Statsutskottets utlåtande Nr 129.
1
Sr 129.
Ankom till riksdagens kansli den 30 april 1937 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Alaj.ts proposition angående
statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser
beträffande befattningshavare, vilkas tjänster i
samband med upphörande av rådhusrätterna i samma
städer komma att indragas, jämte i ämnet väckta
motioner.
(3:e avd.)
I en den 26 februari 1937 dagtecknad proposition, nr 223, har Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för samma dag, framlagt förslag
rörande statsverkets övertagande av städerna Lysekils, Örnsköldsviks och
Falkenbergs förpliktelser beträffande vissa befattningshavare, vilka vid upphörande
av rådhusrätterna i nämnda städer komma att indragas.
Enligt 1 § lagen den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i
judiciellt avseende äger Kungl. Majit med stadsfullmäktiges samtycke förordna,
att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i judiciellt avseende
förenas med domsaga. Beträffande stad, där länsstyrelsen ej har sitt säte
och i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte
borgmästaren endast en ledamot finnes som skall vara lagfaren, äger Kungl.
Majit, jämlikt 2 § nämnda lag, när borgmästartjänsten är ledig, även utan
stadsfullmäktiges samtycke meddela enahanda förordnande som nyss nämnts,
såframt
1. ändringen med hänsyn till förhållandena i såväl staden som domsagan
finnes vara till gagn för rättsskipningen,
2. statsverket övertager stadens förpliktelser beträffande avlöning och pension
till innehavare av befattning, som genom rådhusrättens upphörande indrages,
samt
3. ändringen icke medför ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd
olägenhet för staden.
Ilo) Lysekil. Staden Lysekil inträdde i utövning av stadsrättigheter den
1 april 1903. Dessförinnan tillhörde samhället, då köping, i judiciellt avseende
Stångenäs härad och Sunnervikens domsaga. Domsagan, som består
av Lane, Tunge, Sörbygdens, Stångenäs och Sotenäs härader, bildar numera
ett tingslag med tingsställe i Kviström i närheten av Munkedals järnvägsstation
å Bohusbanan samt kansli i Uddevalla. Tidigare var domsagan indelad
i två tingslag, av vilka det ena, som omfattade Lane härad, hade tingsställe
i Uddevalla och det andra, som utgjordes av övriga förenämnda härader,
Bihang lill riksdagens protokoll 1937. 6 sami. Nr 129.
1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
hade tingsställe i Kviström. Avståndet är mellan Lysekil och Kviström cirka
40 km samt mellan Lysekil och Uddevalla cirka 63 km landvågen och cirka
40 km sjövägen. Mellan Lysekil oell Munkedal finnes järnvägs- och omnibusförbindelse
i samtrafik. I domsagan hållas 20 allmänna tingssammanträden
årligen eller sålunda var fjortonde dag under tingsterminerna.
Lysekils stad hade den 31 december 1935 ett invånarantal av 5,833 personer.
Enligt Kungl. Maj:ts brev den 1 november 1901 skall rådhusrätten
och magistraten i staden utgöras av borgmästare och tre icke lagfarna rådmän,
därav en extra rådman. Borgmästartjänsten är sedan i december 1934
vakant. Rådmansbefattningarna innehavas av Josef Centerwall, vilken avlagt
hovrättsexamen, landsfiskalen Gunnar Daniel Nyblom och förre folkskolläraren
Otto Herman Tingdahl, den sistnämnde extra rådman. Centerwall
är född år 1872, Nyblom år 1890 och Tingdahl år 1862; de hava utsetts
till rådmän åren 1912, 1920 och 1927 respektive. —- Enligt stadsfullmäktigebeslut
den 12 september 1918 och den 9 september 1920 utgå till
rådmännen följande årliga löner, nämligen: till Centerwall 1,500 kronor,
till Nyblom 500 kronor och till Tingdahl 200 kronor. Centerwall och Nyblom
äro dessutom tillförsäkrade viss sportel- eller annan dylik inkomst, vilken
inkomst under åren 1932—1934 i medeltal uppgått till för Centerwall 450
kronor och för Nyblom 25 kronor. De sammanlagda årliga avlöningsförmånerna
i rådmanstjänsten kunna sålunda beräknas hava i medeltal utgjort
1,950 kronor för Centerwall, 525 kronor för Nyblom och 200 kronor för
Tingdahl. Anmärkas må, att Centerwall — vilken under vakansen uppehåller
borgmästartjänsten i staden — dessförinnan årligen under omkring
halva året bestritt samma tjänst under ledighet för ordinarie innehavaren i
anledning av riksdagsmanna- och landstingsmannaskap. Medräknas den
merinkomst som i form av vikariatsarvode härigenom tillförts Centerwall, har
dennes nettoinkomst såsom rådman och t. f. borgmästare under åren 1930—-1934 i medeltal utgjort 3,524 kronor årligen. -— Någon utfästelse från stadens
sida om pensionering föreligger icke i fråga om någon av rådmännen,
och skyldighet har icke föreskrivits för dem att vid viss ålder avgå från
tjänsten. Ej heller har i deras fullmakter inryckts föreskrift om skyldighet
att övergå till annan tjänst. Beträffande Centerwall är därjämte att märka,
att han, som genom avlagd hovrättsexamen innehar behörighet som föreskrives
för att kunna utses till kommunalborgmästare, likväl med hänsyn
till sin ålder icke lärer kunna ifrågakomma till dylik befattning i staden.
På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 21 december 1934 har genom länsstyrelsens
i Göteborgs och Bohus län försorg utredning skett rörande Lysekils
återförenande i judiciellt avseende med Sunnervikens domsaga. Utredningen,
som verkställts jämlikt 3 § ovannämnda lag den 17 juni 1932 och särskilt
avhandlat de frågor som angivas i samma paragraf, har på länsstyrelsens
uppdrag utförts av magistratssekreteraren i Göteborg Jarl Holmquist. Utredningsmannen
har därjämte haft att vid fullgörande av uppdraget taga i
övervägande en av stadsfullmäktige i Lysekil den 17 maj 1935 hos Kungl.
Maj:t gjord, till utredningsmannen jämlikt föreskrift i remiss den 21 i samma
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
3
månad överlämnad framställning, däri stadsfullmäktige hemställt, att — till
förminskande av de olägenheter som för staden uppkomme i händelse den
berövades egen jurisdiktion — antingen en ny domsaga måtte bildas, omfattande
Sotenäs och Stångenäs härader, Lysekils stad, Orusts västra härad
samt eventuellt Bokenäs och Dragsmarks socknar av Lane härad, med tingsställe
och domarkansli i Lysekil eller ock Lysekils stad måtte förenas med
Sunnervikens domsaga, därvid domarekansliet och helst även tingsställe för
hela domsagan borde förläggas till Lysekil eventuellt, därest det sistnämnda
icke kunde ske, domsagan delas i två tingslag, bestående det ena av Sotenäs
och Stångenäs härader, Bokenäs och Dragsmarks socknar samt Lysekils
stad med tingsställe i staden och det andra av den övriga delen av domsagan
med tingsställe i Kviström.
Den 25 maj 1935 har utredningsmannen avgivit utlåtande i ärendet. Rörande
detta utlåtande anföres i propositionen följande.
Bildandet av en ny domsaga med staden såsom centrum — vilket måste
komma att beröra icke blott Sunnervikens utan även Orusts och Tjörns
samt Inlands domsagor — kunde visserligen anses genomförbart, därest hänsyn
främst toges till geografiska förhållanden inom de berörda domsagorna,
men de ekonomiska konsekvenserna därav bleve säkerligen betydande och
någon större anledning att för en tillfredsställande lösning av frågan örn
Lysekils förenande med domsaga inblanda ytterligare två domsagor syntes
ej föreligga. Frågan härom löstes nämligen enklast genom uppdelning av
Sunnervikens domsaga i två tingslag med tingsställe för det ena i Lysekil.
Med såväl en eventuell uppdelning av domsagan i två tingslag som ock en
förflyttning av domsagokansliet till Lysekil — därför, sedan staden förenats
med domsagan, vissa skäl förefunnes — borde emellertid anstå åtminstone
under nuvarande häradshövdingens återstående tjänstetid, detta
desto hellre som staden för närvarande saknade eget rådhus och först genom
uppförande av ett planerat stadshus bleve i tillfälle tillhandahålla tillfredsställande
lokaler för häradsrätten och domsagokansliet. — Utredningen ger
vidare vid handen, att för stadens förvaltning efter uppgåendet i domsagan
kail under de närmaste fem åren väntas uppstå en årlig kostnadsminskning
av omkring 2,000 kronor. LTrcdningsmannen bär därvid dels förutsatt, att
statsverket Lomme att övertaga stadens förpliktelser beträffande avlöningsförmånerna
till ovan omförmälda rådmän, vilkas tjänster Lomme att indragas.
dels ock upptagit, å ena sidan, såsom utgiftspost visst årligt belopp,
703 kronor, för gäldande av ränta och annuitet å ett för inlösen i domsagans
tingshus i Kviström upptaget lån, å andra sidan, såsom inkomstpost de till
stadskassan indragna sportlerna av kommunalborgmästartjänsten; och har
därvid tillika förelagits att kommunalborgmästaren skulle bliva skyldig mottaga
förordnande såsom särskild inskrivningsdomare för staden. — I fråga
örn de årliga ersättningar, som från statsverket skulle utgå till rådmännen,
Ilar utredningsmannen med hänsyn till dessas inkomster i tjänsten föreslagit
för Nyblom 525 kronor och för Tingdahl 200 kronor. Med användande
av samma beräkningsgrund bar flir Centerwall angivits ett ersättningsbelopp
av lägst 1.950 kronor. Beträffande ersättningen till Centerwall har emellertid
framhållits, att en något förmånligare beräkning kumle ifrågasättas. Då
denne under olika tidsperioder långa tider på förordnande uppehållit borgmästartjänsten,
varunder bela hans arbetskraft tagits i anspråk för arbetet
i magistraten och rådhusrätten, hade nämligen hans sysselsättning med enskilda
advokatuppdrag vid sidan av den lågt avlönade rådmanstjänsten så
4
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
gott som helt upphört. Det finge anses uteslutet att Centerwall med hänsyn
till sin ålder vid ett upphörande av rådhusrätten kunde återupptaga advokatpraktiken
i någon större utsträckning. Därest han från statsverket endast
kunde påräkna en ersättning av 1,950 kronor årligen, skulle framtidsutsikterna
för honom te sig allt annat än ljusa. Utredningsmannen ansåge
därför att Centerwall av billighetsskäl borde få tillgodoräkna sig även den
inkomst av tjänsten, som han haft till följd av de långvariga borgmästarförordnandena
före vakansens inträffande. Vid sådant förhållande skulle årliga
ersättningsbeloppet bliva 3,524 kronor, vilket borde utgå åtminstone till
dess Centerwall fyllde 70 år, varefter ersättningen möjligen kunde utgå med
allenast två tredjedelar av samma belopp.
Såsom sammanfattning av utredningens resultat har slutligen anförts, bland
annat att stadens förenande med Snnnervikens domsaga med hänsyn till förhållandena
i staden borde bliva till gagn för rättsskipningen, att, ehuru vissa
olägenheter givetvis komnie att uppstå för stadens invånare, den rättssökande
allmänhetens berättigade krav på snabbhet i fråga örn rättsvården likväl i
betraktande av den relativt gynnsamma tingsordningen i domsagan och, därest
vissa av utredningsmannen föreslagna särskilda anordningar — bland
annat förordnande av särskild inskrivningsdomare för staden •—- vidtoges,
finge anses tillgodosedd, att förändringen icke torde innebära någon särskild
fördel för domsagan med undantag för de tingshusbyggnadsskyldige, att,
därest särskild överexekutor förordnades för staden och i följd härav stadsfogdetjänsten
bibehölles, i fråga om exekutionsväsendet icke uppkomme någon
olägenhet, att olägenheterna av rådhusrättens upphörande, vilka i varje
fall icke vore av beskaffenhet att kunna karakteriseras såsom avsevärda,
syntes åtminstone delvis uppvägas av det förhållande att en viss besparing
kunde vinnas för staden genom förändringen, samt att utredningen därför
syntes giva vid handen att stadens förening med domsagan kunde anses
genomförbar på grundval av gällande lagstiftning i ämnet.
Utlåtanden hava i ärendet avgivits av Sunnervikens domsagas häradsrätt,
stadsfullmäktige i Lysekil, magistraten i Lysekil, länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län, Göta hovrätt, de tingshusbyggnadsskyldige i Sunnervikens domsaga,
häradshövdingen i nämnda domsaga och statskontoret.
Stadsfullmäktige i Lysekil hava behandlat ärendet vid sammanträde den
8 augusti 1935 och därvid enhälligt beslutat bestrida stadens förenande med
domsagan, då en dylik förening ej innebure någon större ekonomisk fördel
för staden men väl avsevärda olägenheter och ekonomiska uppoffringar för
dess invånare, därest ej domsagan uppdelades i två tingslag med tingsställe
i Lysekil för det ena tingslaget och domsagokansliet dit förlagt. Då denna
anordning ej kunde genomföras, förrän häradshövdingämbetet i domsagan
bleve ledigt, hemställde stadsfullmäktige att stadens uppgående i domsagan
måtte uppskjutas, till dess densammas omreglering och därmed sammanhängande
frågor kunde prövas i ett sammanhang. Stadsfullmäktige hava
vidare, i händelse föreningen ändock omedelbart komme till stånd, hemställt,
bland annat, att staden måtte befrias från erläggande av avgifter till
Sunnervikens tingshuskassa.
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
5
Statskontoret har i utlåtande den 17 december 1936 ansett intet vara att
erinra mot att under angivna förutsättning ersättning, på sätt utredningsmannen
föreslagit, av statsmedel tillerkändes rådmannen Nyblom med 525
kronor och rådmannen Tingdahl med 200 kronor årligen. Beträffande Centerwall
har statskontoret däremot funnit, att endast de av dennes inkomster
som kunde anses hänförliga till rådmanstjänsten, eller tillhopa 1,950 kronor
årligen, borde ersättas av statsmedel. Till stöd för denna sin uppfattning
har statskontoret framhållit, att den omständigheten, att Centerwall innehaft
långvariga förordnanden såsom borgmästare, icke kunde för staden
medföra förpliktelse att vid förordnandenas upphörande hålla honom skadeslös
för de därigenom minskade inkomsterna samt att statens skyldigheter
i förevarande fall icke sträckte sig längre än stadens. Statsverkets sammanlagda
ersättningsskyldighet borde sålunda stanna vid ett belopp av (1,950 +
525 -f 200) 2,675 kronor, vilket torde böra anvisas från allmänna indragningsstaten;
och borde å beloppet dyrtidstillägg icke beräknas.
Beträffande utlåtandena i övrigt hänvisar utskottet till propositionen (sid.
5—8).
Departementschefen anför för egen del följande.
Den i ärendet förebragta utredningen får anses ådagalägga, att därest
statsverket såsom föreslagits övertager staden Lysekils förpliktelser beträffande
avlöningsförmånerna till de icke lagfarna rådmän, vilkas tjänster i och
med rådhusrättens upphörande komma att indragas, den ifrågasatta föreningen
med Sunnervikens domsaga icke behöver medföra kostnadsökning
för staden, och detta även om för staden icke skulle komma att förordnas
särskild inskrivningsdomare och stadskassan sålunda ej erhålla de sportler
som härröra från inskrivningsärendena. För denna slutsats torde finnas så
mycket mera grund som, enligt vad de tingshusbyggnadsskyldige numera
medgivit, staden utan erläggande av någon ersättning kommer att erhålla
delaktighet i de tingshusbyggnadsskyldiges i domsagan tillgångar. Vid sådant
förhållande och då utredningen tillika får anses giva vid handen, att
stadens förenande med domsagan skulle bliva till övervägande gagn för rättsskipningen
samt icke medföra avsevärd olägenhet för staden, lära de i 2 §
förenämnda lag den 17 juni 1932 angivna förutsättninagrna för meddelande
mot stadens bestridande av förordnande om stadens förenande i judiciellt
avseende med domsaga föreligga. Det är också min avsikt föreslå Kungl.
Majit utfärdande av föreskrift härom. Väl har från stadens sida hemställts
om uppskov härmed till dess det av staden väckta förslaget örn Sunnervikens
domsagas omreglering och därmed sammanhängande frågor kunde prövas i
ett sammanhang. Enligt min uppfattning föreligger emellertid ingen anledning
till uppskov med ärendets avgörande. Utredningen har nämligen bibragt
mig den övertygelsen att i anledning av förevarande sammanslagningsfråga
Sunnervikens domsaga varken bör omregleras eller, på sätt staden föreslagit,
uppdelas i tingslag. Uppskov med sammanslagningsfrågan synes ej
heller påkallat i avbidan på nyprövning av frågan örn domsagokansliets förläggning.
Det kan icke rimligen ifrågakomma att under nuvarande häradshövdingens
tjänstetid flytta kansliet från Uddevalla, där det nu iir beläget.
Med omprövning av denna fråga bör sålunda anstå till dess vakans i häradshövdingämbetet
härnäst inträffar, vilket torde komma att ske i november
1939. Att till denna tidpunkt hålla borgmästartjänsten i Lysekil vakant med
de olägenheter för rättsskipningen som därmed måste vara förbundna, före
-
6
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
faller så mycket mindre tillrådligt som utredningen i förevarande ärende icke
synes giva anledning till antagande att Lysekil skulle vara den ur hela domsagans
synpunkt lämpligaste platsen för domsagokansliet.
Vid nu angivna förhållanden lärer föreskrift snarast böra meddelas om
Lysekils förenande med Sunnervikens domsaga. Innan detta sker, måste
emellertid riksdagens samtycke utverkas till statsverkets övertagande av stadens
förpliktelser mot förenämnda rådmän. Ehuruväl billighetsskäl må tala
för att i sådant hänseende tillerkänna rådmannen Centerwall den av utredningsmannen
ifrågasatta högre ersättningen, finner jag mig likväl med hänsyn
till vad statskontoret i ärendet anfört böra biträda ämbetsverkets förslag
om samma ersättningsbelopps beräknande. I fråga örn gottgörelsen till de
två övriga rådmännen föreligger i ärendet icke skiljaktiga meningar.
I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag har utskottet till behandling
förehaft
dels två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 258, inom första kammaren
av herr G. Rahmn och den andra, nr 478, inom andra kammaren av
herr A. Hellberg, vari hemställts, att riksdagen måtte medgiva, att till rådmannen
Josef Centerwall må utbetalas en årlig gottgörelse av 3,524 kronor,
till dess han fyller 70 år och därefter under hans återstående livstid två
tredjedelar av detta belopp,
dels ock en inom andra kammaren av herrar E. V. Olsson i Staxäng och
J. W. Mårtensson väckt motion, nr 479, vari hemställts, att riksdagen antingen
måtte förklara sig för närvarande icke kunna bifalla Kungl. Maj :ts förslag
under första punkten i förevarande proposition eller vid bifall till förslaget
knyta det uttalandet, att med den judiciella föreningens genomförande
bör anstå i avbidan på den nuvarande häradshövdingens i Sunnervikens
domsaga avgång.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina förslag, får utskottet
hänvisa till motionerna I: 258 och II: 479.
Utskottet. Den i ärendet förebragta utredningen synes utskottet giva vid handen, att
ersättningsbeloppen till de rådmän, vilkas befattningar vid rådhusrättens i
Lysekil upphörande komma att indragas, böra bestämmas på sätt Kungl.
Majit föreslagit.
Vad särskilt ersättningen till rådmannen Centerwall angår har utskottet i
likhet med statskontoret och departementschefen funnit, att den omständigheten,
att Centerwall innehaft långvariga förordnanden såsom borgmästare,
icke kunde för staden medföra förpliktelse att vid förordnandenas upphörande
hålla honom skadeslös för de därigenom minskade inkomsterna samt
att statens skyldigheter icke sträckte sig längre än stadens. Utskottet vill
därjämte erinra därom, att 1936 års riksdag i ett då förevarande fall ansett
sig icke böra bifalla av Kungl. Majit framlagt, av billighetsskäl dikterat förslag
örn förhöjd ersättning. Utskottet finner sig därför böra avstyrka bifall
till motionerna I: 258 och lii 478.
Enligt gällande bestämmelser ankommer det å Kungl. Majit att fastställa
tidpunkten för stads förenande i judiciellt avseende med domsaga. Vid sådant
förhållande synes utskottet det i motionen lii 479 framställda yrkandet
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
7
om uppskov med Lysekils förenande med Sunnervikens domsaga icke böra
föranleda någon riksdagens åtgärd — särskilt som utskottet är förvissat om
att Kungl. Majit vederbörligen beaktar de omständigheter, som kunna vara
av betydelse vid bestämmandet av tidpunkten för sammanslagningen.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och
med avslag å herrar Rahmns och Hellbergs samt Olssons i
Staxäng och Mårtenssons förenämnda motioner (I: 258 samt
II: 478 och 479) medgiva, att till rådmännen i Lysekil Josef
Centerwall, Gunnar Daniel Nyblom och Otto Herman Tingdahl
må från och med den dag, då föreskrift om stadens förenande
i judiciellt avseende med Sunnervikens domsaga träder
i kraft, från allmänna indragningsstaten under deras återstående
livstid utbetalas årlig gottgörelse av 1,950 kronor till
Centerwall, 525 kronor till Nyblom och 200 kronor till Tingdahl,
med iakttagande av att å förmånen dyrtidstillägg icke
skall utgå.
2:o) Örnsköldsvik. Genom Kungl. Maj:ts brev den 17 februari 1893 beviljades
Örnsköldsvik stadsrättigheter under egen judisdiktion, att träda i kraft
från och med månaden efter den då borgmästare blivit utnämnd och förordnad.
Dessförinnan tillhörde samhället såsom köping i judiciellt avseende
Själevads dåvarande tingslag av Ångermanlands norra domsaga. Denna
domsaga — vilken sedermera undergått åtskilliga omregleringar — består av
de förutvarande, numera till ett tingslag förenade Själevads, Arnäs och Nätra
tingslag samt har tingsställe och kansli i Örnsköldsvik, där tinghus med erforderliga
arkiv- och kanslilokaler finnes uppfört. I domsagan förrättas sedan
den 1 januari 1936 årligen tjugu allmänna tingssammanträden, eller sålunda
ett sammanträde var fjortonde dag under tingsterminerna. Häradshövdingämbetet
i domsagan är vakant sedan den 1 juli 1936.
Borgmästartjänsten i Örnsköldsvik, vars invånarantal den 31 december
1935 uppgick till 5,372 personer, är sedan den 21 november 1929 vakant.
Förutom av borgmästaren skall stadens rådhusrätt utgöras av tre icke lagfarna
rådmän. Av sistnämnda befattningar är en, jämlikt föreskrift i kungörelsen
den 22 juni 1934 (nr 362) om tillsättande av befattning såsom icke
lagfaren rådman i vissa städer, tillsatt allenast på förordnande. De två övriga
befattningarna innehavas av köpmännen Carl Gustaf Lindgren och Carl
Kusoffsky, vilka utsetts till rådmän, Lindgren, som är född år 1869, den 6
februari 1924 och Kusoffsky, som är född år 1864, den 7 januari 1931. En
var av Lindgren och Kusoffsky åtnjuta en årlig lön av 150 kronor. Någon
utfästelse från stadens sida om pensionering föreligger icke beträffande dem.
Ej heller har i deras fullmakter inryckts föreskrift örn skyldighet att övergå
till annan tjänst hos staden.
På grund av särskilda Kungl. Maj:ts beslut den 29 maj 1931 och den 19
augusti 1932 har genom länsstyrelsens i Västernorrlands län försorg verk
-
8
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
ställts utredning rörande Örnsköldsviks återförenande i judiciellt avseende
med Ångermanlands norra domsaga. Utredningen, som verkställts jämlikt 3
§ lagen den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende
och särskilt tagit sikte på de frågor som uttryckligen angivas i samma
paragraf, har enligt länsstyrelsens uppdrag utförts av rådmannen i Sundsvall
Gustaf Velander.
I sitt den 27 september 1933 dagtecknade betänkande har utredningsmannen
■— som erinrat att statsverket vid rådhusrättens upphörande hade att
övertaga stadens förpliktelser beträffande avlöningen till de rådmän vilka
för dylik händelse komme att indragas — sammanfattat resultatet av utredningen
sålunda, att stadens förenande med domsagan icke skulle ur rättsvårdens
eller andra synpunkter vara förenat med olägenheter för domsagan,
att en sådan förening med avseende å rättsskipningen näppeligen kunde sägas
medföra enbart fördelar för stadens vidkommande, att ■— huru än stadens
förvaltning efter en sådan förening anordnades —- densamma måste
medföra ökad ekonomisk börda för staden, samt att genom en sådan förening
ökade utgifter jämväl komme att uppstå för statsverket, ökningen i kostnaden
för stadens förvaltning har av utredningsmannen beräknats till 10,552
kronor 59 öre om året under de närmaste 30 åren.
Med anledning av utredningen och däröver avgivna utlåtanden, för vilka
redogöres å sid. 12 i propositionen, har inom justitiedepartementet upprättats
en den 15 januari 1934 dagtecknad promemoria, däri erinringar i olika avseenden
framställts mot utredningen. Sålunda har i promemorian till en början
anmärkts, att, därest i den med staden förstorade domsagan inrättades
tingssammanträden, såväl allmänna som dylika med tremansnämnd, till ett
sammanlagt antal av ett i veckan, någon försämring för staden i avseende å
rättsskipningens snabbhet icke komme att inträda. Tvärtom vore genom föreningen
med domsagan en bestämd fördel för rättsskipningen att påräkna
därigenom, att det kunde förväntas att i den reglerade domsagan häradshövdingämbetet
alltid skulle komma att innehavas av en vida mer kvalificerad
domare än vad staden ensam kunde antagas erhålla för borgmästarbefattningen.
I promemorian har vidare gjorts gällande, att den föreslagna lönen
till kommunalborgmästaren, 12,500 kronor, vore under alla förhållanden för
hög och lämpligen borde sänkas till högst 10,000 kronor, därest med tjänsten
förenades vissa kommunala sekreterarskap, men eljest till ännu lägre
belopp. Slutligen har i promemorian framförts den tanken, att det borde
närmare undersökas, huruvida icke genom omorganisation av stadsfiskalsoch
stadsfogdetjänsterna — antingen så att de med dessa tjänster förenade
göromålen helt eller delvis uppdroges åt landsfiskal i staden angränsande
distrikt eller så att tjänsterna sammansloges till en tjänst — besparingar
kunde vinnas i stadens framtida förvaltning.
över promemorian hava yttranden avgivits av de tingshusbyggnadsskyldige,
häradsrätten och t. f. domhavanden i Ångermanlands norra domsaga,
av landsfiskalerna i Mellansel fögderi och landsfogden i Västernorrlands
län, av stadsfullmäktige och magistraten i Örnsköldsvik, länsstyrelsen i länet,
Svea hovrätt och statskontoret.
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
9
Stadsfullmäktige i Örnsköldsvik hava vid sammanträde den 8 april 1936
beslutat godkänna ett av särskilda kommitterade å stadsfullmäktiges vägnar
den 4 december 1935 avgivet yttrande i anledning av promemorian, däri komxmitterade
uttalat, att även med den i promemorian föreslagna tingsordningen
i den förstorade domsagan ingen förbättring komme att inträda i avseende å
stadens rättsskipning, ävensom framhållit att de i promemorian antydda utvägarna
till nedbringande av stadens förvaltningskostnader efter rådhusrättens
och magistratens upphörande icke lämpligen kunde eller borde ifrågakomma.
På grund härav vidhölles alltjämt, att förutsättningar för stadens
tvångsvisa förenande med domsagan icke förelåge.
Svea hovrätt har avgivit utlåtande i ärendet i skrivelse av den 18 december
1936. Däri har hovrätten tillstyrkt att förordnande måtte trots stadens
bestridande meddelas om densammas förenande med Ångermanlands norra
domsaga till ett tingslag med tingsställe i staden. I sitt utlåtande har hovrätten
till ingående granskning upptagit frågan huruvida förutsättningarna
för meddelande av dylikt förordnande i detta fall vore för handen. Beträffande
den första förutsättningen, eller att indelningsändringen funnes
med hänsyn till förhållandena i såväl staden som domsagan vara till gagn
för rättsskipningen, har hovrätten — under erinran bland annat att lagförslag
förelåge örn behörighet för häradsrätt att upptaga sjömål och om att,
i samband med lagsökningsmålens överflyttande från överexekutor till domaren
i orten i egenskap av lagsökningsdomare, upphäva nu gällande förbud
emot att anlita lagsökningsvägen i fråga örn fordran som grundade sig på
växel eller check — anfört, att därest i domsagan i samband med stadens
uppgående i densamma infördes sådan tingsordning som förordats i domhavandens
yttrande i ärendet (propositionen sid. 13) samt vidare omförmälda
lagändringar genomfördes, det icke lede något tvivel om att ändringen med
hänsyn till förhållandena i staden måste vara till gagn för rättsskipningen,
därest denna fråga prövades från de synpunkter vilka kommit till uttryck i
1931 års riksdags uttalande angående huvudgrunderna för en rättegångsreform
och 1932 års lag i ämnet. Vad anginge förhållandena i domsagan bleve
svaret enligt hovrättens mening detsamma.
Jämväl i fråga om den andra förutsättningen för stadens förenande med
domsagan utan stadsfullmäktiges samtycke, eller att ändringen icke medförde
ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet för staden, har
hovrätten — som post för post granskat den av utredningsmannen framlagda,
av staden biträdda beräkningen av utgifterna i förevarande avseende
före och efter en förening med domsagan — kommit till den uppfattningen
att samma förutsättning förelåge. Hovrättens granskning hade nämligen
givit vid handen att, sedan jämlikt de tingshusbyggnadsskyldiges beslut utgift
icke behövde beräknas för stadens inlösen i tingshuset i Örnsköldsvik, för
staden genom ändringen borde — därest kommunalborgmästarens arbetskraft
fullt utnyttjades och toges i anspråk jämväl för fullgörande av uppdragen
såsom sekreterare hos stadsfullmäktige, drätselkammaren och hälsovårdsnämnden
— uppstå en omedelbar årlig besparing av 2,157 kronor 36 öre.
Statskontoret bär i sitt den 5 februari dagtccknade utlåtande tillstyrkt, att
10
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
en var av rådmännen Lindgren och Kusoffsky i händelse av rådhusrättens
upphörande av statsmedel tillerkändes ersättning för mistad lön med 150
kronor örn året under återstående livstiden utan rätt till dyrtidstillägg å beloppet,
att bestridas från allmänna indragningsstaten. Vad beträffar den
tredje allenast på förordnande tillsatte rådmannen, har statskontoret, då någon
skyldighet för staden icke förelåge att vid återkallande av förordnandet
i samband med rådhusrättens upphörande hålla denne skadeslös, ansett skäl
fördenskull saknas för statsverket att av sådan anledning bereda vederbörande
ersättning.
Beträffande utlåtandena i övrigt ävensom de detaljerade kostnadsberäkningar,
som uppgjorts av utredningsmannen och Svea hovrätt, får utskottet
hänvisa till propositionen (sid. 11—17).
Departementschefen anför bland annat följande.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår föreligga i ärendet olika meningar
om huruvida de i 2 § lagen den 17 juni 1932 om stads och landsbygds
förenande i judiciellt avseende angivna förutsättningar för meddelande mot
stads bestridande av förordnande örn dess uppgående i domsaga i förevarande
fall föreligga. Utredningsmannen, stadsfullmäktige i Örnsköldsvik och länsstyrelsen
hava gjort gällande att så icke är fallet, medan Svea hovrätt hävdat
den motsatta ståndpunkten. Enligt min mening står det utom tvivel att den
avsedda föreningen mellan staden och Ångermanlands norra domsaga kommer
att lända rättsskipningen till gagn i såväl staden som domsagan, därest
— såsom jag har för avsikt föreslå —- i den utvidgade domsagan införes en
tingsordning med under tingsterminerna allmänt sammanträde varje vecka
och mellan tingsterminerna vissa sammanträden med tremansnämnd. Vitsord
synes mig även böra tillerkännas hovrättens på en ingående granskning
av utredningen grundade uppfattning att förändringen jämväl kommer att,
särskilt på längre sikt, bliva för staden ekonomiskt fördelaktig. Det förefaller
ock ligga i sakens natur, att stadens kostnader för ombesörjande av
endast administrativa och kommunala uppgifter böra kunna ordnas på ett
sådant sätt, att de bliva lägre än kostnaderna för såväl dessa som de judiciella
uppgifterna. Då ej heller påvisats, att i annat hänseende olägenheter
vore att befara för staden genom dess förenande med domsagan, finner jag
förordnande härom kunna mot stadens bestridande meddelas. Det kan icke
anses stå i överensstämmelse med de av statsmakterna antagna grundsatser
för rättsskipningens framtida ordnande i städerna att utan tvingande skäl
upprätthålla egen jurisdiktion för ett samhälle av så ringa storlek som Örnsköldsvik,
låt vara att staden för närvarande är stadd i utveckling. Det är
också min avsikt föreslå Kungl. Maj:t att utfärda föreskrift om stadens förenande
med domsagan. Innan det avsedda förordnandet meddelas, måste
emellertid riksdagens samtycke utverkas till att statsverket övertager stadens
förpliktelser beträffande avlöningen till innehavare av befattningar som genom
rådhusrättens upphörande komma att indragas. Lika med statskontoret
finner jag därvid ersättning böra av statsmedel utgå allenast till rådmännen
Lindgren och Kusoffsky och med belopp som statskontoret angivit.
I samband med Kungl. Maj.ts förevarande förslag har utskottet till behandling
förehaft en inom andra kammaren av herr N. V. Sandström väckt
motion, nr 481, vari hemställts, att riksdagen med hänsyn till att det icke
kunde anses klargjort, att laga rätt till stadens läggande under landsrätt förelåge,
måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag om årlig gottgörelse av 150 kronor
till envar av rådmännen Carl Gustaf Lindgren och Carl Kusoffsky.
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
11
I fråga om de skäl, motionären anfört till stöd för sitt förslag, får utskottet
hänvisa till motionen.
I likhet med departementschefen har utskottet icke kunnat finna annat
än att den ifrågasatta föreningen mellan Örnsköldsvik och Ångermanlands
norra domsaga kommer att lända rättsskipningen till gagn samt att förändringen,
särskilt på längre sikt, kommer att bliva för staden ekonomiskt
fördelaktig. Utskottet anser sig således icke böra tillstyrka det i motionen
II: 481 framställda yrkandet örn avslag å Kungl. Maj-.ts förevarande förslag.
Då de av departementschefen förordade ersättningsbeloppen till de rådmän,
vars befattningar komma att indragas, icke givit utskottet anledning till erinran,
får utskottet hemställa,
att riksdagen må med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och
med avslag å herr Sandströms förenämnda motion (II: 481)
medgiva, att till en var av rådmännen i Örnsköldsvik Carl
Gustaf Lindgren och Carl Kusoffsky må från och med den
dag, då föreskrift om stadens förenande i judiciellt avseende
med Ångermanlands norra domsaga träder i kraft, från allmänna
indragningsstaten under återstående livstiden utbetalas
en årlig gottgörelse av 150 kronor, med iakttagande
av att å denna förmån dyrtidstillägg icke skall utgå.
3:o) Falkenberg. Borgmästartjänsten i Falkenberg, vars invånarantal den
31 december 1935 uppgick till 5,895 personer, är sedan den 5 juni 1932 vakant.
Enligt av Kungl. Majit den 29 april 1921 fastställd arbetsordning skall
stadens rådhusrätt utgöras av, förutom borgmästaren, en förste rådman som
skall vara lagfaren, en andre rådman och en extra rådman. Förstnämnda
rådmansbefattning innehaves sedan år 1913 av Iwan Gunnar Leonard Cassel,
som är född år 1883. Andre rådman är Oscar Per Tomas Tomander, född
år 1867 och vald år 1930. I fråga om andre rådmanstjänsten föreskrev
Kungl. Maj:t den 25 april 1930, efter framställning av staden, att samma
tjänst skulle tillsättas allenast på förordnande, dock att förordnandet finge
återkallas endast i sammanhang med en blivande omorganisation av underrätterna
eller på grund av anledning, som länsstyrelsen prövade skälig. Kungörelsen
örn befattningens ledigförklarande innehöll jämväl upplysning om
berörda villkor, vilka även anmärktes i stadsfullmäktiges protokoll angående
rådmansvalet, men i den av länsstyrelsen för Tomander utfärdade fullmakten
kom intet att inflyta härom. Extra rådman är Adolf Ivar Werner Lundén,
som är född år 1879 och utsedd till rådman år 1932. — I detta sammanhang
bör anmärkas att stadsfiskalen i staden Carl Johan Bergwall, vilken är född
år 1868, tillika innehar befattningarna såsom stadsfogde och såsom kronouppbördskassör.
Enligt gällande lönestat utgå från staden till rådmännen följande årliga
avlöningsförmåner: till förste rådmannen lön 2,200 kronor, tjänstgöringspenningar
1,000 kronor samt tre ålderstillägg, vartdera å 200 kronor, tillhopa
Utskottet.
12
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
3.800 kronor, till andre rådmannen lön 600 kronor och tjänstgöringspenningar
300 kronor, sammanlagt 900 kronor, och till extra rådmannen arvode
å 300 kronor. Förste rådmannen är dessutom tillförsäkrad viss sportelinkomst
men är skyldig att själv bekosta erforderlig skrivhjälp för tjänsten.
Behållningen av sportlerna har, efter avdrag med omkring 500 kronor för
renskrivningskostnader, uppskattats till i medeltal 1,800 kronor om året,
vadan förste rådmanens sammanlagda inkomst av tjänsten kan beräknas till
5,600 kronor årligen vid åtnjutande av samtliga ålderstillägg. Sådana åtnjutas
av nuvarande tjänsteinnehavaren. — Slutligen må omnämnas, att stadsfiskal
Bergwall i egenskap av kronouppbördskassör uppbär avlöning, ålderstillägg
inräknade, med 2,650 kronor samt sportler. — Någon utfästelse
från stadens sida om pensionering föreligger icke beträffande någon av rådmännen,
och skyldighet har icke föreskrivits för dem att vid viss ålder avgå
från tjänsten. Ej heller har i deras fullmakter inryckts föreskrift om skyldighet
att övergå till annan tjänst hos staden. I sådant avseende är av betydelse,
att rådmannen Cassel, vilken avlagt hovrättsexamen, innehar föreskriven
kompetens för att kunna utses till kommunalborgmästare. -— Beträffande
stadsfiskalen Bergwall hava stadsfullmäktige genom beslut den
25 september 1936 tillerkänt honom pension, att med visst årligt belopp utgå
för varje av honom innehavd befattning, så snart han avgår från densamma.
Bergwall, som icke är skyldig att vid viss ålder avgå ur tjänst, har
ännu icke i något avseende begagnat sig av den honom tillerkända pensionsförmånen.
Hallands mellersta domsaga består av två tingslag, av vilka det ena, eller
Årstads och Faurås tingslag, omsluter staden och har tingsställe därstädes.
Domsagokansliet är förlagt till Falkenberg och inrymt i nyssnämnda tingslags
där uppförda tingshus. I tingslaget hållas årligen under tingsterminerna
tio allmänna tingssammanträden.
På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 19 augusti 1932 har genom länsstyrelsens
i Hallands län försorg utredning ägt rum rörande Falkenbergs
förenande i judiciellt avseende med nyssnämnda domsaga. Utredningen,
som verkställts jämlikt 3 § förenämnda lag den 17 juni 1932 och särskilt
avhandlat de frågor som angivas i nämnda paragraf, har jämlikt länsstyrelsens
uppdrag utförts av borgmästaren i Halmstad Georg Bissmark.
I sitt den 27 oktober 1934 dagtecknade utlåtande har utredningsmannen
— som utgått från att staden vid förening med domsagan borde ingå
i gemensamt tingslag med Årstads och Faurås tingslag — föreslagit, att
staden för vinnande av delaktighet i tingshuset i Falkenberg skulle erlägga
ett engångsbelopp, som fastställdes till 42 procent av ett tingshuset för
detta ändamål åsatt värde av 150,000 kronor, samt att staden för gäldande
av beloppet, 63,000 kronor, skulle upptaga ett tjuguårigt amorteringslån
efter en räntefot av 3.5 procent, då årliga kostnaden bleve 4,431 kronor.
För sådan händelse har utredningsmannen vidare funnit, att genom
förändringen skulle uppstå en årlig merkostnad för staden av 1,007 kronor 41
öre, sa länge nuvarande kronouppbördskassören kvarstode i tjänsten, men
att, så snart han därur avginge, samma merkostnad skulle förbytas i en årlig.
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
13
besparing av 1,642 kronor 59 öre, vilken besparing komme att växa med
4,431 kronor, sedan engångsersättningen till de tingshusbyggnadsskyldige
slutamorterats. I övrigt har utredningsmannen ansett bland annat, att statsverket
vid rådhusrättens upphörande endast vore pliktigt övertaga löneförmånerna
i fråga om rådmännen Cassel och Lundén, därvid såsom ersättningsbelopp
föreslagits för Cassel 5,600 kronor och för Lundén 300 kronor
årligen. Sammanfattningsvis har slutligen uttalats, att det icke torde kunna
bestridas, att förändringen med hänsyn till förhållandena i såväl staden som
domsagan komme att bliva till gagn för rättsskipningen, att förändringen —
därest i tingslaget vid sidan av de tio allmänna tingssammanträdena anordnades
ett sammanträde med tremansnämnd i månaden — icke komme att medföra
avsevärt ökade kostnader eller tidsutdräkt för den rättssökande allmänheten,
helst tingshuset vore centralt beläget i staden, att därest särskild överexekutor
förordnades för staden och stadsfogdetjänsten i följd härav bibehölles,
exekutionsväsendet för stadens del finge anses ordnat på ett fullt tillfredsställande
sätt, samt att, då den blivande rättegångsreformens genomförande
såsom förutsättning krävde de alltför små domstolarnas avskaffande, föreningen
med domsagan — ehuru på sina håll inom staden framträtt (en
framför allt på ett pietetsfullt hänsynstagande till stadens gamla traditioner
och fruktan för deklassering genom åtgärden grundad) motvilja mot densamma
— borde snarast vidtagas.
Över utredningen i dess helhet hava yttranden avgivits av de tingshusbyggnadsskyldige
och häradsrätten i Årstads och Faurås tingslag, av domhavanden
i Hallands mellersta domsaga, av stadsfullmäktige och magistraten i
Falkenberg, av länsstyrelsen i Hallands län samt av Göta hovrätt.
Stadsfullmäktige hava behandlat ärendet vid sammanträde den 31 januari
1935 och därvid bestämt motsatt sig att förordnande meddelades om
stadens förenande med domsagan. Den föreslagna förändringen skulle enligt
stadsfullmäktiges mening icke medföra något som helst gagn för rättsskipningen
utan snarare olägenheter, särskilt beträffande handläggningen av
växel- och kravmål. Därtill komme, att genom förändringen även skulle
uppkomma betydande merkostnader för staden, vilka kostnader — därföre
statsverket borde hålla staden skadeslös — av stadsfullmäktige, sedan kronouppbördskassören
avgått ur tjänsten, beräknades till 9,691 kronor 28 öre
årligen. Även för statsverkets del måste man enligt stadsfullmäktiges mening
räkna med högre kostnader för föreningens genomförande än utredningsmannen
ansett. Statsverket borde nämligen övertaga jämväl avlöningen,
900 kronor, till andre rådmannen Tomander, vilken av länsstyrelsen erhållit
öppen fullmakt å sin tjänst utan någon inskränkning, varjämte ersättningen
till rådmannen Cassel, vid det förhållande att denne själv verkställt nödig
utskrift och sålunda icke haft några utgifter för skrivhjälp, borde höjas med
500 kronor utöver det belopp utredningsmannen föreslagit. — I en särskild
promemoria, som bilagts stadsfullmäktiges yttrande och av fullmäktige i
huvudsak biträtts, har stadsfiskalen, stadsfogden och kronouppbördskassören
Ifergwall därjämte yrkat, att statsverket vid genomförande av föreningen
skulle dels vidkännas de utgifter, som staden beslutat eller kunde kom
-
14
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
ma att besluta för pensionering av Bergwall i hans tre befattningar,
dels ock ersätta honom för mistade sportler i egenskap av kronouppbördskassör
med 3,000 kronor om året.
Statskontoret har i skrivelse den 20 februari 1937 avgivit infordrat yttrande
i ärendet, såvitt angår däri framställda anspråk på ersättning av
statsmedel i händelse staden förenades med domsagan. I utlåtandet har statskontoret
uttalat, att under angivna förutsättning statsverket syntes böra allenast
beträffande rådmännen Cassel och Lundén övertaga stadens förpliktelser
i fråga om dessas avlöning. Vad rådmannen Tomander anginge saknades
däremot skäl för ett dylikt övertagande. I den för denne utfärdade fullmakten
hade väl icke intagits underrättelse att tjänsten tillsatts allenast på
förordnande, men då i övrigt vid tillsättningen de av Kungl. Majit föreskrivna
villkoren iakttagits, förelåge icke skyldighet för staden att hålla Tomander
skadeslös vid ett återkallande av fullmakten i samband med rådhusrättens
upphörande. Vad beträffade storleken av ersättningarna till Cassel
och Lundén anslöte sig statskontoret —- under erinran att Gassels sportelinkomster
icke låtit sig beräkna på grundval av styrkta och detaljerade uppgifter
utan måst uppskattas approximativt — till vad utredningsmannen härutinnan
föreslagit eller 5,600 kronor till den förre och 300 kronor till den
senare. Beloppen, å vilka dyrtidstillägg icke borde utgå, föresloges till anvisande
å allmänna indragningsstaten. — I fråga örn de av Bergwall framställda
ersättningsanspråken i egenskap av kronouppbördskassör hemställde
statskontoret — utan att ingå på spörsmålet huruvida nämnda befattning
kunde hänföras till sådan tjänst, beträffande vilken förpliktelse av här ifrågavarande
art kunde föreligga för statsverket — under framhållande att
Bergwall uppnått sådan ålder att en pensionering av honom under alla förhållanden
varit förestående, att samma anspråk måtte lämnas utan bifall. —
Vad slutligen anginge frågan örn de ekonomiska verkningarna för staden av
dess läggande under landsrätt, hade de av utredningsmannen och länsstyrelsen
verkställda undersökningarna givit vid handen, att visserligen vid nuvarande
förhållanden en ringa ökning i kostnaderna komme att uppstå, men
att denna kostnadsökning sedermera komme att uppvägas av den utgiftsminskning
som föranleddes av kronouppbördskassörens avgång från tjänsten.
Vid sådant förhållande torde, såvitt statskontoret kunde finna, någon
sådan ekonomisk börda icke kunna anses uppkomma för staden, att hinder
förelåge för dess läggande under landsrätt.
Beträffande utlåtandena i övrigt hänvisar utskottet till propositionen (sid.
20—23).
Departementschefen anför följande.
Den i ärendet verkställda utredningen får, såsom jämväl länsstyrelsen,
hovrätten och statskontoret funnit, anses ådagalägga, att — även örn den
engångsersättning som staden Falkenberg i händelse av förening* med Årstads
och Faurås tingslag bör erlägga för vinnande av delaktighet i tingslagets
tingshus upptages till det av de tingshusbyggnadsskyldige i sådant
hänseende fordrade högre beloppet — den ifrågasatta föreningen icke behöver
medföra kostnadsökning för staden, i all synnerhet därest föreningen
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
15
— såsom synes lämpligt — genomföres först efter det kronouppbördskassören
avgått ur tjänsten. Utredningen torde jämväl utvisa, att avsevärd olägenhet
av annat slag ej heller kommer att genom förändringen uppstå för
staden samt att rättsskipningen i såväl staden som domsagan därigenom kommer
att gagnas. Vid angivna förhållanden lära de i 2 § lagen den 17 juni
1932 örn stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende angivna förutsättningarna
för meddelande mot stadens bestridande av förordnande om
dess förening med Hallands mellersta domsaga föreligga, allt likväl under
den ytterligare förutsättning att statsverket övertager stadens förpliktelser
beträffande avlöningsförmåner till de befattningshavare i staden, vilkas tjänster
i och med rådhusrättens upphörande komma att indragas. Det är också
min avsikt föreslå Kungl. Majit utfärdande av föreskrift härom, att träda i
tillämpning å lämplig tidpunkt efter det nuvarande kronouppbördskassören
i staden med begagnande av den honom av staden tillerkända pensionsrätt
avgått från sin tjänst. Innan detta kan ske, måste emellertid riksdagens samtycke
utverkas till att statsverket övertager stadens förpliktelser mot vissa
dess befattningshavare. Skyldighet i sådant avseende finner jag föreligga allenast
beträffande rådmännen Cassel och Lundén, och ansluter jag mig i fråga
om ersättningsbeloppen till dessa till vad utredningsmannen och statskontoret
härutinnan föreslagit eller sålunda 5,600 kronor till Cassel och 300 kronor till
Lundén, att utgå under deras återstående livstid. Beträffande Cassel torde
emellertid böra föreskrivas att, för den händelse han skulle komma att utses
till kommunalborgmästare i staden, ersättningsbeloppet icke vidare skall utgå.
I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag har utskottet till behandling
förehaft en inom andra kammaren av herr A. Andersson i Falkenberg
m. fl. väckt motion, nr 480, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att staten dels övertager pensioneringen av kronouppbördskassören i staden
med 1,490 kronor per år, dels tillerkänner nuvarande andre rådmannen en
kompensation, motsvarande till honom nu utgående arvode av 900 kronor, dels
ock tillerkänner staden en årlig ersättning med 4,724 kronor, att utgå intill
dess annuiteten å inlösningssumman för tingshuset blivit slutbetalad. Därjämte
hemställes, att förste rådmannen Cassel tillerkännes ytterligare 500
kronor i kompensation eller sammanlagt 6,100 kronor per år. Därest detta
ej skulle av riksdagen bifallas, hemställes, att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förevarande proposition, evad den berör Falkenbergs stad.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina förslag, får utskottet
hänvisa till motionen.
Enligt gällande bestämmelser örn stads och landsbygds förenande i judiciellt
avseende övertager statsverket stadens förpliktelser beträffande avlöning
och pension till innehavare av befattning, som genom rådhusrättens
upphörande indrages. De av departementschefen nied stöd av dessa bestämmelser
förordade ersättningsbeloppen till vissa rådmän i Falkenberg, vilkas
befattningar vid rådhusrättens upphörande komma att indragas, föranleda
ej heller någon erinran från utskottets sida. Däremot anser sig utskottet
böra avstyrka bifall till de i motionen 11:480 framställda ersättningsyrkandena,
vilka synas utskottet falla utom ramen för omförmälda bestämmelser.
Utskottet.
16
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och
med avslag å herr Anderssons i Falkenberg m. fl. förenämnda
motion (II: 480) medgiva, att till rådmännen i Falkenberg
Iwan Gunnar Leonard Cassel och Adolf Ivar Werner
Lundén må från och med den dag, då föreskrift om stadens
förenande i judiciellt avseende med Hallands mellersta
domsaga träder i kraft, från allmänna indragningsstaten under
deras återstående livstid utbetalas årlig gottgörelse med
5,600 kronor till Cassel och 300 kronor till Lundén, med
iakttagande av dels att å förmånen dyrtidstillägg icke skall
utgå, dels ock att, därest Cassel skulle utses till kommunalborgmästare
i Falkenberg, han ej vidare skall vara i åtnjutande
av berörda gottgörelse.
Stockholm den 30 april 1937.
På statsutskottets vägnar:
ANDERS ANDERSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Nilsson i Gränebo, Johansson i Fredrikslund, Nilsson
i Malmö, Hansén, Bergström, Nilsson i Landeryd, Holmström, Rahmn, Magnusson, Bäcklund
och Englund; samt
från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Jansson i Falun, Magnusson i
Skövde, Törnkvist, Strindlund, Eriksson i Stockholm, Andersson i Höör, Jonsson i Eskilstuna,
Andersson i Prästbol, Andersson i Södergård, Danielsson och Olsson i Staxäng.
Reservationer:
1) vid punkt l:o) (Lysekil) av herrar Rahmn och Olsson i Staxäng, vilka
ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort hava följande lydelse:
»De av Kungl. Maj:t föreslagna ersättningsbeloppen hava givit utskottet
anledning till erinran allenast beträffande ersättningen till rådmannen Centerwall.
I anslutning till de skäl, som anförts i motionerna I: 258 och II: 478,
anser sig utskottet böra tillstyrka, att ifrågavarande ersättning bestämmes
till 3,524 kronor, att utgå till dess Centerwall fyllt 70 år med nämnda belopp
samt därefter under hans återstående livstid med två tredjedelar av beloppet.
/
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
Enligt gällande bestämmelser ankommer det å Kungl. Maj:t att fastställa
tidpunkten för stads förenande i judiciellt avseende med domsaga. Vid sådant
förhållande synes utskottet det i motionen II: 479 framställda yrkandet
örn uppskov med Lysekils förenande med Sunnervikens domsaga icke böra
föranleda någon riksdagens åtgärd. Emellertid anser utskottet, att de i motionen
framförda synpunkterna äro av den vikt, att frågan om uppskov med
sammanslagningen bör bliva föremål för Kungl. Maj:ts förnyade prövning.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
l:o) att riksdagen må i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till herrar Rahmns och Hellbergs förenämnda
motioner (I: 258 och II: 478) medgiva, att till rådmännen i
Lysekil Josef Centerwall, Gunnar Daniel Nyblom och Otto
Herman Tingdahl må från och med den dag, då föreskrift
örn stadens förenande i judiciellt avseende med Sunnervikens
domsaga träder i kraft, från alllmänna indragningsstaten under
deras återstående livstid utbetalas årlig gottgörelse av
3,524 kronor till Centerwall, 525 kronor till Nyblom och 200
kronor till Tingdahl, med iakttagande av att å förmånen dyrtidstillliigg
icke skall utgå.
2: o) att herrar Olssons i Staxäng och Mårtenssons förenämnda
motion (II: 479), i den mån den icke kan anses besvarad
genom vad utskottet ovan anfört, icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd.»
2:o) vid punkt 2:o) (Örnsköldsvik) av herr Strindlund;
3:o) vid punkt 3:o) (Falkenberg) av herr Johansson i Fredrikslund, som
ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionen II: 480, i vad den avser
ersättningsfrågorna.
Bihang lill riksdagens protokoll 1937,
0 sami
Nr 129.