Statsutskottets utlåtande Nr 102.

1

Nr 102.

Ankom till riksdagens kansli den 20 april 1937 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrade grunder för statsbidrag till dispensärverksamhet
för tuberkulosens bekämpande jämte i
ämnet väckta motioner.

(3:e avd.)

I en den 29 januari 1937 dagteeknad proposition, nr 85, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att godkänna de
grunder för statsbidrag till dispensärverksamhet för tuberkulosens bekämpande,
som av departementschefen förordats, att tillämpas från och med
den 1 januari 1938.

I samband med Kungl. Majits förevarande förslag har utskottet till behandling
förehaft

dels en inom andra kammaren av herr A. Andersson i Falkenberg m. fl.
väckt motion, nr 422, vari hemställts, att riksdagen vid behandling av
Kungl. Majits nu ifrågavarande proposition måtte uttala sig för att dispensärverksamhet
organiserad enligt den s. k. Hallandstypen och Älvsborgstypen
måtte, intill dess Kungl. Majit och riksdagen annorlunda beslutade,
anses likaberättigad till erhållande av statsbidrag enligt det vid propositionen
fogade förslaget till kungörelse angående statsbidrag till dispensärverksamheten
för tuberkulosens bekämpande;

dels och en inom andra kammaren av herrar A. Törnkvist och E. Hällgren
väckt motion, nr 423, vari hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att andra stycket i § 2 nämnda kungörelse måtte erhålla
följande lydelse:

Centraldispensär benämnes — — — -— — — — — — — — — — —

------eller förlagd till sjukvårdsanstalt. Där särskilda förhållanden

därtill föranleda, må medicinalstyrelsen medgiva, att centraldispensär må
förestås av läkare, som ej äger nyssnämnda behörighet, dock endast under
förutsättning att han prövas äga för befattningen nöjaktig utbildning på
tuberkulossjukdomarnas område.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 6 sami. Nr 102—103.

»54 37 1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 102.

I fråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får
utskottet hänvisa till motionerna.

Den nuvarande organisationen av dispensärverksamheten är icke likformig
utan har utvecklat sig efter något olika linjer inom olika delar av landet.
Den vanligaste formen, den s. k. allmänna länstypen, kännetecknas bland
annat därav, att ledningen av verksamheten handhaves av en av landstinget
utsedd dispensärstyrelse och att sanatorieläkaren vid ett av länets sanatorier
fungerar såsom dispensärledare för länet. Under dispensärstyrelsen sortera
länets samtliga lokala dispensärer och deras lokala styrelser, vanligen kallade
dispensärnämnder, vilkas främsta uppgift synes hava varit att träffa anstalter
för sommarkoloniverksamheten. De lokala distrikten omfatta länets städer
och provinsialläkardistrikt med i de allra flesta fallen tjänsteläkarna anställda
såsom dispensärläkare.

Vid sidan av denna allmänna typ hava i Hallands och Älvsborgs län
utbildat sig speciella organisationsformer. Betecknande för den i Hallands
län använda typen är, att inga lokala dispensärläkare finnas utan att en
enda läkare tjänstgör vid länets samtliga dispensärer. Denne har fullgod
sanatorieläkarkompetens och är sålunda väl förfaren i tuberkulosens speciella
diagnostik och behandling. Två av lokaldispensärerna äro utrustade med
röntgeninstallation, dit fall vid behov kunna överföras för röntgenundersökning.
Den för hela länet anställda dispensärläkarens undersökningar äro
sålunda kvalificerade specialistundersökningar. I Älvsborgs län äro dispensärerna
till antalet fem, av vilka tre äro förlagda till länets tre sanatorier
med respektive sanatorieläkare såsom dispensärläkare. De två övriga äro försedda
med av landstinget anskaffad röntgenutrustning. I båda länen ledes
verksamheten av en av landstinget utsedd dispensärstyrelse.

Till de dispensärer, som icke äro avsedda för städer utanför landsting,
utgår statsbidrag med högst en fjärdedel av dispensärens utgifter för läkaroch
sjuksköterskearvoden, resor i dispensärens tjänst, hyra för och underhåll
av lokal, expedition, nödvändiga sjukvårdsartiklar samt organiserad
tuberkulosförebyggande barnavård. Som villkor för statsbidrag stadgas bland
annat, att dispensären skall förestås av legitimerad läkare samt att där anställda
sköterskor skola lia erhållit såväl fullgod allmän sjukvårdsutbildning
som undervisning vid särskild dispensärkurs. Har landsting inom området
för dispensärens verksamhet anordnat distriktsvård enligt bestämmelserna
i 1935 års distriktsvårdskungörelse (nr 428), må statsbidrag icke utgå för
den del av dispensärens utgifter, som utgöres av arvode till vid dispensären
anställd sjuksköterska och ersättning för dennas resor i dispensärens tjänst.
Utan hinder av denna föreskrift må dock, när medicinalstyrelsen finner
skäl därtill föreligga, statsbidrag tills vidare kunna utgå jämväl för dessa
utgifter, under förutsättning att till sagda sjuksköterskas avlöning statsbidrag
icke utgår enligt distriktsvårdskungörelsen.

Statsutskottets utlåtande Nr 102.

3

Enligt det föreliggande förslaget skall inom varje landstingsområde finnas
minst en s. k. centraldispensär med uppgift att leda uppspanandet av
nya tuberkulosfall samt möjliggöra en tidig och noggrann diagnos. Centraldispensär
skall därför vara utrustad för röntgenundersökning samt förestås
av läkare med behörighet till läkarebefattning vid annat sanatorium än
kustsanatorram och därmed jämförligt sanatorium. En sådan dispensär skall
vidare förfoga över minst en dispensärsköterska och en sjuksköterska med
röntgenutbildning. Centraldispensär kan antingen vara fristående eller förlagd
till sjukvårdsanstalt.

Den lokala dispensärvården kan ombesörjas antingen av en distriktsdispensär,
typ I, som förestås av legitimerad läkare, kallad dispensärläkare
— i regel den tjänsteläkare som är distriktssköterskas förman — och vid
vilken distriktssköterskan tjänstgör såsom sköterska, eller av en distriktsdispensär,
typ II, vid vilken legitimerad läkare — i regel tjänsteläkare —
är dispensärläkare och särskild dispensärsköterska är anställd. Med dispensärsköterska
avses därvid sjuksköterska, som nöjaktigt genomgått fullständig
kurs vid statens distriktssköterskeskola. Den förra typen förutsättes
bliva den normala efter hand som tuberkulosfrekvensen minskas och distriktsvården
utbygges. Typen II, som motsvarar den nu mestadels använda
lokala typen, skall bibehållas endast i den mån tuberkulosfrekvensen i länet
eller andra omständigheter så påfordra. Avgörandet härutinnan skall tillkomma
medicinalstyrelsen efter vederbörande landstings hörande.

Beträffande städer, som deltaga i landsting men hava ett innevånarantal,
överstigande 5,000, och därför falla utanför gällande bestämmelser örn statsbidrag
till distriktsvård, föreslås vissa provisoriska anordningar i avbidan
på att distriktsvården för dessa städers del slutgiltigt ordnas. Städerna
utanför landsting beröras ej av det föreliggande förslaget.

Landstingen förutsättas bliva huvudmän för vården. Den närmaste ledningen
skall utövas av antingen distriktsvårdsstyrelsen eller en av landstinget
utsedd dispensärstyrelse. Det skall tillkomma landstingen att bestämma,
örn och i vilken utsträckning nuvarande dispensärnämnder skola
bibehållas, samt att närmare reglera deras verksamhet. Dispensärverksamheten
skall i sin helhet stå under överinseende av medicinalstyrelsen och
vederbörande förste provinsialläkare.

Till verksamheten föreslås statsbidrag utgå för följande utgifter, nämligen
vid centraldispensär för a) drift och underhåll samt b) kostnader
för medellösa eller mindre bemedlade personers resor till och från dispensären
för undersökning; vid distriktsdispensär, typ I, för a) läkararvode,
b) expedition samt inköp av sjukvårdsförnödenheter ävensom c) organiserad
tuberkulosförebyggande barnavård samt vid distriktsdispensär, typ II,
för a) läkar- och sjuksköterskearvoden, b) sjuksköterskas resor i dispensärens
tjänst, c) hyra och underhåll av dispensärlokal, d) expedition samt inköp
av sjukvårdsförnödenheter ävensom e) organiserad tuberkulosförebyggande
barnavård.

4

Statsutskottets utlåtande Nr 102.

Utskottet.

Med undantag för patients resor till oell från centraldispensär må bidrag
av statsmedel icke utgå för vad som lämnats såsom understöd åt enskilda
personer. Har landsting inom dispensärvårdsområde anordnat distriktsvård
enligt 1935 års kungörelse angående statsbidrag till distriktsvård, må statsbidrag
icke keller utgå för den del av dispensärs utgifter, som utgöres av
arvode till vid dispensären anställd sjuksköterska och ersättning för hennes
resor i dispensärens tjänst, dock att medicinalstyrelsen, när skäl därtill föreligga,
kan liksom nu medgiva visst undantag från denna föreskrift.

Statsbidrag må jämväl kunna utgå för bidrag till avlöning åt av stad
anställd sjuksköterska, vilken efter överenskommelse mellan staden och
distriktsvårdsstyrelse skall utöva dispensärvård inom stad, där landsting icke
anordnat distriktsvård.

Statsbidrag för visst år utgår med högst hälften av det belopp, som återstår,
sedan sammanlagda beloppet av de statsbidragsberättigade utgifterna
under året minskats med summan av under året till bestridande av dessa
utgifter influtna övriga bidrag från kommuner och riksorganisationer, det
anslag, som för ändamålet utgått från landstinget, oberäknat. I län, där
tuberkulosdödligheten i medeltal för senast förflutna femårsperiod med mera
än 25 procent överstigit rikets medeltal för samma tid, kan statsbidraget
ökas med halva det procenttal, varmed länets tuberkulosdödlighet överstigit
rikets medeltal, dock högst med 50 procent. Inberäknat det ordinarie bidraget
kan alltså statsbidraget i dessa län uppgå till 75 procent av förenämnda
utgifter. Statsbidrag beviljas av medicinalstyrelsen. Såsom villkor
för statsbidrag skall gälla, att dispensärvården är anordnad enligt en av
medicinalstyrelsen godkänd plan, innefattande även områdets indelning i
dispensärdistrikt.

Kostnaderna för statens bidrag enligt nu angivna grunder uppskattas för
de närmaste åren efter den nya organisationens genomförande till 800,000
kronor per år, frånsett utgifterna för patients resor till och från centraldispensär.
I förhållande till budgetåret 1936/1937 innebär detta en höjning
med 350,000 kronor, men denna höjning beräknas medföra en i det närmaste
lika stor minskning av landstingens nuvarande utgifter för ändamålet.

Angående förslagets närmare innebörd får utskottet hänvisa till departementschefens
till statsrådsprotokollet gjorda uttalande (sid. 54—64) ävensom
till ett vid protokollet fogat förslag till kungörelse i ämnet (sid. 65—67).

Jämsides med de åtgärder, som vidtagits för beredande av vård åt tuberkulossjuka
å sanatorier och andra sjukvårdsanstalter, har dispensärverksamheten
under en lång följd av år intagit en framträdande plats i kampen emot
tuberkulosen. Såsom departementschefen framhåller, torde det vara en allmänt
omfattande mening, att denna vårdform uppvisat gynnsamma resultat.
Det föreliggande förslaget utgår därför såsom en given förutsättning från
att dispensärverksamheten skall bibehållas. Avsikten är allenast att åstadkomma
en av erfarenheterna betingad rationalisering och effektivisering.

iStatsutskottets utlåtande Nr 102.

5

Såsom en angelägenhet av vikt Ilar framhållits, att dispensärvården erhåller
förbättrade tekniska resurser och speciellt utbildad och sakkunnig
personal. Därigenom skulle framförallt ernås en ökning av dispensärernas
förmåga att ställa tidiga och riktiga diagnoser samt att uppspåra förefintliga
smittkällor av tuberkulos karaktär.

Kravet på en tidig och säker diagnos synes utskottet väl tillgodosett
genom förslaget att inom varje sjukvårdsområde inrätta minst en central
dispensär med tillgång till fullständig röntgenutrustning och under ledning
av läkare med sakkunskap i såväl allmän tuberkulosvård som röntgenteknik.
Allt efter de lokala förhållandena skola dessa centraldispensärer kunna förläggas
till sjukvårdsanstalt eller upprättas fristående utan direkt samband
med sådan anstalt.

Såvitt utskottet kan finna, är det av stor vikt, att centraldispensärerna
ställas under ledning av läkare med tillräcklig kompetens. Betryggande
garantier måste därför skapas för att dessa kompetenskrav tillgodoses. Utskottet
kan därför icke tillstyrka det i motionen II: 423 framlagda förslaget,
att centraldispensär skulle kunna förestås av läkare, som icke ägde
sanatorieläkarkompetens i den utsträckning, som i det vid propositionen
fogade kungörelseförslaget närmare angives.

Det väsentligaste syftet med ifrågavarande motion, som avser i Blekinge
län rådande förhållanden, synes emellertid vara att förhindra, att för länet
fastställes en organisation, som skulle medföra alltför stora kostnader. Utskottet,
som beaktat motionärernas betänkligheter härutinnan, vill understryka
departementschefens uttalande därom, att det vid ordnandet av dispensärarbetet
inom de olika sjukvårdsområdena bör tillses, att den för varje
område lämpligaste organisationen kommer till stånd, under skäligt beaktande
av förefintliga önskemål. Den preliminära plan för centraldispensärernas
utbyggande, som intagits i propositionen, bör följaktligen underkastas
en med hänsyn till de lokala förhållandena inom olika sjukvårdsområden
påkallad omprövning.

Vid sidan av centraldispensärerna skall enligt det föreliggande förslaget
till dispensärverksamhetens ordnande finnas lokala dispensärer under ledning
av vederbörande tjänsteläkare. Dessa lokala dispensärer skola vara
av två slag, antingen distriktsdispensärer av typ I, med tjänsteläkare och
distriktssköterska, eller också distriktsdispensärer av typ II, motsvarande
de nuvarande dispensärerna.

Såsom departementschefen framhållit, kunna olika omständigheter och
förhållanden bliva bestämmande vid avgörandet av frågan, var distriktsdispensärer
i nuvarande form böra bibehållas och var de böra avvecklas.
En viktig sådan omständighet är tuberkulosdödligheten. Överhuvud taget
har förslaget lämnat stor frihet för sådana landstingsområden, vilkas nuvarande
dispensärorganisation enligt vunnen erfarenhet visat sig lämplig och
effektiv — exempelvis organisationerna i Hallands och Älvsborgs län —
att tills vidare oberoende av tuberkulosfrekvensens nedgång bibehålla nuvarande
organisation. I motionen II: 422 har emellertid såsom ytterligare

6

Statsutskottets utlåtande Nr 102.

garanti för att den bestående organisationen må bibehållas föreslagits, att
dispensärverksamhet organiserad enligt Hallands- och Älvsborgstypen skulle,
intill dess Kungl. Maj:t och riksdagen annorlunda beslutade, få anses berättigad
till statsbidrag enligt de nya grunderna. Ehuru utskottet saknar
anledning antaga, att det föreliggande förslaget icke skulle tillgodose berättigade
önskemål i förevarande hänseende, har utskottet velat förorda ett
tillmötesgående av den i motionen gjorda framställningen i så måtto, att
i blivande statsbidragskungörelse intages bestämmelse av innehåll, att statsbidrag
enligt de nya grunderna må utgå till de i Hallands och Älvsborgs
län befintliga organisationerna, intill dess Kungl. Majit annorlunda förordnar.
En dylik föreskrift rubbar icke de för dispensärverksamheten uppdragna
riktlinjerna.

Huvudmannaskapet för dispensärvården skall tillkomma landstingen. Yad
departementschefen härutinnan ävensom i fråga örn dispensärvårdens ledning
och dispensärernas personal anfört, har icke givit utskottet anledning
till erinran,

De föreslagna grunderna för statsbidrags utgående tillstyrker utskottet.
Det synes utskottet välbetänkt, att staten på sätt departementschefen föreslagit
jämväl bidrager till kostnaden för medellösa och mindre bemedlade
personers resor till och från centraldispensär för undersökning. Då statens
bidrag till dessa resor skall utgå efter samma grunder, som föreslagits för
dispensärverksamheten i övrigt, och då således landstingen i princip komma
att svara för hälften av resekostnaderna, är det uppenbart, att det måste
bliva ett landstingens intresse att tillse, att resorna icke genom val av
olämpligt färdsätt onödigt fördyras.

Under åberopande av det anförda och då det föreliggande förslaget i här
ej särskilt omförmälda delar ej givit utskottet anledning till erinran, får utskottet
hemställa,

l:o) att riksdagen må med de erinringar, utskottet ovan anfört,
godkänna de i statsrådsprotokollet över socialärenden den
29 januari 1937 förordade grunderna för statsbidrag till dispensärverksamhet
för tuberkulosens bekämpande, att tillämpas från
och med den 1 januari 1938;

2:o) att herrar Anderssons i Falkenberg m. fl. samt herrar
Törnkvists och Hällgrens förenämnda motioner (H: 422 och 423)
må anses besvarade genom vad utskottet anfört.

Stockholm den 20 april 1937.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS ANDERSON.

Närvarande: Se under utlåtandet Nr 103.