Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.
1
Nr 53.
Ankom till riksdagens kansli den 29 maj 1937 kl. 7 f. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande
personer m. m.
Genom en den 13 maj 1937 dagtecknad proposition, nr 313, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
l) Lag
om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
Där inom område och under tid, som Konungen äger bestämma, ombord
å svenskt fartyg tjänstgörande person, som är försäkrad jämlikt lagen den 17
juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete, till följd av krigsåtgärd drabbas
av olycksfall i arbetet, skola, med tillämpning i övrigt av vad i nämnda
lag stadgas, i fråga om sådant olycksfall följande särskilda bestämmelser
gälla.
2 §.
Vid beräkning för bestämmande av sjukpenning eller livränta av årlig arbetsförtjänst
skall, om arbetsförtjänsten överstiger fyratusenåttahundra kronor,
det överskjutande beloppet icke tagas i beräkning samt, örn arbetsförtjänsten
understiger tvåtusenniohundra kronor, densamma beräknas till detta
belopp.
3 §•
Hel sjukpenning skall utgå med belopp, som framgår av följande tabell:
Den årliga arbetsförtjänsten |
Sjukpenningens belopp kronor öre |
||
uppgår till |
men ej till |
||
2,900 |
3,105 |
5 |
50 |
3,105 |
3,375 |
6 |
— |
3,375 |
3,645 |
6 |
50 |
3,645 |
3,915 |
7 |
_ |
3,915 |
4,185 |
7 |
50 |
4,185 |
4,455 |
8 |
— |
4,455 |
4,725 |
8 |
50 |
4,725 |
— |
9 |
— |
Bihang lill riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 53.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.
4 §•
Har olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört
förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst en tiondel,
vilken förlust eller nedsättning kan antagas bliva för framtiden bestående,
skall, utöver livränta, till den skadade utgivas vid förlust av arbetsförmågan,
örn den skadade var befälhavare, styrman eller maskinbefäl, ett belopp,
motsvarande ett års lön, beräknad till tolv gånger den kontanta månadslön,
som den skadade åtnjöt vid tiden för olycksfallet, dock lägst femtusen och
högst niotusen kronor, och eljest ett belopp av fyratusenåttahundra kronor
samt vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen.
Undergår, sedan ersättning, varom i denna paragraf sägs, blivit för den skadade
genom beslut av försäkringsinrättningen bestämd, den skadades tillstånd
väsentlig försämring i förhållande till vad som vid beslutets fattande
antagits, må jämkning i ersättningen äga rum.
5 §.
Har olycksfallet medfört döden, skall, utöver livränta, till den avlidnes efterlevande
utgivas ett belopp motsvarande det, som enligt 4 § skall utgå
vid förlust av arbetsförmågan, dock med avdrag av dels begravningshjälp,
som utgives jämlikt 7 § första stycket a) lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete, dels ock vad som må hava utgivits jämlikt 4 §.
Med efterlevande avses i denna paragraf allenast make, barn, som äger
rätt till arv efter den avlidne, och adoptivbarn jämte deras avkomlingar samt
föräldrar och adoptivföräldrar. Finnes ej annan efterlevande än make, tillfaller
hela det enligt första stycket utgående beloppet maken. Finnas jämte
make andra efterlevande, tillfaller halva beloppet maken. Belopp, som utgår
till andra efterlevande än make, fördelas dem emellan enligt de regler, som
gälla för fördelning av arvfallen egendom.
6 §.
Arbetsgivare är pliktig att till den försäkringsinrättning, i vilken hos honom
anställda äro försäkrade jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete,
erlägga det tillägg till tidigare bestämd försäkringsavgift, som må föranledas
av tillämpningen av denna lag.
7 §•
Försäkring enligt denna lag må meddelas jämväl för olycksfall utom arbete,
därvid föreskrifterna i 35 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete
skola äga tillämpning.
8 §•
Bestämmelserna i denna lag avse ej personer, som tjänstgöra ombord å
krigsfartyg, och äga ej heller tillämpning i fråga örn skada, som kan uppkomma
därav att Sverige råkat i krig.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.
3
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
2) Lag
angående ändrad lydelse av 35 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om
försäkring för olycksfall i arbete.
Härigenom förordnas, att 35 § lagen den 17 juni 1916 om försäkring för
olycksfall i arbete1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
35 §.
Arbetsgivare vare---delägares arbetare.
Har försäkring---till efterrättelse.
Avtal om annan försäkring eller försäkring till högre ersättningsbelopp än
i denna lag stadgas må ej avslutas av riksförsäkringsanstalten eller bolag, som
i 4 § avses, dock att dels försäkringsinrättning, som nyss nämnts, må meddela
försäkring enligt lagen örn krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande
personer, dels ock riksförsäkringsanstalten må, enligt vad därom särskilt är
stadgat, sluta avtal örn livränta åt barn utom äktenskap och örn livförsäkring
i samband med egnahemslån samt meddela olycksfallsförsäkring för fiskare
ävensom, med Konungens begivande, övertaga bestämmande och utgivande
av ersättning, som på grund av olycksfall skall utgivas av annan än anstalten.
Vad i---samma värde.
Har anstalten —--livräntan övertagits.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i propositionen framlagda
lagförslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här
nedan, hänvisa till propositionen.
Liksom i propositionen behandlas i detta utlåtande under särskilda lubriker
först spörsmålen om krigsförsäkringslagstiftning samt därefter frågan om
en fristående ändring av 35 § olycksfallsförsäkringslagen.
I. Lagstiftning om krigsförsäkring.
Gällande allmänna bestämmelser örn försäkring för olycksfall i arbete
återfinnas i lagen den 17 juni 1916 i detta ämne. Enligt denna lag, som
trädde i kraft den 1 januari 1918, är som huvudregel envar arbetare för
-
1 Senaste lydelse se SFS 1928:135.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
säkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet (1 §). Med arbetare förstås
i lagen envar, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning utan
att i förhållande till honom vara att anse såsom självständig företagare, så
ock envar som för vinnande av yrkesutbildning utan avlöning utför dylikt
arbete (2 §). Enligt dessa bestämmelser äro således ombord å svenska fartyg
tjänstgörande personer obligatoriskt försäkrade för olycksfall i arbete,
oberoende av om olycksfallet förorsakats av krigsförhållanden eller icke. Den
obligatoriska försäkringen gäller i riksförsäkringsanstalten; arbetsgivaren
äger emellertid rätt att i stället taga försäkring i sådant för ändamålet bildat
ömsesidigt försäkringsbolag, som omnämnes i lagens 4 §.
Skadas arbetare till följd av olycksfall i arbetet, skall — örn olycksfallet
medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning av arbetsförmågan
— på grund av försäkringen under vissa förutsättningar till honom i ersättning
utgivas sjukpenning, som vid förlust av arbetsförmågan utgår med
visst belopp per dag, bestämt i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst
(hel sjukpenning) och vid nedsättning av arbetsförmågan med det lägre
belopp, som svarar mot nedsättningen (6 § första stycket 1) b)). Högsta sjukpenning
är 5 kronor 50 öre, som utbetalas, om den årliga arbetsförtjänsten
uppgår till eller överstiger 2,835 kronor. Medför olycksfallet, efter upphörande
av därav förorsakad sjukdom, under längre eller kortare tid bestående
förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, skall utgivas livränta med belopp,
som står i visst närmare angivet förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst
(6 § första stycket 2) a)). På ansökan av den skadade äger försäkringsrådet,
när synnerliga skäl därtill äro för handen, besluta, att i stället
för livränta eller del därav till den skadade skall utgivas ett kapital för en
gång, till belopp motsvarande högst livräntans eller livräntedelens kapitalvärde
enligt gällande beräkningsgrunder.
Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall i ersättning utgivas begravningshjälp
(7 § första stycket a)) med en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
dock lägst 100 kronor, samt livräntor (7 § första stycket b)) till
efterlevande — änka eller änkling, barn och adoptivbarn, som ej fyllt sexton
år, samt fader, moder, adoptivfader och adoptivmoder, därest de för sitt
uppehälle varit väsentligen beroende av den avlidnes arbete — beräknade på
visst sätt i förhållande till den årliga arbetsförtjänsten.
överstiger den årliga arbetsförtjänsten 3,000 kronor, tages det överskjutande
beloppet icke i beräkning. Understiger densamma 450 kronor, skall den
beräknas till detta belopp (9 § fjärde stycket).
Enligt 35 § tredje stycket får avtal örn annan försäkring eller försäkring till
högre ersättningsbelopp än i lagen stadgas — med vissa undantag beträffande
riksförsäkringsanstalten — icke avslutas av anstalten eller bolag, som avses
i 4 §.
En redogörelse för vissa tidigare bestämmelser angående krigsförsäkring
har lämnats å sid. 7—10 i propositionen. Denna redogörelse innehåller närmare
upplysningar rörande de åtgärder, som av statsmakterna i vårt land
Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.
5
vidtagits för att bereda befäl och manskap å fartyg samt eventuellt deras
efterlevande ersättning för skada till följd av olycksfall, förorsakade av krigsförhållandena
under 1914—1919 års världskrig.
Vidare hava å sid. 10—11 i propositionen lämnats vissa uppgifter rörande
krigsförsäkringslagstiftningen i grannländerna.
Utskottet tillåter sig att hänvisa till dessa redogörelser.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 december 1936 har Sveriges redareförening
hemställt, att till prövning måtte upptagas spörsmålet örn lagstiftning
rörande krigsförsäkring av de ombord anställda vid fart på spanska
hamnar.
Sedermera hava i skrivelser den 20 februari 1937 av redareföreningen, Sveriges
fartygsbefälsförening och svenska maskinbefälsförbundet samt den 24
mars 1937 av redareföreningen, svenska sjöfolksförbundet, svenska stewartsföreningen
och Sveriges radiotelegrafistförening framställningar gjorts, att åtgärder
måtte vidtagas i syfte att få till stånd en lag om krigsförsäkring, vilken
lag emellertid avsågs skola gälla icke allenast under det pågående spanska
inbördeskriget utan även eljest, då förhållandena därtill kunde föranleda.
Vid de båda sistnämnda skrivelserna hava fogats avskrifter av två särskilda
mellan redareföreningen, å ena sidan, samt övriga nämnda organisationer,
å andra sidan, upprättade avtal angående krigsförsäkring av ombordanställda.
Avtalen finnas återgivna å sid. 36—38 i propositionen.
Enär — som förut nämnts ■— riksförsäkringsanstalten (med vissa undantag)
eller bolag, som avses i 4 § olycksfallsförsäkringslagen, jämlikt 35 § samma
lag icke får avsluta avtal örn annan försäkring eller försäkring till högre
ersättningsbelopp än i lagen stadgas, kan försäkring, som avser de genom
de nyss omförmälda avtalen bestämda ersättningarna, i den mån de äro
större än ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen, ej meddelas av
riksförsäkringsanstalten eller de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen.
För övertagande av försäkring avseende de genom avtalen bestämda ersättningarna
hava vissa svenska olycksfallsförsäkringsbolag bildat en särskild
sammanslutning, benämnd svenska olycksfallsförsäkringsbolagens pool
för krigsolycksfallsförsäkring år 1937. Poolen övertager även ansvaret för
ersättning enligt bestämmelserna i lagen om försäkring för olycksfall i arbete
i fråga om olycksfall, som föranletts av krigsförhållandena.
I skrivelserna den 20 februari och den 24 mars 1937 har hemställts, att
bestämmelserna i den lag angående krigsförsäkring, örn vars utfärdande
framställning gjorts, måtte grundas å föreskrifterna i nyss omförmälda avtal.
över de tre nämnda skrivelserna hava utlåtanden avgivits av vissa myndigheter,
varefter inom socialdepartementet på grundval av handlingarna
i ärendet upprättats ett lagutkast. Sedan detta varit föremål för remissbehandling,
har detsamma överarbetats inom departementet.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.
Den i propositionen föreslagna lagstiftningen, som avser obligatorisk försäkring
för olycksfall i visst slags arbete, har så utformats, att vissa särskilda
regler givas rörande högre ersättningar vid krigsförsäkring än de enligt
allmänna olycksfallsförsäkringslagen utgående. Därutöver föreskrives allenast,
att sistnämnda lags bestämmelser i övrigt utan undantag skola gälla.
Vad nu anförts har direkt blivit utsagt i 1 §. I denna paragraf hava därutöver
vissa erforderliga stadganden av grundläggande natur intagits. Sålunda
har föreskrivits, att de särskilda reglerna skola gälla inom område
och under tid, som Konungen äger bestämma. I paragrafen har vidare föreskrivits,
att stadgandena skola hava avseende å alla å svenskt fartyg tjänstgörande
personer, som enligt 1916 års lag äro försäkrade för skada till följd
av olycksfall i arbetet. Undantag har dock gjorts i fråga örn personer, som
tjänstgöra ombord å krigsfartyg. Föreskrift härom har intagits i 8 §. Särskilda
bestämmelser rörande beräkning av den årliga arbetsförtjänsten för
bestämmande av sjukpenning eller livränta hava givits i 2 §. Sålunda halden
i 1916 års lag i sådant hänseende stadgade minimigränsen höjts från
450 till 2,900 kronor, medan maximigränsen höjts från 3,000 till 4,800 kronor.
I 3 § har i tabellform angivits storleken av sjukpenning vid olika inkomstbelopp.
Lägsta angivna inkomstbelopp har med hänsyn till bestämmelserna
i 2 § upptagits till 2,900 kronor. Den övre inkomstgränsen för en sjukpenning
av 5 kronor 50 öre — som enligt 1916 års lag utgår vid en årsinkomst
av 2,835 kronor eller därutöver — har i tabellen i förevarande paragraf,
med iakttagande av att intervallen beträffande inkomstbelopp enligt
gällande lag är 270 kronor, bestämts till 3,105 kronor. I tabellen äro intervallerna
i fråga om inkomstbelopp jämväl i övrigt 270 kronor. Beträffande
sjukpenningens belopp äro intervallerna liksom i 1916 års lag 50 öre. Högsta
sjukpenning, 9 kronor, utgår, då årsinkomsten uppgår till eller överstiger
4,725 kronor. Enligt 4 § skola i vissa fall, utöver livränta, utgå vissa engångsbelopp.
Detta gäller, örn olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad
sjukdom, medfört förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av
densamma med minst en tiondel samt denna förlust eller nedsättning kan
antagas bliva för framtiden bestående. Sådant engångsbelopp bestämmes,
om den skadade var befälhavare, styrman eller maskinbefäl, till ett belopp,
motsvarande ett års lön, beräknad till tolv gånger den kontanta månadslön,
som den skadade åtnjöt vid tiden för olycksfallet, dock lägst femtusen och
högst niotusen kronor, och eljest till ett belopp av fyratusenåttahundra kronor
samt vid nedsättning av arbetsförmågan till det lägre belopp, som svarar
mot nedsättningen. Undergår, sedan dylik ersättning blivit bestämd, den
skadades tillstånd väsentlig försämring, må jämkning i ersättningen äga
rum. I 5 § stadgas, att örn olycksfallet medfört döden, till den avlidnes efterlevande
skall, utöver livränta, utgivas ett belopp motsvarande det, som enligt
4 § skall utgå vid förlust av arbetsförmågan. Därvid skall dock avdragas
dels begravningshjälp, som utgives jämlikt 7 § första stycket a)
lagen om försäkring för olycksfall i arbete, dels ock vad som må hava utgivits
jämlikt 4 §. I 5 § lämnas vidare föreskrifter örn vilka som i den
Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.
7
föreliggande lagens mening äro att anse såsom efterlevande samt örn fördelningen
av ersättning, varom i 5 § sägs. Enligt 6 § är arbetsgivare pliktig
att till den försäkringsinrättning, i vilken hos honom anställda äro försäkrade
jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, erlägga det tilllägg
till tidigare bestämd försäkringsavgift, som må föranledas av tillämpningen
av den nu föreslagna lagen. I 7 $ medgives, att försäkring enligt
krigsförsäkringslagen må meddelas jämväl för olycksfall utom arbete. Enligt
8 § skola bestämmelserna i lagen, såsom redan i det föregående anmärkts,
ej avse personer, som tjänstgöra ombord å krigsfartyg. De skola ej
heller äga tillämpning i fråga om skada, som kan uppkomma därav alt Sverige
råkat i krig. Lagen är avsedd att träda i kraft dagen efter den, då lagen
enligt därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Vidare har föreslagits bl. a. sådan ändring av 35 § i 1916 års lag,
att riksförsäkringsanstalten och bolag, som avses i 4 § av sistnämnda lag,
erhålla rätt att meddela försäkring enligt den föreslagna lagen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har i den allmänna
motiveringen till propositionen anfört bl. a. följande:
De sjömän, som begiva sig ut till av krig berörda områden, synas ----
med visst fog kunna räkna med att samhället självt tillser, att, örn en olycka
skulle inträffa, skälig högre ersättning under alla förhållanden är dem tillförsäkrad.
Häremot kan visserligen invändas, att samhället icke annat än
i undantagsfall bör för en särskild grupp arbetare giva bestämmelser örn
olycksfallsersättning, vilka avvika från de i den allmänna olycksfallsförsäkringslagen
meddelade. Ett sådant undantagsförhållande synes mig emellertid
föreligga beträffande nu ifrågavarande slags arbetare, vilka fullgöra sina
tjänsteåligganden i farvatten, som på grund av krig eller krigsfara äro för
sjöfarten osäkra. Det är nämligen ett samhällsintresse av stor vikt, att samfärdseln
över haven till och från vårt land under alla förhållanden upprätthålles
i så stor utsträckning som möjligt. I våra grannländer Danmark och
Norge hava också nyligen lagbestämmelser antagits, enligt vilka vissa högre
ersättningsbelopp utgå till sjömän vid olycksfall i arbete, som förorsakas av
krigshändelser. Med hänsyn till det anförda har jag ansett mig böra föreslå
införande i svensk rätt av lagbestämmelser angående obligatorisk krigsförsäkring
för olycksfall i arbete av ombord å fartyg tjänstgörande personer.
Det synes mig lämpligt, att — liksom i Danmark och Norge — den nja
lagstiftningen icke inskränkes till att avse allenast det nu förevarande krigs
förhållandet
utan erhåller allmängiltig karaktär.--—- Undantag torde
dock böra göras i fråga örn skada, som kan uppkomma därav att vårt Iand
råkat i krig.
Beträffande sättet för anordnandet av obligatorisk olycksfallsförsäkring
för krigsrisk säger det sig självt, att reglerna härom böra utformas i nära
anslutning till allmänna olycksfallsförsäkringslagen. Den nya lagstiftningen
kan därvid genomföras antingen i form av särskild lag, upptagande vissa
speciella bestämmelser men i övrigt hänvisande till 1916 års lag, eller på sådant
sätt, att till vissa paragrafer i sistnämnda lag göras tillägg, som innehålla
nyss omförmälda speciella bestämmelser. Vid valet mellan dessa två
alternativ har det först angivna synts mig lämpligast, varför jag låtit utarbeta
förslag till särskild lag i ämnet.
I enlighet med vad i ärendet föreslagits synes den nya lagen böra erhålla
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.
Utskottet.
karaktär av fullmaktslag. Enligt densamma bör sålunda Konungen äga bestämma
inom vilket område och under vilken tid olycksfall skall inträffa
för att stadgandena i lagen skola tillämpas.---
Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, har de
ombord å fartyg anställda genom överenskommelser mellan Sveriges redareförening
och de anställdas organisationer tillförsäkrats förhöjda ersättningar
att utgå vid olycksfall, förorsakade av krigshändelser vid fart inom områden,
som beröras av det nu pågående spanska inbördeskriget. I de i ärendet till
Kungl. Majit ingivna framställningarna har påyrkats införande av allmängiltiga
lagbestämmelser örn förhöjd ersättning vid olycksfall, som förorsakats
av krigsförhållanden. En lagstiftning av sistnämnda innebörd har redan
antagits i Danmark och Norge.
Även enligt utskottets mening böra statsmakterna endast undantagsvis för
en särskild grupp av arbetstagare meddela speciella bestämmelser om olycksfallsersättning.
Omständigheterna i de fall, örn vilka nu är fråga, synas
emellertid utskottet vara av sådan säregen beskaffenhet, att vissa undantagsregler
för dem torde vara väl motiverade. Härför talar givetvis hänsynen
till sjöfolket, som trots de genom pågående eller hotande krig betydligt ökade
riskerna skall färdas till sjöss inom därav berörda områden. Ett ytterligare
skäl för dylika undantagsregler utgör det allmänna intresset av att samfärdseln
över haven till och från vårt land under alla förhållanden upprätthålles
i så stor utsträckning som möjligt. Utskottet finner sig sålunda böra
tillstyrka en lagstiftning i ämnet, utformad enligt de i propositionen angivna
riktlinjerna. Emellertid vill utskottet i detta sammanhang framhålla angelägenheten
av att vid bestämmandet av de tillägg till tidigare bestämda försäkringsavgifter,
som må föranledas av tillämpningen av denna lag, hänsyn
tages till premiesättningen på den inteniationella försäkringsmarknaden.
Utskottet övergår härefter till att under de olika paragraferna verkställa
detaljgranskning av ifrågavarande lagförslag. I den mån de särskilda bestämmelserna
icke i det följande beröras, hava de av utskottet lämnats utan
erinran.
4 §•
Enligt de mellan redareföreningen och de ombordanställdas organisationer
ingångna avtalen skall i anledning av olycksfall, utöver livränta, utgå
ett engångsbelopp. Om den skadade varit befälhavare, styrman eller maskinbefäl,
skall beloppet vid förlust av arbetsförmågan motsvara en årslön, därvid
denna beräknas på grundval av den vid olyckstillfället för envar gällande
kontanta månadslönen enligt grundtarifferna i gällande kollektivavtal mellan
redareföreningen och befälsorganisationerna. Beloppet skall dock uppgå till
lägst 5,000 kronor och högst 9,000 kronor. Till övriga ombord anställda skall
vid förlust av arbetsförmågan utgå 4,800 kronor. Vid nedsättning av arbetsförmågan
utgår det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 63. 9
Riksförsäkringsanstalten har föreslagit att, om olycksfallet, efter upphörande
av därav förorsakad sjukdom, medfört för framtiden bestående förlust
eller nedsättning av arbetsförmågan, till befälhavare, styrman eller maskinbefäl
skulle utgivas ett belopp motsvarande vid förlust av arbetsförmågan
ett års lön, beräknad till tolv gånger den kontanta månadslön, som den skadade
åtnjutit vid tiden för olycksfallet, dock lägst 5,000 och högst 9,000
kronor, och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarade
mot nedsättningen, samt till övriga ombord anställda vid förlust av arbetsförmågan
ett belopp av 4,800 kronor och vid nedsättning av arbetsfönnågan
det lägre belopp, som svarade mot nedsättningen.
Departementschefen har beträffande förevarande paragraf anfört bl. a.:
Enligt 4 § skall utöver livränta utgå ett engångsbelopp. Bestämmelser örn
dylikt engångsbelopp, till sin karaktär väsentligen annorlunda beskaffat än
livränta, finnas i de föreliggande avtalen. Motsvarighet härtill förekommer
också i de danska och norska lagarna i ämnet. De regler rörande beloppets
storlek, vilka föreslagits av riksförsäkringsanstalten och vilka i huvudsak
överensstämma med de i avtalen upptagna, har jag ansett lämpliga. Då det
här är fråga om utbetalning av ett engångsbelopp, lärer det vara nödvändigt,
att, så snart av olycksfallet förorsakad sjukdom upphört, ett avgörande träffas
rörande storleken av nyssnämnda belopp.--- — För det fall att, se
dan
ersättning enligt denna paragraf blivit bestämd genom beslut av försäkringsinrättningen,
den skadades tillstånd undergår väsentlig försämring i
förhållande till vad som vid beslutets fattande antagits, synas emellertid reglerna
om jämkning av ersättning böra tillämpas.---Återbetalning skall
däremot givetvis icke ifrågakomma, i vilken grad den skadades tillstånd än
förbättrats.
På grund av nu ifrågavarande ersättningsbelopps karaktär av engångsersättning
anser jag anledning icke föreligga att genom lagstadgande medgiva
den skadade möjlighet till beloppets utbytande mot årlig livränta.
Av vad ovan anförts framgår, att storleken av de engångsbelopp, som förutsättas
skola utgå till befälspersoner vid krigsolycksfall, i det föreliggande
lagförslaget bestämts på annat sätt än i ovannämnda avtal mellan redareföreningen
och befälsorganisationerna. Enligt avtalet skall beräkningen av
engångsbeloppen ske på grundval av den enligt grund tarifferna i gällande
kollektivavtal bestämda kontanta månadslönen. Avfattningen av 4 § första
stycket i lagförslaget, som i denna del grundas på riksförsäkringsanstaltens
förslag, torde däremot föranleda till att vid beräkningen av engångsbeloppens
storlek hänsyn bör tagas även till de tillägg till grundlönen, som enligt kollektivavtalen
i vissa fall utgå. Det torde ur flera synpunkter vara olämpligt att
i lagtexten inskriva regler för nyssnämnda beräkning, vilka hänföra sig till
bestämmelserna i ett kollektivavtal. Utskottet bar icke kunnat undgå att beakta
de svårigheter, som skulle uppstå, därest giltighetstiden för ett kollektivavtal
utlöpte utan att nytt sådant träffats. Samma svårigheter skulle föreligga
i fråga om parter, som stöde utanför de avtalsslutande organisationerna.
Enligt utskottets mening får betydelsen av den föreliggande skiljaktigheten
ej överskattas. Genom att i lagen angivits maximum oell minimum
Bihang lill riksdagens protokoll 19117. 9 sami. 2 avd. Nr 53. 2
Utskottet.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.
för engångsbeloppets storlek kan skiljaktigheten för övrigt förefinnas endast
inom den sålunda angivna ramen. Utskottet har för sin del ansett sig böra
lämna Kungl. Maj:ts förslag i förevarande hänseende utan erinran.
Ej heller i övrigt har utskottet funnit anledning till erinran mot bestämmelserna
i den nu behandlade paragrafen.
5 §.
Departementschefen har vid remissen till lagrådet rörande engångsbelopp,
som avses i denna paragraf, anfört bl. a.:
Enligt min mening bör beloppet tillfalla den avlidnes närmaste efterlevande,
till vilka jag räknar make, barn, som äger rätt till arv efter den avlidne, och
adoptivbarn jämte deras avkomlingar samt föräldrar och adoptivföräldrar.
Örn annan efterlevande av nyssnämnda kategorier än make ej finnes, skall
beloppet tillfalla maken. Finnas andra efterlevande, synes mig maken böra
erhålla halva beloppet. Mellan övriga efterlevande bör enligt min mening
fördelning ske enligt vanliga arvsregler. Då med efterlevande icke avses andra
än i det föregående särskilt uppräknade, få syskon icke någon del i belopp,
varom här är fråga.---
Därest engångsbelopp, som avses i 5 §, skall utgå, synes begravningshjälp,
som skall utgivas jämlikt 7 § första stycket a) lagen om försäkring för olycksfall
i arbete, icke samtidigt böra ifrågakomma. I anledning härav har,
oaktat de till begravningshjälp och engångsersättning berättigade personkategorierna
icke äro fullständigt desamma, stadgats, att från engångsbelopp
enligt 5 § i förevarande lag skall avdragas sådan begravningshjälp.
Enär engångsbelopp, varom nu är fråga, synes böra utgå i varje fall, då
orsakssammanhang föreligger mellan olycksfallet och döden och sålunda
oberoende av tidpunkten för dödsfallet, samt engångsersättning jämlikt 4 §
under mellantiden kan hava utbetalats, synes vidare — på sätt försäkringsrådet
framhållit — föreskrift böra meddelas, att i sådant fall avdrag från
ersättning enligt 5 § skall ske med ersättningsbelopp, som utgått enligt 4 §.
Vid lagrådets behandling av föreliggande förslag har en ledamot av lagrådet
med instämmande av två andra angående 5 § yttrat bl. a. följande:
Att finna en enkel och lätt tillämpad princip, som under alla förhållanden
möjliggör en tillfredsställande fördelning av beloppet, torde icke låta sig göra.
Då beloppet icke ingått i den avlidnes bo och fyller en speciell uppgift, nämligen
att, i den mån det låter sig göra genom ekonomisk kompensation, lindra
förlusten, kan någon direkt ledning icke heller lämnas av reglerna för arvsdelning
eller av bestämmelserna örn tilldelning av livränta. Ersättningens
särskilda uppgift synes emellertid anvisa en sådan fördelning, att beloppet
åtminstone huvudsakligen tillfaller den eller dem, som förlusten får antagas
ekonomiskt sett drabba hårdast.
Med hänsyn till det sagda och vad av departementschefen anförts synas
starka skäl tala för den lösning som i förslaget träffats rörande fördelning
mellan make och barn. För det fall åter att endast make och föräldrar leva
efter, synes förslaget icke tillräckligt hava tillgodosett makens — i regel
änkas — intresse. I flertalet dylika fall lärer änkan i ekonomiskt avseende
genom mannens död drabbas ojämförligt hårdare än dennes föräldrar. De
fall då mannen i någon väsentlig mån underhåller sina föräldrar, sedan han
bildat egen familj, torde icke vara särdeles talrika, och där så skett kan det
stöd föräldrarna haft av hans inkomst näppeligen jämföras med det som
Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.
11
kommit hustrun till del. Med hänsyn till bestämmelserna om tilldelande av
livränta måste de ekonomiska följderna av dödsfallet mindre ofta för föräldrarna
bliva av samma genomgripande betydelse som för hustrun. En
regel, som ger hustrun företräde framför föräldrarna, synes därför bättre
tillgodose vad som genomsnittligt kan antagas vara av förhållandena påkallat.
I samma riktning leder även den uppfattning som kommit till uttryck i arvsreglerna.
Den i 5 § avsedda engångsersättningen är nämligen endast en
utbyggnad av den ersättning som föreskrives i 4 §, och ett enligt sistnämnda
paragraf utgående ersättningsbelopp går till fördelning direkt enligt arvsreglerna.
De omständigheter, under vilka beloppen enligt de båda paragraferna
tänkas utgå, torde icke vara så olikartade att de kunna motivera en alltför
stor skillnad i reglerna för deras fördelning.
Med stöd av det anförda hemställer jag att fördelningsreglerna i andra stycket
jämkas så, att då de efterlevande utgöras av make och föräldrar, make
erhåller hela beloppet eller i varje fall en större del därav än föräldrarna.
Vid anmälan av lagrådets utlåtande i statsrådet har departementschefen
anfört:
Vid fastställandet av regler rörande fördelning av ifrågavarande belopp synes
mig hänsyn böra tagas icke enbart till ekonomiska behovssynpunkter.
Örn de efterlevande utgöras av make och föräldrar, anser jag, att jämväl
föräldrarna böra erhålla visst »ideellt skadestånd» för den förlust de lidit.
Annan fördelning än hälften till make och hälften till föräldrarna synes mig
därvid icke lämpligen kunna komma i fråga. Med hänsyn till det sålunda
anförda finner jag den av tre ledamöter av lagrådet gjorda hemställan icke
böra föranleda till ändring i det upprättade förslaget till lag om krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande personer.
I förevarande sammanhang må erinras om bestämmelserna i 2 kapitlet
lagen om arv, vilka innebära bl. a., att om arvlåtare är gift och ej lämnar
efter sig bröstarvinge, kvarlåtenskapen tillfaller maken. Lever vid makens
död den först avlidnes fader, moder, syskon eller syskons avkomling, äga de,
som då äro närmast till arv efter den först avlidne, i regel taga hälften av
efterlevande makens bo.
På sätt tre av lagrådets ledamöter framhållit torde det icke låta sig göra
att finna en enkel och lätt tillämpad princip, som under alla förhållanden
möjliggör en tillfredsställande fördelning av det belopp, varom i förevarande
paragraf är fråga. Detta gäller i synnerhet det fall, att endast make och föräldrar
leva efter. Å ena sidan tala starka skäl för att make i sådant fall skall
erhålla hela beloppet eller åtminstone en större del därav än föräldrarna. Till
stöd härför kan bl. a. åberopas den uppfattning, som kommit till uttryck i
gällande lagbestämmelser örn makes arvsrätt. De förbättringar, som på senare
år vidtagits i fråga om folkpensioneringen, torde vidare hava bidragit
till att göra barns försörjningsplikt mot sina föräldrar mindre aktuell än tidigare
varit fallet. Till stöd för den uppfattning, som kommit till uttryck i propositionen,
kan å andra sidan anföras, att hänsyn icke bör tagas enbart till
ekonomiska behovssynpunkter. Såsom departementschefen yttrat, torde ifrågavarande
ersättning i viss mån hava karaktären av ett »ideellt skadestånd»,
av vilket även föräldrarna böra erhålla del.
Utskottet.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.
Enligt utskottets mening tala övervägande skäl för den uppfattning rörande
fördelningen av ifrågavarande belopp, som företrätts av departementschefen.
Vad utskottet under 4 § uttalat äger motsvarande tillämpning på ersättning,
som här avses. Utskottet har ej heller i övrigt något att erinra mot stadgandena
i förevarande paragraf.
II. Förslag till ändring av 35 § lagen om försäkring för olycksfall i
arbete, föranledd av riksförsäkringsanstaltens skrivelse
den 5 april 1937.
35 § tredje, fjärde och femte styckena i 1916 års olycksfallsförsäkringslag
lyda på följande sätt:
Avtal örn annan försäkring eller försäkring till högre ersättningsbelopp än i
lagen stadgas må ej avslutas av riksförsäkringsanstalten eller bolag, som i 4 §
avses, dock att utan hinder härav riksförsäkringsanstalten må, enligt vad därom
särskilt är stadgat, sluta avtal örn livränta åt harn utom äktenskap och
om livförsäkring i samband med egnahemslån samt meddela olycksfallsförsäkring
för fiskare ävensom, enligt Konungens bestämmande, övertaga utgivande
av livränta, som på grund av olycksfall skall utgivas av annan än anstalten.
Vad i 234 och 237 §§ i lagen den 25 maj 1917 (nr 257) om försäkringsrörelse
sägs om inländskt försäkringsbolag skall, där Konungen för visst fall
så bestämmer, i fråga om övertagande av försäkringar av livräntor enligt
lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i
arbete och denna lag i tillämpliga delar gälla jämväl riksförsäkringsanstalten,
och skall administrationsbo, som i 231 § i lagen örn försäkringsrörelse
omförmäles, omfatta jämväl livräntor, som varda fastställda under administrationstiden,
i följd varav fordringsrätt, varom i sista stycket av sistnämnda
paragraf sägs, skall omfatta jämväl kapitalvärdet av sådana livräntor,
ökat med en tjugondei av samma värde.
Har anstalten i enlighet med vad nu sagts övertagit ansvaret för utgivande
av livränta, skall anstalten inträda i samtliga de rättigheter och skyldigheter,
som i avseende å ersättnings bestämmande och utgivande i förhållande till
livräntetagaren tillkommit det bolag, från vilket försäkringen av livräntan
övertagits.
I propositionen har å sid. 31—33 lämnats en närmare redogörelse för dessa
bestämmelsers tillkomst, till vilken redogörelse utskottet får hänvisa.
I skrivelse till Kungl. Majit den 5 april 1937 har riksförsäkringsanstalten
anfört bl. a., att anstalten för sin del funne starka skäl tala för att anstalten,
som redan övertagit den visst olycksfallsförsäkringsbolag, vilket trätt i likvidation,
åvilande skyldigheten att utgiva livränta, jämväl övertoge dess förpliktelser
i övrigt enligt 1901 års lag angående ersättning för skada till följd
av olycksfall i arbete och 1916 års olycksfallsförsäkringslag. Emellertid syntes
anstalten på grund av bestämmelserna i tredje stycket av 35 § olycksfallsförsäkringslagen
vara förhindrad därtill. Även i andra fall än det föreliggande
syntes det vara önskvärt, att anstalten kunde övertaga ifrågavarande slag av
förpliktelser, t. ex. då arbetsgivare, som stått självrisk, trädde i likvidation
Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.
13
utan samband med konkurs. Rikslän säkringsanstalten har i anslutning härtill
föreslagit, att 35 § tredje stycket måtte erhålla följande ändrade lydelse:
»Avtal---ävensom, enligt Konungens bestämmande övertaga bestäm
mande
och utgivande av ersättning, som på grund av olycksfall skall utgivas
av axman än anstalten.»
Försäkringsrådet och försäkringsinspektionen hava förklarat sig icke hava
något att erinra mot den av riksförsäkringsanstalten föreslagna lagändringen.
Departementschefen har i propositionen uttalat, att han av riksförsäkringsanstaltens
skrivelse funnit det framgå, att starka skäl talade för att anstalten
skulle äga möjlighet att — dock allenast med Konungens begivande — övertaga
bestämmande och utgivande av även annan ersättning än livränta, som
på grund av olycksfall skulle utgivas av annan än anstalten. Den redogörelse
för gällande lag och omständigheterna vid dess tillkomst, som lämnats i propositionen
utvisade enligt departementschefens mening, att anstalten för närvarande
icke torde äga sådan möjlighet. Departementschefen tillstyrkte därför,
att erforderlig ändring av lagen vidtoges. Bestämmelser härutinnan hade
upptagits i det förslag till lag angående ändring av 35 § olycksfallsförsäkringslagen,
som upprättats i samband med förslaget till lag örn krigsförsäkring för
ombord å fartyg tjänstgörande personer.
Utskottet har intet att erinra mot den föreslagna lagändringen i nu ifrågavarande
del.
Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,
att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen.
Stockholm den 28 maj 1937.
På andra lagutskottets vägnar:
SIGFRID HANSSON.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder, P. Sandström, Hagman, Sam
Larsson, Nordborg, Olof Carlsson* och Holstenson;
från andra kammaren: herrar Österström, Hage, Olovson* Pettersson i Hällbacken,
Molander, Sandström i Sollefteå och Gardell samt fröken Andersson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Utskottet.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 53.
3
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.
Reservationer:
1) av herrar P. Sandström, Holstenson, Hage och Gardell, vilka under
åberopande av de skäl, som anförts av lagrådets majoritet, hemställt, att
5 § andra stycket i utskottets förslag måtte erhålla följande lydelse:
»Med efterlevande — —--halva beloppet maken; dock att, om jämte
make allenast föräldrar eller adoptivföräldrar leva efter, tre fjärdedelar av
beloppet skola tillfalla maken. Belopp, som---arvfallen egendom.»
2) av herr Nordborg.
Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
372487