Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

1

Nr 44. •

Ankom till riksdagens kansli den 7 maj 1937 kl. 8 f. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kungörelse angående förhandlingsrätt för statens
tjänstemän, dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 24 februari 1937 till riksdagen avlämnad proposition, nr
128, vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet,
har Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet
förda protokoll anhållit om riksdagens yttrande över följande förslag till

kungörelse angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän.
Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Statens tjänstemän äga rätt att beträffande de i 4 § nämnda frågor förhandla
med vederbörande myndighet, dock utan att inskränkning därigenom
göres i myndigheten tillkommande beslutanderätt.

Med statens tjänstemän avses i denna kungörelse sådana arbetstagare i statens
tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.

Med myndighet jämställes styrelse för sådan statlig institution, som icke
kan betecknas såsom myndighet.

2 §•

Förhandling äger rum mellan myndighet samt förening av tjänstemän
eller förening av flera sådana föreningar. Förhandlingsrätt tillkommer dock
blott förening, vilken Konungen tillerkänt sådan rätt i förhållande till myndigheten.

Myndighet må uppdraga åt underlydande organ att å myndighetens vägnar
förhandla beträffande visst ärende eller vissa slag av ärenden. Meddelande
om sådant uppdrag skall av myndigheten översändas till vederbörande
föreningar, vilka tillerkänts förhandlingsrätt i förhållande till myndigheten.

Förening äger utöva förhandlingsrätt jämväl genom avdelning av föreningen
eller genom ansluten förening, som icke själv erhållit förhandlingsrätt,
dock endast då fråga är örn förhandling med myndighets underlydande
organ.

Beträffande förhandling mellan ombud, som av Konungen utses, samt
förening stadgas i 11 §.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 44.

1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

3 §•

Ansökan om förhandlingsrätt i förhållande till viss myndighet skall ställas
till Konungen samt ingivas eller, i betalt brev insändas till myndigheten.

Vid dylik ansökan skall fogas:

1) föreningens stadgar;

2) uppgift å de personer, som äro ledamöter i styrelsen för föreningen
eller som eljest äga företräda föreningen, ävensom å deras adresser; samt

3) uppgift å ungefärliga antalet av de medlemmar i föreningen eller till
föreningen ansluten förening, vilka äro anställda hos myndigheten.

Till myndighet inkomna ansökningshandlingar skola av myndigheten med
eget yttrande översändas till kommunikationsdepartementet.

Sker beträffande förening, som erhållit förhandlingsrätt, ändring i verksamhetsområdet
eller i förhållande, som i andra stycket under 2) sägs, eller
undergår medlemsantalet större förändringar, skall anmälan därom göras
hos vederbörande myndighet.

4 §•

Förhandling må äga rum beträffande tjänstemännens allmänna anställnings-,
arbets- och avlöningsvillkor ävensom beträffande tillämpningen av
sådana villkor.

5 §.

Innan myndighet avgiver förslag till eller fastställer nya eller ändrade anställnings-,
arbets- eller avlöningsvillkor, skall myndigheten, såvida frågan
är av principiell eller eljest allmän betydelse och uteslutande berör dess
tjänstemän, på lämpligt sätt bereda de i förhållande till myndigheten förhandlingsberättigade
föreningar, som frågan må anses röra, tillfälle att taga
kännedom om föreliggande utkast till sådana villkor.

Påkallar förening i anledning härav förhandling, skall meddelande härom
lämnas inom skälig tid och senast inom en vecka efter delfåendet.

6 §.

Förhandling äger rum i skriftlig eller muntlig form. Påkallas från endera
sidan muntlig förhandling, skall sådan äga rum, även om skriftlig
förhandling pågår eller föregått.

7 §•

Vid skriftlig förhandling skall från endera sidan avlåten skrivelse utan
oskäligt dröjsmål skriftligen besvaras. I svarsskrivelsen böra, så framt icke
muntlig förhandling däri påkallas, skälen för intagen ståndpunkt angivas.

Myndighet må förklara skriftlig förhandling avslutad, då myndigheten så
prövar skäligt.

8 §•

Tid och plats för muntlig förhandling bestämmas av myndigheten. Därvid
skall iakttagas, att frågans behandling icke oskäligt fördröjes.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

Myndigheten utser ordförande att leda förhandlingen samt förordnar sekreterare
att föra protokoll. Ordföranden må förklara muntlig förhandling avslutad,
då han så prövar skäligt.

I protokollet skola framlagda förslag och avgivna förklaringar återgivas,
varvid skälen för de å ömse sidor intagna ståndpunkterna skola i korthet
angivas. Protokollet skall justeras av ordföranden samt en representant för
myndigheten och en representant för varje i förhandlingen deltagande förening.

Protokollet utgives avgiftsfritt samt tillställes myndigheten och föreningen.

9 §•

Fråga, varom förhandling förts, må av myndighet icke upptagas till slutlig
behandling, innan en vecka förflutit från det skriftlig förhandling förklarats
avslutad eller innan protokoll över muntlig förhandling kommit myndigheten
tillhanda.

Utan hinder av vad sålunda stadgats, må myndighet, därest så anses av förhållandena
påkallat, föreskriva, att nya eller ändrade bestämmelser skola tilllämpas
tills vidare, intill dess slutligt beslut i frågan blivit meddelat.

10 §.

Då ärende, som varit föremål för förhandling enligt denna kungörelse,
överlämnas till annan myndighet eller till Konungen, skall i ärendet förd
skriftväxling jämte protokoll från muntlig förhandling biläggas.

11 §•

På därom av myndighet eller förening gjord framställning må, därest Konungen
så prövar skäligt, förhandling äga rum mellan ombud, som av Konungen
utses, och förening.

12 §.

Genom denna kungörelse göres icke ändring i vad eljest kan gälla beträffande
rätt för statens tjänstemän att tillvarataga sina intressen i fråga om anställnings-,
arbets- eller avlöningsvillkor.

13 §.

Myndighet och förening bestrida envar sina kostnader för förhandling.

Tjänsteman må icke förvägras ledighet för deltagande i muntlig förhandling.

14 §.

För militär personal och likställda gälla de inskränkningar i fråga om förhandlingsrätten,
som särskilt stadgas.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1938, dock att bestämmelserna
i 2 och 3 §§ jämväl dessförinnan skola lända till efterrättelse, i den
mån så erfordras för kungörelsens tillämpning från och med nämnda dag.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft
en i anledning av densamma väckt motion, nämligen nr 436 i andra
kammaren av herr Persson i Falla m. fl., vari hemställes, att riksdagen i
sitt yttrande över propositionen måtte uttala, att förhandlingsrätten bör i vad
den bestämmes i den föreslagna 4 § få den avgränsning, som angives i § 3 i
sakkunnigas förslag till kungörelse, d. v. s. att förhandling ej må avse fråga
örn viss enskild tjänsteman, för så vitt icke spörsmålet gäller tillämpning
av mera allmänt principiell innebörd.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i propositionen framlagda
lagförslaget, ävensom i fråga örn de skäl, motionärerna andragit till
stöd för sitt yrkande, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen och motionen.

Inledning.

Några i författning utfärdade bestämmelser örn förhandlingsrätt för statstjänstemän
finnas ej.

Frågan har vid flera tillfällen behandlats i riksdagen med anledning av
interpellationer eller motioner med hemställan om utredning. En redogörelse
för vad sålunda förekommit lämnas å sid. 5—12 i propositionen.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra örn socialstyrelsens den 16 december
1920 dagtecknade betänkande med förslag till lag angående förhandling
mellan staten och dess tjänstemän. Socialstyrelsens förslag föranledde
ej någon lagstiftningsåtgärd.

Den 10 maj 1935 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet
att tillkalla högst fem personer för att inom departementet
biträda med verkställande av en utredning rörande frågan, huruvida
och i vad mån en förhandlingsordning för statstjänstemän borde
komma till stånd, ävensom att uppgöra förslag till de bestämmelser i ämnet,
vartill berörda utredning kunde komma att föranleda.

De sakkunniga hava avgivit ett den 9 oktober 1936 dagtecknat betänkande
med förslag rörande förhandlingsordning för statstjänstemän (stat. off.
utredn. 1936:41). Någon reservation har icke fogats till betänkandet.

Redogörelse för det huvudsakliga innehållet av de sakkunnigas förslag
lämnas å sid. 13—16 i propositionen.

Utskottet övergår härefter till att behandla huvuddragen av det i propositionen
föreslagna förhandlingsinstitutet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

5

Förhandlingsordningens omfattning beträffande olika grupper av

tjänstemän.

Enligt 1 § i lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt
äger denna lag tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare
med undantag för sådana arbetstagare i statens eller kommunernas
tjänst, som äro underkastade tjänstemannaansvar.

I proposition, nr 240, till 1936 års riksdag med förslag till nyssnämnda lag
uttalade föredragande departementschefen (sid. 71), att under arbetstagare
i statens tjänst torde innefattas jämväl arbetstagare anställda av riksdagen
eller av myndighet lydande under riksdagen. Frågan om förhandlingsrätt
för de kommunalanställda, som icke hade strejkrätt, borde enligt departementschefens
mening upptagas i samband med spörsmålet om förhandlingsrätt
för statens tjänstemän.

Då det till de sakkunniga lämnade utredningsuppdraget avsett frågan örn
införandet av en lagfästad förhandlingsordning för statens tjänstemän, hava
de sakkunniga icke närmare ingått på frågan om en förhandlingsordning för
de kommunala tjänstemännen. De sakkunniga uttala, att en tjänsteman,
som visserligen utför arbete av natur att vanligen omhänderhavas av statstjänstemän
men som dock är anställd i kommuns tjänst, vid bedömandet av
frågan örn förhandlingsrätt helt måste betraktas som en kommunal tjänsteman.

I fråga örn de hos riksdagen eller riksdagens verk anställda befattningshavarna
pläga dessa, anföra de sakkunniga, rent språkligt ej betecknas såsom
statens tjänstemän. Då den föreslagna författningen vore avsedd att
utfärdas i administrativ ordning av Kungl. Majit, torde det ej heller vara
möjligt, att författningen gjordes tillämplig å riksdagens befattningshavare.
Det torde emellertid kunna förutsättas, att riksdagen till prövning upptoge
frågan om utfärdande av motsvarande bestämmelser för sina befattningshavare.
De skäl, som kunde anföras för införande av en förhandlingsrätt för
tjänstemännen inom den civila statsförvaltningen, kunde nämligen med samma
styrka göras gällande beträffande riksdagens tjänstemän. Några speciella
betänkligheter mot införande av en förhandlingsrätt för riksdagens
tjänstemän torde icke heller kunna anföras.

De sakkunnigas förslag innebär, att vid prövningen av frågan om förhandlingsordningens
omfattning någon skillnad principiellt sett ej göres mellan
personal i högre eller lägre grad liksom ej heller mellan personalen vid
de affärsdrivande verken och förvaltningen i övrigt.

Beträffande avgränsningen ur förhandlingsordningens synpunkt mellan
tjänstemän och arbetare erinra de sakkunniga örn ali lagen den 11 september
1936 örn förenings- och förhandlingsrätt gjorts tillämplig jämväl å statens
arbetare. Detta hade i lagen skett på sådant sätt, att densamma förklarats
äga tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare,
med undantag likväl för sådana arbetstagare i statens eller kommunernas

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

tjänst, som vore underkastade ämbetsmannaansvar. De sakkunniga hade
vid sådant förhållande utgått från att statens arbetare icke skulle inbegripas
under den nu föreslagna lagstiftningen samt att avgränsningen mellan tjänstemän
och arbetare skulle ske på det sätt, som angivits i lagen om förenings-
och förhandlingsrätt. De sakkunniga hade icke ansett det vara erforderligt
att i den föreslagna författningen särskilt angiva, att avgränsningen
mellan tjänstemän och arbetare skulle ske efter de nyss angivna grunderna.
De föreslå i stället allenast en allmän föreskrift om att förhandlingsrätt
skall tillkomma statens tjänstemän. Någon särskild definition av begreppet
tjänsteman har alltså icke intagits i författningsförslaget.

Redogörelse för yttrandena i denna del lämnas å sid. 46—48 i propositionen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Forslund, anför bland annat:

I likhet med de sakkunniga och praktiskt taget samtliga de hörda myndigheterna
och tjänstemannaorganisationerna anser jag, att förhandlingsordningen
bör omfatta statens samtliga tjänstemän och alltså oberoende av grad
eller om de äro anställda vid de affärsdrivande verken eller vid förvaltningen
i övrigt.---------------------- —

Vad beträffar frågan om en närmare avgränsning av de befattningshavare,
som skola betecknas såsom tjänstemän, är det till en början klart, att en positiv
definition icke är möjlig att ernå annat än i samband med genomförandet
av en allmän tjänstemannalagstiftning. En sådan lagstiftning förutsätter

långvariga förarbeten.---Det är vidare att märka, att statsmakterna

för förhandlingsrättens vidkommande redan genom antagandet av lagen den
11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt accepterat en gränsdragning
mellan arbetare och tjänstemän i enlighet med strafflagens bestämmelser
om vem som är underkastad ämbetsmannaansvar. Samma gränsdragning
bör därför självfallet komma till användning även vid förevarande
lagstiftning.---Däremot anser jag, att i 1 § bör utsägas vad de sak kunniga

enligt motiveringen utgått från eller att med statens tjänstemän i
denna kungörelse avses sådana befattningshavare, som äro underkastade
ämbetsmannaansvar.

Då författningen av skäl, vilka jag i annat sammanhang skall angiva, torde
böra utfärdas i administrativ ordning, lärer det ankomma på riksdagen
att taga ställning till frågan, örn förhandlingsrätt skall tillerkännas riksdagens
egna befattningshavare, och, därest så anses böra vara fallet, utfärda
därför erforderliga föreskrifter.

Med vilken myndighet skola förhandlingar föras?

Enligt bestämmelserna i 1 § i den av de sakkunniga föreslagna kungörelsen
skola statens tjänstemän äga rätt att beträffande de i 3 § nämnda frågor
förhandla med vederbörande myndighet (styrelse). I 2 § stadgas vidare, att
förhandling äger rum mellan myndighet eller dess underlydande organ, å
ena, samt förening av tjänstemän eller avdelning av sådan förening, å andra
sidan.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

rr

i

De sakkunniga hava ej närmare ingått på frågan, med vilken myndighet
förhandlingar beträffande viss fråga rätteligen skola föras eller, med andra
ord, vad som skall anses vara »vederbörande» myndighet.

För yttrandena i detta ämne redogöres å sid. 50—54 i propositionen.

Föredragande departementschefen anför, bland annat:

Uppenbarligen kan det icke vara lämpligt att ålägga en myndighet, som
handlägger ett ärende av beskaffenhet att beröra tjänstemän även vid andra
verk, att förhandla med alla de tjänstemannaföreningar, som kunna hava

intresse av ärendets avgörande.--- — Hela uppbyggnaden av författnings förslaget

visar tydligt, att de sakkunniga utgått från den förutsättningen, att
förhandlingar endast skulle föras mellan en myndighet och dess egna tjänstemän.
Detta är också enligt min uppfattning den enda möjliga anordningen.
Denna grundsats bör emellertid komma till tydligt uttryck i författningen.
Enligt det inom departementet utarbetade förslaget tillkommer sålunda
förhandlingsrätt i förhållande till viss myndighet endast den tjänstemannaförening,
vilken efter ansökan tillerkänts sådan rätt av Konungen. En förutsättning
för erhållande av förhandlingsrätt blir, att föreningen eller till
densamma ansluten förening har medlemmar, vilka äro anställda hos myndigheten.
Som jag senare kommer att närmare utveckla, bör förhandlingsskyldighet
för myndighet ej föreligga i de fall, då myndigheten utarbetat förslag
till bestämmelser i ärenden, som beröra tjänstemän vid flera verk. Därest
förhandlingar i dylikt ärende skola komma till stånd, böra de. nämligen
äga rum centralt med ombud, som av Konungen utses. Ej heller bör förhandlingsskyldighet
föreligga för myndighet, som har att slutligt avgöra
ärende berörande tjänstemän vid annan myndighet.------ — ---

Enligt min uppfattning torde det till underlättande av myndigheternas arbete
i åtskilliga fall säkerligen komma att visa sig vara lämpligast, att förhandlingar
ej föras centralt av myndigheten själv utan i stället av något underlydande
organ. Detta måste åtminstone vara fallet beträffande obetydligare
frågor och ärenden av lokal natur. Jag är alltså härutinnan av samma
mening som de sakkunniga.---Däremot anser jag, att i yttrandena an förts

bärande skäl mot förslaget, att utskiftandet av behörigheten mellan
myndighet och dess underlydande organ skulle ske centralt genom av Konungen
utfärdade bestämmelser. Någon för tjänstemännen olämplig påföljd
kan icke heller uppkomma, därest varje myndighet berättigas att själv avgöra,
örn och i så fall vilka underlydande organ som skola äga förhandla
och örn vilka frågor detta skall kunna ske. Önskar myndighet icke delegera
någon förhandlingsrätt till underlydande organ, måste myndigheten
nämligen själv föra förhandlingar i de fall, då detta påkallas av tjänstemännen.

Jag förordar därför, att i författningen införas bestämmelser angående
rätt för myndighet att åt underlydande organ uppdraga att beträffande viss
fråga eller viss grupp av ärenden föra förhandlingar. Dessa böra i så fall
föras å myndighetens vägnar.

Vilka organisationer laira äga förhandlingsrätt?

Enligt de sakkunnigas förslag skall rätten till formbundna förhandlingar
i enlighet med författningen endast gälla för de av tjänstemännen bildade

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

föreningarna. Icke organiserade grupper av tjänstemän skola sålunda även
efter genomförandet av förhandlingsordningen vara hänvisade till att föra
formlösa förhandlingar med myndigheterna i den hittills tillämpade ordningen.

De sakkunniga förorda, att för rätt för en tjänstemannaorganisation att
påkalla förhandlingar med myndighet icke skall uppställas något krav på
vare sig erkännande, registrering, viss representativitet eller visst antal tjänstemän
i organisationen.

Beträffande frågan om vilka organisationer, som en myndighet skall bereda
tillfälle till yttrande, innan myndigheten avger förslag till eller fastställer
nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor, förorda
de sakkunniga en föreskrift om att anmälan till myndigheten skall göras av
de föreningar, som vilja bliva beredda tillfälle att taga kännedom om föreliggande
utkast till nya eller ändrade tjänstevillkor. Härmed avses dock icke
något slag av registrering av föreningen. Avsikten är endast, att föreningen
skall så att säga presentera sig för myndigheten.

Enligt förslaget äger en tjänstemannaförening utöva förhandlingsrätt icke
blott genom sin centrala styrelse utan även genom sina avdelningar. Likaledes
är en topporganisation förhandlingsberättigad även genom de anslutna
primärföreningarna.

För yttrandena redogöres å sid. 60—63 i propositionen.

Föredragande departementschefen anför bland annat:

Starka skäl måste onekligen anses tala för den av de sakkunniga intagna
ståndpunkten, att förhandlingsrätt bör medgivas varje av tjänstemännen bildad
förening. — ---Av redogörelsen för yttrandena framgår emellertid,

att allvarliga betänkligheter mot förslaget uttalats av ett flertal av de myndigheter,
som skulle hava att tillämpa de givna bestämmelserna. Även från
tjänstemannhåll hava farhågor anförts örn att förhandlingsrätt med den vidsträckta
omfattning, som de sakkunniga förorda, skulle komma att bliva så
betungande för myndigheterna, att förhandlingsordningens idé skulle komma
i vanrykte och att man därigenom skulle kunna riskera hela reformen.
Vid sådana förhållanden har jag icke ansett mig böra motsätta mig, att en
begränsning av förhandlingsrätten vidtages i sådant hänseende, att endast
de större och mera representativa föreningarna erhålla rätt att förhandla
med myndigheterna i den ordning, författningen föreskriver. Såsom de sakkunniga
framhållit, ernås även därigenom beaktansvärda fördelar i form av
ordnade förhållanden i fråga örn tjänstemännens organiserande.----

Örn det sålunda torde vara ofrånkomligt att begränsa förhandlingsrätten
till att gälla endast för vissa tjänstemannaorganisationer, återstår det att avgöra,
vilken väg som därvid lämpligen bör väljas. Jag önskar då till en början
framhålla, att jag i likhet med de sakkunniga icke anser det vara lämpligt
att i detta sammanhang föreskriva registrering i särskild ordning av tjänstemannaorganisationer.
Med hänsyn till att någon allmän lagstiftning angående
föreningar med fackligt syfte icke finnes genomförd i vårt land, kan det
nämligen icke anses vara lämpligt att nu på ett specialområde föreskriva vissa
föreningsrättsliga bestämmelser. Icke heller kan jag förorda en föreskrift
örn att förhandlingsrätt blott skall tillerkännas sådana föreningar, som upp -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

9

fylla vissa krav på ett fixerat medlemsantal eller på en angiven representativitet.
Förhållandena äro säkerligen så olika inom skilda förvaltningsområden,
att man, var gränsen än droges, skulle riskera att icke nå det resultat,
som vore önskvärt. — — ■— En framkomlig väg till begränsning av förhandlingsrätten
synes mig däremot vara att föreskriva, att rätt till förhandlingar
enligt författningen skall tillkomma endast i särskild ordning erkända organisationer.

Man kan härvid välja mellan två olika system. Enligt det ena tillerkän
nes de olika myndigheterna rätt att envar för sitt förvaltningsområde bedo
ina, vilka organisationer som skola äga förhandla med myndigheten. Den
andra vägen är, att erkännande centralt lämnas av Kungl. Maj:t.

Beträffande det förstnämnda av de båda systemen, eller alltså att erkännande
lämnas av de särskilda myndigheterna, kan det rent principiellt framhållas,
att det icke är överensstämmande med en förhandlingsordnings anda
att åt den ena parten överlåta en rätt att själv avgöra, med vilka motparter
som förhandlingar skola förås. —-----------— —

Systemet med erkännande centralt av Kungl. Maj:t måste väl sägas innebära
en i viss mån besvärlig omgång. Det är nämligen här fråga om ett
mycket stort antal myndigheter och styrelser av olika slag, i förhållande till
vilka förhandlingsrätten skall utskiftas för ett betydande antal tjänstemannaorganisationer.
A andra sidan vinnes med detta system likformighet vid
bedömandet. Man undgår alltså den olägenheten, att ett verk kan godkänna
och ett annat verk avslå en framställning om erkännande under likartade
förhållanden.

Jag har i förevarande spörsmål överlagt med cheferna för kommunika
tionsverken, under vilka de största personalstaterna sortera. Dessa verkschefer
hava därvid bestämt förklarat, att de ansåge det vara olämpligt, örn
det skulle uppdragas åt de särskilda myndigheterna att avgöra frågan om
förhandlingsrätt för tjänstemannaorganisationerna. De hava i stället tillstyrkt,
att avgörandet skulle ske centralt genom beslut av Kungl. Majit. Representanter
för de största personalorganisationerna hava jämväl för mig
uttalat, att de helst såge, att beslutanderätten i frågan förbehölles Kungl.
Maj :t.

Under sådana förhållanden och med beaktande särskilt av de principiella
betänkligheterna mot systemet med erkännande av de särskilda myndigheterna
förordar jag, att den önskade begränsningen av förhandlingsrätten
genomföres på sådant sätt, att i författningen intages en bestämmelse om att
förhandlingsrätt i förhållande till viss myndighet endast skall tillkomma
tjänstemannaförening, som av Kungl. Majit tillerkänts sådan rätt. För att
på smidigaste sätt säkerställa enhetligheten i bedömandet torde fråga örn
förhandlingsrätt böra avgöras på föredragning av chefen för kommunikationsdepartementet,
även örn ansökan avser förhandlingsrätt i förhållande
till myndighet, sorn sorterar under annat departement, i sistnämnda fall
dock efter gemensam beredning med vederbörande departementschef.--

Till underlättande av arbetet såväl för myndigheter som för tjänstemännen
torde vidare en förening, som fått sig tillerkänd förhandlingsrätt, böra få
utöva denna jämväl genom en avdelning eller en särskild till föreningen ansluten
förening. Detta överensstämmer helt nied tankegången örn att tjänstemännen
själva böra få utan inblandning från myndighets eller annat statligt
organs sida sörja för sin representation vid förhandlingar. Det är emellertid
givet, att en avdelning av en förening endast bör få framträda vid förhandlingar
gentemot myndighets underlydande organ, och alltså ej gentemot
myndigheten själv. Vid sistnämnda förhandlingar bör föreningens huvud -

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

styrelse alltid företräda. Då fråga är nm en topporganisation, som bildats
genom sammanslagning av ett flertal föreningar, böra motsvarande regler
gälla beträffande de anslutna föreningarna. Det kan emellertid i ett dylikt
fall väl tänkas, att förhandlingsrätt tillerkänts ej blott topporganisationen

utan även en ansluten förening.-----------—---

Vid bifall till förslaget om att förhandlingsrätt endast skall tillkomma erkända
organisationer bör i författningen föreskrivas, att skyldighet för myndighet
att bereda tjänstemannaförening tillfälle att taga kännedom om föreliggande
utkast till nya eller ändrade tjänstevillkor endast skall föreligga
gentemot de i förhållande till myndigheten förhandlingsberättigade föreningar,
som frågan kan anses röra.

Frågor örn vilka förhandlingar skola kunna föras.

Enligt 4 § i lagen om förenings- och förhandlingsrätt förstås med förhandlingsrätt
rätt att påkalla förhandling rörande reglering av anställningsvillkoren
ävensom rörande förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Från förhandlingsrätten enligt denna lag lia sålunda icke undantagits
frågor, som uteslutande beröra viss arbetstagare.

Förhandlingar skola enligt de sakkunnigas förslag kunna föras om tjänstemännens
allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvilkor. Under detta
uttryck hänföra de sakkunniga sådana frågor, som röra rekrytering och
utbildning av personal, allmänna befordringsprinciper, indragning eller utökning
av tjänster, tjänstemännens avlöning och tjänstevillkor samt arbetstiden
och andra tjänstgöringsförhållanden samt för dem grundläggande bestämmelser.
Vid de affärsdrivande verken skulle förhandlingsrätten ytterligare
omfatta frågor om klassifikation av trafikanstalter och dylikt.

Någon skillnad skall enligt förslaget icke göras mellan frågor, i vilka beslutanderätten
tillkommer de särskilda myndigheterna, och sådana frågor, som
avgöras av Kungl. Majit och riksdagen eller Kungl. Majit ensam. Förhandlingar
mellan en myndighet och en tjänstemannaförening om frågor, i vilka
beslutanderätten tillkomme Kungl. Majit och riksdagen, kunde nämligen endast
bliva av förberedande och utredande art och vara till ledning för myndigheten
vid avgivande av förslag eller yttrande i ämnet.

En viss begränsning av förhandlingsrätten föreslås däremot beträffande de
frågor, i vilka det skulle åligga myndighet att bereda tjänstemännen tillfälle
att yttra sig, innan myndigheten avger förslag till eller fastställer nya
eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor. De sakkunniga
förorda nämligen, att ifrågavarande skyldighet för myndigheterna skall föreligga
endast då ett ärende är av principiell eller eljest större betydelse för
tjänstemännen.

Förhandlingsrätten skall enligt de sakkunnigas förslag även omfatta frågor
om tillämpningen av allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor,
dock endast i de fall då tvistefrågan rullat upp den allmänna principen
för tolkningen av viss bestämmelse.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

11

Däremot anse de sakkunniga det ej vara lämpligt att medgiva förhandlingar
enligt den föreslagna författningen angående frågor, som uteslutande
beröra viss enskild tjänsteman, exempelvis beträffande enskild tjänstemans
förflyttning, befordran, avsked för sjukdom, bestraffning m. m. De sakkunniga
betona emellertid, att en mellan myndighet och enskild tjänsteman
uppkommen tvistefråga angående den rätta tolkningen av viss bestämmelse
borde kunna göras till föremål för förhandlingar enligt den föreslagna
författningen, så snart avgörandet av frågan hade betydelse jämväl för
ett flertal andra tjänstemän eller, med andra ord, då tvistefrågan rullade
upp en allmän princip.

För yttrandena redogöres å sid. 71—83 i propositionen.

Föredragande departementschefen anför bland annat:

Den av de sakkunniga använda formuleringen vid bestämmandet av de
allmänna frågor, om vilka förhandlingar skola få föras, måste enligt min
uppfattning anses vara lämplig, då den väl täcker de frågor, beträffande vilka
det för tjänstemännen kan vara av behovet påkallat att få förhandla. Mot
den i betänkandet lämnade exemplifieringen av dessa frågor har jag icke
heller något att erinra. Ur det allmännas synpunkter torde det ej heller
kunna invändas, att förhandlingar om sådana frågor ej skulle kunna föras
mellan myndigheter och tjänstemän. Med hänsyn till den av mig föreslagna
begränsningen av förhandlingsrätten till av Kungl. Majit erkända organisationer
torde även en i övrigt vidsträckt förhandlingsrätt icke kunna sägas
bliva för betungande för myndigheterna i deras arbete. — ---—---

I likhet med de sakkunniga kan jag ej finna, att några principiella skäl tala
för att man skulle inskränka tjänstemännens förhandlingsrätt gentemot myndigheterna
till att blott avse sådana frågor, vari beslutanderätten tillkommer
myndigheterna. Förhandlingar mellan myndighet och tjänstemän örn frågor,
i vilka beslutanderätten tillkommer Kungl. Majit och riksdagen, kunna emellertid,
såsom även de sakkunniga framhållit, endast bliva av förberedande
och utredande karaktär. Det torde dock säkerligen komma att visa sig, att de
större frågor, som beröra tjänstemän vid flera myndigheter, redan från början
komma att upptagas till förhandlingar mellan tjänstemännen och ombud,
som av Konungen utses. Någon bestämd föreskrift härom synes dock icke
vara lämpligt att införa i författningen.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande föreslagit, att förhandlingsrättens räckvidd
skulle preciseras i olika avseenden. Styrelsen framhåller till en början,
att förhandlingsplikt om de i betänkandet nämnda allmänna tjänstevillkoren
skulle föreligga för myndighet gentemot organisation, som bildats av
dess egna tjänstemän. Häremot har jag självfallet icke något att erinra. Styrelsen
anser emellertid vidare, att förhandlingsplikt jämväl skulle föreligga
för myndighet, som hade att slutligt avgöra ärenden, berörande tjänstemän,
anställda hos annan myndighet. Undantag borde härvid göras för fråga,
som berörde tillämpning av gällande bestämmelser. ''Piil styrelsens förslag
härom kan jag icke ansluta mig. Jag kan nämligen icke anse det vara rimligt,
att exempelvis byggnadsstyrelsen skulle behöva ingå i förhandlingar
med tjänstemän vid andra verk angående det lämpligaste anordnandet av
tjänstelokaler. Örn sådana frågor höra tjänstemännen i stället vid fall av
behov förhandla med den egna myndigheten, varefter verksledningen får hos
byggnadsstyrelsen göra den framställning i ärendet, som kan anses erfor -

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

derlin. Jag anser alltså, att förhandlingsskyldighet ej bör föreligga för en
myndighet, som har att slutligt avgöra fråga rörande tjänstemän vid annan
myndighet. Socialstyrelsen har slutligen föreslagit, att myndighet, som hade
att avgiva förslag i frågor, som berörde tjänstemän hos flera myndigheter,
borde äga att fritt pröva, huruvida myndigheten ville ingå i förhandlingar
eller ej eller ville till Kungl. Majit hänskjuta frågan om förhandling enligt
11 §. Enligt min uppfattning bör emellertid någon förhandlingsrätt för
tjänstemännen gentemot myndigheten ej alls föreligga beträffande sådana
frågor. Att förhandlingsrätt principiellt endast bör förefinnas gentemot den
egna myndigheten har jag tidigare framhållit. Men någon anledning att i
ett sådant fall som det nu berörda ställa myndighetens egna tjänstemän i
någon förtursrätt synes mig icke föreligga. Därest tjänstemannaorganisation
önskar förhandla beträffande en fråga, som berör tjänstemännen vid flera
verk och varom viss myndighet har att avgiva förslag, böra förhandlingar upptagas
centralt med av Konungen utsedda ombud. Vad jag nu senast anfört
strider ingalunda mot vad jag tidigare ytlrat örn att tjänstemännen skulle
äga rätt att förhandla med den egna myndigheten örn frågor, beträffande
vilka beslutanderätten tillkommer Kungl. Majit. Förhandlingsrätt föreligger
alltså i sådana frågor, örn tjänstemännen önska överlägga om möjlighet att
få en ändring till stånd, men däremot ej örn myndighet erhållit uppdrag att
utarbeta visst förslag, berörande tjänstemän vid flera verk.

Förhandlingsrättens precisering på sätt jag nu anfört har kommit till uttryck
i det inom departementet utarbetade författningsförslaget genom bestämmelser,
dels örn att myndighet endast är pliktig att upptaga förhandlingar
med organisationer, som av Konungen tillerkänts förhandlingsrätt i förhållande
till myndigheten, och dels örn att skyldighet för myndighet enligt
5 § att bereda tjänstemännen tillfälle att taga del av föreliggande utkast till
ändrade tjänstevillkor endast förefinnes, om frågan är av betydelse uteslutande
för dess tjänstemän. —---------------

I fråga örn den i 4 § i sakkunnigförslaget upptagna skyldigheten för myndighet
att bereda tjänstemännen tillfälle att taga del av föreliggande utkast
till nya eller ändrade tjänstevillkor har jag i princip icke någon erinran att
göra. Enligt departementsförslaget föreligger skyldigheten emellertid endast
gentemot tjänstemannaföreningar, som av Konungen tillerkänts förhandlingsrätt
i förhållande till myndigheten.-------------

Till de sakkunnigas förslag, alt förhandlingar enligt författningen icke
skulle få förås örn frågor, som uteslutande beröra enskild tjänsteman, kan
jag ej ansluta mig. Förhandlingar i sådana frågor förekomma redan nu i
stor utsträckning vid de affärsdrivande verken. De sakkunniga hava ej heller
haft något att erinra mot att förhandlingar i icke formbunden ordning
fortfarande skulle kunna föras i frågor, berörande enskild tjänsteman. Någon
anledning att under sådana omständigheter utesluta dessa frågor från
förhandlingar enligt författningen kan jag icke finna. Om förhandlingsrätt
införes jämväl beträffande enskild tjänstemans frågor, försvinna helt de säkerligen
mycket stora svårigheter, som vid ett bifall till de sakkunnigas förslag
på denna punkt skulle uppkomma vid avgörandet i de särskilda fallen,
örn frågan har betydelse jämväl för andra tjänstemän eller alltså om tvistefrågan
kan sägas rulla upp en allmän princip. Såsom järnvägsstyrelsen anfört,
torde detta kunna sägas ske i de flesta fall. Den praktiska skillnaden
mellan sakkunnigförslaget oell vad jag förordar i detta avseende är därför
måhända icke så stor.

Av de stora tjänstemannaorganisationernas yttranden framgår också klart,
att organisationerna själva sätta stort värde på rätten att få företräda sina
enskilda medlemmars intressen. Detta måste också sägas ligga i själva orga -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

13

niserandets idé. I denna tid, då organisationsväsendet är så utvecklat, kan
man helt enkelt icke motsätta sig, att en organisation skulle få förhandla örn
sina egna medlemmars förhållanden. Statsmakterna hava för övrigt redan
accepterat denna tankegång i och med lagstiftningen örn arbetsdomstolen. En
enskild medlem av en kollektivavtalsslutande organisation är nämligen icke
berättigad att föra talan angående avtalsbrott från motparten, såframt han
ej kan visa, att hans organisation undandragit sig att föra talan för honom.
De bestämmelser, som sålunda införts för det privata avtalsförhållandet, torde,
då nu förhållandet mellan myndigheterna och deras tjänstemän skall
regleras, höra medföra, att förhandlingsrätten utsträckes till att gälla jämväl
frågor, som uteslutande beröra enskild tjänsteman. Skulle en tjänstemannadomstol
komma att inrättas, måste det anses ännu mera självklart, att
förhandlingar mellan myndighet och tjänstemannaförening skola kunna äga
rum före domstolsbehandlingen även av ärende, som endast berör viss tjänsteman.
I likhet med lönenämnden för riksdagens verk är jag också av den
bestämda uppfattningen, att det icke finnes skälig anledning befara, att tjänstemannaorganisationerna
skola komma att påfordra förhandlingar för att
oberättigat förhjälpa en enskild tjänsteman till förmåner av det ena eller
andra slaget. ------------------------

De sakkunniga hava i motiveringen anfört, att frågor angående arbetets
ledning icke kunde anses falla under uttrycket allmänna arbetsvillkor och
att därför förhandlingar angående sådana spörsmål icke skulle kunna äga
rum.------------------ -— -----•—

Jag vill med anledning härav anföra, att de sakkunniga, då de ansett sig
böra från förhandling utesluta frågor angående arbetets ledning, därmed
säkerligen icke avsett, att man ej skulle kunna få förhandla angående innehållet
i den för viss tjänst upprättade instruktionen. I dylika instruktioner,
som för tjänstemännen äro av det allra största intresse, är åtminstone vid
de affärsdrivande verken praktiskt taget arbetets hela organisation reglerad.
Med hänsyn härtill lära förhållandena på detta område ej kunna helt jämställas
med vad som tillämpas inom det privata näringslivet. Jag är därför
av den uppfattningen, att förhandlingar böra av statstjänstemännen få förås
angående upprättande av instruktioner och angående tjänstemännens allmänna
åligganden, exempelvis vad det tillkommer en arbetsledare i viss ställning
att utföra. Eljest bleve förhandlingsrätten om tjänstemännens allmänna
arbetsvillkor skäligen illusorisk. Inom den civila förvaltningen torde däremot
något behov av alt föra förhandlingar angående frågor av nu nämnd
beskaffenhet näppeligen komma att framträda.

Jag vill icke förneka, att fall kunna förekomma, då en myndighet icke
lämpligen bör med sina tjänstemän diskutera motiveringen för dispositionerna
i fråga örn arbetets organisation. Detta kan emellertid framhållas för
tjänstemännen redan vid ett förberedande samtal angående upptagandet av
förhandlingar eller vid ett skriftligt besvarande av gjord framställning om
förhandlingar. Skulle tjänstemännen ändock påfordra förhandlingar i frågan,
ligger det inom myndighetens befogenhet att när som helst förklara
förhandlingarna avslutade. Även med hänsyn till vad jag nu anfört, kan
jag icke finna, alt några särskilda farhågor behöva hysas för att giva förhandlingsrätten
den omfattning, som jag nyss antytt.

I motionen II: 436 föreslås, att riksdagen skall i sitt yttrande över propositionen
uttala, att förhandling ej må avse fråga örn viss enskild tjänsteman,
såvitt icke spörsmålet gäller tillämpning av mera principiell innebörd.

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

Förhandlingar nied ombud, som av Konungen utses.

I socialstyrelsen dr 1920 avgivna förslag lill lag angående förhandling
mellan staten och dess tjänstemän upptogs som en betydelsefull punkt skapandet
av en central och permanent förhandlingsnämnd, inför vilken de
muntliga förhandlingarna mellan en myndighet och tjästemännen i allmänhet
skulle äga rum.

Bland annat med hänsyn till den efter tidpunkten för framläggandet av
socialstyrelsens förslag skedda utvecklingen i fråga om tjänstemännens organisationsförhållanden
hava de sakkunniga icke funnit skäl föreligga att i
sitt förslag upptaga bestämmelser örn en central förhandlingsnämnd. De
sakkunniga uttala emellertid, att de ansåge starka skäl tala för att en förhandlingsordning
icke inskränktes till att blott avse förhandlingar mellan
en myndighet eller dess underlydande organ samt representanter för en
tjänstemannaförening. Det erfordrades nämligen en form för ett vidareförande
av viktigare frågor, beträffande vilka de direkta förhandlingarna
mellan myndigheten och tjänstemännen antingen endast varit av förberedande
natur eller icke medfört samförstånd mellan parterna. Att skapa en
möjlighet till ett dylikt vidareförande torde vara så mycket mera av behovet
påkallat, som förhandlingsordningen även skulle omfatta sådana frågor, i
vilka beslutanderätten tillkomme Kungl. Majit och riksdagen eller Kungl.
Majit ensam. Därtill komme, att dessa frågor vore de för tjänstemännen
viktigaste och troligen komme att bliva de, som i de flesta fall skulle föranleda
upptagandet av förhandlingar.

I enlighet härmed föreslå de sakkunniga, att möjlighet skulle öppnas till
förhandlingar mellan en tjänstemannaförening och ombud, som i det särskilda
fallet av Konungen utses.

Redogörelse för yttrandena lämnas å sid. 90—95 i propositionen.

Föredragande departementschefen anför bland annat:

De sakkunnigas förslag att öppna möjlighet till förhandlingar mellan
tjänstemannaförening och ombud, som av Konungen för varje särskild fråga
utses, anser jag mig böra understödja. Därigenom skapas en form för förhandlingar
med tjänstemännen örn de stora och centrala frågorna, såsom
exempelvis viktigare ändringar i avlöningsreglementena, i vilka frågor det
icke torde vara ändamålsenligt att först upptaga förhandlingar med de särskilda
myndigheterna. Det är även min uppfattning, att denna form av förhandlingar
skall visa sig vara lämplig att använda för närmare utredningar
i viktigare frågor, som beröra tjänstemännen.--------— •— —

Jag vill särskilt framhålla, att det icke torde vara lämpligt att redan vid
förhandlingsordningens införande genom utförliga bestämmelser klavbinda
detta förhandlingsförfarande eller närmare föreskriva, i vilka frågor sådana
förhandlingar skola kunna föras. Det torde vara lämpligt att Konungen för
varje särskilt fall meddelar de erforderliga bestämmelserna. Utvecklingen
torde böra avvaktas, innan man kan avgöra, om några allmänna bestämmelser
om ifrågavarande förhandlingar skola kunna utkristalliseras.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

15

Det av mig förordade förslaget innebär, att tjänstemannaförening för att
äga förhandlingsrätt glentemot viss myndighet måste tillerkännas sådan rätt
av Konungen. Till förekommande av misstag vill jag här nämna, att de erkända
organisationerna icke böra anse det vara självfallet, att de på därom
gjord framställning skola berättigas att föra förhandlingar med av Konungen
utsedda ombud. Fråga om förhandlingar enligt 11 § kommer i det särskilda
fallet att prövas med hänsyn till ärendets räckvidd och den sökande föreningens
representativitet, oberoende av att densamma erhållit förhandlingsrätt
enligt 2 §.

Förhandlingsrätten för den militära personalen.

Enligt de sakkunnigas förslag skall den militära personalen principiellt
inbegripas under förhandlingsordningen. Även den genom personliga kontrakt
anställda personalen av manskaps eller underbefäls grad, de s. k. stamanställda,
tillerkännes förhandlingsrätt enligt förslaget. Det betonas, att en
förhandlingsordning för den militära personalen givetvis ej skulle få tillämpas
vid krigstillfälle, liksom ej heller då allmän mobilisering påbjudits.

I betänkandet redogöres för överläggningar, som de sakkunniga fört med
representanter för de militära förvaltningsmyndigheterna och tjänstemannaorganisationerna.
Det framgår av den lämnade redogörelsen, att såväl myndigheterna
som organisationerna ansett, att förhandlingar på det militära
området borde föras centralt och att vissa inskränkningar vore erforderliga
med hänsyn till de frågor, varom förhandlingar skulle få föras.

För yttrandena redogöres å sid. 99—110 i propositionen.

Föredragande departementschefen anför:

Liksom de sakkunniga och samtliga de hörda militära myndigheterna och
tjänstemannaorganisationerna anser jag, att förhandlingsordningen principiellt
sett bör utsträckas till att gälla även den militära personalen, däri inbegripet
jämväl det fast anställda manskapet. Att med hänsyn till de rent
militära förhållandena vissa inskränkningar för personalen vid krigsmakten
måste vidtagas i den för statens civila tjänstemän föreslagna förhandlingsrätten,
anser även jag vara erforderligt. Jag är emellertid icke beredd
att nu framlägga ett utarbetat förslag härom. I stället anser jag det vara
lämpligast att låta anstå därmed, intill det visat sig, huruvida riksdagen har
något att erinra mot principerna för den föreslagna förhandlingsordningen
eller dess tillämpning på det militära området. Därest riksdagen icke anför
någon erinran häremot, torde förslag till särbestämmelser för personalen vid
krigsmakten höra infordras från de militära myndigheterna. Över avgivet
förslag torde de militära tjänstemannaorganisationerna böra beredas tillfälle
att yttra sig. Då jag har för avsikt att föreslå, att kungörelsen angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän skall träda i kraft först den 1 januari
1938, torde tillräcklig tid föreligga, för att särbestämmelser för den militära
personalen skola kunna fastställas att gälla från samma tidpunkt.

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

Förhållandet mellan förhandlingsordningen saint lönenämnderna in. fl.

institutioner.

I betänkandet lämna de sakkunniga en redogörelse för de uppgifter, som
tillkomma de särskilda lönenämnderna, nämligen kommunikationsverkens,
allmänna civilförvaltningens och försvarsväsendets lönenämnder och lönenämnden
för riksdagens verk, samt statens bostadsnämnd, tjänstgöringsnämnderna
vid de olika kommunikationsverken och tullverket samt de vid
statens järnvägar och postverket införda förordsfullmäktige.

De sakkunniga anföra sammanfattningsvis, att det givna uppdraget avsåge
skapandet av en väg för överläggningar mellan myndigheter och tjänstemän.
Det torde vara svårt att i förväg på ett exakt sätt kunna säga, vilken
inverkan förhandlingsordningen kunde komma att få på de nu berörda
nämndernas arbetsuppgifter. Det torde vara lämpligast att låta utvecklingen
visa, i vad mån nämnderna kunde få sina arbetsuppgifter förminskade eller
förändrade genom förhandlingsordningen. I varje fall förelåge ingen fara
för konflikter mellan nämnderna och en förhandlingsordning sådan som de
sakkunniga föresloge. Den enda olägenheten torde vara, att i vissa fall en
dubbelbehandling kunde tänkas äga rum av lönespörsmål.

För yttrandena redogöres å sid. 113 och 114 i propositionen.

Föredragande departementschefen anför bland annat:

Jag delar den av de sakkunniga och samtliga lönenämnder uttalade uppfattningen,
att någon nämnvärd förändring av dessa nämnders arbetsuppgifter
icke är att förvänta genom införandet av förhandlingsordningen. I
varje fall torde det vara klokt att, såsom de sakkunniga och nämnderna
föreslagit, avvakta utvecklingen, innan några särskilda åtgärder vidtagas
beträffande nämndernas sammansättning eller arbetsuppgifter. Vad jag
nu anfört gäller enligt mitt förmenande även förhållandet mellan förhand
lingsordningen samt statens bostadsnämnd, tjänstgöringsnämnderna och
förordsfullmäktige.

I fråga örn formen för den föreslagna lagstiftningen har föredragande departementschefen
anfört:

Föreliggande förslag avser att i viss mån införa en ny ordning i förhållandet
mellan myndigheterna och tjänstemännen. Med hänsyn härtill anser
jag det vara självfallet, att riksdagen skall beredas tillfälle att uttala sin
uppfattning i frågan.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att de erforderliga bestämmelserna
böra utfärdas i administrativ ordning i form av en kungörelse. En sådan
ordning har använts vid utfärdandet av samtliga för statens tjänstemän gällande
avlöningsbestämmelser, liksom även då det gällde att fastställa de för
dem erforderliga arbetstidsreglerande föreskrifterna.

Utskottet, I likhet med föredragande departementschefen finner utskottet skäl tala
för att en lagstiftning nu genomföres, som giver statens tjänstemän en laglig
rätt att förhandla med vederbörande myndighet. Det förslag, som i så -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

17

dant hänseende framlagts i förevarande proposition, synes utskottet väl ägnat
att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Såsom föredragande departementschefen
uttalat torde erfarenheten snart komma att skapa en tradition
rörande tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna. Utskottet
vill vidare understryka vad departementschefen och de sakkunniga anfört
örn att införandet av en lagfästad förhandlingsrätt icke avser att göra någon
ändring i den möjlighet till formlösa överläggningar mellan myndigheter
och tjänstemän, som för närvarande finnes.

I likhet med Kungl. Majit anser utskottet, att förhandlingar skola få föras
jämväl i frågor, som uteslutande beröra enskild tjänsteman. Utskottet har
följaktligen ej kunnat tillstyrka den i anledning av propositionen väckta motionen.
De skäl, departementschefen anfört mot en begränsning av förhandlingsrätten
i dylika fall, finner utskottet övertygande. Utskottet är liksom
departementschefen av den uppfattningen, att det icke finnes skälig anledning
befara, att tjänstemannaorganisationerna skola komma att påfordra
förhandlingar för att oberättigat förhjälpa en enskild tjänsteman till förmåner
av det ena eller andra slaget. I detta sammanhang må erinras örn
den rätt att förklara förhandlingar avslutade, då så prövas skäligt, som enligt
förslaget tillerkänts myndighet vid skriftliga och ordföranden vid muntliga
förhandlingar.

Utskottet delar Kungl. Maj :ts uppfattning, att förhandlingsordningen principiellt
bör utsträckas att gälla jämväl för den militära personalen. Såsom
departementschefen uttalat torde emellertid vissa särbestämmelser för denna
personal bliva erforderliga. Utskottet har intet att erinra mot att Kungl.
Majit, efter inhämtande av förslag till dylika bestämmelser från de militära
myndigheterna och sedan de militära tjänstemannaorganisationerna bereus
tillfälle att yttra sig, utfärdar de erforderliga föreskrifterna.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen (sid. 5) har chefen för
socialdepartementet i proposition till 1936 års riksdag med förslag till lag
om förenings- och förhandlingsrätt uttalat, att frågan om förhandlingsrätt
för sådana kommunalanställda, som ej ha strejkrätt, borde upptagas i samband
med spörsmålet om förhandlingsrätt för statens tjänstemän. De sakkunniga,
som utrett sistnämnda spörsmål, hava icke närmare ingått på frågan
om en förhandlingsordning för de kommunala tjänstemännen. Med hänsyn
till berörda uttalande i propositionen till 1936 års riksdag och då enligt
utskottets uppfattning de kommunala tjänstemännen i likhet med statstjänstcmännen
böra tillerkännas en lagligen reglerad förhandingsrätt, förutsätter utskottet,
att ifrågavarande spörsmål snarast göres till föremål för utredning.
För vissa kategorier av kommunala tjänstemän, exempelvis folkskollärare
och andra, vilka anställas av kommunal myndighet men helt eller delvis erhålla
sin lim av staten, torde möjligen i viss utsträckning särbestämmelser
bliva erforderliga.

De sakkunniga hava uttalat, att det torde kunna förutsättas, att riksdagen
till prövning upptar frågan örn utfärdande av bestämmelser örn förhandlingsordning
för sina befattningshavare. De skid, som kunde anföras för infö Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 44. 2

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

rande av en förhandlingsrätt för tjänstemännen inom den civila statsförvaltningen,
kunde nämligen med samma styrka göras gällande beträffande riksdagens
tjänstemän. Även departementschefen har uttalat, att det ankommer
på riksdagen att taga ställning till frågan, om förhandlingsrätt skall tillerkännas
riksdagens egna befattningshavare.

Utskottet vill i anslutning härtill framhålla, att enligt utskottets mening
jämväl tjänstemännen vid riksdagen och riksdagens verk böra bliva delaktiga
i de förmåner, som en i författning reglerad förhandlingsrätt erbjuder. Några
principiella betänkligheter mot införande av en förhandlingsordning för dyliga
befattningshavare torde knappast kunna anföras. Den utredning härom,
som enligt utskottets mening synes påkallad, torde böra verkställas genom
fullmäktiges i riksgäldskontorets försorg. Resultatet av utredningsarbetet
synes böra föreligga å sådan tid, att eventuella förslag kunna behandlas av
nästkommande års riksdag.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla,
att vid granskning av det vid ifrågavarande proposition fogade
förslaget till kungörelse angående förhandlingsrätt för
statens tjänstemän riksdagen ej funnit skäl göra andra uttalanden
än utskottet i förevarande utlåtande upptagit;

B) att riksdagen måtte uppdraga åt herrar fullmäktige i
riksgäldskontoret att låta verkställa utredning rörande införande
av förhandlingsrätt för tjänstemän vid riksdagen och
riksdagens verk; samt

C) att motionen II: 436 måtte anses besvarad genom vad
utskottet ovan under A) hemställt.

Stockholm den 11 maj 1937.

På andra lagutskottets vägnar:

SIGFRID HANSSON.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder, Tamm1, Heiding2, Hagman,
Sam Larsson, Norman* och Wistrand;

från andra kammaren, herrar Österström*, Hage, Olovson, Pettersson i Hällbacken,
Sandström i Sollefteå, fru Nordgren, herrar Thorell och Nyblom.

1 Närvarande endast vid behandlingen av 2—4 §§.

2 Ej närvarande vid behandlingen av 14 §.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

19

Reservation

av herrar Österström, Tamm, Heiding, Sam Larsson, Wistrand, Sandström
i Sollefteå och Thorell, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava
följande lydelse:

»I likhet---närvarande finnes.

På de skäl, som av de sakkunniga anförts, anser utskottet, att förhandlingar
i de former, som nu skola föreskrivas, icke böra få föras i fråga örn
viss enskild tjänsteman, för så vitt icke spörsmålet är av principiell eller
eljest allmän betydelse. Liksom hittills skola givetvis — såsom också de
sakkunniga förutsätta — efter genomförandet av en lagfästad förhandlingsordning
överläggningar i friare former kunna äga rum mellan en myndighet
och representanter för tjänstemannorganisationer i frågor, som beröra
allenast en enskild tjänsteman. Det saknas emellertid enligt utskottets mening
anledning att för sådana frågor anlita den jämförelsevis tunga apparaten
med formella handlingar. A andra sidan kunna dylika förhandlingar
om enskilda tjänstemäns befordran, bestraffning, förflyttning m. m. bliva
onödigt betungande för vederbörande myndigheter, varjämte de ur principiell
synpunkt äro betänkliga, så snart de icke äro av mera allmän betydelse.
Utskottet anser för den skull, att till kungörelsens 4 § bör göras ett tillägg
av innebörd, att förhandling ej må avse fråga örn viss enskild tjänsteman.

Utskottet delar---erforderliga föreskrifterna.

Såsom framgår---bliva erforderliga.

De sakkunniga---egna befattningshavare.

Utskottet vill---års riksdag.

På grund---under A) hemställt.»