Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

1

Nr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1937 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa
ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i
arbete.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två
inom andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
nr 167 av herr Spångberg m. fl. och nr 256 av herr Senander m. fl.

I motionen II: 167 har hemställts, att riksdagen i skrivelse till regeringen
måtte anhålla örn skyndsam utredning och förslag till ändring av bestämmelserna
i lagen örn olycksfall i arbete åsyftande en höjning av sjukhjälp
och invaliditetsersättning för lågt avlönade inkomsttagare.

I motionen II: 256 har yrkats, att riksdagen måtte besluta sådana ändringar
i nämnda lag »att beräkningsgrunden för ersättning vid olycksfall
blir den genomsnittliga arbetsförtjänsten per arbetsdag under de tre månaderna
före olycksdagen samt att, där olycksfall drabbar arbetare, som nyss
varit arbetslös, den genomsnittliga arbetsförtjänsten för motsvarande arbete
blir bestämmande vid fastställandet av hans ersättning».

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
får utskottet hänvisa till motionerna.

Enligt 6 § lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete
skall arbetare, som skadats till följd av olycksfall i arbetet, på grund av
försäkringen erhålla ersättning enligt följande grunder. Om olycksfallet
medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning av arbetsförmågan,
skall den skadade så länge sjukdomen varar erhålla erforderlig läkarvård
jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till
lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel,
såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar, glasögon o. dyl. Under förutsättning,
att sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet
och att arbetsförmågan nedsatts med minst en fjärdedel, skall från
och med dagen efter sistnämnda dag och så länge sjukdomen varar utgå
sjukpenning för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan ett belopp,
bestämt i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst på sätt
i paragrafen angives (hel sjukpenning), och vid nedsättning av arbetsförmågan
det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen. Hel sjukpenning
utgör en krona, örn den försäkrades årliga arbetsförtjänst ej uppgår till

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 36. loos 87 1

2

Amira lagutskottets utlåtande Nr 36.

675 kronor, en krona oell 50 öre om den årliga arbetsförtjänsten uppgår
till 675 kronor men ej till 945 kronor o. s. v. med intervaller örn respektive
50 öre beträffande sjukpenningen oell 270 kronor i fråga örn arbetsförtjänsten.
Högsta sjukpenning är 5 kronor 50 öre. Om olycksfallet, efter upphörande
av därav förorsakad sjukdom, medfört under längre eller kortare tid bestående
förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, utgår livränta under tiden
å ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av arbetsförmågan två tredjedelar
av den skadades årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan
det lägre belopp som svarar mot nedsättningen, nied tillägg av
belopp, svarande mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelse av sådana
särskilda hjälpmedel som nyss nämnts. Vid förlust av arbetsförmågan
må dock livräntan, när den skadades tillstånd kräver särskild vård, med
hänsyn härtill bestämmas till högre belopp, likväl ej överstigande beloppet
av den årliga arbetsförtjänsten. Livränta utgår emellertid icke, där ej arbetsförmågan
blivit nedsatt med minst en tiondel. Under samma förutsättning
som gäller för utfående av livränta skall den skadade erhålla sådan
behandling som må erfordras för höjande av arbetsförmågan.

Vidare stadgas i lagens 9 § bl. a., att den årliga arbetsförtjänst, som
omförmäles i 6 §, utgör hela den avlöning — vinstandelar, där sådana förekommit,
inräknade — som den skadade under ett år, räknat tillbaka från
olycksfallet, åtnjutit av arbetsgivaren i den verksamhet, i vilken olycksfallet
inträffat. Har under längre eller kortare tid av året den skadade icke av
arbetsgivaren använts till arbete, eller kan avlöningen för någon tid av året
på grund av bristfällig utredning eller av annan anledning ej bestämmas,
beräknas avlöning för den tiden på annat sätt. Den uppskattas då till belopp,
som med hänsyn till avlöningen i arbetsorten under motsvarande tid
för en arbetare av samma arbetsförmåga och med liknande arbete som den
skadades vid olycksfallet eller, där avlöningen för arbete inom den skadades
yrke under sådan tid måste antagas hava varit väsentligt högre, med hänsyn
härtill eller eljest med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt.
Detsamma gäller, där den skadade under någon tid av året, på grund av
tillfälligt övertidsarbete eller annat särskilt förhållande, åtnjutit väsentligt
högre avlöning, eller, på grund av sjukdom eller annan oförvållad anledning,
åtnjutit väsentligt lägre avlöning än sådan arbetare, eller där vid tiden
för olycksfallet hans arbetsförmåga redan var nedsatt på grund av tidigare
olycksfall i arbete, så ock där den skadade för yrkesutbildning eller endast
tillfälligtvis använts till det arbete, i vilket olycksfallet inträffat. Har den
skadade ej fyllt aderton år, må vid bestämmande av livränta den årliga arbetsförtjänsten
ej beräknas till lägre belopp än som motsvarar den arbetsförtjänst,
som han med hänsyn till arten av sitt arbete vid tiden för olycksfallet
skäligen kan antagas hava kommit att åtnjuta vid nämnda ålder, därest
olycksfallet ej inträffat. Vid bestämmande av livränta skall vidare den årliga
arbetsförtjänsten beräknas till minst 450 och högst 3,000 kronor.

Enligt 10 § äger försäkringsinrättning, i vilken den skadade är försäkrad,
rätt att när som helst och under så lång tid, sådant finnes lämpligt, bereda

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

3

honom vård å sjukvårdsanstalt. Den skadade må dock ej utan sitt medgivande
intagas å sjukvårdsanstalt, såvida ej skadan, enligt läkares intyg,
kräver vård å sådan anstalt. Har den skadade intagits å sjukvårdsanstalt,
äger försäkringsinrättningen att, till betäckande av kostnaden för vården, å
sjukpenning, som under tiden för vården till honom av inrättningen utgives,
avdraga högst hälften.

Beträffande tillämpningen av sistnämnda stadgande må erinras örn ett
den 10 juli 1919 av försäkringsrådet utfärdat cirkulär, i vilket påpekats, att
enligt grunderna för lagen avdrag icke finge ske för den del av vårdkostnaden,
som motsvarade kostnaden för bl. a. läkarvård och läkemedel, som
den skadade jämlikt 6 § är berättigad att erhålla utan minskning av sjukpenningen.
Enligt cirkuläret skall som regel en fjärdedel av sjukhusavgiften
anses såsom gottgörelse i sistnämnda hänseende. Den skadade skall i enlighet
härmed i allmänhet själv bekosta endast tre fjärdedelar av sjukhusavgiften
intill halva sjukpenningens belopp.

Förslag till ändring av intervallsystemet samt höjning av sjukpenningens
och invaliditetsersättningens belopp hava tidigare vid flera tillfällen varit
föremål för riksdagens behandling. En historik i ämnet återfinnes i andra
lagutskottets utlåtande nr 11 år 1933, vartill utskottet får hänvisa.

I anledning av en då av herr Spångberg m. fl. väckt motion (II: 258) anförde
utskottet:

Utskottet anser det vara nödvändigt att bibehålla den till grund för olycksfallsförsäkringslagen
liggande principen, att ersättning enligt lagens regler
skall bestämmas med hänsyn till storleken av den skadades arbetsförtjänst
och icke i något fall må överstiga densamma. Med hänsyn härtill finner
sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall till motionen. Utskottet vill dock
härvid framhålla, att beloppet av sjukpenning och livränta, som i enlighet
med gällande lags bestämmelser utgår inom de lägre inkomstgrupperna,
enligt utskottets mening är så lågt, att en mindre höjning därav i och för
sig kunde anses vara motiverad, ehuru en sådan höjning på grund av nuvarande
ekonomiska läge torde vara synnerligen svår att genomföra.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1936 års riksdag väcktes en motion, II: 63, i vilken herr Spångberg
m. fl. hemställde, att riksdagen i skrivelse till regeringen måtte anhålla örn
skyndsam utredning och förslag till ändring av lagen om försäkring för
olycksfall i arbete i enlighet med de riktlinjer, som angivits i motionen.
I motionen föreslogos ändringar i fråga örn bestämmelserna angående sjukpenning
och invaliditetsersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen, avseende
bl. a. höjning av ersättningsbeloppen.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande (nr 42) bl. a. följande:

I förevarande sammanhang vill utskottet framhålla, att det enligt utskottets
mening kan ifrågasättas, om icke tiden kan anses vara inne att underkasta
olycksfallsförsäkringslagen en revision i vissa delar, som icke beröras i den

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

föreliggande propositionen. Vid en sådan revision av lagen synes bl. a.
böra övervägas, huruvida icke utan rubbning av den gällande olycksfallsförsäkringslagens
grunder en höjning kan äga rum i fråga om beloppet
av sjukpenning och livränta, som utgår inom de lägre inkomstgrupperna.
Den föreliggande motionen angiver emellertid icke sådana riktlinjer, att den
enligt utskottets mening bör ligga till grund för en framställning i ämnet
till Kungl. Majit.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd, och riksdagen biföll denna hemställan.

Vidare må framhållas, att 1928 års riksdag på hemställan av andra lagutskottet
(utlåtande nr 31) i skrivelse till Kungl. Majit anhållit, att Kungl.
Majit måtte låta verkställa utredning rörande lämpligheten av sådan utvidgning
av den frivilliga försäkringen enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete, att denna komme att omfatta mindre arbetsgivare och självständiga
yrkesutövare, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Sedan Kungl. Majit anbefallt riksförsäkringsanstalten att verkställa den
begärda utredningen, har anstalten den 31 maj 1935 avgivit förslag till lag
angående en särskild, för självständiga företagare avsedd försäkring mot
skada till följd av olycksfall samt förslag till lag angående ändring av 35 §
lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

Den 4 oktober 1935 anbefalldes socialstyrelsen att dels avgiva yttrande över
riksförsäkringsanstaltens förslag och dels verkställa utredning angående den
av anstalten föreslagna försäkringens förhållande till den enligt förordningen
om erkända sjukkassor bedrivna verksamheten samt inkomma med de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda. Uppdraget fullgjordes genom
skrivelse den 9 november 1935.

Sedan yttranden över riksförsäkringsanstaltens förslag avgivits av vissa
myndigheter och sammanslutningar, har ärendet behandlats inom socialdepartementet.
Härom anförde departementschefen, statsrådet Möller, i 1936
års statsverksproposition, femte huvudtiteln (sid. 44), att han vid en förberedande
granskning av ärendet med hänsyn till de erinringar mot riksförsäkringsanstaltens
förslag, som framkommit i utlåtandena, funnit detsamma
icke vara av beskaffenhet att kunna föreläggas riksdagen utan en ingående
överarbetning.

Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Majits prövning.

Här må även erinras, att frågan örn sådan ändring av lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete, att försäkringen obligatoriskt komme att omfatta
alla svenska medborgare inom viss åldersgräns, senast vid innevarande års
riksdag varit föremål för uppmärksamhet. Sålunda har herr Osberg begärt
och erhållit andra kammarens tillstånd att till chefen för socialdepartementet
få framställa frågan, huruvida till nästa riksdag kunde motses förslag till
sådan lagändring.

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Ytterligare må nämnas, att bankoutskottet i sitt utlåtande nr 44 vid årets
riksdag — jämte det utskottet funnit sig icke kunna i anledning av väckta
motioner tillstyrka, att särskild ersättning skulle utom ramen av gällande
olycksfallsförsäkringslag tillerkännas viss person, som blivit skadad vid
olycksfall i arbete — tillika uttalat, att vad i ärendet förekommit synts utskottet
tyda på att lagen i sin nuvarande utformning vore alltför restriktiv.
Enligt utskottets mening framstode det såsom ett önskemål, att en uppmjukning
av lagstiftningen på ifrågavarande område komme till stånd i syfte
att öka möjligheterna för beredande av ersättning i sådana fall, då nedsättning
av arbetsförmågan skäligen kunde antagas liava samband med ett olycksfall.
Då det emellertid icke syntes ankomma på bankoutskottet att taga
initiativ i här avsedda spörsmål, hade utskottet endast velat uttala sina
sympatier för en lagändring i nyss antydda riktning.

I enlighet med Kungl. Maj:ts den 29 maj 1936 givna bemyndigande har
chefen för socialdepartementet tillkallat fem sakkunniga att inom departementet
biträda med utredning rörande de blindas och de dövstummas arbetsförhållanden
och förvärvsmöjligheter.

Utskottet vill här nedan lämna en kortfattad redogörelse för vissa stadganden
i utländsk lagstiftning, som kunna vara av intresse i förevarande
sammanhang.

Enligt norsk lag (lov den 24 juni 1931 örn ulykkestrygd for industriarbeidere
m. v.) skall vid olycksfall i arbete utgivas för de första 10 dagarna
efter olycksfallet ersättning enligt loven örn syketrygd, fr. o. m. elfte dagen
efter olycksfallet a) fri sjukvård, så länge sådan erfordras, samt b) sjukpenning
med 60 procent av den skadades arbetsförtjänst (full skadeersättning)
eller motsvarande bråkdel av full skadeersättning i de fall, då arbetsförmågan
endast delvis gått förlorad. Sjukpenning utbetalas för alla dagar
utom söndagar. I stället för de under a) och b) nämnda ersättningarna har
Rikstrygdeverket rätt att giva den skadade vård och underhåll å sjukhus.
Under sådan vårdtid skall understöd till familjen utgå enligt vissa närmare
angivna regler. — Lägsta resp. högsta arbetsinkomst, som tages i betraktande
vid ersättnings bestämmande, är 450 och 2,000 kronor. Vid beräkning av
daglön anses året motsvara 300 dagar. Lägsta hela sjukpenning utgör sålunda
90 öre och högsta 4 kronor, lägsta livränta vid fullständig invaliditet
270 kronor för år och högsta 1,200 kronor för år. — Enligt loven örn syketrygd
bortfaller den enligt lagen utgående sjukpenningen för det fall, att
vederbörande intages på sjukhus, där vård och underhåll i stället under
vissa villkor ersättas. Har den sjuke make eller maka eller bo tillsammans
med honom personer, vilkas underhåll han bestrider och enligt lag är skyldig
att bestrida, skall dock under tiden för sådan sjukhusvård utgivas familjeunderstöd
med vissa procent av eljest utgående sjukpenning, nämligen med
25 procent, om det är en, 50 procent, örn det är två eller tre, och 75 procent,
örn det är fyra eller liera sådana att försörja.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

I den danska lagen (Lov den 20 maj 1933 om Försilfring mod Folger af
Ulykkestilfaelde) stadgas, att förutom ersättning för läkarvård o. dyl. skall
utgivas bl. a. dagpenning och invaliditetsersättning. Dagpenningen utgör 3/s
av den skadades daglön, dock högst kronor 4: 75. Partiell dagpenning utbetalas
icke; dock kan Direktoratet for Ulykkesforsikringen nedsätta dagpenningen
med en fjärdedel. Såframt den skadade är medlem av erkänd
sjukkassa (statskontrollerad sjukförening), börjar dagpenningen att löpa från
den tidpunkt, då penningbidrag från sjukkassan upphör, dock icke senare
än från början av den fjortonde veckan efter olycksfallet. Ar den skadade
icke medlem av erkänd sjukkassa (statskontrollerad sjukförening), börjar
dagpenning utgå fr. o. m. den fjortonde veckan efter olycksfallet. — Erkänd
sjukkassa skall (enligt Lov den 20 maj 1933 örn Folkeforsikring) bevilja fri
läkarvård och fri sjukhusbehandling samt en daglig ersättning örn minst 40
öre och högst 6 kronor. Sjukkassa kan i sina stadgar föreskriva, att penningersättning
icke skall utgå under tid för vistelse å sjukhus. Sjukkassa
äger återfå sålunda utgiven dagpenning av vederbörande försäkringsbolag,
försåvitt ersättning på grund av olycksfallet även måste utgivas av bolaget
(t. ex. dagpenning efter de 13 första veckornas utgång). — Invaliditetsersättning
utgives i form av en årlig ränta, som vid fullständig arbetsoförmåga
utgör 3/s av den skadades årslön och vid partiell arbetsoförmåga det lägre
belopp, som svarar mot nedsättningen. Därest livräntan är beräknad efter
en invaliditetsgrad, understigande 50 procent, skall räntan normalt utbytas
mot ett kapitalbelopp. — Daglön erhålles genom att dela den enligt vissa
regler beräknade årliga arbetsförtjänsten med 300. Maximum för årliga
arbetsförtjänsten kommer, när det gäller dagpenningens beräknande, att ligga
vid 2,375 kronor. För invaliditets- och dödsfallsersättning beräknas årliga
arbetsförtjänsten till högst 2,100 kronor. Minimigräns finnes härvid blott
för personer under 21 år; denna är som regel bestämd till 1,200 kronor
men kan dock sänkas därunder, försåvitt den skadades förvärvsförmåga var
nedsatt före olycksfallet. Högsta invalidlivränta utgör sålunda 1,260 kronor
(:l/ö av 2,100 kronor). Livränta tillerkännes vederbörande, örn arbetsförmågan
blivit nedsatt med minst 5 procent.

Vidare må här anmärkas, att den nyssnämnda Loven örn Folkeforsikring
öppnar möjlighet för invalider att under vissa betingelser vinna bistånd för
erhållande av förvärvsarbete. Sådant bistånd kan taga formen av arbetsanvisning,
yrkesutbildning med eventuellt åtföljande arbetsanvisning eller hjälp
till anskaffande av arbetsmaskiner eller till igångsättande av självständig
verksamhet.

Den finska lagen (lag den 12 april 1935 örn arbetares olycksfallsförsäkring)
tillerkänner skadad person, förutom läkarvård o. dyl., dagpenning under
sjukdomstiden, dock under högst ett års tid, med belopp, som äro beroende
dels på medeldagslön, dels på huruvida den skadade har anhöriga. Beloppen
utgöra vid fullständig arbetsoförmåga, om den skadade är ensamstående,
lägst 6 mark och högst 25 mark samt, örn den skadade har anhörig, lägst
8 mark och högst 30 mark. Har den skadades arbetsförmåga endast minskats,

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

skall dagpenningen utgöra en denna minskning motsvarande proportionell
del av dagpenningen. Dagpenning utgår dock ej, där ej arbetsförmågan
nedgått åtminstone med en femtedel. Dagpenning utgår även å söndagar.
— Med arbetares anhörig avses i lagen maka eller make och eget eller
makans barn under sjutton år, egna eller makans barn (adoptivbarn) över
sjutton år, barnbarn, föräldrar, adoptiv- samt far- eller morföräldrar ävensom
syskon under sjutton år, såframt nämnda personer äro till arbete eller
förvärv oförmögna samt för sitt uppehälle huvudsakligen beroende av den
skadades arbetsförtjänst. — Den skadade är skyldig åtnöjas med att i stället
för dagpenning erhålla vård och underhåll i sjukvårdsanstalt. Under tiden
för sådan vård erhåller hustrun (resp. i visst fall mannen) i försörjningsbidrag
två femtedelar och varje barn under sjutton år en femtedel av den
dagpenning, som skulle tillfallit den skadade, dock sammanlagt högst fyra
femtedelar av dagpenningen. Har den skadade ej sådana anhöriga, skall
försörjningsbidrag tilldelas övriga anhöriga, sammanlagt dock högst två
tredjedelar av den skadades dagpenning. I stället för livränta kan åt skadad
givas vård och underhåll i sjukvårdsanstalt. Livräntan indrages då, men
försörj ningsbidrag enligt ovan utgår, dock ej till belopp, som överstiger den
skadades livränta. Detsamma gäller för skadad, som i enlighet med lagens
bestämmelser beretts yrkesutbildning, under tiden för sådan utbildning. —
Livränta till skadad arbetare utgår vid fullständig arbetsoförmåga med två
tredjedelar av den årliga arbetsförtjänsten och vid partiell arbetsoförmåga
med en motsvarande del av nämnda livränta. Livränta utgives ej, där ej
arbetsförmågan nedgått åtminstone med en tiondel. -— Beträffande arbetsförtjänsten
gäller, att därest densamma, beräknad enligt vissa närmare angivna
regler, överstiger 7,200 mark, skall av överskjutande belopp vid livräntans
beräknande tagas i betraktande endast en tredjedel, tills den årliga
arbetsförtjänsten uppgår till 24,000 mark. Vad som överstiger detta belopp
tages icke i betraktande. Understiger den årliga arbetsförtjänsten 4,800
mark, skall sagda belopp likväl läggas till grund vid livräntans beräknande.
Dock må ej arbetare, som fyllt 21 år och ej utför arbete för sin utbildning
för något yrke, äga rätt till livränta överstigande beloppet av hans årliga arbetsförtjänst.
— Medeldagslönen är Vmo av årliga arbetsförtjänsten. Lägsta livränta
vid fullständig invaliditet utgör följaktligen i allmänhet 3,200 mark för år
och högsta livränta 16,000 mark för år. Såväl dagpenningen som livräntan
kan emellertid för visst fall höjas utöver angivna högsta belopp. Har
nämligen den skadade till följd av kroppsskadan blivit så hjälplös, att han
ej kan reda sig utan vård av annan person, skall dagpenningen för den tid
sådan hjälplöshet varar höjas, örn han är ensamstående, med en tredjedel
och, örn han har anhöriga, med en fjärdedel av vad han eljest varit berättigad
att uppbära. Livränta skall i motsvarande fall höjas, om livräntetagare!! är
ensamstående, till högst dubbelt belopp samt, örn han har anhöriga, med
högst hälften av vad han eljest varit berättigad att uppbära.

Enligt
läkarvård in. m., sjukpenning fr. o. m. tredje dagen efter olyeksfallsdagen

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

med 80 procent av den lön, den skadade förlorar till följd av sjukdomen.
Överstiger dagliga arbetsförtjänsten 21 francs, tages överskjutande belopp
icke i betraktande. Någon minimigräns finnes icke föreskriven. Sjukpenningen
beräknas på grundval av den lön, den försäkrade skulle hava förtjänat,
örn han kunnat arbeta. För dagar, under vilka den försäkrade,
örn olycksfallet icke inträffat, likväl icke hade kunnat förtjäna något
(perioder av arbetsinställelse, regndagar i byggnadsarbete, sön- och helgdagar
o. s. v.) utgives ingen sjukpenning, örn ersättningar från andra
försäkringsgivare förekomma för samma olycksfall, får sjukpenningen icke
överstiga den av dessa icke täckta delen av den förlorade förtjänsten. —
Intages den skadade å sjukhus eller erfordras särskild vård i hemmet, är
försäkringsanstalten berättigad att till täckande av kostnaderna härför avdraga
högst tre fjärdedelar av sjukpenningen. Detta avdrag får icke överstiga
halva sjukpenningen, örn den försäkrade har anhöriga att underhålla.

— Invalidlivränta utgår vid fullständig arbetsoförmåga med 70 procent av årliga
arbetsförtjänsten och vid partiell arbetsoförmåga med en mot nedsättningen
svarande del av nyssnämnda livränta. Hjälplöshetslivränta kan förekomma
med högst ett belopp motsvarande årliga arbetsförtjänsten. — Överstiger
den på visst sätt beräknade årliga arbetsförtjänsten 6,000 francs, tages
icke hänsyn till överskjutande belopp. Minimibelopp finnes icke föreskrivet.

— Högsta sjukpenning blir följaktligen 16 francs 80 centimes och högsta
livränta 4,200 francs.

I olycksfallsförsäkringslagarna i ett flertal länder saknas varje bestämmelse
örn minimibelopp för arbetsförtjänstens beräknande. I en del länder,
exempelvis Tyskland, fastställes den årliga minimiarbetsförtjänsten till ett
belopp, motsvarande trehundra gånger den s. k. ortslönen för vuxna över
tjugoett år. Såsom ortslön gäller då en i administrativ väg fastställd lön,
motsvarande den på orten vanliga dagersättningen för vanliga daglönare. I
Tyskland har emellertid försäkringen icke samma omfattning som i Sverige
utan är begränsad till vissa i lagen angivna verksamheter. — Vid bestämmande
av beloppet av sjukpenningen tages hänsyn till huruvida den
skadade har familj eller anhöriga att försörja. Enligt Reiclisversicherungsordnung
kunna sjukkassorna, som i regel utgiva sjukpenning även vid
olycksfall i arbete, i sina stadgar meddela bestämmelser örn tillägg till
sjukpenning (i regel utgår denna med 50 procent av grundlönen) för försäkrade
med anhöriga, som den försäkrade vid tiden för olycksfallet helt
eller till övervägande del underhållit och som hava gemensamt hushåll
med honom. Tillägget får icke överstiga 10 procent för äkta make och
5 procent för varje övrig anhörig. Stadgarna kunna också föreskriva, att
sjukpenningen fr. o. m. sjunde veckan kan höjas till 60 procent av grundlönen.
Sådan höjning kan begränsas till de lägre sjukpenningsklasserna.
Summan av sjukpenning och tillägg får icke överstiga 75 procent av grundlönen.
— Livränta utgår vid fullständig arbetsoförmåga med 662/3 procent
av årliga arbetsförtjänsten och vid partiell arbetsoförmåga med ett motsvarande
lägre belopp. Så länge den skadade uppbär livränta för 50 procent

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. 9

invaliditet eller mera eller uppbär flera livräntor, vilkas procenttal sammanlagt
uppgå till minst 50, skall den skadade erhålla tillägg till varje livränta
med 10 procent av livräntan för varje barn, intill dess det uppnått 15 års
ålder. Livränta och barntillägg få dock tillsammans icke överstiga den
skadades årliga arbetsinkomst.

Vidare må nämnas, att det finnes ett stort antal länder, som icke meddelat
bestämmelser örn utgivande av sjukpenning under tid för skadads intagning
å sjukvårdsanstalt och som torde kunna antagas utgiva sjukpenning
eller motsvarande ersättning oavkortad under sådan tid (se härom det av
internationella arbetsbyrån under ser. M nr 2 utgivna arbetet »Compensation
for Industrial Accidents», sid. 309).

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har utskottet redan
vid tidigare riksdagar haft sin uppmärksamhet riktad på spörsmålet, huruvida
icke en höjning kan äga rum i fråga örn beloppet av sjukpenning och
livränta, som utgår inom de lägre inkomstgrupperna. För utskottet framstår
en dylik höjning såsom synnerligen önskvärd. Höjning torde kunna
ske även med bibehållande av nuvarande bestämmelser härutinnan i huvudsak
oförändrade.

Enligt utskottets mening torde olycksfallsförsäkringslagen även i andra
hänseenden böra underkastas en omarbetning, syftande till en mera rättvis
avvägning av ersättningarna i vissa fall. I sådant avseende framstår det för
utskottet såsom ett betydelsefullt önskemål, att en bättre ställning kunde
beredas s. k. halvinvalider. Vidare kan ifrågasättas, örn icke större hänsyn
borde tagas till den skadades försörjningsförhållanden. Sålunda torde vissa
skäl tala för en omarbetning i dylik riktning av den nu gällande bestämmelsen
örn avdrag å sjukpenning, som utgives till skadad under tid, då han
vårdas å sjukvårdsanstalt. Detta synes kunna ske exempelvis på det sättet,
att avdragets storlek -— i stället för att som nu göras beroende av legosängsavgiften
— bestämmes olika allteftersom den skadade har vissa närmare
anhöriga att försörja eller så icke är fallet. En annan möjlighet vore att
göra sjukpenningens belopp beroende av försörjningsskyldigheten. Vidare
kan det enligt utskottets mening förtjäna övervägas, huruvida icke sjukpenning
bör liksom livränta kunna utgå med högre belopp, därest den
skadades tillstånd kräver särskild vård.

Ett spörsmål, som på senare år tilldragit sig ökad uppmärksamhet, är
frågan örn yrkesutbildning av invalider och örn andra åtgärder för att bereda
sådana förvärvsarbete. Enligt utskottets mening är det av stor vikt,
att detta spörsmål snarast tages under omprövning. Den danska lagens
stadganden på denna punkt synas ägnade att därvid tagas som utgångspunkt.

Utskottet anser sålunda, att den nu gällande olycksfallsförsäkringslagen i
åtskilliga väsentligt skilda hänseenden är behäftad med brister. Enligt utskottets
mening bör frågan om de åtgärder, som kunna vara påkallade till
botande av dessa brister, göras till föremål för en allsidig utredning. Där Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 36. 1006 37 2

Utskottet.

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

vid torde särskild uppmärksamhet böra ägnas de spörsmål, som i det föregående
berörts.

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av motionerna II: 167 och
II: 256, måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta verkställa en allsidig utredning rörande en
förbättrad lagstiftning örn försäkring för olycksfall i arbete,
vid vilken utredning de synpunkter, som kommit till uttryck
i utskottets motivering, böra tagas under omprövning, samt
för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan
föranleda; samt

B. att motionerna II: 167 och II: 256, i den mån de icke
blivit besvarade genom vad utskottet under A. hemställt, icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 april 1937.

På andra lagutskottets vägnar:

SIGFRID HANSSON.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder, P. Sandström, Sam
Larsson, Norman, Olof Carlsson, Wistrand och John Gustavson;

från andra kammaren: herrar Österström, Hage, Olovson, Skoglund, Pettersson
i Hällbacken och Sandström i Sollefteå, fru Nordgren och herr Nyblom.

Stockholm 1937. K.. L. Beckmans Boktr.