Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
1
Nr 49.
Ankom till riksdagens kansli den 22 maj 1937 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 3—6 §§ lagen den
18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för
bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom,
dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 13 mars 1937 till riksdagen avlämnad proposition, nr 233,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om ändrad lydelse av 3—6 §§ lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående
förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom.
Härigenom förordnas, att 3—6 §§ lagen den 18 juni 1925 angående förbud
i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom1 skola,
6 § i nedan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse:
3 §•
Bolag, förening eller stiftelse må förvärva fast egendom, som i den ordning
6 § stadgar prövas äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller huvudsakligen
vara avsedd till tomt, upplagsplats, idrottsplats eller dylikt eller att
nyttjas till stenbrott, grus- eller lertag eller utgöra torvmosse, vattenfall,
fiske eller annan dylik lägenhet eller vara av beskaffenhet att böra skyddas
på grund av säregen natur eller fornlämning eller av liknande anledning.
Prövning, varom nu sagts, åligger Konungens befallningshavande i det
län, där egendomen är belägen.
Sedan fast egendom förklarats vara av den beskaffenhet, att bolag, förening
eller stiftelse, efter vad nu sagts, må förvärva den, vare det gällande
även vid framtida överlåtelser av egendomen eller del därav.
4 §•
Konungen äger giva bolag, förening eller stiftelse tillstånd att förvärva fast
egendom av annan beskaffenhet än i 3 § sägs i fall,
1 Senaste lydelse av 3, 4 och 6 §§, se SFS 1932: 183.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 49.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
1. att egendomen vid tiden för denna lags trädande i kraft ägdes av bolag
eller ekonomisk förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet;
2.
att egendomen utgör fastighet, därav icke någon del lämpligen kan
nyttjas för jordbruk;
3. att egendomen utgör sådan del av en fastighets avrösningsjord med impedimenter,
vilken med hänsyn till ortens förhållanden och i övrigt föreliggande
omständigheter prövas icke vara erforderlig för att återstående del
av fastigheten skall äga skogstillgång, tillräcklig att utgöra varaktigt stöd
för drivande av självständigt jordbruk (stödskog), och icke heller vara att
hänföra till sådana till odling tjänliga myrmarker och andra odlingslägenheter,
som i anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet ägna
sig för upptagande av självständiga jordbruk eller lämpligen kunna sammanslås
med andra brukningsdelar (odlingsområde); skolande vid beräkning av
stödskog hänsyn tagas dels till möjligheten att genom delning av förefintligt
jordbruk bilda nya självständiga jordbruk, dels, beträffande odlingsområde,
till möjligheten att av dylikt område bilda självständigt jordbruk
eller sammanslå sådant område med annan brukningsdel;
4. att egendomens förvärvande för bolaget, föreningen eller stiftelsen såsom
innehavare av angränsande fastighet äger avsevärd betydelse med hänsyn
till skogsvårdens främjande;
5. att med egendomens förvärvande är avsett att åt arbetare eller andra
hos bolaget, föreningen eller stiftelsen anställda personer bereda bostäder
eller att genom idkande av jordbruk tillgodose sådana personers behov av livsförnödenheter
eller jordbruksprodukter; eller
6. att med egendomens förvärvande är avsett att främja bildandet av egna
hem eller mindre jordbruk.
Tillstånd till förvärv enligt andra eller tredje punkten må ej utan särskilda
skäl förvägras bolag, förening eller stiftelse, som under de före ansökningens
ingivande senast förflutna tio åren genom överlåtelse till enskild person av
skogsmark eller till jordbruk tjänlig fastighet med efter ortens förhållanden
erforderlig skogstillgång eller ock genom sådan överlåtelse till enskild person
av odlad jord eller odlingsområde, som prövas gagnelig för befolkningens
näring i orten, avhänt sig egendom, vilken vid värdering, verkställd i den
ordning och efter de grunder Konungen föreskriver, finnes i värde ungefär
motsvara den egendom som med förvärvet avses. Med överlåtelse, som ovan
sagts, skall jämställas överlåtelse av skogsmark, jordbruksfastighet, odlad
jord eller odlingsområde till kommun eller till hushållningssällskap, bolag
eller förening, som utövar statsunderstödd egnahemsverksamhet. Har överlåtelse
av jordbruksfastighet eller skogsmark skett till enskild person, som
förvärvat egendomen huvudsakligen för att därav bereda sig inkomst annorledes
än genom dess utnyttjande för eget jordbruk eller i samband därmed
bedrivet skogsbruk, må hänsyn ej tagas till överlåtelsen.
Tillstånd enligt andra eller tredje punkten må, såvitt angår Nedan-Siljans
fögderi med undantag för Kopparbergs och Aspeboda socknar, Ovan-Siljans
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
3
fögderi, Väster-Dals fögderi med undantag för Säfsnäs socken samt Envikens,
Svärdsjö och Svartnäs socknar av Falu fögderi i Kopparbergs län, icke, utan
att särskild anledning därtill föreligger, givas till förvärv av mark, som vid
skogsåbodelning eller, där sådan ej förekommit, allmänt storskifte avsetts
till hemskog och fäbodskog.
I fråga om de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade
delarna av Kopparbergs län skola, där heminägorna ännu ligga i storskifte,
vid tillämpning av bestämmelserna i tredje punkten samma ägare eller hans
make tillhöriga ägor, vilka gemensamt bilda en brukningsdel, betraktas såsom
en fastighet.
Vad enligt bestämmelserna i tredje punkten förvärvas skall avskiljas genom
avstyckning, därvid dock skall iakttagas, att rätt till delaktighet i sådana
samfälligheter, rättigheter och förmåner, som avses i 19 kap. 12 §
andra stycket lagen örn delning av jord å landet, ej må tilläggas den avstyckade
ägovidden.
Tillstånd till förvärv enligt fjärde punkten må icke, utan att särskild
anledning därtill föreligger, givas, om jordbruket å fastighet, varifrån förvärvet
göres, därigenom skulle bringas att upphöra eller märkligen försvagas.
5 §•
Prövas i andra fall än i 4 § angivits på grund av särskilda omständigheter
bolag, förening eller stiftelse böra medgivas rätt att förvärva fast egendom av
annan beskaffenhet än i 3 § sägs, äger Konungen giva tillstånd därtill. Såsom
sådan omständighet skall i fråga om förvärv, som göres av annan förening än
ekonomisk förening eller av stiftelse, anses, att föreningen eller stiftelsen
främjar ett allmännyttigt ändamål samt att förvärvet äger avsevärd betydelse
för föreningens eller stiftelsens verksamhet.
6 §■
Äskas sådan prövning, som i 3 § sägs, eller vill bolag, förening eller stiftelse
jämlikt 4 eller 5 § söka Konungens tillstånd att förvärva fast egendom, skall
ansökan jämte fångeshandlingen ingivas till Konungens befallningshavande
inom tre månader från det fånget skedde. För sittes den tid eller prövas egendomen
icke vara sådan, som i 3 § sägs, och varder ej heller, där Konungens
tillstånd sökes, sådant beviljat, vare fånget ogillt.
Sölces Konungens---eller egnahemsnämnd.
Över Konungens---är stadgad.
Närmare föreskrifter---av Konungen.
Är i -— --fast egendom.
Denna lag träder i kraft den 1 jidi 1937.
Vad i 4 § andra stycket stadgas skall allenast hava avseende å bolag, förening
eller stiftelse, som efter lagens ikraftträdande avhänt sig i samma
stycke omförmäld egendom.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft
dels fyra i anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionerna i
första kammaren nr 263 av herr Tjällgren, nr 264 av herr Tamm m. fl. och
nr 267 av herr Lindhagen samt motionen i andra kammaren nr 527 av herr
Strindlund m. fl., dels ock en inom sistnämnda kammare väckt motion nr
270 av herr De Geer i Lesjöfors såvitt däri ifrågasatts ändringar i ovannämnda
lag. I övrigt har motionen II: 270 behandlats i utskottets utlåtande nr 32.
I motionen I: 263 har hemställts att riksdagen måtte besluta sådan ändring
i det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget, att 4 § andra stycket första
punkten samt andra stycket i slutstadgandet erhölle nedan angivna lydelse:
4
§ andra stycket: »Tillstånd till förvärv enligt andra eller tredje punkten
må icke, utan att särskild anledning därtill föreligger, meddelas annan än
bolag, förening eller stiftelse, som under de före ansökningens ingivande senast
förflutna tio åren genom överlåtelse lill enskild person av skogsmark
eller till jordbruk tjänlig fastighet med efter ortens förhållanden erforderlig
skogstillgång eller ock genom sådan överlåtelse till enskild person av odlad
jord eller odlingsområde, som prövas gagnelig för befolkningens näring i
orten, avhänt sig egendom, vilken vid värdering, verkställd i den ordning och
efter de grunder Konungen föreskriver, finnes i värde ungefär motsvara den
egendom som med förvärvet avses. Med —---överlåtelsen.»
Slutstadgandet, andra stycket: »Vid prövning av ansökan om tillstånd enligt
4 § andra stycket må hänsyn ej tagas till avhändelse av egendom som
bolag, förening eller stiftelse gjort före lagens ikraftträdande.»
I motionen 1:264 har hemställts att riksdagen ville besluta den ändring
i propositionen, att försäljningar, verkställda efter den 1 juli 1925, måtte få
räknas bolag till godo vid ansökan om rätt till förvärv av överloppsskog
under de förutsättningar i övrigt, som i propositionen innehölles.
I motionen I: 267 har hemställts,
I) att riksdagen ville, med avslag å propositionen, hos Kungl. Maj:t begära
skyndsamt övervägande och förslag till en tidsenlig och effektiv revision
av 1925 års lag om rätt att förvärva fast egendom i anslutning väsentligen
till jordkommissionens ännu ej prövade grundprinciper samt vad eljest
i anledning av propositionen i motionen erinrats;
II) att, om det under I) upptagna yrkandet icke bifölles, riksdagen ville
besluta följande ändringar i propositionens lagförslag, nämligen:
a) att 4 § första stycket första punkten utginge eller, om detta ej bifölles,
erhölle följande lydelse:
satt---samfällighet; och skall som särskilt skäl för vägran till kon
cession
bland annat anses, att örn genom koncessionen faran ökas, att priset
å virke kan för andra skogsägare i orten genom ett sådant jordmonopol i förening
med dess makt över flottlederna övervägande enväldigt dikteras;»
b) att 4 § första stycket andra punkten utginge, med hemställan hos Kungl.
Maj:t örn ovan ifrågasatt övervägande av ämnet, eller, om detta ej bifölles,
att till orden »nyttjas för jordbruk» fogades orden »eller något av dess tillbehör
i odlingsmark, äng, bete och stödskog»;
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
5
c) att 4 § första stycket tredje punkten erhölle följande lydelse:
»att egendomen —--brukningsdel; och skall såsom bytesvärde för
medverkan vid avtal om avstyckning av självförsörjande jordbruk med tillbörliga
ägor enligt 1937 års avstyckningsbestämmelser ej i det särskilda
skogsavtalet medräknas värdet av inägojord med åbyggnader eller annan
dylik förmån, som avståtts i det förra avtalet;»
d) att innehållet i 4 § första stycket fjärde punkten utginge såsom tillbörligare
innefattat under stadgandet i 5 §;
III) att riksdagen ville, såsom en sedan gammalt trängande tillbyggnad i
förevarande förbudslagstiftning, antaga omedelbart en provisorisk lagstiftning
av huvudsakligen följande innehåll:
»Jordbruksfastighet på landet må ej besittas och behållas av enskild ägare,
vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i
sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen
i ändamål att tillgodogöra sig skogsavkastningen eller eljest bereda sig
inkomst annorledes än genom jordbruket.
Om åtgärder för upplösning av dylikt äganderättsförhållande med mera
gäde i tillämpliga delar, vad i lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållanden
i fråga om fast egendom stadgas.
Denna lag träder i kraft omedelbart efter dess promulgerande och gäller
tillsvidare intill den 1 juli 1938.»
I motionen 11:527 har hemställts att riksdagen måtte besluta sådan ändring
i Kungl. Maj:ts förslag, att 4 § andra stycket erhölle enahanda lydelse
som angivits vid motionen I: 263 här ovan, samt att andra stycket i slutstadgandet
utginge.
I motionen II: 270 har, såvitt nu är i fråga, hemställts att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning dels angående sådan modifikation
av lagen om förbud för bolag m. fl. att förvärva fastighet, att bolag medgåves
rätt att förvärva s. k. utskogar i enskild ägo, dock under den betingelsen
att bolaget samtidigt försålde till vederbörande hemman minst motsvarande
areal skog, som lämpade sig bättre för enskild ägo, dels ock angående
sådan ändring i samma lag, att bolag medgåves rätt att genom försäljning
eller byte förvärva fastighet från annat bolag.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till
propositionen; och får utskottet i fråga om vad motionärerna anfört till stöd
för sina yrkanden hänvisa till motionerna.
Gällande rätt. Lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för
bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom förbjuder aktiebolag,
handelsbolag och föreningar — ekonomiska såväl som ideella — samt
stiftelser att utan Konungens tillstånd förvärva fast egendom. Från lagens till -lämplighetsområde äro undantagna bolag och föreningar, som driva bankeller
annan penningrörelse eller försäkringsrörelse, samt vissa allmänna stiftelser
(11 §). Förbudet avser ej fast egendom inom det till bebyggande planlagda
området i stad, köping eller annan ort, där den för städerna gällande
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
ordning för bebyggande skall iakttagas, och ej heller fastighet, som av Konungens
befallningshavande prövas äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller
huvudsakligen vara avsedd till tomt, upplagsplats, idrottsplats eller dylikt
eller att nyttjas till stenbrott, grus- eller lertag eller utgöra torvmosse, vattenfall,
fiske eller annan dylik lägenhet eller vara av beskaffenhet att böra
skyddas på grund av säregen natur eller fornlämning eller av liknande anledning
(1 och 3 §§).
Förvärvstillstånd må av Konungen meddelas i fall att vissa angivna koncessionsförutsättningar
äro för handen. Såsom allmän koncessionsgrund
upptages förhandenvaron av särskilda omständigheter i det enskilda
fallet. I fråga om förvärv, som göres av annan förening än ekonomisk
förening eller av stiftelse, skall såsom sådan omständighet alltid anses,
att föreningen eller stiftelsen främjar ett allmännyttigt ändamål samt att
förvärvet äger avsevärd betydelse för föreningens eller stiftelsens verksamhet
(4 § andra stycket).
Jämsides med den allmänna koncessionsregeln angiver lagen fem särskilda
koncessionsgrunder, beträffande vilka det vid lagens
tillkomst förutsattes att, örn grundförutsättningarna vore för handen, prövningen
i det särskilda fallet skulle ske efter en mindre sträng måttstock än
den som skulle äga rum efter huvudregeln (4 § första stycket). Sådana särskilda
eller s. k. lindrigare koncessionsgrunder äro, att fastigheten den 1 juli
1925 ägdes av bolag eller ekonomisk förening och sedermera alltjämt tillhört
dylik samfällighet (första punkten), att fastighetens förvärvande för
bolaget, föreningen eller stiftelsen såsom innehavare av angränsande fastighet
äger avsevärd betydelse med hänsyn till skogsvårdens främjande, s. k.
förvärv i arronderingssyfte (tredje punkten), att med fastighetens förvärvande
är avsett att åt arbetare eller andra hos bolaget, föreningen eller stiftelsen
anställda personer bereda bostäder eller att genom idkande av jordbruk tillgodose
sådana personers behov av livsförnödenheter eller jordbruksprodukter
(fjärde punkten), samt att med fastighetens förvärvande är avsett att
främja bildandet av egna hem eller mindre jordbruk (femte punkten). Tillstånd
till förvärv i arronderingssyfte må ej utan att särskild anledning därtill
föreligger givas, örn jordbruket å fastighet, varifrån förvärvet göres, därigenom
skulle bringas att upphöra eller märkligen försvagas. Ytterligare
har bland de lindrigare koncessionsfallen upptagits, att fastigheten utgör
sådan del av ett hemmans avrösningsjord med impedimenter, vilken prövas
icke vara erforderlig såsom stödskog till återstående delen av hemmanet och
ej heller vara att hänföra till odlingsområde, s. k. förvärv av överloppsskog
(andra punkten). Med hemman avses här helt hemman eller hemmanslott.
Med odlingsområde menas sådana till odling tjänliga myrmarker och andra
odlingslägenheter, som i anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet
ägna sig för upptagande av självständiga jordbruk eller lämpligen kunna
sammanläggas med förutvarande jordbruk.
För bestämmandet av vad som skall hänföras till stödskog angiver lagen
dels (4 § första stycket andra punkten) en allmän regel, avseende hela landet,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
dels ock därutöver (5 §) särskilda regler för vissa delar av Norrland, för vissa
delar av Kopparbergs län samt för Värmlands län. Enligt den allmänna
stöds kogsregeln förstås med stödskog sådan mark, som med hänsyn
till ortens förhållanden och i övrigt föreliggande omständigheter erfordras
för att fastighet skall äga för drivande av självständigt jordbruk tillräcklig
skogstillgång. Hör till fastighet odlingsområde, skall i stödskogen inräknas
jämväl mark, som erfordras för att odlingsområdet skall äga tillräcklig
skogstillgång för därmed avsett nytt jordbruk eller sådant förutvarande
jordbruk, med vilket området kan komma att sammanläggas. Enligt uttalande
i motiven till lagen omfattar uttrycket »tillräcklig skogstillgång» även
saluskog, där sådan efter ortens förhållanden anses erforderlig för att ett
jordbruk skall vara ekonomiskt bärkraftigt. Nyssnämnda särskilda
stödskogsbestäm meisel- innehålla, att inom de delar av landet,
som med dem avses, förevarande koncessionsgrund ej må tillämpas
med mindre den fastighet, varifrån förvärvet göres, har kvar ett
visst angivet minimum av skogsmark. Sålunda skall (5 § a) ett hemman inom
Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län samt Hudiksvalls,
Ljusdals, Bollnäs och Söderhamns fögderier av Gävleborgs
län såsom stödskog behålla minst så mycken till skogsbörd duglig och i förhållande
till inägorna bekvämt belägen mark, som på hemmanet belöper efter
en areal för helt mantal av 1,500 hektar inom vissa delar, 1,200 hektar
inom andra delar samt 1,000 hektar inom återstoden av nu ifrågavarade områden.
Då fråga är om hemman, vars skattetal understiger ett åttondels
mantal, skall den sålunda bestämda arealen höjas med en fjärdedel, dock
ej till mera än vad på ett åttondels mantal belöper. Inom Nedan-Siljans,
Ovan-Siljans och Väster-Dals fögderier samt Envikens och Svärdsjö socknar
i Kopparbergs län skall kvarvarande fastigheten alltid behålla vad vid
verkställt storskifte betecknats såsom hemskog och fäbodskog (5 § b). Vad
slutligen Värmlands län beträffar är omförmälda minsta kvantitet skogsmark
sålunda bestämd (5 § c), att varje självständigt jordbruk skall äga till skogsbörd
duglig och i förhållande till inägorna bekvämt belägen mark i viss för
skilda delar av länet på tre olika sätt bestämd omfattning, nämligen 15 hektar
medelgod skogsmark och därjämte ett mot tre gånger åkerarealen svarande
område dylik mark inom norra delen av länet, 10 hektar medelgod skogsmark
och därjämte ett mot två gånger åkerarealen svarande område dylik
mark inom länets mellersta del samt 5 hektar medelgod skogsmark och därjämte
ett med åkerarealen lika stort område dylik mark inom södra delen
av länet. Då skogsmarken är under medelgodhet skall en motsvarande ökning
ske av skogsarealen; då skogsmarken är över medelgodhet må en motsvarande
minskning kunna äga rum.
Riksdagens skrivelse den 3 juni 1925, nr 317. De särskilda stödskogsbestämmelser,
för vilka ovan redogjorts, lia i oförändrad form överflyttats till
1925 års lag från den dessförinnan gällande s. k. norrländska förbudslagen
eller lagen den 4 maj 1906 (nr 21 s. 1) angående förbud i vissa fall för bolag
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
och förening att förvärva fast egendom. Om lämpligheten härav voro meningarna
delade. Sålunda återfinnas bestämmelserna icke i det förslag av
Kungl. Maj:t, som låg till grund för 1925 års lag. Dåvarande chefen för
justitiedepartementet, på vars föredragning proposition i ärendet (nr 205:
1925) avläts till riksdagen, uttalade, att ett försök att vid en viss given tidpunkt
i arealsiffror fixera skogsbehovet för de bondejordbruk, vilka lagstiftningen
åsyftade att skydda, städse måste bli vanskligt och att norrländska
förbudslagen icke jävade detta uttalande. Bestämmelserna insattes i lagen
av riksdagen på förslag av andra lagutskottet (uti. nr 33). Utskottet anförde
såsom skäl härför, bland annat, att ett slopande av norrländska förbudslagens
detaljerade stödskogsbestämmelser i tillämpningen skulle kunna
leda till godkännande i väsentlig utsträckning av förvärv, vilka ditintills
varit att hänföra till stödskog och sålunda ansetts böra bibehållas vid bondejordbruken,
och att det icke kunde anses lämpligt att vid genomförande aven
rikslagstiftning av förevarande art antaga bestämmelser, vilka för de delar
av landet, där behovet av lagstiftningen vore störst, kunde anses medföra ett
mindre effektivt skydd än den då gällande lagstiftningen. Emellertid fann
utskottet, att norrländska förbudslagens stödskogsbestämmelser, såvitt anginge
Värmlands län och de under lagen fallande delarna av Kopparbergs
län, i vissa närmare angivna hänseenden gåve anledning till anmärkningar.
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning angående behovet beträffande
Värmlands län och nämnda delar av Kopparbergs län av ändrade
bestämmelser i fråga om vad som skulle hänföras till stödskog samt i vad
mån motsvarande föreskrifter kunde anses önskvärda jämväl för andra
delar av sistnämnda län ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda. Denna utskottets hemställan bifölls av
riksdagen enligt skrivelse den 3 juni 1925, nr 317.
1931 års skogssakkunniga. Sedan chefen för jordbruksdepartementet
år 1931 uppdragit åt särskilt tillkallade utredningsmän att inom departementet
verkställa utredning samt avgiva förslag rörande åtgärder för vinnande
av, bland annat, förbättrat ekonomiskt utbyte av skogsbruket och
intensivare skogsvård, avgåvo dessa sakkunniga den 4 januari 1933 betänkande
(statens off. utredn. 1933: 2). Under uttalande, bland annat, att nu
gällande förbudslag i praktiken visat sig förhindra en ändamålsenlig arrondering
av bolagens skogsfastigheter, hemställde de sakkunniga om revision
av lagen till underlättande av sådan arrondering.
Riksdagens skrivelse den 20 juni 1933, nr 342. I anledning av motion av
herrar Gustaf Tamm och Elof B. Andersson (1:292) hemställde vid 1933
års riksdag andra lagutskottet (uti. nr 33), att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla om utredning, huruvida och på vad sätt vissa
jämkningar i den tekniska utformningen av de dispensbestämmelser, som
stadgats i 4 § andra och tredje punkterna samt i den därmed sammanhän
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
9
gande 5 § av 1925 års lag, kunde vidtagas i syfte att, utan att lagens sociala
och jordpolitiska verkningar försvagades, möjliggöra att vid lagens tillämpning
mera hänsyn toges till de omständigheter som förelåge i det särskilda
fallet. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen och skrivelse avläts till
Kungl. Majit den 20 juni 1933, nr 342. I sin motivering omnämnde utskottet,
bland annat, att ansökningar om koncession i vissa fall avslagits på den
grund, att efter försäljningen hemmanet icke skulle äga stödskog till de
arealer som i 5 § angåves, oaktat vederbörande myndigheter intygat att
den återstående skogen vore fullt tillräcklig för jordbrukets behöriga bedrivande.
I de fall, då mantalet ej längre motsvarade de faktiska förhållandena
beträffande den brukningsdel vars skogsbehov lagen avsåge att skydda,
hade bestämmelserna i 5 § a) kommit att verka på ett sätt, som icke varit
åsyftat. De särskilda stödskogsbestämmelserna gåve icke uttryck för det
verkliga behovet av stödskog till olika jordbruksfastigheter, då hänsyn toges
till kamerala enheter i stället för till faktiska brukningsdelar. Till följd
härav funnes icke möjlighet att fästa avseende vid omständigheter i det särskilda
fallet, vilka mången gång ur rent social synpunkt kunde anses värda
beaktande. Utskottet hade emellertid ingalunda ensidigt åsyftat en utvidgning
för den enskilde av hans rätt att överlåta fastighet utan hade även räknat
med den möjligheten, att de ifrågasatta jämkningarna skulle medföra
inskränkning i den rätt till fastighetsförvärv, som gällande lag medgåve. Utskottet
förutsatte, att den föreslagna utredningen jämväl komrne att omfatta
de särskilda stödskogsbestämmelserna för Värmland och vissa delar av Kopparbergs
län. Sedan lagen nu varit i tillämpning avsevärd tid och erfarenhet
om dess verkningar vunnits, framträdde helt säkert nya synpunkter med
avseende å de frågor, som varit föremål för 1925 års utredning.
Sociala jordutredningens förslag. Genom beslut den 28 augusti 1933
uppdrog Kungl. Majit åt den jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 4 december
1930 tillsatta sociala jordulredningen att verkställa den i riksdagens
sistnämnda skrivelse begärda utredningen. Sociala jordutredningen har den 20
september 1935 avgivit betänkande (statens off. utredn. 1935: 47) med förslag
tili lag om ändring i vissa delar av 1925 års förbudslag. — En sammanfattande
redogörelse för den utredning som legat till grund för förslaget
återfinnes å sid. 8—14 i propositionen.
Enligt sociala jordutredningens förslag skola de särskilda stödskogsbestämmelserna
för vissa delar av Norrland och Värmlands län utgå ur
lagen. Vad som i nämnda landsdelar bör förbehållas hemmanen såsom stödskog
föreslås skola avgöras med tillämpning allenast av den allmänna, hela
riket avseende stödskogsbestämmelsen i 4 § första stycket andra punkten.
Stödskogsbegreppet har i samband därmed givits en något förändrad utformning.
Sålunda har uttrycket »för drivande av självständigt jordbruk
tillräcklig skogstillgång» i förslaget utbytts mot »skogstillgång tillräcklig att
utgöra varaktigt stöd för drivande av självständigt jordbruk». Vidare har till
den allmänna regeln fogats det tillägget, att vid beräkning av stödskog hän
-
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
syn skall tagas ej allenast -— såsom redan nu gäller — till möjligheten att
av förefintligt odlingsområde bilda självständigt jordbruk eller sammanslå
sådant område med befintlig brukningsdel utan jämväl till möjligheten att
genom delning av förefintlig brukningsdel bilda nya självständiga jordbruk.
De särskilda stödskogsbestämmelserna för Kopparbergs län hava bibehållits
med vissa jämkningar i utformningen. Slutligen har i förslaget införts den
nyheten, att koncession enligt 4 § första stycket andra punkten (förvärv
av s. k. överloppsskog) företrädesvis må beviljas bolag, förening eller stiftelse,
som efter den 1 juli 1925 genom avlåtelse av skogsmark eller till jordbruk
tjänlig fastighet med erforderlig skogstilldelning eller eljest genom sådan avlåtelse
av odlad jord eller odlingsområde, som prövas gagnelig för befolkningens
näring i orten, till enskild person eller till egnahemsbolag eller egnahemsförening
avhänt sig mark av ungefär samma taxeringsvärde som med
förvärvet avses.
Till motivering av sitt förslag örn upphävande av de särskilda stödskogsbestämmelserna
för Norrland har sociala jordutredningen anfört:
Den av sociala jordutredningen verkställda utredningen hade givit vid
handen, att de i 5 § bolagsförbudslagen givna normerna för beräkning av
stödskog tekniskt sett vore synnerligen otillfredsställande. Detta gällde särskilt
de bestämmelser, som angåve att stödskogen skulle i vissa delar av
landet beräknas efter mantal. Mantalet hade nämligen numera fullständigt
förlorat sin betydelse såsom mätare av en fastighets omfattning och avkastningsförmåga.
En fastighet med mycken inrösningsjord kunde sålunda betecknas
med ett mindre mantal än en fastighet med ringa inrösningsjord
och järnstöm fastigheter kunde ofta hava olika mantalsbeteckningar. Åtskilliga
hemman hade nämligen avsevärt utökat sin odlade jord, under det att
andra hemman i stället minskat åkerjorden genom försäljning av områden.
Trots sådana förändringar hade likväl sedan lång tid tillbaka skattetalet
bibehållits oförändrat. Enligt vad som framginge av de inkomna yttrandena
funnes fulla hemman, som numera icke ens hade skogsmark till husbehovet,
under det att hemmansdelar, som knappast hade inägor i den omfattning
att hemmansdelen kunde anses vara tjänlig till jordbruk, kunde
innehava en betydande areal skogsmark, långt utöver den efter mantal beräknade
stödskogen. Ett kvarblivande vid stödskogens beräkning efter mantal
hade efter vunna upplysningar synts sociala jordutredningen icke vara
lämpligt.
I fråga örn den föreslagna s. k. bytesprincipen för förvärv av överloppsskog
heter det i betänkandet:
Genom att för förvärv av överloppsskog uppställa sådana villkor, som nu
nämnts, skulle ett jämviktsförhållande i areal mellan bolagsskogar och bondeskogar
kunna för framtiden i huvudsak upprätthållas. Bolagen skulle
beredas möjlighet att, då detta vore ändamålsenligt för deras drift, förvärva
sådana i allmänhet avlägset belägna skogar, som icke behövdes såsom stöd
för bondejordbruken, under det att i bondebesittning skulle kunna återföras
den bolagsjord, som vore belägen i närheten av bruten bygd. Såsom av det
föregående framgått innebure det förslag, som sociala jordutredningen framställt,
att vid prövning av ansökan om rätt att förvärva bondeskog det sökande
bolaget borde tillgodoräknas försäljning av ej blott skogsmark utan
även till jordbruk tjänlig fastighet med erforderlig skogstilldelning samt i
vissa fall odlad jord och odlingsområde. I åtskilliga till sociala jordutred
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
11
ningen avgivna yttranden hade visserligen föreslagits, att sökanden skulle
tillgodoräknas försäljning av allenast skogsmark men ej av en jordbruksfastighets
inägor med därå uppförda hus. En lagbestämmelse i enlighet med
dessa yttranden skulle emellertid icke innebära tillräcklig anledning för bolagen
att företaga utbyten, som åstadkomme den förskjutning av bolagens
jordinnehav till mera avlägset belägna skogstrakter, vilken i det föregående
angivits som önskvärd.
Någon invändning mot att bolagen i byte skulle få förvärva överloppsskogar
torde rimligtvis icke kunna resas, då ju redan enligt gällande lagstiftning
förvärv av överloppsskog kunde ske enligt de lindrigare koncessionsgrunderna
utan att förvärvaren lämnade vare sig inägojord eller skogsmark
i vederlag. Enligt förslaget skulle däremot i allmänhet fordras Vederlag
för förvärv av överloppsskog. Sociala jordutredningen hade dock
icke genom kategorisk föreskrift om vederlag såsom villkor för förvärv av
överloppsskog velat binda Kungl. Majit utan hade ansett det lämpligt, att
i lagen stadgades att koncession för förvärv företrädesvis borde beviljas enligt
bytesprincipen. Det borde icke vara uteslutet att Kungl. Majit kunde,
där det funnes lämpligt, medgiva bolag, förening eller stiftelse rätt till förvärv
av överloppsskog, även om det icke kunde uppvisas, att bolaget, föreningen
eller stiftelsen tidigare på sätt i lagen föreskreves frånsålt jord eller
skog. Å andra sidan borde bolag, förening eller stiftelse, som uppfyllde föreskrifterna
om rätt att förvärva överloppsskog, icke utan särskilda skäl förvägras
detta.
I lagförslaget hade icke utsagts något därom, huruvida bolag, förening
eller stiftelse för förvärv av överloppsskog skulle hänvisas till allenast den
del av landet, där godkännbar avlåtelse tidigare skett. Det hade synts
sociala jordutredningen lämpligt att överlåta bestämmandet härom till
Kungl. Majit. Sociala jordutredningen förutsatte emellertid, att koncession
i allmänhet endast bomme att medgivas i fråga om förvärv av skogsmark
i län, där respektive bolag, förening eller stiftelse tidigare innehade skogskomplex.
---
För den händelse att den nu föreslagna bytesprincipen genomfördes för
huvuddelen av Norrland, borde tagas under övervägande, huruvida icke
samma princip lämpligen borde gälla jämväl för övriga delar av riket. De
jordpolitiska skäl, som talade för bytesprincipens genomförande i Norrland,
gällde enligt sociala jordutredningens mening med samma styrka i fråga om
Värmlands och Kopparbergs län samt de skogrika delarna av mellersta och
södra Sverige. Sociala jordutredningen föresloge därför, att omförmäld bytesprincip
infördes för hela riket. Den enhetlighet i lagtillämpningen, som
härigenom vunnes, vöre uppenbarligen till stor fördel.
Efter att hava uttalat att, därest bytesprincipen genomfördes för Värmlands
län, de för detta län givna särskilda stödskogsbestämmelserna syntes
kunna undvaras, har sociala jordutredningen anfört beträffande Kopparbergs
län:
I fråga om de särskilda stödskogsbestämmelserna för vissa delar av Kopparbergs
län ställde sig däremot saken annorlunda. Såsom framginge av
vad myndigheterna yttrat rörande förhållandena inom detta län, torde det
icke vara möjligt att utan att äventyra lagstiftningens allmänna syfte frigöra
sig från särskilda stödskogsbestämmelser för länets vidkommande. Sociala
jordutredningen föresloge därför, att de stödskogsbestämmelser, som i nuvarande
lag förefunnes beträffande Kopparbergs län, i huvudsak bibeliölles.
På grund av de anmärkningar, som från skilda håll riktats mot den när
-
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
mare utformningen av dessa bestämmelser, hade sociala jordutredningen
verkställt viss revision av desamma.
I betänkandet har slutligen anförts, att ett genomförande av bytesprincipen
för förvärv av överloppsskog icke borde rubba bestämmelserna om bolags,
förenings eller stiftelses rätt att få för arrondering inköpa bondeskog, enär
dessa bestämmelser möjliggjorde en tillämpning, som toge hänsyn till önskemål
vilka vore berättigade ur skogsvårdssynpunkt.
Yttranden över sociala jordutredningens förslag, över betänkandet hava
utlåtanden inhämtats av ett flertal myndigheter och sammanslutningar. I
vad förslaget avser upphävande av nuvarande särskilda stödskogsbestämmelser
för Norrland och Värmlands län har det enhälligt tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. Bibehållandet av särbestämmelser för vissa delar av
Kopparbergs län, i den utformning de i förslaget erhållit, har tillstyrkts av
länsmyndigheterna. Den nya regeln om tillämpning av bytesprincipen för
förvärv av överloppsskog har i allmänhet mottagits med gillande. Vissa erinringar
hava dock framställts mot förslaget härutinnan dels ur allmänna
synpunkter och dels med avseende å den närmare utformningen av bestämmelserna.
—- En redogörelse för de avgivna yttrandena återfinnes å sid.
18—23 i propositionen.
Föreliggande förslag. Det genom propositionen framlagda lagförslaget
ansluter sig i huvudsak till vad sociala jordutredningen föreslagit i sitt betänkande.
De särskilda stödskogsbestämmelserna för vissa delar av Norrland
samt Värmlands län skola sålunda bortfalla, och bytesprincipen införes
— i något ändrad utformning — för förvärv av överloppsskog. Tillämpningsområdet
för reglerna om tillstånd till sådant förvärv föreslås emellertid
utsträckt till att omfatta även förvärv av mark, tillhörande fastighet som
uppkommit genom jordavsöndring eller avstyckning. I anslutning härtill
har föreslagits en ny särskild koncessionsgrund, avseende fastighet varav icke
någon del lämpligen kan nyttjas för jordbruk. Jämväl för sistnämnda
fall skall bytesprincipen gälla.
I 4 § första stycket återfinnas under första, fjärde, femte
och sjätte punkterna i väsentligen oförändrad avfattning de i
nuvarande första resp. tredje, fjärde och femte punkterna stadgade lindrigare
koncessionsvillkoren.
Bestämmelserna om arronderingsförvärv hava alltså bibehållits i Kungl.
Maj :ts förslag. Deras upphävande påkallas i motionen 1: 267, däri även hemställes
att den i första punkten meddelade föreskriften rörande förvärv av
fastighet, som tillhört bolag eller ekonomisk förening sedan den 1 juli 1925,
skall helt utgå eller ock begränsas i syfte att förhindra trustbildning. I
detta sammanhang är även att erinra örn det i motionen II: 270 framställda
yrkandet örn utredning rörande rätt för bolag att — utan särskilt tillstånd
— förvärva fastighet från annat bolag.
Andra lagutskottets utlåtande AV 49.
13
I andra punkten hava upptagits de nya bestämmelserna om tillstånd
till förvärv av självständig skogsfastighet, och i tredje punkten
återfinnas reglerna örn förvärv av överloppsskog. I fråga om upphävandet
av de särskilda stödskogsbestämmelserna för Norrland och Värmland har
föredragande departementschefen, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, i sitt anförande
till statsrådsprotokollet (propositionen sid. 23 ff.) anfört bland
annat:
Då behovet av förevarande lagstiftning är ojämförligt större inom de områden,
där dessa bestämmelser gälla, än i övriga delar av landet, kommer
givetvis frågan om upphävande helt eller delvis av nämnda bestämmelser
väsentligen att bliva beroende av huruvida de intressen, bestämmelserna avse
att skydda, på annat sätt kunna erhålla tillfredsställande hägn. Ehuru
tillgängliga statistiska uppgifter synas giva vid handen, att bolagens jordinnehav
inom nämnda områden under de sista femton åren minskats såväl i absoluta
som relativa tal, är detsamma dock fortfarande av sådan storleksordning,
att någon mera väsentlig utökning av jordinnehavet ej bör av statsmakterna
tillåtas. Jordbrukets behov av stödskog är också betydligt större inom
förevarande områden än i övriga delar av landet. Det torde vara en känd
sak, att jordbrukarna i skogsbygderna, särskilt i Norrland, för sin bärgning
ofta äro beroende av betydande inkomsttillskott av skogskörsler eller skogsprodukter.
Sedan inkomsten av skogskörsler på grund av kommunikationsväsendets
utveckling avsevärt nedgått, har det egna skogsbrukets betydelse
såsom inkomstkälla blivit än mera framträdande.
Att de grunder, efter vilka stödskogstilldelningen för närvarande äger rum
i huvuddelen av Norrland, äro otillfredsställande, har allmänt vitsordats.
Enighet synes också råda därom, att stödskogsbestämmelserna i 5 § a) ej böra
i sin nuvarande form bibehållas. Detta är också min uppfattning. Av vad jag
nyss anfört lärer emellertid framgå, att jag ej kan förorda bestämmelsernas
upphävande, med mindre garantier givas, att ej den självägande bondeklassens
ställning därigenom kommer att försvagas. Sociala jordutredningens förslag
torde i stort sett inrymma sådana garantier. Såsom jordutredningen antori
torde med bytesprincipens införande ett jämviktsförhållande mellan
bonde- och bolagsskogar kunna för framtiden i huvudsak upprätthållas.
Med den avfattning de allmänna reglerna för stödskogsberäkningen i förslaget
erhållit torde det jämväl kunna förväntas att, örn reglerna rätt tillämpas,
jordbrukets behov av stödskog bliver behörigen tillgodosett. Det ligger
dock'' vikt uppå, att stödskogsbegreppet i praktiken ej gives en alltför snäv
tolkning. Kravet på att fastighet, varifrån förvärv göres, efter försäljningen
skall kunna bereda innehavaren och hans familj full sysselsättning och
bärgning får ej eftersättas. Detta krav kan ofta ej anses uppfyllt, med
mindre återstående fastigheten äger tillgång till så mycket skog av olika
åldrar, att en jämn årlig kontantinkomst därav kan erhållas.---
Av anförda skäl finner jag mig kunna i princip biträda det föreliggande
förslaget örn ändrade grunder för koncession till förvärv av s. k. överloppsskog
i Norrland. Därest bytesprincipen genomföres för denna del av riket,
torde, såsom sociala jordutredningen föreslagit, samma princip böra gälla
jämväl för rikets övriga delar. De särskilda stödskogsbestämmelserna för
Värmland synas i sådant lall kunna undvaras.
I sin motivering till den utvidgning av koncessionsmöjligheterna, som föislagct
i nu förevarande delar innebär, har departementschefen — under erinran
örn det förslag till ändrade bestämmelser rörande avstyckning av jord
-
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
bruksfastighet, som framlagts för årets riksdag (prop. nr 232) och numera,
i enlighet med andra lagutskottets hemställan (uti. nr 32), jämväl
antagits av denna — anfört bland annat följande:
Stadgandet i 4 g första stycket andra punkten av nu gällande förbudslag
avser endast förvärv av överloppsskog, som utgör del av hemman eller
hemmansdel. Förvärv av skogsmark, som bildar självständig fastighet eller
tillhör avsöndrad lägenhet, är således alltid underkastad de strängare reglerna
i andra stycket av samma paragraf. Vid tiden för 1925 års lags tillkomst
förelågo särskilda skäl att på sådant sätt begränsa räckvidden av
förevarande stadgande. Grundsatsen att skog, som erfordrades till stöd för
jordbruket, ej finge av bolag, förening eller stiftelse förvärvas, med mindre
särskild anledning till sådant förvärv förelåge, hade eljest lätteligen kunnat
kringgås.---Därest de ändrade bestämmelser örn skogstilldelning
vid avstyckning, som innehållas i förenämnda förslag och för vilka jag tidigare
redogjort, av statsmakterna antagas, synes på ett betryggande sätt vara sörjt
för att skogsmark, som erfordras till stöd för jordbruket, ej kommer att
frånskiljas detta. Därmed torde ur nyss angivna synpunkter anledning ej
föreligga att från de lindrigare koncessionsfallen helt utesluta förvärv av
mark, som bildar särskild fastighet eller tillhör lägenhet eller avstyckad
ägolott. Ej heller har jag funnit några andra skäl, som motivera att sådana
förvärv underkastas en strängare prövning än förvärv av mark från hemman
eller hemmansdel. Avgörande bör i det ena såväl som i det andra
fallet vara, vilken betydelse marken äger för jordbruket och den jordbrukande
befolkningen. Med hänsyn härtill vill jag förorda sådan ändring av nu
gällande bestämmelser, att enhetliga regler införas beträffande samtliga de
förvärv, som nyss omförmälts. Ändringen torde lämpligen kunna ske sålunda,
att dels ordet »hemman» i nuvarande 4 § första stycket andra punkten
ersättes med »fastighet» och dels en ny koncessionsgrund införes, avseende
förvärv av självständig fastighet. —---Jag vill därför förorda, att den
nya koncessionsbestämmelsen avfattas så, att den kommer att inrymma förvärv
av självständig fastighet, därav icke någon del lämpligen kan nyttjas
för jordbruk. Vid bedömande av huruvida sådant fall är förhanden bör hänsyn
tagas ej endast till ägornas naturliga beskaffenhet, läge och omfång utan
jämväl, då fråga är örn till odling tjänlig jord, till möjligheten att sammanslå
sådan jord med förefintlig brukningsdel. Därest bytesprincipen införes beträffande
förvärv av överloppsskog, synes densamma jämväl böra gälla förvärv
som nyss sagts.
På grund av särskilt stadgande i 4 § första stycket andra punkten gäller
för närvarande, att tillstånd till förvärv av överloppsskog icke utan särskild
anledning må givas, om den fastighet, vartill marken hör, undergått ägostyckning
utan iakttagande av vad i 3 § förenämnda lag den 25 juni 1909
var för där avsedda fall föreskrivet. Stadgandet innebär i huvudsak, att de
lindrigare koncessionsbestämmelserna ej må tillämpas, med mindre en var av
de jordbruksfastigheter, som ingått i den ägostyckning, varigenom den till förvärv
avsedda marken blivit utbruten, vid styckningsförrättningen tilldelats
erforderlig husbehovsskog. Lämpligheten av att bibehålla detta stadgande i
oförändrad eller med hänsyn till förutnämnda utvidgning av berörda bestämmelser
modifierad form torde kunna ifrågasättas. Anmärkas må, att
stadgandet numera icke tjänar det ändamål, för vilket det tillkommit. Enligt
uttalande i motiven tili lagen skulle detsamma ersätta en med hänsyn
till stödskogsreglernas effektivitet eljest nödvändig utsträckning av 1909 års
lags tillämplighetsområde till de delar av riket, där denna lag ej gällde.
---- Viktigast synes mig emellertid vara, att stadgandet endast tillgodoser
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
15
kravet på husbehovsskog och därför är ägnat att ingiva den enligt min mening
oriktiga föreställningen, att vid prövning av hithörande ärenden hänsyn
ej må tagas till vederbörande fastigheters behov av skog utöver husbehovet.
Av nu anförda skäl har jag kommit till den uppfattningen, att stadgandet ej
bör bibehållas i lagen.---Därest de synpunkter, åt vilka jag i det före
gående
givit uttryck, delas av riksdagen, torde det få ankomma på Kungl.
Majit att i administrativ ordning utfärda bestämmelser, ägnade att tillgodose
behovet av utredning vid ifrågavarande ärendens avgörande.
I motionen I: 267 hemställes, att den föreslagna nya koncessionsgrunden i
andra punkten skall utgå eller i allt fall inskränkas med hänsyn därtill att
det med ansökningen avsedda området, såvitt angår skog och odlingsmark,
kan finna användning för komplettering av förefintligt jordbruk.
I 4 § andra stycket återfinnas reglerna angående bytesprincipens
tillämpning. Tillstånd till förvärv enligt andra eller tredje punkten av första
stycket skall enligt Kungl. Maj:ts förslag ej utan särskilda skäl kunna
förvägras bolag, förening eller stiftelse, som under de före ansökningens ingivande
senast förflutna tio åren avhänt sig fast egendom under vissa angivna
förutsättningar. Enligt förslagets slutstadgande skall emellertid
den nu nämnda bestämmelsen hava avseende allenast å bolag, förening eller
stiftelse, som avhänt sig egendom efter lagens ikraftträdande.
Efter erinran örn bytesprincipens dubbla syfte att förhindra ett försvagande
av den nuvarande lagstiftningens sociala och jordpolitiska karaktär
samt stimulera till försäljning av bolagsjord, vars övergång i bondehand
måste betraktas såsom önskvärd, anför departementschef en till närmare utveckling
av förslaget i denna del:
För egen del är jag närmast böjd att anse tillräckliga skäl icke föreligga
att medgiva bytesförvärv, i fall att överlåtelsen skett före lagändringens
trädande i kraft. Uppenbart är, att en sådan bestämmelse icke skulle vara
ägnad att stimulera till nya försäljningar av bolagsjord. Det kan snarare
med fog ifrågasättas, örn icke bestämmelsen komme att få en i viss mån
motsatt verkan. Genom bytesprincipens införande kommer inägojord
i bolagshand att få ett visst värde som den tidigare icke haft, nämligen
såsom bytesobjekt vid förvärv av skogsmark. Därest, såsom jag i det
följande vill föreslå, bytesrätten begränsas till viss tid från överlåtelsen,
kunde den av jordutredningen föreslagna bestämmelsen komma att verka
på sådant sätt, att bolag, som under tiden mellan den 1 juli 1925 och lagändringens
ikraftträdande avyttrat en relativt stor myckenhet inägojord,
funne det lämpligt att ej företaga några ytterligare försäljningar av sådan
jord, förrän de tidigare försäljningarna blivit i byteshänseende fullt utnyttjade.
Farhågor lia också uttalats, att jordutredningens förslag i vissa trakter
komme att medföra ej önskvärda förskjutningar av det nuvarande förhållandet
mellan bonde- och bolagsskogar. Dessa farhågor torde icke kunna
frånkännas visst berättigande särskilt som förslaget förutsätter, att sökande,
som uppfyllt de föreskrivna fordringarna för bytesförvärv, ej utan
särskilda skäl må förvägras koncession. På grund av det anförda anser jag
försiktigheten bjuda att begränsa lagbestämmelsen örn bytesförvärv till de
fall, där bolagsjord försäljes efter lagändringens ikraftträdande. Jag vill därmed
icke hava sagt, att vid prövning av ansökningar örn förvärv av överloppsskog
ingen hänsyn må tagas till markförsäljningar före sistnämnda tid
-
IG
Andia lagutskottets utlåtande Nr 49.
punkt. En dylik regel skulle, såsom i flera yttranden över jordutredningens
preliminära förslag framhållits, kunna leda till vissa orättvisor. Emellertid
torde det få ankomma på Kungl. Majit att i varje särskilt fall avgöra, vilken
betydelse som skall tillmätas sådana försäljningar. Därvid torde särskilt avseende
böra fästas vid försäljningarnas omfattning i förhållande till sökandens
jordinnehav den 1 juli 1925 ävensom till frågan om och i vad mån försäljningarna
befrämjat bildandet av självständiga, bärkraftiga jordbruk med
erforderlig skogstillgång.
Enligt sociala jordutredningens förslag fordras ej att överlåtelse, som må
tillgodoräknas för bytesförvärv, skall hava skett inom viss tid från ansökningen.
Det synes dock uppenbart, att ju längre tid som förflutit mellan
överlåtelsen och ansökningen, desto mindre anledning förefinnes att å överlåtelsen
grunda tillstånd till sådant förvärv. Om överlåtelsen ligger långt
tillbaka i tiden, torde det också bliva svårt att avgöra, vilket bytesvärde
som skall åtsättas den överlåtna egendomen. Jag hänvisar härutinnan till
den redogörelse, som i det följande kommer att lämnas rörande de grunder,
som enligt min mening böra vara bestämmande för värdesättningen. Å
andra sidan bör den tid, inom vilken överlåtelsen skall hava ägt rum, ej
tilltagas så kort, att bolagen finna det med sina intressen förenligt att uppskjuta
sina markförsäljningar, till dess tillfälle i det konkreta fallet yppats
att i stället förvärva annan mark. Med hänsyn till vad jag nu anfört vill
jag förorda, att nämnda tid bestämmes till tio år, räknat från koncessionsansökningens
ingivande.---
Den omständigheten att sökande uppfyllt fordringarna för bytesförvärv bör
cj utesluta en verklig prövning av förvärvet. Dock torde, såsom sociala jordutredningen
uttalat, sådan sökande icke böra utan särskilda skäl förvägras
koncession. Med hänsyn till den med bytesprincipen avsedda verkan att stimulera
till försäljning av bolagsjord torde detta böra komma till uttryck i
lagtexten. I likhet med jordutredningen anser jag, att tillstånd till förvärv av
överloppsskog utan tillämpning av bytesprincipen såsom regel endast bör
lämnas i fall, då det ej är möjligt eller lämpligt att framtvinga en bytesförsäljning.
Såsom jag i det föregående anfört bör dock denna regel ej utgöra
hinder för att tillåta förvärv, där sökanden visar sig hava under tiden mellan
den 1 juli 1925 och de nya bestämmelsernas trädande i kraft avhänt sig jord
under sådana förhållanden, att avhändelsen, om den skett efter sistnämnda
tidpunkt, skulle i byteshänseende ha räknats sökanden till godo.
I motionerna I: 263 och II: 527 har yrkats sålunda ändrad avfattning av
förevarande stadgande, att koncession icke utan att särskild anledning därtill
föreligger skall få meddelas annan än bolag, förening eller stiftelse, som
uppfyllt de angivna fordringarna för bytesförvärv. Enligt sistnämnda motion
skall emellertid den i förslagets slutstadgande gjorda inskränkningen i
fråga om bytesregelns tillämpning utgå. — Till motivering av det gemensamma
yrkandet anföres i motionerna:
I lagstiftningens natur av koncessionslagstiftning ligger att någon ovillkorlig
rätt för bolag, förening eller stiftelse, som uppfyllt de lagstadgade
fordringarna för koncession, att erhålla förvärvstillslånd icke föreligger. Det
måste förbehållas Kungl. Majit att från fall till fall bedöma lämpligheten av
förvärvet, även örn detta bedömande i vissa typfall kan göras mera summariskt
än i andra fall. På sådant sätt har lagen hitintills tolkats, och ingen
anledning finnes att antaga att Kungl. Majit genom den föreliggande propositionen
velat frångå hittills gällande praxis. I den framlagda propositionens
lagtext förekommer emellertid ett uttryck, som från nyssnämnda ut
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
17
gångspunkt giver anledning till farhågor att denna princip kan komma att
i en framtid frångås. I 4 § stadgas nämligen följande: »Tillstånd till förvärv
enligt andra eller tredje punkten må ej utan särskilda skäl förvägras bolag,
förening eller stiftelse, som---.» Detta lagstadgande torde kunna tolkas
på sådant sätt att Kungl. Maj:t icke skulle i nämnda fall kunna förvägra
koncession även om sådan av allmänna jordpolitiska skäl skulle vara mindre
önskvärd. Det kan med andra ord befaras att lagstadgandet kan komma
att givas den tolkningen, att rättighet skulle föreligga för bolag etc. att under
angiven förutsättning erhålla koncession, därest Kungl. Majit icke kan
påvisa särskilda skäl för avslag i det enskilda fallet. En lagändring av sådan
innebörd har uppenbarligen icke varit avsedd vare sig av sociala jordutredningen
eller vederbörande departementschef.---
För att säkerställa en riktig lagtillämpning synes det oss lämpligast att en
omformulering av det ovan återgivna lagrummet verkställes så att av detsamma
tydligt framgår att någon rättighet icke föreligger för bolag, förening
eller stiftelse att i angivna fall erhålla förvärvstillstånd.
I motionen 1: 264 yrkas att avbändelser, verkställda efter den 1 juli 1925,
skola få tillgodoräknas för byte. Under erinran örn de avsevärda försäljningar
av bolagsjord, som ägt rum sedan mitten av 1920-talet, hava motionärerna
till stöd för sin hemställan anfört bland annat:
Även örn dessa bolagens inägoförsäljningar sammanlagt fått en mycket
betydande omfattning, så torde de dock inom skilda företag lia bedrivits med
mycket olika intensitet. Åtskilliga företag överlämnade tidigt hela sitt bestånd
av arrendejordbruk till egnahems- och jordstyckningsföretag, som på
kort tid genomförde en mer eller mindre fullständig realisation därav. Andra
hava själva i mer eller mindre snabb takt sökt avveckla sitt bestånd av inägojord,
varvid arrendatorernas egen ovillighet att köpa ej sällan varit det
svåraste hindret för försäljningsplanens genomförande. Även många av
dessa bolag ha emellertid numera avyttrat hela sitt innehav av arrendejordbruk
eller i allt fall större delen därav. Slutligen finnes en tredje grupp företag,
som haft mindre intresse för dessa strävanden och som därför nu hava
en betydande del av jordbruken å sina fastigheter kvar i sin ägo.
Med hänsyn till nu skildrade förhållanden kommer Kungl. Maj:ts förslag
att verka synnerligen ojämnt och orättvist. De mest socialt betonade och
mot statsmakternas önskemål i nu förevarande hänseende lojalt inställda
bolagen bli sämst lottade. Många av dessa hava genom dc omfattande inägoförsäljningarna
med tillhörande skog fått sina fastighetskomplex sönderskurna
och splittrade samt äro i stort behov av att få verkställa en konsolidering
av dessa fastigheter genom att förvärva de mellan desamma liggande
överloppsskogar, som kunna erbjudas. För dylika förvärv kunna de emellertid
numera icke prestera något bytesmaterial, dä de ej redan tidigare avhänt
sig den inägojord nied skog, som de för skogsegendomarnas behöriga administration
oundgängligen behöva. Andra företag åter lia sålt obetydligt av
sitt inägoinnehav samt få nu ett utmärkt tillfälle lill skogsförvärv. --------
Till sist må även anmärkas, att de grunder för bolagsförbudslagstiftningen,
sorn Kungl. Maj:t här framlagt, säkerligen komma att på visst sätt vid sin
praktiska tillämpning möta motstånd från bolagsarrendatorerna själva. Ävcnsä
torde den nu för bolag gällande sociala arrendelagen komma att försvåra
eller rent av omöjliggöra eli tillämpande av de nya bestämmelserna. _■
— Man kan befara, att Kungl. Maj:ts utformning av bylesprincipen kommer
att vid arrendeperiodernas utlöpande föranleda en mer hårdhänt försäljning
av bolagsarrendena till andra än arrendatorerna, därest dessa icke
Bihang lill riksdagens protokoll 1937. 9 samt. 2 avd. Nr 49. 2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
själva vilja köpa. Denna olägenhet skulle helt undgås, om bolagslagen utformades
efter sociala jordutredningens förslag i nu förevarande hänseende.
Beträffande fordringarna i övrigt för bytesförvärv skall enligt Kungl.
Maj:ts förslag i detta hänsende få tillgodoräknas överlåtelse till enskild person
av skogsmark eller till jordbruk tjänlig fastighet med efter ortens förhållanden
erforderlig skogstillgång ävensom överlåtelse till enskild person
av odlad jord eller odlingsområde, såframt denna prövas gagnelig för befolkningens
näring i orten. Med nu nämnd överlåtelse till enskild person jämställes
överlåtelse av skogsmark, jordbruksfastighet, odlad jord eller odlingsområde
till kommun eller till hushållningssällskap, bolag eller förening, som
utövar statsunderstödd egnahemsverksamhet. Till förebyggande av markförsäljningar
till skogsspekulanter och egendomsjobbare undantages å andra
sidan överlåtelse av jordbruksfastighet eller skogsmark till enskild person,
som förvärvat egendomen huvudsakligen för att därav bereda sig inkomst
annorledes än genom dess utnyttjande för eget jordbruk eller i samband
därmed bedrivet skogsbruk. Till grund för bytesförfarandet skall ligga
en särskild värdering av den avhända egendomen och den egendom som vederbörande
önskar förvärva; närmare föreskrifter härom äro avsedda att
utfärdas i administrativ ordning.
Till motivering av förslagets ståndpunkt i fråga örn bytesobjektets beskaffenhet
anför departementschefen bland annat:
Åtskilliga av de myndigheter, som yttrat sig över sociala jordutredningens
förslag, hava ansett, att såsom bytesobjekt endast skulle få räknas försåld
skogsmark. ----Å andra sidan har den meningen också uttalats, att alla
försäljningar av odlad jord borde räknas sökande till godo. Vid övervägande
av de skäl, som anförts till stöd för de olika åsikterna i denna fråga,
bär jag ej funnit anledning frångå förslaget i annan mån än att jordbruksfastighets
åbyggnader ej torde böra inräknas i bytesvärdet. Det med bytesprincipen
förenade syftet att stimulera bolagen till att försälja sina arrendegårdar
torde i huvudsak uppnås även med sistberörda begränsning. Då jag
ansett mig kunna gå med på att jordbruksfastighets inägor må utgöra bytesobjekt,
har jag fäst särskilt avseende vid det härför uppställda villkoret, att
fastigheten skall vara tjänlig till jordbruk och äga för sådant ändamål erforderlig
skog. Uppställandet av nämnda villkor torde giva bolagen anledning
tillse, att mer eller mindre ofullständiga jordbruk, innan de försäljas, kompletteras
i sådant hänseende.
I motionen I: 267 yrkas, att värdet av inägojord med åbyggnader eller annan
dylik förmån icke skall få tillgodoräknas koncessionssökande.
4 § tredje och fjärde styckena innehålla särbestämmelser
för vissa delar av Kopparbergs län, väsentligen överensstämmande med sociala
jordutredningens förslag. De nuvarande grunderna för bestämmande
av vad som där är att hänföra till stödskog hava i huvudsak bibehållits. Till
undanröjande av de olägenheter som ansetts vidlåda gällande lags föreskrifter
härutinnan har emellertid definitionen på stödskog erhållit något ändrad
utformning, varjämte vidtagits vissa jämkningar av detta stadgandes tillämpningsområde
i lokalt hänseende. Stödskogsregeln skall äga motsvarande gil
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
19
tighet för förvärv av självständig skogsfastighet enligt andra stycket andra
punkten. Med hänsyn till de säregna jordförhållanden som äro rådande inom
de på bekostnad eller med understöd av staten storskiltade delarna av
länet, varest heminägorna ännu ligga i storskifte, föreslås slutligen att, då
fråga uppkommer örn förvärv av överloppsskog därstädes, såsom en fastighet
skola betraktas ägor, vilka tillhöra samma ägare eller hans make och
gemensamt bilda en brukningsdel.
Till 4 § femte och sjätte styckena hava överflyttats vissa i
nuvarande första stycket meddelade bestämmelser om avstyckning av förvärvad
överloppsskog samt om inskränkning i rätten att medgiva arronderingsförvärv.
Förslagets 5 § innehåller den allmänna koncessionsregeln, som finnes
upptagen i 4 § andra stycket av gällande lag. I 3 och 6 § § hava vidtagits
vissa jämkningar av huvudsakligen formell natur.
Slutstadgandet. De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den
1 juli 1937. Beträffande den i slutstadgandets andra stycke upptagna övergångsbestämmelsen
hänvisas till vad ovan nämnts i anslutning till 4 § andra
stycket.
Till stöd för det i motionen I: 2ö7 framställda yrkandet om antagande
omedelbart av en provisorisk lag mot enskilda skogsspek
u 1 a n t e r har motionären, med åberopande av en av herr Gabrielsson i
första kammaren den 1 april 1937 framställd interpellation, uttalat att en
fara, som stege och sjönke med konjunkturernas ständigt växlande spel och
samtidigt gjorde sig städse gällande mer eller mindre, måste mötas med färdiga
lagar, vilka stöde till buds vid varje mötande behov. Under erinran om
de i jordkommissionens förslag till lag om rätt att förvärva och besitta fast
egendom meddelade bestämmelserna angående skogsspekulanter, har motionären
förordat införandet av ett tvångsförfarande mot dylika spekulanter,
motsvarande vad som för närvarande funnes stadgat i fråga örn bulvanköp.
Genom en sådan anordning skulle även vinnas den fördelen, att definitionen
på skogsspekulant i förbudslagen kunde ordagrant överensstämma med definitionerna
därå i arrende- och vanhävdslagarna.
«
Den av sociala jordutredningen företagna omfattande undersökningen rö- Utskottet,
rande verkningarna av de särskilda stödskogsbestämmelser, som enligt förbudslagen
gälla för vissa delar av landet, har till fullo bekräftat riktigheten
av den uppfattning, varåt utskottet vid 1933 års riksdag gav uttryck, eller
alt dessa bestämmelser äro i tekniskt avseende otillfredsställande. Vad särskilt
beträffar den för större delen av Norrland gällande grundsatsen, att
stödskogens areal bestämmes i visst förhållande till det fastigheten åsätta
mantalet, synes uppenbart att ett sådant sätt att mäta fastigheternas behov
av stödskog numera ofta måste giva missvisande resultat. Många hemman hava
genom nyodling eller sammanläggning med andra fastigheter i större eller
mindre omfattning utökat sitt inägovälde, medan på andra håll den odlade
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
jordens areal förblivit oförändrad eller ock minskats till följd av att områden
frånsålts. Någon ändring av mantalet har detta icke föranlett. De för
Värmlands län meddelade särskilda föreskrifterna ansågos redan vid tiden
för deras införande i lagen vara behäftade med allvarliga brister. Såsom
föredragande departementschefen framhållit bör emellertid ett upphävande
av förevarande bestämmelser icke ifrågakomma med mindre säkerhet vinnes
för att de intressen, man velat tillgodose genom lagstiftningen i fråga, på
annat sätt beredes tillfredsställande skydd. Genom de av Kungl. Maj:t föreslagna
lagändringarna, särskilt bytesprincipens införande, i förening med de
nya bestämmelser rörande skogstilldelning vid avstyckning från jordbruksfastighet,
som numera trätt i kraft, komma enligt utskottets mening betryggande
garantier att skapas i nyssnämnda hänseende. Utskottet är med hänsyn
härtill berett tillstyrka en revision av lagen enligt de grunder som föreslagits
i propositionen.
Vidkommande bytesprincipens närmare utformning framgår av den ovan
lämnade redogörelsen, att propositionen härutinnan erbjuder vissa skiljaktigheter
i förhållande till sociala jordutredningens förslag. I detta senare
hade bytesregeln formulerats sålunda, att tillstånd till förvärv av överloppsskog
företrädesvis finge beviljas bolag, förening eller stiftelse, som efter den
1 juli 1925 avhänt sig mark under övriga i förslaget angivna betingelser.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag åter skall gälla, att koncession ej må utan särskilda
skäl förvägras bolag, förening eller stiftelse, som under de före ansökningens
ingivande senast förflutna tio åren företagit sådan avhändelse. Ett
ytterligare alternativ har framlagts i motionerna 1:263 och 11:527, i vilka
hemställts att tillstånd till förvärv enligt ifrågavarande koncessionsgrunder
icke utan att särskild anledning därtill föreligger skall få meddelas annan än
bolag, förening eller stiftelse, som fullgjort de i propositionen angivna fordringarna
för bytesförvärv i övrigt. Till stöd för sistnämnda förslag, vilket
torde vara avsett att närmare ansluta sig till den av sociala jordutredningen
förordade avfattningen, har i huvudsak anförts, att de i propositionen använda
ordalagen syntes kunna tolkas på det sätt att Kungl. Maj:t icke skulle
i nämnda fall kunna vägra koncession, även örn sådan av allmänna jordpolitiska
skäl skulle vara mindre önskvärd. Rättighet skulle med andra ord
föreligga för sökanden att under angivna förhållanden erhålla koncession,
såvida Kungl. Maj:t icke kunde påvisa särskilda skäl för avslag i det enskilda
fallet.
Utskottet, som i likhet med motionärerna anser att en dylik tolkning står i
strid mot stadgandets syfte, finner dock de framförda farhågorna obefogade.
Den i propositionen föreslagna formuleringen ansluter sig, såvitt nu är i
fråga, till den av sociala jordutredningen lämnade motiveringen till dess
förslag och lär följaktligen icke innefatta någon saklig ändring i förhållande
till detta. Såsom departementschefen uttalat får den omständigheten att en
sökande uppfyllt fordringarna för bytesförvärv icke utesluta en verklig prövning
av förvärvet; å andra sidan bör, för att bytesprincipens syfte att stimu
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
21
lera till försäljning av bolagsjord skall vinnas, lagtextens avfattning bereda
en viss säkerhet för att avhändelser, vilka uppfylla de stadgade villkoren,
också komma att räknas sökanden till godo. Någon olägenhet härav synes
ej vara att befara, om, på sätt i propositionen föreslagits, allenast försäljningar
som ske efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande härvid få komma
i betraktande. Utskottet ansluter sig alltså till Kungl. Maj:ts förslag i förevarande
del och kan ej heller tillstyrka det i motionen I: 264 gjorda yrkandet,
att i lagen skall stadgas rätt att medgiva bytesförvärv, så snart avhändelsen
skett efter den 1 juli 1925. Dock vill utskottet i detta sammanhang understryka
vad departementschefen anfört därom, att av den föreslagna regeln
icke skall följa att vid prövning av ansökningar örn koncession ingen hänsyn
får tagas till markförsäljningar före lagändringens trädande i kraft. Har
sökande under tiden mellan den 1 juli 1925 och de nya bestämmelsernas
ikraftträdande avhänt sig jord under sådana förhållanden att avhändelsen,
örn den skett efter sistnämnda tidpunkt, skolat räknas sökanden till godo,
bör det ankomma på Kungl. Majit att i varje särskilt fall avgöra, vilken betydelse
i byteshänseende skall tillmätas nämnda omständighet.
Vidkommande de särskilda stödskogsbestämmelserna för vissa delar av
Kopparbergs län synas de av Kungl. Majit föreslagna jämkningarna ägnade
att avhjälpa de brister hos desamma, som utskottet tidigare påtalat.
Ej heller i övrigt har utskottet funnit anledning till erinran mot det i propositionen
framlagda lagförslaget. Utskottet kan således icke biträda de i
motionen I: 267 i andra hand gjorda yrkandena örn ändringar i vissa nu ej
närmare berörda delar av förslaget.
I motionen lii 270 har påkallats utredning i och för sådan revision av 1925
års lag, att bolag skulle medgivas rätt att under viss förutsättning förvärva
s. k. utskogar i enskild ägo. De önskemål som ligga till grund för yrkandet
synas utskottet bliva tillgodosedda, därest det nu framlagda förslaget upphöjes
till lag. Vidkommande den i samma motion gjorda hemställan om utredning
i syfte att införa rätt för bolag att förvärva fastighet från annat bolag,
har utskottet icke funnit anledning föreligga att ifrågasätta ett frångående
av den gällande rättens ståndpunkt, att jämväl förvärv från bolag till
bolag skall för sin giltighet bero av Kungl. Majits tillstånd och sålunda vara
underkastat den kontroll från det allmännas sida, som förbudslagen avser att
åvägabringa.
Vad slutligen beträffar det i motionen I: 267 framställda yrkandet örn antagande
omedelbart av en provisorisk lag mot skogsspekulanter har utskottet
inhämtat, att inom justitiedepartementet för närvarande pågår utredning
rörande behovet av lagstiftning på ifrågavarande område. Det synes utskottet
icke lämpligt att genom en, låt vara provisorisk, lagstiftning föregripa
resultatet av den av Kungl. Majit igångsatta utredningen.
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
Utskottets hemställan.
På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,
A) att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen;
B) att motionen II: 270, såvitt den blivit föremål för behandling
i detta utlåtande och i den mån den icke beaktats
genom vad utskottet ovan under A) hemställt, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd; samt
C) att motionerna I: 263, I: 264, I: 267 och II: 527 icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 21 maj 1937.
På andra lagutskottets vägnar:
SIGFRID HANSSON.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder, Tamm, P. Sandström, Heiding,
Hagman, Knut Petersson och Sten;
från andra kammaren: herrar Hage, Pettersson i Hällbacken, Molander, Sandström i
Sollefteå, Hermansson, Thorell, Nyblom och Barnekow*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
23
Reservationer:
1) av herrar Tamm, P. Sandström, Knut Petersson, Sandström i Sollefteå,
Thorell och Barnekow, vilka anfört:
Utskottet har icke biträtt det motionsvis väckta yrkandet om bytesprincipens
lagfästande jämväl för sådana fall där marköverlåtelse skett under
tiden mellan den 1 juli 1925 och de nya bestämmelsernas ikraftträdande.
Den av utskottet tillstyrkta begränsningen finna vi visserligen i och förslg
otillfredsställande, men med hänsyn till den avfattning utskottets utlåtande
fått i fråga örn de föreslagna bytesbestämmelsernas tillämpning anse vi
oss dock kunna avstå från att fullfölja nämnda yrkande.
Däremot kunna vi ej underlåta att giva uttryck åt starka betänkligheter beträffande
ett annat stadgande i Kungl. Maj:ts av utskottet godkända förslag.
Enligt detta skall för bedömande av frågan örn bytesförvärv en särskild värdering
av fastigheterna ske i den ordning och efter de grunder, Kungl. Maj:t
föreskriver. Enligt det av sociala jordutredningen framlagda förslaget åter
skulle taxeringsvärdena vara grundläggande i detta avseende, därvid emellertid
för den överlåtna egendomens vidkommande värdet av sådana förbättringar
som verkställts efter överlåtelsen skulle frånräknas. Den av Kungl.
Majit föreslagna anordningen torde huvudsakligen vara föranledd därav att,
enligt propositionen men i motsats till sociala jordutredningens förslag, eventuella
åbyggnader å jordbruksfastighet ej skola få inräknas i bytesvärdet.
Enligt vår mening är denna inskränkning icke sakligt motiverad. I varje
fall kan den ekonomiska betydelsen därav icke tillnärmelsevis uppväga de
avsevärda besvär och kostnader, som äro förknippade med ett värderingsförfarande.
Grundsatsen att avdrag skall göras för åbyggnadernas värde kan
dessutom verka mycket ojämnt till nackdel för säljare som hållit sina byggnader
i gott stånd. Erinras må också därom att vid beräkning av värdet på
den egendom, som sökanden önskar förvärva, avdrag för åbyggnader icke
ansetts böra medgivas.
Med anledning av vad sålunda anförts vilja vi förorda ett godtagande av
sociala jordutredningens ståndpunkt i förevarande avseende samt hemställa,
att i 4 § andra stycket första punkten av lagförslaget orden
»egendom, vilken vid värdering, verkställd i den ordning
och efter de grunder Konungen föreskriver, finnes i värde
ungefär motsvara den egendom som med förvärvet avses»
måtte utgå och ersättas med följande: »mark av ungefär
samma taxeringsvärde som med förvärvet avses; skolande vid
beräkningen av den avhända egendomens värde frånräknas
värdet av förbättringar, som verkställts efter avhändelsen.»
2) av herr Nyblom.