Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

1

Nr 50.

Ankom till riksdagens kansli den 27 maj 1937 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående översyn av
bestämmelserna rörande samhällets hjälpverksamhet
m. m.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande,
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen från
första kammaren nr 33 av herr Hamrin m. fl. och nr 203 av herr Martin Andersson
m. fl. samt från andra kammaren nr 68 av herr Carlström m. fl.,
nr 114 av herr Andersson i Rasjön m. fl., nr 171 av herr Nordström i Kramfors
m. fl., nr 351 av herr Olsson i Stockholm jp. fl. och nr 406 av herr
Skoglund m. fl.

Motionerna I: 203 och II: 406, vilka väckts i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 38 med förslag till förordning om moderskapspenning m. m.,
hava förut, utom i vad de avse rationalisering av socialvården, blivit föremål
för behandling i utskottets utlåtande nr 38 över nämnda proposition.

För de yrkanden, som framställts i motionerna, redogöres här nedan. I
fråga örn de skäl, motionärerna anfört, får utskottet, i den mån redogörelse
därför ej lämnas i detta utlåtande, hänvisa till motionerna.

Utskottet kommer att behandla de föreliggande spörsmålen i olika avdelningar
enligt följande disposition:

A. Rationalisering av socialvården; lagstadgad rätt till hjälp för alla ofrivilligt
nödlidande; principerna för behovsprövningen i fattigvårdslagen; formerna
för fattigvårdsunderstöd; avskaffande av återbetalningsskyldighet i
fråga örn erhållen fattigvård; avskaffande av beteckningen »fattigvård».

B. Avskaffande av eller ändring i hemortsrättsbestämmelserna i fattigvårdslagen;
fattigvårdens förstatligande; m. m.

C. Barns försörjningsplikt mot föräldrar m. m.

A. Rationalisering av socialvården; lagstadgad rätt till hjälp för alla
ofrivilligt nödlidande; principerna för behovsprövningen i fattigvårdslagen;
formerna för fattigvårdsunderstöd; avskaffande av återbetalningsskyldighet
i fråga om erhållen fattigvård; avskaffande av beteckningen
»fattigvård».

I motionerna I: 33 och II: 114, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning rörande omarbetning
av nuvarande bestämmelser för samhällets hjälpverksamhet, syfBihang
till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 50.

1

■7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

tande till ett planmässigt samordnande av den nu splittrade hjälpverksamhetens
skilda former, samt framläggande för riksdagen av de förslag, vartill
utredningen må föranleda. Motionärerna framhålla bl. a., att de anse skäl
föreligga för en skyndsamt bedriven utredning i syfte att åvägabringa sådana
former för den sociala hjälpverksamheten, att det förödmjukande och socialt
stötande, som anses vidlåda den nuvarande fattigvården, undvikes. Utredningen
bör även omfatta utarbetande av förslag till en enhetlig och systematiskt
sammanhängande lagstiftning om den sociala hjälpverksamheten.

T motionerna 1:203 och 11:406, vilka äro likalydande, hemställes, såvitt
nu är fråga, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t begära skyndsammaste
förnyad utredning och förslag angående nödvändigheten av att
genomföra en rationalisering av socialvården, varvid hänsyn bör tagas till
möjligheterna att inpassa de befolkningspolitiska åtgärderna i ett enhetligare
och förenklat socialt organisationsväsende.

I motionen II: 351 hemställes om skrivelse med begäran örn skyndsam utredning
och förslag till en omläggning av gällande fattigvårdslagstiftning i
enlighet med i motionen^angivna synpunkter. Motionärerna framhålla nödvändigheten
av en fullständig omläggning av systemet för den samhälleliga
sociala hjälpen så att den icke får fattigvårds karaktär. Riktlinjerna för samhällets
sociala hjälpverksamhet har i motionen sammanfattats i sju punkter.
Motionärerna eftersträva emellertid närmast en omjustering av fattigvårdslagen,
vilken för dem ter sig otillfredsställande ur såväl social som ekonomisk
synpunkt. I motionen anföres bl. a., att med stöd av fattigvårdslagens bestämmelser
hade nödställda arbetslösa avvisats av fattigvårdsmyndigheterna
under framhållande av att »de icke ägde befogenhet lämna hjälp till
friska och arbetsföra personer». För de berättigade understödstagarna hade
hjälpen knappats in till långt under behovsgränsen, och de hjälpsökande hade
gallrats på ett sätt som vore samhället föga värdigt. I motionen göras vidare
vissa erinringar mot den i fattigvårdslagen stadgade återbetalningsskyldigheten.

Motionen II: 171 utmynnar i yrkandet, att riksdagen måtte besluta i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla om skyndsam utredning och förslag örn fattigvårdens
omläggning jämte revision av fattigvårdslagen i den riktning, som
i motionen angåves.

I sistnämnda motion framhålles bl. a.: Fattigvårdsmyndigheterna toge vid
behovsprövningarna större hänsyn till kommuners och skattebetalares ekonomiska
intressen än till de hjälpsökandes behov. Vidare berättigade icke
ofrivillig arbetslöshet i och för sig till hjälp åt den arbetslöse. De missförhållanden
dessa brister i lagen åstadkommit kunde inte undanröjas på annat
sätt än genom en lagstiftning, som utan undantag uttryckligen tillförsäkrade
alla ofrivilligt nödlidande rätt till hjälp. Denna rätt borde tillerkännas envar,
som bevisligen befunne sig under visst i lagen fastställt existensminimum.
I fattigvårdslagen borde införas bestämmelser om att understöd i hemmen,
undantagandes bränsle, skulle utgå i kontanter, såvitt icke hjälpmottagare
bevisligen missbrukade erhållet understöd. Återbetalningsskyldigheten i frå -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

3

ga om fattigvården borde i allmänhet slopas. Ordet »fattigvård» borde avskaffas
och samhällets hjälpverksamhet i stället betecknas på ett sätt, som
icke medförde, att etiketten »fattig» åsattes den hjälpmottagande.

Utskottet vill till en början lämna en översikt över gällande bestämmelser
angående bedrivande av hjälpverksamhet för arbetslösa.

Enligt 1 § fattigvårdslagen skall fattigvård utgivas till minderårig eller
den som till följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kroppseller
själskrafter är oförmögen att genom arbete försörja sig och som saknar
medel till sitt livsuppehälle, därest hans behov ej annorledes avhjälpes.
Bland de förutsättningar, som enligt denna paragraf medföra skyldighet
för kommunen att utgiva fattigvård, finnes alltså arbetslöshet icke upptagen.
Till arbetslös persons minderåriga barn är kommun emellertid i enlighet
med paragrafen vid behov pliktig att utgiva fattigvård.

Därest fattigvårdssamhälle utgiver fattigvård i andra fall än dem, som omförmälas
i 1 § i fattigvårdslagen, äger samhället jämlikt de i 2 § i samma
lag givna bestämmelserna fastställa de grunder för fattigvården, som böra
av samhällets fattigvårdsstyrelse iakttagas. I praxis har sedan länge erkänts,
att fattigvård enligt 2 § må utgivas i anledning av arbetslöshet och att sådan
fattigvård jämväl må lämnas direkt till den arbetslöse. I övrigt torde böra
nämnas, att 2 och 23 §§ upptaga bestämmelser örn att fattigvårdssamhälle
och fattigvårdsstyrelse hava att ombesörja, att den som finnes vara i behov
av fattigvård erhåller sådan.

Enligt 27 § fattigvårdslagen meddelas fattigvård i allmänhet genom, bl. a.,
»understöd i hemmet». Då sådant understöd lämnats, bör fattigvårdsstyrelsen
enligt 30 § vaka över att beviljat understöd behörigen användes.

För utgiven fattigvård föreligger återbetalningsskyldighet, i den mån fattigvårdsstyrelsen
icke finner skäl till eftergift. I 64 § i fattigvårdslagen uppräknas
emellertid vissa omständigheter, vilka kunna medföra, att fattigvårdssamhälle
äger bestämma, huruvida ersättningsskyldighet för uppburen
fattigvård skall äga rum.

I kungörelsen den 30 juni 1934 angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet
vid arbetslöshet stadgas, att dylik verksamhet vid oförvållad
arbetslöshet bedrives under tre huvudformer, nämligen dels statliga och
statskommunala reservarbeten, dels kontantunderstödsverksamhet och dels
särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten. 1 kungörelsen
lämnas vissa föreskrifter angående behörigheten att uppbära arbetslöshetshjälp.
Dessa bestämmelser innebära i huvudsak, att hjälp endast må lämnas
till den som är arbetsför och oförvållat arbetslös samt efter verkställd
prövning befunnits vara i behov av hjälp. Återbetalningsskyldighet föreligger
icke för arbetslöshetshjälp, som uppburits i enlighet med kungörelsens
bestämmelser. Enligt 43 § i kungörelsen må dagunderstöd icke utgå till den,
som i anledning av arbetslöshet åtnjuter fattigvård för sig eller sin familj
av annat slag än som avses i 50 § 2 mom. i lagen örn fattigvården eller som

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

utgöres av sjukhusvård åt någon, i förhållande till vilken den arbetslöse är
att anse såsom familjeförsörjare. Utgår fattigvård på annat sätt än sålunda
angivits, må dagunderstöd enligt arbetslöshetshjälpkungörelsen icke utgå,
såvida icke den lämnade fattigvården varit tillfällig och utgått i synnerligen
trängande fall.

Genom förordningen den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor har
i Sverige införts ett system för frivillig arbetslöshetsförsäkring. Den omständigheten,
alt medlem i erkänd arbetslöshetskassa för sig eller sin familj åtnjuter
fattigvård, inverkar icke på hans rätt till daghjälp från kassan.

Hjälpverksamhet för oförvållat arbetslösa bedrives för närvarande, förutom
i de genom författningsbestämmelser reglerade former, för vilka redogörelse
i det föregående lämnats, ytterligare i form av anordnande av kommunala
reservarbeten och utgivande av kommunala kontantunderstöd utan
statsbidrag.

Beträffande tolkningen av den gällande rättens ståndpunkt i fråga om
kommunernas befogenhet att utan statsbidrag och i annan ordning än fattigvårdslagen
stadgar bevilja understöd till hjälp vid arbetslöshet vill utskottet
nämna, att från regeringsrätten föreligger ett antal prejudikat i ämnet.
Utskottet hänvisar till de fall, som omnämnts i regeringsrättens årsbok
för 1933 sid. 15 samt för 1934 S. 31, 209 och 299. I ett vart av dessa
fall, där klagan fördes mot ett av kommun meddelat beslut örn understöd
vid arbetslöshet, blev beslutet undanröjt på den grunden, att beslutet innebure,
att understöd av kommuns medel kunde komma att beredas mediemmar
av kommunen i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgade elier
enligt bestämmelserna angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp vore medgivet,
och att kommunen förty överskridit sin befogenhet. Befogenhet för
kommun att utan statsbidrag anordna kontant understödsverksamhet vid
arbetslöshet utan fattigvårds karaktär synes således förutsätta, att medgivande
till sådan verksamhet lämnats i en författning.

Under de senaste åren hava från skilda häll framkommit förslag om vidtagande
av mer eller mindre ingripande förändringar i det system för den
samhälleliga arbetslöshetshjälpen, för vilket redogörelse lämnats i det föregående.
Åtskilliga utredningar, som bedrivits under senare tid, hava berört
dessa spörsmål. Utskottet vill i dessa avseenden allenast omnämna följande.

I skrivelse den 21 juni 1933, nr 356, hemställde riksdagen på förslag av
särskilda utskottet (utlåt, nr 17), att Kungl. Maj:t måtte föranstalta dels örn
skyndsam utredning rörande reglering av förhållandet mellan den offentliga
arbetslöshetshjälpen i dess olika former och den allmänna fattigvården,
dels ock om skyndsam utredning beträffande omfattningen av kommunernas
lagliga rätt att lämna arbetslöshetshjälp utan fattigvårds karaktär
samt om behovet och lämpligheten av en laglig reglering av kommunernas
verksamhet för arbetslöshetens bekämpande.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

5

I anledning av denna skrivelse föranstaltade Kungl. Majit om en särskild
utredning inom socialdepartementet rörande omfattningen av kommunal
understödsverksamhet utan statsbidrag för hjälp åt arbetslösa. Av utredningen,
som avsåg dels år 1932 och dels vissa tidpunkter år 1933, framgick,
att dylik verksamhet förekom inom nära hälften av samtliga kommuner i
riket. En närmare sammanfattning av de vid utredningen vunna resultaten
återgives i organisationssakkunnigas betänkande med utredning och förslag
rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation m. m. (sid.
105—115).

I proposition nr 38 till 1934 års riksdag med förslag till förordning örn erkända
arbetslöshetskassor m. m. anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, efter att hava redogjort för vad vid 1933 års riksdag och
tidigare förekommit i frågan beträffande förhållandet mellan arbetslöshetsförsäkringen
och fattigvården, bland annat, att en gränsdragning mellan
arbetslöshetsförsäkringen och den allmänna fattigvården måste ingå som
ett i led i ett allmänt åtskiljande av den med återbetalningsskyldighet förenade
fattigvården och annan hjälp, som i skiftande former lämnas till följd av
arbetslöshet. Ett dylikt åtskiljande sammanhängde nära med frågan örn
åstadkommande av en större enhetlighet vid förvaltningen inom kommunerna
av den sociala hjälpverksamheten, vilken fråga vore för utredning överlämnad
till de s. k. organisationssakkunniga. I det läge, vari frågan sålunda
befunne sig, vore det icke möjligt att föreslå några särskilda bestämmelser
till reglering av förhållandet mellan arbetslöshetsförsäkringen och den allmänna
fattigvården.

Andra lagutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 37
vid 1934 års riksdag över nyssnämnda proposition, bland annat, att utskottet
i likhet med departementschefen ansåge principiellt, att olika former av
samhällelig hjälpverksamhet borde hållas åtskilda, så att en person icke
samtidigt bereddes hjälp från olika håll. På grund därav ville utskottet giva
uttryck åt önskvärdheten av att pågående utredningar i ämnet bedreves med
sådan skyndsamhet, att riksdagen snarast erhölle tillfälle att pröva frågan
i hela dess vidd.

Riksdagen lämnade detta uttalande utan erinran.

Enligt givna direktiv hade organisationssakkunniga att behandla bland annat
frågan örn att åstadkomma större enhetlighet vid handliavandet inom
kommunerna av den sociala omvårdnaden. De sakkunniga hava i sitt den
11 december 1934 avgivna betänkande (stat. off. utreda. 1934:53) framlagt
ett utkast till lag örn den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation med
mera, vari föreslagits, att i varje kommun med mer än 1,500 invånare skall
finnas en social nämnd med uppgift att handhava kommunens verksamhet
lör fattigvård, barnavård, ungdomsskydd, allmän ålderdomspensionering, behandling
av alkoholister och arbetslöshetshjälp. I lagutkastet behandlas,
bland annat, även frågan om förbud mot oreglerad hjälpverksamhet.

I en vid betänkandet fogad reservation anförde ledamoten borgarrådet

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

Wictor Karlsson bland annat, att det vore ogörligt att enbart genom organisatoriska
åtgärder undanröja alla de olägenheter, vilka till väsentlig del vore
en följd av att den omfattande och mångskiftande socialvården reglerades av
en mångfald olika lagar och författningar, som, tillkomna på olika tider,
icke fullt harmonierade med varandra. Ville man ernå en verkligt effektivsamverkan
mellan de olika verksamhetsgrenarna, torde detta icke kunna vinnas
med mindre än att man grepe sig an med en revidering av de olika lagarna
i syfte att åstadkomma inbördes samklang dem emellan. Särskilt gällde
detta fattigvårdslagen, vars bestämmelser med hänsyn till de senare årens
sociala lagstiftning i många hänseenden vöre föråldrade, oklara och svårtolkade.

I proposition nr 232 till 1935 års riksdag angående anslag till bekämpande
av arbetslösheten förklarade föredragande departementschefen, statsrådet
Möller, att det syntes honom icke möjligt att taga ställning till de av
1933 års riksdag angivna spörsmålen, berörande arbetslöshetshjälpen och
fattigvården, förrän i samband med den slutliga prövningen av organisationssakkunnigas
förslag.

Under år 1935 har inom socialdepartementet utarbetats en promemoria
angående kommunal kontantunderstödsverksamhet utan statsbidrag och i
annan form än fattigvård för hjälp åt arbetslösa. I denna promemoria har
intagits ett utkast till lag om kommunal kontantunderstödsverksamhet vid
arbetslöshet.

I yttranden över denna promemoria ha socialstyrelsen, arbetslöshetskommissionen,
statens inspektör för fattigvård och barnavård samt Överståthållarämbetet
förklarat sig anse skäl tala för en allmän översyn av den sociala
h jälplagstif tningen.

I proposition nr 3 till 1936 års riksdag med förslag till lag örn socialregister
uttalade föredragande departementschefen, statsrådet Möller, att i de till
övervägande antal avstyrkande yttranden, som avgivits över organisationssakkunnigas
betänkande, anförts åtskilliga skäl mot så omfattande förändringar
i organisatoriskt hänseende, som ett genomförande av de sakkunnigas
förslag skulle innebära. Då de anförda skälen synts departementschefen bärande,
hade han funnit sig icke böra lägga sakkunnigförslagets huvudprinciper
till grund för lagstiftning i ämnet.

Vid 1936 års riksdag ifrågasattes i två motioner nämligen I: 288 av herr
Otto Wangson och 11:348 av herr Spångberg m. fl. sådan ändring i 1 §
fattigvårdslagen, att genom arbetslöshet nödlidande personer skulle erhålla
rätt till fattigvård.

Andra lagutskottet yttrade i sitt över motionerna avgivna utlåtande i denna
del bl. a.:

Det måste anses vara av vikt, att de av riksdagen begärda utredningarna
rörande reglering av förhållandet mellan den offentliga arbetslöshetshjälpen

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

1

i dess olika former och den allmänna fattigvården samt rörande behovet och
lämpligheten av laglig reglering av kommunernas verksamhet för arbetslöshetens
bekämpande snarast fullföljas. Under det fortsatta utredningsarbetet
bör till ingående prövning upptagas frågan om kommunernas rätt och skyldighet
att utgiva fattigvård i anledning av arbetslöshet, varvid bör uppmärksammas
den skillnad, som enligt nu gällande bestämmelser föreligger mellan
å ena sidan arbetslösa, arbetsföra personer, vilka åtnjuta arbetslöshetshjälp,
och å andra sidan arbetsoförmögna och andra, vilka erhålla fattigvård, i fråga
om återbetalningsskyldighet för uppburen hjälp. Enligt utskottets mening
är det av stor betydelse, att den samhälleliga hjälpverksamheten icke anordnas
eller bedrives på sådant sätt, att anslutningen till den statsunderstödda
arbetslöshetsförsäkringen motverkas. Om möjlighet finnes för den arbetslöse
att utan erläggande av avgifter och utan återbetalningsskyldighet erhålla
lika stort eller högre understöd per dag av allmänna medel än vad de försäkrade
erhålla från sina kassor, måste detta komma att försvåra arbetslöshetsförsäkringens
utveckling. Frågan om kontantunderstödsbeloppens
lämpliga avvägning i förhållande till daghjälp enligt arbetslöshetsförsäkringen
torde därför böra göras till föremål för ingående övervägande.

På förslag av utskottet hemställde därefter riksdagen i skrivelse den 25
april 1936, nr 185, att Kungl. Majit måtte snarast fullfölja de av 1933 års
riksdag begärda utredningarna rörande reglering av förhållandet mellan den
offentliga arbetslöshetshjälpen i dess olika former och den allmänna fattigvården
samt rörande behovet och lämpligheten av en laglig reglering av
kommunernas verksamhet för arbetslöshetens bekämpande ävensom för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningarna kunde föranleda.

Denna framställning är fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

I den nyssnämnda motionen I: 288 vid 1936 års riksdag ifrågasattes även
en uppmjukning av den enligt motionärens mening orimligt stränga behovsprövning,
som föreginge hjälpbeviljandet, ävensom avskaffande av beteckningen
»fattigvård».

Andra lagutskottet yttrade i sitt ovan omförmälda utlåtande nr 35 — efter
en historik i dessa ämnen, till vilken utskottet får hänvisa — att jämväl
principerna för prövning av en hjälpsökandes behov samt frågan om den
lämpligaste beteckningen av olika former av samhällets hjälpverksamhet
torde komma att tilldraga sig uppmärksamhet vid de fortsatta utredningarna
rörande reglering av förhållandet mellan den offentliga arbetslöshetshjälpen
i dess olika former och den allmänna fattigvården samt rörande behovet
och lämpligheten av laglig reglering av kommunernas verksamhet för arbetslöshetens
bekämpande. På grund därav hade utskottet icke funnit tillräckliga
skäl föreligga att hos Kungl. Majit göra någon framställning rörande
dessa spörsmål.

Riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning.

I proposition nr 130 till innevarande riksdag angående förstärkning av
femte huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga,
vilken proposition bifallits av riksdagen, har föredragande departe -

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

mentschefen, statsrådet Möller, bl. a. erinrat om att riksdagen påkallat omfattande
utredningar angående fattigvårdslagstiftningen och åtskilliga därmed
sammanhängande spörsmål, vilka departementschefen ansåge sig ej alltför
länge kunna uppskjuta.

I proposition nr 38 till årets riksdag har Kungl. Majit framlagt förslag
till bl. a. förordning örn moderskapspenning och förordning örn mödrahjälp.
Efter hemställan av andra lagutskottet (utlåt, nr 38) har riksdagen i huvudsak
antagit berörda förslag. Enligt dessa skall moderskapspenning eller
mödrahjälp ej lämnas kvinna, som av fattigvården mottagits till stadigvarande
försörjning.

Beträffande förhållandet mellan mödrahjälp och fattigvård återfinnas i
propositionen vissa uttalanden av befolkningskommissionen (sid. 59) och av
föredragande departementschefen (sid. 106 och 107), till vilka uttalanden utskottet
får hänvisa.

Andra lagutskottet har i sitt berörda utlåtande på tal örn beslutande organ
för ärenden angående mödrahjälp yttrat (sid. 16), att den ståndpunkt,
utskottet intagit till detta spörsmål, självfallet icke innebure, att frågan om
mödrahjälpens organisation skulle undandragas en blivande utredning angående
organisationen av socialvården i dess helhet.

I proposition nr 276 till innevarande riksdag med förslag till bl. a. lag
om barnbidrag samt lag om förskottering av underhållsbidrag till barn återfinnas
åtskilliga uttalanden av intresse i förevarande sammanhang.

Denna proposition grundas på två av 1934 års barnpensioneringssakkunniga
avgivna betänkanden, nämligen ett av den 31 januari 1936 med förslag
rörande bidrag åt barn till änkor och vissa invalider samt åt föräldralösa barn
(stat. off. utredn. 1936: 6) och ett av den 18 november 1936 rörande förskottering
av underhållsbidrag till barn utom äktenskap m. fl. (stat. off.
utredn. 1936: 47).

De sakkunniga hava utgått från uppfattningen, att fattigvården vore en
olämplig understödsform för barn. Denna mening har vunnit anslutning i
flertalet yttranden över det tidigare betänkandet. En motsatt åsikt har
emellertid även gjort sig gällande.

I detta sammanhang har krav framförts på allmän revision av samhällets
understödsväsen för vinnande av större enhetlighet.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har i detta avseende anfört: Splittring

av understödsarbetet har under de senaste årtiondena varit ett
starkt framträdande drag i lagstiftningen. Ytterligare ett stort steg skulle nu
tagas i samma riktning till skada för de omsider framkomna enhetssträvandena.
Innan ytterligare utvidgningar med i viss mån fristående hjälpformer
tillskapas, bör upptagas till övervägande, huru ett enhetligt system i samhällets
hjälpverksamhet skall åstadkommas. En revision i syfte att få olika grenar
av hjälparbetet sammanförda på sådant sätt, att det lätt kan överskådas
samtidigt som verkligt effektiv hjälp på humanaste sätt kommer alla till del,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

9

söra behöva stöd av det allmänna, synes för närvarande vara det problem,
som starkast ropar på lösning. Härvid bör särskilt övervägas om den rätta
hjälpformen är den, som hittills i det övervägande antalet fall av hjälpbehov
tillämpats, nämligen efter företagen behovsprövning tilldelandet av understöd
efter vars och ens behov, eller om man skall övergå till att meddela hjälp
efter på förhand fastställda taxor, sedan vederbörandes inkomst utan närmare
undersökning uppskattats till visst belopp. Vill man undvika den s. k.
understödstagarandans utbredning, synes den förra vägen vara den säkraste
att använda sig av.

Kravet på en allmän revision har framställts jämväl av socialstyrelsen,
vissa länsstyrelser, stadsfullmäktige i vissa städer, några fattigvårdsstyrelser
och barnavårdsnämnder, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
m. fl.

I yttrandena över barnpensioneringssakkunnigas senare betänkande har i
regel de sakkunnigas uppfattning om fattigvården som en olämplig understödsform
för barn vunnit anslutning, ehuru åtskilliga myndigheter och
sammanslutningar icke velat instämma i de sakkunnigas kritik av fattigvården.

De allmänna invändningarna mot de sakkunnigas senare förslag hava
bl. a. inriktats på den splittring och oreda i samhällets hjälpverksamhet,
som den föreslagna förskotteringen befarats komma att medföra. .

I detta sammanhang har åter kravet på enhetliga bestämmelser för den
sociala hjälpverksamheten blivit rest.

Statskontoret har därvid betonat angelägenheten av att åtgärder vidtoges
för vinnande av i möjligaste mån enkla och klara linjer, då det gällde samhällets
understödjande åtgärder gentemot medborgare, som vore i behov av
hjälp från det allmänna eller som ansetts böra beredas understöd eller bidrag
i någon form. Det kunde icke bestridas, att nu rådande förhållanden
medförde olägenheter icke blott för de hjälpbehövande individerna utan även
för staten och landets kommuner, vilka senare jämväl hade att utöva kontrollerande
och reviderande verksamhet inom det sociala området.

Barnavårdsnämnden i Stockholm har ansett, att därest nu en till sin omfattning
betydande samhällelig hjälpverksamhet komme till stånd vid sidan
om den nuvarande offentliga barnavårds- och fattigvårdsverksamheten i
syfte att delvis ersätta densamma och utan att medföra dess rättsverkningar,
behovet av snar revision av bestämmelserna rörande det offentliga understödsväsendet
och klara linjer för denna verksamhet vunne ökad aktualitet
och icke längre syntes kunna undanskjutas.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har ifrågasatt, huruvida
icke hela den föreslagna lagstiftningen om barnbidrag och förskottering av
underhållsbidrag borde tagas under omprövning i samband nied en utredning
angående allmän revision av fattigvårdslagen och vissa delar av lagen om
samhällets barnavård.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har hemställt, att frågan om en bättre
ställning för de utomäktenskapliga barnen finge upptagas till slutligt övervägande
i samband med den allmänna revision av gällande lagstiftning om

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

kommunernas understödsverksamhet, som för varje dag visade sig bli allt
nödvändigare.

En redogörelse för de över de sakkunnigas förslag avgivna yttrandena, i
vad de äro av intresse i förevarande sammanhang, lämnas å sid. 34—42 i
ovannämnda proposition nr 276.

I berörda proposition yttrar föredragande departementschefen, statsrådet
Möller, bl. a.:

Den offentliga fattigvården har till uppgift att fylla behövande samhällsmedlemmars
levnadsbehov i de fall, då detta icke tillgodoses genom särskilda,
till betryggande av samhällsmedlemmarnas ekonomiska ställning avsedda
inrättningar eller anordningar. Denna definition av begreppet fattigvård,
som är hämtad ur det fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande, som
ligger till grund för nu gällande fattigvårdslag, framhäver tydligt fattigvårdens
subsidiära natur. Vid sidan av fattigvården ha utvecklats andra former
av samhällets hjälpverksamhet. Den viktigaste av dessa är socialförsäkringen
med dess olika grenar, såsom sjukförsäkring, olycksfallsförsäkring,
invaliditets- och ålderdomsförsäkring samt arbetslöshetsförsäkring. Genom
socialförsäkringens fortskridande utveckling har området för fattigvårdens
hjälpverksamhet alltmera begränsats. Vissa förslag till 1937 års riksdag
komma, därest de bliva bifallna, att verka i samma riktning. De förslag angående
lag om barnbidrag och lag om förskottering av underhållsbidrag till
barn, som jag nu går att förorda, skola, örn de av riksdagen godkännas, utgöra
steg på samma väg.-----------— --- ■— -—- —

Om man från nu angivna ståndpunkt granskar de huvudinvändningar,
som i yttrandena rests mot de sakkunnigas förslag, synas de icke kunna tillmätas
avgörande betydelse. Det är sålunda naturligt, att för varje gång ett
nytt område avskiljes från fattigvården och hänföres till en ny hjälpform,
vissa praktiska svårigheter ifråga om gränsdragningen uppkomma. Lika
självfallet torde vara, att när en dylik utbrytning sker, vissa kvarstående grupper
måste känna sig mer eller mindre missgynnade i förhållande till dem, som
komma i åtnjutande av den nya stödformen. Att av denna anledning motsätta
sig en förbättring för sistnämnda grupp av hjälpbehövande är dock
knappast försvarligt. Den splittring av den sociala omvårdnadens organisation,
som uppstår på grund av nya gruppers avskiljande från fattigvården, torde
tillsvidare vara oundviklig. Jag överväger att låta verkställa utredning om
en allmän översyn av bestämmelserna rörande samhällets understödsverksamhet.
Då det emellertid torde dröja en avsevärd tid, innan resultatet av en
dylik utredning kan föreligga, anser jag den nu ifrågasatta reformen böra
genomföras utan att nämnda utrednings slutförande avvaktas. Det nyligen
inrättade socialregistret torde även motverka de befarade ogynnsamma följderna
av splittringen.

Utskottet vill slutligen erinra örn följande uttalande av statsrådet Möller
om socialvårdens rationalisering vid behandlingen i andra kammaren den 14
april 1937 av Kungl. Maj:ts proposition nr 15 med förslag till vissa ändringar
i 1935 års lag om folkpensionering:

Jag är övertygad om, att innan man kan skapa den rätta formen för en
sådan gemensam socialvård, man först bör från fattigvården lia avskilt alla
de grenar av den sociala omvårdnaden, som kunna skiljas därifrån. Detta
bör ske därför att fattigvården icke skall vara den dominerande hjälpformen

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

11

i vårt land, när vi genomföra en reform. Genom de beslut, som jag hoppas
att denna riksdag kommer att fatta, sker redan nu en betydande överflyttning
till andra områden. Genom dyrortsgraderingen, moderskapspenningen, mödrahjälpen,
barnpensioneringen och bidragsförskotten kommer den ena gruppen
efter den andra att avskiljas och fattigvården begränsas till rimligare
mått. Jag tror inte, att frågan om översynen av den sociala hjälpverksamheten
är mogen att tagas upp, förrän man på detta sätt har begränsat fattigvården
till ett minimum — kanske inte fullständigt till det minimum, som
jag hoppas att man en gång skall komma till, men åtminstone någonting
ditåt.

Under motsvarande debatt i första kammaren uttalade statsrådet Möller,
att en översyn vore önskvärd och att det vore hans tanke, att en kommitté
för ändamålet skulle komma att tillsättas. Det vore emellertid enligt statsrådets
mening önskvärt, att man byggt upp det socialpolitiska arbetet i något
så när tillfredsställande omfattning, innan man ginge till mera definitiva
beslut beträffande socialvården.

Såsom från åtskilliga håll uttalats har de senaste årtiondenas lagstiftning
rörande den samhälleliga hjälpverksamheten medfört splittring av det offentliga
understödsarbetet. De olägenheter, som otvivelaktigt äro förbundna
därmed, hava föranlett, att krav rests på en översyn av lagstiftningen om
socialvårdens olika grenar.

Utskottet vill sålunda erinra, att 1933 års riksdag i skrivelse till Kungl.
Majit hemställt, att Kungl. Majit måtte föranstalta örn bland annat skyndsam
utredning rörande regleringen av förhållandet mellan den offentliga arbetslöshe*shjälpen
i dess olika former och den allmänna fattigvården, samt
att 1936 års riksdag, på förslag av andra lagutskottet, anhållit, att Kungl.
Majit måtte snarast fullfölja den av 1933 års riksdag begärda utredningen.
Dessa framställlningar äro fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.
I proposition till årets riksdag angående förstärkning av femte huvudtitelns
anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga har emellertid
chefen för socialdepartementet uttalat, att han ansåge sig ej alltför länge
kunna uppskjuta de av riksdagen påkallade omfattande utredningarna angående
fattigvårdslagstiftningen och därmed sammanhängande spörsmål.

I samband med de förslag örn hjälp till mödrar och barn, som innefattas
i propositionerna nr 38 och 276 lill innevarande riksdag, hava yrkanden örn
enhetliga bestämmelser för det offentliga understödsarbetet från skilda hål)
framkommit. Föredragande departementschefen har i sistnämnda proposition
uttalat, att det vore naturligt, att för varje gång ett nytt område avskiljdes
från fattigvården och hänfördes till en ny hjälpform, vissa praktiska svårigheter
i fråga örn gränsdragningen måste uppkomma samt att den splittring
av den sociala omvårdnadens organisation, som uppstode på grund av nya
gruppers avskiljande från fattigvården, tills vidare torde vara oundviklig.
Departementschefen bar i anslutning härtill yttrat, att han övervägde att låta
verkställa utredning örn en allmän översyn av bestämmelserna rörande samhällets
understödsverksamhet. Vid behandlingen i riksdagens kamrar den

Utskottet.

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

14 april 1937 av Kungl. Maj:ts förslag om dyrortsgraderade folkpensioner
gjorde departementschefen uttalanden i samma riktning.

Enligt utskottets mening är det uppenbart, att anordnandet av en betydande
offentlig hjälpverksamhet vid sidan av fattigvården och barnavården
måste medföra ett behov att planmässigt och organisatoriskt samordna de
skilda hjälpformerna för att minska svårigheterna att ändamålsenligt tillämpa
de olika lagarna. En revision av bestämmelserna om samhällets hjälpverksamhet
med syfte att få olika grenar därav sammanförda på ett rationellt
sätt synes utskottet vara i hög grad önskvärd. Utskottet bortser härvid
icke från att man genom det år 1936 beslutade socialregistret erhållit
viss möjlighet att få en översikt över den kommunala hjälpverksamheten.

Enligt utskottets uppfattning bör emellertid en översyn av bestämmelserna
rörande samhällets hjälpverksamhet ej inskränkas till att avse de rent organisatoriska
problemen utan bör omfatta jämväl andra med denna verksamhet
sammanhängande spörsmål. Såsom departementschefen uttalat i nyss-*
nämnda proposition om barnbidrag m. m. är det självfallet, att, när en utbrytning
sker från fattigvårdslagen, de grupper, som för sitt hjälpbehov
fortfarande hänvisas till den allmänna fattigvården, måste känna sig mer
eller mindre missgynnade i förhållande till dem, som komma i åtnjutande
av den nya stödformen.

En viss uppdelning av hjälpformerna med hänsyn till särskilda understödsbehov
torde icke kunna undvikas. Det är emellertid enligt utskottets
mening av den största vikt, att den samhälleliga hjälpverksamheten regleras
på sådant sätt, att icke någon gren därav kan anses förödmjukande eller socialt
stötande. Vid den av utskottet ifrågasatta revisionen måstte därför
beaktas, att en effektiv hjälp på ett humant sätt kommer alla verkligt hjälpbehövande
till del.

Utskottet vill sålunda föreslå riksdagen att hos Kungl. Majit hemställa, att
Kungl. Majit måtte låta verkställa en översyn av lagstiftningen rörande samhällets
hjälpverksamhet, varvid frågan om en rationell organisation av denna
verksamhet bör ägnas särskild uppmärksamhet. Vid utredningen torde frågan
örn behovet av en enhetlig och systematiskt sammanhängande lagstiftning
rörande socialvården bliva föremål för ingående överväganden. Kostnaderna
för det allmänna vid genomförandet av de förslag, vartill utredningen
kan föranleda, måste givetvis klarläggas.

Enär de särskilda spörsmål i förevarande motioner, som redovisats under
denna avdelning i utskottets utlåtande, lämpligen böra beaktas vid den ovan
förordade utredningen, har utskottet icke ansett sig böra föreslå någon särskild
framställning rörande dessa ämnen.

Utskottet vill slutligen framhålla, att då den av utskottet föreslagna översynen
av lagstiftningen om de olika grenarna av samhällets hjälpverksamhet
kan komma att taga en avsevärd tid i anspråk, denna översyn icke bör få
stå hindrande i vägen för sådana reformer på socialvårdens område, vilka
kunna anses vara av behovet påkallade.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

13

B. Avskaffande av eller ändring i hemortsrättsbestämmelserna i fattigvårdslagen;
fattigvårdens förstatligande; m. lii.

I motionen II: 171 ifrågasättes att avskaffa hemortsrätten och förstatliga
fattigvården. Erforderliga medel för fattigvårdsväsendet borde enligt
motionärernas mening uttagas genom direkt statlig beskattning.

I motionen 11:351 framhålles, att kommunerna helt och hållet borde befrias
från det sociala hjälpväsendets ekonomiska konsekvenser. Staten borde
ensam svara för de ekonomiska bördorna, medan förvaltningen och handhavandet
av hjälpväsendet alltjämt skulle åvila kommunerna genom de olika
organ, som därför vore erforderliga.

I motionen II: 68 hemställes, att riksdagen ville besluta i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta örn skyndsam utredning
av vissa i motionen påtalade förhållanden samt för riksdagen framlägga
de förslag, som därav kunna föranledas. Motionärerna framhålla, att åtskilliga
personer för hälsans vårdande (astma) uppehålla sig inom härför lämpligt
belägna kommuner och sedermera komma att falla dessa kommuner till
last genom att de kvarstanna i orten, där de mantalsskrivas och därefter förvärva
hemortsrätt. Enligt motionärernas mening borde dylika underhållsfall
på ett annat sätt omhändertagas från det allmännas sida. I motionen
anföres bl. a.:

Huru ändrade bestämmelser i detta avseende lämpligast böra utformas
kunna vi icke närmare bedöma. Olika vägar kunna tänkas framkomliga.
Statens övertagande av fattigvårdsväsendet vore ju den rationellaste lösningen,
men denna fråga lär icke ännu vara mogen för realiserande. En
annan tänkbar utväg vore måhända att staten i fall sådana som här åsyftas
åtoge sig kostnaderna för dessa fattigvårdsutgifter såsom fallet är med vissa

andra kategorier av understödstagare. Eller också en lagändring--—

i kyrko- och mantalsskrivningsförordningarna av sådant innehåll, att
person besvärad med astma eller annan sjukdom, för vars hävande eller
lindrande klimatiska eller andra förhållanden göra vissa platser inom vårt
land till lämpliga vistelseorter, icke utan de kommunala myndigheternas
medgivande tillätes förvärva hemortsrätt inom kommun dit han bevisligen
av häloskäl överflyttar eller söker uppehålla sig, utan skall hans kyrkooch
mantalsskrivningsort alltjämt vara den kommun, därifrån han inflyttade
och senast var mantalsskriven, intill dess han på annan ort förvärvar hemortsrätt.

Frågan torde emellertid tarva utredning för att ur olika synpunkter — ej
minst hänsynen till ifrågavarande sjuka — en tillfredsställande rättelse i
dessa förhållanden skall kunna åvägabringas.

Enligt fattigvårdslagen gäller, att varje socken på landet samt varje stad
eller köping, som har egen kommunalförvaltning, utgör ett fattigvårdssamhälle,
som har att för sig ordna sin fattigvård (5 §). Hava två eller flera
socknar å landet gemensam kommunalförvaltning, skola de anses såsom ett
fattigvårdssamhälle. Två eller flera kommuner å landet kunna förenas att
tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle (6 §).

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 60.

I 7 kapitlet innehåller lagen om fattigvården stadganden om hemortsrätt.
Enligt dessa skall i fråga örn fattigvård svensk medborgare anses, med vissa
undantag, hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han senast
varit mantalsskriven utan att hava under det år, som mantalsskrivningen avser,
kommit i åtnjutande av fattigvård, som utövar inverkan på förvärv av
hemortsrätt (45 §). Beträffande fattigvård, som utövar dylik inverkan, stadgas,
att därest någon under det år, för vilket han mantalsskrivits inom visst
fattigvårdssamhälle, åtnjutit fattigvård enligt 1 § i lagen (s. k. obligatorisk
fattigvård) eller örn under samma år fattigvård enligt 2 § i lagen (s. k. frivillig
fattigvård) meddelats honom av annat fattigvårdssamhälle än det, där
han mantalsskrivits, vinner han ej hemortsrätt på grund av nämnda mantalsskrivning
(49 §). Vissa slag av fattigvård medföra dock icke berörda
verkan. Hustru har samma hemortsrätt som mannen (47 § 1 morn.). Barn
inom äktenskap har, så länge det är minderårigt, faderns eller, där han är
död och modern lever, moderns hemortsrätt (47 § 2 morn.). Minderårigt
barn utom äktenskap har samma hemortsrätt som modern, eller, örn hon
är död, den hon senast ägde (47 § 2 morn.).

Om fattigvårdssamhällenas inbördes ersättningsskyldighet stadgar lagen,
att fattigvårdssamhälle, som enligt 1 § lämnat fattigvård åt någon, vilken
har hemortsrätt inom annat samhälle, är, frånsett vissa undantagsfall, berättigat
att erhålla ersättning för fattigvården av det senare samhället (50 och
51 §§). Bestrider hemortssamhället framställt krav, må talan om ersättningens
utfående anhängiggöras hos Kungl. Maj:ts befallningshavande (54 §).

Frågan om ändringar i hemortsrättsbestämmelserna har tidigare vid många
tillfällen varit föremål för utredning av sakkunniga samt prövning av riksdagen.
En utförlig historik har lämnats i utskottets förut omnämnda utlåtande
nr 35 vid 1936 års riksdag, till vilket utskottet får hänvisa.

Organisationssakkunniga hava i sitt ovan omförmälda betänkande sökt
råda bot för de olägenheter, som äro förknippade med de av hemortsbestämmelserna
härflytande processerna mellan fattigvårdssamhällen om ersättning
för lämnad fattigvård eller barnavård. Förslaget innebär, att i de fall, i vilka
det möter särskilda svårigheter att utreda, var en enligt 1 § fattigvårdslagen
understödd svensk medborgare äger hemortsrätt, det skall stå vistelsesamhället
fritt att vända sig till staten för erhållande av nio tiondelar av vårdkostnaden
såsom full gottgörelse för denna. Enligt de sakkunnigas förslag skall
frågan örn ersättning för viss kostnad vara definitivt bragt ur världen i och
med att gottgörelse för densamma lämnats med nio tiondelar av statsmedel.
Vistelsesamhället skall icke äga möjlighet att, i fall det sedermera får kännedom
örn hemortssamhället, för den resterande tiondelen av kostnaden vända
sig mot detta. Det har synts de sakkunniga antagligt, att då man öppnar
en utväg för kommunerna att skaffa sig ersättning för fattigvårds- och barnavårdskostnader
på ett mindre tidsödande och arbetskrävande sätt än genom
process mot andra kommuner, ett betydande antal fattigvårds- och harna -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

15

vårdsprocesser komma att bortfalla och bland dem just de, som vålla de
största olägenheterna.

Utskottet får vidare erinra, att 1934 års riksdag i anledning av en inom
andra kammaren väckt motion på förslag av bevillningsutskottet (betänkande
nr 24) i skrivelse (nr 178) till Kungl. Majit anhållit, att Kungl. Majit ville
låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning i syfte att åstadkomma
förbättrad lagstiftning rörande mantalsskrivning och därmed sammanhängande
frågor samt för riksdagen framlägga de förslag, till vilka
utredningen kan giva anledning. I motiveringen till nämnda skrivelse har
framhållits, bland annat, att vissa brister i mantalsskrivningsförordningen
med hänsyn till gällande bestämmelser om hemortsrätt kunna leda till orättvisor
ur fattigvårdssynpunkt.

Kungl. Majit har den 28 februari 1936 beslutat tillsätta en kommitté -—
1936 års uppbördskommitté — med uppdrag att verkställa utredning och avgiva
förslag rörande sättet för debitering, uppbörd och indrivning av utskylder
samt folkbokföringens ordnande jämte härmed sammanhängande organisatoriska
och andra frågor. I direktiven för kommitténs verksamhet, vari
erinrats om nyssnämnda riksdagsskrivelse, har föredragande departementschefen,
statsrådet Wigforss, yttrat, bland annat, att kommittén hade att pröva
de förslag till ändringar i mantalsskrivningsförfarandet, som blivit framförda
från riksdagens sida eller annat håll, och överhuvud företaga en revision
av lagstiftningen på förevarande område.

Kommitténs arbete beräknas, enligt uppgift i berättelsen till innevarande
riksdag örn vad i rikets styrelse sig tilldragit, kunna avslutas under första
halvåret 1938.

Den 24 januari 1936 beslöt Kungl. Majit tillsätta en kommitté, benämnd
kommunalskatteberedningen, med uppdrag att i enlighet med vissa av föredragande
departementschefen, statsrådet Wigforss, i statsrådsprotokollet för
nämnda dag angivna riktlinjer verkställa utredning rörande den kommunala
beskattningen jämte därmed sammanhängande frågor. I statsrådsprotokollet
heter det bland annat i

Den utveckling, som särskilt under de senaste årtiondena ägt rum inom
olika områden av samhällslivet, har icke kunnat undgå att taga sig uttryck i
en stark stegring av de kommunala utgifterna. Samtidigt som kommunerna
nödgats åtaga sig nya uppgifter av maktpåliggande och kostnadskrävande
natur, hava kraven på den kommunala verksamhetens effektivitet över huvud
taget blivit allt större. Väl har staten genom speciella förvaltningsbidrag i
betydande utsträckning tagit sig an finansieringen av åtskilliga till kommunerna
hänskjutna bestyr samt även därutöver trätt hjälpande emellan genom
att tilldela synnerligt skattetyngda kommuner understöd, men dessa åtgärder
hava icke visat sig tillräckliga för att åvägabringa den lättnad och utjämning
av det kommunala skattetrycket, som allmänt erkännes vara av behovet påkallad.
Härför torde — såsom redan skatteutjämningsberedningen framhöll
i sitt under 1932 avgivna principbetänkande —- i främsta rummet erfordras
ett avlyftande från kommunerna av kostnaderna för vissa uppgifter. Vid den
nya utredningen av kommunalskattefrågan bör därför ånyo upptagas till

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

övervägande frågan om erforderliga jämkningar i den nuvarande fördelningen
av samhällsuppgifterna mellan staten och kommuner av olika ordning.
Med hänsyn till dessa uppgifters mångskiftande natur låter det sig icke
göra att på detta stadium uppdraga några bestämda gränser för denna omprövning.
Emellertid bör uppmärksammas, att icke en eventuell överflyttning
av uppgifter kommer att förorsaka minskad effektivitet eller bristande
sparsamhet vid deras handhavande; särskilt viktigt är detta, örn i något fall
beslutanderätten skulle befinnas icke lämpligen kunna förbindas med skyldighet
att till någon mera väsentlig del bära de utgifter, som föranledas av
besluten.

Inom beredningen har utarbetats ett utkast rörande fördelningen av kostnaderna
för fattigvården och barnavården. Beredningen har i detta utkast
förklarat sig icke ha kunnat undgå att finna, att åtgärder vore starkt av behovet
påkallade för att vinna lindring i särskilt de skattetyngda kommunernas
kostnader för fattigvård och barnavård. Att helt och hållet överflytta
primärkommunernas kostnader för sådana ändamål till stat eller landsting
hade beredningen ansett sig ej kunna förorda. Beredningen hade övervägt,
huruvida ett system, enligt vilket kommunerna tillerkändes bidrag till viss
del av berörda kostnader, skulle giva bättre resultat, därvid beredningen
diskuterat två alternativa möjligheter.

Ville man utforma bidragslinjen med hänsyn tagen främst till skattetrycket
inom de olika kommunerna och sålunda i huvudsakligt syfte att främja
skatteutjämning mellan kommunerna, måste enligt beredningen avgörande
betydelse tillmätas kommunalskattens storlek inom vederbörande kommun.
Därjämte måste tydligen hänsyn tagas till störleken av kommunens kostnader
för fattigvård och barnavård. Med dessa utgångspunkter framkom
beredningen till ett alternativ, enligt vilket statsbidrag skulle utgå till varje
kommun, vars kostnader för nämnda ändamål under ett kalenderår med
större eller mindre del överstege antalet skattekronor och skatteören för
samma år, dock endast där den utdebiterade kommunalskatten uppginge till
visst minimibelopp (alternativ I).

Frågan örn bidrag till kommunerna för ifrågavarande ändamål kunde emellertid
enligt beredningen behandlas även från den ståndpunkten, att fattigvården
och barnavården såsom en statens angelägenhet borde i sin helhet bekostas
av statsverket samt att — om detta av praktiska skäl befunnes icke görligt
— staten i vart fall borde bestrida viss del av kostnaderna. I så fall borde fasta
bidrag i princip utgå till alla kommuner, vilka fått vidkännas kostnader för
de ändamål, varom här är fråga (alternativ II). Ville man anordna statsbidraget
enligt den senare linjen, kunde man enligt beredningen tänka sig
bidrag till varje kommun med ett fixt belopp för varje i kommunen mantalsskriven
person, vilket obestridligen i tillämpningen bleve enklast. Ansåges
en differentiering i fråga om statsbidragen vara erforderlig även vid det
senare alternativet, syntes beredningen en möjlighet vara att verkställa en
gruppering av rikets kommuner med hänsyn till risken för inträffande
fattigvårds- och barnavårdsfall. Reglerna för statsbidragets bestämmande
torde enligt beredningens mening böra kompletteras med en föreskrift, att

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

17

bidraget i intet fall finge överstiga viss del av de kostnader, för vars täckande
bidraget skulle utgå. Ej heller torde det böra få förekomma, att bidraget per
skattekrona räknat överstege viss del av den för året beslutade utdebiteringen
inom kommunen.

Utkastet har varit utremitterat till vissa myndigheter och sammanslutningar,
varefter spörsmålen varit föremål för ytterligare behandling inom
beredningen.

Vid 1936 års riksdag har frågan om ändrad fördelning mellan staten och
kommunerna av kostnaderna för fattigvård och barnavård motionsledes upptagits.

Sålunda yrkades dels i motionen I: 288 att utredning skulle ske bland annat
rörande hemortsrättens avskaffande samt helt eller delvis förstatligande av
fattigvården och dels i motionerna II: 58 och 59 att utredning skulle ske
och förslag framläggas till sådan ändring i fattigvårdslagen och barnavårdslagen
att alla nuvarande hemortsbestämmelser slopades, att i stället inskreves
i lagen, att varje svensk medborgare hade hemortsrätt i Sverige, utan angivande
av någon särskild kommun, samt att staten betalade 75 °/o av alla
fattigvårds- och barnavårdskostnader, som av därtill av staten utsedd kontrollmyndighet
godkänts.

Andra lagutskottet, som behandlade dessa motioner, erinrade i sitt förut
omförmälda utlåtande nr 35 om de för kommunalskatteberedningen meddelade
direktiven och framhöll, att beredningen torde komma att taga ställning
till frågorna om fattigvårdens och barnavårdens fullständiga eller delvisa
förstatligande; vidare erinrade utskottet om organisationssakkunnigas
betänkande, vari frågan om fattigvårdsprocesserna behandlats, samt om det
uppdrag, som den 28 februari 1936 lämnats åt 1936 års uppbördskommitté
att verkställa revision av, bland annat, lagstiftningen rörande mantalsskrivning,
vilken lagstiftning ägde betydelse för frågan om hemortsrättsförvärv i
fattigvårdshänseende. Då de spörsmål, som berörts i motionerna, således
på grund av utredningar redan vore eller torde bliva föremal för Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet, ansåg sig utskottet icke böra hemställa till riksdagen att
hos Kungl. Maj:t begära ytterligare utredning.

Riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning.

Såsom framgår av utskottets redogörelse hade andra lagutskottet vid 1936
års riksdag att i anledning av väckta motioner taga ställning till frågan om
revision av bestämmelserna rörande hemortsrätt i fattigvårdslagen och barnavårdslagen
samt örn fattigvårdens och barnavårdens förstatligande. Andra
lagutskottet erinrade i sitt ovan omförmälda utlåtande örn de för kommunalskatteberedningen
meddelade direktiven samt örn organisationssakkunnigas
betänkande, vari frågan örn fattigvårdsprocesserna behandlats, ävensom örn
det uppdrag, som lämnats 1936 års uppbördskommitté. Då de spörsmål,
sorn berörts i motionerna, således på grund av utredningar redan vore eller
torde bliva föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet, ansåg sig utskottet

Bihang lill riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 50. 2

Utskottet.

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

icke böra hemställa till riksdagen att hos Kungl. Majit begära ytterligare
utredning. Riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning.

Enär de synpunkter, som av utskottet vid 1936 års riksdag anfördes mot
en särskild utredning rörande hemortsrätten och fattigvårdens förstatligande,
fortfarande synas utskottet bärande, har utskottet icke funnit skäl att i
anledning av de nu ifrågavarande motionerna föreslå riksdagen att hos
Kungl. Majit göra framställning rörande de i denna avdelning av utskottets
utlåtande behandlade spörsmålen.

Utskottet vill härutöver framhålla, att vid den av utskottet förordade översynen
av bestämmelserna rörande samhällets hjälpverksamhet frågorna örn
hemortsrätt samt huvudmannaskapet för olika grenar av den sociala omvårdnaden
givetvis måste tilldraga sig synnerlig uppmärksamhet.

C. Barns försörjningsplikt mot föräldrar m. m.

I motionen lii 171 anföres:

I fattigvårdslagen är föreskrivet, att barn äro försörjningspliktiga gentemot
föräldrar och föräldrar gentemot barn. Detta stadgande har lett till de mest
orimliga konsekvenser. Fall har förekommit, då vuxna barn med endast en
arbetares vanliga inkomst tvingats att bidraga till försörjandet av föräldrar,
som själva försummat alla sina skyldigheter mot barnen. I dessa stycken bör
fattigvårdslagen innehålla konkreta stadganden om under vilka ekonomiska
betingelser en försörjningspliktig skall leva för att kunna åläggas fullgörandet
av försörjningsplikt.

De stadganden, varom här är fråga, återfinnas i 3 samt 63 och 65 §§ i fattigvårdslagen.
I 3 § stadgas, att föräldrar äro pliktiga att utan fattigvårdssamhälles
betungande försörja sina minderåriga barn samt att det i övrigt
aligger föräldrar och barn att i mån av behov å ena samt förmåga å andra
sidan försörja varandra, så att de icke falla fattigvården till last. I 63 § berättigas
fattigvårdsstyrelse att av den, vilken jämlikt 3 § bort ansvara för
xardtagares försörjning, uttaga ersättning för i enlighet med bestämmelserna

1 1 § fattigvårdslagen lämnad fattigvård, i den mån fattigvårdsstyrelsen icke
finner skäl till eftergift. Jämlikt 65 § må anspråk på ersättning av försörjningspliktig
icke bifallas av de dömande myndigheterna, där den ersättningsskyldige
genom att återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas
komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina.

I anledning av tre motioner (lii 188, 350 och 370) hemställde 1936 års
riksdag, efter förslag av andra lagutskottet (utlåt, nr 36), i skrivelse den 25
april 1936, nr 186, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning angående
möjligheten och lämpligheten att vidtaga dels sådan ändring i 65 § fattigvårdslagen,
att anspråk på ersättning av barn för fattigvård, som lämnats deras
föräldrar, icke måtte bifallas, då synnerliga skäl talade mot bifall till ersättningsanspråket
dels ock sådana ändringar i 65 § fattigvårdslagen och 68 §

2 mom. barnavårdslagen, att anspråk på ersättning av make för vård, som

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

19

lämnats den andra makens barn, icke måtte bifallas, då synnerliga skäl talade
mot bifall till ersättningsanspråket.

Till motivering för förstnämnda hemställan anförde andra lagutskottet,
som över motionerna inhämtat yttrande från statens inspektör för fattigvård
och barnavård samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska
landstingsförbundet, bland annat:

Den i 3 § fattigvårdslagen angivna grundsatsen, att barn i mån av förmåga
äro skyldiga att underhålla sina föräldrar, så att dessa icke falla fattigvården
till last, anser utskottet äga starkt stöd i den allmänna rättsuppfattningen.
Motionärerna ifrågasätta icke heller att upphäva denna grundsats.
Emellertid hava i motionerna och de över desamma avgivna yttrandena
framhållits, att regeln om barns försörjningsplikt i tillämpningen kan leda
till resultat, som äro för rättskänslan stötande. Enligt 63 § fattigvårdslagen
äger fattigvårdsstyrelse att av försörjningspliktig uttaga ersättning för fattigvård
enligt 1 § samma lag, i den mån styrelsen icke finner skäl till eftergift.
Jämlikt 65 § fattigvårdslagen må anspråk på ersättning av försörjningspliktig
icke bifallas, örn den ersättningsskyldige genom att återbetala
kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att sakna nödiga medel
till underhåll för sig och de sina. Det skydd mot en alltför sträng tilllämpning
av grundsatsen örn barns försörjningsplikt, som lämnas i dessa
stadganden, har stundom visat sig för svagt. -------■ ■------

Det synes utskottet, som örn de i motionerna påtalade olägenheterna i
väsentlig mån vore att hänföra till en alltför sträng tillämpning av gällande
bestämmelser om utkrävande av försörjningsplikt. Svenska landskommunernas
förbund har i sitt yttrande uttalat, att förbundet under sin verksamhet
erfarit, att fattigvårdsstyrelserna i icke ringa utsträckning synas förbise
stadgandet i 63 § fattigvårdslagen örn rätt att eftergiva ersättningsanspråk
och anse sig riskera anmärkning av samhällets revisorer, därest de icke utkräva
ersättning av enskilda försörjningspliktiga i alla de fall, då 65 § fattigvårdslagen
icke utgör laga hinder för bifall till ersättningstalan. Genom
upplysningsverksamhet av statens inspektör för fattigvård och barnavård
samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet torde motionernas syfte
i icke oväsentlig män kunna främjas. I åtskilliga av de över motionerna avgivna
yttrandena bar ifrågasatts, huruvida icke de allvarligaste missförhållandena
kunde hävas genom ett tillägg till 65 §§ fattigvårdslagen av innebörd,
att talan mot försörjningspliktig icke får bifallas, då synnerliga skäl
tala mot bifall till ersättningsanspråket, varvid såsom exempel nämnts, bland
annat, att väsentliga svårigheter att fullgöra försörjningsplikten föreligga
eller, att understödstagaren i hög grad eftersatt sin försörjningsplikt gentemot
den, mot vilken kravet riktas, eller grovt förbrutit sig mot denne. Enligt
utskottets mening tala skäl för en uppmjukning av nämnda stadgande.
Utskottet vill på grund härav tillstyrka en utredning örn möjligheten och
lämpligheten att vidtaga sådan ändring i 65 § fattigvårdslagen, att anspråk
på ersättning av barn för fattigvård, som lämnats deras föräldrar, icke må
bifallas, då synnerliga skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket. Genom
en dylik ändring skulle fattigvårdsstyrelserna erhålla vägledning samt de dömande
myndigheterna få möjlighet att lämna en oskälig ersättningstalan
utan bifall.

Beträffande spörsmålet örn ersättning av make för vård, som lämnats den
andra makens barn, anförde utskottet liknande synpunkter.

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

I anledning av riksdagens ovannämnda skrivelse uppdrogs den 10 juli 1936
åt statens inspektör för fattigvård och barnavård att efter erforderlig utredning
inkomma med förslag till de ändrade bestämmelser, vartill utredningen
kunde giva anledning.

I en den 8 februari 1937 dagtecknad skrivelse har nämnde inspektör framlagt
förslag till vissa ändringar i 1, 59, 61 och 65 §§ fattigvårdslagen samt
65 och 68 §§ barnavårdslagen. I fråga om 65 § fattigvårdslagen och 68 §
2 mom. barnavårdslagen har föreslagits sådant tillägg, att anspråk på ersättning
ej må bifallas —- utöver de i lagrummen för närvarande angivna fallen
— jämväl då »eljest synnerliga skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket».

Denna framställning är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Utskottet. på förslag av andra lagutskottet hemställde 1936 års riksdag, att Kungl.

Majit måtte låta verkställa utredning angående bland annat möjligheten och
lämpligheten att vidtaga sådan ändring i 65 § fattigvårdslagen, att anspråk
på ersättning av barn för fattigvård, som lämnats deras föräldrar,
icke måtte bifallas, då synnerliga skäl talade mot bifall till ersättningsanspråket.
Sedan åt statens inspektör för fattigvård och barnavård uppdragits
att inkomma med utredning och förslag i anledning av bland annat
riksdagens berörda hemställan, har denne den 8 februari 1937 avgivit utlåtande
i ämnet. I berörda utlåtande har föreslagits sådant tillägg till
nämnda paragraf, att anspråk på ersättning ej må bifallas, då »synnerliga
skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket».

Då sålunda det i förevarande motion berörda spörsmålet är beroende på
Kungl. Majits prövning, anser utskottet skäl saknas för riksdagen att göra
någon ytterligare framställning till Kungl. Majit i ämnet.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad utskottet ovan (sid. 11, 17 och 20) anfört får utskottet
hemställa

A. beträffande frågorna om rationalisering av socialvården,
lagstadgad rätt till hjälp för alla ofrivilligt nödlidande,
principerna för beliovsprövningen i fattigvårdslagen,
formerna för fattigvårdsunderstöd, avskaffande av återbetalningsskyldigliet
i fråga örn erhållen fattigvård samt avskaffande
av beteckningen fattigvård:

1. att riksdagen, i anledning av motionerna I: 33, I: 203,
lii 114, lii 171, lii 351 och lii 406, måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa en översyn
av lagstiftningen rörande samhällets hjälpverksamhet, varvid
spörsmålet om en rationell organisation av denna verksamhet
särskilt bör beaktas, ävensom för riksdagen framlägga de
förslag, vartill denna utredning kan föranleda; samt

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

21

2. att motionerna 1:203 och 11:406 i den mån de blivit
föremål för behandling i detta utlåtande, motionerna II: 171
och II: 351 i nu ifrågavarande del ävensom motionerna I: 33
och II: 114, samtliga i den mån de icke blivit beaktade genom
vad utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd;

B. beträffande frågorna om avskaffande av eller ändring
i hemortsrättsbestämmelserna i fattigvårdslagen samt fattigvårdens
förstatligande m. m.:

att motionen II: 68 ävensom motionerna II: 171 och II: 351
i nu ifrågavarande del icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd; samt

C. beträffande frågan örn barns försörjningsplikt mot föräldrar
m. m.:

att motionen II: 171 i nu ifrågavarande del icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 maj 1937.

På andra lagutskottets vägnar:

SIGFRID HANSSON.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder, P. Sandström, Sam Larsson,
Norman*, Olof Carlsson, Wistrand* och John Gustavson*;

från andra kammaren: herrar Österström, Hage, Olovson, Skoglund, Pettersson i
Hällbacken och Sandström i Sollefteå, fru Nordgren* och herr Nyblom*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Wistrand beträffande viss del av utskottets motivering.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 50.

3