Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.
1
Kr 5.
Ankom till riksdagens kansli den 9 februari 1937 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om anläggande av gångoch
cykelbanor på vägarna m. m.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 197,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindhagen yrkat, att riksdagen
ville hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
»1. tillse, att gång- och velocipedbanor anläggas till en början åtminstone
i de erforderligaste fallen vid vägars nyanläggning och genom gamla vägars
omläggning för detta ändamål,
2. förebygga, att den fria farten — som är byggd på den ovetenskapliga
uppfattningen, att alla bilförare trots människors olika begåvning och sinnelag
iakttaga samma likriktade omdöme — ej vållar ytterligare massakrer på
vägarna,
3. i den mån så erfordras framlägga författningsförslag i ärendet.»
Beträffande de skäl, som motionären anfört till stöd för sin hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet kommer att behandla de båda i motionen berörda spörsmålen
under särskilda avdelningar.
Gång- och cykelbanor.
Enligt 15 § i byggnadsstadgan den 20 november 1931 skola gator givas
sådan riktning, lutning, bredd och anordning i övrigt, att de tillfredsställa
trafikens fordringar och kravet på ett tilltalande utseende. Jämlikt 3 § i
lagen den 7 juni 1934 örn allmänna vägar skall väg med avseende å fasthet,
bredd, lutningsförhållanden och beskaffenhet i övrigt vara lämpad efter
samfärdselns behov.
Spörsmålet örn lämpligheten att anlägga gång- och cykelbanor har vid flera
tillfällen varit föremål för uppmärksamhet.
I skrivelse den 24 november 1933 till samtliga länsstyrelser har chefen för
kommunikationsdepartementet anfört bland annat:
I åtskilliga till Kungl. Majit ingivna framställningar har framhållits angelägenheten
av att åtgärder vidtoges för åstadkommande av särskilda banor
för velocipedtrafik utmed de allmänna vägar, där livligare motortrafik råder,
särskilt inom och i närheten av städer och större samhällen. Den uppdelning
av trafiken, som ifrågavarande anläggningar avse att möjliggöra, lärer
vara ett synnerligen beaktansvärt önskemål ej blott för cykeltrafiken, vilken
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 5. I
2
Andra lagutskottet utlåtande Nr 5.
linder senare år undergått en märkbar utveckling, utan även och icke minst
med hänsyn till den allmänna trafiksäkerheten på våra vägar. Det synes därför
angeläget, att detta önskemål ej förbises vid det utökade vägbyggande, som
i anledning av den rådande arbetslösheten för närvarande pågår. Anläggningen
eller i varje fall planläggningen av cykelbanor lärer nämligen i regel
kunna med minsta olägenhet och kostnad ske i samband med de berörda vägarnas
omläggning eller nyanläggning i övrigt. Särskilt torde detta gälla i
fråga om förvärv av för ändamålet erforderlig mark. Beträffande sådana för
ombyggnad eller nyanläggning avsedda vägar, där behov av särskild cykelbana
föreligger eller kan förutses, böra fördenskull företagen från början
planläggas med hänsyn till sådana banor, även om det i vissa fall kan vara
lämpligt att låta med själva utförandet anstå, bland annat i avvaktan på slutförandet
av väg- och brosakkunnigas utredning och de närmare resultat,
vartill denna utredning kan leda. Även i fall, där ombyggnad eller nyanläggning
av väg eljest ej är i fråga, torde förtänksamheten kunna föranleda
att i tid sådana åtgärder vidtagas, att tillgodoseende av behovet i förevarande
avseende underlättas.
Vad nu sagts om behovet av särskilda cykelbanor och åtgärder för anordnande
av dylika gäller även i tillämpliga delar beträffande särskilda banor för
gångtrafik.
Jag har ansett mig böra härmed anmoda samtliga länsstyrelser att var och
en inom sitt län i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verka för
att nu framförda synpunkter vinna beaktande.
1931 års våg- och brosakkunniga ha i sina den 7 juni 1934 framlagda »Teknisk-ekonomiska
utredningar rörande vägväsendet» (Stat. off. utr. 1934: 27)
beaktat behovet av gång- och cykelbanor. De sakkunniga anföra härom,
bland annat (s. 259 ff.):
Det är i Sverige vanligt, att en och samma vägbana är upplåten för alla
trafikslag, för motorfordon, hästfordon, fotgängare, cyklister och ryttare. Vid
stark trafik innebär en dylik ordning uppenbara risker för trafiksäkerheten.
De gående oroas av den hastiga motortrafiken och befinna sig i ständig
fara. Minsta ovarsamhet hos en motorfordonsförare kan medföra en olycka,
liksom ouppmärksamhet från fotgängarna kan vara lika ödesdiger. Särskild
fara föreligger för skolbarn på väg till och från skolan. Vid smutsigt
väglag utsättas fotgängarna för stänkning från bilhjulen.
Cyklister utgöra ett av de största riskmomenten på vägar, som ej ha särskild
cykelbana.
För motortrafiken skulle cykeltrafikeus hänvisande till särskild bana
medföra ökad säkerhet.
Uppdelning av trafiken bör i första hand gälla avskiljande från körtrafiken
av gångtrafiken, därefter av cykeltrafiken. Följande önskemål böra
uppställas: , tering
1) gångbanor (en eller två) böra anordnas överallt, där sammanhängande
bebyggelse längs vägen förefinnes, framför skolor, busshållplatser, samlingspunkter,
där folk regelbundet samlas, samt dessutom mellan punkter med
regelbunden avsevärd gångtrafik, exempelvis mellan samhälle och järnvägsstation
m. m.;
2) cykelbanor. Närmast städer och samhällen böra cykelbanor i regel
utföras, i varje fall böra sådana banor planeras att i framtiden byggas och
mark därför reserveras. I allmänhet erfordras i första hand cykelbanor
längs de till samhällena inlöpande vägarna på så lång sträcka, som av befolkningen
dagligen användes för förflyttning till och från arbetet, ett avstånd,
som normalt uppgår till högst 10 km från samhället räknat. Dess
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.
3
utom böra cykelbanor finnas utmed särskilt livliga stråk, exempelvis mellan
samhälle och badplats eller annan livligt frekventerad utflyktsplats, mellan
samhälle och fabriksanläggning m. m.
Finansieringen av cykelbanor bör, enligt de sakkunnigas mening, kunna
ske med hjälp av automobilskattemedel, enär avlägsnandet av cykeltrafiken
från körbanan även för motortrafiken innebär betydande fördelar.
I motion I: 21 vid 1935 års riksdag hemställde herr Lindhagen, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville överväga
och föreslå riksdagen ett återställande av vägfreden i landet väsentligen
på sätt i motionen närmare angivits. Bland nödvändiga åtgärder från samhällets
sida nämnde motionären först en förbättrad stadsplane- och väglagstiftning.
I denna motion ävensom i en senare avgiven motion, I: 275, innefattande
tillägg till motionen I: 21, framhölls, bland annat, att i nya stadsplaner
borde gatorna erhålla en bredd, som rimligen kunde möta i vår tid förefintliga
och förväntade trafikbehov. Cykelbanor borde anläggas intill trottoarerna.
Genom stadsplaneändringar borde gamla stadsdelar saneras i enahanda
riktning. Anläggning av cykelbanor kunde ske omedelbart genom anlitande
till någon del av trottoarerna, där dessa ansågos onödigt breda. Lagen om
allmänna vägar på landet borde revideras på motsvarande sätt i tillämpliga
delar. Vägarna borde göras tillräckligt breda och såvitt möjligt förses med
nödtorftiga trottoarer eller framtida utrymmen därtill ävensom cykelbanor
eller framtida platser för dem.
Första lagutskottet anförde i sitt utlåtande, nr 36, över motionerna, att det
förefölle utskottet som om de nuvarande bestämmelserna med eftertryck riktat
uppmärksamheten å vikten av att gator och vägar anordnas på det sätt
som bäst gagnar trafiksäkerheten. Alt i lag införa alltför detaljerade bestämmelser
kunde enligt utskottets mening icke vara lämpligt.
Första lagutskottet anförde därefter:
Bland de av motionären framförda önskemålen torde likväl yrkandet om
införande av gång- och cykelbanor på landsvägarna i viss mån intaga en
undantagsställning. Väl torde för närvarande en sådan anordning i många
fall av kostnadsskäl icke kunna genomföras. Utskottet åsyftar härvid icke
blott anläggningskostnaderna utan även de utgifter, som uppkomma för vägens
underhåll. Enligt vad inom utskottet upplysts torde det emellertid icke
vara uteslutet att exempelvis i sådana fall, där man vid ny- eller ombyggnad
av väg har för avsikt att förse densamma med permanentbeläggning, samtidigt
anordna en viss del av vägen som gångbana, utan att detta skulle vålla
någon avsevärd ökning i anläggnings- eller underhållskostnader. Hinder torde
icke heller från kostnadssynpunkt föreligga att jämväl diirutöver tillmötesgå
förevarande yrkande i vissa speciella fall, där behovet är mest trängande.
Såsom exempel härå vill utskottet anföra, att många mindre samhällen
å landet genomkorsas av livligt trafikerade vägar utan att dessa ens å de
sträckor som omgivas av en tätare bebyggelse försetts med gångbanor. Detta
förhållande torde ofta vara förenat med alldeles särskilda olägenheter för
ortsbefolkningen.
Utskottet vill med hänsyn till det anförda förorda, att frågan örn möjligheten
att åtminstone i viss utsträckning föreskriva skyldighet att anordna
gång- och cykelbanor å landsvägarna skyndsamt blir föremål för närmare
prövning.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.
Första lagutskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit ville verkställa skyndsam utredning i, bland
annat, det ovan omförmälta hänseendet. En ledamot avgav blank reservation.
Riksdagen avslog emellertid utskottets hemställan i denna del.
Vid 1936 års riksdag framförde herr Lindhagen i en motion, I: 10, samma
synpunkter på frågan om gång- och cykelbanor som vid 1935 års riksdag.
Andra lagutskottet uttalade i sitt utlåtande, nr 55, att motionärens framställning
i ifrågavarande del syntes utskottet icke böra föranleda någon riksdagens
åtgärd. Herr Lindhagen anmälde reservation.
Riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning.
Frågan om behovet av gång- och cykelbanor har jämväl i andra sammanhang
blivit beaktad. Efter bemyndigande av Kungl. Majit den 17 januari
1936 har chefen för socialdepartementet tillkallat sakkunniga — 1936 års utredning
angående beredskapsarbeten — för att inom departementet biträda
med planläggning av beredskapsarbeten, åsyftande att motverka arbetslöshet.
I direktiven för de sakkunnigas arbete framhålles, bland annat, att bland
kommunala arbeten och enskilda arbetsföretag, vilka lämpligen kunna anordnas
såsom beredskapsarbeten till motverkande av arbetslöshet och vilka
icke hittills tillräckligt uppmärksammats, torde även böra övervägas åtgärder
för, exempelvis, anläggande av cykelbanor.
I skrivelse den 20 mars 1936 till samtliga länsstyrelser har 1936 års utredning
hemställt, bland annat, om länsstyrelsernas medverkan till uppgörande
av en plan för byggande och förbättring av allmänna vägar inom
länen under åren 1941—1946, varvid utredningen framhållit önskvärdheten
av att sådana företag medtagas, som avse anordnande av gång- och cykelbanor
ävensom andra anordningar för ökad trafiksäkerhet. Utredningen
har vidare i skrivelse samma dag till verkställande organ i borgerliga och
kyrkliga kommuner, municipalsamhällen, kommunalförbund och landsting
anhållit om vissa uppgifter beträffande arbeten och beställningar, som
falla inom dessa organs förvaltningsområden. Utredningen har jämväl i
sistnämnda cirkulärskrivelse fäst uppmärksamheten på sådana arbetsföretag
som anläggande av gång- och cykelbanor, vilka enligt utredningens mening
ofta torde vara önskvärda och behövliga.
1935 års vägsakkunniga ha i sitt den 11 december 1936 avgivna utlåtande
rörande finansieringen av vägförbättringsföretag m. m. (Stat. off. utr.
1936: 58) under erinran örn den av väg- och brosakkunniga behandlade frågan
örn cykelbanor uttalat, att otvivelaktigt för vinnande av erforderlig trafiksäkerhet
på många ställen krävdes, att särskilda cykelbanor anordnades
å eller invid allmänna vägar. Vägsakkunniga framhålla, att dylika anordningar
ju förekomma här och var men att behovet därav hittills icke torde
ha i tillräcklig grad tillgodosetts, varför vederbörande myndigheter borde
vaka över att så skedde.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.
5
Slutligen må erinras, att vid innevarande riksdag i två likalydande motioner,
1:57 av herr Sten m. fl. och II: 132 av herr Persson i Undersvik m. fl.,
vilka hänvisats till statsutskottet, hemställts, att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte utreda, genom
vilka åtgärder och under vilka former staten bör understödja vårt vägnäts
utbyggande med ett system av cykelvägar, i första hand i de stora skogsområdena
i vårt land.
Frågan örn inrättande av gång- och cykelbanor utmed de vägar, där livligare
trafik råder, är enligt utskottets mening ett spörsmål, som är förtjänt
av statsmakternas synnerliga uppmärksamhet. Frågan örn trafikens uppdelning
på olika banor är av vikt icke minst med hänsyn till den allmänna trafiksäkerheten.
Såsom framgår av utskottets ovan lämnade redogörelse har
denna fråga även tilldragit sig stort intresse under de senare åren. Sålunda
har chefen för kommunikationsdepartementet i skrivelse den 24 november
1933 anmodat samtliga länsstyrelser att i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
verka för att behovet av gång- och cykelbanor tillgodoses. I
direktiven för 1936 års utredning angående beredskapsarbeten framhålles
även, att bland kommunala arbeten och enskilda arbetsföretag, vilka lämpligen
kunde anordnas såsom beredskapsarbeten, torde böra övervägas åtgärder
för anläggande av cykelbanor. Nämnda utredning har införskaffat ett
omfattande material rörande bland annat detta spörsmål. Vidare ha 1931
års väg- och brosakkunniga i sitt den 7 juni 1934 till Kungl. Maj:t avlämnade
betänkande framhållit vikten av att gångbanor och cykelbanor anordnas.
Även 1935 års vägsakkunniga ha i utlåtande till Kungl. Maj:t den 11 december
1936 uttalat, att för vinnande av erforderlig trafiksäkerhet på många ställen
krävdes, att särskilda cykelbanor anordnades å eller invid allmänna vägar.
Enligt vad för utskottet upplysts ha under senare år särskilda banor för
fotgängare och cyklister i betydande omfattning utförts eller planerats. Med
hänsyn till att ifrågavarande spörsmål sålunda är föremål för Kungl- Maj:ts
uppmärksamhet och då Kungl. Maj :t jämväl i fortsättningen torde komma att
följa utvecklingen på förevarande område med det största intresse, har utskottet
icke funnit anledning föreslå riksdagen att för närvarande göra någon
framställning i ämnet till Kungl. Maj:t.
Färdhastighet.
Hastighetsbestämmelserna hava genom vägtrafikstadgan den 23 oktober
1936, vilken trätt i kraft den I januari 1937, undergått högst betydande förändringar.
Den viktigaste nyheten är borttagandet av föreskrifterna örn viss
maximihastighet för trafiken inom tättbebyggda områden med personautomobiler
och motorcyklar av olika slag. Ändringen har föreslagits av 1936
års riksdag. I 24 § 1 inom., 26 § första stycket och 27 § 1 mom. stadgas
emellertid, att dylika fordons hastighet städse bör anpassas efter vad behörig
Vtslcottet.
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.
hänsyn till andra vägfarande och till trafiksäkerheten kräver och nödig försiktighet
bjuder.
I 1930 års vägtrafikstadga fanns för automobiler och motorcyklar av olika
slag ingen i siffror bestämd maximigräns för hastigheten vid färd på landsbygden.
Vid färd inom tättbebyggt område med sådana fordon utgjorde
däremot högsta tillåtna farten 35 km i timmen, dock kunde länsstyrelse
resp. polismyndighet i stad, om trafikförhållandena det medgåve, förordna,
att hastigheten finge höjas till högst 45 km i timmen.
I proposition, nr 213, till 1936 års riksdag med förslag till motorfordonsförordning
och vägtrafikstadga föreslogs en maximihastighet för automobiler
och motorcyklar av olika slag av 40 km. i timmen vid färd inom tättbebyggt
område.
Andra lagutskottet ansåg emellertid av skäl, som finnas angivna å s. 122—
124 i dess utlåtande, nr 55, att några föreskrifter om högsta medgivna fart
icke borde meddelas för färd med dylika fordon inom tättbebyggt område.
Reservation anmäldes dels av herr Frändén m. fl., vilka i huvudsak anslöto
sig till Kungl. Maj:ts förslag, dels ock av herr Lindhagen, vilken jämväl
förordade »en viss normal högsta körhastighet för hela riket».
Riksdagens båda kamrar stannade med avseende å denna fråga i olika
beslut, i det att första kammaren biföll utskottets förslag och andra kammaren
den av herr Frändén m. fl. avgivna reservationen. I sanmianjämkningsmemorial
(nr 60) vidhöll utskottet sitt förslag och förklarade sig förutsätta,
att vederbörande myndigheter i administrativ väg anmodades att ägna
uppmärksamhet åt behovet av fartbegränsningar inom bebyggda områden
samt att, där så erfordrades, meddela föreskrifter om sådana begränsningar.
En ledamot reserverade sig. Riksdagen anslöt sig därefter till utskottets
uppfattning.
En utförlig historik angående hastighetsbestämmelserna återfinnes i andra
lagutskottets ovannämnda utlåtande nr 55.
I cirkulärskrivelse till samtliga länsstyrelser den 18 december 1936 har
chefen för kommunikationsdepartementet fäst länsstyrelsernas uppmärksamhet
på utskottets uttalande i ovannämnda memorial samt anhållit, att uttalandet
måtte bringas till vederbörande polismyndigheters kännedom.
Efter bemyndigande av Kungl. Majit den 11 december 1936 har chefen
för kommunikationsdepartementet tillkallat sakkunniga för verkställande av
utredning rörande trafikolyckornas orsaker m. m. I sitt anförande till statsrådsprotokollet
vid beslutet om tillkallande av dessa sakkunniga yttrade föredragande
departementschefen, statsrådet Forslund, bland annat:
Den under senare år starkt ökade motorfordonstrafiken har gjort spörsmålet
om trafiksäkerheten å våra vägar och gator till ett samhälleligt problem
av växande betydelse. Nu ifrågavarande problem har icke av statsmakterna
lämnats obeaktat. I syfte att tillgodose trafiksäkerheten hava bestämmelser
utfärdats för reglerandet av väg- och gatutrafiken. Betydande
kostnader hava nedlagts på tekniska anordningar, avsedda att direkt eliminera
eller nedbringa riskerna. Särskilt är härvid att beakta det fortgående
Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.
7
arbetet för friläggandet av plankorsningar mellan vägar och järnvägar. Vidare
har genom statsbidrag understöd lämnats för upplysnings- och propagandaverksamhet
till trafiksäkerhetens främjande, varjämte obligatorisk
trafikundervisning föreskrivits för de allmänna skolorna.
Den omfattning, som olycksfallsfrekvensen trots dessa åtgärder erhållit,
synes mig motivera en mera allmän utredning i syfte att klarlägga de möjligheter,
som stå till buds för åstadkommande av större säkerhet i trafiken
och nedbringande av det stora antalet trafikolyckor.
I förevarande sammanhang torde följande uppgifter vara av intresse.
Vid trafik med motorfordon under år 1935 inträffade olyckor, fördelade
efter huvudorsaken.
Förares körsätt .............................................. 6,303
Förares pers. förhåll.:
Drucken .................................................. 104
Eljest påverkad av starka drycker..................... 440
Annat .................................................... 62
Fordons beskaffenhet ........................................ 349
Velocipedåkares åtgärd........................................ 1,063
Fotgängares åtgärd .......................................... 642
Annan vägfarandes åtgärd .................................... 193
Vägförhållanden.............................................. 796
Annat ...................................................... 560
S:a 10,512.
Vid trafik med motorfordon under år 1935 inträffade olyckor, fördelade
efter påföljden.
Dödlig utgång................................................ 300
Annan personskada .......................................... 3,859
Endast egendomsskada ...................................... 6,165
Ej angiven skada .......................................... 188
S:a 10,512.
Såsom framgår av utskottets redogörelse ha i december 1936 särskilda
sakkunniga tillkallats för att verkställa en allmän utredning i syfte att klarlägga
de möjligheter, som stå till buds för att åstadkomma större säkerhet
i trafiken och nedbringa det stora antalet trafikolyckor. Vid sådant förhållande
torde anledning saknas att till Kungl. Maj:t göra framställning i det
av motionären angivna hänseendet.
På grund av vad sålunda anförts (sid. 5 och 7) får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 februari 1937.
Utskottet.
På andra lagutskottets vägnar:
SIGFRID HANSSON.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder, Tamm, P. Sandström, Hagman1*,
Sam Larsson*, Lindhagen*, John Gustavson* och Sten2;
från andra kammaren: herrar Österström*, Hage, Olovson, Pettersson i Hällbacken*,
Sandström i Sollefteå1 och Hansson i örebro, fröken Andersson och herr Nyblom.
1 Ej närvarande vid behandling av frågan örn färdhastigheten.
* Närvarande endast vid behandling av frågan örn färdhastigheten.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Lindhagen, som anfört:
Då detta ärende har viktig principiell betydelse i mer än ett avseende, nödgas
jag såsom målsman för de försummade fotgängare och grundintresserad
på samma gång ägna frågan en något vidlyftigare undersökning.
*
Motionen lyder sålunda:
»Återställande av vägfreden dröjer. De effektiva medlen avböjas och man
skyndar att kasta sig i armarna på palliativen.
Problemet är dock först och sist att omöjliggöra massakrerna på vägarna.
Dylika tillåtas ej på annat håll. Sedan detta åstadkommits, må man färdas
hur som helst. För denna gång medhinnes ej inom motionstiden mer än följande,
något av det viktigaste av allt.
Den obegränsade fria farten avslogs i andra kammaren men antogs i den
första med 33 »ja» mot 13 »nej», 6 »avståenden» och 97 »frånvarande». Dessa
beslut sammanjämkades så, att andra kammaren biträdde de 33 förstakammarledamöternas
beslut, en nydaning säkerligen i sammanjämkningarnas
historia. Det endast i första kammaren genom mig påyrkade intresset
för gång- och velocipedbanor i anslutning till första lagutskottets förord 1935
avböjdes i första kammaren med 31 »ja», mot 7 »nej», 6 »avståenden» och
105 »frånvarande». De flesta människor som kommit sig fram begagna sig
av begripliga skäl, särskilt på landsbygden, av egen bil. Kanske det är därför
någon medkänsla för fotgängare och cyklister är svår att uppbringa i
riksdagen.»
Vid motionen är fogad en skrivelse från arkitekten Alf Göransson i Charlottenlund.
En skrivelse från honom jämte en vidfogad petition från 158
fotgängare örn deras vedermödor å en vägsträcka på stora landsvägen från
Ystad till Malmö är intagen som bilaga till motionärens tilläggsmotion I: 275
till motionen I: 21 år 1935 örn återställande av vägfreden på allfarsvägarna
i landet.
Det omnämndes, att de senaste åren hade på Ystad—Malmövägen på en
vägsträcka av 6 å 7 km inom Herrestads och Ljunits härader 5 fotgängare
blivit dödade och minst 13 sannolikt ännu fler skadade genom påkörning.
Ingen kontroll fanns. Motorförare föro fram bäst dem lyste. Mången gång
utövades terror. Vid snöfall plogades och rengjordes vägen mestadels endast
Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.
9
till halva vägbredden till fordonens förfogande. Sidokanterna voro ofarbara.
Fotgängarna fingo plumsa i snö, då körande kommo. Vägstyrelser, länsstyrelser
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjorde icke något avsevärt. Detta
gällde i regel för hela riket.
I bilagan till förevarande motion framhålles, att nu förhållandet är i det
stora hela oförändrat.
*
Rätta sakförhållandet är i huvudsak följande.
När bilismen trädde fram, släpptes den av samhället in på allfarsvägarna
i brist på annan utväg. Död, kroppsskada, materiell förlust, jäkt och otrygghet
rusade in på allfarsvägarnas dagordningar. Skulden låg hos upptäckternas
naturlagar och underlåtenhet att skynda — så vitt möjligt — med skydd
för individerna genom det som juridisk person kollektivt organiserade samhället.
Sedan har detta i sin juridiska ofullkomlighet sökt genom sin lagstiftning
och rättskipning övervältra skulden på individerna från fotgängarna
till bilförarna. Det gäller nu att bevisa deras försyndelser mot försiktighet
för att komma ifrån samhällets egen iråkade oförsiktighet.
Nu måste nya vägar byggas för detta främlingskap. Bilskattemedlen kommo
till stånd för att bestrida omkostnaderna för nyskapningen. I denna ingick
ock behov för fotgängare och cyklister att för egen och i hela trafiksäkerhetens
intresse få skilda vägbanor. Även denna senare kostnad borde självfallet
betäckas av bilskattemedlen. Så skedde till en början icke. Nu har medgivits,
att medlen finge användas även för nämnda behov, såvida det fanns
»nödigt».
Formellt avgöres behovet av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, reellt däremot
i stort av dess ombud i orterna. Dessa måste åter ta hänsyn till vägbvggnadsstyrelserna,
då visst bidrag till omkostnaden och underhållet även
skall bestridas av dem. Över denna behovsprövning svävar statsmaktens
order — givetvis av kostnadshänsyn bara —• att behov endast får anses föreligga,
där livligare trafik äger rum. Avgörandet beror således av subjektiva
och intressebetonade uppfattningar om begreppet livlighet äger rum. — Vi
veta alla, hur det går till och förmodligen måste gå till i dylika fall. Myndighetspersonernas
skiftande sinnelag och betänksamhet mot nydaningar, kostnadsfrågans
imperativ att gå långsamt till väga med mera dylikt lägga sin
tyngd över samvetena och företagsamheten. Kejsar Augustus’ valspråk:
»Festina lente», d. v. s. »skynda långsamt» eller åtminstone »varsamt» kommer
i »livlig» tillämpning och till en början skyndas det av förenämnda naturvetenskapliga
skäl icke alls.
Behovet av gångvägar och cykelbanor betraktas ej som regel utan bara
undantag och som sagt med skiljaktigt bedömande tillika inom orterna. Förhållandet
har blivit, att gång- och cykelbanor eller ettdera av dem anläggas
vid nga autostradcr i omedelbar närhet av städer och liknande samhällen
men visst icke alltid ännu, kanske endast undantagsvis, varövcr statistik ej
föreligger. På andra sträckor sker det ännu endast undantagsvis, kanske siil
II
i hant/ till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 5.
2
10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.
lan. Sådan uppfattning får även mången intresserad vid besök och bilfärder
i orterna.
Breddning av gamla vägar för utläggning av cykel- eller gångbanor förekommer
däremot mycket sällan, praktiskt taget icke alls. Även vid rätningar
av dylika vägar på kortare sträckor, som börjat bliva vanliga, sker i regel
icke ett sådant hänsynstagande, då ju den gamla vägen i övrigt icke blivit
byggd för sådant ändamål.
Denna skildring har jag hämtat från expertis. Den är stödd även av sakens
natur och verifierad, så långt min egen icke alldeles obetydliga erfarenhet
sträcker sig.
*
Nu inleder utskottets majoritet sitt avslagsyrkande med, att frågan om inrättande
av gång- och cykelbanor — där »livligare» trafik råder — är oförtjänt
av statsmakternas synnerliga uppmärksamhet», det vill säga riksdagens
och regeringens. »Trafikens uppdelning på olika banor», tillägger utskottet,
»är av vikt icke minst med hänsyn till den allmänna trafiksäkerheten.»
Dylikt erkännande av principen är ett framsteg från riksdagens tidigare inställningar.
Här är det emellertid frågan örn handlingen, och den ser ut och evolutioneras
naturvetenskapligt på det förut omnämnda sättet.
Vad angår riksdagens synnerliga uppmärksamhet, så ter den sig på följande
sätt.
År 1935 uteblev den alldeles. Båda kamrarna avslogo år 1935 utan vidare,
det vill säga utan försköningar i motiveringen, den av första lagutskottet
tillstyrkta motionen på denna punkt.
År 1936 återkom fotfolkets sak på bordet. Saken gick till andra lagutskottet.
Detta åberopade vissa allmänna författningar med ett allmänt uttalande
utan specificering. Utskottet hemställde kort och gott örn ingen
åtgärd. Motionären blev ensam skiljaktig. Båda kamrarna följde trofast
utskottet. Första kammaren efter den humoristiska votering, som ovan
skildrats.
År 1937 begränsar nu utskottet uttryckligen sitt intresse till vägar, där livligare
trafik råder. I tillämpningen, över hela linjen, vilket avses i motionen,
har i stort nåtts endast det resultat, som ovan sägs. Vidare åberopas ett
och annat kommittébetänkande, som erkänt behov av gång- och cykelbanor
eller endera av dem, dock endast där »livligare» trafik äger rum. Även
på öde skogsvägar dödas fotgängare ända in vid dikeskanten, varpå jag har
belägg. Vanligt är att de stanna för att ägna sig åt intagande av en ofarlig
position på utkanten av vägen eller därbortom. Deras rättskrav är att
i någon framtid kunna utan bekymmer fortsätta sin väg.
Utskottet erinrar slutligen, att särskilda planer för fot- och cykelbanor i
betydande omfattning utförts eller planeras. Men den stora regeln, att så
icke skett, är ännu vida mer betydande. På gamla vägar har praktiskt taget
icke ens någon planering ifrågakommit.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.
11
Den gamla svenska statskonsten, att land skall med lag byggas, bär nämligen
kommit ur modet. Om något erforderligt tillfälligtvis sker eller ordnas
planlöst här och där, så tycka vi, att allting är ganska gott, även om det
i de flesta fall icke är det. Denna statskonst överskuggar nu sedan åtskilliga
år statsmaktens inställningar i den sociala jordfrågan i hela dess vidd.
Endast lag skapar dock rätt åt alla och rätt på alla erforderliga ställen, även
om tillämpningen sedan ej kan ske på en gång.
I förevarande fall bör, synes mig, ordnas så, att i regel bilskattemedel beviljas
för nya vägar med förbehåll att därmed anordnas gång- och cykelbana,
åtminstone på någon sida, därest ej för särskilda fall anses böra tillsvidare
medgivas undantag. Sådana undantag kunna vara vägar genom s. k.
sjumilaskogar, militärvägar i ödetrakter och även mindre sträckor här och
där i mänskliga fall. Räcka pengarna av hänsyn till gångbanor av enklaste
beskaffenhet — något mer behöves ej — och rimliga cykelbanor icke till för
vägens framdragande så långt, som vore möjligt utan sådan hänsyn, så får
vägarbetet tills vidare stanna så långt pengarna räcka. Det är en på alla
andra områden erkänd och tillämpad maxim.
Det må i detta sammanhang med bekymmer antecknas, att företrädesvis
endast Oskar Emil Olovson från Västerås och Oscar Osberg från Bohuslän
i andra kammaren samt framlidne Assar Åkerman och motionären Lindhagen
i första kammaren sökt i riksdagen fälla en effektiv lans för fotgängarna
i fråga om vägfreden. Ja även eif ämbetsverk kan vara rent av
hjärtligt emot dem. Efter en debatt år 1936 i trafikfrågan i första kammaren
avlägsnade sig chefen för kommunikationsdepartementet Leo. Då han
nådde min plats stannade han oförmodat, klappade mig på axeln och sade:
»Ja, käre Lindhagen, fortsätt du din kamp för fotgängarna, ty det behövs.»
Det var en ovanlig tilldragelse.
Beträffande den andra statsmaktens eller regeringens synnerliga uppmärksamhet,
kan ej heller den sträcka sig längre än naturlagarna medgiva.
Uppmärksamheten måste förtunnad fördela sig på otalet ärenden, som statsråd
och övriga befattningshavare i departementen skola bemästra. Effektuerandet
ligger i detta fall i realiteten tämligen diktatoriskt hos ortsmyndigheterna.
Resultatet hitintills är ovan skildrat.
Vår författning föreskriver, att innan regeringsärendena avgöras skola vederbörande
ämbetsverk höras. Stadgandet tillkom liksom åtskilligt annat
i panik för Gustav lilis envälde. I inget annat lands konstitution lär ett sådant
bindande av en regerings handlingsfrihet förekommit. Det har skapat
en tyngd och black över regeringens avgöranden, rest en konservativ betänksamhet
redan i begynnelsen från högsta vederbörande med det merendels
eller ofta dominerande inflytande, som av grundlagen lagts i deras hand.
Såsom ålderspresident i Stockholms stadsfullmäktige och vice ålderspresident
i första kammaren och med nästa riksdag även ordinarie i nämnda
kammare har jag upplevat epokerna i parlamentarismens utveckling under
senare tider. Vid sekelskiftet var i andra kammaren den gemensamma lösen:
tummen på det administrativa godtycket. Jag vet, att varje motion till
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.
skyddandet av de svaga och således även den nu förevarande skulle då i
motsvarande situation till sista man biträtts av Sven Adolf Hedins vältalighet,
den radikala stadsmajoritetens hänförelse och lantmannapartiernas realpolitiska
rättskänsla.
Men tiderna förändras och vi med dem, och utvecklingens orm ringlar
sig ju i en cirkelgång. Nu är den lojala, förtröstansfulla, disciplinerade tillliten
till experter, förtroendemän och i all synnerhet vederbörande ämbetsverk
en maxim för riksdagens inre liv. Vi vandra, synes mig, mot diktatulen
eller något, som påminner örn den, även i folkförsamlingen såsom en
naturvetenskaplig episod, innan ett nytt börjande igen ifrån början begynner.
I överensstämmelse med denna naturlag har den gamla folkliga statskonsten
att söka konungen med de meniges besvär och bekymmer börjat alltmer
läggas på hyllorna. Om riksdagen utan överträdelse av grundlagen kan undgå
att påskynda regeringen och dess betrodda ämbetsverk till handling och
låta riksdagen, som ju dock borde också kunna få åtnjuta ett ämbetsverks
förtroende, så göra vi det i superlativ förtröstan på ämbetsverken, trots att
adjektivet, såsom Voltaire erinrade, är substantivets fiende.
*
År 1928 efterlystes av mig motionsvis i Stockholms stadsfullmäktige stadens
intresse för cykelbanor på vägar och gator.
På hemställan av stadskollegiet hänvisade fullmäktige till att vederbörande
ämbetsverk utlovat medverkan, »så långt det låter sig göra».
Parlamentarismen undgår ej att utveckla sig tämligen likformigt i landet.
Intet eller föga var emellertid ditintills gjort. Först långt efteråt blev tilllämpligen
den, att på Tranebergsbro inrättades cykelbanor. Men på den
snart därefter byggda likaledes långa och breda Västerbron, utgörande bl. a.
Södermalms utfart över Tranebergsbro, iakttogs ej sådan förtänksamhet. Skälet
lär varit, att Tranebergsbro betraktades som en utfartsväg från staden och
den långa Västerbron allenast som en gata inom staden. Detta är ett utslag
av parlamentarismens fallande i armarna på ämbetsverks och kommittéers
framsyn och medkänsla.
Vid den nu ifrågasatta utvidgningen av den korta och smala Kungsbron
över Karlbergskanalen, som uppenbarligen endast är en gata, lär slutligen
i dagarna efter många sammanträden och starkt motstånd vunnits medgivande,
att byggandet av cykelbanor skulle där få äga rum. Däremot har på sista
tiden även vid andra stora utfartsvägar än Tranebergsbron cykelbanor börjat
godvilligt inrättas. Nödvändigheterna och kanske i någon mån även gnatet
motionsvis inom parlamentarismen når säkerligen fram i tidernas längd
även till ämbetsverken.
Så där kan det gå till även i samhällen med »livlig trafik».
Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.
13
Undertecknad har ansett, att motionen bort remitteras till första lagutskottet.
Dess huvudyrkande gäller nämligen lagen om de allmänna vägarna. Där
har ock visats större sympati, över första lagutskottet svävar mera fädernas
motto i jordfrågorna, att land skall med lag byggas.
År 1935 gick ärendet till första lagutskottet och råkade då in under den
förenämnda fäderneärvda domarevägledning.
År 1936 råkade ärendet komma till det sociala lagutskottet. I andra kammaren
remitterades samma år Osbergs motion i bl. a. förevarande ämne till
ett tillfälligt utskott. Detta avstyrkte och kammaren följde utskottet. Alltså
knappast ett belägg för »statsmakternas synnerliga uppmärksamhet», vilken
av andra lagutskottet nu åberopats såsom ett motiv för avslag å yrkandet,
att denna riksdagens tacknämliga uppmärksamhet, inpuppad som en bekännelse
i motiven, skulle komma som ett imperativ även till regeringens och
övriga vederbörande ämbetsverks kännedom.
Splittra och härska, den gamla statskonsten för att lämna de svaga och
förorättade åt sitt öde, får således i detta ärendes planlösa vallande genom
skilda utskott en säkerligen ofrivillig tillämpning.
*
Denna reservation har blivit utförlig för att åskådliggöra tidens väsen
och en av parlamentarismens farliga vägar. Vilket också bör vara viktigt.
Det kan måhända ej begäras, att ett kollektivt utskott skall kunna frigöra
sig från en godtagen ny riksdagsutveckling. Reservanten har genom sitt särskilda
yrkande i motionens andra punkt ej velat resignera utan åtminstone
individuellt hoppas på en ny vår för den sekelskiftets demokrati, som upplevdes
av honom i andra kammaren.
Det är då begripligt, att utskottet enligt ofta brukligt formulär i riksdagspolitiken
och med kännedom om kamrarnas anslutning merendels i sådana
fall avslutar betänkandet sålunda:
»Med hänsyn till att ifrågavarande spörsmål sålunda är föremål för Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet, och då Kungl. Majit jämväl i fortsättningen torde
komma att följa utvecklingen på förevarande område med det största intresse,
har utskottet icke funnit anledning föreslå riksdagen att för närvarande göra
någon framställning i ämnet till Kungl. Majit.»
I detta formulär ingår traditionellt ett försvagande överord, representerat
här av adjektivet »största», samt en tvekan, uttryckt i verbet »torde». Denna
tvekan är i detta fall förstärkt med orden »för närvarande». Vad menar utskottet
med den sistnämnda reservationen mot sig självt?
Färdhastigheten.
I denna punkt åberopas till en början det ovan skildrade unika resultatet
förra året som slutade med att andra kammarens avstyrkande av den fria
hastigheten fick sammanjämkningsvis vika för första kammarens beslut att
upphäva den, fattat med 33 ja mot 13 nej, 6 avståenden och 97 frånvarande.
Såsom ett avståndstagande från fotfolkets sida från ett sådant avgö
liihanq
till riksdagens protokoll 1937. 9 sand. 2 avd. Nr 5.
3
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.
rande i riksförsamlingen har motionären tillåtit sig att gör det andra yrkande,
som motionen innehåller. Riksdagens beslut synes mig stå i strid även med
erkännandet, att trafiksäkerheten är hotad av farten, icke minst genom
frånvaro i det stora hela av gång- och cykelbanor utmed landsvägarna. Nu
synes utskottet att detta icke kan hjälpas. En utredning har nämligen tillsatts
för att »nedbringa» — således icke avskaffa — det stora antalet trafikolyckor.
Men när det gäller liv, lem och ekonomisk välfärd bör väl en statsmakt
icke sitta med armarna i kors och med resignation åse detta massmord på individers
lycka under en så lång väntan. På administrativ väg kan ju måhända
åtskilligt åtgöras, som bringar räddning åtminstone för en eller annan.
Och vad som är tillåtligt på administrativ väg, däröver behöver riksdagen lagligen
icke höras. Utskottet har visserligen utlovat att man kan förvänta,
att Kungl. Maj:t i allt följer tilldragelserna på vägarna med det största intresse.
Men det är, såsom erinrats, förenat med svårigheter.
Riksdagen har ju år 1935 i en för fotgängare och cyklister högviktig angelägenhet
begärt på mitt initiativ en revision av försäkringslagstiftningen och
begärt en skyndsam behandling. Då intet kom till förra riksdagen, äskade
jag påminnelse från riksdagen men fick till svar en i motiven uttalad förhoppning,
att denna oundgängliga skyndsamhet skulle iakttagas. Förhållandet
är emellertid, att icke ens ännu något avsevärt blivit av justitiedepartementet
åtgjort. Det förljudes, att möjligen från den 1 juli i år tillsättes
en kommitté i stället för en enmansutredning i ämnet. Många års offer komma
att gå mot sitt öde, innan den angelägenhet, varom riksdagen två gånger
påmint, kommer i hamn.
En erinran om administrativ medhjälp under den långa mellantiden har
sålunda synts mig böra åtminstone påkallas.
*
Motionen innehåller följaktligen särskilda yrkanden i de båda ämnena, örn
vilka särpräglade åsikter böra kunna göra sig gällande. Utskottet har ock
i motiven iakttagit samma särskillnad men i sin hemställan förordat, att båda
framställningarna i ett sammanhang icke måtte föranleda någon åtgärd.
Det hemställes emellertid, att riksdagen måtte bifalla de båda yrkandena
var för sig och att sålunda särskilda propositioner på vart och ett av deni
framställas.
Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
370602