Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.
1
Nr 33.
Ankom till riksdagens kansli den 22 april 1937 kl. 11 t. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion örn ändring i vissa avseenden
av barnavårdslagen m. m.
1 en inom andia kammaren väckt, lill lagutskott hänvisad motion, nr 271,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Andersson i Dunker hemställt,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
skyndsam utredning örn dels sådan ändring av nu gällande »barnavårdslagar»,
att barnavårdsnämnderna erhålla ökad befogenhet att ingripa mot föräldrar
och särskilt att arbetsföreläggande finge göras även utan att ekonomiska
synpunkter vore avgörande, dels ock rörande möjligheten och lämpligheten
av att staten i större utsträckning än nu bidrager till kostnaderna
för utackordering av barn omhändertagna för skyddsuppfostran.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet,
i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa lill
motionen.
Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av statens inspektör för fattigvård och barnavård,
varjämte utskottet lämnat svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska
landstingsförbundet tillfälle att yttra sig.
För innehållet i de i anledning härav avgivna yttrandena lämnas redogörelse
nedan.
Utskottet kommer all behandla de båda i motionen berörda spörsmålen
vart för sig.
A. Ökad befogenhet för barnavårdsnämnderna att ingripa mot föräldrar.
I motionen göres gällande, att barnavårdsnämnderna för närvarande i
många fall underlåta alt omhändertaga barn för skyddsuppfostran även då
en dylik åtgärd i och för sig vore befogad. En orsak härtill vore, att barnavårdsnämnderna
sakna tillräcklig;! möjligheter att ingripa mot föräldrar,
som genom försumlighet, dåliga exempel eller annorledes utgöra en fara
för barnens sedliga utveckling. Svårigheter skulle även ofia yppa sig alt
/lilläng till riksdagens protokoll t!)S7. .9 sami. 2 avd Nr SS. 1
2
Andrå lagutskottets utlåtande Nr 33.
få sådana föräldrar intagna på arbetshem. Detta vore beroende på att enligt
72 § barnavårdslagen arbetsföreläggande för närvarande kan ske endast
om vederbörande undandrager sig att fullgöra den ersättningsskyldighet,
som åvilar honom för kostnaden för omhändertaget barn under 16 år. Enligt
motionären borde huvudvikten ej alltid läggas på att föräldrarna icke
fullgöra sin ersättningsskyldighet, utan såväl intagande på arbetshem som
även andra lämpliga åtgärder borde kunna vidtagas enbart på grund av
försummelserna mot barnen. Som exempel på vilka andra åtgärder, som
kunde tänkas ifrågakomma, nämnes i motionen, att en örn skötseln av hem
och barn okunnig moder borde kunna omhändertagas i syfte att på lämpligt
sätt bibringas kunskaper härutinnan.
För belysning av det sålunda i motionen berörda spörsmålet får utskottet
lämna följande redogörelse.
Utskottet vill till en början fästa uppmärksamheten på vissa bestämmelser
i lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (harnavårdslagen).
Enligt 22 § åligger det barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärder beträffande
a) barn under sexton år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes
för allvarlig vanvård eller annan fara till liv eller hälsa;
b) barn i sagda ålder, som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet
eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bliva vanartat;
c) barn under aderton år, som befinnes vara så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder
krävas för dess tillrättaförande; samt
d) person i åldern mellan aderton och tjuguett år, som befinnes vara hemfallen
åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt och beträffande
vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande.
Finner barnavårdsnämnden sådant förhållande föreligga, som i 22 § a)
c) sägs, äger nämnden, i den mån omständigheterna därtill föranleda, vidtaga
en eller flera av vissa, i 23 § 1 mom. angivna åtgärder, bland annat tilldela
föräldrarna en allvarlig förmaning att bättre uppfylla sina plikter mot barnet
samt erinra dem örn de påföljder, vilka, där rättelse ej vinnes, kunna inträda
enligt lagen.
Enligt 23 § 2 mom. bör barnavårdsnämnd, som beslutat åtgärd, varom
talas i 1 morn., förordna örn övervakning av den, mot vilken åtgärden skall
riktas. Nämnden äger emellertid förordna örn övervakning även utan att
åtgärd enligt 1 mom. vidtagits.
Om barnavårdsnämnden finner de i 23 § anvisade åtgärderna vara gagnlösa
eller örn sådana åtgärder vidtagits utan att rättelse vunnits, bör nämnden.
enligt 24 § 1 morn., omhändertaga den. varom är fråga, för att bereda
Andru lagutskottets utlåtande Nr 33.
3
honom en efter hans egenskaper och utveckling lämpad behandling (skyddsuppfostron)
enligt i 4 kap. meddelade bestämmelser.
Enligt 29 § 1 inom. äger barnavårdsnämnd, efter medgivande av föräldrarna,
för samhällsvård omhändertaga bani under sexton år, som vistas hos
föräldrarna och på grund av deras sjukdom, liknöjdhet eller oförmåga eller
eljest i hemmet rådande förhållanden är utsatt för nöd, utan att likväl sådant
fall föreligger som i 22 § avses, dock endast under den förutsättning, att
nödtillståndet icke annorledes avhjälpes.
Är missförhållande, som avses i 22 § eller 29 § 1 morn., beroende därpå, att
någon av föräldrarna är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel eller
för ett lastbart eller oordentligt levnadssätt eller gör sig skyldig till grovt
missbruk eller grov försummelse vid utövande av vårdnaden örn barnet, bör
barnavårdsnämnden, enligt 30 §, göra anmälan härom hos nykterhetsnämnd,
polismyndighet eller domstol för vidtagande av åtgärd, som av det anmärkta
förhållandet kan finnas påkallad och enligt lag ankommer på nämnda myndigheter.
72 § barnavårdslagen är i de delar, som torde vara av särskilt intresse i
förevarande sammanhang, av följande lydelse:
Skyldig att efter föreläggande av barnavårdsnämnden inställa sig till och
efter sin förmåga fullgöra honom å fattigvårdsanstalt eller eljest anvisat arbete
är
a) den, som av lastbarhet, vårdslöshet, lättja eller liknöjdhet så försummar
sina skyldigheter mot sitt barn, som ej fyllt sexton år, att skyddsuppfostran
eller samhällsvård måste beredas detta, och tillika undandrager sig
fullgörandet av den honom härför åliggande ersättningsskyldighet, samt
b) den, som enligt av domstol meddelat slutligt utslag eller skriftligt, av
två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
utgiva underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt sexton
år, men av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt och härigenom
föranleder sådan försämring av det uppehälle och den uppfostran,
som lagligen tillkomma barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige prövas
påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande.
Den arbetsskyldige må kvarhållas å anstalten eller i arbetet, intill dess
grundad anledning föreligger till antagande, att han skall söka efter förmåga
fullgöra sina skyldigheter mot barnet; dock må han ej kvarhållas i oavbruten
följd under längre tid än ett år.
1 fattigvårdslagstiftningskommitténs den 19 april 1921 avgivna betänkande
nied förslag tdl lag om den offentliga barnavården hade upptagits bestämmelser
(§§ 116 och 117) örn straff i vissa fall för den, som av grov vårdslöshet
vanvårdar barn, och för föräldrar, som försumma sin underhållsplikt
mot sina barn.
I den till 1924 års riksdag avlåtna propositionen, nr 150, med förslag till
lag örn samhällets barnavård förklarade föredragande departementschefen,
statsrådet Malm, alt han icke kunde tillstyrka ovannämnda i kommitténs
4
Andni lagutskottets utlåtande Air 33.
förslag upptagna bestämmelser. I anslutning härtill anförde departementschefen,
bland annat, följande:
Utan tvivel har kommittén anfört vissa beaktansvärda skäl till stöd för
lagbestämmelser i den av kommittén föreslagna riktningen. Men å andra
sidan kunna allvarliga betänkligheter resas mot att i barnavårdslagen intaga
straffbestämmelser av den innebörd kommittén föreslagit. Stadgandet
i 116 § utgör sålunda en komplettering, såvitt angår barn, av strafflagens
bestämmelser om vållande till kroppsskada. Det är avsett dels att avhjälpa
bristen på straffbestämmelse för det fall, då någon av grov vårdslöshet vanvårdar
barn, så att därav uppstår ringare kroppsskada än i 14 kap. 12 §
sägs och dels att möjliggöra en strängare bestraffning av vållande till kroppsskada,
varom förmäles i nämnda lagrum, än nu kan ådömas. Med kammarrätten
är jag ense därom, att ett dylikt stadgande har sin plats i strafflagen.
Den i kommittéförslagets 117 § upptagna bestämmelsen örn straff för föräldrars
försummelse att fullgöra underhållsskyldighet mot barn är helt och
hållet främmande för vår nuvarande lagstiftning. Helt visst är en dylik bestämmelses
införande i en speciallag av beskaffenhet att väcka betänklighet.
Härtill kommer, att frågan örn konkurrens mellan denna straffbestämmelse,
å ena, och arbetsföreläggande enligt 102 § i kommittéförslaget och 71 §
fattigvårdslagen, å andra sidan, icke synes hava blivit på ett tillfredsställande
sätt löst, i det, enligt vad i motiven uttalas, arbetstvång icke utesluter straffpåföljd.
Ett och samma förfarande från föräldrarnas sida kan sålunda föranleda
antingen arbetstvång eller straff eller bådadera. Detta kan enligt min
mening icke anses tillfredsställande.
Av vad ovan anförts framgår, att jag icke anser mig kunna tillstyrka de i
116 och 117 §§ av kommitténs förslag upptagna bestämmelserna. Icke heller
lärer det kunna ifrågasättas att i nu förevarande sammanhang i strafflagen
införa stadganden av sålunda föreslaget innehåll.
Vad åter beträffar försummelse av försörjningsplikten torde genom de i
72 § föreslagna bestämmelserna örn arbetsskyldighet ett synnerligen verksamt
och på fattigvårdens område med framgång begagnat medel hava anvisats
för framtvingande av denna plikts fullgörande.
Riksdagen hade intet afl erinra mot departementschefens uppfattning.
Utskottet vill vidare erinra om att befolkningskommissionen i sitt den 4
december 1936 avgiva betänkande i sexualfrågan (stat. off. utr. 1936: 59.
sid. 141—145) berört spörsmålet örn en vidgad och förbättrad fostran till
familjeliv och föräldraskap. Kommissionen har förklarat sig ämna senare
under sitt arbete upptaga till närmare utredning, på vilka vägar en dylik
fostran skall i högre grad och på ett.mera tillfredsställande sätt kunna inbyggas
i vårt skolväsen och vår folkbildning och hur jämväl andra — enskilda
och offentliga — organ i samhället skola kunna nyttiggöras i detta
viktiga syftes tjänst.
Statens inspektör för fattigvård och barnavård har i sitt över motionen avgivna
yttrande anfört bland annat:
Den av motionären förfäktade åsikten att barnavårdsnämnderna i många
fall skulle undandraga sig att omhändertaga barn för skvddsuppfostran, då
Andrei lagutskottets utlåtande .Vr 33.
5
en sådan åtgärd eljest vore av behovet påkallad, anser jag mig icke kunna
dela. Om en sådan underlåtenhet verkligen förekomme i någon nämnvärd
omfattning, skulle detta självfallet icke få passera oanmärkt. Utan att vilja
förneka möjligheten av att enstaka fall av här åsyftat slag förekommit och
kunna förekomma, synas mig varken i motionen eller eljest hava anförts
skäl, som berättiga till ett påstående av ovannämnda innebörd. Till stöd fillén
motsatt uppfattning om barnavårdsnämndernas sätt att fullgöra sina
åligganden i detta hänseende synes mig kunna åberopas den enligt barnavårdsstatistiken
fortgående ökningen av antalet för skvddsuppfostran omhändertagna
barn.
Denna utvisar följande siffror:
22 § a)
22 § b)
Omhändertagande enligt 22 §.
Städer Landsbygd
1928 |
1931 |
1934 |
1928 |
1931 |
1934 |
215 |
398 |
418 |
608 |
847 |
958 |
Stil |
932 |
1 016 |
1 058 |
1 229 |
1 358 |
Ehuru jag sålunda ej kan instämma med motionären i ovannämnda hänseende,
är även enligt min mening den i motionen berörda frågan örn samhällets
rätt att i uppfostrande syfte vidtaga åtgärder mot omhändertagna
barns föräldrar förtjänt av uppmärksamhet. Det i motionen anförda exemplet
på sådana åtgärder — okunniga mödrars bibringande av insikter i skötseln
av hem och barn — torde giva en antydan örn motionärens syften i
detta hänseende. Otvivelaktigt synes mig vara, att motionären här träffat
en punkt, till vilken i vår tid med all rätt ett starkt intresse knyter — frågan
örn väckande och stärkande av föräldrarnas känsla av ansvar för barnen och
deras utveckling.
Efter att lia framhållit de möjligheter, som enligt gällande bestämmelser
i barnavårdslagen förefinnas angående ingripande mot föräldrarna, fortsätter
inspektören:
Detta bör emellertid enligt min mening icke få lägga hinder i vägen för
en utveckling i den riktning, som antydes i motionen. Dock måste jag härvid
göra en bestämd reservation mot att tvångsåtgärder eventuellt skola komma
i fråga. Det resultat, man här vill vinna, torde nämligen bliva vida
bättre, örn åtgärderna kunna företagas i fullt samförstånd med den, mot
vilken de riktas.
Jag anser mig sålunda i och för sig icke hava något att erinra mot vad
motionären i förevarande avseende hemställt, men finner mig likväl böra
ifrågasätta, örn ej resultatet av befolkningskommissionens överväganden i
ämnet bör avvaktas.
Snenska fattigvårds- och barnavårds! Örhn udel anser, alt motionären knappast
rätt bedömt innebörden av nu gällande bestämmelser örn föreläggande
av arbete. Härom yttrar förbundet följande:
Motionären uttalar, att arbetsföreläggande borde lä göras »även utan att
ekonomiska synpunkter voro avgörande». Visserligen anläggas vid arbetsföreläggande
ekonomiska synpunkter såväl i § 72 a) barnavårdslagen, däri
Andru lagutskottets utlåtande .Yr 33.
6
föreläggandet bl. a. grundas på att kommunen under angivna omständigheter
haft utgifter för vederbörandes barn som icke fyllt 16 år, som i § 72 b),
enligt vilket lagrum i angivna fall föreläggande må göras, då vederbörande
försummat sin underhållsskyldighet utan att dock kommunen haft utgifter
lör barnet. Vid tillämpningen av bestämmelserna i fråga äro dock ekonomiska
synpunkter ingalunda de enda och de avgörande. Arbetsföreläggandets
uppgift är icke att skaffa samhället ersättning för utgiven kostnad utan
att förmå den försörjningspliktige att för framtiden fullgöra sina plikter
mot de anhöriga. Genom omhändertagandet har barnavårdsnämnden vållats
kostnader för barnet, och föräldrarna kunna alltså i enlighet med nyss anförda
bestämmelser i t; 72 a) föreläggas arbete, om de undandraga sig fullgörandet
av den dem åliggande ersättningsskyldigheten härför. Arbetshennnen
för kvinnor äro så anordnade, afl t. ex. en moder, som på grund
av sin okunnighet eller vårdslöshet orsakar, att hemmet blir uselt skött och
barnen vanvårdade, där kan få lära sig att sköta hem och barn. Skulle det
i särskilt fall icke vara lämpligt att ombesörja sådan moders intagning i
arbetshem, föreligger ej hinder att nämnden ordnar för hennes mottagande i
annan anstalt eller enskilt hem: sistnämnda åtgärd är dock i regel förenad
med kostnader för kommunen, vilket ju icke är fallet, örn hon intages i arbetshem.
Vad som nu sagts örn kvinnor är givetvis tillämpligt även i fråga örn
män.
Därefter anför förbundet vidare:
Motionären synes hysa goda förhoppningar örn möjligheterna för att genom
uppfostran av föräldrarna och närmast modern kunna skapa goda hem.
Tyvärr ge erfarenheterna från arbetshemmen vid handen, att förväntningarna
i fråga örn resultatet av den rent uppfostrande sidan av hemmens verksamhet
icke få ställas höga. Detta torde för övrigt gälla örn alla tvångsåtgärder
för uppfostran av vuxna människor. Bättre kunna utsikterna vara, örn
åtgärderna kunna vidtagas utan tvång, i fullt samförstånd med vederbörande.
Det torde någon gång ha förekommit att kommun låtit en moder, som visat
sig sakna förmåga att sköta hemmet, genomgå en hushållsskola. I dylika fall
äro utsikterna för en verklig uppryckning av hemmet betydligt bättre än när
åtgärder vidtagas med tvång.
I anslutning till det anförda förklarar förbundet sig icke kunna tillstyrka
den i motionen föreslagna utredningen.
Svenska stadsförbundets styrelse har likaledes avstyrkt bifall lill motionen
samt till stöd härför anfört:
Styrelsen vill icke förneka, att behov av strängare bestämmelser angående
arbetsföreläggande icke så sällan gör sig gällande, men måste ställa sig avvisande
beträffande en omläggning av bestämmelserna i den riktning, motionen
anvisar. Då det förutsättes, att moder, som vansköter hem och barn,
skulle kunna omhändertagas för att på lämplig inrättning få lära sig sköta
såväl hem som barn, synes detta till en början innebära ett väl långt gående
ingrepp i den personliga friheten, i vart fall örn förutsättningarna icke närmare
preciseras. Det allmännas kostnader för omhändertagande av barnen
torde redan nu vara så stora, att man måste tveka att därutöver framkalla
nya utgifter för åtgärder, som ofta nog torde bli föga effektiva.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
7
Svenska landstingsförbundets styrelse yttrar:
De i föreliggande motion avhandlade spörsmålen synas vara värda allt beaktande.
Det kan sålunda inträffa fall, där det skulle vara önskvärt, att
barnavårdsnämnderna erhålla ökad befogenhet att ingripa mot föräldrar,
som sakna förutsättningar att rätt vårda och fostra sina barn. Man måste
emellertid enligt styrelsens mening vara synnerligen försiktig, när det gäller
att på detta område öka samhällets befogenheter att ingripa i de enskilda
medborgarnas liv. Det vill synas, som örn man i stället för dylika ingrepp i
första hand bör söka få till stånd bättre förhållanden genom en upplysningsverksamhet,
som syftar till en vidgad och förbättrad föräldrafostran. Befolkningskommissionen
har riktat uppmärksamheten på detta betydelsefulla
spörsmål i sitt betänkande i sexualfrågan och anmält, att ärendet i ett senare
betänkande kommer alt upptagas till utförligare behandling.
Svenska landskommunernas förbund har tillstyrkt en utredning i motionens
syfte, under förmälan, att brist i gällande lagstiftning nog finge anses
finnas i de avseenden motionären framhållit.
Det i motionen berörda spörsmålet örn väckande och stärkande av för- Utskottet.
äldrars ansvarskänsla för barnen är enligt utskottets mening förtjänt av stor
uppmärksamhet. Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har
emellertid befolkningskommissionen i sitt betänkande i sexualfrågan uttalat,
att kommissionen har för avsikt att senare under sitt arbete till närmare
utredning upptaga frågan, på vilka vägar en fostran till familjeliv och föräldraskap
skall i högre grad och på ett mera tillfredsställande sätt än vad
för närvarande är fallet kunna inbyggas i vårt skolväsen och vår folkbildning
och hur jämväl andra —- enskilda och offentliga — organ i samhället
skola kunna nyttiggöras i detta viktiga syftes tjänst. Det synes utskottet,
som om den av befolkningskommissionen sålunda planerade utredningen
skulle vara ägnad att främja syftet med förevarande motion. Under sådana
förhållanden och då utskottet icke känt sig övertygat örn behovet och lämpligheten
av en särskild utredning i enlighet med de av motionären angivna
riktlinjerna har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka motionen i förevarande
del.
It. Högre statsbidrag till kostnaderna för utackordering av barn,
omhändertagna för skyddsuppfostran.
Såsom en ytterligare orsak till att barnavårdsnämnderna underlåta att omhändertaga
barn för skyddsuppfostran anföres i motionen, att det nu utgående
statsbidraget till de därmed förenade kostnaderna vore alltför lågt.
Utskottet vill till en början i korthet redogöra för gällande bestämmelser
örn statsbidrag till kostnaderna för skyddsuppfostran och vissa andra därmed
sammanhängande förhållanden.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
Enligt kungl, kungörelsen den 8 maj 1925 om statsbidrag till vissa kostnader
enligt barnavårdslagen m. m. i dess genom kungl, kungörelsen den 30
november 1934 ändrade lydelse äger barnavårdsnämnd, som enligt 22 § d)
barnavårdslagen för skyddsuppfostran omhändertagit en person mellan 18
och 21 år, vilken hemfallit åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt
m. m., att för utgift i samband därmed erhålla ersättning av staten.
Statsbidrag utgår vidare för andra minderåriga, som äro omhändertagna för
skyddsuppfostran. Örn vederbörande ej överlämnats till skyddshem, utgår
bidraget till kommunen (barnavårdsnämnden) med 50 kronor, örn barnet är
i enskilt hem, och nied 80 kronor, örn det är på barnhem, allt per år. För
skyddshemselev utgår statsbidraget till styrelsen för skyddshemmet nied 200
kronor per år, örn eleven vistas på hemmet, eljest nied 50 kronor. — Kommunen
i sin ordning har att för en till skyddshem överlämnad person erlägga
årlig avgift, sorn utgör 1 000 kronor för elev, som vistas på hemmet,
och eljest 300 kronor. Av avgiften skall nämnden själv vidkännas respektive
300 och 75 kronor. Återstoden erhålles av landstinget, och vad
sorn kunnat uttagas av enskild delas lika mellan kommunen och landstinget.
Primärkommunerna hava icke ålagts att inrätta barnavårdsanstalt. Däremot
åligger det landsting (stad utanför landsting) att eventuellt i förening
nied annat landsting (stad) inrätta skyddshem för vanartade; för en del speciella
grupper av vanartade anskaffas dock skyddshem av slaten. Emellertid
hava statsmakterna år 1936 i anslutning till ett av skyddshemssakkunniga
år 1935 framlagt förslag beslutat, att staten skall av landstingen övertaga
deni nu åvilande uppgifter och kostnader beträffande skyddshemmen,
vilket beslut skall träda i full tillämpning från och nied den 1 januari 1940.
Detta beslut avsåg däremot ej att medföra någon lindring i kommunernas
kostnader för barn, omhändertagna för skyddsuppfostran. Till de årliga
driftkostnaderna vid skyddshemmen skulle sålunda vederbörande barnavårdsnämnd
bidraga med 300 kronor för elev samt med 75 kronor för villkorligt
utskriven elev. Dessutom skulle av nämnden erläggas ett beklädnadsliidrag
av 200 kronor för varje nyintagen elev.
Den 24 januari 1936 beslöt Kungl. Majit tillsätta en kommitté, benämnd
kommunalskatteberedningen, nied uppdrag all i enlighet med vissa av föredragande
departementschefen, statsrådet Wigforss, i statsrådsprotokollet för
nämnda dag angivna riktlinjer verkställa utredning rörande den kommunala
beskattningen jämte därmed sammanhängande frågor. I statsrådsprotokollet
heter det bland annat:
Den utveckling, sorn särskilt under de senaste årtiondena ägt runi inom
olika områden av samhällslivet, har icke kunnat undgå att taga sig uttryck i
en stark stegring av de kommunala utgifterna. Samtidigt som kommunerna
nödgats åtaga sig nya uppgifter av maktpåliggande och kostnadskrävande
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
9
natur, hava kraven på den kommunala verksamhetens effektivitet över huvud
taget blivit allt större. Väl har staten genom speciella förvaltningsbidrag i
betydande utsträckning tagit sig an finansieringen av åtskilliga till kommunerna
hänskjutna bestyr samt även därutöver trätt hjälpande emellan genom
att tilldela synnerligt skattetyngda kommuner understöd, men dessa åtgärder
hava icke visat sig tillräckliga för att åvägabringa den lättnad och ut jämning
av det kommunala skattetrycket, som allmänt erkännes vara av behovet påkallad.
Härför torde — såsom redan skatteutjämningsberedningen framhöll
i sitt under 1932 avgivna principbetänkande —- i främsta rummet erfordras
ett avlyftande från kommunerna av kostnaderna för vissa uppgifter. Vid den
nya utredningen av kommunalskattefrågan bör därför ånyo upptagas till
övervägande frågan örn erforderliga jämkningar i den nuvarande fördelningen
av samhällsuppgifterna mellan staten och kommuner av olika ordning.
Med hänsyn till dessa uppgifters mångskiftande natur låter det sig icke
göra att på detta stadium uppdraga några bestämda gränser för denna omprövning.
Emellertid bör uppmärksammas, att icke en eventuell överflyttning
av uppgifter kommer att förorsaka minskad effektivitet eller bristande
sparsamhet vid deras handhavande; särskilt viktigt är detta, örn i något fall
beslutanderätten skulle befinnas icke lämpligen kunna förbindas med skyldighet
att lill någon mera väsentlig del bära de utgifter, som föranledas av
besluten.
Inom beredningen har utarbetats el t utkast rörande fördelningen av kostnaderna
för fattigvården och barnavården. Beredningen har i detta utkast
förklarat sig icke lia kunnat undgå att finna, att åtgärder vore starkt av behovet
påkallade för att vinna lindring i särskilt de skattetyngda kommunernas
kostnader för fattigvård och barnavård. Att helt och hållet överflytta
primärkommunernas kostnader för sådana ändamål till stat eller landsting
hade beredningen ansett sig ej kunna förorda. Beredningen hade övervägt,
huruvida ett system, enligt vilket kommunerna tillerkändes bidrag till viss
del av berörda kostnader, skulle giva bättre resultat, därvid beredningen
diskuterat två alternativa möjligheter.
Ville man utforma bidragslinjen med hänsyn tagen främst lill skattetrycket
inom de olika kommunerna och sålunda i huvudsakligt syfte att främja
skatteutjämning mellan kommunerna, måste enligt beredningen avgörande
betydelse tillmätas kommunalskattens storlek inom vederbörande kommun.
Därjämte måste tydligen hänsyn lagas till storleken av kommunens kostnader
för fattigvård och barnavård. Med dessa utgångspunkter framkom
beredningen till ett alternativ, enligt vilket statsbidrag skulle utgå till varje
kommun, vars kostnader för nämnda ändamål under ett kalenderår med
större eller mindre del överstege antalet skattekronor och skatteören för
samma år, dock endast där den utdebiterade kommunalskatten uppginge till
visst minimibelopp (alternativ 1).
Frågan örn bidrag lill kommunerna för ifrågavarande ändamål kunde emellertid
enligt beredningen behandlas även från den ståndpunkten, att fattigvården
och barnavården såsom en statens angelägenhet borde i sin helhet bekostas
av statsverket samt att — örn detta av praktiska skäl befunnes icke görligt
Hihang lill riksdagens protokoll 1037. 0 sand 2 aud. Nr 33.
o
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
— staten i vart fall borde bestrida viss del av kostnaderna. I så fall borde fasta
bidrag i princip utgå till alla kommuner, vilka fått vidkännas kostnader för
de ändamål, varom här är fråga (alternativ II). Ville man anordna statsbidraget
enligt den senare linjen, kunde man enligt beredningen tänka sig
bidrag till varje kommun med ett fixt belopp för varje i kommunen mantalsskriven
person, vilket obestridligen i tillämpningen bleve enklast. Ansåges
en differentiering i fråga örn statsbidragen vara erforderlig även vid det
senare alternativet, syntes beredningen en möjlighet vara att verkställa en
gruppering av rikets kommuner med hänsyn till risken för inträffande
fattigvårds- och barnavårdsfall. Reglerna för statsbidragets bestämmande
torde enligt beredningens mening böra kompletteras med en föreskrift, att
bidraget i intet fall finge överstiga viss del av de kostnader, för vars täckande
bidraget skulle utgå. Ej heller torde det böra få förekomma, att bidraget per
skattekrona räknat överstege viss del av den för året beslutade utdebiteringen
inom kommunen.
Utkastet har varit utremitterat till vissa myndigheter och sammanslutningar,
varefter spörsmålen varit föremål för ytterligare behandling inom beredningen.
Vid 1936 års riksdag har frågan örn ändrad fördelning mellan staten och
kommunerna av kostnaderna för fattigvård och barnavård motionsledes
upptagits.
Sålunda yrkades dels i motionen I: 288 att utredning skulle ske bland annat
rörande hemortsrättens avskaffande samt helt eller delvis förstatligande
av fattigvården och dels i motionerna II: 58 och 59 att utredning skulle ske
och förslag framläggas till sådan ändring i fattigvårdslagen och barnavårdslagen
att alla nuvarande hemortsbestämmelser slopades, att i stället inskreves
i lagen, att varje svensk medborgare hade hemortsrätt i Sverige, utan angivande
av någon särskild kommun, samt att staten betalade 75 % av alla
fattigvårds- och barnavårdskostnader, som av därtill av staten utsedd kontrollmyndighet
godkänts.
Andra lagutskottet, som behandlade dessa motioner, erinrade i utlåtande
nr 35 örn de för kommunalskatteberedningen meddelade direktiven och framhöll,
att beredningen torde komma att taga ställning till frågorna örn fattigvårdens
och barnavårdens fullständiga eller delvisa förstatligande; vidare
erinrade utskottet örn de s. k. organisationssakkunnigas betänkande, vari
frågan om fattigvårdsprocesserna behandlats, samt om det uppdrag, som
den 28 februari 1936 lämnats åt en särskild kommitté att verkställa revision
av, bland annat, lagstiftningen rörande mantalsskrivning, vilken lagstiftning
ägde betydelse för frågan örn hemortsrättsförvärv i fattigvårdshänseende.
Då de spörsmål, som berörts i motionerna, således på grund av utredningar
redan vöre eller torde bliva föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet, ansåg
sig utskottet icke böra hemställa till riksdagen att hos Kungl. Majit begära
ytterligare utredning.
Amira lagutskottets utlåtande Nr 33. II
Motionerna föranledde ej heller någon riksdagens åtgärd i nu berörda
avseenden.
Statens inspektör för fattigvård och barnavård, svenska fattigvårds- och
barnavårdsförbundet samt svenska landstingsförbundets styrelse lia i sina
till utskottet avgivna yttranden under hänvisning till kommunalskatteberedningens
arbete avstyrkt den i motionen påyrkade utredningen.
Statens inspektör för fattigvård och barnavård har därjämte yttrat bland
annat:
Huruvida en höjning av statsbidraget i och för sig kan anses motiverad,
är ett spörsmål, som knappast låter sig besvaras utan närmare utredning. En
synpunkt, som enligt min mening ej bör förbises, är att ett högre statsbidrag
till kostnaderna för skyddsuppfostran kan fresta till vidtagande av denna
åtgärd även i fall, då omhändertagande för samhällsvård bort ske. Så skedde
veterligen i flera fall under den första tiden av den nuvarande statsbidragskungörelsens
giltighet. Visserligen torde ett sådant förfaringssätt merendels
vara uteslutet genom de strängare förutsättningar, som äro uppställda för
beslutet örn omhändertagande för skyddsuppfostran, och bamavårdskonsulenternas
granskningsplikt i fråga örn ansökningarna om statsbidrag torde
verka i samma riktning. Å andra sidan kan det emellertid i många fall bereda
barnavårdsnämnderna svårigheter att klart konstatera, om ett fall är
att hänföra till 22 § a) (skyddsuppfostran) eller 29 § 1 morn. (samhällsvård)
.
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har anfört bland annat:
Det må erinras örn, att det motiv, sorn torde ligga till grund för nu utgående
statsbidrag, är av helt annan art än de av motionären anförda skälen.
Fattigvårdslagstiftningskommittén hade föreslagit, att statsbidrag skulle utgå
för varje utackorderat barn och utgick därvid ifrån det angelägna uti, att åt
barnen skulle väljas verkligt goda och lämpliga hem. Detta förslag bifölls
emellertid endast i avseende på barn, omhändertagna för skyddsuppfostran.
Frågan om anskaffandet av goda fosterhem befinner sig numera i ett helt
annat läge än vad då var fallet, och kostnaderna för utackordering torde i
regel vara desamma oavsett örn omhändertagandet gäller skyddsuppfostran
eller samhällsvård. Härtill kan läggas, att vissa fall av samhällsvård enligt
29 § 1 mom. kunna vara närstående till fall av skyddsuppfostran, och att
därför de av motionären för statsbidrag vid skyddsuppfostran åberopade
motiven även kunna åberopas för vissa samhällsvårdsfall. Av det sagda
torde framgå, att en utvidgning av statens bidragsskyldighet icke gärna kan
inskränkas till barn, omhändertagna för skyddsuppfostran.
Svenska landstingsförbundets styrelse har anfört, att en ökning av statsbidraget
till ifrågavarande kostnader i och för sig förefölle väl motiverad.
Svenska stadsförbundets styrelse har uttalat, alt någon anledning till erinran
från kommunalt håll mot motionärens krav på ökat statsbidrag för
ifrågavarande ändamål givetvis icke funnes. Under hänvisning till att nu
gällande bestämmelser örn statsbidrags utgående endast för några är sedan
Utskottet.
12 Andrei lagutskottets utlåtande Nr 33.
erhållit sin nuvarande utformning har styrelsen emellertid avstyrkt bifall
till motionen.
Svenska landskommunernas förbund har tillstyrkt utredning. Såsom skäl
härför har förbundet i huvudsak anfört:
Såsom motionären framhåller kunna utgifterna för barn, omhändertagna
för skvddsuppfostran, bliva synnerligen betungande för en ekonomiskt svag
kommun. Det är alls icke uteslutet, att en dylik kommuns kostnader för ett
fåtal barn kunna komma att belöpa sig till 1 å 2 kronor per skattekrona.
Ett utvidgat statsbidragssystem skulle säkerligen ge lagstiftningen större effektivitet,
enär barnavårdsnämnderna i så fall bleve i tillfälle att vid prövningen
av fråga om omhändertagande låta vårdbehovet vara den utslagsgivande
synpunkten, vilket givetvis är lagstiftningens egentliga mening, och
icke låta sig influeras av sådana för sakens ordnande i princip ovidkommande
omständigheter såsom framförallt ekonomiska. För övrigt är det ju
ett betydande ekonomiskt intresse för staten, att lagstiftningen tillämpas
effektivt. Man vill ju genom skyddsuppfostringsåtgärderna skapa samhällsdugliga
individer och förhindra dem att komma i konflikt med strafflagen.
När detta händer, torde de kostnader, som härav uppstå för staten, mången
gång bli kostsammare än de åtgärder, som på ett tidigare stadium hade bort
vidtagas. Fråga är, om man ej bör anse, att alla de åtgärder, som stå i samband
med omhändertagande för skyddsuppfostran, äro av renodlat statligt
intresse. Örn staten för tillgodoseende av detta vill anlita den kommunala
organisationen, hör staten också i större utsträckning än vad fallet nu är
svara för kostnaderna.
Av de ovan återgivna direktiven för kommunalskatteberedningens arbete
framgår, att beredningen har att vid fullgörandet av sitt uppdrag taga under
omprövning, bland annat, frågan om erforderliga jämkningar i den nuvarande
fördelningen av samhällsuppgifterna mellan staten och kommuner av
olika ordning. Då den av motionären berörda frågan i ett större sammanhang
är föremål för kommunalskatteberedningens uppmärksamhet, har utskottet
icke funnit skäl föreslå riksdagen att i anledning av motionen göra
någon framställning till Kungl. Majit i förevarande hänseende.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad utskottet ovan (sid. 7 och 12) anfört får utskottet
hemställa:
A. Beträffande frågan örn ökad befogenhet för barnavårdsnämnderna att
ingripa mot föräldrar:
att motionen i förevarande del icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd;
Andra lagutskottets utlåtande 1Vr 33.
13
B. Beträffande frågan om högre statsbidrag till kostnaderna för utackordering
av barn, omhändertagna för skgddsuppfostran:
att motionen i förevarande del icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 20 april 1937.
På andra lagutskottets vägnar:
IVAR ÖSTERSTRÖM.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Linder, Tamm, Norman, Knut Petersson, Sten
Ekströmer och Holstenson*;
från andra kammaren: herrar Österström, Olovson, Pettersson i Hällbacken,
Johanson i Hallagården, Molander, Sandström i Sollefteå, Hermansson och Thorell.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Johanson i Hallagården, som ansett att utskottet bort förorda en
förutsättningslös utredning av föreliggande frågor.