Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

1

Nr 48.

Ankom till riksdagens kansli den 22 maj 1937 kl. 7 f. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen
den 26 juni 1936, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 12 februari 1937 dagtecknad proposition, nr 94, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här nedan infört förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen den 26 juni 1936 (nr
333).

Motioner.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft
åtta i anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionerna
i första kammaren nr 223 av herr Elof Andersson m. fl. och nr 225 av herr
Domö m. fl. samt motionerna i andra kammaren nr 431 av herr Falk, nr 435
av herr förste vice talmannen Jeppsson m. fl., nr 438 av herr Sjögren, nr
439 av herrar Lundell och Thorell, nr 440 av herr Landqvist m. fl. samt nr
441 av herr Skoglund m. fl.

I sex av dessa motioner nämligen dels likalydande motionerna I: 223 och
II: 435, dels likalydande motionerna I: 225 och II: 441, dels ock motionerna
II: 438 och II: 440 har yrkats avslag å Kungl. Maj:ts förslag i dess helhet.

I motionen II: 438 hemställes i andra hand, att »nedan angivna paragrafer
resp. delar av paragrafer i Kungl. Maj:ts förslag» skola erhålla följande lydelse: 1

§■

Från lagens tillämpning undantagas:

b) mjölkning, arbete med skötsel och upptagning av rotfrukter samt diknings-
och skogsarbeten i den mån dessa arbeten utföras mot ackordsersättning; -

2 §.

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem av
arbetsgivarens familj, samt ej heller

lantbruksinspektor, rättare eller annan befattningshavare i överordnad
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 48. 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

ställning, som har att leda och fördela aroetet, övervaka dess utförande eller
bokföra detsamma,

bokhållare eller annat kontorsbiträde.

4 §.

1 mom. I arbete som avses i 1 § under 1) må arbetsgivare icke använda
arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar
samt för vecka,

om första söckendagen i veckan infaller i januari, februari eller december,
46 timmar,

om första söckendagen i veckan infaller i mars, oktober eller november,
5f timmar och

om första söckendagen i veckan infaller under tiden april—september, 56
timmar;

dock må beträffande högst tolv sådana veckor, som sist nämnts, veckoarbetstiden
utsträckas till 58 timmar.

Arbetstiden skall påbörjas och avslutas på den arbetsplats, som arbetsgivaren
generellt eller för varje särskilt fall anvisat arbetaren.

Beträffande arbetare, som användes uteslutande till djurskötsel, skall, i
stället för vad nu sagts, gälla, att arbetstiden icke må överstiga för dygn
10 timmar samt för 13 dygn i följd 108 timmar.

5 §.

1 mom. Därest den längsta arbetstid, som jämlikt 4 § 1 mom. eller endera
bestämmelsen i 2 mom. av samma paragraf må uttagas under februari eller
mars, å någon ort eller i något företag skulle finnas icke vara tillfyllest, må
arbetsgivare under högst tre perioder, vardera perioden omfattande två veckor,
förlänga denna arbetstid med högst 10 timmar per tvåveckorsperiod under
förutsättning att motsvarande förkortning av arbetstiden ägt rum under
november och december året förut.

2 morn. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva att den i 4 § angivna
arbetstiden utan att förlängas, för år räknat, fördelas på annat sätt än i nämnda
paragraf sägs.

3 mom. Finnes i visst fall av synnerliga skäl påkallat att arbetstiden utsträckes
längre, för år räknat, än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande
därtill.

A mom. Undantag från---oskäligt utsträckas.

15 §.

Beträffande--— arbetsföreståndare.

Lag samma vare beträffande dödsbo, bolag, förening eller annan sammanslutning
samt i särskilda fall enskild person, för vilka fall dock fordras att
arbetsföreståndaren svarar för arbetsledningen samt att arbetsrådet icke funnit
skäl att vägra hans godtagande såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens
ställe. : '' 1 i

I motionen II: 440 yrkas i andra hand, att riksdagen ville besluta att endast
i så måtto ändra gällande lantarbetstidslag, att nedan angivna paragrafer
erhålla följande ändrade lydelse:

§ 1-

Denna lag äger tillämpning:

1)--------

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

3

2) å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag, för såvitt i
rörelsen till arbete för arbetsgivarens räkning i regel användes minst en arbetare
enligt samma beräkning.

Från lagens tillämpning undantages:

a) arbete, som---dess anordnande;

b) ----------------------

c) husligt arbete;

d) arbete som---av staten.

§ 2.

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem av
arbetsgivarens familj samt ej heller

lantbruksinspektor, trädgårdsförman eller annan befattningshavare i överordnad
ställning,

bokhållare eller annat kontorsbiträde.

§ 4.

1 mom.

2 mom. I arbete, som avses i 1 § under 2) må arbetsgivare icke använda
arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar
samt för två veckor i följd 96 timmar eller ock vad angår veckor, vilkas
första söckendag infaller under tiden april—september, 112 timmar,
därest arbetstiden under året i övrigt begränsas till högst 80 timmar för två
veckor i följd.

Motionen II: 431 utmynnar i den hemställan, att riksdagen ville besluta,
att 1 § b) i lagförslaget måtte erhålla följande lydelse:

Skötsel och upptagning av rotfrukter, i den mån dessa arbeten utföras
mot ackordsersättning, ävensom diknings- och skogsarbeten, i den mån de
mot sådan ersättning utföras av arbetare, som icke är fast anställd i rörelsen.

I motionen 11:439 hemställes, att riksdagen ville avslå föreslagna ändringar
i lantarbetstidslagen, i vad de avse tillämpning av lagen dels å företag
med färre arbetare, dels å djurskötsel, samt att riksdagen ville godkänna övriga
ändringar endast i den mån fullgod kompensation tillförsäkras lantbruket
såväl för sålunda uppkommen merbelastning som för höjningen i lantarbetarlönerna.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i propositionen framlagda
lagförslaget, ävensom i fråga örn de skäl, som motionärerna andragit
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Inledning.

Sedan chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, den 30 juni 1933
begärt och erhållit Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla fem sakkunniga
att inom departementet biträda med utredning rörande frågan örn laglig

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

reglering av arbetstiden för arbetare inom jordbruket och dess binäringar,
utsågos den 17 juni 1933 till sakkunniga ledamöterna av riksdagens andra
kammare hemmansägaren O. Jeppsson (ordförande) och småbrukaren J. A.
Andersson i Tungelsta, verkställande direktören i svenska lantarbetsgivarnes
centralförening A. H. Carell, förtroendemannen hos svenska lantarbetareförbundet
C. A. Falk samt ledamoten av riksdagens första kammare lantbrukaren
A. Löfvander i Kvarnby. Sedan Falk avlidit, utsågs till ledamot i
hans ställe den 13 april 1935 ledamoten av riksdagens andra kammare
lantarbetaren K. E. Johansson i Hälleforsnäs. De sakkunniga, som antogo
benämningen lantarbetstidsutredningen, avlämnade den 30 september 1935
betänkande med förslag till lag om arbetstiden i jordbruk och trädgårdsskötsel
(lantarbetstidslag) m. m. (stat. off. utredn. 1935: 48).

Vid betänkandet funnos fogade reservationer dels av ledamöterna Jeppsson
och Löfvander, dels ock av ledamöterna Andersson och Johansson. Sedan
yttranden över de sakkunnigas förslag avgivits av ett flertal myndigheter
och sammanslutningar, verkställdes överarbetning av detsamma inom
socialdepartementet.

Förslag till lantarbetstidslag, innefattande åtskilliga betydande avvikelser
från de sakkunnigas förslag, framlades därefter i proposition nr 230 för
1936 års riksdag. I det vid propositionen fogade protokollet över socialärenden
för den 14 februari 1936 lämnades inledningsvis redogörelser för då gällande
svensk lagstiftning om arbetstid (sid. 7—10), statistiska uppgifter rörande
arbetstiden inom jordbruket i vårt land (sid. 10—13), avtalsförhållanden
inom jordbruk, trädgårdsskötsel, torvindustri och djurskötsel i vårt land
med särskild hänsyn till arbetstiden (sid. 13—15) samt reglering i utlandet
av jordbrukets arbetstid genom lagstiftning och kollektivavtal (sid. 15—
16).

I anledning av propositionen väcktes sju motioner.

Propositionen och motionerna behandlades av andra lagutskottet i utlåtande
nr 52. Utskottet hemställde däri, att riksdagen, med förklarande att
det i propositionen framlagda förslaget till lantarbetstidslag icke kunnat i
oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga ett av utskottet upprättat
lagförslag. i

Beträffande utskottets utlåtande i dess helhet avgavs reservation av sju
ledamöter, vilka hemställde, att propositionen måtte bifallas av riksdagen.
Vissa andra reservationer avgåvos därjämte i fråga örn 1 och 8 §§.

Riksdagen biföll utskottets hemställan. Sedan riksdagens beslut anmälts
i skrivelse den 18 juni 1936, nr 363, samt Kungl. Majit, efter att hava inhämtat
utlåtande av lagrådet, den 26 i samma månad godkänt riksdagens
lagförslag, såvitt det skilde sig från det i propositionen nr 230 framlagda,
utfärdades sistnämnda dag lantarbetstidslag (S. F. S. nr 333).

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 21 februari 1936 bär dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, samma dag tillkallat

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

5

nuvarande revisionssekreteraren och t. f. generaldirektören Konrad Persson
för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande åtgärder till förbättrande
av lantarbetarnas löneställning ävensom sex sakkunniga att med utredningsmannen
deltaga i överläggningar i ämnet. Såsom direktiv för utredningen
gäller bland annat, att vid utredningen skall övervägas förslag till civillagstiftning
med tvingande bestämmelser örn sådan inskränkning av avtalsfriheten,
att vissa minimilöner garanteras, varvid bör undersökas möjligheten
att till utgångspunkt för minimilönernas fastställande taga gällande kollektivavtalslöner.

Enligt uppgift i berättelsen till innevarande riksdag om vad i rikets styrelse
sedan sista lagtima riksdags sammanträde sig tilldragit beräknas utredningen
bliva slutförd under år 1937.

Den 30 oktober 1936 beslöt Kungl. Majit bemyndiga chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla fyra utredningsmän för att verkställa utredning
och avgiva förslag rörande frågan om behovet av kompensation åt jordbrukare
för de ökade produktionskostnader, vilka kunde föranledas av det förslag
till vissa ändringar i lantarbetstidslagen den 26 juni 1936, som då var
under utarbetande i socialdepartementet. Med stöd av detta bemyndigande
tillkallades den 10 november 1936 såsom utredningsmän ledamoten av
riksdagens första kammare H. Sylvan, tillika ordförande, ledamoten av
riksdagens andra kammare A. L. Johansson i Djursnäs, lantbrukaren C. G.
Johansson i Lövnäs och direktören i Sveriges allmänna lantbrukssällskap A.
H. Stensgård. Jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 26 november 1936
hava utredningsmännen tillkallat professorn vid lantbrukshögskolan P. L.
Nanneson att såsom särskild sakkunnig biträda vid utredningsarbetet. De sålunda
tillkallade utredningsmännen hava antagit benämningen 1936 års utredning
angående kompensation för jordbrukets arbetstidsbegränsning. I

I nu förevarande proposition, vilken, såsom ovan nämnts, är dagtecknad
den 12 februari 1937, har föredragande departementschefen, statsrådet Möller,
inledningsvis anfört bland annat.

Då 1936 års riksdag i anledning av den på min föredragning avlåtna
propositionen nr 230 för sin del antog en lantarbetstidslag, vilken sedermera
godkändes och utfärdades av Kungl. Majit, togs ett första och grundläggande
steg för laglig reglering av arbetstidsförhållandena för de i modernäringens
tjänst anställda. Därigenom erkändes, att en dylik reglering vore erforderlig.
Den nya lagen erhöll emellertid ett sådant innehåll, att det vunna
resultatet för dem, som därav närmast berördes — lant- och trädgårdsarbetarna
— ej kan anses fullt tillfredsställande. Lagens bestämmelser om
arbetstidens längd, örn uteslutande av djurskötsel från arbetstidsreglering
samt örn begränsning av tillämpningsområdet till allenast större företag
innebära nämligen, att lagen blir tillämplig å endast en mindre del av jordbrukets
och trädgårdsskötselns arbetare. De arbetare, som omfattas av lagstiftningen,
äro för övrigt i huvudsak sådana, som hava sina arbetsförhållanden
reglerade genom bestämmelser i gällande kollektivavtal.

Vid lagens tillkomst framhölls från skilda meningsriktningar, att det gäll -

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

de att åstadkomma principiell likställighet i arbetstidshänseende mellan å
ena sidan industriens samt å andra sidan jordbrukets och trädgårdsskötselns
arbetare. Mot det av mig förordade lagförslaget erinrades emellertid, att det
för ernåendet av en sådan likställighet ingalunda erfordrades, att arbetstiden
för jordbruks- och trädgårdsarbetare hade samma längd som för industriarbetare.
De förstnämnda arbetarnas arbetstid borde vara längre än de senares,
enär jordbruks- och trädgårdsarbetet vore mera hälsosamt och ur olika
synpunkter mera omväxlande än industriarbetet. Utan att vilja bestrida, att
jordbruks- och trädgårdsarbete, i synnerhet vid god väderlek, är gynnsamt
ur hälsosynpunkt, synes mig dock detta förhållande ej böra tillmätas avgörande
betydelse. Vid arbetstidsregleringar av olika slag torde också yrkeshygieniska
synpunkter hava spelat en jämförelsevis ringa roll. Bestämmande
för statsmakternas ingripanden i syfte att reglera arbetstiden torde väsentligen
hava varit önskemålet att tillförsäkra arbetarna erforderlig fritid med
hänsyn till behovet av familjeliv jämte möjligheter till social och kulturell utveckling
samt fysisk vila. Det synes rimligt, att jämväl jordbruks- och trädgårdsarbetare
beredas de sociala och kulturella förmåner, som en arbetstid
av i genomsnitt 8 timmar innebär.

Mot en sådan reglering av lantarbetarnas arbetsförhållanden, som 1936
års förslag innebar, invändes vidare, att den för jordbrukarna skulle medföra
ekonomiska konsekvenser av den omfattning, att jordbruket skulle hava svårt
att bära bördan av regleringens genomförande. Redan en lantarbetstidslag
med det innehåll, som riksdagen antog, krävde höjning av prisnivån för jordbrukets
produkter. I än högre grad skulle detta gälla en lag med det i propositionen
nr 230/1936 angivna innehållet. Då nu ifrågavarande invändning
framställdes, utgick man ifrån, att förkortningen av arbetstiden icke skulle
få förorsaka sänkning av arbetarnas levnadsstandard. Jag delar uppfattningen,
att en sådan sänkning icke skall få äga rum. Av den redogörelse, som
lämnats i det föregående, framgår, att utredningsmän blivit tillkallade av chefen
för jordbruksdepartementet för att klarlägga den ungefärliga procentuella
stegring av arbetskostnaderna vid jordbruk av olika storleksordning, som kan
komma att förorsakas genom ytterligare begränsning av arbetstiden enligt
lantarbetstidslagen, samt den därav föranledda sänkningen av jordbrukets
räntabilitet. I utredningsmännens uppdrag ingår vidare att söka utröna den
höjning av produktprisnivån, som kan finnas påkallad för att utan sänkning
av lantarbetarnas lönestandard vidmakthålla en skälig räntabilitet vid det
svenska jordbruket. De resultat, vartill ifrågavarande utredning kan komma,
skola beaktas vid övervägande av stödåtgärder för jordbruksnäringen under
instundande budgetår.

Ehuru icke någon längre tid förflutit, sedan riksdagen prövade frågan
örn laglig reglering av arbetstiden inom jordbruk och trädgårdsskötsel, synas
mig de skäl, vilka kunna åberopas för en jämkning i vissa avseenden av de
på förevarande områden gällande reglerna vara av sådan vikt och betydelse
för den stora befolkningsgrupp, som lant- och trädgårdsarbetarna utgöra, att
frågan örn lagändring redan nu bör hänskjutas till riksdagens prövning. Jag
ämnar därvid föreslå, att lagen gives sådant innehåll, att den kommer att i
huvudsak överensstämma med det förslag i ämnet, som framlades genom propositionen
nr 230 vid 1936 års riksdag.

Såsom utskottet ovan framhållit hava i motionerna 1:223, 1:225, 11:435,
11:438, 11:440 och 11:441 yrkats avslag å Kungl. Maj:ts förslag i dess helhet.
I motionen II: 439 har yrkats avslag å vissa föreslagna ändringar, varjämte
hemställts, alt riksdagen måtte godkänna propositionens förslag i öv -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

7

rigt »endast i den mån fullgod kompensation tillförsäkras lantbruket såväl
för sålunda uppkommen merbelastning som för höjningen i lantarbetarlönerna».
-i>,!

I motionerna I: 223 och 11:435 framhålles bl. a., att redan däruti, att
lantarbetstidslagen förlänats begränsad giltighet, läge ett starkt skäl att icke
nu företaga ändringar i densamma. Såväl arbetsgivare som arbetare hade
sökt inrätta sig efter den nya lagens bestämmelser, och ändringar i dessa
kunde därför komma att föranleda för jordbruksdriften ogynnsamma verkningar.
Stödåtgärderna för jordbruket beslutades år från år, under det att
lantarbetstidslagen med all sannolikhet finge långvarig giltighet, varför den
i utsikt ställda kompensationen, även om den skulle kunna göras tillräcklig
på längre sikt, vore synnerligen oviss. För trädgårdsodlingen, som
tungt drabbades av den föreslagna utvidgningen av lantarbetstidslagens verkningsområde,
hade någon kompensation för de ökade produktionskostnaderna
icke ens utlovats. Motionärerna vore väl medvetna om behovet att ekonomiskt
och socialt höja lantarbetarkåren, men detta behov kunde bäst tillgodoses
genom förbättring av inkomstförhållanden och bostadsstandard
m. m. Möjligheterna härutinnan vore i hög grad beroende av jordbrukets
ekonomiska läge, men detta förbättrades ingalunda genom bifall till Kungl.
Maj:ts förevarande förslag.

I motionerna 1:225 och 11:441 anföres, att det varit önskligt, att lantarbetstidslagen
fått gälla under minst den fastställda tiden av tre år, innan
ändringar företoges i densamma. I motionerna hava under särskilda avdelningar
behandlats frågorna örn »arbetstidsbegränsningens ekonomiska
konsekvenser» samt »lantarbetstidslagen och jordbruksstödet», varvid uttalas
bland annat, att jordbrukets ekonomiska läge icke tilläte, att den genom en
ytterligare arbetstidsinskränkning åsamkade produktionsfördyringen lades på
jordbruket. En ökning av jordbrukets kostnader utöver vad som vöre naturligt
måste förr eller senare leda till ekonomiska svårigheter för jordbruket.
En ytterligare minskning av arbetstiden vore ägnad att motverka en
önskvärd höjning av jordbruksarbetarnas löner.

I motionen 11:438 framhålles bl. a., att den gällande lantarbetstidslagen
varit i tillämpning så kort tid, att det måste anses synnerligen angeläget, att
större erfarenhet vunnes rörande lagens verkningar, innan så väsentliga ändringar
vidtoges som föreslagits i den förevarande propositionen.

I motionen 11:440 uttalas bl. a., att det ur trädgårdsodlingens synpunkt
måste betecknas såsom olyckligt, örn högst betydande ändringar i lagen på
sätt föreslagits i Kungl. Maj:ts proposition skulle vidtagas i år, innan alltså
tillräcklig erfarenhet kunde lia vunnits om lagens verkningar. Kungl. Maj:t
hade icke tillkännagivit, att uppmärksamhet skulle ägnas frågan, huruvida
trädgårdsodlingen vore i behov av kompensation för väntad ökning av produktionskostnaderna.
Då det å ena sidan sålunda icke genom Kungl. Maj:ts
försorg vore på något sätt utrett, vilka konsekvenserna av den ifrågasatta
lagstiftningen kunde bliva för trädgårdsodlingen, men då det å andra sidan
framstode som uppenbart, att den ytterligare begränsningen av arbetstiden

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

utgjorde ett kraftigt intrång i näringens ekonomi, syntes synnerligen starka
skäl tala för att riksdagen toge under allvarligt övervägande, huruvida det
vore förenligt med statens och trädgårdsodlingens, icke minst lönearbetarnas,
intressen att utsätta näringen för ett experiment, som med största sannolikhet
ledde till att näringen försattes i ett ekonomiskt ohållbart läge. Ej minst
lönearbetarna inom yrket skulle komma att bli lidande på den nya lagstiftningen.

Efter det propositionen nr 94 avlämnats, har 1936 års utredning angående
kompensation för jordbrukets arbetstidsbegränsning den 6 mars 1937 avgivit
sitt betänkande i frågan. Efter en redogörelse för arbetstidsbegränsningens
omfattning och storlek för olika slag av jordbruksarbetare på grundval av
bestämmelserna i 1935 och 1936 års kollektivavtal för lantarbetare och i
gällande lag om arbetstid i jordbruket ha utredningsmännen företagit vissa
beräkningar beträffande den produktprisstegring, som skulle erfordras för
bibehållande av skälig räntabilitet inom jordbruket, sedan en reglering av
lantarbetarnas arbetstid i huvudsaklig överensstämmelse med propositionen
nr 230 till 1936 års riksdag genomförts. Utredningsmännen ha vid dessa
beräkningar använt vissa uppgifter från de räkenskapskontrollerade jordbruken.
Såsom utgångsläge ha utredningsmännen valt bokföringsåret 1935
—36 (1 juli—30 juni), vilket är det senaste år, för vilket räkenskapsresultat
finnas tillgängliga. Utredningsmännen lia alltså icke tagit någon hänsyn
till den sedan nämnda bokföringsår inträffade prisstegringen. Lönehöjningen
enligt 1936 års kollektivavtal har däremot beaktats vid utredningen.
Den för kompensation av arbetskostnaderna erforderliga produktprisstegringen
utgör enligt beräkningarna inom södra Sveriges vete- och sockerbetsområde
11.3 procent av 1935/36 års prisnivå, varav å 1936 års kollektivavtal
belöper 4.8 procent för lönestegringen och 1.6 procent för arbetstidsbegränsningen
samt å kollektivavtal byggt på prop. nr 230/1936 3.2 procent
för arbetstidsbegränsningen och 1.7 procent för beräknad kostnadsökning för
rykt m. m. Enligt samma beräkningar utgör inom mellersta Sverige behovet
av produktprisstegring sammanlagt 14.1 procent av 1935/1936 års prisnivå,
varav å 1936 års kollektivavtal belöper 5.8 procent för lönestegringen och 2.0
procent för arbetstidsbegränsningen samt å kollektivavtal byggt på prop. nr
230/1936 4.1 procent för arbetstidsbegränsningen och 2.2 procent för rykten.

Mot utlåtandet har reservation anmälts av herr A. L. Johansson i Djursnäs.
På grundval av resultaten av sina beräkningar förordade reservanten en höjning
av prisnivån för jordbruksprodukter med omkring 4 procent utöver det
nuvarande läget, vilket enligt hans mening skulle inrymma en ganska bred
marginal till företagarnas förmån.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 sistlidna mars ha fyra utredningsmän
nämligen t. f. expeditionschefen G. Engzell, ordförande, samt trädgårdsmästaren
E. Eriksson i Hässelby villastad, sekreteraren i Uppsala läns
hushållningssällskap H. Nystedt och trädgårdsmästaren N. Bengtsson i Tor -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

9

tuna tillkallats för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande produktions-
och avsättningsförhållanden inom trädgårdsnäringen samt i fråga
örn behovet av särskilda åtgärder för åstadkommande av en önskvärd räntabilitet
inom samma näring. I yttrande till statsrådsprotokollet har chefen för
jordbruksdepartementet därvid bland annat framhållit, att det med hänsyn
till den betydelse trädgårdsnäringen har för en slör befolkningsgrupp syntes
ligga i det allmännas intresse, att de svårigheter, som förefinnas för ett rationellt
utnyttjande av denna närings försörjningsmöjligheter, bliva i görligaste
mån undanröjda. Innan statsmakterna taga ståndpunkt till denna fråga
torde det emellertid vara nödvändigt att hithörande förhållanden göras till
föremål för en närmare undersökning. Därvid borde i första hand klarläggas
de rådande produktions- och avsättningsförhållandena inom trädgårdsnäringen
samt den inverkan importen av vissa varuslag utövar. Särskild
uppmärksamhet borde i detta sammanhang ägnas åt verkningarna för näringen
av den under föregående år utfärdade lantarbetstidslagen samt de genom
proposition till innevarande års riksdag föreslagna ändringarna i denna
lag. Med utgångspunkt från den sålunda gjorda undersökningen borde vidare
undersökas vilka åtgärder i olika hänseenden, som med beaktande av
rådande handelspolitiska förhållanden kunna vidtagas för avhjälpande av de
förefintliga svårigheterna att åstadkomma en önskvärd räntabilitet inom
yrket. De sakkunniga hava antagit benämningen frukt- och trcidgårdsutredningen.
I

I en den 2 april 1937 dagtecknad proposition, nr 284, till innevarande riksdag
har Kungl. Majit framlagt vissa förslag angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område. Föredragande departementschefen, statsrådet
Pehrsson-Bramstorp, har däri yttrat bland annat:

Som i det föregående anförts framgår av utredningen angående kompensation
för jordbrukets arbetstidsbegränsning, att en ej obetydlig höjning av
produktpriserna är erforderlig för alt täcka jordbrukets merkostnader på
grund av den kortare arbetstiden. Det torde råda enighet därom, att arbetstidsbegränsningen
vid jordbruket icke får tillåtas medföra en sänkning av
lantarbetarnas lönestandard, och vid stödåtgärdernas utformning bör hänsyn
tagas till ifrågavarande kostnadsökning för undvikande av att arbetstidsbegränsningen
medför ett försämrat ekonomiskt läge för jordbruket, vilket med
säkerhet skulle återverka även på lantarbetarnas försörjningsmöjligheter. På
grund härav påkallas enligt min mening viss ytterligare stegring inom ovan
angivna ram av jordbruksprodukternas priser utöver vad som under innevarande
regleringsår tillämpats. Vid avvägningen av jordbruksstödet bör
nämligen ej förbises, att möjligheten alt bereda lantarbetare och småbrukare
en bättre ställning är beroende av produktprisläget, och man torde kunna
förvänta förståelse härför även hos konsumenterna, särskilt som den gångna
krisen på ett oförtydbart sätt visat, att olika yrkesgrupper äro i hög grad beroende
av varandra.

I likhet med föredragande departementschefen anser utskottet, att —
ehuru icke någon längre tid förflutit, sedan riksdagen prövade frågan örn en
laglig reglering av arbetstiden inom jordbruk och trädgårdsskötsel — de
skäl, vilka kunna åberopas för en jämkning i vissa avseenden av de på före -

Utskotlet.

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

varande områden gällande reglerna, äro av sådan betydelse för den stora befolkningsgrupp,
som lant- och trädgårdsarbetarna utgöra, att frågan örn revision
av lagstiftningen nu bör upptagas till avgörande. De förslag, som
Kungl. Maj:t i sådant hänseende framlagt i förevarande proposition och som
med vissa undantag överensstämma med de förslag, som förelädes 1936 års
riksdag, synas utskottet väl motiverade och lämpligt utformade, varför utskottet
kan i stort sett ansluta sig till desamma. Under sådana förhållanden
har utskottet icke kunnat tillstyrka de motioner, i vilka yrkas avslag å
Kungl. Maj:ts förslag i dess helhet.

Utskottet har emellertid funnit anledning att i vissa hänseenden föreslå
avvikelser från Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet kommer att vid behandlingen
av de särskilda stadgandena i förslaget närmare ingå på de spörsmål,
som här åsyftas.

Såsom synes framgå av den ovan lämnade redogörelsen för resultaten av
utredningen angående kompensation för jordbrukets arbetstidsbegränsning
är en höjning av produktpriserna erforderlig för att täcka jordbrukets merkostnader
på grund av den kortare arbetstiden.

I en till innevarande års riksdag avlåten proposition, vilken behandlas avett
sammansatt bevillnings- och jordbruksutskott, har Kungl. Maj:t framlagt
åtskilliga förslag angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
I anledning av berörda proposition har ett stort antal motioner
väckts. Utskottet vill understryka vad departementschefen i nyssnämnda
proposition uttalat därom, att arbetstidsbegränsningen vid jordbruket icke
får tillåtas medföra en sänkning av lantarbetarnas lönestandard och att vid
stödåtgärdernas utformning hänsyn bör tagas till jordbrukets merkostnader
på grund av den kortare arbetstiden för undvikande av att arbetstidsbegränsningen
medför ett försämrat ekonomiskt läge för jordbruket, vilket med säkerhet
skulle återverka på lantarbetarnas försörjningsmöjligheter. Då frågan
om kompensation för jordbrukets och trädgårdsodlingens arbetstidsbegränsning
behandlas av det ovannämnda sammansatta utskottet, har andra
lagutskottet icke ansett sig böra göra några ytterligare uttalanden i ämnet.

Ifrågasätta ändringar i lantarbetstidslagen.

1 §•

Enligt 1 § äger lagen tillämpning å jordbruk jämte därtill hörande binäringar,
vilka icke bedrivas såsom självständiga företag, samt å byggnadsarbete
för jordbruk eller sådan dess binäring, som nu nämnts, ävensom å
trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag. Undantag har emellertid
stadgats beträffande mindre företag. För att lagen skall vara tillämplig
gäller nämligen, att i rörelsen till arbete för arbetsgivarens räkning i regel
skola användas flera än fyra arbetare. I 1 § andra stycket uppräknas under
a)—e) vissa slags arbeten, som äro undantagna från lagens tillämpning, nämligen:
a) arbete som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses
tillkomma arbetsgivaren att vaka över dess anordnande; b) arbete med skötsel

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

11

och upptagning av rotfrukter, dikning saint skogsarbete, i den mån dessa
arbeten utföras mot ackordsersättning; c) husligt arbete; d) arbete som
bedrives av staten; samt e) arbete som innefattar djurskötsel. — Vid beräkningen
av antalet arbetare, som användes i en rörelse, skall icke inräknas
arbetare, som användes till arbete, vilket avses i undantagen under a)—d),
varemot hänsyn skall tagas till arbetare, som uteslutande eller huvudsakligen
användes till arbete med djurskötsel.

Vid lagens tillkomst yppade sig delade meningar bland annat beträffande
följande tre spörsmål, nämligen dels huruvida djurskötsel, som inginge i jordbruk
eller dess binäring, skulle falla under lagens tillämpning, dels i vad mån
lagens tillämpning borde begränsas till företag av viss storlek och dels huruvida
undantaget under b) skulle avse allenast ackordsarbete, som utfördes
av arbetare, som icke vore fast anställd i rörelsen.

Lagens tillämpning å djurskötsel.

Majoriteten av de sakkunniga (herrar Jeppsson, Löfvander och Carell) föreslog,
att allt arbete som innefattade djurskötsel skulle undantagas från lagens
tillämpning; vid beräkning av antalet i företaget sysselsatta arbetare
skulle dock även djurskötare medtagas.

Till djurskötsel hänförde de sakkunniga allt arbete, som erfordrades för
husdjurens skötsel och vård, såsom utfodring och vattning, rykt, rengöring
av djurstallar, mjölkning, fårklippning, utsläppande på bete, intagande från
betesgång och vallning. Med undantaget avsåges även tillfälligt arbete med
djurskötsel. Om sålunda en arbetare, vars egentliga arbete reglerades av
lagen, tillfälligtvis sysslade med något till djurvården hörande arbete, borde
vid lagens tillämpning på hans övriga arbetstid hänsyn icke tagas till den
tid, som åtgått för djurvården. Såtillvida skulle dock vid lagens tillämpning
enligt de sakkunnigas förslag tagas hänsyn till djurskötsel, som djurskötare
vid bedömande av frågan, huruvida lagen vore tillämplig på ett företag,
skulle inräknas i det antal arbetare, som föresloges utgöra en förutsättning
därför.

I avgiven reservation tillstyrkte däremot herrar Andersson och Johansson,
att lagen i princip skulle äga tillämpning jämväl å arbete med djurskötsel. I

I de över sakkunnigbetänkandet avgivna uttrandena tillstyrktes majoritetens
förslag alt utesluta djurskötsel från lagens tillämpning av lantbruksstyrelsen,
av de länsstyrelser och hushållningssällskap, vilka yttrat sig i denna
fråga, nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands
län och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Gotlands och Hallands län ävensom av svenska
iantarbetsgivarnas centralförening. Länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands
och Gotlands län biträdde yttrandena från hushållningssällskapen i samma
län. En minoritet inom arbetsrådet, herrar Almström och Söderbäck, förordade
begränsning av arbetstiden för djurskötare endast under förutsättning

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

att lagen, på sätt som förordats i reservation av herrar Jeppsson och Löfvander,
skulle tillämpas endast å företag med minst 5 arbetare.

Att djurskötsel inbegrepes under lagens tillämpning förordades av socialstyrelsen
— vars ståndpunkt i denna fråga dock ägde samband med styrelsens
åsikt, att lagens tillämpning borde begränsas till företag med minst 5
arbetare — samt av arbetsrådet, landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet.

Socialstyrelsen upplyste därvid, att enligt uppgifter från hushållningssällskapen
skulle kreatursskötarna utgöra åtminstone 25 procent och jämte annan
personal, som utförde rykt, stallrengöring o. s. v., omkring 50 procent
av det totala antalet lantarbetare.

I propositionen nr 230/1936 anförde föredragande departementschefen beträffande
frågan huruvida djurskötsel, som inginge i jordbruk eller dess binäring,
skulle falla under lagens tillämpning (sid. 56):

Mot lagens tillämpning å detta område har anförts i huvudsak, att
djurskötares arbetstid av naturliga skäl vore så lång och på sådant sätt förlagd
att en arbetstidsbegränsning för deras del icke vore möjlig att genomföra
utan en ökning av arbetsstyrkan. I varje fall kunde en arbetstidsreglering
icke ske på sådant sätt att därmed åsyftade fördelar uppnåddes. Häremot
har framhållits, att djurskötarna utgjorde en mycket betydande grupp
av jordbrukets arbetare med en arbetstid, som vore bland de längsta i landet
förekommande, och att deras ställande helt utanför regleringen måste för
dem te sig som en obillighet och innebära ett vidgande av den redan bestående
klyftan i arbetstidshänseende mellan dem och egentliga jordbruksarbetare.
Denna för djurskötseln oförmånliga motsats hade, framhålles det, redan
påverkat tillgången på god arbetskraft inom detta område. Därtill komme
att om övriga jordbruksarbetare, vilka delvis sysslade med vård av dragare
eller annan djurskötsel, icke berättigades att inräkna tiden härför i den
arbetstid, som vore underkastad lagens regler, arbetstidsregleringen för deras
vidkommande bleve illusorisk eller åtminstone av ringa värde.

Vad sålunda anförts till stöd för reservationen finner jag ovedersägligt.
Även örn en arbetstidsreglering för djurskötare är förenad med vissa svårigheter
torde desamma emellertid icke vara omöjliga att övervinna. Jag vill i
detta sammanhang endast erinra örn att djurskötselns inordnande under lagen
i princip enhälligt tillstyrkts av bland andra socialstyrelsen och arbetsrådet.
Enligt min mening är en reglering av djurskötarnas arbetstid samtidigt
med regleringen av övriga lantarbetares arbetstid nödvändig för att
jordbruket skall kunna erhålla tillgång till kvalificerad arbetskraft för den
för jordbruket så betydelsefulla kreatursvården. Med hänsyn härtill och vid
övervägande av de övriga skäl som anförts för och emot djurskötselns inbegripande
under lagen, har jag funnit mig böra förorda reservationens ståndpunkt
att lagen göres tillämplig å djurskötsel, som ingår i jordbruk eller dess
binäring.

I motionerna I: 418 av herr Löfvander m. fl. och II: 797 av herr Jeppsson
m. fl. vid 1936 års riksdag anfördes, att med hänsyn till de tekniska svårigheterna
vid och de ekonomiska konsekvenserna av kreatursskötselns indragande
under lantarbetstidslagens tillämplighetsområde tanken på en laglig
reglering av kreatursskötarnas arbetstid måste övergivas.

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

Andra lagutskottet yttrade i utlåtande nr 52/1936 (sid. 16):

För en arbetstidsreglering beträffande djurskötsel i enlighet med förslaget
i propositionen möta enligt utskottets åsikt svårigheter av sådan art, att lagstiftning
därutinnan icke bör genomföras. En förkortning av någon betydelse
av kreatursskötarnas nuvarande arbetstid synes nämligen i många^ fall
knappast vara möjlig utan ökning av arbetsstyrkan, en åtgärd som för mångå
jordbrukare torde vara ekonomiskt oöverkomlig. Även örn arbetstiden i viss
mån skulle nedbringas, torde vidare värdet därav för arbetarna bliva tämligen
ringa. Arbetstiden komme nämligen genom att under dagens lopp
avbrytas av ett flertal jämförelsevis korta tider av ledighet bliva utspridd
över större delen av dygnet. Sådana uppehåll under den del av dagen, då
de flesta andra människor äro i arbete, äro svåra att utnyttja som fritid på
samma sätt som en sammanhängande längre fritid efter arbetets slut. I den
mån det är möjligt att på ett för djurskötarna fördelaktigt sätt inskränka deras
arbetstid torde detta redan nu främjas av utvecklingen, i det att densamma
för närvarande, åtminstone vad de större ladugårdarna beträffar, synes
peka mot en ökad rationalisering av ladugårdsarbetet i arbetstidsförkortande
syfte.

Utskottet föreslog därför, att bland de undantag från lagens tillämpning,
som skulle angivas i 1 § andra stycket, måtte medtagas en punkt e), upptagande
»arbete som innefattar djurskötsel»; emellertid skulle enligt särskild
bestämmelse under 1) i första stycket arbetare, som uteslutande eller huvudsakligen
användes till arbete med djurskötsel, medräknas vid beräkningen av
antalet i rörelsen sysselsatta arbetare.

I den av sju ledamöter avgivna reservationen till utskottets utlåtande tillstyrktes
Kungl. Maj:ts förslag.

Riksdagen biföll utskottets hemställan. I

I förevarande proposition anför föredragande departementschefen:

Mot en arbetstidsreglering beträffande djurskötsel har främst anförts, dels
att densamma på grund av den ökning i arbetsstyrkan, som den komme att
föranleda, icke skulle vara ekonomiskt genomförbar, dels ock att den ledighet,
som komme att vinnas, icke med fördel skulle kunna utnyttjas, enär den
skulle bliva fördelad å korta stunder, utspridda över större delen av dygnet.

Vad sålunda anförts torde icke kunna frånkännas visst berättigande, och
jag medgiver gärna, att vissa svårigheter föreligga att på lämpligt sätt ordna
en arbetstidsreglering för djurskötare. Emellertid torde svårigheterna icke
vara omöjliga att övervinna. För arbetsgivarna torde vanskligheterna minskas,
därest man, såsom jag i det följande föreslår, med avvikelse från 1936
års förslag, helt undantager mjölkning mot ackordsersättning från lagens
tillämpning. Vad arbetarna angår lära dessa själva trots svårigheten att
helt utnyttja fritiden uppskatta att få arbetstiden lagligt reglerad. Vissa starka
skäl av allmän natur tala också för en utvidgning av regleringen till
djurskötseln. Därest nu föreliggande förslag genomföres för andra lantarbetare
än djurskötare, blir skillnaden mellan de båda grupperna ännu större än
för närvarande, vilket måste leda till väsentligt ökade svårigheter att
på lämpligt sätt rekrytera djurskötarepersonalen. Vidare skulle värdet av
en arbetstidsreglering oskäligt begränsas för sådana jordbruksarbetare, i
vilkas uppgifter vid sidan av annat arbete ingår även vård av dragare eller
annan djurskötsel, örn tiden för djurskötseln icke skulle inräknas i den
arbetstid, som vore underkastad lagens regler. Jag tillstyrker därför sådan

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

Utskottet.

ändring av 1 §, att lagen blir tillämplig även å djurskötsel, som ingår i jordbruk
eller dess binäring.

I vissa av motionerna framställas erinringar mot Kungl. Maj:ts förslag i
förevarande del.

Sålunda anföres j motionerna 1:223 och 11:435 bl. a.:

I ett stort antal fall kunna lagens bestämmelser härutinnan komma att
nödvändiggöra utökning av ladugårdspersonalen, stundom till och med en
fördubbling av densamma, och eljest ett ständigt återkommande behov av
extra arbetskraft, vilken flerstädes blir svår att uppbringa. I många fall
måste en arbetstidsreglering i fråga örn ladugårdsskötsel även få återverkningar
på mejeridriften och särskilt på mejeriernas möjligheter att leverera
färsk mjölk till städer och samhällen på morgonen.

I motionerna I: 225 och II: 441 framhålles bl. a.:

Man har all anledning närmare utreda och överväga de säregna förhållanden
som gälla beträffande kreatursskötseln. Djurens ans och vård, deras
utfodring och skötsel, måste börja tidigt örn morgonen och kan vanligen ej
avslutas förrän sent på eftermiddagen eller kvällen.. Om kreaturens vård ej
skall bli eftersatt, måste kreatursskötseln därför omfatta ett större antal av
dygnets timmar. Härtill kommer att arbetet i ladugårdarna måste börja
tidigare än annat jordbruksarbete för att mjölken skall kunna komma konsumenterna
tillhanda i god tid. Detta allt är omständigheter som tala för
att ifrågavarande arbete icke må underkastas en laglig reglering.

I motionen II: 439 anföres bl. a., att då arbetstidsregleringen för de mest
betungade av djurskötarna icke skulle innebära någon nämnvärd fördel utan
endast bli ett tomt sken, det måste ovillkorligen vara lämpligare att djurskötarna
hädanefter såsom hittills lämnas utanför lagstiftningen. Vidare framhålles
bl. a.:

I åtskilliga fall ordnas f. n. ladugårdsskötseln på sådant sätt att en ryktare
med familj åtar sig hela ladugården, eller vid större besättningar dessa uppdelas
på flera familjer. Även efter vidtagande av föreslagna ändringar i lagen
synes en sådan anordning bliva möjlig, örn blott vissa formella antaganden
göras beträffande fördelningen mellan familjemedlemmarna av såväl
arbete som betalning. Då någon real arbetstidsförkortning härvid icke
kommer till stånd, kan man icke heller i detta fall finna, att lagändringen
tjänar något förnuftigt ändamål.

En laglig reglering av djurskötarnas arbetstid är önskvärd såväl ur arbetarskyddssynpunkt
som med hänsyn därtill, att likställighet i fråga om lagligen
tillförsäkrade sociala förmåner bör såvitt möjligt åstadkommas. En arbetstidsreglering
av det slag, varom nu är fråga, torde även, såsom föredragande
departementschefen i propositionen nr 230 till 1936 års riksdag uttalade,
vara nödvändig för att jordbruket skall kunna erhålla tillgång till kvalificerad
arbetskraft för den för jordbruket så betydelsefulla kreatursvården.
Därest den föreslagna reformen ej genomföres, kan det nämligen befaras, att
skillnaden i arbetstid mellan djurskötarna och de övriga lantarbetarna leder
till väsentligt ökade svårigheter att på lämpligt sätt rekrytera djurskötarepersonalen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

15

Vissa svårigheter att på lämpligt sätt ordna en arbetstidsreglering för djurskötare
torde otvivelaktigt komma att uppstå. Ett bifall till förslaget, att
mjölkning mot ackordsersättning skall undantagas från lagens tillämpning, synes
emellertid leda till att dessa olägenheter i väsentlig grad minskas. Undantaget
innebär, att vid beräkning av arbetstid hänsyn icke skall tagas till den
tid, som användes för mjölkning mot ackordsersättning. Örn sålunda en arbetare,
vars egentliga arbete regleras av lagen, under någon tid sysslar med
mjölkning mot ackordsersättning, skall vid lagens tillämpning på hans övriga
arbetstid hänsyn icke tagas till den tid, som åtgått för mjölkningen.

I det hänseende, varom nu är fråga, vill utskottet sålunda uttala sin anslutning
till Kungl. Maj:ts förslag.

Till frågan om den närmare utformningen av bestämmelserna om arbetstiden
för kreatursskötare återkommer utskottet nedan vid behandlingen av
4 § i Kungl. Maj:ts förslag.

Lagens tillämpning å smärre företag.

Beträffande frågan örn och i vad mån mindre företag böra undantagas från
lantarbetstidslagens tillämpning, liksom de äro undantagna från tillämpningen
av allmänna arbetstidslagen, anförde majoriteten av de sakkunniga (herrar
Andersson, Garell och Johansson), att det icke torde kunna undgås att
från lagstiftningen undantaga de minsta företagen. Majoriteten tillstyrkte,
att lagen skulle bliva tillämplig å företag med minst 3 arbetare.

Droges gränsen så lågt som mellan företag med två och företag med tre
lejda arbetare kunde nämligen med visshet beräknas, att största delen av
landets i jordbruk anställda lönarbetare komme att falla direkt under lagen
och att beträffande återstoden lagens indirekta verkan komme att bli ett i
stort sett tillfredsställande skydd mot missbruk.

Med erinran om att de i annans tjänst helt eller varaktigt anställda lönearbetarna
inom jordbruket kunde beräknas till omkring 200,000 anförde
nämnda sakkunniga:

Huru detta antal fördelar sig på olika storleksgrupper av jordbruk låter
sig icke statistiskt påvisas men kan dock tämligen väl beräknas. Känt är att
på det s. k. storbruket, d. v. s. gårdar med en åkerareal överstigande 50
hektar, belöpa ungefär 100,000 arbetare, samt att på storleksordningen 10
hektar och därunder endast i ringa utsträckning komma lejda arbetare. De
100,000 i det mindre jordbruket varaktigt anställda lönearbetarna fördela sig
alltså i huvudsak på storleksklasserna 10—50 hektar. Inom dessa storleksklasser
måste med hänsyn till förekomsten av i jordbruket arbetande familjemedlemmar
antalet lejda arbetare per arealenhet antagas vara proportionsvis
betydligt lägre å de mindre jordbruken än å de större. Då den sammanlagda
åkerarealen inom storleksklasserna 20—50 hektar är i det närmaste lika stor
som åkerarealen inom storleksklassen 10—20 hektar, måste alltså huvudmassan
av det mindre jordbrukets 100,000 lejda arbetare belöpa på storleksklasserna
20—50 hektar, och inom sistnämnda storleksklasser måste av samma
skäl den övervägande delen belöpa på storleksklassen 30—50 hektar. Då

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

de .jordbruk, i vilka i regel användas flera än två lejda arbetare, måste antagas
falla inom storleksklasserna 25 hektar och däröver, skulle alltså lagen bliva
direkt tillämplig å jordbruk, som sysselsätta det stora flertalet av de jordbruksarbetare,
vilkas arbetstid bör bli föremål för reglering. Antalet jordbruksenheter,
som sålunda skulle komma att falla under lagen, torde böra
uppskattas till 20- å 25,000.

I reservation till de sakkunnigas betänkande föreslogo herrar Jeppsson och
Löfvander, att regleringen måtte begränsas till företag, som i regel sysselsatte
flera än fyra arbetare. Till stöd för sin ståndpunkt anförde reservanterna
bl. a.:

Väljes den av oss förordade regeln, att lagen skall omfatta endast de företag,
i vilka till arbete för arbetsgivarens räkning i regel sysselsättas flera än
fyra arbetare, kan lagen för lantbrukets del beräknas få direkt tillämpning å
gårdar om 50 hektar åker och därutöver, d. v. s. å det större jordbruket. Antalet
jordbruksarbetare, som därigenom skulle komma att falla direkt under
lagens bestämmelser, kan beräknas till åtminstone 75,000, vilket antal utgör
omkring 35 procent av samtliga i jordbruk varaktigt anställda lönearbetare.
Med stor sannolikhet kan förväntas, att, därest lagen blir direkt tillämplig å
det större jordbrukets till nyssnämnda antal beräknade jordbruksarbetare,
detta kommer att hava sådan inverkan å avtalen för övriga jordbruksarbetare,
att även deras arbetstid i allt väsentligt kommer att anpassas efter lagens bestämmelser.

I de över sakkunnigbetänkandet avgivna yttrandena tillstyrktes majoritetsförslaget
om tillämpning å företag med minst 3 arbetare av arbetsrådet, lantbruksstyrelsen,
länsstyrelserna i Skaraborgs och Västmanlands län, hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i Södermanlands, Östergötlands, Hallands
och Västmanlands län, svenska lantarbetsgivarnas centralförening,
landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet. Länsstyrelsen i Östergötlands
län biträdde yttrandet från samma läns hushållningssällskap.

Herrar Jeppssons och Löfvanders reservationsvis framlagda förslag att begränsa
lagens tillämpning till företag med minst 5 arbetare förordades av
socialstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Gävleborgs och Norrbottens län,
hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala, Kronobergs, Gotlands,
Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs (norra och södra),
Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och
Norrbottens län samt en reservant i Östergötlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott. Länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs och Gotlands län
biträdde yttrandena från hushållningssällskapen i samma län.

Socialstyrelsen lämnade i sitt yttrande följande upplysningar:

Styrelsen hade för bedömande av denna fråga infordrat uppgifter från
samtliga hushållningssällskap angående bland annat storleken i hektar åker
av de minsta brukningsdelar, som skulle falla inom lagens tillämpningsområde
enligt de olika föreliggande förslagen; i båda fallen ha kreatursskötare
medräknats i antalet arbetare. Enligt dessa uppgifter varierade för olika län
minsta arealen för brukningsdelar med flera än 2 lejda arbetare i allmänhet

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4S.

17

mellan 20 och 30 hektar, i undantagsfall mellan 10 och 40, och utgjorde i
medeltal omkring 25 hektar. Motsvarande uppgifter för brukningsdelar med
flera än 4 arbetare varierade för olika län mellan 30 och 80 hektar och utgjorde
i medeltal omkring 55 hektar. På grundval av dessa uppgifter hade
styrelsen uppskattat antalet arbetare å de brukningsdelar, som komme att
beröras av lagen, till omkring 150,000 enligt sakkunnigmajoritetens förslag
och omkring 77,000 enligt reservationens.

Utskottet vill i anslutning härtill erinra, att i förevarande proposition ha å
sid. 19—21 och 30 lämnats vissa statistiska uppgifter rörande jordbruksbefolkningens
sociala fördelning, antalet brukningsdelar av olika storleksordning
inom jordbruket samt antalet företag och sysselsatta personer inom trädgårdsodlingen.

I propositionen nr 230/1936 anförde departementschefen beträffande spörsmålet
örn begränsning av lagens tillämpningsområde med hänsyn till företagets
storlek (sid. 57—58):

I detta avseende föreligga dels sakkunnigmajoritetens förslag att företag
med i regel minst 3 arbetare skola gå in under lagen, dels herrar Jeppssons
och Löfvanders reservation enligt vilken tillämpningen begränsas till företag
med i regel minst 5 arbetare, dels ock de yrkanden som i vissa yttranden
framställts oifi utsträckning av lagens tillämplighet, utöver sakkunnigmajoritetens
förslag, beträffande såväl lagen i dess helhet som ock särskilt
såvitt angår trädgårdsskötsel.

Vad först beträffar det egentliga jordbruket har till stöd för den längre
gående begränsningen enligt reservationen anförts dels den mera formella
omständigheten, att densamma överensstämmer med allmänna arbetstidslagens
ståndpunkt och dels vissa förhållanden, förknippade med området för
den nu ifrågavarande lagstiftningen. Främst har anförts vikten av att vid
denna lagstiftning gå fram med försiktighet och att, i den mån så kunde ske,
undvika en tvingande reglering för mellangruppen av företag, vilkas anpassningssvårigheter
i detta hänseende ansetts vara stora, och avvakta den inverkan
på dess arbetstidsförhållanden som kunde förväntas av regleringens
lagliga genomförande för de större företagen. Inom mellangruppen deltoge
i arbetet i stor utsträckning även arbetsgivarens familjemedlemmar, gentemot
vilka en privilegiering av de lejda arbetarna inom gruppen komme att
framstå såsom omotiverad. I något yttrande har reservationens begränsning
ansetts icke i och för sig önskvärd men nödvändig örn djurskötseln hänfördes
under lagen. För inajoritetsförslaget däremot har åberopats framförallt,
att det vore oegentligt att inom en näring genomföra en arbetstidsreglering,
som berörde blott en mindre del av dennas arbetare. Vad anginge motsvarande
gränsdragning i allmänna arbetstidslagen förelåge, har det vidare
framhållits, mellan hantverk och småindustri å ena saint större industriföretag
å andra sidan en skillnad i arbetsvillkor i allmänhet, som motiverade en
olikhet i fråga örn arbetstidsreglering, men som saknade motsvarighet med
avseende å lönearbetare i mindre och större^jordbruk.

Jag har i det hänseende, varom nu är fråga, icke funnit skäl frångå sakkunnigmajoritetens
förslag. Mot en i och för sig önskvärd, lönnell överensstämmelse
med motsvarande regel i allmänna arbetstidslagen kunna givetvis
tala faktiska olikheter inom de båda lagarnas tillämpningsområden. I detta
fall synes så vara förhållandet i såväl den nyss berörda sociala likställig Bihang

lill riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 48. %

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

heten mellan arbetare i små och stora jordbruksföretag som den omständigheten,
att gränsen inom jordbruket måste sättas relativt lågt för att icke huvudparten
av dess arbetarstam skulle ställas utanför regleringen. Från
åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, däribland lantbruksstyrelsen,
har ock framhållits att lagen skulle förfela sitt syfte, därest den endast komme
att avse företag med mer än fyra arbetare. Jämväl för jordbrukets
arbetsgivare torde det ur konkurrenssynpunkt vara av vikt att en reglering
av arbetstiden såvitt möjligt sker enhetligt. Att emellertid i detta hänseende
gå så långt som från visst arbetsgivarhåll ifrågasatts nämligen att lagen
skulle i princip omfatta alla företag inom jordbruket torde å andra sidan
åtminstone för närvarande icke vara tillrådligt. Vad beträffar intresset av
en försiktig tillämpning av lagen, vilket framhållits som ett skäl mot att utsträcka
den till företag med mer än fyra arbetare, kan detta utan att äventyra
lagens syfte tillgodoses på mångahanda sätt: genom dispensbestämmelser,
vid anordnandet av tillsynen å lagens efterlevnad, genom att försöksvis
giva lagen temporär giltighet o. s. v., spörsmål vartill jag återkommer i det
följande. Beträffande särskilt det skäl för reservationens ståndpunkt, som
skulle ligga däri, att i jordbruk av den ifrågavarande mellanstorleken arbetsgivarens
familjemedlemmar i stor utsträckning deltoge i arbetet och skulle
komma i motsättning till de lejda arbetarna, må framhållas, att denna olägenhet
oundvikligt följer med varje gränsdragning av detta slag. Det förefaller
för övrigt sannolikt, att familjemedlemmarnas deltagande i arbetet är
i högre grad kännetecknande för företag med 1 å 2 arbetare än för dem
med 3 å 4 arbetare, örn vilka sistnämnda här vore fråga. Att, som i något
yttrande ifrågasatts, i anledning av djurskötselns medtagande göra en snävare
begränsning av lagens tillämpningsområde än som eljest skulle vara
påkallat av sakliga skäl, torde icke vara lämpligt.

Beträffande trädgårdsskötseln har från arbetsgivarföreningarna inom denna
näring särskilt påyrkats att lagen gjordes tillämplig å alla företag, oberoende
av arbetarantalet, och från arbetarorganisationerna att lagen utsträcktes
även till företag med endast två arbetare. Som skäl härför har
framför allt anförts att med hänsyn till de inom trädgårdsnäringen särskilt
rådande förhållandena eljest en mycket ringa del av densamma skulle falla
inom lagen och dess tillämpning medföra risker för de större företagen. De
sålunda anförda skälen finner jag bärande. Var gränsen rätteligen bör dragas
synes tveksamt. Jag har emellertid funnit övervägande skäl tala för att
såsom påyrkats från arbetsgivarhåll lagen i princip göres tillämplig å samtliga
trädgårdsföretag, sålunda jämväl å företag med endast en eller två lejda
arbetare.

Erinringar häremot framfördes i flera motioner vid 4936 års riksdag.

I motionerna I: 418 av herr Löfvander m. fl. och II: 797 av herr Jeppsson
m. fl. föreslogs, att lagen icke skulle vara tillämplig å andra företag — beträffande
såväl jordbruk med binäringar som trädgårdsskötsel — än sådana, i
vilka för arbetsgivarens räkning i regel användes flera än fyra arbetare. —
I motionen II: 798 av herr Magnusson i Skövde yrkades, att lagen icke skulle
äga tillämpning å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag, för
såvitt icke i rörelsen till arbete för arbetsgivarens räkning i regel användes
minst två arbetare. —- I motionen II: 800 av herr Wallén m. fl. hemställdes,
att i 1 § första stycket 2) uttrycket »självständigt företag» måtte ersättas
med »affärsbetonad rörelse». Till stöd för denna hemställan anfördes, att,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

19

då trädgårdsodlingen dreves dels såsom självständig näring och dels såsom
binäring till jordbruket, i båda fallen av olika omfattning, rättvisan torde
kräva, att all affärsbetonad trädgårdsodling sammanfördes under samma lag.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande nr 52/1936:

Beträffande frågan i vad mån lagens tillämpningsområde bör begränsas
med hänsyn till företagets storlek finner utskottet anledning föreligga att
gå fram med varsamhet och icke för nu ifrågavarande arbetsområden stadga
bestämmelser, vilka avvika från dem, som gälla enligt den allmänna arbetstidslagen.
Tillräckliga skäl för att beträffande trädgårdsskötsel föreskriva
annan reglering än den, som skall gälla för jordbruk med binäringar, hava
enligt utskottets mening icke förebragts. Utskottet föreslår med hänsyn till
vad sålunda anförts, att lagen skall äga tillämpning ej blott å jordbruk jämte
därtill hörande binäringar, vilka icke drivas såsom självständiga företag,
ävensom byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring, som nyss
angivits, utan även å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag,
för såvitt i rörelsen till arbete för arbetsgivares räkning i regel användas flera
än fyra arbetare. I vad angår jordbruket torde lagen på grund härav kunna
beräknas komma att gälla vid gårdar örn 50 hektar och därutöver, d. v. s.
å det större jordbruket, och direkt omfatta omkring 35 procent av samtliga
i jordbruket varaktigt anställda lönearbetare. I fråga om trädgårdsskötseln
torde lagen bliva tillämplig å majoriteten av antalet lönearbetare, som äro
varaktigt anställda.

Lagens tillkomst torde för övrigt beträffande mindre och medelstora företag
i viss omfattning verka till förkortning av arbetstiden, utan att lagen utsträckes
till att direkt gälla dessa företag. Enligt utskottets åsikt förefinnes
nämligen anledning antaga, att införandet av en laglig arbetstidsreglering
inom de större företagen kommer att indirekt hava sådan verkan på avtalen
vid de mindre företagen, att arbetstiden även vid dessa i viss utsträckning
kommer att anpassas efter lagens bestämmelser.

Såvitt angår lagens tillämpning å företag av viss storlek, innefattar utskottets
ovan angivna förslag bifall till yrkandena i motionerna I: 418 och II: 797
men däremot avslag å yrkandena i motionerna II: 798 och II: 800. De skäl,
som torde lia föranlett yrkandet i sistnämnda motion, synas sakna aktualitet
vid det förhållandet, att förutsättningarna för lagens tillämplighet å trädgårdsskötsel
föreslås skola bliva desamma som beträffande jordbruk med
binäringar.

I den av sju ledamöter avgivna reservationen tillstyrktes Kungl. Maj:ts förslag.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I nu förevarande proposition yttrar föredragande departementschefen bl. a.:

Mot en i och för sig önskvärd formell överensstämmelse mellan allmänna
arbetstidslagen och lantarbetstidslagen tala faktiska olikheter inom de båda
lagarnas tillämpningsområden. Jordbruk på något under 100 tunnland
äro knappast hänförliga till små företag på samma sätt som ett liantverksellcr
industriföretag med högst fyra arbetare. Mellan arbetare i större och
mindre jordbruksföretag föreligger social likställighet. En försiktig tillämpning
av lagen, vilket framhållits som ett skill mot att utsträcka den till mindre
företag än sådana, där iner än fyra arbetare äro sysselsatta, kan väl tillgodoses
genom dispensbestämmelser m. m. För övrigt torde det flir jordbrukets
arbetsgivare vara av vikt ur konkurrenssynpunkt, att regleringen av ar -

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

betstiden sker — såvitt det låter sig göra —- enhetligt. Att den i lagen fastställda
arbetstidsregleringen kan hava sådan inverkan på avtalen vid mindre
företag, att arbetstiden även vid dessa annassas efter lagens bestämmelser,
torde väl i viss utsträckning äga sin riktighet men synes mig icke kunna
nämnvärt förringa de skäl, som anförts för en reglering i lag, mera omfattande
än den nu gällande. En sådan reglering anser jag mig därför böra föreslå.

1 vissa av de i anledning av förevarande proposition väckta motionerna göras
erinringar mot Kungl. Maj:ts förslag i denna del.

I motionerna I: 223 och II: 435 anföres, bl. a., att starka skäl talade för
att i lantarbetstidslagen bibehålla samma gräns mot småföretagen som i arbetstidslagen
för industrien. Liknande synpunkter framföras i motionen
II: 439.

I motionerna I: 225 och II: 441 anföres bl. a.:

Den föreslagna ändringen kommer, om den genomföres, att få de mest
vittgående konsekvenser för det svenska jordbruket. Antalet av de jordbruksegendomar,
som bli direkt berörda av lagen, skulle komma att mångdubblas.
Örn flera än fyra arbetare i regel användas endast på egendomar
över 50 har, gäller nuvarande lag direkt för omkring 7,000 jordbruksföretag.
Dragés gränsen däremot vid »i regel minst tre» arbetare, torde lagen komma
att direkt beröra över 20,000 egendomar, varav ett stort antal omfatta mindre
än 30 har.

Redan den arbetstidsreglering med i genomsnitt cirka 9 timmar per dag,
som vid 1936 års riksdag lagfästes, kunde med skäl anses svårgenomförbar
vid särskilt det mindre jordbruket utan en längre övergångsperiod under
vilken en anpassning kunde ske. Så mycket större torde svårigheterna för
det mindre jordbruket bli att nu tåla en direkt laglig arbetstidsreglering, då
denna åsyftar en ytterligare och avsevärd inskränkning av arbetstiden samt
dessutom innebär kreatursskötselns inordnande under lagen. Problemet
är ej endast av löneekonomisk utan jämväl av teknisk natur. Den rationalisering
och omläggning av driften, som den föreslagna inskränkningen
av arbetstiden måste leda till, torde näppeligen kunna genomföras vid det
mindre jordbruket utan att draga så onormalt stora kostnader, att dessa
ej stå i rimlig proportion till vinsten för arbetarparten. Ej heller ur allmän
social synpunkt torde värdet av reformen ens till närmelsevis uppväga angivna
ekonomiska och andra nackdelar.

Det förslag till 1 § 2), som i andra hand ifrågasättes i motionen II: 440,
överensstämmer i sak helt med det i förevarande proposition föreslagna stadgandet.

Till belysning av uttrycket »i regel» torde följande uppgifter vara av intresse.

I en av chefen för arbetsrådet John Nordin författad kommentar till allmänna
arbetstidslagen (»8-timmarslagen, redogörelse för tillämpningen av
bestämmelserna i lagen om arbetstidens begränsning under åren 1919—
1932») har under 1 § behandlats bland annat spörsmålet örn tolkningen av
uttrycket »i regel flera än fyra arbetare».

I nämnda kommentar har anförts, bland annat:

Frågan om tolkningen av uttrycket »i regel flera än fyra arbetare» har
blivit aktuell i åtskilliga fall, då det gällt att avgöra, huruvida lagen vore

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

21

tillämplig å rörelser eller arbetsföretag, som bedrevos endast under vissa månader
av året eller vilkas arbetarantal växlade i närheten av den föreskrivna
gränsen.

I fall, då arbetarantalet växlat, har arbetsrådet i allmänhet sökt fastställa,
vilket arbetarantal, som kunde anses vara det normala eller för företaget
typiska, samt förklarat lagen tillämplig eller icke tillämplig, allt eftersom berörda
antal överstigit eller icke överstigit fyra. Örn under mer än hälften av
året flera än fyra arbetare använts, har lagen ansetts tillämplig. Om arbetarantalet
endast under mindre än hälften av året överstigit fyra, har företaget
oftast förklarats undantaget från lagens tillämpning; stundom har arbetsrådet
emellertid även i dylika fall ansett lagen tillämplig. I ett fall har arbetsrådet
ansett, att ett företag under viss del av året vore underkastat lagens
bestämmelser men under återstoden av året vore undantaget från lagens tilllämpning.
I ett fall har lagen förklarats äga tillämpning å en rörelse, vari
fem arbetare användes till arbete för arbetsgivarens räkning men aldrig mer
än fyra personer samtidigt voro i arbete.

Andra lagutskottet, som i sitt utlåtande nr 52/1936 återgav ovan intagna
yttrande av chefen för arbetsrådet, anförde om uttrycket »i regel».

Enligt utskottets förslag skall lagen bliva tillämplig för såvitt i den rörelse,
varom fråga är, »i regel användas flera än fyra arbetare». Samma bestämmelse
återfinnes i 1 § av gällande allmänna arbetstidslag. Av redogörelsen
här ovan framgår, att innebörden av nämnda uttryck i fall, då tvekan
därom uppstår, tolkas av arbetsrådet. I sådant hänseende har inom arbetsrådet
utbildat sig en praxis, som på ett lämpligt sätt fullständigar lagens regler
på detta område.

Jämväl enligt det nu föreliggande lagförslaget skall det tillkomma arbetsrådet
att avgöra, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant, varå lagen
äger tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen räkna
såsom arbetare. Under ärendets beredning har framhållits, att tvekan rörande
tolkningen av lagens bestämmelse om visst arbetarantal kan förväntas
oftare uppstå vid jordbruket än inom industrien. Därvid har bland annat det
spörsmålet tilldragit sig uppmärksamhet, i vad mån ett antal torpare, som
utgöra allenast ett eller ett par dagsverken i veckan, skola anses motsvara en
eller flera i rörelsen helt använda arbetare. Beträffande detta spörsmål synes
arbetsrådet böra tillämpa en sådan beräkning, att å ena sidan användandet av
arbetskraft av nyss angiven beskaffenhet icke försvåras men att å andra
sidan jordägarna icke uppmuntras att för att komma utanför lagens tilllämpning
i stället för arbetare med daglig tjänstgöring använda arbetare,
som arbeta endast ett par dagar i veckan.

Såsom framhållits av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, däribland
lantbruksstyrelsen, måste lagen anses i betydande utsträckning förfela
sitt syfte, därest den, såsom för närvarande är fallet, endast skall avse
företag med flera än fyra arbetare. I likhet med departementschefen finner
utskottet att mot den i och för sig önskvärda formella överensstämmelsen
med motsvarande regel i allmänna arbetstidslagen — örn vilken regel för
övrigt meningarna äro starkt delade — tala faktiska olikheter inom de båda
lagarnas tillämpningsområden. Det är sålunda otvivelaktigt, att gränsen mot
de företag inom jordbruk och trädgårdsskötsel, som böra undantagas från
tillämpningen av lantarbetstidslagen, måste sättas relativt lågt, för att icke

Utskottet.

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

huvudparten av arbetarna skola ställas utanför den reglering, som av starka
sociala skäl anses påkallad.

Ur konkurrenssynpunkt måste det även för jordbrukets arbetsgivare vara
av vikt, att regleringen av arbetstiden, såvitt det låter sig göra, sker enhetligt.

Enligt utskottets mening är Kungl. Maj:ts förslag i denna del väl avvägt,
varför utskottet för sin del vill ansluta sig till detsamma.

De svårigheter, som vid lagens tillämpning möjligen kunna uppstå för
mindre företag, torde utan att lagens syfte äventyras kunna i tillbörlig utsträckning
beaktas i dispensväg.

Undantag från lagens tillämpning beträffande visst ackordsarbete.

Enligt de sakkunigas lagförslag, som därutinnan var enhälligt, undantgs
från lagens tillämpning, bland annat, »arbete som i regel utföres mot
ackordsersättning». — I nämnda förslag fanns däremot icke direkt utsagt —
på sätt som stadgas under a) i den utfärdade lagen — att från lagens tilllämpning
skulle vara undantaget »arbete som utföres under sådana förhållanden
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över dess anordnande».

För yttrandena över sakkunnigförslaget i denna del redogöres å sid. 33 i
propositionen nr 94. I

I propositionen nr 230ll936 anförde föredragande departementschefen beträffande
nu ifrågavarande undantagsbestämmelse (sid. 70):

Undantaget beträffande arbete, som i regel utföres mot ackordsersättning,
saknar direkt motsvarighet i allmänna arbetstidslagen. Mot förslaget i denna
del har från vissa myndigheters sida anförts, att det vore principiellt betänkligt
alt — i motsats till vad som gällde enligt allmänna arbetstidslagen
— låta avlöningsformen avgöra frågan om lagens tillämpning, ävensom att
för förslaget talade ett enda skäl, nämligen svårigheten för arbetsgivaren att
beträffande dylika arbeten kontrollera arbetstiden, vilket skäl emellertid icke
borde föranleda annat undantag än beträffande sådant arbete som arbetsgivaren
icke kunde åläggas att kontrollera. Det har vidare framhållits, att
missbruk kunde befaras, om undantagsbestämmelsen gåves den föreslagna
formen, samt att undantaget i varje fall icke kunde få omfatta statare och
andra fast anställda arbetare. -—- Vad sålunda anförts synes mig utgöra vägande
skäl för att icke upptaga bestämmelsen i oförändrad form. Däremot
torde risk för missbruk knappast föreligga, därest ifrågavarande undantag
utbytes mot dels ett undantag, efter mönster av allmänna arbetstidslagen, för
arbete, som utföres under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma
arbetsgivaren att vaka över dess utförande, och dels ett undantag för sådant
ackordsarbete av vissa oftare förekommande slag, som utföres av andra
än företagets fast anställda arbetare. I den senare undantagsbestämmelsen
torde därvid böra innefattas arbete med skötsel och upptagning av rotfrukter,
dikning och skogsarbete. Möjligen andra förekommande fall, vilka böra
därmed jämställas, torde kunna vinna beaktande dispensvägen.

Propositionens lagförslag innehöll i anslutning härtill ett undantag under
a) av samma lydelse som motsvarande undantag i den utfärdade lagen samt

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

23

elt undantag under b) så lydande: »arbete med skötsel och upptagning av
rotfrukter, dikning samt skogsarbete, i den mån dessa arbeten utföras mot
ackordsersättning av arbetare som icke är fast anställd i rörelsen».

Innehållet av begreppet »fast anställd» har icke närmare angivits i propositionen.

I motionerna I: 418 och II: 797 vid 1936 års riksdag yrkades, att orden »av
arbetare som icke är fast anställd i rörelsen» måtte utgå ur lagtexten. Till
stöd därför anfördes:

Det synes vara olämpligt att göra lagen tillämplig på arbeten, som utföras
mot ackordsersättning av fast anställda arbetare. Härigenom skulle nämligen
lagen komma att gälla för skogsarbetarna vid de skogsbruk, som drivas i
samband med jordbruk, vilka arbetare i stor utsträckning kunna betrakta
sig såsom fast anställda. En sådan utvidgning av lagen skulle ofelbart föranleda
att de nämnda skogsarbetarnas anställningsform ändrades, vilket givetvis
icke skulle vara till deras förmån. Örn lagen genomfördes med den
föreslagna bestämmelsen, som här påtalats, i oförändrad form, skulle ett
stort antal skogsarbetare tillfogas en direkt skada.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande nr 52 (sid. 23):

Med hänsyn därtill att det stöter på särskilda svårigheter och understundom
även praktiska omöjligheter att inordna ackordsarbete, som regelmässigt
förekommer inom jordbruket — avseende skötsel och upptagning av rotfrukter,
dikning samt skogsarbete — under fasta arbetstidsregler, finner utskottet
i likhet med departementschefen, att undantag från tillämpningen av
förevarande lag bör göras för sådant arbete. Skäl hava emellertid icke anförts,
som enligt utskottets åsikt motivera den i departementschefens förslag
gjorda inskränkningen, vilken innefattas däri, att undantaget föreslagits tilllämpligt
allenast beträffande arbetare, som icke är fast anställd i rörelsen
Med hänsyn härtill får utskottet tillstyrka den lydelse av undantaget under
b), som föreslagits i motionerna I: 418 och II: 797.

Beträffande undantaget under a) har utskottet intet att erinra.

I reservationen av sju ledamöter yrkades bifall till propositionen.

Riksdagen godkände utskottets förslag. I

I förevarande proposition yttrar föredragande departementschefen:

Vad angår skötsel och upptagning av rotfrukter mot ackordsersättning
ifrågasätter jag icke någon ändring i gällande lag. Beträffande däremot dikning
och skogsarbete, som utföras på ackord, synas mig skäl icke föreligga
att låta undantaget därutinnan gälla annat arbete än sådant, vilket utföres
av arbetare, som icke är fast anställd i rörelsen. Härutöver har jag, med avvikelse
från 1936 års förslag, funnit även mjölkning mot ackordsersättning
böra undantagas. Till vad jag i denna del i det föregående anfört, vill jag
tillfoga, att det torde vara av betydelse för arbetare, icke minst för statare
och andra fast anställda, vilkas familjemedlemmar åtagit sig sådant arbete,
all -v id behov kunna bistå dem vid dess utförande.

Mot det föreslagna stadgandet framställas anmärkningar i ett flertal motioner.

1 motionerna I: 223 och II: 435 framhålles, att det måste vara särskilt
olämpligt att indraga även ackordsarbete under arbetstidsregleringen. Då
dylikt arbete utfördes på längre avstånd från gården, exempelvis vid skogs -

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

arbete vintertiden, hade arbetsgivaren knappast möjlighet att kontrollera arbetstidens
längd. Den i fjol genomförda lagen syntes motionärerna i här berörda
avseenden innebära en väl avvägd och för båda parter rimlig reglering
av arbetsförhållandena vid jordbruket.

I motionen II: 431 hemställes, att riksdagen måtte besluta, att förevarande
stadgande erhåller följande lydelse:

Skötsel och upptagning av rotfrukter, i den män dessa arbeten utföras mot
ackordsersättning, ävensom diknings- och skogsarbeten, i den mån de mot
sådan ersättning utföras av arbetare, som icke är fast anställd i rörelsen.

Detta förslag överensstämmer med Kungl. Maj:ts förslag med den jämkning,
att orden »mjölkning samt» utelämnats.

Till motivering för den i motionen föreslagna lydelsen anföres bl. a.:

Redan nu förekommer ganska ofta att djurskötare anställas att mot viss
summa ansvara för såväl skötsel av alla djur samt all mjölkning, men i den
mån arbetstiden sålunda överskrider 9V2 timma per dag, sättas sådana överenskommelser
ur kraft genom kollektivavtalet. Det är uppenbart, att, därest
det föreslagna undantaget införes i lagen, någon möjlighet inte föreligger
att genom bestämmelser i kollektivavtalet begränsa lagens verkningar. All
erfarenhet talar i stället för att ett blivande kollektivavtal kommer att avfattas
i enlighet med lagen och sålunda medgiva att mjölkningsarbete ej
inräknas i den ordinarie arbetstiden; därmed torde någon verklig kontroll
över djurskötarnas arbetstid eller något ingripande för att eventuellt nedbringa
densamma vara omöjliggjord.

De svårigheter att i vissa fall reglera djurskötarnas arbetstid, som komma
att uppstå om även mjölkning folie under lagen, anser jag mycket väl
kunna övervinnas genom att arbetsrådet, enligt 5 § 2 mom. i förevarande
förslag, efter prövning medgiver längre arbetstid. Därigenom skapas mera
likartade förhållanden, och bättre möjligheter till kontroll över lagens
tillämpning.

I motionen II: 438, vari yrkas avslag å Kungl. Maj:ts förslag i dess helhet,
hemställes i andra hand bl. a., att riksdagen måtte besluta, att förevarande
stadgande skall erhålla följande lydelse:

b) mjölkning, arbete med skötsel och upptagning av rotfrukter samt diknings-
och skogsarbeten i den mån dessa arbeten utföras mot ackordsersättning; Den

föreslagna lydelsen överensstämmer med gällande lag med den ändring,
att mjölkning upptagits i stadgandet. I motionen anföres bl. a.:

Lantarbetstidslagen gäller ej blott för jordbruk utan jämväl för vissa
skogsbruk, nämligen sådana, som äro att betrakta såsom binäring till jordbruk
av den i lagen förutsatta storleksordningen. Vid dessa skogsbruk finnas
i viss utsträckning fast anställda skogsarbetare. Dessa arbetare sysselsättas
huvudsakligen med ackordsarbete liksom förhållandet är med arbetarna
vid de större skogsbruk, för vilka lantarbetstidslagen icke gäller. Någon
som helst anledning att bedöma de olika skogsarbetarnas förhållanden efter
skilda grunder torde icke finnas. Ett sådant bedömande torde otvivelaktigt
av de utav lagen drabbade arbetarna komma att betraktas som både orättvist
och obilligt. — — —

I motionerna I: 225 och II: 441, vari yrkas avslag å Kungl. Maj:ts förslag i
dess helhet, anföres bl. a.:

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

25

Gentemot den av Kungl. Majit föreslagna bestämmelsen att mjölkning
mot ackordsersättning skall falla utanför lagen finnes intet att i och för sig
erinra.

Däremot synes oss Kungl. Marits förslag, att diknings- och skogsarbeten
mot ackordsersättning, som utföras av fast anställd arbetare, skall föras
under lagen, vara ägnat att ingiva de allvarligaste betänkligheter ur såväl
arbetsgivare- som arbetaresynpunkt.

Först och främst bör därvid ur formell synpunkt den anmärkningen resas
mot stadgandet, att uttrycket »fast anställd» icke utgör någon i praktiken
godkänd term av den klarhet i betydelsen att den utesluter missförstånd.
Förhållandet är tvärtom det omvända. Så länge vi sakna lagstiftning om
arbetsavtalet, är det en olöst fråga, vilka arbetare, som skola anses såsom
fast anställda, och stadgandet kommer därför ofrånkomligen att leda till
tvister och försök att kringgå lagen.---

Vid de jordbruk som drivas i sammanhang med skogsbruk av den mindre
omfattning att lantarbetstidslagen är gällande även för skogen finnas ofta
skogsarbetare anställda under sådana villkor att de måste anses som fast
anställda vilken innebörd detta uttryck än gives.

En stor del av deras arbete utföres regelmässigt mot ackordsersättning,
och den föreslagna lagändringen skulle sålunda komma att ingripa ogynnsamt
i dessa arbetares förhållanden.---Följden av den föreslagna lag ändringen

torde därför bliva att ifrågavarande arbetare varken själva begära
eller vidare komma att erbjudas fast anställning, vilken utveckling måste
betecknas som en direkt försämring för arbetaren.

Slutligen har i motionen II: 439 framhållits rörande ifrågavarande stadgande
bl. a.:

Beträffande diknings- och skogsarbeten är föreslaget, att desamma skola
undantagas från lagens tillämpning i den mån de utföras mot ackordsersättning
av arbetare som icke är fast anställd i rörelsen. Man observerar
här att uttrycket »fast anställd» icke är definierat, och det torde ge upphov
till varierande tolkningar. Menas härmed årsanställd med stat, månadskarl,
eller person anställd över sommaren? Räknas hit person som har bostad,
vedbrand och potatisland? Räknas hit person som hyr bostad på gården
eller dagsverkstorpare som dikar eller hugger ved eller stock mot ackord på
överdagar? Då det knappast låter sig göra att här finna någon lämplig
gräns, och då å andra sidan tidsövervakning av dikning eller skogsarbeten
på ackord varken är lämplig för arbetsgivaren eller tilltalande för arbetaren,
torde detta stadgande böra bibehållas sådant det är i gällande lag. Dessa
arbeten falla för övrigt mer eller mindre under punkten a) och äro redan
därigenom undantagna från lagens tillämpning.

Till belysning av innebörden av undantagsbestämmelserna vill utskottet
återgiva vad chefen för arbetsrådet John Nordin i en år 1936 utgiven kommentar
till lantarbetstidslagen anfört i fråga om s. k. »blandat arbete»:

På sätt redan förut omnämnts kan det uppenbarligen i vissa fall inträffa,
att en och samma arbetare har att utföra dels arbete, som enligt de här ovan
angivna bestämmelserna är undantaget från lagens tillämpning, och dels arbete,
som faller under lagen (s. k. »blandat arbete»), och fråga uppkommer
då, huru lagen rätteligen skall tillämpas beträffande en dylik arbetare.

För belysande av denna fråga må först redogöras för den praxis, som arbetsrådet
vid tillämpningen av den allmänna arbetstidslagen följt i fråga om
arbetare med »blandat arbete». I början av sin verksamhet tillämpade arbetsrådet
i hithörande fall den s. k. huvudsaklighetsprincipen, enligt vilken

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

man för varje arbetare hade att fastställa, vari hans huvudsakliga arbete bestode.
Om arbetaren huvudsakligen utförde sådant arbete, varå lagen ägde
tillämpning, skulle lieia hans arbete — alltså även den del därav, som omfattade
eljest undantaget arbete — anses falla under lagen. Om arbetaren däremot
huvudsakligen utförde arbete, som i lagen angivits såsom undantaget,
skulle hela hans arbete — alltså jämväl den del därav, som principiellt folie
under lagen — anses undantaget från lagens tillämpning. Med anledning
av anmärkningar, som riktades mot denna princip vid 1921 års revision av
den allmänna arbetstidslagen, beslöt arbetsrådet att ändra sin praxis i angivna
hänseende och att i fortsättningen i stället för »huvudsaklighetsprincipen»
följa en annan regel, som skulle kunna betecknas såsom »delprincipen».
Denna regel, som står i överensstämmelse med lagens ordalydelse
men i praktiken stundom leder till mindre tillfredsställande resultat, innebär
att om en arbetare utför dels arbete, som principiellt faller under lagen, och
dels arbete, som i lagen angives såsom undantaget, lagen skall tillämpas å
den förra delen av arbetet men icke å den senare delen därav.

Såsom exempel på arbetsrådets praxis i förevarande avseende må omnämnas
rådets behandling av ärenden rörande den allmänna arbetstidslagens tilllämpning
å körkarlar vid vissa industriella anläggningar, drivna i förening
med skogsbruk eller jordbruk. På sätt tidigare angivits äger den allmänna
arbetstidslagen enligt särskilda bestämmelser i t § icke tillämpning å skogsbruk,
jordbruk eller djurskötsel. I ett flertal beslut, som meddelades under
år 1920, förklarade arbetsi''ådet, att allt det arbete, som utfördes av körkarlar,
vilka huvudsakligen vore sysselsatta med skogskörslor, körslor för jordbrukets
räkning och stallskötsel, på grund av nämnda stadganden vöre undantaget
från lagens tillämpning men att däremot det arbete, som utfördes
av körkarlar, vilka huvudsakligen vore sysselsatta med körning för arbetsgivarens
fabriksdrift, icke till någon del vore undantaget från lagens tilllämpning.
Efter 1921 års lagrevision har arbetsrådet däremot förklarat, att
därest en och samma körkarl har att utföra både körning för fabriksdriften
och arbete med skogskörslor, körslor för jordbrukets räkning och stallskötsel,
lagen äger tillämpning på den del av arbetet, som utgöres av körning för
fabriksdriften, men icke på den del av arbetet, som utgöres av skogskörslor,
körslor för jordbrukets räkning eller stallskötsel.

Lantarbetstidsutredningen har vid behandlingen av frågan örn djurskötselns
undantagande från lantarbetstidslagens tillämpningsområde redogjort
för den av arbetsrådet numera tillämpade »delprincipen» och i följande yttrande
direkt anslutit sig till nämnda princip:

»Då det heter, att arbete, som innefattar djurskötsel, skall undantagas
från lagens tillämpning, så betyder det icke, att undantaget träder i tilllämpning
endast i fråga örn arbete av mera varaktig natur. Även ett
tillfälligt arbete med djurskötsel, utfört av någon, vars arbetstid eljest
regleras av lagen, skall således anses undantaget. Örn således en icke
djurskötare tillfälligtvis eller vid sidan av sitt egentliga arbete tager befattning
med något till djurvården hörande arbete, skall vid lagens tilllämpning
på hans övriga arbetstid ingen hänsyn tagas till den tid, som
åtgått för djurvården.»

Mot detta uttalande framställdes under ärendets fortsatta handläggning
icke någon erinran.

I fråga om innebörden av det i 1 § a) i lantarbetstidslagen stadgade undantaget
för »arbete som ut föres under sådana förhållanden att det ej kan
anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över dess anordnande» får utskottet

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

27

återgiva följande uttalande om motsvarande bestämmelser i allmänna arbetstidslagen,
som chefen för arbetsrådet gjort i sin förut omnämnda kommentar
till sistnämnda lag:

Tillämpning av ifrågavarande undantagsbestämmelse har i åtskilliga fall
ifrågasatts beträffande s. k. resemontörer, vilkas arbete givetvis i regel icke
kan stå under arbetsgivarens direkta kontroll. Arbetsrådet har emellertid
endast i enstaka fall funnit bestämmelsen vara tillämplig å dylika arbetare.
Anmärkas må dock, att arbetsrådet beträffande resemontörer med stöd av
5 § 1 mom. av lagen medgivit undantag från bestämmelserna i lagens 4 §.

Till arbete, som enligt nu ifrågavarande bestämmelser är undantaget från
lagens tillämpning, hava vidare hänförts vissa husbyggnadsarbeten på landsbygden,
vilka av vederbörande byggmästare mot bestämd ersättning överlämnats
till på respektive platser boende snickare och målare samt utförts av
dessa i mån av tid.

Beträffande stenhuggeriarbete har arbetsrådet meddelat åtskilliga beslut,
och har däri bland annat förklarat arbetet i de s. k. storbrotten vara underkastat
lagens bestämmelser, medan arbetet i »småbrotten» allt efter omständigheterna
i de olika fallen än ansetts undantaget från lagens tillämpning
på grund av bestämmelsen i 1 § a och än hänförligt lill sådant arbete, varå
lagen skall tillämpas.

Utskottet har jämväl på denna punkt ansett sig kunna ansluta sig till Utskottet.
Kungl. Maj:ts förslag.

Beträffande mjölkning mot ackordsersättning vill utskottet erinra om
departementschefens uttalande, att det torde vara av betydelse för arbetare,
vilkas familjemedlemmar åtagit sig sådant arbete, att vid behov kunna bistå
dem vid utförandet av detsamma. I motionen 11:431 har framhållits, att
ifrågavarande stadgande möjliggör, att en djurskötare användes till djurskötsel
under hela den i lag föreskrivna tiden samt därutöver till arbete med
mjölkning mot ackordsersättning under en betydande tidrymd. Utskottet,
som anser, att de i motionen uttalade farhågorna äro överdrivna, vill erinra
örn att någon skyldighet för djurskötare att åtaga sig arbete, vilket oskäligt
inkräktar på den fritid, som denna lagstiftning avser att tillförsäkra honom,
för övrigt icke föreligger.

Vad särskilt angår diknings- och skogsarbeten avser förevarande stadgande
att göra undantag för sådant arbete allenast i den mån detsamma mot
ackordsersättning utföres av arbetare, som icke är fast anställd i rörelsen. I
vissa motioner har framhållits såsom en brist, att begreppet »fast anställd»
icke blivit fixerat. Med hänsyn till anställningsförhållandenas skiftande natur
stöter det givetvis på svårigheter att på ett tillfredsställande sätt i lagen
definiera nämnda begrepp. Man torde emellertid kunna förvänta, att en
praxis rörande begreppets innebörd snart torde komma att utveckla sig inom
arbetsrådet. Utskottet vill i detta sammanhang erinra, att det enligt
3 § i lagen åligger arbetsrådet att på begäran av bland annat den, vars rätt
därav beröres, avgöra, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant, varå
lagen äger tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen
räkna såsom arbetare.

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

Sådana arbeten, som avses i stadgandet under b), torde i åtskilliga fall
vara undantagna från lagens tillämpning redan på grund av det under a)
meddelade undantaget för arbete, som utföres under sådana förhållanden,
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över dess anordnande.
I det föregående har lämnats en kortfattad redogörelse för den praxis,
som utbildat sig inom arbetsrådet, när det gällt tolkningen av motsvarande
bestämmelse i allmänna arbetstidslagen. Utan att vilja närmare uttala sig
örn de grunder, som böra vara vägledande vid tolkningen av undantaget under
a) i förevarande paragraf av lantarbetstidslagen, anser sig utskottet emellertid
böra framhålla, att vid tillämpningen av stadgandet synnerlig uppmärksamhet
måste ägnas de säregna förhållandena inom jordbruket och
dess binäringar.

I anslutning till vad nu sagts vill utskottet såsom sin mening uttala, att
någon tids erfarenhet av tillämpningen av stadgandena under a) och b) i
förevarande paragraf bör avvaktas. Skulle utvecklingen visa, att dessa stadgandens
avfattning vid tillämpningen föranleda olägenheter av sådan beskaffenhet,
att en omprövning av bestämmelserna framstår såsom nödvändig,
bör en dylik omprövning givetvis komma till stånd.

2 §■

I fråga om 2 § i gällande lantarbetstidslag, i vilket stadgande ändring ej
föreslås i förevarande proposition, ha erinringar framställts i motionerna
II: 438 och II: 440.

Bestämmelsen är av följande lydelse:

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem av
arbetsgivarens familj; samt ej heller

lantbruksinspektor eller annan befattningshavare i överordnad ställning,

bokhållare eller annat kontorsbiträde.

I fråga om överordnade befattningshavare föreslogo de sakkunniga, att
som arbetare ej skall räknas »lantbruksinspektor eller annan befattningshavare
med uppgift att leda och fördela arbetet». I

I yttrandena över sakkunnigförslaget har socialstyrelsen i stället för uttrycket
»befattningshavare med uppgift att leda och fördela arbetet» förordat
allmänna arbetstidslagens formulering »befattningshavare i överordnad
ställning». Sistnämnda uttryck hade av arbetsrådet i enlighet med arbetstidskommitténs
motivering tolkats så, att från lagens tillämpning uteslutits
endast sådana överordnade befattningshavare, som icke alls eller endast undantagsvis
deltoge i arbetet.

Jämväl arbetsrådet har förordat allmänna arbetstidslagens formulering,
vilken enligt rådets mening bättre återgåve vad som enligt de sakkunnigas
motivering åsyftats med bestämmelsen.

Landsorganisationen och lantarbetareförbundet hava uttalat, att formuleringen
»befattningshavare med uppgift att leda och fördela arbetet» vore

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

29

alltför vid och obestämd. Med »uppgift» borde här icke förstås ett endast
tillfälligt uppdrag utan en anställning såsom arbetsledare. I stället har föreslagits
formuleringen »befattningshavare, som är anställd att såsom arbetsgivarens
ställföreträdare leda och fördela arbete, vilket utföres av honom
underställd personal, och i vilket han icke annat än tillfälligtvis själv deltager».
Befattningshavare, som regelbundet deltager i arbetet, borde däremot
icke undantagas från lagens tillämpning, ehuru så skett i enstaka fall
i arbetsrådets praxis.

I propositionen 230/1936 anförde föredragande departementschefen:

Med hänsyn till vad i yttrandena anförts har stadgandet i departementsförslaget
jämkats till närmare överensstämmelse med allmänna arbetstidslagen.
Härigenom synas i huvudsak de synpunkter hava blivit beaktade, som
av landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet anförts på frågan
örn undantaget för överordnad personal.

I motionen II: 798/1936 av herr Magnusson i Skövde hemställdes, att utskottet
måtte i sin motivering tydligt angiva, att från lagens tillämpning äro
undantagna förmän (trädgårdsmästare).

Till stöd för denna hemställan anfördes, bland annat:

Enligt § 2 undantages från lagens tillämpning befattningshavare i överordnad
ställning. Beträffande i handelsträdgårdar anställda förmän (trädgårdsmästare)
torde det emellertid vara nödvändigt, att i motiveringen (om
ej i lagtexten) preciseras att den omständigheten att denne deltager i arbete
ej för honom in under lagens bestämmelser. Han har obestridligen uppgiften
att leda och fördela arbetet, men detta är av den art, att han bland
annat som instruktör nödgas själv deltaga, varjämte han som försäljare ofta
måste på övertid utföra försäljningsarbete.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande nr 52/1936:

Förevarande paragraf i propositionens lagförslag överensstämmer nära
med motsvarande stadgande i allmänna arbetstidslagen. Utskottet har icke
funnit anledning till erinran mot förslaget i denna del.

Med anledning av yrkandet i motionen II: 798 att det tydligt måtte uttalas,
att förmän (trädgårdsmästare) skola vara undantagna från lagens tillämpning,
vill utskottet framhålla, att det liksom beträffande allmänna arbetstidslagen
enligt utskottets mening måste anförtros åt arbetsrådet att träffa
avgörande, huruvida en person på grund av bestämmelserna i paragrafen
skall anses såsom arbetare eller icke. Arbetsrådet kommer därvid att pröva,
huruvida den person, varom fråga är, verkligen har till sin huvudsakliga
uppgift att leda arbetet, oavsett om han i någon utsträckning själv deltager
i arbetet.

Riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning. I

I motionen II: 438 föreslås nu, att stadgandet skall erhålla följande lydelse
(de kursiverade delarna ange olikheter i förhållande till gällande lag):

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem avarbetsgivarens
familj, samt ej heller

lantbruksinspektor, rättare eller annan befattningshavare i överordnad
ställning, som Ilar att leda och fördela arbetet, övervaka dess utförande eller
bokföra detsamma,

bokhållare eller annat kontorsbiträde.

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

I motionen, vari erinras om bl. a. andra lagutskottets uttalande vid 1936
års riksdag, anför motionären:

Jag hyser den meningen, att den föreslagna utökningen av lagen till ett
stort antal medelstora och mindre .jordbruk delvis undanrycker grunden för
utskottets ställningstagande. Vid de många mindre egendomar, som lagen
nu är avsedd att även omfatta, finnas nämligen mera sällan anställda egentliga
lantbruksinspektorer, utan arbetets ledning och fördelning ombesörjes
där otta av s. k. rättare, vilka på grund av arbetarantalets ringa omfattning
givetvis icke kunna vara helt eller ens i övervägande mån sysselsatta med
enbart arbetsledningen utan därjämte själva deltaga i arbetet.

Att sådana arbetsledare skulle lagligen förhindras att arbeta mer än de i
lagen angivna timmarna per dag och vecka, synes mig innebära att de delvis
betagas möjligheten att utföra sina åligganden såsom förmän. En rättare,
som själv deltager i arbetet, skulle nämligen, om han icke undantoges från
de lagliga arbetstidsreglernas tillämpning, hindras från att på annan tid än
den för övriga arbetare gällande arbetsdagen föra dagsverksjournaler och
lönelistor, anteckna uttagen övertid samt framför allt att öva tillsyn över
kvälls- och morgonarbete i stall och ladugård, vilket allt i allmänhet måste
ske på annan tid än den, under vilken utearbetet pågår. Det bör också beaktas,
att det journalförings- och övervakningsarbete, som tillkommer en
rättare, icke är att hänföra till sådant grovarbete, som lagen avser att reglera.
Det är heller icke oväsentligt, att i den lön, som tillkommer en rättare, innefattas
ersättning för hans arbete som förman, d. v. s. för arbete som till viss
del måste utföras på annan tid än den för vanliga arbetare gällande tiden.
Arten ay anställningen och avlöningsformen bör därför vara avgörande för
orn en rättare bör föras under lagens regler eller ej.

Lndantaget i fråga synes därför böra utformas på sådant sätt att därunder
inbegripas arbetsledare, även örn dessa i viss utsträckning deltaga i av dem
fördelat arbete.

I motionen II: 440 hemställes, att ifrågavarande bestämmelse skall på det
sätt ändras, att ordet »trädgårdsförman» inskjutes efter ordet »lantbruksinspektor».

Beträffande den tolkning arbetsrådet givit åt motsvarande bestämmelse i
2 § av allmänna arbetstidslagen — enligt vilken såsom arbetare ej räknas
»verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning» — har i
den förut omnämnda kommentaren till 8-timmarslagen anförts, bland annat:

Till befattningshavare i överordnad ställning hava av arbetsrådet hänförts
föreståndare, verkmästare och förmän inom olika verksamhetsområden, allt
under förutsättning att de icke eller endast undantagsvis deltaga i det av dem
ledda arbetet. I enstaka fall hava hit även räknats befattningshavare, vilka
på ett mera regelbundet sätt deltagit i arbetet men vilkas huvudsakliga uppgift
varit att leda arbetet för ett större antal arbetare. Såsom exempel må
nämnas vissa verkstadsföreståndare hos en större skrädderifirma, vilka under
sammanlagt omkring en tredjedel av sin arbetstid utförde sömnadsarbete i
likhet med övriga arbetare å firmans verkstäder men i övrigt verkställde inriktning
samt ombesörjde inköp av material och dylikt.

Däremot har arbetsrådet i ett stort antal fall förklarat, att vissa befattningshavare,
vilka uppgivits intaga en överordnad ställning, äro att enligt lagen
räkna såsom arbetare. I de flesta hithörande fall hava framställningarna
avsett förmän (maskinmästare, förste maskinister, övermontörer m. fl.), som
regelbundet deltaga i arbetet, eller tillskärare hos mindre skrädderifirmor,
vilka under större delen av veckan utföra sömnadsarbete i likhet med övriga
arbetare.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48. 31

I det år 1936 träffade riksavtalet vid jordbruket återfinnes följande förmansdefinition: Med

förman förstås här den, som är anställd att såsom arbetsgivarens ställföreträdare
leda, fördela och kontrollera arbete, vilket ntföres av honom underställd
personal och i vilket han icke annat än tillfälligtvis själv deltager.

1 lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt definieras
»arbetsledare» i samma ordalag som förman i det nyssnämnda riksavtalet.

2 § lantarbetstidslagen överensstämmer i stort sett med motsvarande stadgande
i allmänna arbetstidslagen. Såsom framgår av den av utskottet lämnade
redogörelsen har ifrågavarande bestämmelse ägnats stor uppmärksamhet
under den behandling, som föregått lagens utfärdande. Utskottet finner
ej tillräckliga skäl föreligga att frångå den avfattning, som stadgandet äger
och varom statsmakternas vid lagens tillkomst voro ense.

Beträffande det i motionen II: 440 framställda yrkandet om sådan ändring
! 2 §, att därav klart framgår, att trädgårdsförman är undantagen från lagens
bestämmelser, får utskottet erinra, att detta spörsmål blev föremål för
prövning vid 1936 års riksdag i anledning av en i ämnet väckt motion. Andra
lagutskottet framhöll i anledning av motionen, att det liksom beträffande
allmänna arbetstidslagen måste anförtros åt arbetsrådet att träffa avgörande,
huruvida en person på grund av bestämmelserna i paragrafen skulle anses
såsom arbetare eller icke, samt att arbetsrådet därvid bomme att pröva,
huruvida den person, varom fråga vore, verkligen hade till sin huvudsakliga
uppgift att leda arbetet, oavsett om han i någon utsträckning själv deltoge
i detsamma. Enligt utskottets mening föreligger ej anledning att nu frångå
den uppfattning, varåt utskottet då gav uttryck och mot vilken riksdagen
ej gjorde erinran.

I motionen II: 438 har framhållits, att arbetets ledning och fördelning
samt övervakningen av dess utförande ävensom erforderlig journalföring
vid åtskilliga medelstora och mindre jordbruk ombesörjas av rättare eiler
med dem jämställda befattningshavare, vilka deltaga i arbetet i sådan utsträckning,
att de på grund av den nu gällande avfattningen av ifrågavarande
paragraf icke äro undantagna från lagens tillämpning.

De svårigheter, som möjligen i vissa fall kunna uppstå vid tillämpningen
av lantarbetstidslagen för sådana arbetstagare, varom här är fråga, böra enligt
utskottets uppfattning icke föranleda en utvidgning av undantagsbestämmelsen
i 2 §. Redan i gällande lag finnas vissa stadganden, som äro ägnade att
i avsevärd utsträckning tillgodose de i motionerna II: 438 och II: 440 framförda
synpunkterna. Utskottet syftar närmast på bestämmelsen i 7 § 1 mom. Örn
det för driftens ohindrade gång nödvändigtvis erfordras, att förberedelse- eller
avslutningsarbeten utföras före eller efter den allmänna arbetstiden, får enligt
detta lagrum nödigt antal arbetare användas därtill å övertid under högst
sju timmar i veckan. Utskottet förmenar, att exempelvis journalföring och
till arbetsledning hörande tillsyningsarbeten före och efter det egentliga arbetet
kunna räknas till sådant arbete, varå berörda stadgande är tillämpligt.

Utskottet.

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

Utskottet.

Såsom närmare framgår av utskottets uttalanden under 4 och 7 §§ föreslår
utskottet sådan ändring av 2 mom. i sistnämnda paragraf, att antalet tillåtna
övertidstimmar under den i lagrummet angivna tidrymden av tolv månader i
följd ökas med 80 till 260. Även härigenom torde de i motionerna framförda
synpunkterna i viss utsträckning hava blivit beaktade. I övrigt vill utskottet
här liksom vid behandlingen av 1 § erinra om att arbetsrådet äger avgöra,
huruvida visst arbete är att hänföra till sådant, varå lagen äger tillämpning,
varvid förut nämnda svårigheter säkerligen komma att beaktas.

Utskottet vill slutligen framhålla, att därest synnerliga skäl föreligga att
utsträcka arbetstiden för de i motionerna närmast åsyftade arbetstagarna,
torde arbetsrådet på grund av 5 § icke vägra att lämna medgivande
därtill.

3 §•

I första stycket av lagens 3 § stadgas, att det åligger arbetsrådet att på
begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars rätt
därav beröres, avgöra, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant, varå
lagen äger tillämpning, huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen räkna
såsom arbetare eller huruvida arbetare, som sysselsättes med djurskötsel,
skall, jämlikt vad i 1 § första stycket under 1) stadgas, inräknas i det antal
arbetare, som där sägs.

Föredragande departementschefen anför:

Enligt det lagförslag, som nu framlägges, skall djurskötsel inbegripas under
lagens tillämpning. I konsekvens härmed har i förslaget icke upptagits
den av gällande lags motsatta ståndpunkt därutinnan föranledda bestämmelsen,
att arbetsrådet skall hava att avgöra, örn vid bestämmandet av antalet
i en rörelse sysselsatta arbetare djurskötare skall inräknas däri.

Utskottet har intet att erinra mot förevarande stadgande.

4 §•

I 1 mom. av denna paragraf, vilken jämte 5 § handlar om ordinarie arbetstid,
stadgas, att arbetsgivare icke får använda arbetare i arbete, som avses
i 1 § under 1) [jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas
såsom självständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk eller sådan
dess binäring som nyss nämnts], under längre tid, raster oräknade,
än 10 timmar för dygn samt vissa timmar för vecka, som framgår av
följande tabell. Till jämförelse angivas motsvarande siffror ur propositio -

nen nr 230/1936.

_ , Timmar per vecka

Örn veckans forsta söckendag infaller i ,agen pr0£ nr 230/1936

januari, februari, december............................. 46 41

mars, oktober, november............................... 51 46

april—september....................................... 56 54

Beträffande högst tolv veckor under tiden april—september får veckoarbetstiden
enligt lagen dock utsträckas till 58 timmar.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

33

Enligt 2 mom. i 4 § får arbetsgivare icke använda arbetare till arbete, som
avses i 1 § under 2) [trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag]
under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar samt för två veckor
i följd 106 timmar eller ock vad angår veckor, vilkas första söckendag
infaller under tiden april—september, 112 timmar, därest arbetstiden under
året i övrigt begränsas till högst 100 timmar för två veckor i följd.

De sakkunnigas majoritet (herrar Jeppsson, Löfvander och Carell) föreslog
en arbetstidsreglering, enligt vilken den ordinarie arbetstiden, raster ej inräknade,
för olika tidsperioder begränsades till visst antal timmar, nämligen för
en vecka 46—59 timmar för olika arbetsområden och årstider samt för ett
dygn 10 timmar. Därjämte föreslogs ett årsmaximum av 2,600 timmar. Veckoarbetstidens
anknytning till årstider föreslogs så anordnad, att arbetstiden
beträffande jordbruk med binäringar och byggnadsarbete skulle utgöra för
vecka, vars första söckendag infölle i december—februari 46 timmar, i mars,
oktober eller november 51 timmar samt i april—september 56 timmar eller
under högst tolv veckor, då så erfordrades för sådd med tillhörande för- och
efterbrukning eller för bärgning av hö eller mogen spannmålsgröda, 59 timmar.
Veckoarbetstiden för trädgårdsskötseln föreslogs alternativt till antingen
53 timmar under hela året eller 50 timmar för oktober—mars och 56 timmar
för april—-september.

Vid utformningen av reglerna om veckoarbetstidens längd hade de sakkunnigas
majoritet haft såsom särskilt ögonmärke, att förutsättningar borde skapas
för förkortad arbetstid på lördagar. Då lagförslaget överhuvud taget icke
innehölle bestämmelser om arbetstidens förläggning under dygnet, hade de
sakkunniga icke ansett sig böra lösa frågan om arbetstidens förkortning genom
föreskrift om att arbetstiden på lördagar skulle vara avslutad ett visst
klockslag. I stället hade veckoarbetstiderna avvägts så, att en i praktiken
lämplig uppdelning av veckoarbetstiden borde leda till en lördagsarbetstid ej
överstigande 6 timmar. Majoritetsförslagets veckoarbetstider inom jordbruk
och byggnadsarbete å 46, 51 och 56 timmar vore avsedda att uttagas med respektive
8, 9 och 10 timmar å en var av veckans fem första söckendagar samt
6 timmar på lördagen. Under veckor med 59 timmar måste dock med hänsyn
till bestämmelsen om dygnsmaximum 9 timmar uttagas på lördagen.

Vad angår veckoarbetstiderna för den självständigt bedrivna trädgårdsskötseln
framhöllo de sakkunniga, att dessa i det närmaste motsvarade medeltalet
av de olika veckoarbetstiderna för jordbruk och byggnadsarbete. Skillnaden
mellan arbetstidsregleringen för nämnda olika arbetsområden inskränkte
sig sålunda till en längre gående differentiering inom jordbruk och byggnadsarbete
med hänsyn till jordbrukets större beroende av årstid och väderlek.
Enär beroendet av dessa faktorer även inom trädgårdsskötseln kunde
vara stort, hade för denna näring föreslagits cn alternativ regel med längre
arbetstid under sommarhalvåret och kortare under vinterhalvåret.

I reservation (av herrar Andersson och Johansson) föreslogs, att arbetstiden
för vecka enligt samma uppdelning på årstider som i majoritetsförslaget

Bihang till riksdagens protokoll 1937 9 sami. 2 avd. Nr 48.

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

skulle utgöra 41, 46 och 54 timmar inom jordbruk och byggnadsarbete
samt inom trädgårdsskötsel alternativt 48 timmar hela året eller 43 å 53
timmar under respektive vinter- och sommarhalvåret. Särskild a^betstidsreglering
föreslogs för arbetare, som vore anställda uteslutande som kreatursskötare,
nämligen 56 timmar för vecka och 8 timmar för dygn (2,640 timmar
för år).

Reservanterna förklarade, att med de av dem föreslagna veckoarbetstiderna
för egentliga jordbruksarbetare å 41, 46 och 54 timmar dygnsarbetstiden icke
i något fall borde behöva överstiga 9 Va timmar och på lördagar kunde utgöra
6 timmar under vinterhalvåret och 6 1/2 timmar under sommarhalvåret. Denna
indelning komme dessutom att medföra, att arbetet varje dag, även under
sommarhalvåret, kunde avslutas senast kl. 18.

För yttrandena över de sakkunnigas förslag redogöres å sid. 46—48 i propositionen
nr 94.

I propositionen nr 23011936 anförde föredragande departementschefen örn
arbetstiden för det egentliga jordbruksarbetet, bland annat (sid. 89):

Vad angår arbetstidsminskningens omfattning har —- --för mig en hu vudsynpunkt

på det föreliggande förslaget varit önskemålet att så långt möjligt
ernå likställighet i arbetstidshänseende mellan jordbrukets och industriens
arbetare. Ur denna synpunkt har jag ansett mig böra i princip tillstyrka
reservanternas förslag vad angår maximitidernas utmätande. Då vad reservanterna
föreslagit beträffande fastställandet av veckoarbetstider genomsnittligt
i stort sett motsvarar regleringen enligt allmänna arbetstidslagen och då
samma veckoarbetstiders inbördes avvägning i huvudsak synes vara lämplig,
hava reservationens veckoarbetstider för jordbruk, dess binäringar och byggnadsarbete
upptagits i departementsförslaget. I den mån en sådan med årstiderna
växlande arbetstid i särskilda fall icke erfordras inom vissa binäringar
till jordbruk eller för byggnadsarbete, som faller under denna lag, torde härav
påkallade avvikelser böra medgivas genom dispens av arbetsrådet.

Beträffande arbetstidsregleringen för trädgårdsskötsel biträdde departementschefen
anordningen med tvåveckorsperioder. Med utgångspunkt från
reservanternas veckoarbetstider upptogs i departementsförslaget en begränsning
av arbetstiden för tvåveckorsperioder till 96 timmar, alternativt 86 timmar
under vinterhalvåret och 106 timmar under sommarhalvåret.

I fråga om arbetstidsreglering för djurskötsel framhöll departementschefen
bland annat (sid. 90):

Vid övervägande av å ena sidan behovet av en längre genomsnittsarbetstid
för djurskötseln än för annat jordbruksarbete och å andra sidan betydelsen
av en utjämning av skillnaden i arbetsförhållanden mellan nu ifrågavarande
och övriga arbetargrupper inom jordbruket har jag ansett mig kunna förorda
en arbetstid för djurskötare å 108 timmar för en tid av två veckor, vilken

arbetstid---för övrigt överensstämmer med den av mig för övriga

jordbruksarbetare föreslagna arbetstiden under sommarhalvåret. Vad angår
djurskötares arbetstid för dygn, torde med hänsyn till under utredningen yppade
svårigheter att nedbringa densamma begränsningen därvidlag icke sättas
lägre än till 9 timmar.

35

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

Departementschefen uttalade vid remissen till lagrådet örn 4 § bl. a.:

Om en arbetare tillfälligtvis användes uteslutande till djurskötsel, skulle
uppenbarligen svårigheter uppkomma, örn hans arbetstid för vecka respektive
tidrymd av två veckor därvid icke finge utsträckas så att den motsvarade
den för kreaturskötare fastställda. Användes en kreatursskötare tillfälligtvis
till annat arbete, bör av samma skäl bans dygnsarbetstid kunna utsträckas
till den för egentliga jordbruksarbetare medgivna, 10 timmar, medan
å andra sidan, om det tillfälliga arbetet varar en vecka eller därutöver den
under vissa årstider kortare veckoarbetstiden för denna grupp bör komma
honom till godo.

4 § i det till lagrådet remitterade förslaget hade följande lydelse:

1 morn. I arbete varå denna lag äger tillämpning må arbetsgivare icke av arbetare uttaga
längre ordinarie arbetstid, raster oräknade, än nedan i 2 och 3 mom. stadgas, där
ej annat medgives enligt 5 §.

2 mom. I arbete som avses i 1 § under 1) vare för arbetare, som icke i regel användes
uteslutande till djurskötsel, den ordinarie arbetstiden för dygn 10 limmar samt för vecka,

om första söckendagen i veckan infaller i januari, februari eller december, 41 timmar,

örn första söckendagen i veckan infaller i mars, oktober eller november, 46 timmar och

örn första söckendagen i veckan infaller under tiden april—september, 54 timmar.

Användes arbetare tillfälligtvis uteslutande till djurskötsel, må därvid arbetstiden utsträckas
till 54 timmar för vecka och 108 timmar för två veckor i följd.

För arbetare som i regel användes uteslutande tilt djurskötsel vare den ordinarie arbetstiden
för dygn 9 timmar samt för två veckor i följd 108 timmar. Användes sådan
arbetare tillfälligtvis till annat arbete, gälle därvid den arbetstid som i första stycket sägs.

3 mom. I arbete som avses i 1 § under 2) vare den ordinarie arbetstiden för dygn
10 timmar samt för två veckor i följd 96 timmar eller ock vad avser veckor, vilkas första
söckendag infaller under tiden april—september, 106 timmar, därest ordinarie arbetstiden
under året i övrigt begränsas till högst 86 timmar för två veckor i följd.

Lagrådet anförde, att 1 mom. i 4 §, vilket moment närmast hade karaktär
av ett inledande stadgande till de båda följande momenten, kunde uteslutas
och dessa senare med fördel avfattas i närmare överensstämmelse med motsvarande
regler i den allmänna arbetstidslagen. I anslutning därtill syntes
böra övervägas, huruvida icke bestämmelserna örn särskild reglering av arbetstiden
för djurskötare skulle kunna omarbetas till vinnande av större
lättfattlighet och klarhet.

Vid anmälan av lagrådets utlåtande i statsrådet framhöll departementschefen,
bland annat:

Med anledning av vad lagrådet anfört har 1 mom. i 4 § uteslutits samt
paragrafen jämväl i övrigt undergått omredigering, därvid regeln örn djurskötare
givits sådant innehåll alt densamma omfattar samtliga de fall när en
arbetare användes uteslutande till djurskötsel som regleras i lagen. Arbetstiden
har härvid angivits icke få överstiga för dygn 9 timmar samt för två veckor
i följd 108 timmar. Skulle t. ex. en vanlig lantarbetare tillfälligtvis användas
uteslutande till djurskötsel kortare tid än två veckor, torde det utan
att särskilda bestämmelser härom meddelas framgå att veckoarbetstiden i sådant
fall icke må överstiga hälften av den för två veckor föreskrivna, d. v. s.
54 timmar. Även i ett dylikt fall får enligt förslaget dygnsarbetstiden icke
överstiga 9 timmar.

I motionerna I: 418 och II: 797 yrkades, bland annat, ändring i propositionens
lagförslag i fråga om arbetstidssummorna per vecka till överensstäm -

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

melse med sakkunnigmajoritetens förslag, d. v. s. respektive 46, 51 och 56
timmar. Med hänsyn till behovet av längre arbetstid särskilt under tiden
för sådd och skörd föreslogs rätt för arbetsgivaren att under tolv veckor under
tiden april—september förlänga den ordinarie veckoarbetstiden med högst
2 timmar eller således till 58 timmar. Det förslag till 4 §, som framlades i
motionerna, upptog — med hänsyn till att djurskötsel enligt motionärernas
mening icke borde underkastas lagens tillämpning — icke bestämmelser om
arbetstid för djurskötare.

Vidkommande trädgårdsskötsel förordades sakkunnigmajoritetens förslag,
anpassat efter tvåveckorsperioder, d. v. s. 106 timmar för två veckor i följd
eller ock vad anginge veckor, vilkas första söckendag infölle under tiden
april—september, 112 timmar, därest arbetstiden under året i övrigt begränsades
till högst 100 timmar för två veckor i följd.

Andra lagutskottet yttrade (sid. 32):

I fråga om principerna för den den tekniska anordningen av en arbetstidsreglering
för jordbruk och trädgårdsskötsel tillstyrker utskottet det förslag,
som framlagts i propositionen. Beträffande arbetstidens längd har utskottet,
på sätt ovan anförts, givit sin anslutning till de förslag, som föreligga i motionerna
1:418 och 11:797. Veckoarbetstiden föreslås sålunda beträffande
jordbruk, dess binäringar och byggnadsarbete till respektive 46, 51 och 56
timmar under de olika tidsperioderna samt i fråga örn trädgårdsskötsel till
106 timmar för två veckor i följd eller ock vad angår veckor, vilkas första
söckendag infaller under tiden april—september, 112 timmar, därest arbetstiden
under året i övrigt begränsas till högst 100 timmar för två veckor i
följd. Dygnsarbetstiden föreslås liksom i propositionens förslag till högst 10
timmar.

Med hänsyn till det obestridliga behovet av längre arbetstid särskilt under
tiden för sådd och skörd föreslår utskottet, i enlighet med yrkanden i motionerna
1:418 och 11:797, rätt för arbetsgivaren att under högst tolv veckor
under tiden april—september utsträcka den ordinarie veckoarbetstiden med
2 timmar eller således till 58 timmar.

Då utskottet avstyrkt, att djurskötsel inbegripes under lagen, följer härav,
att de bestämmelser om arbetstid beträffande djurskötsel, som intagits i propositionen,
böra utgå ur lagen.

I reservation av sju ledamöter yrkades bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Riksdagen biföll utskottets hemställan. I

I förevarande proposition anför föredragande departementschefen:

Vid bestämmandet av arbetstidens längd har jag, som förut nämnts, sökt
uppnå likställighet mellan arbetarna inom industrien, å ena sidan, samt jordbruket
och därmed jämställda arbetsområden, å andra sidan. Denna likställighet
torde kunna åvägabringas på det sätt, att jordbruks- och trädgårdsarbetarna
som regel erhålla en arbetstid av i genomsnitt 8 timmar. För djurskötare
finner jag mig dock — med hänsyn till behovet av en längre genomsnittsarbetstid
för djurskötseln än för annat jordbruksarbete — böra föreslå
en längsta arbetstid om 108 timmar för en tid av två veckor. I fråga om detaljbestämmelserna
kan jag inskränka mig till en hänvisning till vad jag
därom anfört i propositionen nr 230 till 1936 års riksdag. Viss formell jämkning
har emellertid företagits beträffande 1 mom.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

37

I propositionen har å sid. 6—8 lämnats en redogörelse för gällande avtalsförhållanden
för lantarbetare, till vilken redogörelse utskottet får hänvisa.

I motionerna göras åtskilliga anmärkningar mot den föreslagna ändringen.

I motionerna I: 223 och II: 435, vari yrkas avslag å Kungl. Maj:ts förslag,
anföres bl. a., att den i propositionen föreslagna ytterligare begränsningen av
veckoarbetstiden förefaller vara motiverad mera som ett hävdande av principen
örn åtta timmars arbetsdag än av ett verkligt praktiskt behov. Så skiftande
som arbetsförhållandena vore vid jordbruket, nied nödtvungna avbrott
för ogynnsam väderlek och dylikt, vore intensiteten och pressningen av
arbetstakten en helt annan än vid industrien.

I motionerna I: 225 och II: 441, vari jämväl avslagsyrkande framställes,
yttras bl. a.:

De av Kungl. Maj:t föreslagna veckoarbetstiderna synas för övrigt icke ha
beräknats med hänsyn å ena sidan till att jämnt antal timmar eller ens jämnt
antal halvtimmar skall kunna uttagas under måndag t. o. m. fredag samt å
andra sidan till att lördagsarbetstiden enligt gällande kollektivavtal icke må
överstiga 6 timmar. Om lördagsarbetstiden under sommarhalvårets veckor
fastställes till nämnda antal 6 timmar, kommer nämligen dagsarbetstiden under
veckans övriga söckendagar att utgöra 9 timmar och 36 minuter. Detta
förhållande visar i huru ringa mån Kungl. Maj:t synes lia genomtänkt förslagets
praktiska konsekvenser. Naturligtvis kan arbetstiden förlängas med
9 timmar till en var av veckans söckendagar, alltså tillhopa 54 timmar, men
detta innebär att lördagsarbetstiden icke förkortas. Vi vilja dock betona betydelsen
av en kortare arbetstid på lördagen, önskligt är därför att arbetstiden
ordnas så att sommartid 10 timmar per dag kan uttagas under måndag
—fredag och 6 timmar på lördag, därest icke särskilda förhållanden annat
påkalla.

Svårigheterna att genomföra den föreslagna minskningen av arbetstiden
för egentligt jordbruksarbete äro sålunda stora. Ännu allvarligare äro dock
de svårigheter som komma att möta vid ett försök att genomföra Kungl.
Maj.ts förslag om laglig begränsning även av kreatursskötarnas arbetstid.
Det torde kunna ifrågasättas om det med hänsyn till de tekniska möjligheterna
alls är genomförbart, när det gäller de mindre jordbruken.

I motionen II: 438, vari i första hand yrkas avslag å Kungl. Maj:ts förslag,
hemställes i andra hand, att 1 mom. i ifrågavarande paragraf måtte erhålla
den lydelse, som återgivits ovan å sid. 2. Det av motionären föreslagna momentet
överensstämmer helt med gällande lag med tillägg av två bestämmelser.
Enligt den ena skall arbetstiden påbörjas och avslutas på den arbetsplats,
som arbetsgivaren generellt eller för varje särskilt fall anvisat arbetaren.
Enligt den andra bestämmelsen, som motsvarar sista stycket i 4 §
1 mom. i Kungl. Maj:ts förslag, skall beträffande arbetare, som användes uteslutande
till djurskötsel, i stället för vad i momentet förut sagts gälla, att
arbetstiden icke må överstiga för dygn 10 timmar samt för 13 dggn i följd
108 timmar.

I motionen har till stöd för dessa ändringsförslag andragits bl. a.:

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

Medan man vid fabriksdriften kan tillgodogöra sig så gott som 100 % effektiv
arbetstid av nettoarbetstiden, uppgår, enligt utförda undersökningar,
jordbrukets motsvarande siffra ej ens till 70 %>. — •—--------

Jordbruket kommer alltså vid en genomsnittlig arbetstid av 8 timmar per
dag att med hänsyn till arbetstiden belastas med inemot 30 % hårdare än
industrien. Det synes därför böra vara ur rättvise- och skälighetssynpunkt
högst angeläget för envar av riksdagens ledamöter att, oavsett politisk uppfattning
och just med hänsyn till kravet på jämställdhet de olika näringarna
och deras arbetare emellan, medverka till att den likställighet, som man avser
att åvägabringa, ej blott blir formell utan framför allt reell.

Jag syftar närmast på det förhållandet, att industriarbetarna få på sin egen
lid begiva sig till arbetsplatsen, medan gällande lantarbetstidslag ej utsäger,
om jordbruksarbetarna, vilka vanligen bo på den egendom, där de arbeta,
skola börja sin lagligen reglerade arbetstid på arbetsplatsen, eller örn de skola
vara berättigade att använda en ej obetydlig del av den knappt tillmätta
lagstadgade arbetstiden för att förflytta sig ut till arbetsplatsen.----

En komplettering av lagen med en bestämmelse därom, att arbetet i nissa
fall skall börja på arbetsplatsen är därför befogad och skälig.

Jag är —--av den bestämda uppfattningen att rättigheten att utöka ar betstiden

med 2 timmar per vecka under visst antal veckor under sommarhalvåret,
såsom grundad på ett faktiskt behov, bör bibehållas.

Vad härefter beträffar kreatursskötselns inordnande under lagen, innebär
Kungl. Maj:ts förslag att kreatursskötarnas arbetstid skall utgöra högst 108
timmar per 14-dagars period. Detta betyder att kreatursskötarna i ladugårdar,
där arbetet icke kan nedpressas under 9 timmar per dag, vilket i allmänhet
torde bli fallet, komma att erhålla ledigt två dagar per 14-dagarsperiod eller
med andra ord var sjunde dag.----------—- —• -—--

Ur alla synpunkter bäst synes dock vara att arbetstidsperioden för kreatursskötare
sättes till 13 dagar i stället för föreslagna 14 dagar. Kreatursskötarna
kunna därvid beredas ledighet var 13:e dag, vilket i och för sig
innebär en förbättring mot nuvarande förhållanden på fria arbetsmarknaden.

I motionen II: 439 framhålles bl. a.:

—--Enbart ut- och inryckningarna från utställningsplatsen till den

egentliga arbetsplatsen för dagen taga från V-s till V2 timme per gång, vilket
vid 22 förflyttningar per vecka betyder en minskning av den effektiva arbetstiden
med 5 V2 ali timmar per vecka. Dessutom förekomma vid arbete
inom lantbruket så många störningar, avbrott och vilopauser av olika anledningar,
att gjorda observationer (se Lantarbetstidsutredningen sid. 54—561
visa att den effektiva arbetstiden, d. v. s. den tid under vilken ett för arbetsgivaren
nyttigt arbete utföres, knappast uppgår till ens 70 %> av den tid för
vilken arbetaren erhåller betalning. Detta betyder att lantarbetsgivaren efter
de nya bestämmelserna i medeltal vad angår effektiv arbetstid endast skulle
lia till förfogande en 34 timmars vecka.

För att något förbättra denna mycket låga siffra, måste det, i händelse
Kungl. Maj:ts proposition skulle i avseende på veckoarbetstiderna bliva genomförd,
vara en oeftergivlig fordran att arbetare som ej köra hästar och ej
äro beroende av dem finnas å anvisade egentliga arbetsplatser ute å fälten eller
annorstädes och arbeta där från arbetstidens början till dess slut.

I motionen II: 440, vari yrkats avslag å Kungl. Maj:ts förslag, har i andra
hand hemställts, att 4 § 2 mom. måtte erhålla den lydelse, som återgivits å
sid. 3 i detta utlåtande. Denna lydelse skiljer sig från det i propositionen

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

39

nr 94 framlagda förslaget allenast därigenom, att timantalet »106» och »86»
i sistnämnda förslag i motionen utbytts mot »112» resp. »80».

I motionen anföres bl. a.:

Är det nödvändigt alt ytterligare minska den sammanlagda arbetstiden under
året, måste enligt vår bestämda uppfattning under alla förhållanden de
nuvarande 112 timmarna bibehållas för månaderna april—september. Härav
föranledd ytterligare minskning av arbetstiden under vinterhalvåret må
då i stället vidtagas. Denna uppfattning delas helt av trädgårdsodlingens olika
organisationer.

Angående innebörden av begreppet arbetstid får utskottet lämna följande
uppgifter.

Sålunda anförde lantarbetstidsutredningen i detta ämne:

Med arbetstid i förslagets mening avses den tid, då arbetaren står till
arbetsgivarens förfogande.---- Tid, som åtgår för förflyttning från ar betarens

bostad och till arbets- eller utryckningsplatsen och omvänt, ingår
icke i arbetstiden, men väl tid, som åtgår för ut- och inryckning.

Gällande riksavtal vid jordbruket innehåller i § 5 p. 12 följande bestämmelse
om arbetstid:

Beträffande egentliga jordbruksarbetare gäller, att de lia att inställa sig
till arbete å för arbetets början bestämda tidpunkter, efter arbetsgivarens val
antingen å utställningsplatsen eller å den arbetsplats, som generellt eller för
varje särskilt fall blivit arbetaren av arbetsgivaren eller dennes ställföreträdare
anvisad; den senare dock endast i vad angår arbetare, som vid arbetet
i fråga ej kör hästar, samt med iakttagande därav att arbetaren icke skall
behöva lämna sin bostad tidigare än som är fallet, örn han har att inställa
sig på utställningsplatsen.

Arbetet å fälten avslutas ej tidigare än som kräves för att arbetaren skall
hinna återvända till utställningsplatsen vid den för arbetets avslutande bestämda
tidpunkten.

I fråga om ersättningsarbete innehåller riksavtalet följande bestämmelse:

Samtliga vid samma arbetsplats anställda fullgoda arbetare utom
chaufförer, snickare, smeder och andra arbetare, vilka ej deltaga i egentligt
jordbruksarbete eller vilka anställas för tillfälligt behov (i regel kortare tid än
två månader i följd), äro skyldiga att, då arbetsgivaren så påfordrar, vid behov,
såsom vid sjukdom, å fridagar, vakans m. m. dylikt, i tur och ordning
utföra annan arbetares åligganden, ävensom att eljest, då enahanda omständigheter
eller trängande fall därtill föranleda, verkställa anvisat arbete, även
om detta icke skulle ligga inom ramen av hans ordinarie arbete.

Utskottet anser starka skäl tala för den av Kungl. Maj:t föreslagna begränsningen
i arbetstiden och vill därför tillstyrka ifrågavarande stadgande.
Tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna torde emellertid kunna föranleda
vissa svårigheter, särskilt vad angår kreatursskötseln vid mindre och medelstora
gårdar. I syfte att mildra de befarade olägenheterna föreslår utskottet,
att möjlighet beredes arbetsgivare att taga i anspråk ett större antal övertidstimmar
än som för närvarande enligt 7 § 2 mom. i lagen är medgivet. Maximiantalet
tillåtna övertidstimmar under den i momentet angivna tidrymden
av tolv månader i följd bör enligt utskottets mening höjas från 200 till 260.

Utskottet.

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

Utskottet vill framhålla, att den särskilda bestämmelsen i förevarande
stadgande beträffande djurskötsel avser allenast det fall, att en arbetare användes
uteslutande till dylikt arbete. Om alltså en arbetare under en dag
användes dels till vanligt jordbruksarbete och dels till kreatursskötsel, skall
den allmänna regeln gälla. Därest en lantarbetare tillfälligtvis användes uteslutande
för djurskötsel, torde, såsom föredragande departementschefen uttalat
vid sin anmälan av lagrådets utlåtande i statsrådet, av förevarande paragraf
framgå, att veckoarbetstiden i sådant fall icke må överstiga hälften av
den för två veckor föreskrivna, d. v. s. 54 timmar, samt att jämväl i ett dylikt
fall dygnsarbetstiden icke får överstiga 9 timmar.

Vid de smärre gårdarna torde det bliva nödvändigt, att arbetare, som äro
anställda för att utföra vanligt jordbruksarbete, i större utsträckning än hittills
varit fallet beordras att tjänstgöra i stället för kreatursskötare under
dennes ledighetsdagar. Utskottet utgår ifrån att sådana arbetare beredvilligt
skola bidraga till att även i detta hänseende underlätta arbetstidsregleringen.
I detta sammanhang vill utskottet erinra örn den ovan återgivna bestämmelsen
i riksavtalet om ersättningsarbete, vilken torde kunna tjäna till vägledning.

I vissa av de i anledning av propositionen väckta motionerna har uppmärksamhet
ägnats frågan om innebörden av begreppet arbetstid. Sålunda har i
motionen II: 438 föreslagits ett tillägg till förevarande stadgande av innehåll,
att arbetstiden skall påbörjas och avslutas på den arbetsplats, som arbetsgivaren
generellt eller för varje särskilt fall anvisat arbetaren. Utskottet vill
i anledning härav erinra örn lantarbetstidsutredningens ovan återgivna uttalande,
att tid, som åtgår för förflyttning från arbetarens bostad till arbets- eller
utryckningsplatsen och omvänt, icke inräknas i arbetstiden, men väl tid, som
åtgår för ut- och inryckning. Enligt gällande riksavtal för jordbruket hava
egentliga jordbruksarbetare att inställa sig till arbete å för arbetets början
bestämda tidpunkter, efter arbetsgivarens val antingen å utställningsplatsen
eller å den arbetsplats, som generellt eller för varje särskilt fall blivit arbetaren
av arbetsgivaren eller dennes ställföreträdare anvisad, den senare dock
endast i vad angår arbetare, som vid arbetet ifråga ej kör hästar. Dock skall
enligt avtalet iakttagas, att arbetaren icke skall behöva lämna sin bostad tidigare
än som är fallet, om han har att inställa sig på utställningsplatsen. Arbetet
å fälten skall enligt samma avtal ej avslutas tidigare än som kräves för
att arbetaren skall hinna återvända till utställningsplatsen vid den för arbetets
avslutande bestämda tidpunkten.

Utskottet vill rörande detta spörsmål framhålla, att det med hänsyn till
de skiftande förhållandena inom jordbruket givetvis stöter på svårigheter att
i lag närmare angiva vad som skall anses vara arbetstidens början och slut.
Det torde såsom hittills vara lämpligt att överlämna åt de avtalsslutande parterna
att träffa överenskommelse i sådant hänseende.

5 §•

Denna paragraf innehåller i 1 mom. bestämmelser örn viss överflyttning
av arbetstid. Därest den längsta arbetstid, som jämlikt 4 § 1 mom. eller

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

41

endera bestämmelsen i 2 mom. av samma paragraf får uttagas under veckor,
vilkas första söckendag infaller i februari eller mars, å någon ort
eller i något företag skulle finnas icke vara tillfyllest, må arbetsgivare under
högst tre perioder, varje period omfattande två veckor, förlänga denna
arbetstid med 2 1/2 eller 5 timmar i veckan. Sådan åtgärd får emellertid
vidtagas allenast under den förutsättningen, att motsvarande förkortning
av arbetstiden ägt rum under de veckor, vilkas första söckendag infallit
i november eller december året förut. — Om det i annat fall, än i 1 mom.
sägs, finnes av synnerliga skäl påkallat, att arbetstiden anordnas på annat
sätt eller utsträckes längre, för år räknat, än i 4 § stadgas, äger arbetsrådet
jämlikt 5 § 2 mom. lämna medgivande därtill. — Enligt 5 § 3 mom. får undantag
från de i 4 § angivna begränsningarna medgivas av arbetsrådet, då det
av uttalande av arbetarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller
annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras
av undantaget, finner detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom
kommer att oskäligt utsträckas.

De sakkunnigas majoritet (herrar Jeppsson, Löfvander och Carell) föreslogo
den rätt till överflyttning av arbetstid från november—december till
februari—mars, som sedermera infördes i 1 mom. av lagens 5 §.

I reservation (av herrar Andersson och Johansson) anfördes, att rätt till
överflyttning av arbetstid på sätt de sakkunniga föreslagit icke vore av behovet
påkallad.

Vad angår dispensregler föreslogo de sakkunniga (6 § 2 mom. i majoritetens,
9 § i reservanternas förslag) befogenhet i två fall för arbetsrådet att
meddela dispens från huvudreglernas tillämpning; så skulle kunna ske i allmänhet,
när det funnes av synnerliga skäl påkallat, och eljest örn det av uttalanden
från arbetarorganisationer eller annorledes framginge, att det stora
flertalet arbetare, som skulle beröras av undantaget, funne detsamma önskvärt
och arbetstiden ej därigenom komme att oskäligt utsträckas.

Förslaget motsvarade två av de fem dispensreglerna i allmänna arbetstidslagen
(5 §), beträffande det förstnämnda, allmänna fallet dock med den olikheten,
att därför enligt nämnda lag erfordras, att eftergiften påkallas till undvikande
av allvarligt missförhållande. Allmänna arbetstidslagens tre övriga
dispensfall saknade direkta motsvarigheter i förslaget, nämligen eftergifterna
för arbete, som är beroende av årstid eller väderlek eller eljest av växlande
längd, för visst skiftarbete på söndagar samt för arbete, som fortgår under
kortare tid eller medför ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av synnerligen
stort allmänt intresse.

De sakkunniga framhöllo, att i förslaget den allmänna dispensregeln givits
större räckvidd än i allmänna arbetstidslagen av det skälet, att förslaget icke
upptoge några direkta motsvarigheter till allmänna arbetstidslagens sistnämnda
tre dispensfall. De sakkunniga holle före, att det numera borde
kunna överlämnas åt arbetsrådet att utan närmare anvisningar i lagtexten be
döma, när sådant fall kunde anses föreligga, att eftergifter från huvudreg -

42

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

lema borde komma i fråga, ävensom på vad sätt eftergifterna borde gestaltas.
Med den av de sakkunniga föreslagna formuleringen syntes det icke finnas
anledning antaga annat, än att bestämmelsen skulle komma till varsam användning.

I några yttranden föreslogs möjligheten till överflyttning utvidgad, i andra
yttranden åter kritiserades förslaget.

Bestämmelsen avstyrktes av arbetsrädet, som fann densamma alltför invecklad
för att kunna, i varje fall inom det mindre jordbruket, tillämpas på
rätt sätt och därjämte i hög grad ägnad att försvåra kontrollen över lagens
efterlevnad. Ifrågavarande behov av ändring borde tillgodoses dispensvägen.

En minoritet inom arbetsrädet, ledamöterna Almström och Söderbäck, förordade
bestämmelsen och framhöll, att dispensförfarandet så långt möjligt
borde undvikas, därest lagen komme att omfatta även mindre företag i den
utsträckning, sakkunnigmajoriteten föreslagit.

Beträffande dispensreglerna anmärkte arbetsrädet, alt dess möjlighet att
meddela eftergift alltför snävt begränsats genom föreskriften, att densamma
skulle vara av synnerliga skäl påkallad. Rådets motsvarande befogenhet enligt
allmänna arbetstidslagen vore betydligt mera vidsträckt. Eftergift borde
kunna meddelas »av särskilda skäl» eller »med hänsyn till särskilt förhållande»,
möjligen därjämte, i likhet med vad i allmänna arbetstidslagen
medgåves, i vissa särskilda, närmare angivna fall. I

I propositionen nr 230/1936 anförde departementschefen (sid. 91 och 93):

Bestämmelsen örn möjlighet att överflytta arbetstid har i yttrandena föreslagits
utvidgad att avse vissa andra årstider, inom vilka för olika trakter
eller arbetsområden liknande förskjutningar vore önskvärda. Arbetsrådets
majoritet avstyrker däremot bestämmelsen såsom alltför invecklad och svårtillämpad;
det behov, som därmed avsåges, borde enligt arbetsrådets mening
tillgodoses i form av dispens. — Till vad arbetsrädet sålunda anfört vill iag
ansluta mig, så mycket hellre som dispensförfarandet i allt fall torde böra
tillämpas för tillgodoseende av andra önskemål örn förskjutning av arbetstid.

I fråga om dispens torde böra särskiljas å ena sidan de fall, där den
genomsnittliga arbetstiden enligt huvudregeln icke behöver överskridas utan
endast fördelas på annat sätt mellan årstider, veckor, dygn eller andra
perioder, och å andra sidan de fall, där ett överskridande av den genomsnittliga
arbetstiden påkallas. Vad förstnämnda fall angår, torde en mycket
vittgående regel kunna uppställas, varemot för sistnämnda fall sakkunnigförslagets
strängare krav synas böra upprätthållas. Det lärer nämligen stå
i god överensstämmelse med departementsförslagets förutnämnda huvudsyfte
om likställighet med industrien vad avser den genomsnittliga arbetstiden,
att strängare villkor för dispens uppställas först då fråga är örn överskridande
av denna tid, medan en annan fördelning av arbetstiden mellan
olika perioder må kunna tillåtas så snart skäl därtill förebringas. I enlighet
härmed hava i 1 och 2 mom. av departementsförslagets 5 § införts särskilda
regler för dessa fall. Då den fördelning av den ordinarie arbetstiden,
som stadgas i 4 §:s huvudregel, sker inom ramen av kalenderåret, har det
förstnämnda dispensfallet angivits så, att den ordinarie arbetstiden utan att
förlängas, för år räknat, fördelas på annat sätt än enligt huvudregeln. Tyd -

Andra lagutskottets ullåtande Nr 48.

43

ligell kan en sådan ändrad fördelning ske även inom en kortare tidrymd
än ett år, exempelvis under en anställning endast för sommarmånaderna,
därest nämligen de varandra kompenserande förändringarna alla infalla
under den ifrågavarande kortare tiden; genom en sådan åtgärd förlängés
icke arbetstiden, för år räknat. Det senare dispensfallet har följaktligen
angivits som det fall, då den ordinarie arbetstiden utsträckes längre, för år
räknat, än enligt huvudregeln.

I 3 mom. har upptagits i huvudsak oförändrad regeln örn undantag jämlikt
arbetarmajoritetens samtycke, mot vilken bestämmelse ingen erinran
framställts i yttrandena.

I motionerna I: 418 och II: 797 föreslogs, dels att de av sakkunnigmajoriteten
föreslagna bestämmelserna örn rätt att överflytta arbetstid måtte införas
som mom. 1 i 5 §, dels ock att i samma paragraf måtte upptagas de bestämmelser,
som framlagts i 6 § 2 mom. av sakkunnigmajoritetens förslag.

Andra lagutskottet yttrade (sid. 35):

Den av de sakkunnigas majoritet föreslagna rätten att överflytta arbetstid
från november—december till februari—mars har icke upptagits i propositionen.
Enligt utskottets mening föreligger emellertid med hänsyn till
de olikheter beträffande dagsljusets längd och arbetsuppgifternas art, som
förekomma mellan olika delar av landet, på flera håll ett särskilt behov att
vid vissa tider på året tillämpa en längre arbetstid än den, som med fördel
kan praktiseras på andra orter. Utskottet tillstyrker därför, att i lagen införas
bestämmelser om rätt till sådan arbetstidsöverflyttning.

Beträffande möjligheterna till dispens i fråga örn ordinarie arbetstid har,
såsom framgår av departementschefens anförande, i propositionen framlagts
förslag till en reglering, som skiljer sig från den av de sakkunniga föreslagna.
Enligt propositionens lagförslag äger arbetsrådet medgiva, att arbetstiden
utan att förlängas, för år räknat, må fördelas på annat sätt än i 4 §
angives »när skäl därtill äro», under det att medgivande till utsträckning
av den ordinarie arbetstiden längre, för år räknat, än i 4 § sägs, får medgivas
av arbetsrådet endast då sådant finnes vara »av synnerliga skäl påkallat».

De sakkunnigas förslag samt motionerna I: 418 och II: 797 innehålla den
allmänna dispensregeln, att arbetstiden får anordnas på annat sätt eller
utsträckas längre, för år räknat, än i 4 § sägs, endast där det befinnes vara
»av synnerliga skäl påkallat».

Utskottet finner ej skäl förebragta, som böra föranleda till ett frånträdande
av de sakkunnigas förslag. Utskottet får därför tillstyrka, att den i motionen
I: 418 och II: 797 föreslagna lagtexten måtte, dock med viss mindre formell
jämkning, antagas av riksdagen.

Beträffande 3 mom. i propositionens lagförslag har utskottet intet att erinra.

1 reservation av sju ledamöter yrkades bifall till propositionen.

Riksdagen biföll utskottets förslag.

I förevarande proposition anför föredragande departementschefen:

De olikheter beträffande dagsljusets längd och arbetsuppgifternas art, som
förekomma mellan skilda landsdelar, hava föranlett en bestämmelse i 1
mom. av förevarande paragraf örn rätt för arbetsgivaren att i viss ordning
överflytta arbetstid från november—december till februari—mars. Jag anser
däremot — i överensstämmelse med den åsikt härom, som uttalats av
arbetsrådet — att det behov av sådan överflyttning, som kan förefinnas, bör
tillgodoses i form av dispens.

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

Om arbetsgivare i annat fall än beträffande den i första momentet omnämnda
överflyttningen av arbetstid från höst till vår vill fördela arbetstiden
— utan att fastställd tid för år räknat överskrides — på annat sätt än i lag
föreskrives, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill, örn det »finnes av
synnerliga skäl påkallat». Samma bestämmelse gäller, örn arbetsgivaren avser
att utsträcka arbetstiden längre för år räknat än som föreskrives i 4 §.
Enligt det i propositionen nr 230 till 1936 års riksdag framlagda förslaget
ägde arbetsrådet medgiva, att arbetstiden utan att förlängas för år räknat
finge fördelas på annat sätt än i 4 § angåves »när skäl därtill äro». Den
strängare bestämmelsen, att synnerliga skäl skulle påkalla ändring, gällde
enligt samma förslag endast för det fall, att arbetstiden avsåges att utsträckas
längre för år räknat än i 4 § sägs. Tillräckliga skäl synas mig icke hava
blivit förebragta för den begränsning av arbetsrådets befogenhet att meddela
dispens, som gällande lag föreskriver. Jag anser mig därför böra föreslå, att
5 § gives den avfattning, som föreslogs i 1936 års proposition.

I motionerna II: 438 och II: 439 framställas vissa erinringar mot ifrågavarande
paragraf.

I motionen 11:438, vari yrkas avslag å Kungl. Maj:ts förslag, föreslås i
andra hand den lydelse, som återgives å sid. 2 i detta utlåtande. 1 mom.
i motionärens förslag överensstämmer med 1 mom. i gällande lag med den
ändring, att texten »veckor, vilkas första söckendag infaller i februari eller
mars» utbytts mot »februari eller mars», texten »2J/2 eller 5 timmar i veckan»
mot »högst 10 timmar per tvåveckorsperiod» samt texten »de veckor,
vilkas första söckendag infallit i november eller december» mot »november
och december». 2—4 mom. i motionärens förslag äro likalydande med 1—3
mom. i Kungl. Maj:ts förslag.

I motionen anföres bl. a.:

En annan betydelsefull ändring i gällande lags bestämmelser innefattas
i Kungl. Maj:ts förslag att rätten till överförande av viss arbetstid från november—december
till februari—mars månader skall uteslutas ur lagen.
Ifrågavarande rätt har under den korta tid, under vilken gällande lag varit
verksam, visat sig ha stor betydelse särskilt i mellersta och norra Sverige, där
ljusförhållandena och jordbruks- (och skogs-) driftens anordning kräver
längre arbetstid i februari—mars månader.

Visserligen har Kungl. Maj :t i gengäld föreslagit en utökad befogenhet för
arbetsrådet att medgiva dispens, men enligt min mening föreligger det ett
betydligt större värde i att äga en lagligen tillerkänd rätt att överflytta vissa
timmar än att blott äga befogenhet att hos en myndighet ansöka om sådan
rätt. Det är därför angeläget att bibehålla den hittillsvarande bestämmelsen
örn rätt att överflytta viss arbetstid från höst till vår, vilken på intet sätt
kränker arbetarnas rätt till ordnad ledighet utan tvärtom tjänar deras intresse
av att ej behöva arbeta efter mörkrets inbrott.

I motionen 11:439 uttalas:

I fråga om 5 § finner man att Kungl. Maj:t föreslagit borttagande av nu
där upptagna och i vinter inom lantbruket allmänt praktiserade stadgande
örn överflyttning av arbetstid. Härom må sägas att nyttan och behovet av
sådan överflyttning väsentligt minskas om veckoarbetstiderna reduceras såsom
i 4 § föreslagits. Dock torde arbetsrådet bli strängt belastat med skrivelser,
örn individuell tillåtelse skall sökas av var och en som önskar annan
förläggning av arbetstiden.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

45

De olikheter beträffande dagsljusets längd och arbetets art, som förekomma
mellan olika delar av landet, hava föranlett en bestämmelse i 1 mom. av förevarande
paragraf om rätt för arbetsgivaren att i viss ordning överflytta arbetstid
mellan vissa årstider. Kungl. Majit har nu föreslagit, att detta stadgande
om överflyttning av arbetstid skall utgå. Föredragande departementschefen
har i anslutning härtill uttalat, att det behov av sådan överflyttning,
som kunde förefinnas, borde tillgodoses genom dispens. Enligt utskottets
mening föreligger i betydande utsträckning ett dylikt behov särskilt i norra
och mellersta delarna av landet. Därest detta skulle tillgodoses dispensvägen,
finnes det anledning befara, att arbetsrådet varje år komme att få mottaga
ett avsevärt antal ansökningar med begäran om överflyttning av arbetstid, av
vilka många icke torde komma att avse överflyttning i större omfattning än 5 §
1 mom. i gällande lag utan dispens medgiver. Då det torde kunna förväntas,
att arbetsrådet i allmänhet bifölle dessa ansökningar, skulle resultatet av den
nu ifrågasatta lagändringen i många fall bliva en onödig omgång för arbetsgivarna
och en icke oväsentlig ökning av arbetsrådets arbetsbörda. Vid sådant
förhållande har utskottet funnit övervägande skäl tala för att ifrågavarande
paragraf lämnas oförändrad. Ej heller torde de i motionen II: 438 föreslagna
jämkningarna böra föranleda någon omredigering av ifrågavarande
stadgande. Utskottet tillstyrker därför, att 5 § bibehålies i sin gällande lydelse.
Utskottet förutsätter därvid, att arbetsgivare och arbetstagare träffa
överenskommelser om sådan förläggning av arbetstiden, att båda parternas
intressen i görligaste mån tillgodoses.

6 §■

6 § i lagen innehåller bestämmelser örn s. k. nödfallsarbete, d. v. s. sådant
arbete utöver den ordinarie, eventuellt genom dispens medgivna arbetstiden,
som nödvändiggöres med hänsyn därtill, att natur- eller olyckshändelse
eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat driftsavbrott eller
medfört överhängande fara därför eller för skada å liv, hälsa eller egendom.

Föredragande departementschefen anför:

Enär bestämmelserna i det nu framlagda lagförslaget skola äga tillämpning
i fråga om djurskötsel, erfordras ett stadgande rörande arbete, som
utanför den ordinarie arbetstiden vållas av födelser, sjukdomsfall eller olycksfall
bland djuren. Sådant arbete synes mig närmast vara att hänföra till
nödfallsarbete. Bestämmelser därom torde fördenskull upptagas i 6 §,
lämpligen som mom. 2, varvid det nuvarande innehållet i samma paragraf
får bilda mom. 1.

Utskottet har intet att erinra mot det föreslagna stadgandet.

7 §•

I fråga om denna paragraf har intet ändringsförslag framställts i propositionen.

Stadgandet är av följande lydelse.

Utskottet.

Utskottet.

46

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

Utskottet.

1 morn. Erfordras för driftens obehindrade gång nödvändigtvis att förberedelse-
eller avslutningsarbeten utföras före eller efter den allmänna arbetstiden
eller såvitt angår trädgårdsskötsel att vakt-, vattnings- eller andra underhållsarbeten
eljest utföras utom den allmänna arbetstiden, må nödigt antal
arbetare därtill användas å övertid under högst 7 timmar i veckan.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall än som avses i 6 § med hänsyn
till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare till arbete å övertid,
vare därtill berättigad för högst 48 timmar under loppet av fyra veckor och
200 timmar under en tidrymd av tolv månader i följd.

3 mom. I fråga örn arbetares skyldighet att utföra arbete som avses i denna
paragraf gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet,
men åligger det arbetsgivaren att tillse att icke arbetaren genom
användande till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.

De sakkunnigas majoritet anförde, att rykt av hästar och övriga därmed
jämförliga arbeten enligt majoritetsförslaget folie utom lagen, enär de vore
hänförliga till djurskötsel. Under alla omständigheter syntes dylika sysslor
icke vara av den karaktär, att de kunde betraktas såsom övertidsarbeten. De
stöde nämligen i så nära samband med det egentliga jordbruksarbetet, att de
närmast utgjorde en naturlig del av detta, ehuru den tid, som åtginge för deras
utförande, av praktiska skäl brukat förläggas utom den egentliga eller
ordinarie arbetstiden.

Härtill anmärkte arbetsrådet, att därest lagen, såsom rådet föreslagit, gjordes
tillämplig å djurskötsel, sådana till djurskötsel hörande arbeten som rykt
av hästar och dylikt enligt rådets mening borde hänföras till förberedelseeller
avslutningsarbeten enligt 7 § 1 morn., i varje fall i den mån arbetena i
fråga icke utfördes av särskilda djurskötare.

I 1936 års proposition anfördes, att frågan huruvida vissa till djurskötsel
hörande arbeten borde hänföras till förberedelsearbeten i lagens mening syntes
böra överlämnas till rättstillämpningen.

Riksdagen förklarade på förslag av andra lagutskottet, att ifrågavarande
arbeten, i den mån de icke vore hänförliga till djurskötsel och till följd därav
komme utanför lagens tillämpningsområde, skulle anses utgöra förberedelseeller
avslutningsarbeten, beträffande vilka 7 § 1 mom. skulle äga tillämpning.

I förevarande proposition yttrar föredragande departementschefen:

Med hänsyn till den tveksamhet, som enligt vad i det föregående anförts
föreligger beträffande spörsmålet, huruvida rykt av hästar och därmed jämförliga
sysslor skola anses såsom övertidsarbete eller icke, finner jag mig böra
framhålla, att jag med anslutning till den av arbetsrådet uttalade uppfattningen
anser nämnda arbeten, i den mån de utföras av arbetare, som köra
dragare, böra hänföras till förberedelse- eller avslutningsarbeten enligt 7 § 1
mom. Utföres dylikt arbete av särskilda djurskötare, synes däremot nämnda
lagrum icke böra bliva tillämpligt.

Utskottet har intet att erinra mot den av departementschefen förordade
tolkningen av 1 mom. i förevarande paragraf.

Av skäl, som utskottet angivit vid behandlingen av 4 § i Kungl. Maj:ts för -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

47

slag, tillåter sig utskottet tillstyrka sådan ändring i 2 morn., att antalet tilllåtna
övertidstimmar under den i stadgandet angivna tidrymden av tolv månader
i följd höjes med 60 till 260.

8 §.

Denna paragraf har undergått en mindre formell jämkning, betingad av
momentindelningen i 6 §.

11 §.

Enligt 11 § skall tillsyn å efterlevnaden av lagen utövas av yrkesinspektionens
befattningshavare. Därvid skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse
vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen den
29 juni 1912 om arbetarskydd.

Den föreslagna ändringen innebär, att texten »yrkesinspektionens befattningshavare»
i gällande lydelse ersättes med »yrkesinspektionen».

Föredragande departementschefen anför:

Enligt det förslag till lantarbetstidslag, som förelädes 1936 års riksdag,
skulle för tillsynen över lagens efterlevnad anlitas såväl yrkesinspektionens
befattningshavare som de i arbetarskyddslagen omförmälda kommunala tillsynsorganen,
d. v. s. hälsovårdsnämnderna. Att jämväl sistnämnda organ
skulle anlitas berodde bland annat på den omfattning, som i förslaget givits
lagens tillämpningsområde. Andra lagutskottet anförde, att, då enligt dess
förslag tillämpningsområdet komme att inskränkas till att omfatta endast
de större företagen, det icke vore erforderligt att anlita även hälsovårdsnämnderna
för tillsynen. Med hänsyn till den nu förordade utvidgningen av lagens
tillämpningsområde, finner jag mig böra föreslå därav betingad ändring
i förevarande paragraf.

Utskottet har intet att erinra mot den föreslagna ändringen.

13 §.

Den föreslagna momentindelningen i 6 § föranleder en formell ändring
i 13 §.

15 §.

Denna paragraf, vari ej föreslås ändring i propositionen, är av följande lydelse: Beträffande

verksamhet som bedrives av kommun eller hushållningssällskap
skall vad i denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndare.

Lag samma vare där ar betsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit
viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

Erinran mot detta stadgande göres i motionen II: 438.

Vad beträffar kommun som arbetsgivare gäller motsvarande enligt allmänna
arbetstidslagen (15 §).

Utskottet.

48

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

I 14 § av sakkunnigförslaget föreskrevs, att vad i lagen vore stadgat om
arbetsgivare skulle gälla arbetsföreståndare dels när kommun vöre arbetsgivare
och dels eljest, när arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit
någon som arbetsföreståndare i hans ställe.

Till motivering av förslaget i vad det saknar motsvarighet i allmänna arbetstidslagen
anförde de sakkunniga:

Då det på jordbrukets område ofta förekommer, att dödsbon, bolag eller
andra juridiska personer än stat och kommun äga företag, vilka de icke
själva sköta, utan vilkas skötsel ombesörjes av förvaltare eller andra förtroendemän,
under det att dödsbodelägarna, styrelsemedlemmarna o. s. v. äro
bosatta å annan ort än den, där företaget är beläget, Ilar det synts önskvärt
att i särskilda fall kunna avlyfta arbetsgivaransvaret från den frånvarande
ägaren och i stället lägga det å den, som utövar den direkta ledningen avföretaget.

Lantbruksstyrelsen ifrågasatte i sitt yttrande, om icke för underlättande av
lagens tillämpning bestämmelsen angående arbetsföreståndare borde gälla
även andra fall, exempelvis då jordbruk drives av hushållningssällskap eller
annan dylik offentlig korporation. Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
föreslog samma ordning jämväl beträffande bolag, vilket
yttrande biträddes av länsstyrelsen i Uppsala län.

Förslaget, att arbetsrådet skulle äga godtaga arbetsföreståndare i arbetsgivarens
ställe, tillstyrktes av svenska lantarbetsgivarnas centralförening.

I propositionen 230/1936 framhöll departementschefen under paragraferna
om straffansvaret följande:

Att låta straffansvaret för arbetstidsreglernas iakttagande under alla förhållanden
åvila arbetsledare i stället för arbetsgivaren lärer icke vara möjligt.
För de fall, i vilka en sådan överflyttning av det formella ansvaret otvivelaktigt
motsvarar den faktiska fördelningen av ansvaret för arbetsledningen
vid företaget, har såsom framgår av 15 § i departementsförslaget stadgats
möjlighet för arbetsrådet att på ansökan godtaga arbetsföreståndare i arbetsgivarens
ställe i här ifrågavarande avseende.

Beträffande överflyttande av ansvaret framhöll departementschefen bl. a.
följande:

Såsom framhållits i samband med förslaget till straffbestämmelser kan i
många fall arbetsledningen vid ett företag vara så anordnad, att straffansvar
vid överträdande av arbetstidsregler bör åvila arbetsföreståndare i stället för
arbetsgivaren. Detta bör, såsom gäller enligt allmänna arbetstidslagen och
jämväl föreslagits av de sakkunniga, vara fallet när kommun är arbetsgivare.
Med kommun synes, på sätt lantbruksstyrelsen föreslagit, böra jämställas hushållningssällskap.
Beträffande juridiska personer i allmänhet torde däremot
en sådan generell överflyttning icke vara försvarlig utan i varje fall böra särskilt
prövas. För detta ändamål ävensom för övriga fall, där en sådan överflyttning
kan anses naturlig, upptager departementsförslaget jämväl den av
de sakkunniga föreslagna rätten för arbetsrådet att efter särskild framställning
godtaga arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

Lagrådet gjorde intet uttalande i anledning av ifrågavarande bestämmelse.
Ej heller berördes i någon av de utav propositionen föranledda motionerna
frågan örn straffansvarets överflyttande.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

49

Andra lagutskottet förklarade att utskottet icke funnit anledning till erinran
mot de framlagda förslagen i här avhandlade delar.

Under riksdagsdebatten behandlades ej frågan örn straffansvarets överflyttande
från arbetsgivaren till arbetsföreståndare.

1 motionen II: 438 föreslås, att stadgandet skall erhålla följande lydelse:

Beträffande---arbetsföreståndare.

Lag samma vare beträffande dödsbo, bolag, förening eller annan sammanslutning
samt i särskilda fall enskild person, för vilka fall dock fordras att
arbetsföreståndaren svarar för arbetsledningen samt att arbetsrådet icke funnit
skäl att vägra hans godtagande såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens
ställe.

Till stöd för ändringsyrkandet andrages bland annat:

15 § andra stycket lantarbetstidslagen har--— erhållit en formule ring,

som visat sig icke utesluta att stadgandet tolkas på annat sätt än som,
att döma av förarbetena till lagen, varit avsett.

Arbetsrådet bär nämligen avgjort ett fyrtiotal ansökningar om godtagande
av arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe. Därvid lia avslagits såväl samtliga
ansökningar av aktiebolag som ock ansökningar av enskilda personer,
vilka av annan tjänst varit förhindrade att själva deltaga i ledningen av jordbruksarbetet.
—

Jag hyser den uppfattningen att frågan örn arbetsgivareansvarets överflyttande
till arbetsföreståndare bör bedömas efter jordbrukets särskilda förhållanden
och med hänsynstagande i vart särskilt fall till ansvarets faktiska
fördelning i praktiken och naturligheten i en sådan fördelning.

Det är påtagligt att jordbrukets förhållanden i detta hänseende skilja sig
från industriens. De industriella förhållandena, särskilt fabriksdriftens, äro
nämligen reglerade på sådant sätt att faran för kränkning av arbetstidslagens
bestämmelser i fråga örn arbetstiden ej i särskilt hög grad är aktuell. Inom
jordbruket äro arbetsförhållandena däremot i så hög grad beroende av åtskilliga
olikartade omständigheter, vilka försvåra lagens efterlevnad och öka
kravet på den direkta arbetsledarens vaksamhet och omtanke i här förevarande
hänseende, att det skulle vara i högsta grad obilligt om en arbetsgivare,
som själv ej deltager i arbetets planläggning och ledning, skulle få
ansvara för den verkliga arbetsledarens försumlighet eller oförmåga att övervaka
lagens efterlevnad.

Därtill kommer att straffbestämmelserna, vilkas enda uppgift är att garantera
lagens efterlevnad, bättre skulle tjäna sitt syfte örn självständigt
verkande arbetsledare personligen finge bära ansvaret för sina försummelser
i fråga om arbetstidens anordning, än om detta ansvar åvilar exempelvis
en på annan ort boende person, som icke har möjlighet att påverka arbetsfördelningen
på annat sätt än att belt allmänt hänvisa den direkte arbetsledaren
till att i varje uppkommande situation följa lagens regler.--- -

Strävan att i möjligaste mån skapa garantier för lagens efterlevnad synes
mig därför böra föranleda att överflyttande av arbetsgivareansvaret från
ägare, som är förhindrad att själv utöva löpande kontroll av arbetsfördelningen,
till den verkliga arbetsledare!! regelmässigt bör ske.

Då lagens formulering på denna punkt givit upphov till en rättstillämpning,
som står i strid med bär framförda synpunkter, anser jag det naturligt
att 15 § erhåller en sådan formulering att hänsyn kan tagas till önskemålet
att arbetsgivareansvaret må kunna överflyttas på den person, som
faktiskt bar att svara för lagens efterlevnad.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 48.

4

50

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

I en inom arbetsrådet upprättad promemoria, som varit för utskottet tillgänglig,
angående hittills tillämpad praxis i fråga örn godtagande av arbetsföreståndare
enligt 15 § i lagen har framhållits, att med hänsyn till den relativt
korta tid, som förflutit från lagens ikraftträdande den 1 november 1936,
och med hänsyn till antalet avgjorda fall viss svårighet förelegat att komma
fram till slutgiltiga riktlinjer vid avgörandet. Vid tillämpningen av lantarbetstidslagen
hade arbetsrådet såvitt möjligt sökt följa de principer, som
kommit till uttryck vid tolkningen av lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens
begränsning för att därigenom — i den mån icke speciella olikheter mellan
de av lagarna berörda områdena förelåge — åstadkomma likformighet i tilllämpningen
av de båda lagarna. Enligt 1930 års lag ägde arbetsrådet icke
medgiva ett överflyttande av arbetsgivaransvaret på sätt som vore möjligt
enligt 15 § lantarbetstidslagen. Med hänsyn bland annat till att förhållandena
inom jordbruk och industri i förevarande hänseende enligt den åsikt,
som omfattats av arbetsrådets majoritet, allenast i vissa och relativt fåtaliga
fall företedde väsentliga skiljaktigheter, hade majoriteten ansett sig böra
framgå med en viss försiktighet vid tillämpningen av 15 § lantarbetstidslagen.
Sålunda hade alla ansökningar från aktiebolag avslagits och framställningar
från enskilda personer bifallits endast i sådana undantagsfall, då ett
bibehållande av jordägarens personliga ansvarighet icke ansetts vare sig direkt
eller indirekt vara av värde för lagens efterlevnad. Däremot hade ansökningar
från dödsbon, enkla bolag och personer i liknande rättsliga förhållanden
oftast bifallits. Före avgörandet hade arbetsrådet i regel från vederbörande
länsstyrelse inhämtat yttrande dels huruvida ett överflyttande av
ansvaret i det särskilda fallet kunde anses påkallat, dels ock huruvida den
föreslagna personen kunde anses lämplig som arbetsföreståndare. Utredningen
i ärendena hade givit vid handen, att till arbetsföreståndare föreslagits
personer i ganska skiftande ställning. Sålunda hade föreslagits förvaltare
med vidsträckt befogenhet att företräda jordägaren, inspektörer på
de enskilda, i ett större komplex ingående gårdarna, rättare och underordnad
person i liknande ställning m. fl. Arbetsrådet hade endast i de fall, då ansökan
bifallits, haft anledning att ingå på den föreslagne personens kvalifikationer
för uppdraget i fråga.

Av de uppgifter, som lämnats av arbetsrådet, framgår, att sammanlagda
antalet ansökningar, som inkommit till rådet under tiden den 1 november 1936—
den 26 april 1937, utgjorde 71. Av dessa hade arbetsrådet bifallit 6 ansökningar
av enskilda personer, 2 ansökningar av dödsbon, 6 ansökningar av
personer, som innehaft den fastighet, varom fråga varit, med samäganderätt
eller som varit i enkelt bolag med varandra, och 2 ansökningar av juridiska
personer, hänförda till kategorien stiftelser, allmänna anstalter o. dyl., eller
således tillhopa 16 ansökningar. Rådet hade avslagit 29 ansökningar av enskilda
personer, 1 ansökning av dödsbo, 1 ansökning av personer, som innehaft
fastighet med samäganderätt, och 16 ansökningar av aktiebolag eller
alltså sammanlagt 47 ansökningar. 8 framställningar voro vid sistnämnda
tidpunkt ej avgjorda.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

51

Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår uttalade
lantarbetstidsutredningen, att det på jordbrukets område ofta förekomme,
att dödsbon, bolag eller andra juridiska personer ägde företag, vilka de icke
själva skötte, varför det synts utredningen önskvärt att i särskilda fall kunna
avlyfta arbetsgivareansvaret från den frånvarande ägaren och i stället
lägga det å den, som utövade den direkta ledningen av företaget.

I propositionen till 1936 års riksdag med förslag till lantarbetstidslag
framhöll föredragande departementschefen att för de fall, i vilka en överflyttning
av det formella ansvaret från arbetsgivaren till en arbetsledare
otvivelaktigt motsvarade den faktiska fördelningen av ansvaret för arbetsledningen
vid ett företag, möjlighet bereus arbetsrådet att på ansökan godtaga
arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe i här ifrågavarande avseende.
Beträffande juridiska personer i allmänhet vore enligt departementschefens
uppfattning en generell överflyttning icke försvarlig utan borde i
varje fall särskilt prövas.

Mot dessa uttalanden av de sakkunniga oell departementschefen gjorde
riksdagen icke någon erinran.

De uppgifter, som utskottet i det föregående lämnat rörande arbetsrådets
praxis vid tillämpningen av ifrågavarande stadgande, giva vid handen, att
arbetsrådet avslagit alla ansökningar från aktiebolag samt bifallit framställningar
från enskilda personer endast i sådana undantagsfall, då ett bibehållande
av jordägarens personliga ansvarighet icke ansetts vare sig direkt
eller indirekt vara av värde för lagens efterlevnad.

Enligt arbetsrådets uppfattning ha vissa svårigheter förelegat att komma
fram till slutgiltiga riktlinjer vid ifrågavarande avgöranden. Majoriteten inom
arbetsrådet har ansett sig böra framgå med en viss försiktighet vid tillämpningen
av 15 § lantarbetstidslagen, då enligt majoritetens åsikt förhållandena
inom jordbruk och industri i förevarande hänseende allenast i vissa
och relativt fåtaliga fall företedde väsentliga skiljaktigheter.

Såsom motionären framhållit torde arbetsförhållandena inom jordbruket
vara i hög grad beroende av åtskilliga olikartade omständigheter, vilka öka
kravet på arbctsledarens vaksamhet och omtanke. Enligt utskottets mening
är det såväl i fråga örn jordbruksföretag som beträffande industriell
och liknande verksamhet i hög grad önskvärt, att arbetsgivaren örn
möjligt direkt ägnar intresse åt och övervakar arbetet och de förhållanden,
varunder det utföres. Med en sådan direkt befattning med arbetet
och dess övervakande är det naturligt, att arbetsgivaren också ansvarar för
efterlevnaden av de lagar och förordningar, som avse att reglera förhållandena
inom företaget. Det torde emellertid ej sällan vara obilligt att låta en
arbetsgivare, som själv ej kan deltaga i arbetets planläggning och ledning, få
ansvara för den verkliga arbctsledarens försumlighet vid övervakandet av
lagstiftningens efterlevnad. Enligt utskottets mening synas skäl föreligga
att i nu ifrågavarande hänseende medgiva arbetsgivareansvarets överflyttning
till arbetsföreståndare i något större utsträckning än som hittills
synes hava varit fallet. En sådan tillämpning av ifrågavarande stadgande

Utskottet.

52

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

torde stå i god överensstämmelse med vad lantarbetstidsutredningen och departementschefen
anfört rörande syftet med bestämmelsen.

Då avfattningen av 15 § ej lägger hinder i vägen för den av utskottet ifrågasatta
lagtillämpningen samt då ytterligare erfarenheter av arbetsrådets
verksamhet i förevarande hänseende synas böra avvaktas, har utskottet icke
ansett sig böra tillstyrka ändring i förevarande paragraf. *

Lagens ikraftträdande och giltighetstid.

1936 års lantarbetstidslag trädde helt i kraft* den 1 november 1936 och
gäller till och med den 31 oktober 1939. Beträffande sådan under tiden
för lagens giltighet begången förseelse, som avses i 12 eller 13 §, skall dock
vad i lagen är stadgat fortfara att gälla efter sistnämnda dag.

Att ikraftträdandet bestämdes till den 1 november sammanhängde därmed,
att arbetsåret inom jordbruket vanligen räknades från denna dag.

Föredragande departementschefen uttalar, att han, med hänsyn till att
arbetsåret inom jordbruket vanligen räknades från den 1 november, ansett
lämpligt, att de förordade lagändringarna tillämpades från och med den 1
november 1937.

Viskotta. Utskottet har ingen erinran emot vad sålunda föreslagits.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med förklarande att det i propositionen
framlagda förslaget till lag angående ändring i vissa delar
av lantarbetstidslagen den 26 juni 1936 (nr 333) icke kunnat
i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga följande

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

angående ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen den 26 juni

1936 (nr 333).

Härigenom förordnas, att 1, 3—6, Härigenom förordnas, att 1, 3, 4,
8, 11 och 13 §§ lantarbetstidslagen 6—8, 11 och 13 §§ lantarbetstidslagen
den 26 juni 1936 skola, 1, 3, 5, 6, 8 den 26 juni 1936 skola, 1, 3, 6, 7, 8
och 13 §§ i nedan angivna delar, er- och 13 §§ i nedan angivna delar, erhålla
följande ändrade lydelse: hålla följande ändrade lydelse:

1 §-

Denna lag äger tillämpning:

1) å jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom
självständiga företag, samt å byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

53

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

binäring som nu nämnts, allt för såvitt i rörelsen till arbete för arbetsgivares
räkning i regel användas minst tre arbetare, häri icke inräknad arbetare, som
användes till arbete, vilket avses under a)—d) här nedan,

2) å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag, för såvitt i
rörelsen till arbete för arbetsgivares räkning i regel användes minst en arbetare
enligt samma beräkning.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete som--— dess anordnande;

b) mjölkning samt skötsel och upptagning av rotfrukter, i den mån dessa
arbeten utföras mot ackordsersättning, ävensom diknings- och skogsarbeten,
i den mån de mot sådan ersättning utföras av arbetare, som icke är fast anställd
i rörelsen;

c) husligt arbete;

d) arbete som---av staten.

3 §•

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars
rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida visst arbete
är att hänföra till sådant, varå denna lag äger tillämpning, eller huruvida viss
arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom arbetare.

Är mål-------— —---domstolen tillhanda.

I annan;------------avgiva utlåtande.

4 §.

1 mom. I arbete som avses i 1 § under 1) må arbetsgivare icke använda
arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar
samt för vecka,

om första söckendagen i veckan infaller i januari, februari eller december,
41 timmar,

om första söckendagen i veckan infaller i mars, oktober eller november,
46 timmar och

om första söckendagen i veckan infaller under tiden april—september, 54
timmar.

Beträffande arbetare, som användes uteslutande till djurskötsel, skall i stället
för vad nu sagts gälla, att arbetstiden icke må överstiga för dygn 9 timmar
samt för två veckor i följd 108 timmar.

2 mom. I arbete som avses i 1 § under 2) ina arbetsgivare icke använda
arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar
samt för två veckor i följd 96 timmar eller ock vad angår veckor, vilkas
första söckendag infaller under tiden april—september, 106 timmar, därest
arbetstiden under året i övrigt begränsas till högst 86 timmar för två veckor
i följd.

54

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

1 mom. Arbetsrådet må, når skål
därtill äro, medgiva att den i 4 § angivna
arbetstiden, utan att förlängas
för dr räknat, fördelas på annat sätt
än i nämnda paragraf sågs.

2 mom. Finnes i visst fall av synnerliga
skäl påkallat att arbetstiden
utsträckes längre, för år räknat, än i
4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande
därtill.

3 mom. Undantag från--—

oskäligt utsträckas.

6 §.

1 mom. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som
ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande
fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom,
må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande,
användas till arbete å övertid. Om sådant arbete samt dess anledning, omfattning
och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn
från dess början göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må---meddela beslut.

Anmälan eller---allmänna posten.

2 mom. Arbetare må utan sådan anmälan eller ansökan som i 1 mom. sägs
användas till arbete å övertid, som föranledes av födelser, sjukdomsfall eller
olycksfall bland djuren.

«

7 §•

1 mom. Erfordras för — — —
i veckan.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat
fall än som avses i 6 § med hänsyn
till särskilt förhållande påkallat
att använda arbetare till arbete å
övertid, vare därtill berättigad för
högst 48 timmar under loppet av fyra
veckor och 260 timmar under en tidrymd
av tolv månader i följd.

3 mom. I fråga — — — eller
ohälsa.

55

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

8 §•

Rörande arbetares användande till arbete å övertid enligt 6 § 1 mom. eller
7 § åligger det arbetsgivaren att senast den första söckendagen i näst därpå
följande kalendervecka eller, därest då icke kan avgöras huruvida arbetstiden
är att hänföra till sådan som avses i nämnda lagrum, så snart sådant kan
bedömas, göra anteckning i särskild journal, upprättad enligt formulär som
fastställes av arbetsrådet. Nämnda myndighet äger dock föreskriva att anteckning
om arbete å övertid får verkställas å annan tid och på annat sätt
än nu angivits. I fråga om sådant arbete å övertid som avses i 7 § 1 mom.
är arbetsgivaren icke pliktig att göra dylik anteckning, där övertiden finnes
behörigen upptagen å arbetstidsschema, anslaget å arbetsstället och angivande
tiden för det dagliga arbetets början och slut.

Arbetare åge---honom rörer.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 § 1 mom. skall biläggas journal eller annan
handling, däri anteckning enligt första stycket skall göras, och skall journalen
eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället under minst
tre år, räknat beträffande journalen eller handlingen från den tid då sista
anteckningen gjordes däri och beträffande beslutet från detsammas datum.

11 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen. Därvid
skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande
tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd.

13 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet som föreskrives
i 6 § 1 mom. eller att iakttaga vad enligt 8 § åligger honom, straffes med
dagsböter.

Har arbetsgivare — — — under fem.

Denna lag träder i kraft den 1 november 1937.

B. att motionerna I: 223 och I: 225 samt II: 431, II: 435,
11:438, 11:439, 11:440 och 11:441, i den mån de icke blivit
besvarade genom vad utskottet ovan under A. hemställt,
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 maj 1937.

På andra lagutskottets vägnar:
SIGFRID HANSSON.

56

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Tamm, Heiding, Hagman, Sam
Larsson, Norman, Västberg och Ekströmer;

från andra kammaren: herrar Hage, Olovson, Skoglund, Johanson i Hallagården,
Sandström i Sollefteå, Hermansson, Holm och Barnekow.

Reservationer:

Beträffande utlåtandet i dess helhet:

1) av herrar Tamm, Ekströmer, Skoglund och Sandström i Sollefteå, vilka
ansett att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

»Gällande lantarbetstidslag stiftades så nyligen som i fjol och har ej givits
längre giltighet än till den 1 november 1939. Lagen är att betrakta som en
försökslag, för vars eventuella framtida förändringar de under försökstiden
vunna erfarenheterna böra läggas till grund. Den tid, som förflutit sedan
lagen trädde i kraft, har ej varit ens tillnärmelsevis tillräcklig för att bilda
grundval för bedömandet ur såväl arbetsgivare- som arbetaresynpunkt av
lagens svagheter och förtjänster, synnerligast som lagens tillämpning hittills
huvudsakligast inskränkt sig till ett vinterhalvår. Utskottet måste redan
därför och med hänsyn till vikten av ett visst mått av stabilitet i lagstiftningen
finna det anmärkningsvärt, att Kungl. Majit på sätt som föreslås
i propositionen 94 redan ett pär månader efter lagstiftningens genomförande
velat avsevärt skärpa denna utan att dessförinnan avbida erfarenheterna
från dess tillämpning.

Utskottet förbiser ej vikten av att arbetstiden vid jordbruket ordnas på
ett sådant sätt att de anställda erhålla önskvärd fritid, d. v. s. beredas tillfälle
till hemliv, rekreation och överhuvud taget en bättre livsföring. Men
utskottet anser det uppenbart, att arbetsförhållandena vid jordbruket och
möjligheterna att därstädes effektivt utnyttja arbetstiden åtminstone ännu
skilja sig så väsentligt från motsvarande förhållanden vid industrien, att
likställighet i arbetstidshänseende ej kan genomföras utan att bli till stort
förfång för jordbrukets produktionsmöjligheter och därmed också för lantarbetarnas
möjligheter att ernå en med övriga jämförliga samhällsgrupper likartad
levnadsstandard.

Utan att här ingå på någon detaljkritik av Kungl. Maj:ts förslag vill utskottet
särskilt framhålla, att den tilltänkta lagskärpningen, enligt vilken
lagens tillämplighet utsträckes till att gälla samtliga jordbruk med minst tre
anställda och dessutom inbegripa kreatursskötarna, skulle medföra betydande
svårigheter framför allt för det egentliga bondejordbruket. Vad utskottet
i fjol anförde om de tekniska svårigheterna vid och de ekonomiska kon -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

57

sekvenserna av kreatursskötselns indragande under lagens tillämplighetsområde
finner utskottet sålunda alltjämt äga sin fulla giltighet. Utskottet vill
även framhålla, hurusom en utvidgning av lagen till att omfatta även jämförelsevis
små jordbruk med därav följande journalföring och övervakning
m. m. med all sannolikhet kommer att för dessas brukare framstå som ett
onödigt och kännbart intrång och leda till åtskillig irritation, helst som arbetstiden
utmätts så snävt, att ett minutiöst utnyttjande av densamma blir en
nödvändighet. Utskottet vill dessutom betona att de nuvarande svårigheterna
att vid jordbruket erhålla nödig arbetskraft ej kunna anses bragta ur
världen därmed att normalarbetsdagen införes även för jordbrukets anställda;
i den mån en arbetstidsförkortning framkallar behov av ökad arbetskraft,
komma svårigheterna att fylla detta behov — åtminstone under nuvarande
högkonjunktur — att till och med skärpas, framför allt då den för
jordbruket i proposition nr 284 förordade kompensationen antagligen blir
otillräcklig eller överhuvud ej kan i tänkt omfattning uttagas, varigenom
jordbrukarnas möjligheter att i lönehänseende konkurrera om arbetskraften
försvagas.

Utskottet vill visserligen ge sitt erkännande åt Kungl. Maj:ts strävan att
genom vissa jämkningar uppåt av direktiven för den statliga jordbrukshjälpen
försöka hålla jordbrukarna skadeslösa för arbetstidsförkortningens stegring
av produktionskostnaderna vid jordbruket, men utskottet måste ge uttryck
åt sin allvarliga och bestämda farhåga för att full kompensation icke
kan erhållas. I den mån man nu kan bilda sig en uppfattning om den närmaste
tidens prisutveckling, talar sannolikheten för att den uppnåeliga kompensationen
i huvudsak blott kommer att motsvara den i vissa fall mycket
avsevärda prisstegringen på jordbrukets förnödenheter. Skulle detta antagande
visa sig riktigt, innebär arbetstidsskärpningen i verkligheten intet annat
än att jordbrukarnas — och därmed också de anställdas — möjligheter
att få sin del av det materiella uppsvinget omintetgöras. Den nya arbelstidsregleringen
synes utskottet därför stå i strid mot eller åtminstone motverka
det stora syftemålet att ekonomiskt höja landsbygden, vilket burit upp
jordbruksregleringen.

Vad särskilt trädgårdsodlingen angår, vill utskottet framhålla att denna
näring, som länge arbetat under tryckta förhållanden, lämnas praktiskt taget
utan kompensation. Det kan enligt utskottets mening ej överensstämma
med billighet och rättvisa att statsmakterna utan att samtidigt vidtaga någon
omedelbar neutraliserande hjälpåtgärd pålägga denna näring nya bördor, som
ännu mer måste försvaga dess produktionsbetingelser.

Utskottet får därför hemställa,

A. att riksdagen, med bifall till motionerna 1: 225 och II:
441, 1:223 och 11:435 samt 11:438 och 11:440, måtte avslå
Kungl. Maj:ts förevarande proposition; samt

B. att motionerna II: 431 och II: 439 måtte anses besvarade
genom vad utskottet ovan under A. hemställt.»

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 48. 5

58

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

2) av herrar Sam Larsson och Barnekow, vilka ansett, att utskottet på
de skäl, som anförts i motionerna I: 223 och II: 435, bort hemställa, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

3) av herrar Norman, Hage, Olovson, Hermansson och Holm i fråga om
vissa delar av utskottets motivering.

Beträffande 4 §:

av herrar Sam Larsson och Barnekow, vilka, därest ovannämnda avslagsyrkanden
ej bifölles, hemställt, att 4 § 1 mom. andra stycket i utskottets
förslag måtte erhålla följande lydelse:

»Beträffande arbetare---108 timmar; dock att vid företag, där

endast en arbetare användes uteslutande till djurskötsel, arbetstiden för sådan
arbetare må utsträckas till 117 timmar för två veckor i följd.»

Beträffande 5 §:

1) av herrar Sam Larsson och Ekströmer, vilka, därest yrkandena om avslag
å Kungl. Maj:ts förslag ej vunne bifall, ansett, att utskottet bort tillstyrka,
att 5 § lantarbetstidslagen måtte erhålla följande lydelse:

1 mom. Därest den---året förut.

2 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva att den i 4 § angivna
arbetstiden utan att förlängas, för år räknat, fördelas på annat sätt
än i 4 § eller 1 mom. av denna paragraf sägs.

3 mom. Finnes i visst fall av synnerliga skäl påkallat att arbetstiden utsträckes
längre, för år räknat, än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande
därtill.

4 morn. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av arbetsrådet
medgivas, då det av uttalande av arbetarnas sammanslutning eller
sammanslutningar eller annorledes framgår att det stora flertalet av de arbetare
som skulle beröras av undantaget finner detsamma önskvärt och arbetstiden
ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

2) av herrar Norman, Olovson, Hermansson och Holm, vilka ansett, att
utskottet bort tillstyrka 5 § i Kungl. Maj :ts förslag.

Beträffande 7 §:

av herrar Norman, Hage, Olovson, Hermansson och Holm, vilka ansett,
att utskottet ej bort tillstyrka ändring i förevarande paragraf.

Stockholm 1937.. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

372290