Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.

9

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 9 februari 1937 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om befrielse från avgift
till folkpensioneringen för vissa tjänstemän och arbetare
i statens tjänst m. fl.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 341,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Senander m. fl. hemställt,
att riksdagen måtte från skyldigheten att erlägga avgifter till allmänna folkpensioneringen
befria statstjänstemän, arbetare i statens tjänst och de medlemmar
i privata pensionskassor, som före pensionsreformens ikraftträdande
varit befriade från dylik skyldighet.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.

I lagen den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring, vilken upphört att
gälla den 1 januari 1937, stadgades före upphävandet i 5 § som huvudregel,
att pensionsavgift skulle erläggas av envar från och med det år, under vilket
han fyller sexton år, till och med det år, under vilket han fyller sextiosex år.
Från avgiftsplikt voro, enligt 5 § andra stycket, undantagna ordinarie innehavare
av tjänst, å vilken lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänsteinnehavares
rätt till pension eller lagen den 4 juni 1920 angående rätt till
tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk ägde tillämpning, delägare i arméns
eller flottans pensionskassa samt ordinarie innehavare av prästerlig tjänst
ävensom hustru till sålunda undantagen person. I övrigt ankom det, enligt
5 § tredje stycket, på Konungens prövning, huruvida och under vilka villkor
personer, vilka pension är tillförsäkrad pa grund av anställning i statens
tjänst, finge undantagas från avgiftsplikt enligt lagen.

Tidigare hade dessa stadganden en betydligt vidsträcktare omfattning, och
undantag med stöd av denna tidigare lydelse av stadgandena kvarstodo ända
till lagens upphävande.

Enligt en av 1928 års pensionsförsäkringskommitté i dess betänkande med
förslag rörande revision av den allmänna pensionsförsäkringen (stat. off.
utr. 1934:18) verkställd undersökning uppgick antalet på grund av bestämmelserna
i 5 § andra och tredje styckena från avgiftsplikt till pensionsförsäkringen
undantagna tjänsteinnehavare till mellan 75,000 och 80,000 med följande
fördelning i avrundade tal på olika personalgrupper.

Ordinarie befattningshavare inom den civila statsförvaltningen c:a 45,500

Delägare i arméns och flottans pensionskassor .............. * 8,200

Ordinarie präster .......................................... * 1,900

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 6 8. 2

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.

Befattningshavare i riksdagens verk ........................ c:a 400

Delägare i kommunikationsverkens pensionskassor för icke ordinarie
personal .......................................... » 7,000

Kommunala befattningshavare ............................ » 3,300

Tjänstemän vid enskilda järnvägar ....................... .. . » 11,000

Summa » 77,300

Antalet från avgiftsplikt undantagna hustrur till sådana befattningshavare,
varom här är fråga, hade av kommittén uppskattats till 40,000 å 50,000.

Kommittén föreslog på anförda skäl (sid. 213), att undantag från avgiftsplikt
på grund av tjänsteanställning icke skulle inrymmas i lagstiftningen.

En ledamot av kommittén (fru Nordgren) reserverade sig mot kommittéförslaget
i denna fråga (betänkandet sid. 325—326).

Genom proposition nr 217 framlades för 1935 års riksdag förslag till lag
om folkpensionering. Vad angår frågan om införande av avgiftsplikt för vissa
tjänsteinnehavare med flera följde propositionen kommitténs förslag.

Förevarande spörsmål behandlades i propositionen å sid. 154—166, vartill
utskottet anhåller att få hänvisa.

Kungl. Majis förslag i denna del avstyrktes i motionerna 1:327 av herr
Forslund m. fl., 11:578 av herr Severin m. fl., 11:585 av herr Karlsson i Grängesberg
m. fl. samt 11:593 av herr Lundqvist m. fl. I motionerna 1:329 av
friherre Lagerfelt m. fl. och 11:592 av herr Magnusson i Skövde m. fl. föreslogs,
att gällande ordning tills vidare borde bibehållas.

Särskilda utskottet anförde i utlåtande nr 1 beträffande nu ifrågavarande
spörsmål:

Pensionsförsäkringslagens stadganden örn undantag från avgiftsplikt för
vissa tjänsteinnehavare med flera ha, såsom framgår av redogörelse i propositionen
(sid. 154 ff.), varit föremål för mycken meningsskiljaktighet. Å
ena sidan har den uppfattningen gjorts gällande, att undantaget borde upphävas,
då det vållade svårigheter vid folkpensioneringens administrering och
med fog kunde fordras, att tjänstepensioneringen avpassades så, att tjänstepensionen
för befattningshavarna bleve ett komplement till folkpensionen.
Å andra sidan lia önskemål framställts örn utsträckning av undantaget, därvid
uttryck givits åt den tanken, att undantag från avgiftsplikt borde medgivas
för alla dem, för vilka det vore så ordnat i försörjningshänseende att
folkpension vore obehövlig.

I de principfrågor, till vilka det nuvarande undantaget från avgiftsplikt
för vissa tjänsteinnehavare med flera sålunda givit upphov, synes utskottet
i allt fall så mycket vara tydligt, som att undantaget i sin nuvarande utformning
från principiell synpunkt kan betecknas såsom en halvmesyr. Den
princip, som ligger till grund för avgiftsbefrielsen för de med nu gällande
bestämmelser från avgiftsplikt undantagna persongrupperna, leder nämligen
uppenbarligen längre och ger stöd åt krav från andra persongruppers sida
att likaledes bliva undantagna från avgiftsplikt. Det vill synas utskottet,
som om ett konsekvent genomförande av principen skulle leda till att alla,
för vilka pensionsfrågan är ordnad utanför folkpensioneringen, borde uteslutas
från denna, och det kan till och med ifrågasättas, huruvida icke överhuvud
alla, för vilka invaliditets- och ålderdomsförsörjningen är på ett tillfredsställande
sätt tryggad — oavsett på vad sätt — följdriktigt borde vara
befriade från avgiftsplikt.

Andra lagutskottets utlåtande Nr <V.

11

Att väsentligt utsträcka det nuvarande undantagets omfattning skulle
emellertid förändra pensionsförsäkringens nuvarande karaktär av en i princip
hela folket omfattande pensioneringsanordning. En sådan åtgärd skulle
ock uppenbarligen vålla betydande praktiska svårigheter. Icke minst skulle
det, om grundpensionssystemet genomföres, visa sig vanskligt att på ett
skäligt sätt tillgodose deras intressen, vilka väl erlagt vissa avgifter till folkpensioneringen
men under en del av den avgiftspliktiga åldern kommit att
tillhöra en från avgiftsplikt befriad kategori. Goda skäl tala därför enligt
utskottets mening för att i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag upphäva det
ifrågavarande undantaget och därmed likställa de nu från avgiftsplikt befriade
tjänsteinnehavarna med andra personer, vilka erlägga avgifter till
pensionering utanför folkpensioneringen.

Med den utformning, folkpensioneringen enligt Kungl. Maj:ts förslag erhåller,
lägges icke därigenom å de ifrågavarande befattningshavarna en börda,
för vilken de icke få valuta. Då grundpensionen kommer att innefatta
skälig valuta även för dem, som erlagt de högsta avgifterna under hela sin
avgiftspliktiga ålder, och då de ifrågavarande befattningshavarna under den
tid de icke innehaft sin tjänst i allmänhet betalat jämförelsevis låga avgifter,
måste folkpensioneringen för dem i stort sett anses erbjuda en fördelaktig
pensioneringsform.

Häremot kan naturligtvis med visst fog invändas, att dessa befattningshavare
genom anslutningen till folkpensioneringen i allt fall skulle få avstå alltför
mycket av sin inkomst till pensioneringsändamål, i det att de skulle lia
att erlägga avgifter både till folkpensioneringen och till sin tjänstepensionering.
Invändningen är visserligen icke riktig, örn därmed avses att, sedan alla
pensionsavgifter erlagts, befattningshavarna för sitt uppehälle hava kvar
mindre av sina inkomster än andra personer, av vilka till folkpensioneringen
krävas lika stora avgifter. Det är ju nämligen att märka, att avgifterna till
folkpensioneringen beräknas å det taxerade beloppet och att detta framkommer
efter avdrag av tjänste- (inklusive familje-) pensionsavgifter. Däremot
skulle det kunna inträffa, att utgifterna för pensioneringsändamål i förhållande
till andra utgifter skulle bliva oproportionerligt stora för befattningshavare,
vilka skulle erlägga avgifter både till folkpensioneringen och
till tjänstepensionering. Utskottet anser sig emellertid kunna förutsätta, att
örn skyldighet att erlägga avgift till folkpensioneringen införes för de ifrågavarande
befattningshavarna, det tages under övervägande, huruvida icke
därav bör föranledas någon modifikation i deras skyldighet att erlägga
tjänstepensionsavgifter. Då de genom anslutningen till folkpensioneringen
förvärva rätt till grundpension örn 70 kronor jämte 10 procent av de erlagda
avgifterna, att utgå senast från 67 års ålder, synes det vara en naturlig
åtgärd, att tjänstepensionen, åtminstone för de kategorier befattningshavare
för vilka grundpensionen får antagas äga betydelse från försörjningssynpunkt,
vid pensionstagarens inträde i 67-årsåldern reduceras med ett för
alla inom den ifrågavarande kategorien lika belopp, bestämt efter genomsnittlig
uppskattning av grundpensionernas storlek. Denna minskning av
tjänstepensionen hör givetvis avse den del av tjänstepensionen, som bekostas
av befattningshavarnas egna avgifter, och således komma befattningshavarna
lill godo i form av minskade avgifter till tjänstepensioneringen. Någon
sådan sammankoppling mellan tjänstepensionering och folkpensioneringen
som den beträffande statens pensionsanstalt gällande hör dock icke enligt
utskottets mening komma lill stånd. Erfarenheterna trän den tid, under vilken
denna anordning tillämpats, hava ådagalagt, att anordningen ej är lämplig,
och utskottet anser i likhet med pensionsförsäkringskommittén, att densamma
hör hringas att upphöra.

Utskottet.

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.

Utskottet tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag, vilket därefter godkändes av
riksdagen.

I lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering, vilken gäller från den 1 januari
1937, finnes sålunda icke föreskrivet undantag från avgiftsplikt för
sådana tjänstinnehavare, vilka enligt 1913 års lag voro befriade från avgiftsskyldighet.

Vid 1936 års riksdag hemställde herrar Brädefors och Hagberg i en
motion, II: 154, att riksdagen måtte besluta avgiftsbefrielse till folkpensioneringen
för alla tjänstemän och arbetare i statens tjänst, som före 1935 års
lag om folkpensionering voro befriade från erläggande av avgifter till allmänna
pensionsförsäkringen.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande, nr 14, över motionen, att utskottet
icke ansåge skäl föreligga för riksdagen att med frånträdande av sin
år 1935 intagna ståndpunkt bifalla motionärernas förslag till ändring i lagen.
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd, vilken hemställan bifölls av riksdagen.

Utskottet anser skäl icke föreligga för riksdagen att till ifrågavarande
spörsmål intaga annan ställning än vad 1935 och 1936 års riksdagar gjort.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 februari 1937.

På andra lagutskottets vägnar:

SIGFRID HANSSON.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder, P. Sandström, Heiding, Norman*,
Knut Petersson, Sten och Ekströmer;

från andra kammaren: herrar Hage, Olovson, Johanson i Hallagården*, Sandström i
Sollefteå, Hermansson och Hansson i örebro samt fröken Hesselgren och fröken Andersson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

370726