Statsutskottets utlåtande Nr 121.
1
Nr 121.
Ankom till riksdagens kansli den 27 april 1937 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående
förbättrad förlossningsvård samt anordnande av s. k.
förebyggande mådra- och barnavård jämte i dessa
ämnen väckta motioner.
(3:e avd.)
I en den 15 januari 1937 dagtecknad proposition, nr 39, har Kungl. Majit,
under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att godkänna de grunder för statsbidrag
till sluten och öppen barnbördsvård samt till förebyggande mödraoch
barnavård, som av departementschefen förordats, att tillämpas från
och med den 1 januari 1938.
I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag har utskottet till behandling
förehaft följande motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 208 av herr D. Pettersson samt
inom andra kammaren:
nr 52 av fru S. Rönn-Ckristiansson m. fl.,
nr 412 av fröken K. Hesselgren m. fl., i vad den hänvisats till statsutskottets
handläggning,
nr 413 av herr K. Mäler m. fl.,
nr 414 av fru O. Nordgren och
nr 415 av herrar G. Andersson i Rasjön och E. Fast.
I dessa motioner framställda yrkanden återgivas nedan i samband med
redogörelse för vederbörande del av Kungl. Maj:ts förslag. Beträffande de
skäl åter, som anförts till stöd för nämnda yrkanden, får utskottet hänvisa
till motionerna.
I. Grundläggande principer.
Kungl. Maj :ts proposition grundar sig huvudsakligen å tre olika förslag,
vilka samtliga varit föremål för sedvanlig remissbehandling, nämligen dels
statens sjukvårdskommittés betänkande den 17 maj 1934 angående den
slutna kroppssjukvården i riket m. m. (statens offentliga utredningar
Bihang till riksdagens protokoll 1037. 6 saini. Nr 121.
1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
1934: 22), dels medicinalstyrelsens utlåtande den 4 april 1935 angående
förebyggande mödra- och barnavård (statens offentliga utredningar
1935:19), dels ock befolkningskommissionens betänkande den 10 december
1935 angående den slutna förlossningsvården, barnmorskeväsendet samt
förebyggande mödra- och barnavård (statens offentliga utredningar
1936: 12). Sistnämnda betänkande kan i stort sett sägas utgöra en komplettering
och överarbetning av sjukvårdskommitténs och medicinalstyrelsens
förslag i syfte att, med anlitande i största möjliga utsträckning av
redan befintliga anordningar och arbetskrafter, av förlossningsvårdens
olika grenar, den slutna och den öppna, samt den förebyggande mödra- och
barnavården skapa ett sammanhängande vårdområde, lätt tillgängligt för
alla dem, som önska begagna sig av dithörande vård.
För att underlätta uppnåendet av detta mål har bejolkningskommissionen
i första hand såsom en grundläggande princip förordat, att det allmänna
skall helt bestrida normalkostnaderna för förlossningsvården, däri inbegripet
även förvården av den gravida kvinnan, den s. k. förebyggande mödravården.
I konsekvens härmed föreslår kommissionen, att staten skall dels
övertaga huvudparten av kostnaderna för den öppna barnbördsvården, dels
ock lämna bidrag till kostnaderna för den slutna barnbördsvården, allt på
villkor att barnaföderskor, som förlösas i hemmen, skola åtnjuta kostnadsfri
hjälp av barnmorska samt att av barnaföderskor, som förlösas å anstalt,
endast må uttagas en låg avgift, avsedd såsom bidrag till anstaltens utgifter
för kost under barnsängstiden. Principiellt skall alltså förlossningsvården
såsom sådan vara kostnadsfri för barnaföderskan.
Såsom en grundläggande princip förordar kommissionen vidare, att det
allmänna skall medverka till en sådan utbyggnad av den slutna barnbördsvården,
att förlossningsvård å anstalt står varje kvinna till buds, som önskar
begagna sig av sådan vård. I anslutning härtill uttalar kommissionen, att
en genomgripande omorganisation av den öppna barnbördsvården är ofrånkomlig
och att densamma bör ske under anpassning till den slutna barnbördsvården.
För ändamålet avses ett nära samarbete ordnat mellan den
slutna och öppna barnbördsvården, varvid barnmorskorna i viss omfattning
skola utnyttjas i den slutna vården. Därjämte skola barnmorskorna sysselsättas
med förebyggande mödravård samt under en övergångstid även i
den förebyggande barnavården.
Departementschefen har — i likhet med flertalet hörda myndigheter och
sammanslutningar — i allt väsentligt anslutit sig till nu nämnda huvudprinciper.
I detta sammanhang har utskottet till behandling upptagit den av fru
Rönn-Christiansson m. fl. väckta motionen II: 52, vari yrkats, att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Majit hemställa örn utredning och förslag
till 1938 års riksdag örn att varje barnaföderska erhåller kostnadsfri
s. k. smärtfri förlossning.
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
3
Utskottet finner de av befolkningskommissionen framlagda huvudprinciperna
i stort sett ägnade att medföra en väsentlig förbättring av vårdmöjligheterna
vid barnsbörd. Utskottet anser sig därför kunna tillstyrka, att
dessa principer läggas till grund för en omorganisation av förlossningsvården.
Som en konsekvens av principen örn fri förlossningsvård torde följa, att
barnaföderska i de fall, där medicinska indikationer så påfordra, utan ersättning
beredes all den lindring i de med förlossningen förenade smärtorna,
som omständigheterna medgiva. Därigenom lärer det med motionen II: 52
avsedda syftet bli tillgodosett i den omfattning, som rimligen kan anses
vara av behovet påkallat. Utskottet finner därför icke skäl tillstyrka bifall
till det i motionen framförda yrkandet om utredning rörande kostnadsfri
s. k. smärtfri förlossning åt varje barnaföderska.
II. Den slutna barnbördsvården.
De för närvarande befintliga anstalterna för barnsbörd kunna lämpligen
uppdelas i fem grupper, nämligen
1. barnbördshus = helt fristående, av stat, landsting eller stad utanför
landsting ägda anstalter;
2. barnbördsavdelningar av typ I = vid lasarett och därmed jämförliga
sjukhus inrättade specialavdelningar för barnbördsvård, som förestås av
egna, specialutbildade lasarettsläkare;
3. barnbördsavdelningar av typ II = vid lasarett för barnbördsvård inrättade
avdelningar eller särskilt avdelade rum med lasarettslälcaren vid det
odelade lasarettet eller på den kirurgiska avdelningen såsom ansvarig läkare;
4. förlossningshem = vårdanstalter för barnsbörd, som ägas av primärkommun,
förening eller enskild;
5. förlossningsrum hos barnmorska.
Enligt av sjukvårdskommittén verkställd inventering inrymde dessa anstalter
vid 1929 års utgång sammanlagt omkring 1,430 vårdplatser, varav
830 å barnbördshus och lasarett samt 600 å förlossningshem och förlossningsrum
hos barnmorska. Sedermera har antalet barnbördsplatser vid lasarett
väsentligt utökats och beräknades av befolkningskommissionen den 1
juli 1936 utgöra omkring 1,150. Sammanlagda antalet vårdplatser för barnsbörd
skulle därmed uppgå till omkring 1,750. Av dessa belöpa icke mindre
än cirka 600 å de fyra största städerna, medan återstående 1,150 fördela
sig över landet i övrigt.
I fråga örn sättet för den slutna barnbördsvårdens tillgodoseende har
statens sjukvårdskommitté framlagt följande plan:
1. Barnbördshus respektive barnbördsavdelningar vid lasarett (och eventuellt
sjukstugor) böra utgöra kärnan av anstaltsvården för barnsbörd.
2. Där dylika anstalter och avdelningar av lokala skäl icke kunna ordnas
i den omfattning, att vårdbehovet därigenom fullt tillgodoses, böra de kom
-
Utskottet.
4
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
pletteras med förlossningshem och förlossningsrum hos barnmorska. De
förra synas bäst lämpade för städer, köpingar, municipalsamhällen med tätt
bebyggd kringliggande landsbygd eller tätt befolkade industrisamhällen, de
senare för den rena landsbygden.
3. I ödemarksdistrikten erfordras för barnbördsvården platser å sjukstuga
eventuellt förlossningshem eller förlossningsrum samt anordningar för
väntande barnaföderskor och nyligen förlösta mödrar, i första hand vid
läkarstationerna.
Beträffande gränsen mellan förlossningshem och förlossningsrum hos
barnmorska framhåller kommittén, att ett förlossningshem bör vara av den
storlek, att åtminstone en barnmorska kan helt bindas vid anstalten. Minimiantalet
platser kunde ur denna synpunkt sättas till 6—8. En förutsättning
härvid vore, att avtal träffades med närmast boende barnmorska örn
biträde vid den ordinarie barnmorskans ledigheter. Detta torde emellertid
stundom möta svårigheter. Från arbetsfördelningssynpunkt vore därför ett
förlossningshem av den storlek, att två barnmorskor kunde beredas fullt
arbete därstädes, att anbefalla. Förlossningshem med ett antal vårdplatser
av minst 10 syntes med hänsyn härtill vara lämpligast. Förlossningsrum hos
barnmorska åter, vilka avsåge att täcka behovet inom avlägset liggande,
glest befolkade trakter, borde göras avsevärt mindre. I allmänhet vore ett
förlossningsrum om 2 platser tillfyllest för rayonens behov. Med detta platsantal
syntes det med förlossningsrummet förenade arbetet icke heller behöva
i den grad binda distriktsbarn morska n, vilken sannolikt komme att
bliva den ansvariga för verksamheten på förlossningsrummet, att hon förhindrades
lämna begärt biträde åt barnaföderskor i distriktet, vilka önskade
bliva förlösta i eget hem.
I fråga örn huvudmannaskapet för den slutna barnbördsvården erinrar
kommittén, att ehuru 1928 års sjukhuslag icke innehåller något formellt
åläggande för landstingen att ombesörja anstaltsvård vid barnsbörd utan
inskränker sig till att anbefalla ifrågavarande vård som en för dem särskilt
lämpad uppgift, har utvecklingen otvetydigt gått i den riktningen, att landstingen
i allt större utsträckning tagit hand örn vården genom anordnande
av särskilda avdelningar för barnsbörd vid lasaretten. I anslutning härtill
förordar kommittén, att i landstingsområden, där för ernående av tillfredsställande
vårdmöjligheter vid barnsbörd komplettering med förlossningshem
eller förlossningsrum hos barnmorska erfordras, jämväl dessa anstalter
inordnas i de organisationsplaner, som landstingen avses skola uppgöra för
förlossningsvårdens ordnande i respektive landstingsområden, och att landstingen
sålunda bliva deras huvudmän eller i varje fall skänka dem ett verksamt
ekonomiskt stöd. Detta behöver och bör enligt kommitténs uppfattning
icke innebära, att enskildas insatser helt avkopplas utan blott att dessa
underordnas landstingens ledning. Däremot bör enligt kommittén i landsting
deltagande primärkommun helt avkopplas från befattning med den
slutna barnbördsvården.
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
5
Kommittén föreslår vidare, att statligt driftbidrag utgår till av landsting
eller stad utanför landsting organiserad sluten barnbördsvård. Sådant bi''
drag avses utgå med 2 kronor per dag under högst 10 dagar för varje barnaföderska,
som äger uppbära moderskapsunderstöd, på villkor att av barnaföderskan
icke uttages högre dagavgift än 1 krona. Härutöver förordar
kommittén i fråga om ödemarksdistrikten, att staten lämnar bidrag till
driften av väntehemmen med 2 kronor per dag och barnaföderska, att utgå
under högst 15 dagar. Dylikt bidrag borde emellertid som regel ej böra utgå
för andra moderskapsunderstödsberättigade än dem, vilka från hemorten
till förlossningsanstalten hade ett avstånd av minst 3 mil. Är avståndet
mindre, borde bidrag kunna utgå, därest genom intyg av kommunalnämndsordföranden
styrktes, att kommunikationerna från hemorten till förlossningsanstalten
vore särskilt svåra. Kommittén förordar jämväl, att för varje
dag av den tid, barnaföderskan vistas å vänte- eller inackorderingsrum,
dock högst för 15 dagar, statsbidrag må utgå för hemhjälp med 1 krona
per dag.
Som allmänna villkor för driftbidrag föreslår kommittén, dels att vederbörande
anstalt skall ingå som led i en av medicinalstyrelsen godkänd plan
för barnbördsvården inom länet, dels ock att vederbörande huvudman och
anstaltsledning skall vara skyldig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter
örn samarbete beträffande barnbördsvården, som Kungl. Majit på förslag
av medicinalstyrelsen kan finna erforderligt utfärda.
Kommittén har däremot icke ansett skäl föreligga att vid sidan örn driftbidragen
föreslå särskilda bidrag till anordnande av förlossningsanstalter.
Befolkning skommissionen ansluter sig i huvudsak till sjukvårdskonmiitténs
plan för den slutna barnbördsvårdens utbyggande men förordar större
frihet för landstingen att välja mellan de olika anstaltstyperna. En bestämd
gräns mellan dessa typer bör enligt kommissionens mening icke upprätthållas
utan bör exempelvis förlossningshem med mindre platsantal än 6
även kunna komma till användning, detta främst för att underlätta avsett
samarbete mellan sluten och öppen barnbördsvård.
Kommissionen föreslår vidare, att de av sjukvårdskommittén förordade
statliga driftbidragen utsträckas till att gälla dels andra förlossningsanstalter
än dem, för vilka landsting och städer utanför landsting formellt äro
huvudmän, dels ock alla barnaföderskor, som förlösas å allmän sal eller intagas
å väntehem i ödemarksdistrikt, oberoende av deras förmögenhetsställning.
Därjämte föreslår kommissionen, att statsbidrag skall utgå jämväl till
anordnande av förlossningsanstalter. Sådant bidrag förordas utgå med 2,500
kronor per vårdplats, dock högst hälften av byggnadskostnaderna (tomtoch
inventariekostnader cj inräknade) för nybyggnad av barnbördshus eller
av barnbördsavdelning vid lasarett och därmed jämförlig anstalt eller vid
sjukstuga. Vid inlösen av byggnad och dennas omändring till anstalt eller
6
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
avdelning, som nyss sagts, skulle bidraget utgå med 1,750 kronor per vårdplats,
och när det gäller omändring av i landstingets eller i stadens ägo befintlig
byggnad till dylik anstalt eller avdelning med 1,250 kronor per
vårdplats, dock att bidraget icke finge överstiga i det förra fallet hälften
av köpesumman jämte kostnaden för erforderliga örn- och tillbyggnadsarbeten
samt i det senare fallet hälften av kostnaden för erforderliga omoch
tillbyggnadsarbeten. Beträffande förlossningshem och förlossningsrum
hos barnmorska anses statsbidrag böra förekomma endast i fråga örn nybyggnad
och bidragsbeloppet därvid begränsas till 1,000 kronor per vårdplats.
För vårdanstalter av förevarande slag, som redan äro i landstingens
eller icke-landstingsstädernas ägo, skulle statsbidrag icke utgå retroaktivt.
Redogörelse för de över befolkningskommissionens förslag avgivna yttrandena
i denna del återfinnes å sid. 28—41 i propositionen.
Departementschefen ansluter sig i fråga örn barnbördsvårdens utbyggande
närmast till sjukvårdskommitténs förslag och varnar för ett allmänt
anordnande av förlossningshem med mindre än 6 platser. Avståndet till
närmaste förlossningsanstalt bör enligt departementschefen som regel icke
överstiga 4 å 5 mil, med undantag dock för ödemarksdistrikten.
Beträffande barnbördsvårdens handhavanae och finansiering yttrar departementschefen:
Även
i fråga om huvudmannaskapet för den slutna barnbördsvården
delar jag — i likhet med flertalet hörda myndigheter — i huvudsak
sjukvårdskommitténs uppfattning. Landstingen och icke-landstingsstäderna
böra sålunda ha ansvaret för vården och göra upp planer för
dess tillgodoseende på ändamålsenligaste sätt. Där behov av förlossningshem
och förlossningsrum föreligger, böra landstingen givetvis beakta redan
förefintliga vårdtillgångar av denna art samt, i den mån dessa äro ur vårdsynpunkt
godtagbara och i övrigt förenliga med planmässig fördelning av
vårdmöjligheterna inom länet, inordna dem i landstingsområdets barnbördsorganisation.
För vinnande av erforderligt samarbete mellan sluten
och öppen barnbördsvård torde det härvid oftast visa sig nödvändigt att
landstingen övertaga av andra huvudmän nu drivna förlossningsanstalter.
Där så ej är fallet, lärer den omständigheten, att viss av primärkommun
eller förening, t. ex. röda korset, driven anstalt inordnas i länsplanen,
icke utan vidare behöva medföra en sådan åtgärd från landstingens sida,
utan böra anstalterna ifråga alltjämt kunna drivas av sina nuvarande
huvudmän, under förutsättning att dessa underkasta sig de föreskrifter
örn samarbete med landstingen, som kunna befinnas påkallade och för
ändamålet utfärdas. Däremot torde med hänsyn till önskvärdheten av
att från den allmänna barnbördsvården avkoppla ovidkommande vinstintressen
enskilda personer icke böra, såsom befolkningskommissionen
ifrågasatt, medgivas enahanda möjlighet.
Med dessa utgångspunkter har jag intet att erinra mot att statsbidrag
utgår till driften av, förutom landstingens egna anstalter, sådana
primärkommunala och föreningar tillhöriga förlossningshem, som av
medicinalstyrelsen befunnits lämpade att ingå i landstingens organisations
-
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
7
planer för barnbördsvården. Andra anstalter böra däremot icke komma i
åtnjutande av statliga driftbidrag. Av den ståndpunkt, jag intagit till principen
om fri förlossningsvård följer ock, att jag ansluter mig till befolkningskommissionens
av medicinalstyrelsen tillstyrkta förslag, att bidrag
skall utgå för alla barnaföderskor, som förlösas å allmän saf, på villkor
att av barnaföderskan icke uttages högre dagavgift än 1 krona. Från detta
villkor torde dock, i analogi med vad som för närvarande gäller statsbidrag
till tuberkulosanstalter och hem för kroniskt sjuka, undantag böra
medgivas såtillvida, att högre avgift må uttagas av barnaföderska från
annat område än det, anstalten i första hand åsyftar att tillgodose. I fråga
om dessa barnaföderskor förutsätter jag, att hemort slandstingen träda
hjälpande emellan i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder för
samarbete härutinnan, som hittills i allmänhet tillämpats. Befolkningskommissionen
har vidare föreslagit, att driftbidrag icke skulle för någon
dag kunna utgå för större antal platser än medicinalstyrelsen fastställt såsom
motsvarande normal beläggning. Med hänsyn till svårigheterna att
reglera tillströmningen av barnaföderskor till lasaretten torde emellertid,
såsom från visst håll påyrkats, i detta hänseende böra tillämpas en medeltalsberäkning,
förslagsvis så, att statsbidrag per halvår beräknat icke må
utgå för flera platser än det av medicinalstyrelsen såsom normalt fastställda.
I fråga om driftbidragets storlek och övriga, här ej berörda grander
för bidragets utgående anser jag tillräckliga skäl ej föreligga att frångå
sjukvårdskommitténs, av befolkningskommissionen biträdda förslag.
Jag tillstyrker ock det av kommissionen förordade förslaget örn bidrag till
driften av väntehem och till hemhjälp i rikets ödemarksdistrikt, dock med
den modifikationen, att bidrag som regel endast må utgå för barnaföderska,
som bor på ett avstånd från förlossningsanstalt av minst fyra mil,
samt att bidrag till hemhjälp allenast må lämnas vid styrkt behov av
dylik hjälp.
Vad slutligen angår frågan örn statsbidrag till anordnande
av vårdplatser för barnsbörd, har som nämnts befolkningskommissionen
ansett dylikt bidrag erforderligt för att stimulera till nödig byggnadsverksamhet.
I de avgivna yttrandena har ock bidrag för detta ändamål överlag
tillstyrkts, om ock beträffande grunderna för bidraget åtskilliga erinringar
framställts. För egen del ställer jag mig i viss mån tveksam mot
en dylik ordning, icke minst med hänsyn till de konsekvenser i fråga örn
annan lasarettsvård, som kunna inträda. Otvivelaktigt är emellertid den
ekonomiska situationen för åtskilliga landsting sådan, att därest staten
ej träder hjälpande emellan, frågan om den slutna barnbördsvårdens utbyggande
kan komma att sättas i efterhand och därmed ett icke önskvärt
dröjsmål uppstå med ordnandet av ifrågavarande för landet viktiga angelägenhet.
Jag har därför ansett mig böra förorda, att statsbidrag må —
efter prövning av Kungl. Majit i varje särskilt fall — utgå till anordnande
av vårdplatser för barnsbörd. Någon rätt till statsbidrag skall sålunda
ej föreligga. I första hand böra på skäl, som jag tidigare berört, avdelningarna
vid lasarett och sjukstugor komma i fråga. Beträffande förlossningshemmen
framträder behovet av statsbidrag med mindre styrka, men det
synes mig dock vara lämpligt, att åt Kungl. Majit inrymmes möjlighet att
bevilja statsbidrag även för dylika hem. Kostnaderna för inrättande av förlossningsrum
hos barnmorska lära däremot böra helt åvila landstingen,
som framdeles avses skola i primärkommunens ställe tillhandahålla barnmorska
erforderlig tjänstebostad.
8
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
I fråga om bidragsgrunderna i övrigt kan jag, liksom medicinalstyrelsen,
i huvudsak ansluta mig till befolkningskommissionens förslag. Bidrag bör
sålunda endast utgå till landsting och stad utanför landsting. Avdelning
vid lasarett och, om möjligt, även vid sjukstuga bör vidare vara av sådan
storlek, att minst en barnmorska kan beräknas bli där fullt sysselsatt.
Att beträffande förlossningshem med mindre än 6 vårdplatser särskild
återhållsamhet bör iakttagas, har jag redan förut betonat. Vad åter angår
den föreslagna uppdelningen av statsbidragen å olika maximibelopp, allteftersom
det gäller uppförande av nybyggnad, inlösen av befintlig byggnad
eller omändring av en i vederbörande huvudmans ägo befintlig byggnad,
kan, på sätt i yttrandena framhållits, en sträng tillämpning av densamma
stundom leda till orättvisor och mindre fördelaktiga resultat ur
organisatorisk synpunkt. För undvikande härav torde därför Kungl. Majit
böra medgivas rätt att när särskilda skäl därtill äro frångå de för inlösen
av byggnad och omändring av i vederbörandes ägo redan befintlig byggnad
ifrågasatta maximibeloppen. Möjlighet bör härvid föreligga att i det
fall, att en befintlig, för annat ändamål inrättad avdelning vid lasarett
eller sjukstuga tages i anspråk för barnbördsvård samt för det ursprungliga
vårdändamålet uppföres en ny byggnad, låta sjukhusets huvudman
i viss omfattning åtnjuta ersättning jämväl för den på så sätt tillkomna
barnbördsavdelningen. I intet fall bör dock ersättningen få överstiga
hälften av de verkliga kostnaderna, tomt och inventarier frånräknade.
Beträffande till sist det från åtskilliga håll framställda yrkandet om r etr
oaktiva byggnadsbidrag tala onekligen vissa rättvisesynpunkter
för en dylik tillämpning. Å andra sidan komme, om härvid full rättvisa
skulle skipas, en sådan ordning att medföra vittgående ekonomiska konsekvenser
för staten, till båtnad främst för de i ekonomiskt avseende mera
lyckligt lottade landstingen och storstäderna. Med den ståndpunkt jag
intagit till frågan om byggnadsbidrag i allmänhet måste jag hysa än
större tveksamhet rörande lämpligheten överhuvudtaget av en bestämmelse
nied retroaktiv innebörd. Efter övervägande av spörsmålet har jag
emellertid, bland annat med hänsyn till de uttalanden, som i befolkningsfrågan
gjordes vid 1935 års riksdag, ansett mig böra tillmötesgå de i yttrandena
framkomna yrkandena såtillvida, att statsbidrag må, efter prövning
av Kungl. Majit i varje särskilt fall, kunna utgå för barnbördsavdelningar
vid lasarett och sjukstugor, vilkas uppförande påbörjats efter den
1 juli 1935. Härvid förutsätter jag såsom självfallet, att sådana bidrag
skola utgå endast, då verkligt bärande skäl, framför allt ur synpunkten
av huvudmännens ekonomiska förhållanden, stå att anföra.
Den närmare innebörden av Kungl. Majlis förslag rörande driftbidrag
till förlossningsanstalter och väntehem m. m. framgår av ett vid propositionen
fogat förslag till kungörelse i ämnet (sid. 145—148).
I förenämnda, av fru Nordgren väckta motion II: lil/ hemställes, att
riksdagen matte uttala sig för att § 3 i kungörelseförslaget angående statsbidrag
till driftkostnaderna vid förlossningsanstalter och väntehem m. m.
måtte erhålla följande lydelse:
Driftbidrag må utgå allenast---för person från annan ort utgår
med högre belopp. Särskild förlossningsavgift må dock i intetdera fallet avkrävas
barnaföderska.
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
9
Till förlossningshem---särskilda skäl är o.
I de likalydande motionerna I: 208 och II: 415, väckta den förra av herr
D. Pettersson och den senare av herrar Andersson i Rasjön och Fast,
hemställes vidare,
att statsbidrag skall utgå till driften av barnbördshus och barnbördsavdelning
vid lasarett och sjukstuga, under förutsättning att vårdavgiften
är högst 2 kronor per dag å allmän sal,
att för erhållande av statsbidrag till driften av förlossningsanstalt
(väntehem) skall fordras, att denna ingår i en av medicinalstyrelsen godkänd,
landstingsområdet eller del därav omfattande plan för barnbördsvårdens
ordnande eller att anstalten under alla förhållanden kan anses
behövlig,
samt att landstingen (städerna utanför landsting) skola erhålla r ät t till
statsbidrag till inrättande av barnbördsanstalter enligt i huvudsak de av
befolkningskommissionen förordade grunderna.
Den av statens sjukvårdskommitté framlagda, av Kungl. Majit i huvudsak
tillstyrkta planen för den slutna barnbördsvårdens utbyggande
har icke givit utskottet anledning till erinran. Detsamma gäller Kungl.
Maj :ts förslag i vad det avser huvudmannaskapet för vården, vilket innebär,
att landstingen respektive städerna utanför landsting skola gentemot
staten svara för vårdens ändamålsenliga planerande och bedrivande.
De av Kungl. Majit föreslagna grunderna för statsbidrag till
driften av förlossningsanstalter kan utskottet ock i allt väsentligt tillstyrka.
I motionerna I: 208 och lii 415 samt åtskilliga yttranden över befolkningskommisionens
förslag har emellertid framhållits, att barnbördshusen
och barnbördsavdelningarna vid lasarett och sjukstugor ställa sig
relativt dyrbara i drift och att ett godtagande av Kungl. Majits förslag
rörande driftbidragets och patientavgifternas storlek skulle för ett flertal
landsting medföra ökade kostnader för dessa förlossningsanstalters drift.
Främst med hänsyn härtill har i nämnda motioner yrkats, att vederbörande
huvudman skulle äga rätt att, utöver det statliga driftbidraget av 2 kronor,
av barnaföderskan uttaga en vårdavgift av högst 2 kronor per dag å allmän
sal.
Utskottet finner för sin del starka skäl tala för att landstingen icke —
jämsides med barnbördsvårdens utbyggande — åläggas ökade utgifter
för driften av sina förlossningsanstalter, men utskottet kan icke dela motionärernas
uppfattning, att erforderlig lättnad härutinnan bör beredas
genom en höjning av den av Kungl. Majit föreslagna dagavgiften. Det
synes utskottet vara mer överensstämmande med den förut omförmälda
grundprincipen om fri förlossningsvård, att staten åtager sig ett ökat bidrag
till ifrågavarande anstalters drift. Skäl kunna anföras för att härvid
jämställa de fristående förlossningshemmen örn minst 6 vårdplatser
Utskottet.
10
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
med barnbördshusen och barnbördsavdelningar vid lasarett och sjukstuga.
Utskottet föreslår därför, att det statliga driftbidraget till nu nämnda förlossningsanstalter
höjes från 2 kronor till 3 kronor per dag och barnaföderska,
som förlöses å allmän sal, att utgå under den tid och på de villkor,
Kungl. Majit föreslagit; dock må givetvis i intet fall summan av
statsbidraget och dagavgifterna överstiga anstaltens verkliga driftkostnader.
Det lärer tillkomma medicinalstyrelsen att i samband med godkännandet
av plan för förlossningsvårdens ordnande inom respektive landstingsområden
tillse, att förhållandet mellan de olilia anstaltstyperna blir ur vårdsynpunkt
lämpligt avvägd.
I detta sammanhang vill utskottet, med anledning av det i motionen
II: 414 framförda yrkandet, framhålla önskvärdheten av att blivande bestämmelser
rörande driftbidrag till ifrågavarande anstalter så utformas,
att därav tydligt framgår, att särskild förlossningsavgift icke får uttagas
vid sidan av dagavgiften.
I motionerna I: 208 och II: 415 har vidare framställts yrkande örn sådan
uppmjukning av det för driftbidrags erhållande föreslagna villkoret
beträffande vårdens planläggning, att det skall vara tillfyllest, att anstalten
ingår i en av medicinalstyrelsen godkänd, landstingsområdet eller del
därav omfattande plan för förlossningsvårdens ordnande eller att anstalten
under alla förhållanden kan anses behövlig. Med det av Kungl. Majit
i förevarande hänseende föreslagna villkoret har närmast avsetts att för
varje landstingsområde i dess helhet få till stånd en översiktsplan angående
den slutna förlossningsvårdens tillgodoseende i syfte att förebygga,
att en del av landstingsområdet gynnas på bekostnad av en annan del
samt att bidrag utgår till andra anstalter än dem, som äro av behovet
påkallade och lämpligt belägna. Avsikten har däremot icke, såsom motionärerna
synas förmoda, varit att framtvinga en detaljerad plan beträffande
förlossningsvårdens tillgodoseende, än mindre att förplikta vederbörande
huvudman att under alla förhållanden fullfölja planen. Under
sådana förhållanden anser utskottet anledning icke föreligga att tillstyrka
bifall till motionerna i denna del.
Vad slutligen angår det i sistnämnda motioner framställda yrkandet, att
landstingen respektive städerna utanför landsting skola äga rätt till statsbidrag
''till anordnande av förlossningsanstalter, vill utskottet
framhålla, att utskottet delar de betänkligheter i fråga örn byggnadsbidrag
till förevarande anstalter, åt vilka departementschefen i propositionen
givit uttryck. De av motionärerna påtalade olägenheterna av ett godtagande
av Kungl. Maj:ts förslag härutinnan synas utskottet överdrivna,
då man lärer vara berättigad utgå från att Kungl. Majit icke skall ställa
sig avvisande i de fall, där ett klart behov av utbyggnad föreligger och
vederbörande huvudman icke skäligen kan betungas med hela kostnaden
för utbyggnadens verkställande. Med den höjning av driftbidraget till
/
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
11
ifrågavarande anstalter, som utskottet föreslagit, torde för övrigt än
mindre anledning föreligga att förorda en bestämmelse i det av motionärerna
avsedda syftet. Utskottet får därför avstyrka motionerna i förevarande
del.
Beträffande byggnadsbidragets storlek ävensom bidragsgrunderna i
övrigt tillstyrker utskottet jämväl Kungl. Maj:ts förslag.
III. Samarbete mellan sluten och öppen barnbördsvård.
Redan för närvarande förekommer, att distriktsbarnmorskor i viss utsträckning
anlitas som biträde vid förlossning å lasarett och sjukstuga.
Den av sjukvårdskommittén förordade anstaltstypen förlossningsrum hos
barnmorska innebär också en form av samarbete mellan sluten och öppen
barnbördsvård.
Befolkning skommissionen har emellertid förutsatt, att ett mera vidsträckt
samarbete mellan ifrågavarande båda vårdformer skall anordnas.
Främst ur denna synpunkt har kommissionen, såsom förut nämnts, förordat
anordnande av mindre förlossningshem, där två distriktsbarnmorskor
skulle vara stationerade med skyldighet att inom visst område på kallelse
biträda även vid förlossning i barnaföderskas hem. Där förutsättningar
finnas, bör enligt kommissionen en liknande form för sammanslagning av
den slutna och den öppna vården tillämpas även vid vissa mindre barnbördsavdelningar
vid sjukvårdsanstalt, t. ex. där en anstaltsanställd barnmorska
är för litet för arbetets tillgodoseende men tvenne barnmorskor
för mycket. Ur organisatorisk synpunkt anser kommissionen därvid bäst,
att den ena barnmorskan är helt anstaltsanställd, medan den andra haltin
uppgift att biträda i anstaltvården endast i den mån hennes arbete
ute i distriktet icke lägger hinder i vägen därför. Samma synpunkt göres
gällande beträffande en större dylik avdelning, där tvenne anstaltsanställda
barnmorskor äro för litet men tre icke hava fullt arbete.
För ernående av bästa möjliga samarbete i förevarande hänseende finner
kommissionen önskvärt, att all barnbördsvård inom ett landstingsområde
respektive stad utanför landsting sammanföres under gemensam
ledning. Härför möta emellertid, framhåller kommissionen, vissa svårigheter,
då barnbördsavdelning vid lasarett eller därmed jämförligt sjukhus
icke kan ur vare sig legislativ eller teknisk synpunkt så avskiljas
från den övriga delen av sjukvårdsinrättningen, att avdelningen ställes
under särskild direktion. För den av ett landsting eljest anordnade anstaltsvården,
såsom fristående barnbördshus, förlossningshem samt eventuellt
i samband med distriktsbarnmorskas bostad inrättade förlossningsrum,
kan däremot med nu gällande bestämmelser en gemensam direktion
finnas. Genom att överlämna detta uppdrag till barnmorskestyrelsen
kan alltså i viss utsträckning en enhetlig ledning för barnbördsvården
erhållas inom respektive sjukvårdsområden.
12
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
Efter att ha redovisat de i denna del avgivna yttrandena över befolkningskommissionens
förslag (sid. 51—54) gör departementschefen följande
uttalande:
Jag har redan i det föregående vitsordat önskvärdheten av ett vidgat
samarbete mellan sluten och öppen barnbördsvård, förutsatt att tillgången
till vård icke försämras genom alltför stora rayoner. Jag har ock från
denna utgångspunkt funnit särskild försiktighet påkallad i fråga örn anordnande
av smärre förlossningshem med 3—5 platser under tillsyn av
två barnmorskor.
En annan synpunkt, som i detta sammanhang icke får förbises, är att
barnaföderskor, som önska bli förlösta å anstalt, icke genom samarbete
av här ifrågavarande art onödigtvis utsättas för ökad infektionsrisk. Erfarenheten
giver vid handen, att infektion lätt kan överföras genom vårdpersonalen,
örn icke stor aktsamhet iakttages. För att i möjligaste män
undvika smittas överförande till anstalt, där barnmorska tjänstgör jämväl
i öppen vård, torde barnmorskan böra åläggas förpliktelse att hålla
vederbörande anstaltsläkare underkunnig om sin utomanstaltliga verksamhet,
med skyldighet bland annat att omedelbart anmäla förekommande
tecken på infektion. En sådan anmälningsskyldighet
lärer som regel icke behöva komplicera barnmorskans ställning till förmannen
i den öppna vården, enär anstaltsläkaren icke därigenom skulle
få någon befogenhet att dirigera hennes arbete utanför anstalten utan
endast att för viss kortare tid avstänga henne från befattning med
barnaföderskor å anstalten. Motsvarande anmälningsskyldighet föreligger
redan gentemot förman i öppen vård.
Härmed är jag inne på frågan örn ledningen av barnbördsvården
inom ett och samma sjukvårdsområde. Uppenbart är, att en enhetlig ledning
av all barnbördsvård inom ett sjukvårdsområde skulle vara ägnad
att medföra betydande fördelar, framför allt ur samarbetssynpunkt. Såsom
befolkningskommissionen framhållit förorsaka emellertid gällande bestämmelser
och organisatoriska förhållanden vissa svårigheter att åstadkomma
en dylik enhetlig ledning. Särskilt gäller detta beträffande barnbördsavdelningarna
vid lasarett och sjukstugor, vilka icke gärna kunna
utbrytas från sjukhusets administration i övrigt. I de avgivna yttrandena
hava olika vägar anvisats för främjande i möjligaste mån av en enhetlig
ledning. Å ena sidan har sålunda från landstingshåll såsom en lämplig
åtgärd förordats, att landsting beredes möjlighet att överflytta barnmorskestyrelses
nuvarande åligganden till landstingets förvaltningsutskott
eller dess sjukvårdsavdelning, där sådan finnes. Ä andra sidan har länsstyrelsen
i Södermanlands län gjort gällande, att en så långt gående åtgärd
icke vore motiverad, enär landstingen genom att besätta sina två
platser i barnmorskestyrelsen med ledamöter av förvaltningsutskottet
eller dess sjukvårdsavdelning skulle utan svårighet kunna åstadkomma
erforderligt samarbete. Med denna anordning skulle förste provinsialläkarens
medstämmanderätt rörande distriktsbarnmorskeväsendet kunna
bibehållas, vilket länsstyrelsen ansåge högeligen önskvärt.
Båda nu antydda vägar synas mig i stort sett framkomliga. I det förra
hänseendet vill jag nämna, att en liknande möjlighet redan förefinnes på
distriktsvårdens område. Enligt kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 428) angående
statsbidrag till distriktsvård äger sålunda landsting efter medgivande
av medicinalstyrelsen besluta, att distriktsvårdsstyrelsen skall ut
-
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
13
göras av förvaltningsutskottet eller avdelning därav, därest utskottet eller
avdelningen är i huvudsak sammansatt efter de grunder, som gälla distriktsvårdsstyrelse.
Härjämte må erinras, att riksdagen i skrivelse den
14 februari 1934 hemställt örn utredning, huruvida och på vad sätt ändringar
i gällande lagar och författningar borde vidtagas i syfte att bereda
landstingen möjlighet att till förvaltningsutskotten överflytta bland annat
barnmorskestyrelses åligganden. Skrivelsen har i vanlig ordning varit
föremål för remiss till bland andra medicinalstyrelsen, länsstyrelserna,
landstingens förvaltningsutskott och barnmorskestyrelserna. Därvid hava
yppats ganska delade meningar angående lämpligheten och behovet av
att åtminstone för det dåvarande vidtaga åtgärder i nämnda syfte. Såsom
av det föregående framgår, ligga emellertid förhållandena numera
annorlunda till. Jag har därför ansett mig böra förorda, att åt landstingen,
i analogi med vad som gäller beträffande distriktsvården, beredes viss
möjlighet att låta förvaltningsutskottet eller dess sjukvårdsavdelning
fungera såsom barnmorskestyrelse. Att som villkor härför föreskriva, att
förste provinsialläkaren skall hava säte och stämma i utskottet eller avdelningen
synes mig knappast erforderligt. Däremot bör han givetvis äga
— och instruktionsledes åläggas — att närvara vid utskottets eller avdelningens
sammanträden, då ärenden angående barnbördsvård handläggas,
med rätt för honom att yttra sig och få avvikande mening antecknad
till protokollet. På detta sätt skulle en enhetlig ledning kunna åstadkommas
icke blott för barnbördsvården i dess helhet utan även för den förebyggande
mödra- och barnavården samt distriktsvården, i den mån sådan
vård utbygges. Jag återkommer i annat sammanhang till frågan örn de
författningsändringar, som äro erforderliga för uppnående av berörda
syfte (propositionen nr 40).
Där en sammanslagning av nu angiven innebörd icke erfordras eller av
lokala skäl icke anses böra komma till stånd, synes mig lämpligt, att landstingen
för vinnande av önskvärd kontakt mellan sluten och öppen barnbördsvård
begagna sig av den möjlighet, som antytts av länsstyrelsen i
Södermanlands län. I övrigt torde de anvisningar, som i förevarande hänseende
lämnas av befolkningskommissionen, kunna tjäna till vägledning
vid anordnande av hithörande samarbete,
h
Vad departementschefen i denna del yttrat giver icke utskottet anledning
till erinran. Utskottet vill endast understryka angelägenheten av att
nuvarande distrikts- och reservbarnmorskor tagas i anspråk jämväl för den
slutna barnbördsvården i all den omfattning, som vårdförhållandena och
omständigheterna i övrigt medgiva. Utskottet tillstyrker alltså Kungl.
Maj:ts förslag, i vad det härutinnan ankommer på statsutskottets handläggning.
IV. Den öppna barnbördsvården.
Gällande bestämmelser rörande barnmorskeväsendet innehållas närmast
i lagen den 28 mars 1919 (nr 138) om anställande av distriktsbarnmorskor
m. m. med däri genom lag den 18 juni 1926 (nr 238) vidtagna ändringar.
Vidare äro bestämmelser i sådant hänseende givna i reglementet den 21
november 1919 (798) för barnmorskor, vilket reglemente ändrats genom
kungörelser den 11 april 1924 (nr 153), den 18 juni 1926 (nr 385), den 12
Utskottet.
14
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
maj 1927 (nr 145), den 14 december 1928 (nr 476), den 29 maj 1931 (nr 173)
och den 9 oktober 1931 (nr 343), samt i reglementet den 21 november 1919
(nr 799) för barnmorskestyrelserna i riket, vilket reglemente ändrats genom
kungörelser den 18 juni 1926 (nr 386) och den 29 maj 1931 (nr 174). Av de
ytterligare författningar, som röra barnmorskeväsendet, må här nämnas
kungörelsen den 18 juni 1926 (nr 384) angående statsbidrag till avlöning åt
distriktsbarnmorskor och reservbarnmorskor samt kungörelsen den 18 juni
1926 (nr 239) angående dyrtidshjälp åt distriktsbarnmorskor och vissa av
kommun fast anställda barnmorskor, vilken sistnämnda kungörelse undergått
ändringar genom kungörelser den 6 maj 1927 (nr 149) och den 9 maj
1930 (nr 131).
En redogörelse för det huvudsakliga innehållet i dessa bestämmelser
återfinnes i propositionen, sid. 56—58.
Befolkning skommissionens förslag till omorganisation av barnmorskeväsendet
går väsentligen ut på följande.
Liksom för närvarande skall riket vara indelat i barnmorskedistrikt
men skall i vart och ett av dessa minst en distriktsbarnmorska
vara fast anställd. Medicinalstyrelsen, som alltjämt skall fastställa distriktsindelningen,
skall därjämte efter förslag av barnmorskestyrelsen bestämma
antalet distriktsbarnmorskor för varje distrikt. Undantag från distriktsindelningen
må enligt medicinalstyrelsens prövning blott medgivas för stad,
som ej deltager i landsting. Såsom villkor för sådant undantagande skall
gälla, att staden träffat avtal med tillräckligt antal barnmorskor att utan
särskild ersättning lämna förvård åt havande kvinnor, biträda vid förlossning
i hemmet ävensom lämna eftervård åt kvinnor, som förlösts i
hemmet.
Distriktsbarnmorska skall tillsättas direkt av barnmorskestyrelsen
på förordnande tillsvidare med 6 månaders ömsesidig uppsägningstid.
Till distriktsbarnmorska skall kunna antagas legitimerad barnmorska, vilken
erhållit den utbildning, som avses i av kommissionen föreslagen ny
stadga för barnmorskeundervisningen, eller av medicinalstyrelsen förklarats
ha annorledes förvärvat motsvarande mått av kunskaper och färdigheter.
Såsom åliggande skall distriktsbarnmorska ha att utan särskild ersättning
lämna förvård åt havande kvinnor, biträda vid förlossning i hemmet
ävensom lämna eftervård åt kvinnor, som förlösts i hemmet. Därjämte skall
distriktsbarnmorska vara skyldig att utan särskild ersättning dels efter anvisning
av barnmorskestyrelsen tjänstgöra å förlossningsanstalt, vilken
drives av landsting eller stad, som ej deltager i landsting, dels ock i den utsträckning,
medicinalstyrelsen bestämmer, biträda i statsunderstödd förebyggande
barnavårdsverksamhet.
Distriktsbarnmorska skall såsom avlöningsförmåner åtnjuta dels kontant
lön av minst 1,800 kronor för år jämte tre ålderstillägg, vartdera å
100 kronor, efter 3, 6 och 9 års väl vitsordad tjänstgöring dels ock kost
-
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
15
nadsfritt möblerad bostad jämte värme och lyse eller ock ersättning för
dessa naturaförmåner efter ortens pris. Bostaden skall omfatta minst ett
rum och kök jämte nödiga uthus ävensom, där så lämpligen kan ske, särskilt
rum för mottagning. Tillika skall distriktsbarnmorska kostnadsfritt
erhålla alla för förlossningsbiträde erforderliga förbrukningsartiklar samt,
där så lämpligen kan ske, fri telefon. Ersättning enligt taxa för förrättning
och rådfrågning skall ej vidare utgå, men skall distriktsbarnmorska,
då hon för förrättning måst företaga färd, som överstigit en kilometer,
vara berättigad att erhålla antingen fri skjuts eller ersättning för resekostnader
enligt taxa, som fastställes av medicinalstyrelsen. Slutligen
skall distriktsbarnmorska äga rätt att åtnjuta semester under sammanlagt
en månad årligen på tid, som barnmorskestyrelsen bestämmer.
Angående bestridandet av distriktsbarnmorskornas avlöningsförmåner
skall primärkommunernas skyldighet härutinnan upphöra. Av statsmedel
skola utgå distriktsbarnmorska tillkommande kontant lön intill ett belopp
av minst 1,800 kronor samt ålderstillägg. Övriga henne tillkommande avlöningsförmåner
samt kostnader för telefon och förbrukningsartiklar skola
bestridas av vederbörande landsting eller stad, som ej deltager i landsting.
Distriktsbarnmorskas resekostnad skall bäras av den kvinna, hon vårdat,
dock endast där färden överstigit en kilometer.
Den kontanta lönen skall ej vidare till någon del utgå i form av
tjänstgöringspenningar utan skall, tillika med gottgörelsen för förbrukningsartiklar,
i sin helhet tillhandahållas distriktsbarnmorskan månadsvis
i efterskott. Ålderstillägg skall utgå i samma ordning som hittills.
Inom varje landstingsområde skall finnas det antal reservbarnmorskor,
medicinalstyrelsen efter förslag av barnmorskestyrelsen bestämmer.
Då medicinalstyrelsen så prövar nödigt, skall det sagda gälla
även beträffande stad, som ingår i distriktsindelningen men ej deltager
i landsting. Reservbarnmorskorna skola fullgöra distriktsbarnmorskornas
åligganden, då dessa åtnjuta semester eller eljest förfall för dem
föreligger, och skola i övrigt vara skyldiga tjänstgöra inom förlossningsvården
efter anvisning av barnmorskestyrelsen. I fråga om reservbarnmorskas
tillsättande, åligganden och avlöningsförmåner samt de senares
bestridande skola i tillämpliga delar gälla samma bestämmelser, som
föreslagits beträffande distriktsbarnmorska. Under tid, då reservbarnmorska
tjänstgör å annan ort än den där hon är bosatt, skall hon förses
med möblerat rum jämte värme och lyse. När dylik tjänstgöring
avser fullgörande av distriktsbarnmorskas åligganden under det denna
åtnjuter semester eller eljest förfall för henne föreligger, skall nämnda
rum med värme och lyse tillhandahållas av distriktsbarnmorskan. I övriga
fall skall det åligga vederbörande landsting eller stad utanför landsting
att tillhandahålla reservbarnmorskan nämnda förmåner. För kostnader
i anledning av färd från bostadsorten till annan tjänstgöringsort
16
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
och åter eller mellan två dylika tjänstgöringsorter skall reservbarnmorska
erhålla ersättning av vederbörande landsting eller stad utanför
landsting, efter vad som föreskrives i gällande resereglemente beträffande
rese- och traktamentsklass III F.
I fråga om de distrikts- och reservbarnmorskor, som redan antagits
vid tiden för den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande, föreslås vissa
övergångsbestämmelser. Sålunda skola de nya bestämmelserna
gälla beträffande dessa barnmorskor utan hinder av att de icke uppfylla de
föreslagna behörighetsvillkoren för tjänst såsom distrikts- eller reservbarnmorska,
och skall jämväl efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande
till sådan tjänst få antagas barnmorska, som varit behörig därtill
enligt äldre bestämmelser. Distrikts- eller reservbarnmorska, som
nyss angivits och som icke uppfyller de berörda behörighetsvillkoren,
skall dock vara underkastad vissa inskränkningar i fråga örn avlöning
och andra förmåner. Sådan barnmorska skall nämligen i kontant lön
erhålla minst 1,500 kronor för år jämte två ålderstillägg, vartdera å 100
kronor, efter 5 och 10 års väl vitsordad tjänstgöring. Kontant lön intill
ett belopp av 1,500 kronor samt ålderstillägg skola utgå av statsmedel.
Därjämte skall dylik barnmorska av vederbörande landsting
eller stad utanför landsting erhålla de övriga avlöningsförmåner och
kostnadsersättningar, som föreslagits för distriktsbarnmorska, dock icke
möblering av bostaden. Semester skall få åtnjutas under 14 dagar årligen
på tid, som barnmorskestyrelsen bestämmer. Har distriktsbarnmorska,
varom nu är fråga, förordnats att biträda i förebyggande barnavårdsverksamhet,
skall därför utgå ersättning enligt de bestämmelser,
som skola gälla rörande denna verksamhet.
Såsom övergångsbestämmelser föreslås därjämte en viss reglering av
kommunbarnmorskornas förhållanden. Där en eller flera barnmorskor,
som äro fast anställda av kommun eller kommuner enligt 1908
års lag angående kommuns skyldighet i fråga örn anställande av barnmorska,
vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande finnas inom område,
vilket enligt fastställd distriktsindelning skall utgöra ett barnmorskedistrikt,
skall detta icke utgöra hinder för anställande av distriktsbarnmorska
för området under förutsättning, att från distriktsbarnmorskans
verksamhet undantages biträde vid förlossningar inom den eller de kommuner,
där enligt nyssnämnda lag anställd barnmorska alltjämt tjänstgör.
Vidare föreslås, att sådan kommunbarnmorska skall åtnjuta dels
löneförmåner av vederbörande kommun eller kommuner enligt 3 § förenämnda
lag, dels ock, under villkor att hon inom sitt område utan särskild
ersättning lämnar förvård åt havande kvinnor, biträder vid förlossning
i hemmet ävensom lämnar eftervård åt havande kvinnor, som förlösts
i hemmet, av statsmedel 400 kronor örn året jämte ersättning enligt av
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
17
medicinalstyrelsen fastställd taxa för sålunda lämnad hjälp. Slutligen
bör kommunbarnmorska, om hon frivilligt avgår från sin befattning
efter uppnådda 55 levnadsår, vara berättigad att från statens pensionsanstalt
av statsmedel erhålla pension jämte tilläggsförmåner därå efter
samma grunder, som skola gälla beträffande distriktsbarnmorska, därvid
statens pensionsanstalt skall fastställa, vilken tid hon skäligen må tillgodoräkna
såsom tjänsteår. Från sålunda beräknat pensionsbelopp skall
avdrag göras för de pensionsförmåner, som barnmorskan vid avgången
må komma i åtnjutande av på grund av att hon varit delägare i barnmorskornas
pensionsanstalt. Det nu sagda skall dock icke gälla beträffande
sådan barnmorska, vars befattning redan är förenad med pensionsrätt
jämlikt reglementet för statens pensionsanstalt eller som på grund
av att hon varit delägare i barnmorskornas pensionsanstalt är berättigad
till pensionsförmåner med högre belopp än här fastställts.
Slutligen har kommissionen berört omorganisationens inverkan på de
privatpraktiserande barnmorskorna. Enligt kommissionens uppfattning
kan tillämpandet av principen fri barnmorskevård vara av väsentlig
betydelse endast för de privatpraktiserande barnmorskorna i de
städer, där distriktsbarnmorskor icke äro anställda och där den bestämmelsen
kommit till användning, att undantag från distriktsindelningen
medgivits av medicinalstyrelsen, under villkor att respektive stad träffat
avtal med tillräckligt antal i staden praktiserande barnmorskor att mot
viss fastställd taxa betjäna barnaföderskor, eller där annan av medicinalstyrelsen
godkänd anordning för nämnda ändamål må hava vidtagits.
Frågan örn anställande av barnmorskor för den kostnadsfria barnmorskevården
i förenämnda städer torde lämpligast, liksom nu är fallet
beträffande undantagande från distriktsindelningen, böra överlämnas till
medicinalstyrelsens prövning. Vilken anställningsform, som bör komma
till användning, torde få bliva beroende på de lokala förhållandena, och
kommissionen påpekar härvid tre möjliga lösningar: antingen anställande
av distriktsbarnmorskor, såsom i Norrköping nu är fallet, eller avtals
träffande med privatpraktiserande barnmorskor, enligt vad för närvarande
tillämpas i Stockholm, eller ock sådant samarbete med den slutna
barnbördsvården, att i denna verkande barnmorskor även omhänderhava
den kostnadsfria öppna barnmorskevården. Beträffande statsbidraget
till den öppna barnbördsvården i de städer, varom här är fråga,
anser kommissionen lämpligast, att medicinalstyrelsen vid lämnande av
medgivande till undantag från distriktsindelningen samtidigt fastställer
det antal befattningshavare, som av styrelsen anses vara erforderligt
för vårdens tillgodoseende.
1 anledning av befolkningskommissionens förslag avgivna yttranden
och framställningar redovisas i propositionen sid. 75—84.
Bihang till riksdagens protokoll 1037. 6 sami. Nr 121. -
18
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
Departementschefen har i stort sett biträtt kommissionens förslag,
ehuru han på flera väsentliga punkter förordat avvikelser därifrån.
Departementschefen yttrar sålunda bland annat:
Kommissionens förslag innebär i första hand en utvidgning av distriktens
omfattning. Distriktsindelningen skall liksom enligt gällande
bestämmelser fastställas av medicinalstyrelsen, som därjämte har
att bestämma antalet barnmorskor för varje distrikt. På medicinalstyrelsen
skall det sålunda ankomma att företaga den avvägning av olika
intressen, som är avgörande för distriktens storlek och antalet barnmorskor
inom de skilda distrikten. Såsom vägledande härvid har medicinalstyrelsen
i sitt yttrande betraktat kommissionens beräkning av
barnmorskas lön efter ett årligt antal förlossningar av 35. Svenska
provinsialläkarföreningen har däremot ansett, att vid nyindelningen av
distrikten och bestämmandet av barnmorskornas antal varje barnmorska
bör som normalantal beräknas erhålla omkring 50 förlossningar per år,
inom ödemarksdistrikten kanske 25. Jämväl från andra håll, såsom av
statskontoret, har framhållits angelägenheten av att antalet barnmorskedistrikt
minskades i mera väsentlig utsträckning. En sådan minskning
synes även vara av omständigheterna påkallad. Att ge bestämda direktiv
till ledning för medicinalstyrelsens prövning av hithörande ärenden
synes dock ej lämpligt eller ens möjligt. Avgörandet härutinnan
torde få lämpas efter de i varje fall rådande förhållandena. Helt allmänt
torde likväl kunna sägas, att ett utbyggande av den slutna förlossningsvården
i den omfattning som föreslagits nödvändiggör en betydande
utvidgning av barnmorskedistrikten och därav följande begränsning
av dessas antal. Med den genomgripande omläggning av
landsbygdens kommunikationsväsen, som inträtt och alltjämt pågår,
lära några avgörande betänkligheter icke kunna anföras mot en dylik
ordning. Emellertid torde å andra sidan behörig hänsyn böra tagas till
kravet på lätt tillgängligt biträde vid förlossning i hemmen. Vid tillgodoseende
av detta krav bör dock städse beaktas, att barnmorskornas
sysselsättning i förlossningsvården blir av den omfattning, att deras yrkesskicklighet
såvitt möjligt upprätthålles.
Beträffande genomförandet av den nya distriktsindelningen synes mig
av särskild betydelse vara, att indelningen redan från början i görligaste
mån lämpas efter de förhållanden, som kunna antagas bli mera
bestående i framtiden, så att upprepade förflyttningar av barnmorskestationerna
undgås. Det närmaste hindret för en dylik anpassning redan
nu torde vara det jämförelsevis stora antal befattningshavare, som därav
beröres. Att vid omorganisationens genomförande utan vidare entlediga
det övertaliga antalet befattningshavare kan tydligen ej komma i fråga.
Ej heller synes med hänsyn till den ringa pension, som utgår till distriktsbarnmorska,
förtidspensionering böra tillgripas. Däremot torde
böra förutsättas, att sådan barnmorska efter omorganisationens ikraftträdande
ej vidare medges rätt att kvarstå i tjänst efter uppnådd pensionsålder,
55 år. Genom medicinalstyrelsens försorg har jag låtit verkställa
utredning örn det antal distriktsbarnmorskor, som i dylikt fall
skulle komma att avgå ur tjänst under de närmaste åren. Denna utredning
visar, att av nuvarande distriktsbarnmorskor 54 den 1 januari
1938 samt ytterligare 59 den 1 januari 1939 skulle ha uppnått den nyss
Statsutskottets utlåtande Nr 181.
19
angivna åldersgränsen. Därjämte synes mig böra föreskrivas, att distriktsbarnmorska,
som övergår å den nya lönestaten, skall vara skyldig underkasta
sig förflyttning till annat distrikt eller sjukvårdsanstalt inom länet.
Till påskyndande av den framtida distriktsindelningens genomförande
torde vidare, i analogi med vad av statsmakterna bestämts rörande
lärare vid folkskola, böra meddelas bestämmelser angående ledigförklarande
av distriktsbarnmorsketjänst med ansökningsrätt allenast för nuvarande
innehavare av sådan tjänst. Vidtages tillika under de närmaste
åren en begränsning i utexamineringen av barnmorskor, vilket jag finner
påkallat, lär inom en jämförelsevis kort tid förutsättningar vara för
handen för utvidgning av distrikten och därav följande successiv begränsning
av barnmorskornas antal efter de förhandenvarande förhållandena.
Jag vill i detta sammanhang nämna, att Kungl. Majit på
min hemställan genom beslut den 30 december 1936 föreskrivit bland annat,
att ledig distriktsbarnmorsketjänst icke må återbesättas med ordinarie
innehavare i annan ordning än genom transport av sådan befattningshavare
från annat distrikt.
I fråga örn tillsättande av distriktsbarnmorska vill jag erinra
örn vad jag nyss anfört rörande vikten av att anställningsvillkoren icke
lägga hinder i vägen för barnmorskestyrelsen att, när omständigheterna
det påkalla, verkställa förflyttning av barnmorska från ett distrikt till
annat sådant inom samma län. Att distriktsbarnmorska bör vara
underkastad skyldighet att efter barnmorskestyrelsens bestämmande
inom sitt tjänstgöringsområde biträda än i sluten och än i öppen förlossningsvård
får anses givet. Jag förutsätter ock, att anordningar vidtagas
för samverkan mellan vederbörande organ, då fråga är om barnmorska,
som avses tjänstgöra såväl i öppen vård som å barnbördsanstalt.
Att på sätt från något håll påyrkats gå till förkortning av den
gällande uppsägningstiden av sex månader synes däremot knappast
överensstämma med billighet.
Beträffande de kontanta löneförmåner, som skola tillkomma distriktsbarnmorska,
ha erinringar främst riktats mot den av kommissionen
föreslagna anordningen med fast lön oberoende av arbetsprestation. Härvid
har särskilt framhållits såsom mindre rättvist, att en del av de nuvarande
distriktsbarnmorskorna vid en dylik anordning skulle få vidkännas
en med hänsyn till deras arbetsbörda opåkallad löneminskning.
Erinran har ock framställts mot förslaget örn olika lön för nuvarande
och blivande befattningshavare.
Med den ståndpunkt till frågan örn utbildningens ordnande, jag i det
följande intager, kan jag icke förorda det av befolkningskommissionen
angivna sättet för avlöningsfrågans lösning genom två skilda löneplan,
ett högre för de framdeles utbildade och ett lägre för de nu tjänstgörande.
Jag vill i stället föreslå, att principiellt ett och samma grundbelopp
fastställes för samtliga distriktsbarnmorskor under hänsynstagande
till nu stadgad utbildning. Lämpligen synes man därvid kunna
utgå från den kontanta grundlön ä 1,500 kronor, som av kommissionen
förordats för de nuvarande distriktsbarnmorskorna; i denna ingiir en
beräknad ersättning för mödravård å 200 kronor och för utebliven inkomst
av praktik å 350 kronor. Man torde tillika böra räkna med tre
ål derstin ägg, vartdera å 100 kronor efter respektive tre, sex och nio års
tjänstgöring såsom distriktsbarnmorska. Då vidare fog synes föreligga
20
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
för de framställda kraven på en gradering av den kontanta lönen efter
arbetsbördan, har jag ansett mig böra i viss utsträckning tillmötesgå
desamma. Jag har därvid funnit mig böra föreslå, att en tilläggsersättning
skall utgå beräknad efter antalet förlossningar så, att för
varje förlossning utöver 25, vid vilken distriktsbarnmorska under loppet
av ett kalenderår biträtt, skall beräknas ett tillägg till lönen av 10
kronor, dock högst 300 kronor för år. På så sätt skulle i de mest arbetstyngda
distrikten den totala avlöningen komma att uppgå till samma
belopp som gäller i fråga örn distriktssköterska. Till de distriktsbarnmorskor,
som efter vad i det följande utvecklas kunna komma att
tills vidare tågås i anspråk för förebyggande barnavård, lär rimligen
särskild ersättning härför böra utgå. Jag vill föreslå, att denna beräknas
efter 300 kronor för år, dock att sådan ersättning jämte tilläggsersättning
för ökat arbete med förlossningar icke må sammanlagt utgå
med mer än 300 kronor för år. Genom nu förordade åtgärd skulle jämväl
distriktsbarnmorskor, som komma att sysselsättas i barnavården, erhålla
ersättning enligt de för distriktssköterska stadgade grunder. Ingen befogad
erinran synes mig i och för sig kunna göras emot att de distriktsbarnmorskor,
vilka i ena eller andra avseendet hava en väsentligt
mindre arbetsbörda, också erhålla en lägre årsavlöning. Emellertid lärer
icke kunna uteslutas, att den nu för dessa förordade kontanta avlöningen
kommer att understiga den hittills utgående, framförallt då vederbörande
befattningshavare åtnjutit högre lön än den stadgade minimilönen.
Billighetsskäl synas mig därvid tala för att landstingen i sådana
fall bereda de nuvarande tjänstinnehavarna skäligt personligt lönetillskott.
Hinder lär ej möta för att jämväl beloppet av sådant lönetillskott
ställes i relation till det utförda arbetet.
Vidkommande naturaförmånerna finner jag ej anledning föreligga att
frångå kommissionens förslag. Emellertid må erinras, att även de förmåner,
som föreskrivits skola utgå in natura, äro att anse såsom minimiförmåner.
För de i den öppna förlossningsvården sysselsatta distriktsbarnmorskorna
torde det sålunda få anses skäligt, att tillgång till särskilt
rum för mottagning beredes. I all den utsträckning så är möjligt
bör distriktsbarnmorska även åtnjuta fri telefon. Skäl synas icke föreligga
att, på sätt från några håll påyrkats, meddela bestämmelse om
visst minimibelopp beträffande kontantersättningen för naturaförmånerna
utan torde, såsom kommissionen föreslagit, beloppet i alla fall
böra beräknas efter ortens pris. I detta sammanhang vill jag framhålla,
att hinder ej lär möta för en anordning, enligt vilken endast
vissa av de ifrågavarande förmånerna utgå in natura och de övriga
ersättas med kontant belopp. Sålunda synes det i flera fall kunna vara
lämpligt att, i stället för tillhandahållande åt distriktsbarnmorska av
möbler, åt henne beredes en kontant ersättning för denna förmån. Jag
anser mig emellertid böra betona, att krav icke heller framdeles kunna
från befattningshavarens sida framställas på evalvering av naturaförmåner
i penningar. Bestämmandet härutinnan tillkommer helt huvudmannen.
Uppkommer tvist örn utgörande och beskaffenhet av naturaförmånerna
eller om ersättning för dessa förmåner, bör, såsom förslaget
innehåller, frågan hänskjutås till medicinalstyrelsens avgörande.
I fråga om avlöningsförmånernas bestridande ha i främsta rummet
erinringar framställts mot primärkommunernas befriande från bidrags
-
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
21
skyldighet i förevarande hänseende. Dylikt frigörande av distriktsbarnmorskorna
från direkt beroende av dessa kommuner torde emellertid
vara en nödvändig förutsättning för den eftersträvade anpassningen
av distrikten efter arbetets omfattning. Såsom jag redan antytt, kräver
nämligen dylik anpassning jämväl skyldighet för distriktsbarnmorskorna
att låta förflytta sig från ett distrikt till annat sådant i samma
län. Härtill kommer, att det önskade samarbetet mellan den slutna
och den öppna vården säkerligen skulle försvåras, därest rent primärkommunala
intressen skulle kunna göra sig gällande vid disponerandet
av barnmorskornas arbetskraft. För övrigt anser jag de skäl, som anförts
till stöd för sjukvårdskommitténs, av befolkningskommissionen och
medicinalstyrelsen förordade förslag till fördelning av kostnaderna för
barnmorskeväsendet mellan staten och landstingen, övertygande. Erinras
må härvid, att landstingen komma att vara oförhindrade att helt
eller delvis utbyta naturaförmånerna mot kontant ersättning. Att resekostnaderna
för biträde i barnaföderskas hem skola åvila den kvinna,
som vårdats, står i överensstämmelse med det tidigare av mig anmälda
förslaget örn moderskapspenning och mödrahjälp, därvid ersättningen
åt mödrar beräknats med hänsyn tagen till förevarande kostnader.
Skulle framdeles efter genomförandet av en väsentligt förändrad distriktsindelning
yppas behov av bidrag till resekostnadernas bestridande
för mera avlägset boende, synes man då böra överväga åtgärder i sådant
syfte. Vid resa för tjänstgöring å anstalt bör motsvarande kostnad
åvila vederbörande huvudman.
Någon anledning för staten att hålla kommun skadeslös för sådan förlust,
som kan uppkomma därigenom, att nuvarande barnmorskebostad
efter omregleringen icke vidare användes för sitt ändamål, synes mig
icke föreligga. Jag kan sålunda, i anslutning till statskontorets härutinnan
uttalade mening, ej biträda kommissionens förslag i denna del.
Beträffande ordningen för den kontanta lönens utgående finner jag i
likhet med kommissionen, att någon uppdelning i lön och tjänstgöringspenningar
ej vidare bör ske. Då ålderstillägg för distriktssköterska
redan bestämts skola utgå först med ingången av nytt kalenderår, torde
motsvarande bestämmelse alltjämt böra gälla jämväl för distriktsbarnmorska.
Likaså anser jag mig böra följa kommissionens förslag i fråga
om lönens utbetalande. Denna, som för närvarande utbetalas i förskott,
bör sålunda hädanefter utgå i efterskott för månad. Vid övergången
till det nya utbetalningssättet synes, i principiell anslutning till kommissionens
förslag, distriktsbarnmorska böra av statsmedel åtnjuta ett
belopp, motsvarande vad hon enligt dittills gällande bestämmelser av
minimilön skulle hava uppburit i förskott för januari månad 1938. Ät
medicinalstyrelsen torde böra uppdragas att utfärda de bestämmelser,
som härför kunna erfordras.
Från några håll har gjorts gällande, att reservbarnmorskornas
lön av kommissionen satts väl hög med hänsyn till att dessa barnmorskor
icke kunna antagas fa full sysselsättning. Visst fog finnes fölen
sådan uppfattning. Reservbarnmorskornas antal anslås till ett 60-tal.
Egentligt behov av sådana torde knappast föreligga under de närmaste
åren med hänsyn till det stora antalet övertaliga distriktsbarnmorskor.
Nya reservbarnmorskor lära därför endast i undantagsfall böra anställas
och då endast för en kortare tid åt gången. Bestämmelser i sådant
22 Statsutskottets utlåtande Nr 121.
syfte har av Kungl. Majit meddelats i samband med förenämnda beslut
den 30 december 1936. I fråga om reservbarnmorskor, som anställts
före denna tidpunkt, tala billighetsskäl för att de icke uppsägas från
sina befattningar. Då emellertid den nu stadgade minimilönen 500
kronor, varav 100 kronor utgå av statsmedel, synes väl låg, vill jag ej
motsätta mig en förhöjning av densamma till 1,000 kronor, med rätt
för vederbörande befattningshavare att vid tjänstgöring komma i åtnjutande
av vikariatsersättning efter 600 kronor för år. Såväl den kontanta
lönen som vikariatsersättningen torde, i enlighet med förenämnda
principer för kostnadernas fördelning, böra bestridas av staten. Beträffande
reservbarnmorska tillkommande naturaförmåner ifrågasätter
jag ingen ändring i nu gällande bestämmelser. Vad angår de reservbarnmorskor,
som komma att anställas, sedan distriktsbarnmorskornas
antal reducerats i planmässig utsträckning, har jag ingenting att erinra
emot kommissionens förslag, att till dem utgår enahanda kontant avlöning
som till distriktsbarnmorska.
Förefintligheten av de s. k. kommunbarnmorskorna utgör, såsom
från flera håll framhållits, ett hinder för ett rationellt genomförande av
den föreslagna omorganisationen av barnmorskeväsendet. Denna form
för anställning av barnmorskor synes även böra avvecklas så snart som
möjligt. En utväg vore måhända att hålla kommunbarnmorskorna helt
utanför den nya distriktsindelningen. Detta torde dock möta svårigheter,
därest principen örn fri förlossningsvård allmänt skall kunna upprätthållas.
I stället synes den väg, kommissionen anvisat, böra beträdas.
Dock torde sådan kommunbarnmorska, som vid tidpunkten för
omorganisationens ikraftträdande uppnått 55 år, icke med bidrag av
statsmedel böra beredas pension, såvida hon ej samtidigt avgår från sin
befattning. Endast de kommunbarnmorskor, som ej fyllt 55 år, skulle
sålunda inordnas i den nya organisationen, varemot de övriga skulle
bli hänvisade att, därest de ej föredrogo att omedelbart avgå med pension,
arbeta under konkurrens med distriktsbarnmorskorna, i vilkas åligganden
skulle ingå att lämna fri förlossningsvård. Vid en dylik anordning
synes kunna förväntas, att kommunerna i stor utsträckning komma
att begagna sig av den möjlighet de lära äga att entlediga de kommunbarnmorskor,
som vid den nya organisationens ikraftträdande kunna
beredas pension genom statens försorg. Beträffande de fåtaliga kvarstående
kommunbarnmorskorna torde bestämda villkor böra uppställas
för ökat bidrag av statsmedel till avlöningen. Sålunda bör krävas att
de skola äga skyldighet avgå med pension vid fyllda 55 års ålder.
Vad slutligen angår de privatpraktiserande barnmorskorna,
kan jag ansluta mig till kommissionens ståndpunkt i de frågor, som
härmed äga samband. Däremot kan jag ej biträda den i yttrandena
framkomna meningen, att dessa barnmorskor av statsmedel skulle beredas
ersättning för den minskning i arbetsinkomst, de kunna få vidkännas
såsom en följd av att fri förlossningsvård kommer en var barnaföderska
till del.
De närmare grunderna för statsbidrag till avlöning åt distrikts- och
reservbarnmorskor m. m. framgår av ett vid propositionen fogat förslag
till kungörelse i ämnet (sid. 149—151). Förslag till den ändrade lag
-
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
23
stiftning, som föranledes av ifrågavarande förslag, har av Kungl. Maj:t
framlagts i propositionen nr 40. Frågorna örn distrikts- och reservbarnmorskornas
samt kommunbarnmorskornas pensionering har upptagits till
behandling i propositionen nr 257.
I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag har utskottet till
prövning förehaft
dels den av fröken Hesselgren m. fl. väckta motionen II: 412, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta att statsbidraget till distrikts- eller
reservbarnmorskas avlöning skall utgå med 1,800 kronor pr år jämte
ålderstillägg,
dels ock den av herr Mäler m. fl. väckta motionen II: 413, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring i de av Kungl. Majit i proposition
nr 39 föreslagna grunderna för statsbidrag till sluten och öppen barnbördsvård
m. m., att barnmorskas resekostnader vid förrättning i barnaföderskas
hem, där detta är beläget på större avstånd från stationsorten,
ersättes med allmänna medel.
Vid beräknandet av distriktsbarnmorskas kontanta grundlön har departementschefen
utgått från nu gällande minimilön, 950 kronor per år,
samt därtill lagt dels 350 kronor såsom ersättning för utebliven taxeinkomst,
dels ock 200 kronor såsom ersättning för avgiftsfri förvård. Ersättningsbeloppet
för mistad taxeinkomst grundar sig å en av befolkningskommissionen
verkställd utredning, som utvisar, att inkomsten av
gällande barnmorsketaxa för samtliga barnmorskedistrikt i 22 landstingsområden,
beträffande vilka uppgifter i förevarande hänseende lämnats,
under år 1934 uppgått till i genomsnitt 319 kronor per år och distrikt. Utöver
den sålunda bestämda grundlönen förutsättes enligt förslaget utgå
dels en tilläggsersättning av 10 kronor för varje förlossning utöver 25,
vid vilken distriktsbarnmorska å eller utom anstalt biträtt under kalenderåret,
dock högst 300 kronor, dels ock tre ålderstillägg å vartdera 100
kronor. Reservbarnmorska, som fast anställes efter genomförd omreglering
av barnmorskedistrikten, förutsättes erhålla samma löneförmåner
som distriktsbarnmorska. För de nu anställda reservbarnmorskorna föreslås
däremot en något lägre lön bestående av, förutom naturaförmåner, en
kontant lön av minst 1,000 kronor pr år samt särskild tjänstgöringsersättning,
beräknad efter 600 kronor pr år.
Såsom av det följande framgår, är utskottet icke berett att nu
förorda en så genomgripande omläggning av barnmorskeutbildningen,
som befolkningskommissionen föreslagit. Med denna utgångspunkt synes ut
-
Utskottet.
24
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
skottet de av Kungl. Majit föreslagna löneförmånerna motsvara vad som
rimligen kan komma i fråga vid jämförelse med befattningshavare inom
närstående områden, särskilt distriktssköterskorna. Härav följer, att utskottet
icke anser sig kunna tillstyrka bifall till det i motionen II: 412
framställda yrkandet, att statsbidrag till distrikts- och reservbarnmorskas
avlöning skall utgå med 1,800 kronor jämte ålderstillägg. I likhet med
departementschefen finner utskottet emellertid billighetsskäl tala för att
landstingen bereda de nuvarande barnmorskor, som med Kungl. Majits
förslag skulle komma i åtnjutande av lägre löneförmåner än för närvarande,
ett skäligt personligt lönetillskott.
Vad härefter angår motionen II: 413, kan utskottet icke frånkänna det
däri framställda yrkandet örn ersättning av statsmedel för barnmorskas
resekostnader vid förlossning i avlägset boende barnaföderskas hem visst
fog. Onekligen bliva de barnaföderskor, som bo på ett mera avsevärt avstånd
från distriktsbarnmorskas stationsort, försatta i betydligt sämre
ekonomiskt läge än dem, som hava sitt hem på ett nära avstånd från
distriktsbarnmorska. Utskottet vill erinra, att riksdagen i anledning av
en vid innevarande års riksdag väckt motion, II: 224, hos Kungl. Majit
hemställt om utredning angående ändrade grunder‘för statsbidrag till
lindring av mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader,
varvid syftet bland annat varit att i resekostnadshänseende bereda
en mera effektiv lindring åt dem, som bo på längre avstånd från läkares
stationsort (riksdagens skrivelse nr 5, punkt 115). Då det synes lämpligt,
att här berörda resekostnadsfrågor beaktas i ett sammanhang, har utskottet
härmed velat rikta Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på det i motionen
II: 413 framlagda spörsmålet.
I de delar, vilka icke här särskilt berörts, tillstyrker utskottet Kungl.
Majits förslag.
V. Förebyggande mödra- och barnavård.
Det av Kungl. Majit framlagda förslaget rörande förebyggande mödraoch
barnavård bygger bland annat på den försöksverksamhet på området,
som med anlitande av statsmedel bedrivits genom styrelsens försorg i Kalmar,
Malmöhus, Skaraborgs och Norrbottens län.
Såsom en grundläggande princip för mödravårdens anordnande förordas,
att sådan vård skall stå alla mödrar till buds å ett tidigt stadium.
Den förebyggande barnavården anses tillsvidare böra begränsas till det
första levnadsåret. Det skall dock stå vederbörande huvudman fritt att, i
den mån förhållandena så medgiva, upplåta tillgängliga barnavårdscentraler
även för barn i förskolåldern.
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
25
För verksamhetens utövande föreslås följande olika organisationstyper:
a) mödravårdscentral, typ I, och barnavårdscentral, typ I, med verksamhet
huvudsakligen förlagd till mottagnings- eller polikliniklokaler i
anslutning till barnbördshus eller barnbördsavdelning vid sjukhus beträffande
mödravårdscentral samt barnsjukhus eller barnavdelning vid
sjukhus beträffande barnavårdscentral eller ock till andra lämpliga lokaler,
vardera centralen under ledning av specialutbildad, legitimerad läkare
och med erforderligt biträde av sjuksköterska eller, beträffande mödravårdscentral,
av barnmorska;
b) mödra- och barnavårdscentral, typ II, med som regel gemensam,
för ändamålet särskilt avsedd lokal, under ledning av legitimerad läkare
och med erforderligt biträde av sjuksköterska eller, vad angår mödravården,
av barnmorska; samt
c) mödra- och barnavårdsstation, under ledning av tjänsteläkare, i regel
med användande av dennes mottagningslokaler, samt med biträde av
distriktssköterska eller, vad angår mödravården, av distriktsbarnmorska.
Såsom huvudmän för vården föreslås landstingen och städerna utanför
landsting. Ledningen av vården förutsättes närmast tillkomma i landstingsområde
distriktsvårdsstyrelsen eller, där sådan ej finnes eller eljest
särskilda skäl därtill äro, barnmorskestyrelsen samt inom stad, som ej
deltager i landsting, barnmorskestyrelsen, hälsovårdsnämnden eller sjukhusmyndighet.
Kostnaderna för vårdens utbyggande och drift förutsättas i princip fördelade
mellan staten och huvudmännen, landsting dock obetaget att med
vederbörande primärkommuner, dit centraler förläggas, träffa överenskommelser
rörande bestridande av vissa smärre kostnader, såsom lokalhyror
och dylikt. Detsamma gäller för alla huvudmän gentemot stiftelser och
föreningar, som kunna hava intresse för ifrågavarande vårdangelägenhets
ordnande. Däremot anses icke lämpligt att fastställa några avgifter
för dem, som skola anlita vården.
Statsbidrag föreslås utgå dels med ett engångsbelopp till inredning och
utrustning av lokaler för mödra- och barnavårdscentraler intill hälften av
den verkliga kostnaden, dock högst 1,000 kronor för varje central, dels
ock med årligt driftkostnadsbidrag för arvoden åt läkare, sjuksköterskor
och barnmorskor jämte resekostnadsbidrag enligt följande grunder:
1) För varje mödravårdscentral, typ I, utgår till läkare 1,500 kronor,
därest mottagning är anordnad minst två gånger i veckan och eljest det
lägre belopp, medicinalstyrelsen finner skäligt bestämma, samt för barnmorska
eller sjuksköterska 500 kronor.
2) För varje barnavårdscentral, typ I, samt för varje mödra- och barnavårdscentral,
typ II, utgår till läkare 2,000 kronor, därest mottagning är
26
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
Utskottet.
anordnad minst tre gånger i veckan, och eljest det lägre belopp, medicinalstyrelsen
finner skäligt bestämma, samt för sjuksköterska, som åtnjuter
minst de distriktssköterska tillförsäkrade löneförmåner, 1,000 kronor
jämte det eller de ålderstillägg, vartill hon må vara berättigad. Är arbetet
vid central av typ II uppdelat å skilda läkare, har medicinalstyrelsen att
bestämma de belopp, varmed läkarnas arvoden skola utgå.
3) För varje mödra- och barnavårdsstation utgår till läkare 15 kronor
för varje mottagning. Antalet mottagningar fastställes av medicinalstyrelsen
på förslag av vederbörande huvudman.
4) Till resekostnader för hembesök hos spädbarn utgår bidrag för barnavårdscentral,
typ I, mödra- och barnavårdscentral, typ II, samt mödraoch
barnavårdsstation. Bidraget utgår för centraler och stationer inom
Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län med 70 procent, för centraler
och stationer inom Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och
Värmlands län med 60 procent samt för centraler och stationer inom riket
i övrigt med 50 procent av sammanlagda kostnaderna för de resor, vilka
företagits i ovan angivet syfte.
Såsom villkor för statsbidrag skola gälla, att vården är anordnad enligt
en av medicinalstyrelsen godkänd plan samt lämnas kostnadsfritt. Statsbidrag
beviljas och utbetalas av medicinalstyrelsen, som ock skall äga
föreskriva särskilda behörighetsvillkor för vinnande av anställning såsom
sköterska eller barnmorska vid hithörande centraler.
Antalet centraler beräknas efter full utbyggnad uppgå till 115 samt
antalet mödra- och barnavårdsstationer till omkring 250. Under övergångstiden
avses omkring 200 distriktsbarnmorskor, vilka av medicinalstyrelsen
förklarats därtill behöriga, komma att deltaga även i den förebyggande
barnavården. Därför skall sådan barnmorska äga uppbära särskild
ersättning med högst 300 kronor för år, på sätt förut nämnts. Genomförandet
av vården må enligt plan, som godkännes av medicinalstyrelsen,
äga rum etappvis på det sätt, att sådan vård först anordnas inom viss eller
vissa delar av landstingsområde eller stad utanför landsting för att sedermera
efter hand utsträckas till övriga delar av landstingsområdet eller
staden.
Såsom komplement till denna organisation förutsättes en omfattande
upplysningsverksamhet komma att bedrivas under ledning av medicinalstyrelsen
och de lokala huvudmännen.
Den i propositionen förebragta utredningen finner utskottet hava tillfyllest
ådagalagt, att behov av särskild rådgivning åt havande kvinnor
och mödrar med späda barn föreligger. De åtgärder, som Kungl. Majit
härutinnan föreslagit, synas utskottet även vara väl avvägda och ägnade
att leda till ett gott resultat. Vid sådant förhållande och då de förordade
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
27
grunderna för statsbidrag till ifrågavarande verksamhet icke giva utskottet
anledning till erinran, får utskottet tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag
i denna del.
VI. Barnmorskeutbildningen.
Gällande bestämmelser i ämnet innefattas i Kungl. Maj:ts stadga för
barnmorskeundervisningen i riket den 19 augusti 1921 (nr 635). Utbildningen
sker vid barnmorskeläroanstalterna i Stockholm och Göteborg, där
ali undervisning är kostnadsfri. Efter en månads provtjänstgöring pågår
den egentliga utbildningen i 23 månader i följd, varvid såväl teoretisk som
praktisk undervisning meddelas. I den teoretiska undervisningen ske dock
vissa kortare uppehåll under sommaren, vintern och våren. Elev, som
fullständigt genomgått godkänd sjuksköterskeskola, är befriad från provtjänstgöring
samt deltagande i undervisningskursen under de fem första
månaderna. Annan elev må av medicinalstyrelsen efter överlärarens hörande
medgivas enahanda befrielse. En närmare redogörelse för innehållet i
gällande bestämmelser återfinnes i propositionen, sid. 124 och 125.
Befolkningskommissionen föreslår en sådan omläggning av barnmorskeundervisningen,
att densamma uppdelas på en grundläggande utbildning
under minst 2 år vid godkänd sjuksköterskeskola och en därpå följande
specialutbildning under 1 Vi år vid barnmorskeläroanstalt. Beträffande sistnämnda
utbildning förordar kommissionen, att däri ingående teoretisk undervisning
skall givas skild från den praktiska tjänstgöringen. Med tanke
på de uppgifter, som barnmorskorna enligt kommissionens mening för framtiden
skulle få i mödra- och barnavård och såsom deltagare i socialt arbete,
förutsättes vidare undervisning rörande dessa ämnen skola ingå i den teoretiska
kursen. Med beaktande härav har kommissionen ansett följande fördelning
av arbetstiden vid barnmorskeläroanstalt vara lämpligt avvägd,
nämligen
4 mån. teoretisk undervisning.
47^ » barnsängsavdelning och poliklinik.
8 » förlossningsavdelning.
1 ''/s » ferier.
18 mån.
Kommissionen förordar härjämte en sådan förändring av barnmorskeläroanstalts
närmaste ledning, att denna, som tidigare tillkommit överläraren,
nu lägges i händerna på en särskild styrelse, ävensom att överbarnmorskebefattningen
förlänas ökad betydelse och överföres å ordinarie stat.
Kommissionen räknar slutligen med att stipendier skola utgå till barnmorskeeleverna
efter samma grunder som till eleverna vid statens distriktssköterskeskola.
28
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
Efter att ha redovisat de yttranden, som avgivits över befolkningskommissionens
förslag i denna del (sid. 132—133), yttrar departementschefen
bland annat:
Spörsmålet om barnmorskeutbildningens framtida organisation erbjuder
ur olika synpunkter betydande svårigheter. En första förutsättning för att
över huvud kunna rationellt planlägga en utbildning är, att man fixerar
uppgifterna för densamma. Redan i detta avseende vill det förefalla mig,
som om den verkställda utredningen icke skapat önskvärd klarhet, framför
allt vad angår barnmorskas deltagande i det socialhygieniska arbetet.
Att den förebyggande mödravården handhaves av barnmorskorna anses ‘
av alla naturligt. När det åter gäller den förebyggande barnavården, äro
meningarna mera delade. I det föregående har jag emellertid funnit mig
böra principiellt vidhålla min tidigare uttalade mening, att barnmorskorna
icke böra deltaga i det förebyggande barnavårdsarbetet, ehuru jag av praktiska
skäl icke velat utesluta att under de närmaste åren lämpliga och för
ändamålet utbildade barnmorskor tagas i anspråk även för hithörande uppgifter.
Vid sin planläggning av barnmorskeutbildningen synes befolkningskommissionen
åter hava räknat med ett mera stadigvarande användande
av barnmorskor i barnavårdsarbetet. Det finnes otvivelaktigt grund för den
från svenska provinsialläkareföreningen framställda erinringen, att kommissionens
förslag i denna del icke står i överensstämmelse med de anförda
premisserna. Jag är med denna min uppfattning icke beredd att nu förorda
en sådan ändring i barnmorskeutbildningens uppgifter, att densamma skulle
normalt förbereda även för barnavård. Örn visst fog skulle kunna anses
föreligga för en sådan utveckling, så länge det gäller barnen i späd ålder,
ställa sig förhållandena väsentligen annorlunda, då man tänker sig sagda
verksamhet utvidgad till att omfatta hela förskolåldern och skolåldern. På
längre sikt skulle ett enhetligt förebyggande hälsovårdsarbete säkerligen
icke ha något att vinna härpå.
För visso föreligga emellertid även skäl av annan art, som äro ägnade
att öka betänksamheten mot att nu skrida till en omorganisation av den
ifrågasatta innebörden. Förslaget avser, att barnmorskeläroanstalterna hädanefter
skulle helt bygga på delvis genomgången sjuksköterskeskola. Den
självständiga nyrekryteringen till barnmorskeläroanstalterna skulle sålunda
helt försvinna och möjligheterna att vinna utbildning allenast, till barnmorska
praktiskt taget upphöra, med den påföljd att utbildningen förlänges
från 2 till 3 54 år. Redan detta förhållande är otvivelaktigt av beskaffenhet
att ingiva betänkligheter, så mycket mer som enligt vad i vissa yttranden
framhållits avsevärda svårigheter torde komma att möta för eleverna att
förskaffa sig den obligatoriska tjänstgöringen å barnsjukhus inom beräknad
tid; säkerligen lärer utbildningstiden härigenom komma att ytterligare förlängas.
Då därtill kommer att för sjuksköterskeskolorna gälla inträdesfordringar,
som normalt förutsätta ett högre kunskapsmått än folkskolan
meddelar, medan sagda kunskapsmått för närvarande är tillfyllest för inträde
å barnmorskeläroanstalt, får förslaget jämväl till följd, att rekrvteringskretsen
till barnmorskeyrket begränsas på ett icke önskvärt sätt. Jag
hyser visserligen den åsikten, att förstnämnda fordringar måste bestämmas
annorlunda än som skett i ett av medicinalstyrelsen utfärdat normalreglemente
för sjuksköterskeutbildningen och är sinnad förorda jämkningar
i gällande författningsföreskrifter i sådant syfte, men om kraven därvid
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
29
kunna fastställas till full överensstämmelse med vad som nu gäller för
barnmorskeläroanstalterna synes icke klart.
Ytterligare ett skäl talar enligt min mening med särskild styrka emot att
nu vidtaga en mera genomgripande förändring i barnmorskeutbildningens
mål och allmänna anordning. Jag åsyftar därvid det förut berörda förhållandet,
att antalet barnmorskor i landet är så stort, att, enligt preliminära
undersökningar, vid en normal utbyggnad av förlossningsanstalterna den
framtida organisationen förutsättes kräva omkring 600 befattningshavare
mindre än för närvarande. Under de närmaste tio åren lär man därför icke
kunna räkna med något mera nämnvärt nyrekryteringsbehov. Uppenbart
är vid sådant förhållande, att utbildningen från och med 1938 under ett
icke ringa antal år framåt måste avsevärt reduceras.
Man har alltså anledning och jämväl tid att underkasta den föreliggande
frågan ett allsidigt övervägande, varvid särskilt lär böra prövas, huruvida
icke med fördel såväl en kombinerad utbildning, med tanke främst på
sjukvårdsanstalternas behov, som en självständig utbildning för tillgodoseende
av den öppna vården bör komma till stånd.
Den avböjande ståndpunkt jag sålunda funnit mig nödsakad intaga till
det föreliggande förslaget i denna del, utesluter icke, att en partiell omläggning
av barnmorskeläroanstalternas undervisning genomföres, främst i syfte
att avhjälpa de vitsordade bristerna beträffande den teoretiska undervisningens
ordnande. Härutinnan har kritiken förebragt goda skäl, och jag
anser mig därför böra medverka till omedelbara åtgärder i detta syfte.
Genom utfärdande av en ny stadga, avsedd att ersätta 1921 års i mycket
föråldrade reglemente, torde Kungl. Majit kunna skapa förbättrade förutsättningar
för arbetet under utbildningstiden utan rubbning av de huvudgrunder
beträffande lärotid och inträdesfordringar, på vilka gällande reglemente
vilar. De föreslagna förändringarna i läroanstalternas personalorganisation,
vilka åtminstone delvis synas vara oberoende av den ifrågasatta
principiella omläggningen, torde böra närmare prövas i samband med anslagsberäkningen
för budgetåret 1938/1939.
Jämväl i ett annat hänseende föreligger anledning att vidtaga åtgärder.
I syfte att bereda nu anställda, därtill lämpade distriktsbarnmorskor tillfälle
att i den utsträckning detta är möjligt förvärva tillfredsställande utbildning
för ett provisoriskt deltagande i det förebyggande barnavårdsarbetet
måste fortbildningskurser anordnas. Genom medicinalstyrelsens
försorg torde en dylik kompletterande utbildning böra planläggas och en
undersökning verkställas, i vilken utsträckning dc nuvarande distrikts- och
reservbarnmorskorna äro lämpliga och villiga att underkasta sig cn dylik
fortsatt utbildning inom sjukvården, framförallt i spädbarnsvård, barnsjukvård
och social barnavård, samt planer och kostnadsberäkningar för
kursutbildningen utarbetas. Givetvis får man därvid räkna med stipendieunderstöd,
måhända även med åtminstone i viss utsträckning bibehållen
avlöning, men dessa kostnader lära få tagas, därest man i önskvärd omfattning
vill bereda sysselsättning åt nuvarande befattningshavare ii området.
Jag anser mig böra förutsätta, att sagda fortbildningsverksamhet skall
kunna taga sin början under senare halvåret 1938.
I nu berörda angelägenhet torde alltså ett slutligt ställningstagande böra
uppskjutas till cn följande riksdag, bortsett från den omläggning av vissa
delar av barnmorskeläroanstalternas arbete, som jag förordat.
30
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
Utskottet.
Såsom befolkningskommissionen framhållit, har utveckligen inom förlossningsvården
under senare år medfört, att allt större krav i kvalitativt
hänseende kommit att ställas på barnmorskan. Med den av Kungl.
Maj:t föreslagna omorganisationen av nämnda vård kan ock förutses,
att utvecklingen kommer att fortgå i samma riktning. Utan tvivel
föreligger därför ett behov av en förbättrad barnmorskeutbildning.
I likhet med departementschefen hyser utskottet emellertid betänkligheter
gentemot att under nuvarande förhållanden vidtaga en så genomgripande
omläggning av barnmorskeutbildningen, som befolkningskommissionen
föreslagit. En sådan åtgärd synes utskottet bland annat ägnad
att skärpa svårigheterna för de nuvarande barnmorskorna att erhålla
sysselsättning i den slutna barnbördsvården och därmed fördröja övergången
till den nya organisationen. Utskottet har däremot självfallet
icke något att erinra emot en sådan effektivisering av barnmorskeutbildningen
inom gällande ram, som av departementschefen åsyftats. Utskottet
ansluter sig alltså jämväl i denna del till Kungl. Maj:ts ståndpunkt.
VII. Sammanställning av statens kostnader.
Statens kostnader för den slutna barnbördsvårdens utbyggande
ha av befolkningskommissionen uppskattats till sammanlagt 650,000 kronor,
att fördelas på 5 år med 130,000 kronor per år. De modifikationer
i fråga om rätten till byggnadsbidrag, som departementschefen förordat,
beräknas föranleda en minskning av det för ändamålet erforderliga
beloppet till förslagsvis 500,000 kronor. Kostnaderna för de statliga
driftbidragen till förlossningsanstalterna och väntehemmen beräknas
till i runt tal 1,400,000 kronor vid full utbyggnad, motsvarande
bidrag till cirka 2,150 platser under 330 dagar per år. Driftbidragen
under budgetåret 1938/1939 anses approximativt kunna uppskattas till
omkring 1,200,000 kronor.
Med den ståndpunkt beträffande barnmorskedistriktens genomsnittliga
storlek, som departementschefen förordat, beräknas efter genomförd omorganisation
antalet distriktsbarnmorskor kunna nedbringas till omkring
850 samt antalet reservbarnmorskor till ett 50-tal. Då det vidare antages,
att större delen av barnmorskorna komma att biträda vid flera än
25 förlossningar per år samt att barnmorskornas kontanta årsinkomst
från staten, inklusive ålderstillägg, i genomsnitt skall uppgå till omkring
1,800 kronor, uppskattas statens kostnader för den öppna barnbördsvården
efter helt genomförd omreglering av distrikten till (900 X 1,800)
1,620,000 kronor eller i runt tal 1,600,000 kronor.
För de närmaste åren väntas hithörande avlöningskostnader komma
att hålla sig ungefär vid 2,800,000 kronor. I förhållande till budget
-
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
31
året 1937/1938 utgör totalökningen (2,800,000 — 675,000) 2,125,000 kronor.
Av denna summa representerar ett belopp av icke mindre än 1,160,000
kronor en överflyttning av kostnader från landsting och primärkommuner
å staten. Vid sidan av nu nämnd kostnad beräknas för visst antal
år framåt högst 40,000 kronor bli erforderliga för pensionering av kommunalt
anställda barnmorskor.
Vad härefter angår den förebyggande mödra- och barnavården,
uppskattas engångskostnaderna därför till sammanlagt (1,000 X
115) 115,000 kronor, att fördelas på 6 år. Av detta belopp beräknas ungefär
30,000 kronor falla på det första året och 17,000 kronor å vart och
ett av de fem följande. Driftkostnaderna beräknas för centralerna av
typ I och II till omkring 350,000 kronor samt för mödra- och barnavårdsstationerna
till 75,000 kronor, allt efter full utbyggnad. Statens
bidrag till resekostnader i förebyggande barnavård uppskattas till lägst
omkring 50,000 kronor per år vid full utbyggnad, varjämte för upplysningsverksamhet
beräknas ett belopp av 35,000 kronor per år. Sammanlagda
årskostnaderna vid full utbyggnad av mödra- och barnavården
skulle alltså uppgå till (350,000 + 75,000 + 50,000 + 35,000) 510,000
kronor eller i runt tal 500,000 kronor. Härvid har hänsyn icke tagits
till dels det belopp, som åtgår för barnmorskas biträde i förebyggande
mödravård och vilket avses ingå som en del i hennes lön, dels ock det
belopp, som erfordras för arvoden åt barnmorskor, som under övergångstiden
biträda i förebyggande barnavård. Sistnämnda belopp uppskattas
till högst omkring (200 X 300) 60,000 kronor per år. För det
första året angivas kostnaderna för mödra- och barnavården till omkring
150,000 kronor.
Statens totala kostnader för samtliga nu nämnda ändamål skulle
alltså efter full utbyggnad ställa sig ungefär sålunda:
Ändamål Engångskostnad Årlig kostnad
kronor kronor
Sluten förlossningsvård................. 500,000 1,400,000
Öppen >'' — 1,600,000
Mödra- och barnavård......... 115,000_500,000
Summa 615,000 3,500,000
Härtill skulle under en viss övergångstid komma dels 60,000 kronor
för barnmorskas biträde i förebyggande barnavård, dels ock 40,000 kronor
för pensionering av kommunalt anställda barnmorskor. För budgetåret
1938/1939 skulle kostnaderna, inklusive engångsutgifter, uppgå
till sammanlagt omkring (100,000 + 1,200,000 + 2,800,000 + 150,000)
4,250,000 kronor.
Kungl. Maj:ts beräkningar av statens kostnader vid fullt genomförd
organisation föranleda icke annat uttalande från utskottets sida än att
Utskottet.
32
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
beräkningen av kostnaderna för den slutna förlossningsvårdens drift
torde böra uppräknas med ett belopp, som svarar emot den av utskottet
föreslagna höjningen av driftbidraget till barnbördshus, barnbördsavdelningar
vid lasarett och sjukstuga samt förlossningshem.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad utskottet sålunda i skilda hänseenden anfört
får utskottet hemställa,
l:o) att riksdagen må med de erinringar, utskottet anfört,
godkänna de i statsrådsprotokollet över socialärenden
den 15 januari 1937 förordade grunderna för
statsbidrag till sluten och öppen barnbördsvård samt
till förebyggande mödra- och barnavård, att tillämpas
från och med den 1 januari 1938;
2:o) att följande motioner, nämligen
dels inom första kammaren
nr 208 av herr D. Pettersson,
dels ock inom andra kammaren
nr 52 av fru Rönn-Christiansson m. fl.
nr 412 av fröken Hesselgren m. fl. i här behandlad del,
nr 413 av herr Mäler m. fl.,
nr 414 av fru Nordgren samt
nr 415 av herrar Andersson i Rasjön och Fast,
må, i den mån de icke kunna anses besvarade genom
vad utskottet anfört, icke föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 27 april 1937.
På statsutskottets vägnar:
ANDERS ANDERSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Nilsson i Gränebo, Johansson i Fredrikslund, Nilsson i
Malmö, Svensson i Kompersmåla, Bergström, Nilsson i Landeryd, Sandén, Johanson i Faleberg,
harsson i Varberg, von Heland, Bäcklund och Bäckström ; samt
från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Jansson i Falun, Magnusson i Skövde,
Törnkvist, Persson i Falla, Andersson i Höör, Svensson, Andersson i Prästbol, Ward, Norling,
Andersson i Södergård och Danielsson.
Reservation
av herrar J. B. Johansson i Fredrikslund och K. Magnusson i Skövde,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka motionen II: 412 i här behandlad
del.
Stockholm 1937, Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.
371720