Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
1
Nr 34.
Ankom till riksdagens kansli den 22 april 1937 kl. 10 f. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Martts proposition
med förslag till lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 13 juli 1926 (nr 398) om arbetstiden d
svenska fartyg (sjöarbetstidslagen), dels ock i ämnet
väckta motioner.
Genom en den 5 mars 1937 dagtecknad proposition, nr 184, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 13 juli 1926 (nr 398) om
arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen).
Härigenom förordnas, att lagen den 13 juli 1926 örn arbetstiden å svenska
fartyg (sjöarbetstidslagen), vilken lag gäller till och med den 31 december
1937 x), skall äga fortsatt giltighet efter sistnämnda dag till och med den 31
december 1938; och skall beträffande sådan under tiden för sjöarbetstidslagens
giltighet begången förseelse, som avses i 21—24 §§, ävensom i fråga
örn domstol i tvistemål, som bör bedömas efter samma lag, vad i lagen är
stadgat fortfara att gälla även efter den 31 december 1938.
I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft
två i anledning av densamma i andra kammaren väckta motioner, nämligen
nr 449 av herr Lindberg i Stockholm och nr 456 av herr Nordström i Kramfors
m. fl.
I motionen II: 456 har yrkats, att riksdagen måtte besluta att i stället
för Kungl. Maj:ts proposition nr 184 örn förlängd giltighet av lagen den 13
juli 1926 örn arbetstiden å svenska fartyg (Sjöarbetstidslagen) för sin del
till lag upphöja det förslag, som av Kungl. Majit framlades i proposition
nr 240/1934.
I motionen II: 449 har hemställts, att riksdagen ville besluta sådan ändring
av 10 § sjöarbetstidslagen, att halv fridag, som icke kan lämnas i spanska
*) Se 1934: 496. Senaste lydelse i vissa delar, se 1930: 218.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 34.
UDO S7
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
hamnar, och sådana halva fridagar, som icke utgå på den grund att fartyget
legat till sjöss under hel eller i det närmaste hel månad, må kunna uttagas
när fartyg anlöper hamn där hinder för lämnande av sådan ledighet icke
möter.
Motionen upptager ett förslag till tillägg till 10 § sjöarbetstidslagen av
följande lydelse:
Har under någon månad eller månader, sjöman ej kunnat erhålla ovan
sagda ledighet, varder han berättigad erhålla den förlorade ledigheten så
snart tillfälle därtill gives.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för det av Kungl. Maj:t framlagda
förslaget, tillåter sig utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas här nedan, att hänvisa till propositionen; och får utskottet i fråga
örn vad motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden hänvisa till motionerna.
Den 24 oktober 1919 utfärdades lag örn arbetstiden å svenska fartyg (nr
663) att gälla till och med den 31 december 1923.
Genom lag den 29 juni 1923 (nr 290) utsträcktes giltighetstiden för 1919
års lag med en mindre väsentlig ändring till och med den 31 december 1926.
Den 30 april 1925 anmodade Kungl. Maj:t kommerskollegium att verkställa
utredning angående verkningarna av 1919 års lag samt till Kungl.
Majit inkomma med förslag i ämnet. Efter att hava verkställt den anbefallda
utredningen avgav kommerskollegium den 28 november 1925 betänkande med
förslag till sjöarbetstidslag m. m.
I proposition, nr 81, till 1926 års riksdag framlades förslag till ny
lag, avseende definitiv reglering av sjöarbetstidslagstiftningen. Propositionen
behandlades av andra lagutskottet, som i sitt utlåtande, nr 23, hemställde,
att riksdagen måtte för sin del antaga ett av utskottet utarbetat förslag,
upptagande ett antal sakliga ändringar. Beträffande lagens giltighetstid
hade utskottet med hänsyn till lagens svårbedömliga karaktär och av de
internationella förhållandena å detta område motiverad försiktighet funnit
sig böra tillråda en ytterligare försöksperiod på förslagsvis fyra år. Sedan
riksdagen bifallit utskottets hemställan, utfärdade Kungl. Majit i överensstämmelse
med riksdagens beslut den 13 juli 1926 (nr 398) lag örn arbetstiden
å svenska fartyg (sjöarbetstidslag) att gälla från och med den 1 januari
1927 till och med den 31 december 1930.
Genom lag den 13 juni 1930 (nr 218) erhöll 1926 års lag, med ändrad
lydelse av 9 § och slutbestämmelserna i lagen, fortsatt tillämpning till och
med den 31 december 1933.
Samtidigt med den nya lagens utfärdande uppdrog Kungl. Majit åt kommerskollegium
och socialstyrelsen gemensamt att verkställa utredning rörande
de erinringar och ändringsförslag, som framställts eller under utredningens
gång kunde komma att framställas i fråga örn sjöarbetstidslagen,
ävensom att till Kungl. Majit inkomma med berörda utredning jämte det
förslag, vartill densamma kunde föranleda.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 3
Genom lag den 21 april 1933 (nr 139) utsträcktes giltighetstiden för 1926
års sjöarbetstidslag till och med den 31 december 1934.
Efter verkställd utredning överlämnade kommerskollegium och socialstyrelsen
ett den 25 september 1933 dagtecknat betänkande med förslag till
ny sjöarbetstidslag (stat. off. utr. 1934: 8).
Genom proposition, nr 240, till 1934 års riksdag framlade Kungl. Maj:t
förslag till ny lag, avseende definitiv reglering av sjöarbetstidslagstiftningen.
Detta lagförslag innehöll dels vissa reformförslag av principiell natur, innebärande
utsträckt tillämpning av åtta-timmarsprincipen eller i vissa fall en
anpassning av arbetstidsregleringen i riktning mot en närmare överensstämmelse
med denna princip, dels ock förslag till sakliga ändringar i flertalet
av lagbestämmelserna i övrigt, varjämte formell överarbetning av lagen i
dess helhet verkställts.
Propositionen behandlades jämte i ämnet väckta motioner av andra lagutskottet,
som i sitt utlåtande, nr 42, hemställde, att riksdagen måtte för
sin del antaga lag i ämnet i enlighet med ett av utskottet framlagt förslag,
innebärande fortsatt provisorisk förlängning av 1926 års sjöarbetstidslag i
den lydelse den erhållit genom 1930 års lag. Såsom motiv för detta sitt
förslag åberopade utskottet, som i utlåtandet särskilt uppehållit sig vid
ämnets internationella sida, huvudsakligen det väntade återupptagandet i
Genéve av de sjöfartsspörsmål, åt vilka internationella arbetskonferensens
trettonde sammanträde (tredje sjöfartskonferensen) i oktober 1929 uteslutande
varit ägnat, däribland främst frågan örn en internationell reglering av arbetstiden
å fartyg. Utskottet fann sig icke böra förorda, att den svenska sjöarbetstidslagstiftningen
för det dåvarande gjordes till föremål för revision,
vare sig i dess helhet eller i mera begränsad omfattning, utan tillstyrkte
utsträckning av gällande lags giltighet för en tid av ytterligare tre år.
Med bifall till utskottets hemställan antog riksdagen för sin del det med
utskottets utlåtande framlagda lagförslaget.
I enlighet härmed utfärdade Kungl. Majit den 12 oktober 1934 (nr 496)
lag angående fortsatt giltighet av 1926 års sjöarbetstidslag till och med den
31 december 1937.
I förevarande proposition föreslås nu, att 1926 års sjöarbetstidslag måtte
få fortsatt giltighet till och med den 31 december 1938.
I propositionen har föredragande departementschefen, statsrådet Sköld,
lämnat en redogörelse (sid. 4—9), till vilken utskottet får hänvisa, för vad
som i hithörande ämnen förekommit efter 1934 års riksdagsbehandling.
Departementschefen har därefter anfört bland annat:
Ehuru internationella arbetskonferensens förslag till konvention angående
arbetstid å fartyg och bemanning, såsom av min redogörelse för dess innehåll
framgår, i fråga örn arbetstidsregleringen i väsentliga avseenden företer
stor likhet med det förslag till ny sjöarbetstidslag som av Kungl. Maj:t
förelädes 1934 års riksdag, föreligga dock betydande skiljaktigheter. Konventionsförslagets
bemanningsföreskrifter innebära även väsentliga nyheter
som äro att taga i betraktande i detta sammanhang. Med hänsyn till den
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
korta tid som stått till buds för denna frågas förberedande, sedan konventions-
och rekommendationstexterna förelegat i slutligt skick, har det befunnits
ogörligt att till 1937 års riksdag framlägga förslag till ny sjöarbetstidslag
tillika med förslag örn godkännande av konventionen. Den allsidiga
och omsorgsfulla prövning, som med hänsyn till förevarande frågas vikt
måste ägnas densamma jämväl under medverkan av de närmast intresserade
parterna, skulle icke hava medhunnits. Det för den skull nödvändiga uppskovet
med framläggande av förslag till ny sjöarbetstidslag bereder också
möjlighet för fullföljande av det nordiska samarbete som inletts i syfte att
skapa en grundval för ensartade regler i samtliga nordiska länder på detta
område.
I sistnämnda hänseende är att beakta ej blott önskvärdheten i allmänhet
av en till allt flera rättsområden utsträckt enhetlig lagstiftning i de nordiska
länderna utan även och särskilt de gynnsamma verkningar ett samgående
på förevarande område otvivelaktigt skulle medföra till undanröjande
av osund konkurrens och främjande av skälig förbättring av sjöfolkets
arbets- och levnadsvillkor. De betänkligheter med hänsyn till rederinäringens
konkurrensförmåga, som åtgärder av ifrågavarande slag kunna
framkalla, måste uppenbarligen minskas i mån som internationell eller i
vart fall gemensam nordisk reglering kan åvägabringas.-----—
Med hänsyn till vad jag sålunda framhållit har jag, som förutsätter att
erforderliga utredningsarbeten ävensom det förberedande nordiska samarbetet
skola kunna slutföras så tidigt att förslag skola kunna föreläggas
nästa års riksdag, funnit mig böra förorda, att nu gällande sjöarbetstidslag
förlänas förlängd provisorisk giltighet till och med utgången av år 1938.
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.
Motionerna.
I motionen II: 456 hemställes, att riksdagen måtte för sin del till lag
upphöja det förslag, som framlades i propositionen nr 240 till 1934 års
riksdag.
Till belysning av det i motionen II: 449 behandlade spörsmålet får utskottet
lämna följande redogörelse.
10 § i gällande sjöarbetstidslag är av följande lydelse:
Under fartygs uppehåll i hamn skall sjöman, för att få tillfälle att under
affärs- och expeditionstid gå i land, en gång i månaden åtnjuta ledighet
från skeppstjänsten för tiden efter klockan 12 middagen å dag, då affärsoch
expeditionslokaler hållas öppna. Överstiger icke fartygs oavbrutna uppehåll
i hamn fyrtioåtta timmar, må dock sådan ledighet påfordras allenast,
såvida fartygets avgång därigenom icke fördröjes.
Av intresse i förevarande sammanhang torde även vara stadgandet i 51 §
andra stycket sjömanslagen den 15 juni 1922, vilket stadgande är så lydande:
Ligger fartyget förtöjt i hamn eller eljest å säker ankarplats, må sjöman
icke vägras tillstånd att under fritid gå i land, såvida ej sjömannens kvarstannande
ombord är av behovet påkallat med hänsyn till fartygets, lastens
eller de ombordvarandes säkerhet, fullgörandet av nödvändig skeppstjänst
eller fartygets förestående avresa eller förhalning. Där så lämpligen kan
ske, äger sjömannen rätt att utan kostnad anlita fartygets båtar för att
komma i land.
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
Utskottet tillåter sig även erinra om vissa bestämmelser i lagen den 5
mars 1937 angående åtgärder för att förhindra frivilligas deltagande i inbördeskriget
i Spanien rn. m., vilken lag trätt i kraft den 7 i nämnda månad och
gäller t. o. m. den 28 februari 1938 eller den tidigare dag Konungen förordnar.
Enligt 4 § i denna lag åligger det befälhavaren å svenskt fartyg,
som anlöper Spanien, att utan hinder av bestämmelserna i 51 § andra stycket
sjömanslagen och 10 § sjöarbetstidslagen förbjuda besättningen landstiga i
Spanien, där ej tjänsten så kräver. Jämlikt 5 § i lagen äger Konungen i
fråga örn svenskt fartyg, som anlöper Spanien, föreskriva, att fartyget skall
på resan anlöpa viss hamn för att taga ombord eller ilandsätta särskilt utsedda
kontrollörer.
I herr Lindbergs motion ifrågasattes sådan ändring i 10 § sjöarbetstidslagen,
att halv fridag, som icke kan lämnas i spanska hamnar, och sådana
halva fridagar, som icke utgå på den grund, att fartyget legat till sjöss under
hel eller i det närmaste hel månad, må kunna uttagas när fartyget anlöper
hamn, där hinder för lämnande av sådan ledighet icke möter.
Den ifrågavarande bestämmelsen i sjöarbetstidslagen har varit föremål för
åtskillig uppmärksamhet.
I 1919 års lag örn arbetstiden å svenska fartyg fanns i 11 § ett stadgande
av samma lydelse som 10 § i gällande sjöarbetstidslag.
I sitt den 28 november 1925 avgivna utlåtande angående verkningarna av
1919 års lag jämte förslag till sjöarbetstidslag m. m. föreslog kommerskollegium,
att stadgandet skulle uteslutas ur sjöarbetstidslagstiftningen. Örn ett
stadgande av detta innehåll överhuvud taget alltjämt vore behövligt, borde
detsamma enligt kommerskollegii mening överflyttas till sjömanslagen samt
intagas i dennas 51 §.
Förslaget har av kommerskollegium motiverats med att stadgandet i fråga
dels folie utom ramen för sjöarbetstidslagstiftningen samt i stället syntes till
sin karaktär närmare sammanhänga med en del bestämmelser i sjömanslagen,
speciellt 51 §, dels ock till följd av de i sjöarbetstidslagen bestämda inskränkningarna
i sistnämnda lags tillämpningsområde icke bleve gällande beträffande
åtskilliga kategorier av sjömän.
Kommerskollegium framhöll, att 11 § intoge en viss undantagsställning i
1919 års lag, samt yttrade i anslutning härtill bland annat:
Detta förhållande understrykes ytterligare av det sätt, på vilket man
kringgärdat den rätt, som genom stadgandet i fråga tillförsäkrats sjömännen.
Därest sjöman i strid mot 11 § hålles i arbete, äger han icke därför åtnjuta
ersättning såsom för övertidsarbete eller eljest något personligt vederlag.
Den enda garanti, som ansetts lämplig, bjudes genom bestämmelsen i 21 §
örn straff för befälhavare, som förvägrar sjöman ifrågavarande rätt. Detta
förhållande, sammanställt därmed, att syftet med stadgandet, sådant det uttryckligen
angivits, icke är att tillförsäkra sjömännen en halv dags semester
i månaden utan att bereda dem tillfälle att ombesörja egna angelägenheter
i land, är ägnat att draga i tvivelsmål, huruvida stadgandet överhuvudtaget
har sin plats i arbetstidslagen. Såsom huvudsakligt syfte med den genom
6
Andra lar/utskottets utlåtande Nr 34.
lagstiftning åstadkomna begränsning av arbetstiden bar städse framstått det
sociala kravet på ett förebyggande av missbruk av besättningens arbetskraft.
Det ilig tillgodosedda intresset synes emellertid vara av särskild, personlig
art och nära sammanhängande med åtskilliga andra dylika, vilka kommit till
beaktande i samband med det tillgodoseende av olika sociala synpunkter,
som erhållit uttryck i den år 1922 tillkomna sjömanslagen. Denna lag innehåller
i sin 51 § ett stadgande rörande rätt för sjöman att under fritid gå
i land, varmed föreskriften i 11 § i arbetstidslagen i själva verket synes så
nära besläktad, att det naturligaste synes vara, att båda bestämmelserna
förbundes med varandra.
Med anledning av vad sålunda andragits föreslår kollegium, att det stadgande,
som utgöres av 11 § i lagen, uteslutes och, därest så befinnes erforderligt,
regleras i sammanhang med i 51 § i sjömanslagen intagna bestämmelser,
därvid stadgandet emellertid torde böra erhålla en avfattning, som i
motsats till den nuvarande lydelsen begränsar ledighetens åtnjutande till
sådana fall, då detta är av behovet påkallat i och för förverkligande av det
angivna syftet att bereda sjömännen tillfälle att ombesörja egna angelägenheter.
Till vad sålunda anförts vill kollegium emellertid i anslutning till ovan
gjorda förbehåll i fråga örn stadgandets behövlighet foga den anmärkningen,
att det icke synes alldeles uppenbart, att stadgandet längre erfordras, sedan
sjömännen numera tillförsäkrats rätt att under fritid gå i land. I flertalet
större hamnstäder lära affärerna hållas öppna jämväl örn aftnarna, varför
tillfälle till uppköp, där behov därav tilläventyrs skulle kunna föreligga, i
allmänhet torde erbjudas jämväl efter arbetstidens slut för dagen. För möjligen
påkommande viktigare angelägenheter, för vilkas ombesörjande landlov
tidigare på dagen erfordras, lärer återigen tillstånd näppeligen vägras,
därest sannolika skäl för behovet av ledighet förebringas. Vid sådant förhållande
synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke stadgandet numera är
överflödigt.
Enligt kommerskollegii förslag skulle ifrågavarande stadgande upptagas
i 51 § sjömanslagen med följande lydelse:
Under fartygets uppehåll i hamn eller eljest å säker ankarplats skall sjöman
beredas tillfälle att för egna angelägenheters ordnande en gång i månaden
vistas i land under tiden efter klockan 12 middagen å dag, då affärsoch
expeditionslokaler hållas öppna. Överstiger berörda uppehåll icke en
oavbruten tid av 48 timmar, må dock sådant landlov påfordras allenast, såvida
fartygets avgång därigenom icke fördröjes.
I det förslag till sjöarbetstidslag, som av Kungl. Majit framlades för 1926
års riksdag, hade emellertid i 10 § bestämmelsen i 11 § i 1919 års lag upptagits
oförändrad. Föredragande departementschefen förklarade sig anse, att
bestämmelsen tillhörde sjöarbetstidslagstiftningen.
I två i anledning av propositionen väckta motioner framställdes yrkanden
med avseende å detta stadgande. I den ena (11:371) hemställdes, att stadgandet
måtte utgå ur sjöarbetstidslagen, och i den andra (II: 388), att bestämmelsen
måtte givas sådant innehåll, att, örn befälhavare utan giltigt
skäl nekade sjöman ifrågavarande ledighet, denne skulle i stället för ledigheten
erhålla ersättning såsom för övertid.
Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande (nr 23), att utskottet icke ansåge
lämpligt att för den av utskottet föreslagna provisorietiden förorda
ändring beträffande ifrågavarande paragraf.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3d. 7
Riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning, till följd varav stadgandet
upptogs oförändrat i 1926 års lag.
Vid 1933 års riksdag behandlades i sammanhang med Kungl. Maj:ts
proposition med förslag örn provisorisk förlängning av 1926 års lag bland
annat dels en motion (II: 251), vari yrkades, att varje sön- och helgdag på
sjön skulle kompenseras med motsvarande fridagar i hamn, dels ock en
motion (II: 448), vari ifrågasattes, att 10 § borde få följande lydelse:
Under fartygs uppehåll i hamn skall sjöman, för att få tillfälle att under
affärs- och expeditionstid gå i land, en gång i månaden åtnjuta fyra timmars
ledighet från arbetet. Sådan ledighet skall lämnas å svensk söckendag.
Andra lagutskottet förklarade i utlåtande, nr 28, sig finna lämpligt, att
den gällande sjöarbetstidslagen, såsom i propositionen föreslagits, finge äga
giltighet under ytterligare ett år. Riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning.
I det av kommerskollegium och socialstyrelsen den 25 september 1933 avgivna
betänkandet med förslag till sjöarbetstidslag uttalade ämbetsverken,
att de funnit sig böra förorda, att bestämmelsen örn landlov bibehölles i
sjöarbetstidslagen samt att för åvägabringande av önskvärd tydlighet ifråga
örn bestämmelsens innebörd och syfte, smärre jämkningar i dess ordalydelse
vidtagits.
Stadgandet, som upptagits i 8 § sista stycket i ämbetsverkens lagförslag,
har där erhållit följande lydelse:
Under fartygets uppehåll i hamn skall sjöman, på därom av honom gjord
framställning, beredas tillfälle att för egna angelägenheters ordnande en
gång i månaden å dag, då affärs- och expeditionslokaler hållas öppna, vistas
i land under tiden efter klockan 12 eller under annan tid, varom överenskommelse
träffats. Överstiger icke fartygets oavbrutna uppehåll i hamn
fyrtioåtta timmar, må dock sådant landlov kunna påfordras allenast, såvida
fartygets avgång ej därigenom fördröjes.
I det lagförslag, som framlades för 1934 års riksdag i proposition nr 240,
fick ifrågavarande stadgande sin plats i 8 § sista stycket med den lydelse,
som förordats i 1933 års betänkande.
I likalydande motionerna 1:332 och II: 611, vari hemställdes, att riksdagen
måtte, med avslag å propositionen, för sin del antaga en sjöarbetstidslag av
samma innehåll som den nu giillande lagen i ämnet med vissa ändringar,
påyrkades, att 10 § i gällande lag måtte uteslutas eller alternativt överflyttas
till sjömanslagen, varvid vissa jämkningar i avfattningen ifrågasattes.
Såsom ovan framhållits anslöt sig riksdagen till andra lagutskottets uppfattning,
att den gällande sjöarbetstidslagstiftningen då icke borde revideras
vare sig i dess helhet eller i mera begränsad omfattning.
1936 års sjöarbetstids- och bemanningssakkunniga hava i en den 18 februari
1937 dagtecknad promemoria med förslag till lagbestämmelser angående
sjöarbetstid m. m. föreslagit överflyttning från sjöarbetstidslagen till sjö
-
UUkottet.
8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
manslagen av det i 10 § gällande sjöarbetstidslag förefintliga stadgandet
med i huvudsak den ändrade form, vari bestämmelsen förekommer i 1934
års proposition.
Det pågående utredningsarbetet rörande sjöarbetstidslagstiftningen jämte
i samband därmed stående frågor beräknas enligt uttalanden i propositionen
vara avslutat å sådan tid, att förslag i ämnet kan föreläggas nästa års riksdag.
I avvaktan på arbetets slutförande anser utskottet det lämpligt att,
såsom i propositionen föreslagits, låta gällande sjöarbetstidslag äga giltighet
under ytterligare ett år eller till och med den 31 december 1938.
Utskottet kan sålunda icke förorda, att sjöarbetstidslagstiftningen för närvarande
göres till föremål för revision vare sig i dess helhet, vilket föreslagits
i motionen II: 456, eller i den begränsade omfattning, som anges i
motionen II: 449. Utskottet utgår ifrån att vid det fortsatta utredningsarbetet
de i motionerna innefattade förslagen bliva föremål för övervägande.
Mot avfattningen av det i propositionen framlagda lagförslaget har utskottet
intet att erinra.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen,
samt
B) att motionerna II: 449 och II: 456 icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 20 april 1937.
På andra lagutskottets vägnar:
IVAR ÖSTERSTRÖM
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Tamm, Hagman, Sam Larsson, Norman, Olof
Carlsson, Västberg, Ekströmer och Holstenson*;
från andra kammaren: herrar Österström, Johanson i Hallagården, Molander
och Sandström i Sollefteå samt fru Nordgren, herr Hansson i Örebro, fröken Andersson*
och herr Holm.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1937. K. L. Beckmans Boktryckeri.