Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.
1
Nr 51.
Ankom till riksdagens kansli den 28 maj 1937 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående visst tillägg
till lagen om införsel i avlöning, pension och livränta.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 41 angående främjande av planmässigt sparande samt
inrättande av en statens bosättningslånefond m. m., väckta likalydande motioner,
vilka hänvisats till lagutskott, nämligen nr 205 i första kammaren av
herr Martin Svensson m. fl. och nr 410 i andra kammaren av herr Anderson
i Norrköping m. fl.
I motionerna har hemställts, »att riksdagen måtte för sin del besluta sådant
tillägg till lagen om införsel i avlöning, pension och livränta § 21, att införsel
jämlikt denna lags bestämmelser även må meddelas för skuld å statligt bosättningslån
i enlighet med vad som gäller för oguldna utskylder eller allmänna
avgifter, med iakttagande av att vid konkurrens mellan underhållsbidrag,
oguldna utskylder eller allmänna avgifter och skuld å bosättningslån betalning
för sistnämnda fordran först i sista hand skall utgå».
Tillika har hemställts, att lagutskottet vid bifall till dessa motioner måtte
utarbeta vederbörlig lagtext.
I fråga örn de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställlan, får utskottet
hänvisa till den i förevarande motioner åberopade motionen I: 204.
I ovannämnda proposition, vilken hänvisats till statsutskottet, har Kungl.
Majit föreslagit riksdagen bl. a. att dels besluta att en statlig utlåningsfond,
benämnd Statens bosättningslånefond, skall inrättas, dels medgiva, att lån
ur nämnda fond må utlämnas i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder,
som angivas i propositionen, dels ock såsom kapital för fonden anvisa
för budgetåret 1937/1938 ett reservationsanslag av 2 milj. kronor. Det i propositionen
innefattade förslaget örn bosättningslån utgör en överarbetning av
vad befolkningskommissionen i sådant hänseende föreslagit i ett den 12 december
1935 avgivet, vid propositionen fogat betänkande.
Grunderna för den statliga bosättningslåneverksamhct, som ifrågasättes i
propositionen, framgå av ett i densamma intaget utkast till kungörelse och
äro i korthet följande:
Trolovadc eller äkta makar kunna beviljas lån med ändamål att lämna tillgång
till inköp av möbler eller andra bosättningsföremål, vilkas anskaffande
föranledes av äktenskapets ingående. För behandling av frågor rörande sådana
lån skall i varje landstingsområde och i varje stad, som icke deltager
i landsting, finnas en nämnd (bosättningslånenämnd). Lån må ej beviljas
till högre belopp än ettusen kronor. Till säkerhet skall pantförskrivas brandförsäkringsbrev
å låntagarna tillhörig personlig lösegendom till ett värde ej
Biliana till riksdagens protokoll 10.17. 9 sami. 2 avd. Nr 51. 1
2
Andru lagutskottets utlåtande Nr 51.
understigande lånebeloppet. Ä bosättningslån skall erläggas amortering i sådan
ordning, att lånet är återbetalt senast fem år efter utlämnandet; låntagarna
obetaget att före eljest fastställd tid inbetala lånet eller del därav. Amortering
och ränta skola erläggas var tredje månad, där ej på grund av särskilda
omständigheter annat bestämmes. Förfallen ränta och amortering skola, i
enlighet med de bestämmelser, som meddelats vid låns beviljande, inbetalas
till generalpoststyrelsen. Bosättningslånenämnd äger medgiva uppskov med
betalning av ränta och amortering å lån, som nämnden beviljat.
Befolkningskommissionen har i motsvarande utkast till kungörelse upptagit
den bestämmelsen, att »för förfallna räntor och amorteringar å bosättningslån
må utmätning äga rum utan föregående dom eller utslag», vilken
bestämmelse saknar motsvarighet i Kungl. Maj:ts förslag.
Kommissionen bar såsom motiv till stadgandet anfört:
Det lär ----icke kunna undvikas, att en viss förlustrisk för staten
kommer att uppstå. Det har under utredningsarbetet ifrågasatts att såsom
yttersta indrivningsmedel för här ifrågavarande inbetalningar, liksom för
skatteforaringar och för barnuppfostringsbidrag, medgiva införsel i lön. Då
bosättningslån utlämnas utan annan säkerhet än den, som ligger i låntagarens
personliga vederhäftighet, vore det i och för sig icke omotiverat att med
avseende å lånens indrivning ställa även denna utväg öppen. Kommissionen
har emellertid trott sig böra räkna med att ett medgivande av införsel
i lön såsom indrivningsmedel för ifrågavarande lån icke skulle uppbäras av
en allmän folkmening och har icke ansett sig kunna tillråda en bestämmelse
av denna innebörd. Kommissionen vill emellertid framhålla, att, därest erfarenheterna
framdeles skulle göra det erforderligt, denna fråga står öppen
för förnyat övervägande. Tillsvidare föreslår kommissionen, att oguldna belopp
skola kunna utmätas utan föregående lagsökning eller domstolsförfarande
i samma ordning som redan gäller beträffande vissa andra avgifter.
Detta stadgande blev föremål för uppmärksamhet i flera yttranden över
kommissionens betänkande.
Överståthållarämbetet har erinrat, att en dylik bestämmelse såtillvida innebure
en nyhet för svensk rätt, som personlig betalning på grund av skriftligt
fordringsbevis icke för närvarande kunde genom utmätning uttagas utan
att fordringsanspråket först prövats av domstol eller överexekutor. Ehuru
ämbetet väl insåge vikten av en snabb indrivning i fråga örn bosättningslånen,
måste ämbetet allvarligt ifrågasätta, om i förevarande fall så utomordentliga
förhållanden kunde anses föreligga, att de motiverade frångående
av eljest allmänt gällande rättsgrundsatser. Utmätning för gäldande av bosättningslån
torde emellertid komma att sakna någon avsevärd praktisk betydelse,
då väl med tämligen stor visshet kunde antagas, att de, som fått
förmånen av sådana lån, åtminstone under de närmaste åren efter bosättningen
befunne sig i sådan ekonomisk situation, att hos dem icke funnes
andra tillgångar än dem, som enligt utsökningslagens föreskrifter vore undantagna
från utmätning. Den enda exekutionstitel, under vilken dessa lån
skulle kunna med framgång indrivas, syntes vara införsel. Ansåges emellertid
låntagarna trots den betydande förmån, som staten genom bosättningslån
berett dem, icke böra underkastas denna exekutionsform, måste stats
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.
3
makterna räkna med att bosättningslånen i betydande utsträckning icke
skulle kunna indrivas från försumliga betalare.
Även länsstyrelsen i Skaraborgs län har erinrat, att den föreslagna utmätningsbestämmelsen
skulle komma att stå i strid mot eljest gällande regler
beträffande indrivning av på skuldebrev grundad fordran.
Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett det knappast försvarligt att utan
vidare avvisa möjligheten av införsel i lön såsom yttersta indrivningsmedel,
därest ej någon annan form av säkerhet utöver låneförbindelsen kunde utformas.
Det vöre av största vikt att från början inarbeta i den allmänna
meningen, att bosättningslån ej finge bli faktiska understöd utan verkligen
vore avsedda som lån.
Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, yttrar i propositionen
nr dl i detta ämne:
Innan erfarenhet vunnits rörande bosättningslånen, torde det vara omöjligt
att avgöra, huruvida för dessa lån särskilda indrivningsbestämmelser äro
erforderliga. Min förhoppning är dock att de unga personer, som beviljas
dylika lån, skola i de allra flesta fall visa sig äga tillräcklig duglighet och
ansvarskänsla för att indrivningsåtgärder skola kunna undvikas. I avbidan
på närmare erfarenheter härutinnan vill jag förorda, att inga särbestämmelser
meddelas rörande indrivning av eller utmätning för bosättningslån.
Statsutskottet har i sitt över propositionen avgivna utlåtande, nr 163, tillstyrkt
propositionen. Utskottet har därvid yttrat bl. a.:
Utskottet finner den föreslagna anordningen lämplig som ett led i strävandena
att underlätta familjebildningen, överhuvud har förslaget, sådant detsamma
föreligger utformat i ett propositionen bifogat författningsutkast, ej
givit anledning till någon erinran eller något särskilt uttalande från utskottets
sida annat än i följande hänseenden.
Inom utskottet har ifrågasatts lämpligheten av att tillskapa en organisation
av den omfattning Kungl. Majit föreslagit för ifrågavarande låneverksamhet,
i varje fall redan från dess början. Därvid har syftats på den i 2 §
av författningsutkastet föreslagna bosättningslånenämnden, vars ordförande
och suppleant för denne skulle utses av Kungl. Majit, medan ledamöter och
suppleanter skulle utses av landstinget eller, vad beträffar stad, som ej
deltager i landsting, av stadsfullmäktige.
örn låneverksamheten i stället förlädes till riksbanken, kunde styrelserna
vid riksbankens huvudkontor och avdelningskontor fylla uppgiften som bosättningslånenämnd.
Det kan visserligen mot en sådan anordning anmärkas,
att en nämnd utsedd på det sätt Kungl. Majit föreslagit kunde äga större
förutsättningar än riksbankens lokalstyrelser att omhänderhava en verksamhet
av ifrågavarande beskaffenhet. Emellertid ligger det i sakens natur
att hur än en sådan nämnd sammansättes, måste dess personkännedom vara
begränsad och ortsombuden komma att få ett avsevärt inflytande i fråga
örn vilka som skola tilldelas bosättningslån.
Utskottet, som för egen del icke vill tagp definitiv ståndpunkt till det
sålunda framförda förslaget, anser, att Kungl. Majit bör ägna detsamma
uppmärksamhet och, om det befinnes acceptabelt, vidtaga härav föranledda
justeringar i författningsutkastet.
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.
Statsutskottet har icke yttrat sig i frågan om indrivning av bosättningslån.
I anslutning till denna redogörelse vill utskottet erinra om vissa författningsbestämmelser,
som torde vara av intresse i förevarande sammanhang.
Enligt lagen den H juni 1917 om införsel i avlöning, pension och livränta
kan införsel äga rum för följande fordringar:
1. enskildas fordringar på underhållsbidrag av familjerättslig natur (1 §);
2. fattigvårdssamhälles fordran på bidrag av familjeförsörjare till försörjningsberättigad
persons underhåll (20 § första stycket);
3. barnavårdsnämnds fordran på bidrag till barns vård (20 § andra stycket)
; samt
4. oguldna utskylder eller allmänna avgifter (21 §).
I de tre förstnämnda fallen förutsätter införselåtgärden ansökan av den enskilde
fordringsägaren, resp. fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd. I
fråga örn utskylder och allmänna avgifter ankommer det, enligt vad 1 § i
1931 års restindrivningsförordning utvisar, på utmätningsmannen att, då indrivning
skall äga rum, själv bedöma, örn införsel bör tillgripas.
Införsel kan ske i a) avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning hos
enskild (1 §) eller hos stat eller kommun (18 §) samt b) pension eller livränta,
även sådan som enligt lag eller särskilt förordnande är undantagen från utmätning
(19 §).
Är införselsökanden enskild person utgöres exekutionsurkunden av domarens
eller rättens dom eller beslut, varigenom bidraget utdömts, eller ock
skriftligt och av två personer bevittnat avtal, varigenom gäldenären åtagit
sig bidragsskyldighet (2 § jämförd med 1 §). Införsel i sådant fall beviljas ej
för belopp, som förfallit till betalning mer än ett år före införselbeslutets dag
(6 §)• .
Om införselsökanden är fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd, utgöres
exekutionsurkunden av vederbörande myndighets beslut örn bidragsskyldighet
eller, i fråga om ansökan av barnavårdsnämnd, skriftligt, av två personer
bevittnat avtal om bidragets utgörande. Införseln avser endast bidrag efter
det beslutet meddelats eller avtalet träffats (20 §).
I fråga om förutsättningen för införsel för utskylder och allmänna avgifter
gäller, att sedan tre år förflutit, efter det utskylderna eller avgifterna förfallit
till betalning, införsel ej må beviljas eller meddelat beslut örn införsel äga
tillämpning. Om införsel beviljas till gäldande av såväl underhållsbidrag som
utskylder eller avgifter och det belopp, som får innehållas, icke förslår därtill,
skall detta belopp i första hand gå till betalning av bidraget (21 §).
1 § i 1931 års restindrivningsförordning är av följande lydelse:
Skall indrivning äga rum av
a) utskylder och avgifter till kronan samt sådana utskylder och avgifter,
som enligt särskilda stadgan den uppbäras och redovisas i sammanhang med
kronouppbörden,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 51. J
b) kommunalutskylder och sådana medel, vilka uppbäras och redovisas
lika med kommunalutskylder, samt
c) de övriga avgifter eller andra liknande medel, för vilka enligt särskilda
av Kungl. Majit för allmänna kassor och inrättningar fastställda reglementen
eller i övrigt gällande föreskrifter utmätning må äga rum utan föregående
dom eller utslag,
åligger det vederbörande utmätningsman att med iakttagande av här nedan
givna föreskrifter verkställa indrivningen och för sådant ändamål förrätta
utmätning eller, där indrivningen avser utskylder eller allmänna avgifter,
bevilja införsel ävensom avgiva redovisning.
Enligt 1 § i kungl, kungörelsen den 22 oktober 1886 angående uppbörd av
avgifter till vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter får på ömsesidighet
grundad brand-, hagelskade- eller kreatursförsäkringsanstalt, vars
reglemente blivit fastställt av Kungl. Majit eller av K. B. och vars verksamhet
omfattar minst ett härad, meddelas rättighet att få delägarnas på landet
avgifter till anstalten debiterade, indrivna och redovisade i sammanhang med
kronouppbörden, i händelse anstaltens reglemente finnes innehålla nöjaktiga
bestämmelser med avseende å uttaxering av delägarnas avgifter.
Prövningen tillhör Kungl. Majit, om bolagets verksamhet omfattar mera
än ett län, men eljest K. B.
Jämlikt 3 § i kungörelsen äger dylik anstalt under vissa villkor erhålla rätt
att utan föregående utslag eller dom få avgifter, som delägare på landet i sådan
anstalt icke erlägga i behörig tid, uttagna genom utmätning hos dem.
Enligt utskottets mening är det i motionerna berörda spörsmålet örn indrivning
av bosättningslån förtjänt av statsmakternas uppmärksamhet. I likhet
med föredragande departementschefen anser emellertid utskottet, att det, innan
erfarenheter vunnits rörande dessa lån, torde vara omöjligt att avgöra,
huruvida särskilda stadganden om indrivning äro erforderliga. I avbidan på
närmare erfarenheter vill utskottet därför ansluta sig till departementschefens
uppfattning, att inga särbestämmelser för närvarande böra meddelas rörande
indrivning av bosättningslån.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 28 maj 1937.
På andra lagutskottets vägnar:
SIGFRID HANSSON.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder, P. Sandström, Hagman, Sam
Larsson, Norman och Holstenson;
från andra kammaren: herrar Österström, Hage, Pettersson i Hällbacken, Molander,
Hermansson, Thorell oell Gardell samt fröken Andersson.
Utskottet.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 51.
2