, att styrelsen inom det närmaste kommer att fastställa
vilka vägar skola vara att anse såsom huvudvägar. Styrelsen skall
därefter underställa Kungl. Maj :ts prövning frågan, vilka av nämnda huvudvägar
skola anses vara av synnerlig betydelse för den genomgående, långväga
samfärdseln eller eljest av stor vikt ur trafiksynpunkt. Vidare har styrelsen
meddelat, att i styrelsen äro under utarbetande nya normalbestämmelser
och normalsektioner för vägbyggnader, vilket arbete beräknas föreligga
färdigt under innevarande år. Styrelsen har slutligen framhållit, att jämlikt
lagen om allmänna vägar, som trädde i kraft den 1 januari 1937, det
tillkommer väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att utöva den centrala tekniska
och ekonomiska uppsikten över vägväsendet —- en befogenhet, som
tidigare icke varit intagen i väglagen — genom vilken befogenhet styrelsen
numera fått förutsättningar för åstadkommande av en effektivare tillsyn
å väghållningen jämväl i det av statsrevisorerna angivna syftet.

Utskottet vill erinra därom, att statsutskottet under punkt 15 :o) av sitt
utlåtande nr 6 framhöll, att med avseende å planläggningen och utförandet
av vägföretag utskottet ville, i anslutning till väckta motioner, framhålla

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 6 sand. Nr 144. 2

Utskottet.

18

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

önskvärdheten av att från trafiksäkerhetens och den blivande sannolika
trafikutvecklingens synpunkter onödiga och från kostnadssynpunkt alltför
dvra vägrätningar förhindrades samt dessutom att vid förekommande ombyggnader
av bygdevägar och andra mindre vägar borde användas billiga
vägtyper, anpassade efter lokala behov och den påräkneliga trafiken. Utskottet
förväntade därför, att Kungl. Majit ägnade denna fråga sin uppmärksamhet.
Utskottets sålunda gjorda uttalande godkändes av riksdagen.
Örn vad sålunda förekommit har utskottet velat här

erinra.

Illo) Väg inom två eller flera län. Under kommunikationsdepartementet,
§ 29, hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande anläggningen
av en väg mellan Strängnäs—Enköping (Del I sid. 105—107).

Revisorerna hava inledningsvis återgivit ett uttalande av de år 1935 församlade
revisorerna, varav framginge, att beträffande vägarbetet Strängnäs—
Enköping avsikten varit att på kort tid skapa en huvudled över Mälaröarna
mellan Södermanland och Uppland. Detta syfte hade emellertid icke vunnits,
beroende på att de båda länsstyrelserna, som hade att fatta beslut örn medelstillgången,
tillämpat olika principer. Länsstyrelsen i Södermanlands län
hade följt den ursprungliga planen att på kort tid iordningställa vägen,
under det att länsstyrelsen i Uppsala län fördelat anslagen å en längre tidrymd.
I anledning av ifrågavarande uttalande ifrågasatte statsutskottet vid
1936 års riksdag örn icke för dylika fall befogenhet för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att reglerande ingripa borde stadgas.

1936 års revisorer, som nu uppmärksammat, att liknande förhållanden
förekomma även i fråga om vägen Uppsala—Heby—Sala, hava gjort följande
allmänna uttalande:

Revisorerna, som besett vägen Strängnäs—Enköping, hava kunnat bekräfta
riktigheten av de förra året gjorda iakttagelserna. Sedan 1935 års besök
har bron över sundel mellan Strängnäs och Tosterön färdigbyggts och öppnats
för allmän trafik. De inom Södermanland belägna delarna av denna
huvudväg hava därigenom knutits samman och kunna nu med lätthet emottaga
den trafik, för vilken denna väg är avsedd. Upplandsdelen är alltjämt
lika krokig och smal och fyller icke de anspråk som måste ställas å en huvudväg.
Den utgör en hjärt kontrast till Sörmlandsdelen. Det kvarstår alltjämt
att syftet att på kort tid skapa en huvudled över Mälaröarna mellan
Södermanland och Uppland icke vunnits, och orsaken till detta förhållande
måste främst tillskrivas den omständigheten att länsstyrelsen i Uppsala län
icke tillmätt ifrågavarande vägsträcka så stor betydelse, att länsstyrelsen
funnit sig böra inom ramen för tillgängliga medel tillgodose företaget i samma
snabba takt som skett i det angränsande länet.

Vad ovan anförts beträffande vägen Strängnäs—Enköping gäller i tillämpliga
delar jämväl vägen Uppsala—Heby—Sala. Det torde visserligen icke
vara uteslutet att vägdistriktet själv tager hand om denna vägfråga och fullbordar
vägen med upplånade medel. En dylik åtgärd är emellertid av principiella
skäl ej önskvärd och lärer därtill kunna genomföras endast i begränsad
omfattning.

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

19

Revisorerna hava velat fästa riksdagens uppmärksamhet på att missförhållanden
av ovan angiven art alltjämt förekomma och framhålla angelägenheten
av att, på sätt statsutskottet vid 1936 års riksdag ifrågasatt, vägoch
vattenbyggmadsstyrelsen herodes sådana befogenheter, att den i dylika
fall kan ingripa till rättelses vinnande.

Yttrande har inhämtats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt förklaring
av länsstyrelsen i Uppsala län, som bifogat yttrande från vägingenjören
i länet (Del II sid. 64—69).

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har framhållit, att jämlikt lagen om allmänna
vägar, som trädde i kraft den 1 januari 1937, det tillkommer styrelsen
att utöva den centrala tekniska och ekonomiska uppsikten över vägväsendet
— en befogenhet, som tidigare icke varit intagen i väglagen — genom
vilken befogenhet styrelsen numera fått förutsättningar för åstadkommande
av en effektivare tillsyn å väghållningen jämväl i det av statsrevisorerna
angivna syftet.

Utskottet, som vid föregående års riksdag uttalade sig i denna fråga, vill
ånyo understryka angelägenheten av att, då det gäller vägföretag, som beröra
skilda län, bättre samarbete kommer till stånd mellan länsstyrelserna
till undvikande av missförhållanden av här angivet slag.

Såsom emellertid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sitt yttrande i ärendet
framhållit, lärer styrelsen jämlikt lagen örn allmänna vägar, vilken trädde
i kraft den 1 januari innevarande år, numera erhållit befogenhet att i fall,
varom här är fråga, reglerande ingripa och är det således att förvänta, att sådana
missförhållanden, som revisorerna här hava påtalat, icke komma att
upprepas.

Under hänvisning härtill har utskottet för närvarande allenast velat vad i
ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

12 :o) Missförhållanden inom Hargs och Edebo vägdistrikt. Under kommunikationsdepartementet,
§ 32, hava revisorerna meddelat, att de vid
granskning av räkenskaper och protokoll för Hargs och Edebo väghållningsdistrikt
funnit vissa anmärkningar av natur att påkalla särskild uppmärksamhet
(Del I sid. lil—116). Sålunda har vid polisutredning med anledning
av förskingring, till vilken ordföranden i Hargs och Edebo socknars vägdistrikt
gjort sig skyldig, framkommit att under tiden mellan oktober 1934
och augusti 1936 varken vägstämma eller sammanträde med vägdistriktets
styrelse avhållits. De å vägstämman den 30 oktober 1934 valda revisorerna
hade under hela år 1935 icke verkställt någon revision av 1934 års räkenskaper
på den grund att ordföranden-kassören icke överlämnat räkenskaperna
till revisorerna. Först i slutet av augusti 1936 ställdes räkenskaperna för
åren 1934 och 1935 samt den gångna delen av år 1936 — för sistnämnda år

Utokottet.

20

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

endast i kassakladd -— till revisorernas förfogande; något val av revisorer
för 1935 års räkenskaper hade ej ägt rum, enär någon vägstämma icke avhållits
sedan oktober 1934. Någon ersättare för styrelsens vice ordförande,
vilken avlidit ett par år tidigare, hade av samma skäl ej blivit utsedd. Vidare
har framhållits, att utdebitering av vägskatt gjorts av länsstyrelsen efter
en skriftlig framställning av ordföranden-kassören, vilken framställning icke
var åtföljd av något protokollsutdrag från vägstämma.

I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande:

Såvitt av utredningen framgår har det belopp, som vägdistriktets ordförande-kassör
icke kunnat redovisa, uppgått till kronor 132,391:57. Den omständigheten
att de överlämnade inteckningarna täcka det felande beloppet
kan måhända te sig som en förmildrande omständighet, men är beroende av
att försäljningen kunnat äga rum vid lämplig tidpunkt och till angivet pris.

Även om böcker och räkenskaper icke förete några ändringar, framgå dock
av dem vissa förhållanden, som vittna örn slentrian och ansvarslöshet inom
vägdistriktets förvaltning.

Den 31 mars 1935 hade vägdistriktet en skuld å checkräkning uppgående,
med upplupen ränta, till kronor 205,697:92. Ungefär vid samma tidpunkt
förelåg enligt vad revisorerna kunnat konstatera en kassabehållning av cirka
130,000 kronor. Ehuru vägstämman bemyndigat styrelsen att för distriktet
upptaga tillfälliga lån upp till ett belopp av 250,000 kronor, måste styrelsens
ledamöter gå i personlig borgen för det lån å 220,000 kronor (å checkräkning),
som av vederbörande bank beviljades. Tilltron till låntagarens vederhäftighet
synes sålunda från bankens sida icke hava varit helt orubbad.

Styrelsens ledamöter hava på ett betänkligt sätt brustit i fullgörandet av
sina genom lag ålagda uppgifter. Såvitt tillgängliga handlingar utvisa, har
styrelsen icke sammanträtt under tiden 31 oktober 1934—26 augusti 1936,
icke ens för uppgörande av utgifts- och inkomststat för år 1936, eller vidtagit
åtgärder för utlysande av vägstämma för val av revisorer för 1935 års
räkenskaper och förvaltning. Även i sina övriga förvaltnings- och övervakningsuppgifter
hava styrelseledamöterna visat alltför stor godtrogenhet gentemot
ordföranden-kassören. De olika ledamöternas förklaringar för sitt handlingssätt
kan i intet avseende godtagas.

Vägkassans revisorer hava under lång tid helt uraktlåtit att fullgöra sitt
uppdrag. Först i juni 1936 gjordes skriftlig framställan om erhållandet av
1934 års räkenskaper. Det av revisorerna utfärdade intyg, varpå statsbidrag
erhölls för år 1935 — dylikt bidrag är beräknat på 1934 års kostnader, men
utgör bidrag för år 1935 — var icke grundat på sådan revision, som måste
förutsättas för att dylikt intyg skall kunna utfärdas. Genom bristande kontroll
från kassans revisorers sida har upptäckten av den bristande redovisningen
väsentligt försenats. Då inga förfalskningar förelågo, borde även vid en
flyktig granskning kassabristen hava blivit upptäckt.

Det är vidare anmärkningsvärt, att vederbörande länsstyrelse för utdebitering
av vägskatt låtit sig nöja med en av vägstyrelsens ordförande undertecknad
skrivelse, som icke varit åtföljd av utdrag av protokoll från vägstämma.
Därest sådant protokollsutdrag jämte statförslag vederbörligen avkrävts vederbörande,
hade väl kassabristen knappast kunnat undgå upptäckt. Den
bokföringsmässiga behållning som vägdistriktet hade den 1 januari 1936
överstiger vägdistriktets årliga normalutgifter.

Revisorerna finna det ävenledes anmärkningsvärt, att vägingenjören, vid
utfärdande av uppgift å 1934 års underhållskostnader, låtit nöja sig med det
av kassans revisorer utfärdade intyget, i stället för att infordra revisionsbe -

Statsutskottets utlåtande Nr lii.

21

rättelse. Genom att vägskatt vederbörligen utdebiterats och statsbidrag till
vägunderhållet erhållits, har åtminstone den skattebetalande allmänheten bibringats
den uppfattningen, att vägdistriktets räkenskaper och förvaltning
varit i god ordning.

Det synes egendomligt, att i protokollet för den vägstämma, som avhölls
den 26 augusti 1936, icke med ett ord omnämnes vad som å stämman avhandlades
eller anledningen till att stämman ajournerades. Vid sammanträde
med vägstyrelsen den 27 augusti 1936 lämnar protokollet icke någon
upplysning om att oegentligheter inom vägförvaltningen varit uppe till behandling.

Sammanblandningen av vägkassans förvaltning och förvaltningen av den
av ordförande-kassören ägda Lundås gård måste anses i hög grad olämplig,
i synnerhet som åtgärder icke blivit inför styrelsen föredragna, godkända och
protokollförda.

Därest ordföranden icke på grund av gällande instruktion desslikes varit
vägdistriktets kassaförvaltare (kassör), skulle vad som här förekommit
knappast kunnat äga rum.

Revisorerna hava funnit förhållandena inom förvaltningen av Hargs och
Edebo socknars vägdistrikt blotta så allvarliga missförhållanden, att revisorerna
icke ansett sig kunna uraktlåta att bringa sina ovanberörda iakttagelser
till riksdagens kännedom.

Yttranden hava avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelsen
i Stockholms län, som bifogat yttrande av vägingenjören i länet
(Del II sid. 77—85).

Vad revisorerna ovan anfört giver vid handen, att uppenbara missförhållanden
varit i skilda avseenden rådande inom här omförmälda vägdistrikt.
Det må klart framhållas, att vägstyrelsens funktionärer icke uppfattat sin
ställning som ansvariga tjänstemän utan i allvarlig grad åsidosatt de förpliktelser,
som de i det allmännas tjänst haft att fylla.

Utskottet måste vidare som anmärkningsvärd betrakta vederbörande läns
styrelses åtgärd att för utdebitering av vägskatt låta sig nöja med allenast
en av vägstyrelsens ordförande undertecknad skrivelse. Det måste nämli
gen ur rättssäkerhetssynpunkt vara i högsta grad påkallat, att dylika framställningar
i vederbörlig ordning styrkas. Vidtagandet av debiteringsåtgärder
torde följaktligen icke havi i detta fall bort ske utan stöd av utdrag av
protokoll i ärendet från vägstämma.

Jämväl vägingenjörens av revisorerna påtalade underlåtenhet att vid utfärdande
av uppgift å 1934 års underhållskostnader infordra revisionsberättelse
finner utskottet anmärkningsvärd.

Utskottet anser sig böra meddela, att utom ordföranden i vägstyrelsen
även vägstyrelsens övriga ledamöter samt vägkassans revisorer ställts under
åtal.

Vad i detta ärende förekommit har utskottet funnit vara av den allvarliga
beskaffenhet, att utskottet icke kunnat underlåta att detsamma för riksdagen -

Utskottet.

omförmäla.

22

Statsutskottets utlåtande Nr lid.

13:o) Formerna för arbetet inom statsförvaltningen. Under finansdepartementet,
§ 37, liava revisorerna meddelat, att tidigare års revisorer vid
skilda tillfällen behandlat frågor, som sammanhänga med formerna för arbetet
inom statsförvaltningen, och därvid jämväl uttalat vissa önskemål,
syftande till åtskilliga omläggningar av hittills tillämpade arbetsmetoder.
Av revisorerna i detta hänseende framförda anmärkningar hava framförallt
åsyftat sättet för utanordnande av statsmedel, bokföringen av vissa utgifter,
uppbörd, redovisning och kontroll av inkomster, ordnandet av blankettväsendet,
inköp av skrivmaterialier o. dyl. samt möjligheterna att härutinnan
åstadkomma mera praktiska och tidsbesparande anordningar.

Jämväl 1936 års statsrevisorer hava upptagit dessa ärenden, varvid de omnämnt,
att riksdagen år 1934 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit, att Kungl.
Maj:t måtte vidtaga åtgärder för åstadkommande i fråga om utanordnandet
av statsmedel av större likformighet och ett i möjligaste mån förenklat förfarande
(Del I sid. 139—142).

Revisorerna hava anfört bland annat följande.

Riksdagens revisorer hava, såsom ovan omnämnts, vid upprepade tillfällen
framställt erinringar och uttalat önskemål i syfte att inom statsförvaltningen
åstadkomma enklare och enhetligare samt mera utgiftsbesparande
arbetsmetoder. Även xåksdagen har hos Kungl. Majit gjort framställningar
om vidtagande av åtgärder i denna riktning. Ehuru tid efter annan vissa
reformer för vinnande av förenklingar och besparingar på skilda områden
genomförts, hava dock ej några åtgärder av mera allmän räckvidd i stort
sett blivit vidtagna i nämnda hänseende.

Såväl vid sin räkenskapsgranskning som vid besök hos olika statsinstitutioner
hava innevarande års revisorer ägnat jämväl dessa frågor sin uppmärksamhet.
Ehuru arbetet vid den statliga förvaltningen icke alltid kan till
sina grundläggande principer anpassas efter samma former som vid enskild
verksamhet, hysa revisorerna den uppfattningen att, i den mån icke något
allmänt eller enskilt rättssäkerhetsintresse lägger hinder i vägen, jämväl de
statliga förvaltningsmyndigheterna skulle kunna i vissa hänseenden vid fullgörandet
av sina uppgifter rationalisera arbetssättet såsom skett exempelvis
vid vissa kommunala organ, där arbetet till sin natur är mera jämförbart
med det inom statsförvaltningen. De nuvarande arbetsmetoderna inom statsförvaltningen
synas i många fall leda till dubbelarbete eller i varje fall
innebära mera omgång än som skulle följa med användande av ändrade
verksamhetsformer.

Vid årets revisionsförrättning hava revisorerna sålunda haft sin uppmärksamhet
fästad på olika detaljer av den statliga verksamheten, av vilka en del
omnämnts av revisorerna vid tidigare verkställda revisioner, medan åter
andra icke förut varit föremål för behandling. Bland dylika detaljer må
här nämnas följande:

användandet av postgiro i vidgad omfattning och utnyttjande av de kontrollmöjligheter,
som betalning över postgiro medför,

kassagöromålens sammanförande till vissa bestämda dagar och i samband
därmed räkningars upptagande i särskilda sammandrag,

vidgad möjlighet för postverket att tillhandahålla skrivmaterialier genom
upphandling därav även för vissa delar av den centrala förvaltningen,

inskränkning av antalet kvittenser för samma utanordnade belopp, där
detta utan eftergivande av säkerhetssynpunkten låter sig göra,

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

23

ordnandet av ämbetsverkens inventarieförteckningar så att en tillfredsställande
översikt och kontroll av inventariebeståndet ernås,
minskning av ämbetsverkens kostnader för inbindning, åtminstone i fråga
örn vissa sådana handlingar, som icke kunna anses vara av för framtiden
bestående värde, ävensom

ytterligare kontroll över statstrycket för vinnande av enhetlighet och besparingar Det

förefaller revisorerna som om en kompletterande undersökning av arbetssättet
och arbetsmetoderna ävensom av de spörsmål, som därmed äga
samband, bör verkställas. Med hänsyn härtill hava revisorerna, utan att närmare
ingå på nyss angivna detaljfrågor, velat ånyo fästa riksdagens uppmärksamhet
på dessa ur flera synpunkter betydelsefulla spörsmål.

Vid behandlingen av riksdagens revisorers ovannämnda uttalande har utskottet
jämväl behandlat en av herr E. Hage väckt motion (II: 319) angående
undersökning av arbetsorganisationen och arbetsmetoderna vid statsförvaltningen.

I fråga om de skäl, motionären anfört till stöd för sin framställning, får
utskottet hänvisa till motionen.

I § 41 av sin berättelse hava revisorerna förordat, att det tages under
övervägande, i vad mån utgivandet av den officiella statistiken kan påskyndas
samt huruvida icke åtgärder böra vidtagas för en omläggning av
denna statistik, innebärande, bland annat, en inskränkning av de administrativa
verkens publicerade statistik.

Jämväl uti motionen II: 194 av herrar I. Österström och J. Bergvall, vilken
motion närmast avser åtgärder för vinnande av centralisering och rationalisering
vid bearbetningen av rikets officiella statistik åsyftande en snabbare,
billigare och mera aktuell statistik, hava upptagits spörsmål, som nära
sammanhänga med de synpunkter, som framlagts i det av riksdagens revisorer
gjorda uttalandet. Ur denna motion, som icke hänvisats till statsutskottet,
vill utskottet dock andraga följande:

Den viktigaste orsaken till de antydda bristfälligheterna hänför sig till
organisationen. Det har vid tidigare tillfällen, da den officiella^ statistiken
varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet, pekats på frånvaron av
en gemensam ledning av hela den officiella statistiken. Frågan om centralisering
i största möjliga omfattning av statistiken till ett centralverk har dock
icke kunnat lösas. I serien »Sveriges officiella statistik» och den därmed
sidoordnade serien »Statistiska meddelanden» medverka sålunda för närvarande
inalles över ett tjugotal ämbetsverk, varibland märkas, förutom statistiska
centralbyrån, särskilt kommerskollegium och socialstyrelsen. Riksstatistiken
är alltså utpräglat decentraliserad. ...

I själva verket bottnar icke heller spörsmålet örn statistikens rationalism
ring i en generell tillämpning av centralisationsalternativet. I fråga om primärmaterialets
insamling, granskning och preparering för bearbetning ävensom
fixering av bearbetningens mal samt i fråga örn tabellei ingen och redogörelsen
för den utarbetade statistiken bör nämligen decentraliseringen på

24

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

Utskottet.

de olika ämbetsverken med deras kontakt med olika sidor av samhällslivet
och speciella sakkunskap givetvis vara i högsta grad nyttig. Vad däremot
beträffar själva bearbetningens rationella planering samt snabba och billiga
utförande gäller obetingat, att centraliseringen med därav följande drift i
större skala är avgjort överlägsen.

Lu ur organisatoriska, tekniska och ekonomiska synpunkter rationell
statistisk bearbetning kräver speciell sakkunskap och måste baseras på de
modernaste maskinella hjälpmedel. En modern och tillräckligt utbyggd
bearbetningscentral för lämpliga delar av riksstatistiken skulle utan tvivel
möjliggöra en snabbare och billigare statistik. Dessutom skulle det aktuella
bearbetningsmaterialet för olika ämbetsverk kunna förvaras och hållas tillgängligt
på ett centralt ställe samt därstädes omedelbart kunna snabbt och
billigt underkastas speciella bearbetningar. Den sistnämnda fördelen innebär
en statistikberedskap, vilken är icke minst värdefull för kommittéutredningar.

Jämväl i §§ 56 och 63 av sin berättelse hava riksdagens revisorer påvisat
vissa förhållanden inom statsförvaltningen, som i fråga om där berörda speciella
områden medföra olägenheter, och vilka syntes böra föranleda vidtagandet
av förändringar i vissa hänseenden. I ena fallet gäller det redovisningen
av vissa uppbördsmedel å nionde huvudtitelns anslag till extra utgifter och
i andra fallet handläggningen av ärenden rörande avsked för personer, som
uppförts å indragningsstat. De åberopade fallen syntes utvisa, att bristande
enhetlighet i fråga om förfaringssättet förelåge.

Vid bedömandet av arbetsförhållandena och arbetsformerna inom statsförvaltningen
kunna givetvis skilda synpunkter göras gällande. Särskilt när
det gäller den ekonomiska förvaltningen och ansvaret för dess handhavande
är det tydligt att stor försiktighet måste iakttagas, då det gäller att vidtaga
reformer. Dock torde man böra utgå från att även på detta område framförallt
bör eftersträvas, att statsförvaltningen utan eftergivande på noggrannhet
och säkerhet utför sitt arbete till det allmännas tjänst med undvikande
av några alltför invecklade och arbetstvngande anordningar. Utskottet har
icke kunnat undgå att finna att på skilda områden en rationalisering och förenkling
i förfaringssättet i fråga örn ärendenas allmänna handläggning
böi kunna ske, utan att någon eftergift av betydelse därför behöver göras i
fråga örn arbetets resultat. Det vill ock förefalla, som om inom vissa områden
av statsförvaltningen en modernisering av arbetsformerna efter förebild
från affärslivet vore önskvärd och skulle kunna icke blott förenkla och förbilliga
arbetet, utan även snabbare föra fram till ett lika värdefullt arbetsresultat,
som vinnes med nuvarande måhända i vissa avseenden något stela
och omständliga arbetsmetoder. Framför allt bör därvid klargöras den nytta
för förvaltningen och landets allmänna liv, som arbetet skall tjäna.

Av vad som i dessa frågor från skilda håll anförts framgår, att vissa delar
av statsförvaltningen — anordningsväsendet, den officiella statistiken, inköpsförhallandena
särskilt framhållits såsom varande i behov av rationalisering,
men å andra sidan torde, såsom jämväl av revisorerna påpekats, en allmän
översyn för åstadkommande av önskvärda förenklingar inom statsför -

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

25

valtningen få anses av behovet påkallad. Beträffande den officiella statistiken
torde de niotionsvis inom riksdagen framförda synpunkterna böra
beaktas, enär därigenom synes kunna vinnas ett bättre framtida utnyttjande
av införskaffade uppgifter samt en rationalisering av arbetsmetoderna vid den
statistiska bearbetningen. Utskottet saknar möjlighet att närmare ingå på dessa
frågor, men anser dem dock vara av sådan vikt, att utskottet ansett sig böra i
anledning av vad revisorerna under ovannämnda paragrafer i sin berättelse
anfört och i motionen II: 319 i vissa hänseenden ytterligare utvecklats, föreslå,
att riksdagen måtte hos Kungl, hemställa örn ett övervägande vad som
må kunna vidtagas för vinnande av förenklingar i fråga om de arbetsformer,
vilka nu ofta tillämpas inom statsförvaltningen, varvid särskilt bör uppmärksammas
att snabbt vinna åsyftat arbetsresultat.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit i anledning av vad revisorerna anfört och motionen
II: 319 ville taga under övervägande vilka åtgärder,
som lämpligen låta sig genomföra för åstadkommande av en
rationalisering av arbetsmetoder och arbetsformer inom statsförvaltningen
i syfte att snabbt vinna åsyftat arbetsresultat.

14 :o) Indrivningen av kronans fordringar i balans- och därmed jämställda
mål. Under finansdepartementet, § 38, hava revisorerna framställt vissa
erinringar beträffande indrivningen av kronans fordringar i balans- och
därmed jämställda mål (Del I sid. 142—150).

Revisorerna, som anfört vissa exempel, som belyst de på ifrågavarande område
rådande missförhållandena, hava i anslutning härtill gjort följande allmänna
uttalande:

De nu anförda exemplen ävensom vad revisorerna i övrigt vid sin granskning
på hithörande område funnit giva vid handen, att indrivningen av
kronan i balans- och därmed jämställda mål tilldömda belopp skett efter
mycket växlande principer inom olika förvaltningsområden. Revisorerna
hava heller icke kunnat undgå att få den uppfattningen, att i stort sett indrivningen
icke varit ordnad på ett tillfredsställande sätt. Särskilt märkliga
hava revisorerna funnit omständigheterna i det först angivna exemplet,
där vederbörande efter avtjänat straff ånyo fått inträda i statstjänst och
under tjugufem år innehaft sådan anställning — därav mer än femton år
som ordinarie tjänsteman — utan att den myndighet, som skolat bevaka
kronans rätt, förskaffat sig kännedom örn hans vistelseort för vidtagande
av indrivningsåtgärder. Det omförmälda förfarandet med införandet av
kungörelser i Post- och inrikes tidningar synes allenast hava tjänat det ändamålet
att kronans rätt i formellt hänseende bevarats, men synes ingalunda
kunna utgöra ett försvar för underlåtenheten att vidtaga undersökningar
rörande vederbörandes vistelseort. I sådana fall, där vederbörande
tjänsteman efter straffriförklaring återgått till sin ordinarie tjänst eller på
grund av sjukdom erhållit tjänstledighet från densamma, synes någon återbetalning
av de förskingrade beloppen genom avdrag å lönen merendels
icke hava ägt rum. I skarp motsats häremot framstå de åtgärder, som utav

26

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

postverket i ett av de anförda exemplen vidtagits gentemot en tjänsteman,
som efter förskingring av postmedel blivit avsatt. I detta fall har också
genom smärre återbetalningar kronans fordran kunnat nära nog helt täckas.
Icke blott inom postverket utan även inom vissa av de övriga kommunikationsverken
hava också enligt vad revisorerna funnit i motsvarande
fall tillämpats liknande förfaringssätt.

Enligt revisorernas mening är det angeläget, att åtgärder snarast möjligt
vidtagas för att råda bot på de här ovan påtalade missförhållandena. Även
örn det ingalunda är lätt att komma tillrätta med denna fråga, då numera,
såsom av det anförda framgår, något centralt organ icke finnes, som har
till uppgift att övervaka indrivningen av kronan i balans- och därmed jämställda
mål tilldömda ersättningsbelopp, måste det dock vara en oeftergivlig
fordran att en bättre ordning i här berörda hänseenden åstadkommes.
Såsom redan omnämnts upptogs spörsmålet om ett centralt övervakande av
indrivningen utav kronans fordringar av här berörda slag redan år 1925
av vederbörande departementschef i samband med behandlingen av frågan
örn upphävande av kammarrättens domsrätt i vissa mål, men någon åtgärd
har sedermera icke blivit vidtagen i detta ärende. Då revisorerna nu upptaga
detta spörsmål, vilja de samtidigt framhålla, att enligt deras mening
förefintligheten av ett dylikt övervakande organ tvivelsutan måste vara ägnad
att bidraga till åstadkommande av ordning och reda på hithörande
område.

En dylik anordning i och för sig synes emellertid icke vara tillfyllest.
Såsom de anförda exemplen utvisa, torde nämligen enligt gällande bestämmelser
med nuvarande exekutionsmedel, som här kunna komma till användning,
en effektiv indrivning av de kronan tilldömda beloppen knappast
vara möjlig. Medan i fråga om en medborgare, som av en eller annan anledning
icke fullgjort eller kunnat i rätt tid fullgöra sin skattebetalning
gentemot stat och kommun, möjlighet till införsel i avlöning föreligger, kan
däremot, då det gäller medel, som tilldömts kronan — måhända på grund
av en av vederbörande utmätningsman gjord förskingring av skattemedel —
införsel icke ske för återfående av det förskingrade och sedermera till återbetalning
utdömda beloppet. Det vill därför förefalla revisorerna vara förtjänt
av att övervägas, huruvida icke vid indrivning av statsverkets fordringar
även av nu berörda slag ett införselförfarande bör kunna tillämpas
och nämnda fordringar i indrivningshänseende jämställas med skattemedel.

Föreliggande spörsmål torde emellertid tarva en ingående utredning, som
utan dröjsmål bör komma till stånd. På grund härav hava revisorerna
velat påkalla riksdagens särskilda uppmärksamhet å denna fråga.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket (Del
II sid. 92—95), som i alla delar anslutit sig till revisorernas uppfattning i
detta ärende.

Utskottet. Vad av revisorerna under förevarande paragraf anförts synes giva vid
handen, att indrivningen av kronans i balans- och därmed jämställda mål tilldömda
belopp sker efter mycket växlande principer inom olika förvaltningsområden
ävensom att indrivningen i stort sett icke kan anses vara ordnad
på ett tillfredsställande sätt. Utskottet delar revisorernas uppfattning, till vilken
såväl statskontoret som riksräkenskapsverket anslutit sig, att åtgärder
snarast böra vidtagas för ett avhjälpande av de påtalade missförhållandena.

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

27

Utskottet har därför ansett sig böra föreslå, att riksdagen hos Kungl. Majit
gör framställning om närmare utredning i ärendet. I samband med denna
utredning synes enligt utskottets mening till övervägande böra upptagas jämväl
den av revisorerna berörda frågan, huruvida icke beträffande uttagandet
av de fordringar, varom här är fråga, införselinstitutet lämpligen må
kunna begagnas. Därest så bleve fallet, skulle nämligen i indrivningshänseende
nämnda fordringar bliva jämställda med skattemedel.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder för åstadkommande av
ändrade bestämmelser rörande indrivning av kronans fordringar
i balans- och därmed jämställda mål.

15:o) Kontroll över stämpelbeläggning av utländska värdepapper. Under
finansdepartementet, § 40, hava revisorerna till behandling upptagit frågan
örn kontroll över stämpelbeläggning av utländska värdepapper (Del I sid.
156—158).

Revisorerna hava erinrat därom, att beträffande aktiebrev m. fl. dylika
värdepapper i utländska bolag ävensom obligationer, som utfärdats i utlandet,
stadgas i kungl, förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften,
att desamma skola förses med stämpel, innan de första gången, efter det
de blivit till riket införda, härstädes belånas, försäljas eller på vad sätt det
vara må överlåtas eller, därest de ej förut vederbörligen stämpelbelagts, innan
inregistrering sker av bouppteckning efter avliden person. Den kontroll
över förordningens efterlevande, som beträffande inhemska värdepapper
ligger däri, att stämpelbeläggning skall ske genom generalpoststyrelsens försorg,
saknas emellertid beträffande utländska värdepapper. Kontroll av
statsmyndighet över sistnämnda stämpelbeläggning förekommer endast i de
fall dylika värdepapper ingå i kvarlåtenskapen efter avliden person.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Enligt vad som inhämtats från bank- och fondinspektionen har vid inspektion
fall påträffats, där i banks förvar funnits till säkerhet för lån ingivna
utländska värdepapper, för vilka stämpel icke erlagts. Detta förhållande är
värt att uppmärksammas så mycket mer som överträdelse av stämpelförordningarna
i andra hänseenden synas förekomma allt mer sällan. Med hänsyn
till vad ovan anförts ävensom till den omständigheten att handeln inom
riket med utländska värdepapper numera tagit mycket större omfattning än
riksdagen vid tiden för ovannämnda uttalande torde hava haft anledning att
räkna med, synes kontroll beträffande utländska värdepappers stämpelbeläggning
böra komma till stånd. Kontrollen torde kunna anförtros antingen
åt generalpoststyrelsen, i vilket fall 27 § första stycket borde göras tillämpligt
även å utländska värdepapper, eller också bank- och fondinspektionen,
då tillsynen kunde ske i samband med granskning av vid överlåtelse upprättade
avräkningsnotor eller vid belåning uppgjorda kontrakt.

Det synes revisorerna angeläget att bestämmelser i ovan angivet syfte bliva
meddelade.

28

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

Utskottet.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, bank- och fondinspektionen samt
generalpoststyrelsen (Del II sid. 95—101).

Statskontoret har anslutit sig till revisorernas uttalande.

Bank- och fondinspektionen, som icke ansett behov föreligga av kontroll
beträffande utländska värdepappers stämpelheläggning, har meddelat, att inspektionen
satt sig i förbindelse med svenska bankföreningen och svenska
fondhandlareföreningen, och dessa torde komma att i cirkulär till sina medlemmar
fästa uppmärksamheten på revisorernas uttalande och vederbörandes
eget intresse av att, oberoende av något särskilt statligt kontrollförfarande,
tillse, att stämpelplikt blir i förekommande fall fullgjord av den skattskyldige.

Generalpoststyrelsen har anfört, att vidgad kontroll över stämpelbeläggningen
av utländska värdepapper för närvarande icke bör införas, men att
åtgärder böra vidtagas för att fästa uppmärksamheten på här ifrågavarande
stämpelskyldighet.

Någon av statsmyndighet utövad kontroll, att stämpelavgift vederbörligen
erlagts för utländska värdepapper, förefinnes för närvarande icke, utan har
stämpelbeläggningen ansetts kunna anförtros åt innehavarna av dylika värdepapper.
Erinras må, att underlåtenhet att fullgöra stämpelskyldighet, varom
här är fråga, är belagd med straff. Revisorerna hava nu ifrågasatt, att
en dylik kontroll kommer till stånd. Såväl bank- och fondinspektionen
som generalpoststyrelsen har, såsom av yttrandena i ärendet framgår, icke
funnit tillräckliga skäl föreligga härför, utan i stället ansett, att åtgärderna
på området skulle kunna inskränkas till att vederbörandes uppmärksamhet
fästes på ifrågavarande stämpelskyldighet. Anstalter i sådant syfte hava
också i viss mån redan vidtagits av bank- och fondinspektionen. Då utskottet
tror sig kunna förutsätta, att de farhågor, åt vilka revisorerna givit
uttryck, härigenom komma alt avlägsnas, är utskottet för närvarande icke
berett föreslå införandet av dan vidgade kontroll på området, vilken revisorerna
ifrågasatt.

Vad i ärendet förekommit, bär utskottet dock velat för riksdagen

omförmäla.

16 :o) Vissa till efterlevande efter prästmän utgående understöd. Under
ecklesiastikdepartementet, § 46, hava revisorerna meddelat, att i de flesta stift
alltjämt utgå avgifter till understöd åt efterlevande efter prästmän dels i form
av prästänkehjälpsavgift, dels ock i form av kronotionde (Del I sid. 171 och
172).

Efter att hava närmare redogjort för dessa understöd, vilka härröra från
1600-talet, hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

De understöd, för vilka ovan redogjorts, utgöra bidrag av allmänna medel
till pensionering av efterlevande efter prästmän. Då denna pensionering, till
vilken staten lämnar förhållandevis större bidrag än till andra befattningshavares
familjepensionering, numera är ordnad efter tidsenliga grunder, anse

Statsutskottets utlåtande Nr 144. 29

revisorerna en undersökning önskvärd, huruvida ifrågavarande bidrag kunna
upphöra att utgå.

Yttranden hava avgivits av kammarkollegiet och Uppsala domkapitel (Del
II sid. 103—107), vilka anslutit sig till vad revisorerna anfört.

Såsom revisorerna erinrat, är pensioneringen av efterlevande efter prästmän
numera ordnad efter tidsenliga grunder. Det kan vid sådant förhållande
starkt ifrågasättas, om tillräcklig anledning föreligger för att den änkehjälp,
varom här är fråga, skäligen bör i fortsättningen utgå vid sidan av
prästerskapets änke- och pupillkassas verksamhet. Utskottet finner, i likhet
med revisorerna och de i ärendet hörda myndigheterna, frågan härom böra
göras till föremål för utredning.

Då, såsom kammarkollegiet i ärendet anfört, inom vissa stift lära förefinnas
fonder eller kassor, avsedda för understöd i vissa fall åt efterlevande
efter prästmän, synes utskottet lämpligt, att berörda utredning jämväl kommer
att omfatta en undersökning av sättet för dessa fonders och kassors tillkomst
samt i vad mån numera inträdda förhållanden kunna anses böra föranleda
särskilda åtgärder rörande dessa fonder och kassor.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Majit måtte föranstalta om utredning rörande upphörandet
av vissa till efterlevande efter prästmän utgående särskilda
understöd m. m.

17:o) Vissa till överläkaren vid allmänna barnbördshuset i Stockholm
och dess kvinnoklinik utgående löneförmåner. Under ecklesiastikdepartementet,
§ 48, hava revisorerna upptagit till behandling vissa frågor, som beröra
ersättningen till överläkaren vid allmänna barnbördshuset i Stockholm
Revisorerna hava framlagt förslag därom, att arvode till överläkaren borde
fastställas av Kungl. Majit, som redan nu har att besluta om storleken av
legosängsavgifterna vid barnbördshuset (Del I sid. 173—177).

Förklaring har avgivits av sjukhusets direktion (Del II sid. 110—113).

Då barnbördshuset av statsmedel årligen erhåller betydande belopp i form
av anslag under åttonde huvudtiteln, anser utskottet — som i ärendet verkställt
ytterligare undersökningar — i likhet med revisorerna skäl föreligga för
att frågan örn storleken av arvodet till överläkaren vid barnbördshuset underställes
Kungl. Majits prövning. Enligt utskottets mening bör detta ske i form
av villkor för anslagets beviljande.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må

a) såsom villkor för beviljandet av statsanslag till allmänna
barnbördshuset fastställa, att arvodet till barnbördshusets
överläkare skall underställas Kungl. Majits prövning;

Utskottet.

Utskottet.

30

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

b) i skrivelse till Kungl. Majit meddela vad sålunda blivit
beslutat.

18 :o) Avdrag å förskotterat statsbidrag till avlönande av lärare vid folkoch
småskolor m. fl. läroanstalter. Under ecklesiastikdepartementet, § 53,
hava revisorerna till behandling upptagit frågan om sänkning av den procentsats,
efter vilken skoldistrikten få vidkännas avdrag å förskotterat statsbidrag
till läraravlöningar, ävensom föreslagit vissa ändringar beträffande
redovisningen av ifrågavarande förskott och avdrag (Del I sid. 181—183).

Enligt kungörelsen den 18 september 1918 angående avlöningen åt lärare
vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning skulle rekvisition
av statsbidrag ske en gång om året, nämligen i oktober. För att icke
intill tiden för statsbidrags utanordnande vara i avsaknad av medel för utbetalning
månadsvis av lönerna ägde skoldistrikten efter januari månads utgång
varje år i förskott erhålla viss del av statsbidraget. För att icke statsverket
genom denna förskottsbetalning skulle åsamkas större utgifter än om
medlen utanordnades månadsvis, skulle vid den slutliga utbetalningen av
statsbidraget innehållas — förutom de förskotterade medlen — jämväl skälig
ränta å dessa medel, i den mån de icke varit för avsett ändamål använda.
Räntan bestämdes till en och en halv procent. Förskottet jämte nämnda
ränta skulle innehållas vid statsbidragets slutliga utanordning.

Liknande bestämmelser gällde i fråga om rekvisition och utbetalning av
statsbidrag till avlöning åt lärare vid fortsättningsskolor, högre folkskolor
och kommunala mellanskolor.

I samband med budgetårets omläggning från och med den 1 juli 1923 sänktes
räntan å förskottet, som då skulle utbetalas halvårsvis, till en procent.

För rekvisition och utbetalning av statsbidrag åt lärare vid fortsättningsskolor
och högre folkskolor, kommunala mellanskolor samt de enligt beslut
av 1928 års riksdag inrättade kommunala flickskolorna gälla i huvudsak
samma bestämmelser.

Kungörelsen den 16 september 1918 (nr 760) har numera upphört att gälla,
och skall från och med den 1 juli 1936 kungörelsen den 30 juni 1936 (nr
434) angående avlöning åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag
till sådan avlöning lända till efterrättelse. Enligt sistnämnda kungörelse
skall staten övertaga hela kostnaden för de författningsenligt utgående kontanta
minimilönerna för lärare vid folk- och småskolor.

Beträffande rekvisition och utbetalning av statsbidrag till här avsedd lärarpersonal
gälla dock i huvudsak samma bestämmelser som förut.

Vid avräkning av här avsedda förskott gottgöres vederbörligt riksstatsanslag
procentavdraget.

Revisorerna hava till ovannämnda redogörelse knutit följande allmänna uttalande: Såsom

ovan framhållits fastställdes år 1918 med hänsyn till då gällande
giroränta — 3 procent — den procentsats, efter vilken avdrag å ifrågavaran -

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

31

de förskott skulle beräknas, till en och en halv procent. Den år 1923 företagna
sänkningen i avdragsprocenten å förskottet till en procent föranleddes
uteslutande av att förskottsutbetalningarna uppdelades på två terminer.

Utan att närmare ingå på spörsmålet, huruvida numera — sedan staten
övertagit hela kostnaden för minimiavlöningen åt lärarpersonalen vid folkoch
småskolor — något procentavdrag överhuvud taget bör ifrågakomma,
vilja revisorerna med hänsyn till det ändrade ränteläget ifrågasätta, örn icke
en motsvarande sänkning bör vidtagas beträffande procentsatsen å det avdrag,
som skall ske vid avräkning av förskott, varom här är fråga.

Beträffande bokföringen av ifrågavarande avdrag vill det förefalla revisorerna
mindre lämpligt att — därest avdraget skall bibehållas — ett avlöningsanslag
tillgodoföres sådana inkomster. Desamma torde i stället böra
uppdebiteras å inkomsttiteln »Diverse inkomster».

Vidare synes det böra tagas under övervägande, huruvida icke de förskjutna
beloppen omedelbart borde avföras å vederbörlig anslagstitel i riksstaten
i stället för, såsom nu, å förskottstitel.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och skolöverstyrelsen
(Del II sid. 119—121).

Utskottet anser i likhet med revisorerna, att en sänkning av procentsatsen å
det avdrag, som skall ske vid avräkning av avlöningsförskott, torde med hänsyn
till det ändrade ränteläget få anses fullt motiverat.

Riksräkenskapsverket liksom även statskontoret hava i sina i ärendet avgivna
yttranden till behandling upptagit en fråga, som icke berörts av revisorerna,
nämligen huruvida icke i samband med den blivande löneregleringen
för folk- och småskollärarpersonalen en omläggning av det hitintills tillämpade
utbetalningssättet av statsbidrag till nämnda lärarpersonal bör vidtagas.
Då enligt löneregleringen i fråga lönerna skulle komma att utbetalas månadsvis
i efterskott, syntes det påkallat, att för varje månad avpassad del av statsbidraget
även utbetalades månadsvis. Genom en sådan ordning skulle de
skäl bortfalla, som föranlett procentavdrag vid den slutliga utbetalningen av
statsbidrag för redovisningsåret. Utskottet finner för sin del detta förslag
vara ur flera synpunkter att förorda. Detsamma synes lämpligen kunna genomföras
ej blott för folk- och småskollärarpersonalens vidkommande utan
även beträffande övriga lärarkategorier, i fråga om vilka enahanda bestämmelser
angående förskottsutbetalningar av statsbidrag gälla. Då vidtagandet
av en dylik reform torde böra föregås av en närmare utredning, har utskottet
ansett sig böra föreslå, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t gör framställning
härom.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder för åstadkommande aven
omläggning av det hittills tillämpade utbetalningssättet avstatsbidrag
till avlönande av lärare vid folk- och småskolor
m. fl. läroanstalter.

Utskottet.

32

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

19:o) Statens bidrag till sjömanshusen. Under handelsdepartementet, §
58, hava revisorerna till behandling upptagit frågan om den pågående utredningen
rörande sjömanshusorganisationen och vissa i samband därmed ståen
de spörsmål (Del I sid. 193—197).

Utskottet har i sitt utlåtande nr 10 vid behandlingen av anslaget till ersättning
åt sjömanshusen yttrat sig rörande de av revisorerna berörda frågorna;
varom utskottet velat här

erinra.

20:o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält
och erinrat, har utskottet funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd
rättelse, dels vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat, dels ej vara
av den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon
riksdagens åtgärd bort av förhållandena föranledas, dels slutligen icke hava
varit av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande; vilket
utskottet skolat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 14 maj 1937.

På statsutskottets vägnar:
ANDERS ANDERSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Nilsson i Gränebo, Johansson i Fredrikslund, Nilsson
i Malmö, Svensson i Kompersmåla, Borell, Bergström, Nilsson i Landeryd, von Heland,
Bäcklund, Englund och Bäckström; samt

från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Jansson i Falun, Magnusson i
Skövde, Törnkvist, Strindlund, Eriksson i Stockholm, Andersson i Höör, Andersson i
Prästbol, Andersson i Södergård, Isacsson, von Seth och Bergvall.

378017. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1937.