Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.
3
Nr 7.
Ankom till riksdagens kansli den 9 februari 1937 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i lagen
örn kollektivavtal.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 344,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Senander m. fl. föreslagit,
att riksdagen, därest motionen II: 342 örn kollektivavtalslagens slopande icke
bifölles, måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att sådana förslag till
förändringar av kollektivavtalslagen måtte utarbetas, att dess verkningar begränsades,
så att lagen inte kunde utnyttjas för sanktionerande av de orättvisor,
som arbetsgivarens monopolställning på arbetsplatsen ledde till, samt
att dessa förslag snarast möjligt måtte framläggas för riksdagen.
I motiveringen till motionen II: 344 har framhållits bland annat, att det
borde uttryckligen fastställas, att arbetsdomstolen icke har att taga befattning
med frågor, som röra avskedande och antagande av arbetare.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till såväl motionen 11:344 som motionen 11:342.
I ett förut denna dag avgivet utlåtande, nr 6, har utskottet hemställt, att,
bland annat, motionen II: 342 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Enligt lagen den 22 juni 1928 örn kollektivavtal förstås med dylikt avtal
ett mellan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare, å ena, samt fackförening
eller annan liknande förening av arbetare, å andra sidan, slutet avtal
om villkor, som skola lända till efterrättelse för anställning av arbetare, eller
om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare (1 § första stycket).
I lagen stadgas, bland annat, att om mellan arbetsgivare och arbetare,
som äro bundna av samma kollektivavtal, träffats överenskommelse örn villkor,
som innebär avvikelse från kollektivavtalet, överenskommelsen ej är gällande
i vidare mån än avvikelsen må anses tillåten enligt kollektivavtalet
(3 §). I vad mån arbetsgivare och arbetare kunna i enskilt arbetsavtal komma
överens örn bestämmelser, som avvika från kollektivavtalet, blir sålunda
beroende på en tolkning av sistnämnda avtal. Vidare föreskrives, att arbetsgivare
eller arbetare, som äro bundna av kollektivavtal, under den tid avtalet
är giillande icke må vidtaga arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad,
l>ojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd på grund av tvist örn avtalets
gillighet, bestånd eller rätta innebörd eller på grund av tvist, huruvida
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.
visst förfarande strider mot avtalet eller mot vad i lagen stadgas, för att
åstadkomma ändring i avtalet eller för att genomföra bestämmelse avsedd
att träda i tillämpning efter det avtalet utlupit eller för att bispringa annan,
då denne icke själv äger vidtaga stridsåtgärd (4 § första stycket). Denna
fredsförpliktelse är gällande, även örn avtalet innehåller bestämmelse, som
strider häremot. Om i kollektivavtalet upptagits föreskrift örn längre gående
fredsförpliktelse, skall dock denna lända till efterrättelse.
Enligt lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol skall domstolen upptaga
mål örn kollektivavtal (1 §). Till dylika mål hänföras mål, däri tvisten är
om kollektivavtals giltighet, bestånd eller rätta innebörd, huruvida visst förfarande
strider mot kollektivavtal eller mot kollektivavtalslagens bestämmelser
eller om påföljd av förfarande, som förmenas strida mot kollektivavtal eller
nämnda lag (11 §). Mot arbetsdomstolens beslut må talan ej fullföljas
(15 §).
Enligt 3 § i lagen den 11 september 1936 örn förenings- och förhandlingsrätt
skall föreningsrätten lämnas okränkt. Örn kränkning av föreningsrätten
sker genom avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling eller genom
bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal, skall rättshandlingen eller
bestämmelsen vara ogin.
I motionerna II: 342 och II: 344 erinras om § 23 i svenska arbetsgivareföreningens
stadgar. Andra stycket i nämnda stadgande är av följande lydelse:
I
kollektivt avtal, som upprättas mellan delägare eller medlem i föreningen
och fackförening eller fackförbund, skall intagas bestämmelse, att arbetsgivaren
har rätt att fritt antaga och avskeda arbetare, att leda och fördela
arbetet och att begagna arbetare från vilken förening som helst eller
arbetare, stående utanför förening.
Enligt vad utskottet inhämtat finnes ett stadgande motsvarande nyssnämnda
bestämmelse intaget i samtliga kollektivavtal, som ingåtts av delägare eller
medlemmar i föreningen, med ett enda mera betydelsefullt undantag
(verkstadsavtalet, se nedan). Detta stadgande är i regel av följande lydelse:
Med iakttagande av avtalets bestämmelser i övrigt äger arbetsgivaren rätt
att leda och fördela arbetet, att fritt antaga eller avskeda arbetare samt att
använda arbetare, oavsett om dessa äro organiserade eller ej.
Föreningsrätten skall å ömse sidor lämnas okränkt.
Anse arbetarna, att avskedande ägt rum under omständigheter, som kunna
tolkas såsom angrepp på föreningsrätten, skola de, innan andra åtgärder
vidtagas, genom sin organisation påkalla undersökning för vinnande av rättelse.
I en vid 1934 års riksdag väckt motion, II: 69, hemställde herr Arnemark
m. fl., att riksdagen för sin del måtte besluta, att i lagen om kollektivavtal
skulle införas följande stadgande:
Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.
5
Kollektivavtal må icke innehålla bestämmelse, som innebär inskränkningar
i fråga om anställande av ny arbetskraft eller meddelande av lärlingsutbildning.
Andra lagutskottet anförde i utlåtande (nr 50) över motionen bland annat:
Gällande lag om kollektivavtal avser att reglera nämnda slags avtal till
form och rättsverkan. Frågan om kollektivavtalets materiella innehåll har
däremot lämnats utanför den lagliga regleringen. De bestämmelser, som
lagen innehåller, äro, med undantag för fredsförpliktelsen, icke av tvingande
natur. Örn ett stadgande av det innehåll, som föreslagits i motionen, införes
i lagen, skulle, såsom socialstyrelsen i sitt yttrande till utskottet anfört,
ett avsteg göras från de principiella grunderna för den nuvarande lagstiftningen
om kollektivavtal.
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Kommittén angående privatanstållda, som haft uppdrag att inom socialdepartementet
biträda med verkställande av utredning och utarbetande av
förslag rörande frågan örn rättslig reglering av de i enskild tjänst anställdas
arbetsavtal och vad därmed äger samband, har den 15 april 1935 framlagt
betänkande med förslag till lag om arbetsavtal (statens offentliga utredningar
1935: 18). I förslaget intagna bestämmelser avse icke att stadga begränsning
i uppsägningsrätten i och för sig. Emellertid har i 35 § i den föreslagna
lagen intagits ett stadgande av innehåll, bland annat, att arbetsgivare
skall vara skyldig att, då arbetsavtalet uppsäges eller då detsamma upphör,
på särskild anfordran av arbetstagaren lämna honom intyg angående orsaken
till avtalets upphörande. I lagen föreslås dock icke något straff eller annan
påföljd för det fall, att arbetsgivaren icke skulle ställa sig nämnda bestämmelse
i 35 § till efterrättelse.
1936 års riksdag har i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit, att Kungl. Majit
måtte låta fortsätta och avsluta utredningen rörande frågan om lagstiftning
örn arbetsavtal samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kan föranleda.
I förevarande sammanhang får utskottet erinra, att landsorganisationen i
Sverige och svenska arbetsgivareföreningen gemensamt dryfta vissa arbetsfredsproblem
m. m. Det är därvid fråga om förutsättningslösa överläggningar
i syfte att inventera sådana arbetsmarknadsproblem, som eventuellt
kunna regleras eller justeras genom överenskommelse mellan de båda organisationerna.
Frågan örn arbetsgivares rätt att fritt antaga och avskeda arbetare bar i åtskilliga
fall varit underkastad arbetsdomstolens prövning.
Sålunda bar i domstolens dom nr 100/1932 uttalats, att det icke rådde någon
tvekan därom, att i Sverige lika väl som i andra länder den allmänna
grundsatsen gällde, att arbetsavtal, som slutits för obestämd tid, kunde å
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.
ömse sidor uppsägas till upphörande efter viss uppsägningstid och att skäl
för uppsägningen icke behövde anföras, vare sig denna ägde rum från den
ena eller den andra sidan. Arbetsdomstolen yttrade vidare, att den här ovan
intagna bestämmelsen i § 23 av arbetsgivareföreningens stadgar följaktligen
endast innebure, att föreningsmedlemmarna icke finge genom avtal frångå
den angivna allmänna rättsgrundsatsen utan vore skyldiga tillse, att den bekräftades
i avtalet.
I ett annat fall, nr 87/1933, har arbetsdomstolen framhållit, att arbetsgivarens
allmänna rätt att leda och fördela arbetet samt att fritt antaga eller avskeda
arbetare icke vöre av absolut karaktär med ett för alla fall fixerat innehåll.
På grund av bestämmelser i kollektivavtal kunde medinflytande
hava beretts arbetarna i frågor, som begreppsmässigt hörde till den arbetsledande
verksamheten, och omfattningen av arbetsgivarens rätt i avseende
å denna verksamhet kunde följaktligen icke bestämmas utan beaktande också
av vad kollektivavtalet i det särskilda fallet innehölle.
Då arbetsdomstolens i motionen II: 342 omförmälda dom 159/1933 torde
vara av särskilt intresse i förevarande sammanhang, skall här lämnas en
kortfattad redogörelse för det genom denna dom avgjorda målet. I kollektivavtalet
mellan Sveriges verkstadsförening och metallindustriarbetareförbundet
(verkstadsavtalet) saknas uttrycklig bestämmelse örn rätt för arbetsgivaren
att fritt avskeda arbetare. Metallindustriarbetareförbundet hade utfärdat
blockad mot intagande av ny arbetskraft hos viss medlem (ett bolag) av
verkstadsföreningen för att därigenom tvinga denna att återtaga vissa avskedade
arbetare. Verkstadsföreningen yrkade hos arbetsdomstolen, att förbundet
måtte förpliktas att genast häva blockaden, då densamma vore olaglig.
Arbetsdomstolen yttrade i dom den 6 december 1933, bland annat:
Tvist har uppkommit, huruvida bolaget enligt verkstadsavtalet varit berättigat
att utan ingripande från förbundets och dess medlemmars sida avskeda
ifrågavarande arbetare. Denna tvist är icke en s. k. intressetvist utan
en tvist om avtalets rätta innebörd. Enligt 4 § första stycket 1. i lagen om
kollektivavtal må stridsåtgärd icke vidtagas på grund av dylik tvist, och
förbundet har alltså under alla omständigheter saknat rätt att på grund av
nämnda tvist vidtaga stridsåtgärd, förrän själva tvisten blivit löst genom arbetsdomstolens
prövning.
Arbetsdomstolen har nu att ingå i bedömande av frågan om avtalets innebörd
i berörda hänseende för att sedan med ledning därav avgöra, huruvida
förbundet är berättigat att för tiden efter arbetsdomstolens dom upprätthålla
stridsåtgärden.
I anslutning till vad arbetsdomstolen redan tidigare i dom nr 100/1932 anfört
vill arbetsdomstolen betona, att i Sverige lika väl som i andra länder
gäller en allmän rättsgrundsats av innehåll, att ett enskilt arbetsavtal, som
slutits för obestämd tid, kan av såväl arbetsgivaren som arbetaren fritt uppsägas
till upphörande efter viss uppsägningstid. Arbetaren kan således icke
tvinga sig kvar i en anställning, som arbetsgivaren vill häva, lika litet som
arbetsgivaren kan tvinga arbetaren att stanna kvar i arbete, som denne vill
lämna.
För att en arbetsgivares berörda rätt att fritt avskeda arbetare, som anställts
på obestämd tid, skall lida inskränkning, fordras alltså ett förbehåll i
Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.
7
avtal, enskilt arbetsavtal eller kollektivavtal. Hava i ett kollektivavtal några
regler örn dylik inskränkning icke upptagits, gäller arbetsgivarens rätt oförändrad,
även om den icke uttryckligen bekräftats i avtalet.
Bestämmelsen i § 23 av arbetsgivareföreningens stadgar i vad angår avskedande
av arbetare avser således icke skapandet av någon ny befogenhet för
arbetsgivaren. Den innebär allenast, att föreningens medlemmar icke må
avvika från den angivna allmänna rättsgrundsatsen utan äro skyldiga tillse,
att denna för säkerhets skull bekräftas i upprättade kollektivavtal.
Då verkstadsavtalet icke innehåller någon regel örn inskränkning i arbetsgivarens
allmänna rätt att fritt avskeda arbetare, äro verkstadsföreningens medlemmar
enligt avtalet bibehållna vid nämnda rätt.
Metallindustriarbetareförbundet avser genom ifrågavarande blockadåtgärd
att tvinga bolaget att återtaga de avskedade arbetarna och sålunda att för
detta fall beröva bolaget den rätt att fritt avskeda arbetare, som bolaget enligt
vad förut anförts äger. Blockaden är alltså anlagd på att åstadkomma en
ändring i den reglering, som skett genom kollektivavtalet. Såsom sådan är
blockaden förbjuden enligt 4 § första stycket 2. i lagen örn kollektivavtal,
och förbundet äger således icke heller i fortsättningen upprätthålla blockaden.
Arbetsdomstolen förpliktade förbundet att genast häva blockaden.
I ett den 28 december 1936 avgjort mål (nr 117) har arbetsdomstolen haft
att taga ställning till frågan, huruvida föreningsrätten blivit kränkt genom en
arbetares avskedande. Då arbetarparten förebragt sannolika skäl för antagande,
att avskedandet närmast föranletts av arbetgivarens missnöje över
att arbetaren framställt anspråk på avtalsenliga löneförmåner samt av hans
önskan att ersätta arbetaren med oorganiserad arbetskraft, samt arbetsgivaren
icke förmått visa, att något objektivt godtagbart skäl för avskedandet
förelegat, har arbetsdomstolen ansett sig böra antaga, att anledningen till avskedandet
varit den av arbetarparten uppgivna och att avskedandet sålunda
inneburit ett angrepp på föreningsrätten.
För ytterligare belysning av frågan om arbetsgivares rätt att antaga och
avskeda sina arbetare tillåter sig utskottet hänvisa till arbetsdomstolens domar
nr 82 och 170 år 1933, nr 64 och 133 år 1934 samt nr 8 år 1935.
Frågan om arbetares antagande och avskedande är givetvis ett spörsmål Utskottet.
av synnerligen ömtålig natur. Såsom utskottet vid 1934 års riksdag i sitt
ovan omförmälda utlåtande framhållit avser kollektivavtalslagen att reglera
kollektivavtalen till form och rättsverkan, medan däremot frågan om dylika
avtals materiella innehåll lämnats utanför lagens reglering och gjorts beroende
av de avtalsslutande parternas fria överenskommelser. Det kan enligt
utskottets mening icke anses lämpligt att från ovannämnda lags giltighetsområde
undantaga i kollektivavtal upptagna frågor rörande antagande eller
avskedande av arbetare eller begränsa arbetsdomstolens nuvarande möjligheter
att behandla dylika spörsmål. Arbetares anställningsförhållanden beröra
närmast den materiella arbetsrätten, som hittills blivit endast i viss
utsträckning föremål för lagstiftning. Detta gäller såväl kollektivavtal som
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.
enskilda arbetsavtal. Utskottet vill i detta sammanhang erinra, att 1936 års
riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t anhållit, att Kungl. Maj :t måtte låta fortsätta
och avsluta utredningen rörande frågan om lagstiftning örn arbetsavtal
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Statsmakterna böra givetvis ägna förhållandena på arbetsmarknaden den
största uppmärksamhet. Enligt utskottets mening är det också av stor betydelse
för arbetsfreden, att arbetsgivare och arbetare bibringas en bättre förståelse
för varandras synpunkter. På frivillighetens väg torde nämligen åtskilliga
åtgärder kunna vidtagas i syfte att främja ett förtroendefullt samarbete
mellan parterna på arbetsmarknaden och inom de särskilda företagen.
Detta gäller icke minst frågor om arbetares antagande och avskedande. Insikten
om önskvärdheten av en dylik samverkan har utan tvivel ökats högst
väsentligt under senare år. Utskottet vill erinra om de förut omnämnda
överläggningarna mellan arbetsgivareföreningen och landsorganisationen.
Enligt vad för utskottet upplysts kommer därvid bland annat frågan om
arbetares antagande och avskedande att bliva föremål för överväganden. Genom
dessa förhandlingar ha skapats ökade möjligheter att nå positiva resultat
till främjande av arbetsfreden och jämväl i andra frågor av betydelse för
arbetsgivare och arbetare.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 9 februari 1937.
På andra lagutskottets vägnar:
SIGFRID HANSSON.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder, P. Sandström, Hagman, Sam
Larsson, Wistrand*, John Gustavson* och Västberg;
från andra kammaren: herrar Österström, Hage, Olovson, Pettersson i Hällbacken,
Johanson i Hallagården*, Sandström i Sollefteå och Hansson i örebro samt fröken Andersson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.