Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
1
Nr 31.
Ankom till riksdagens kansli den 20 april 1937 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i vissa delar
av förordningen den 15 juni 193A om erkända arbetslöshetskassor
m. m., dels ock motioner i ämnet m. m.
Genom en den 5 mars 1937 dagtecknad proposition, nr 172, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
1) Förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni 1934 (nr 264)
om erkända arbetslöshetskassor.
Härigenom förordnas, att 1, 7 och 11 §§, 20 § 3 morn., 21 § 1, 2 och 5
mom. samt 22, 23, 26 och 27 §§ förordningen den 15 juni 1934 om erkända
arbetslöshetskassor1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
1 §•
Registrerad understödsförening,--— erkänd arbetslöshetskassa.
Understödsförening antages till erkänd arbetslöshetskassa av den myndighet,
under vars tillsyn föreningen står enligt lagen om understödsföreningar.
Med antagande---är stadgat.
Erkänd arbetslöshetskassas---»erkänd arbetslöshetskassa».
7 §•
Från rätt---i 13 §.
Utan hinder av vad i första stycket stadgas äger tillsynsmyndigheten beträffande
viss kassa medgiva, att personer, som avses under 1) och 2), må
kunna vinna inträde i kassan.
11 §•
Medlem av erkänd arbetslöshetskassa, som icke senast vid utgången av
åttonde veckan efter den tid, å vilken stadgad avgift eller uttaxerat belopp
belöper, har till kassan antingen erlagt avgift eller belopp som nu sagts eller
1 Senaste lydelse av 21 § 1 mom. samt 22 och 23 §§ se SFS 1936: 151.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 31.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
anmält förhållande, varå befrielse från betalningsskyldigheten kan grundas,
skall anses hava utträtt ur kassan vid sagda tidpunkt; dock att kassans styrelse
äger med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet pröva,
huruvida den, som underlåtit att inom angiven tid anmäla omständighet,
varå avgiftsbefrielse kan grundas, ändock må bibehållas vid sitt medlemskap.
Tillsynsmyndigheten äger, därest särskilda omständigheter därtill föranleda,
beträffande viss kassa medgiva, att den tidpunkt, då sådan påföljd som
i första stycket sägs skall inträda, bestämmes senast till utgången av tjugusjätte
veckan.
20 §.
3 mom. Erkänd arbetslöshetskassa äger i sina stadgar föreskriva, att daghjälp
icke må utgå till medlem, som på grund av driftinskränkning vid det
företag, där han fortlöpande är anställd, har arbete ett mindre antal dagar
än vid full drift är vanligt.
Har sådan föreskrift icke meddelats, skall vid driftinskränkning det antal
dagar under varje vecka, för vilka han eljest varit berättigad till daghjälp,
minskas med en; dock att tillsynsmyndigheten äger för viss kassa medgiva,
att begränsningen av understödsrätten skall tillämpas endast i det fall,
då arbetsgivaren i förväg kungjort plan för arbetets fortsatta bedrivande.
Den i andra stycket föreskrivna begränsningen av understödsrätten skall
icke ske efter arbetsperiod, som överstiger 18 dagar.
21 §.
1 mom. Erkänd arbetslöshetskassa---tolv månaderna.
Därest tillsynsmyndigheten med stöd av 22 § sista stycket föreskrivit inskränkning
i understödsrätten, äger tillsynsmyndigheten medgiva, att antalet
avgifter, som skola vara erlagda under de närmast före arbetslöshetens
inträdande förflutna tolv månaderna, må bestämmas till lägre tal än tjugusex,
dock ej lägre än tjugu.
Villkoret att visst antal avgifter skall hava erlagts under de närmast före
arbetslöshetens inträdande förflutna tolv månaderna skall icke gälla, då
medlem, som är berättigad till daghjälp, erhåller arbete för högst aderton
dagar samt omedelbart efter arbetets upphörande ånyo ansöker om daghjälp.
Där sjukdom---legitimerad läkare.
Med avseende---avstängningstidens slut.
Där medlem---å honom.
2 mom. Har någon---till godo.
Erkänd arbetslöshetskassa må med statserkänd arbetslöshetskassa inom
främmande stat, med vilken Konungen ingått överenskommelse enligt 13 §,
träffa sådan överenskommelse, som i första stycket av detta moment avses.
Dylik överenskommelse skall för att bliva gällande godkännas av Konungen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
3
Tillsynsmyndigheten må medgiva, att medlem, vilken omedelbart före inträdet
i erkänd arbetslöshetskassa varit medlem i sammanslutning för meddelande
av arbetslöshetshjälp, som icke antagits till erkänd arbetslöshetskassa,
må tillgodoräknas avgifter, vilka han erlagt till nämnda sammanslutning.
5 mom. Medlem må vid tillämpning av denna paragraf allenast tillgodoräknas
avgift, som erlagts antingen för tid, då han för annans räkning mot
avlöning använts till arbete, som utförts annorstädes än i medlemmens hem,
eller för tid, för vilken han trots sin arbetslöshet åtnjutit avlöning.
22 §.
Daghjälp må---kunnat utgå.
Erkänd arbetslöshetskassa---äga giltighet.
Vad sålunda---om daghjälp.
Innesluter understödsförening, som antages eller antagits till erkänd arbetslöshetskassa,
medlemmar tillhörande yrke, inom vilket arbetslöshet årligen
regelbundet förekommer, eller föreligga eljest särskilda omständigheter,
äger tillsynsmyndigheten beträffande vissa medlemmar föreskriva, att
daghjälp ej må utgå förrän efter viss längre karenstid än i första stycket sägs,
därvid de i andra stycket omnämnda tider ej må överskridas samt vad i
första stycket sägs skall äga giltighet, eller att för viss bestämd tid av året
daghjälp över huvud icke må utgå eller att den längsta medgivna understödstiden
under loppet av tolv på varandra följande månader skall uppdelas
i två perioder, därvid den ena skall omfatta tid, under vilken arbetslöshet
regelbundet förekommer.
23 §.
Daghjälp må icke utgå till medlem för mer än sammanlagt etthundrafemtiosex
dagar under loppet av tolv på varandra följande månader.
Ej må den tid, för vilken daghjälp under loppet av tolv på varandra följande
månader längst må utgå, i annat fall än som omförmäles i 24 § första
stycket utgöra mindre än nittio dagar.
Har medlem under tolv på varandra följande månader åtnjutit understöd
under så lång tid, som kassans stadgar medgiva eller som styrelsen med stöd
av 24 § må hava bestämt, skall ytterligare gälla, att daghjälp icke ånyo må
utgivas till medlemmen, förrän han till kassan erlagt avgifter, motsvarande
minst två veckoavgifter, vilka jämlikt 21 § 5 mom. må tillgodoräknas honom.
Vid tillämpning---legitimerad läkare.
26 §.
Erkänd arbetslöshetskassa skall upptaga fasta medlemsavgifter dels för
tid, då medlem för annans räkning mot avlöning användes till arbete, som
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
utföres annorstädes än i medlemmens hem, dels ock för tid, för vilken han
trots sin arbetslöshet åtnjuter avlöning.
De fasta---å arbetslöshetsrisk.
Föreskrives i---anses skäligt.
27 §.
Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, motsvarande
i fråga om kassor med 10,000 medlemmar eller däröver minst två gånger
genomsnittliga beloppet av de tio sistförflutna årens inkomster i form av
erlagda avgifter och erhållet statsbidrag, i fråga örn kassor med 500 medlemmar
eller därunder minst fyra gånger ett på samma sätt beräknat belopp
och i fråga örn kassor med flera än 500 men färre än 10,000 medlemmar
minst det belopp, tillsynsmyndigheten med ledning av här angivna siffror
bestämmer.
Utbetalning av — — — lämnat medgivande.
överskott å---tillföras fonden.
Fonden får---löpande utgifter.
Fondens tillgångar---inom riket.
Denna förordning träder i kraft i vad avser 1 § den 1 januari 1938 samt
i övrigt den 1 juli 1937.
2) Förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni 1934 (nr 265)
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.
Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 15 juni 1934 om statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor ävensom vid förordningen såsom bilaga
fogad tabell med tillhörande särskilda bestämmelser skola, tabellen i nedan
angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:
5 §.
Förvaltningsbidrag utgår för kalenderår dels med ett i förhållande till antalet
årsmedlemmar i kassan under året beräknat belopp (medlemsbidrag),
dels med belopp motsvarande vad under året utgivits i arvode till styrelseledamot
och revisor, som utsetts av tillsynsmyndigheten.
Medlemsbidrag utgår med fyra kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar,
som icke överstiger 3,000, med tre kronor per årsmedlem för det
antal årsmedlemmar, som överstiger 3,000 men icke 25,000, och med två
kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som överstiger 25,000.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
5
Bilaga till förordningen den 15 juni 1984 (nr 285) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.
Antal under-stödda dagar |
Daghjälpsbidragets storlek i procent av hela kostnaden för understöd vid olika |
||||||||||||||||
per medlem |
2.00 |
2.25 |
2.50 |
2.75 |
3.00 |
3.25 |
3.50 |
3.75 |
4.00 |
4.25 |
4.50 |
4.75 |
5.00 |
5.25 |
5.50 |
5.75 |
6.oo |
1.50 |
0.0 |
||||||||||||||||
20 |
73.7 |
69.6 |
66.1 |
63.0 |
60.1 |
57.6 |
55.2 |
53.1 |
51.1 |
49.2 |
47.4 |
45.8 |
44.2 |
42.7 |
41.8 |
39.9 |
38.6 |
21—26 |
75.0 |
70.9 |
67.4 |
64.3 |
61.4 |
58.9 |
56.5 |
54.4 |
52.4 |
50.5 |
48.7 |
47.1 |
45.5 |
44.0 |
42.6 |
41.3 |
40.0 |
Särskilda bestämmelser.
a) Om antalet understödda dagar per medlem är större än 26, beräknas procenttalet
26
genom att multiplicera motsvarande procenttal enligt tabellen för 21—26 dagar med —
där n betecknar antalet understödda dagar per medlem.
b) Vid andra kombinationer av daghjälp och antal understödda dagar per medlem än
sådana, som direkt framgå ur tabellen, interpoleras liniärt mellan de i tabellen angivna
procenttalen, varvid det erhållna resultatet avrundas till närmaste tiondels procent. Vid
lika avstånd sker avrundning uppåt.
c) Samma avrundningsregel som under b) tillämpas i fråga örn beräkningen av daghjälpsbidraget
för det fall, att antalet understödda dagar per medlem överstiger 26.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1938.
I samband med förevarande proposition har utskottet till behandling
förehaft två före propositionens avlämnande inom andra kammaren väckta
motioner, nämligen nr 166 av herr Spångberg m. fl. och nr 346 av herr
Senander m. fl.
I motionen II: 166 har hemställts, att riksdagen måtte besluta hos regeringen
anhålla om förslag snarast möjligt till sådana ändringar i förordningen
om erkända arbetslöshetskassor, att den effektivitet och humanitet i
arbetslöshetsförsäkringen uppnåddes som framginge av de i motionen anförda
synpunkterna.
I motionen 11:346 har yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa att förslag till sådana ändringar i förordningen örn erkända
arbetslöshetskassor utarbetades och framlades inför riksdagen, att arbetsgivarna
ålades att bidraga till kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen,
att understödstiden vid längre arbetslöshet utökades samt att direktiven för
erhållande av hjälp i så måtto förändrades, att rätten till understöd tillerkändes
varje ofrivilligt arbetslös.
De genom propositionen framlagda ändringsförslagen behandlas nedan,
liksom i propositionen, under särskilda rubriker. Beträffande de skäl, som
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
ligga till grund för dessa förslag, får utskottet, i den mån redogörelse därför
icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.
För de särskilda spörsmål, som avses i motionerna, kommer närmare redogörelse
att lämnas i det följande, i den mån så ansetts lämpligen kunna
ske i samband med behandlingen av vissa genom propositionen framlagda
förslag och i övrigt under särskilda rubriker i slutet av detta utlåtande.
I fråga om motionärernas motivering tillåter sig utskottet att hänvisa till
motionerna.
På framställning av socialstyrelsen föreläde Kungl. Majit 1936 års riksdag
en proposition, nr 84, med förslag till vissa ändringar i förordningen
örn erkända arbetslöshetskassor. Riksdagen biföll i huvudsak Kungl Maj:ts
förslag. Den 22 maj 1936 utfärdades härefter förordning (nr 151) angående
ändring i vissa delar av sagda förordning.
I skrivelse den 17 december 1936 har socialstyrelsen framlagt förslag om
vissa ytterligare ändringar i den för arbetslöshetsförsäkringen gällande lagstiftningen.
Styrelsen har därvid framhållit, att styrelsen icke ansett sig
böra framlägga nya ändringsförslag på ett så tidigt stadium, därest styrelsen
icke funnit det vara nödvändigt, särskilt med hänsyn till kassornas ekonomi,
att vissa ändringar vidtoges, exempelvis i fråga om bestämmelserna angående
fondbildning och grunderna för statsbidragets beräknande. Socialstyrelsen
har vidare i skrivelsen uttalat, att den för arbetslöshetsförsäkringen gällande
lagstiftningen även i vissa andra hänseenden syntes böra justeras, då ändock
förslag om ändringar måste framläggas. Socialstyrelsen har därjämte framhållit,
att de av styrelsen framlagda ändringsförslagen icke kunde sägas
beröra de i verklig mening grundläggande principerna för lagstiftningen.
Vid bifall till förslagen komme visserligen den kostnadsram att överskridas,
som angivits vid lagstiftningens antagande år 1934. Statens sammanlagda
bidrag till försäkringen komme dock ej att uppgå till det belopp, som beräknats
skola utgå vid bifall till det i propositionen nr 38 till 1934 års riksdag
framlagda förslaget. Någon förhöjning av det för nästkommande budgetår
begärda anslaget till arbetslöshetsförsäkringen erfordrades icke.
De av socialstyrelsen utarbetade ändringsförslagen hava varit föremål för
behandling av sociala rådets sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.
över de av socialstyrelsen framlagda förslagen hava yttranden avgivits av
statskontoret, försäkringsinspektionen och statens arbetslöshetskommission.
Svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige, vilka därtill
beretts tillfälle, hava jämväl inkommit med yttranden. I den mån redogörelse
för innehållet i yttrandena icke lämnas i det följande får utskottet
hänvisa till propositionen.
Utskottet tillåter sig även erinra om att en historik i frågan om införande
av arbetslöshetsförsäkring och dennas utformning återfinnes å sid. 2—7 i utskottets
utlåtande nr 37/1934.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
7
I. Ändringsförslag, avseende att stärka kassornas ekonomi och vidga
deras möjligheter att effektivt understödja medlemmarna.
A. Kassornas fondbildning.
Jämlikt 27 § i förordningen om erkända arbetslöshetskassor skall sådan kassa
såsom fond avsätta tillgångar, motsvarande i fråga örn kassor med 10,000
medlemmar eller däröver minst genomsnittliga beloppet av de tre sistförflutna
årens inkomster i form av erlagda avgifter och erhållet statsbidrag, i fråga
om kassor med 500 medlemmar eller därunder minst fyra gånger ett på
samma sätt beräknat belopp och i fråga om kassor med flera än 500 men färre
än 10,000 medlemmar minst det belopp, tillsynsmyndigheten med ledning
av de angivna siffrorna bestämmer.
Socialstyrelsen har i sin skrivelse framhållit, att enligt vad verkställda utredningar
syntes giva vid handen de i förordningen givna reglerna i många
fall medförde en för svag fondbildning. Socialstyrelsen har med anledning
därav föreslagit sådan ändring av bestämmelserna örn kassornas fondbildning,
att fondens storlek skall beräknas med hänsyn till de genomsnittliga
inkomsterna" under en väsentligt längre tidrymd än för närvarande eller tio
i stället för tre år samt för kassor med 10,000 medlemmar eller däröver bestämmas
till minst två gånger ett på detta sätt beräknat genomsnittsbelopp.
Vad socialstyrelsen anfört till stöd för den föreslagna ändringen har i propositionen
i huvudsak återgivits å sid. 11—13.
Förslaget till ändring av bestämmelserna om fondbildningen har lämnats
utan erinran av ledamöterna i sociala rådets sektion för den statsunderstödda
arbetslöshetsförsäkringen.
I sitt yttrande har försäkringsinspektionen ifrågasatt lämpligheten av
att bibehålla de nuvarande bestämmelserna i fråga om kassor med mindre
än 500 medlemmar.
Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har i propositionen
anfört:
De ändringsförslag beträffande lagstiftningen om arbetslöshetsförsäkringen,
för vilka jag nu redogjort, hava till gemensamt syfte att stärka de erkända
arbetslöshetskassornas ekonomi och öppna möjlighet för dem att under krisförhållanden
på ett mera effektivt sätt understödja sina medlemmar. Jag
finner icke anledning till erinran mot de av socialstyrelsen utarbetade förslagen.
Dessa hava också i stort sett lämnats utan anmärkning av de hörda
myndigheterna och organisationerna.
Jag vill särskilt ''framhålla, att det måste sägas vara ett betydande allmänt
intresse, att de erkända arbetslöshetskassorna bliva satta i stånd att effektivt
understödja sina medlemmar under en lågkonjunktur. Lyckligast skulle
uppenbarligen vara, örn en begränsning av de stadgeenliga förmånerna ej
skulle behöva vidtagas av någon kassa ens vid mycket stora påfrestningar.
Den föreslagna förstärkningen av kassornas fondbildning och ökningen av
det antal understödda dagar, för vilka statsbidrag skall utgå, komma otvivelaktigt
att verka i denna riktning. Möjligheterna att verkställa tillförlitliga
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
beräkningar i detta avseende äro givetvis numera betydligt större, sedan lagstiftningen
varit i tillämpning under några år, än vid förarbetena till lagstiftningen.
Departementschefen har vidare funnit försäkringsinspektionens erinran angående
fondens storlek för de minsta kassorna icke föranleda någon ändring
i socialstyrelsens förslag.
B. Daghjälpsbidragets maximering.
Statsbidrag till erkänd arbetslöshetskassa utgår enligt förordningen den 15
juni 1934 om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor dels såsom daghjälpsbidrag,
dels såsom förvaltningsbidrag.
Daghjälpsbidraget är konstruerat så, att detsamma utgår med viss andel av
en erkänd arbetslöshetskassas sammanlagda kostnader under ett kalenderår
för understöd vid arbetslöshet. Det procenttal, som bestämmer daghjälpsbidragets
andel av kassans utgifter för daghjälp, fastställes med hänsyn dels
till det genomsnittliga daghjälpsbeloppet och dels antalet understödda dagar
i genomsnitt per medlem och år, allt beräknat för varje understödsklass i
kassan. Är antalet understödda dagar ringa, utgår daghjälpsbidraget med en
relativt liten del av kostnaderna för utgivet understöd. Stiger antalet understödda
dagar, utgår däremot bidraget med en relativt avsevärd del av sagda
kostnader. Enligt nuvarande bestämmelser utgår statsbidraget med sitt högsta
belopp vid en arbetslöshet, som motsvarar 21 understödda dagar i genomsnitt
per medlem och år. Daghjälpsbidraget har vid denna gräns bestämts
till 75 procent av hela kostnaden vid en daghjälp av två kronor och till 40
procent av hela kostnaden vid en daghjälp av sex kronor. Vid så omfattande
arbetslöshet att antalet understödda dagar i genomsnitt per medlem
och år överstiger 21, minskas statsbidraget i procent räknat å hela kostnaden
för understöd. Detta innebär i själva verket, att något statsbidrag icke
utgår för de understödda dagar, som överstiga 21 per medlem och år räknat.
Kassorna tvingas alltså att själva helt finansiera detta understöd, såvida de
icke i stället välja att inskränka sin verksamhet.
Kungl. Maj:ts förslag innebär, att de nuvarande grunderna för daghjälpsbidraget
bibehållas för ett antal understödda dagar av högst 21 per medlem
och år. För det antal understödda dagar, som överstiger 21 men icke 26 per
medlem och år, skulle daghjälpsbidrag utgå med samma procentsatser av hela
kostnaden för daghjälp, som nu gälla för ett antal understödda dagar av 21
per medlem och år. Om antalet understödda dagar per medlem och år överstiger
26, bör procenttalet beräknas genom att man multiplicerar vederbörande
procenttal för 21—26 understödda dagar med en faktor, som erhålles
genom att man dividerar talet 26 med antalet understödda dagar per medlem.
Detta överensstämmer med den nu gällande metoden för beräkning av bidragsprocenten
för det fall, att antalet understödda dagar per medlem och
år är större än 21. Den föreslagna regeln innebär därför, att staten skulle
deltaga i försäkringskostnaderna endast för de första 26 understödda dagarna
per medlem och år.
Andra lagutskottets utldtanae Nr 31.
9
De skäl, som socialstyrelsen i övrigt anfört för sin framställning i nu förevarande
hänseende, återfinnas å sid. 14—15 i propositionen, vartill utskottet
får hänvisa.
Huru de föreslagna reglerna för daghjälpsbidragets beräknande ställa sig i
jämförelse med de nuvarande framgår av en av socialstyrelsen utarbetad, å
sid. 16 i propositionen intagen tabell.
För att giva ett begrepp örn vad de föreslagna ändringarna innebära i utgiftsökning
för staten har socialstyrelsen gjort en på vissa i propositionen
(sid. 24—25) närmare angivna antaganden grundad överslagsberäkning. Beräkningen
bygger på arbetslöshetsförhållandena under åren 1927—1936.
Med den anslutning till de erkända arbetslöshetskassorna, med vilken socialstyrelsen
för den närmaste tiden räknat — 143,000 medlemmar — har styrelsen
uppskattat ökningen av det statliga daghjälpsbidraget per år till 70,000
kronor. Vid full anslutning — 700,000 medlemmar — skulle ökningen utgöra
350,000 kronor.
Inom sociala rådets sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
har annan erinran mot socialstyrelsens ändringsförslag på denna
punkt ej framställts, än att en ledamot uttalat bekymmer över att den utformning,
som lagstiftningen hade erhållit, så snart skulle behöva modifieras.
Denna ledamot befarade, att ändringarna innebure en tendens till utvidgning
av statens kostnader för försäkringen.
Departementschefen har i propositionen betonat, att en klar avgränsning
av statens åtaganden komme att kvarstå även efter ett genomförande av de
förordade grunderna för daghjälpsbidragets beräknande. Detta måste enligt
departementschefens mening även sägas vara önskvärt, och han hade därför
icke ansett sig kunna tillstyrka bifall till ett av svenska målareförbundet
framställt förslag örn att maximeringen av daghjälpsbidraget skulle borttagas.
Den förhållandevis ringa förhöjning av statens bidrag, som bleve en följd
av ändringen i grunderna för daghjälpsbidragets beräknande, borde, såsom
även socialstyrelsen framhållit, ses mot bakgrunden av att kassornas medlemmar
själva skulle helt bekosta den ifrågasatta ökningen av fonderna. Det
borde vidare uppmärksammas, att erfarenheterna från lagstiftningens tillämpning
givit vid handen, att försäkringens effektivitet tidigare något överskattats.
I själva verket rymdes därför de av ändringsförslagen föranledda
ökade kostnaderna för staten till väsentlig del inom den redan av statsmakterna
godtagna ramen.
C. Undcrstödstblens maxim ering.
Enligt 23 § i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor må daghjälp
icke utgå till medlem för mer än sammanlagt 120 dagar under loppet av 52
på varandra följande veckor. Den längsta understödstiden under samma
tidrymd kan bestämmas att omfatta ett mindre antal dagar, dock ej mindre
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
än 90 dagar. Å andra sidan kan den längsta understödstiden utökas, om
kassan bestämt längre karenstid än 6 dagar, ökningen får dock icke överskrida
den tid, varmed karenstiden förlängts.
Socialstyrelsen har föreslagit, att bestämmelserna om den längsta understödstiden
skola ändras i så måtto, att erkänd arbetslöshetskassa berättigas
att utbetala understöd intill 156 dagar under loppet av 12 på varandra följande
månader. Den undre gränsen för den längsta möjliga understödstiden,
eller 90 dagar, borde enligt styrelsens mening bibehållas. Styrelsen har betonat,
att erforderlig försäkringsfinansiell grund skapades för en sådan utökning
av understödstiden, därest ändringsförslagen beträffande bestämmelserna
om kassornas fondbildning och grunderna för daghjälpsbidragets beräknande
bifölles. Styrelsen har vidare föreslagit, att den i förordningen nu
intagna bestämmelsen örn rätt att förlänga den eljest föreskrivna längsta understödstiden
med så lång tid som karenstiden förlängts skulle utgå.
De av socialstyrelsen framlagda skälen för det nu ifrågavarande ändringsförslaget
återgivas å sid. 18—19 i propositionen. Här må endast anmärkas,
att socialstyrelsen bl. a. hänvisat till det förslag till konvention (nr 44) om
tillförsäkrande åt ofrivilligt arbetslösa av ersättning eller understöd, som
internationella arbetsorganisationen beslutat vid sitt adertonde sammanträde
i juni 1934. Enligt detta konventionsförslags artikel 11 kan rätten att upp
bära ersättning eller understöd begränsas att gälla för viss tidrymd, som
dock i vanliga fall icke får understiga 156 och i intet fall 78 arbetsdagar
för år.
Genom proposition (nr 84) till 1935 års riksdag anhöll Kungl. Maj:t om
riksdagens yttrande angående bl. a. nyssnämnda konventionsförslag. På
hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 13) anslöt sig riksdagen till
föredragande departementschefens uppfattning, att ratificering av förslaget
för det dåvarande icke borde äga rum.
Den ökning av daghjälpsbidraget, som kan föranledas av nu förevarande
ändringsförslag, har av socialstyrelsen uppskattats till 2 %> av daghjälpsbidragets
sammanlagda belopp. Beräknades arbetslöshetsförsäkringen omfatta
sammanlagt 143,000 medlemmar, skulle ifrågavarande ökning uppgå
till 60,000 kronor, och vid full anslutning, d. v. s. 700,000 medlemmar, skulle
ökningen stiga till 290,000 kronor, allt i genomsnitt per år räknat.
Vid sociala rådets sektionssammanträde har socialstyrelsens förslag i nu
berörda avseende tillstyrkts.
Departementschefen har i propositionen anfört:
Vid bifall till förslagen om skärpning av bestämmelserna om kassornas
fondbildning och om ökning av det antal understödda dagar, för vilka statsbidrag
skall utgå, skapas, såsom socialstyrelsen framhållit, erforderlig försäkringsfinansiell
grund för en utsträckning av understödstiden. Att främja en sådan
utveckling ligger uppenbarligen i det allmännas intresse. Ett accepterande
av socialstyrelsens förslag på denna punkt innebär även ett betydelsefullt
steg mot uppnåendet av överensstämmelse med internationella arbets
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
11
organisationens konvention på detta område. Därest kassorna mer allmänt
skulle komma att utnyttja möjligheten att utöka understödstiden, komme
detta säkerligen att i hög grad underlätta för staten och kommunerna att
under en krisperiod bispringa de arbetslösa. Jag vill nämligen erinra om
att den genom arbetslöshetsförsäkringen lämnade hjälpen till en betydande
del bekostas av de försäkrade själva. Att under en stark lågkonjunktur helt
undvika kontantunderstöd vid sidan av arbetslöshetsförsäkringen lärer väl ej
vara möjligt ens vid en stor anslutning till försäkringen och ett allmänt anlitande
från kassornas sida av möjligheten att utgiva understöd 156 dagar
under 12 på varandra följande månader. Det måste dock anses välbetänkt
att vidga möjligheterna härtill.
I likhet med socialstyrelsen anser jag att, då den längsta understödstiden
bestämmes till 156 dagar, något behov icke längre kan sägas föreligga av en
bestämmelse örn möjlighet att vid en förlängning av karenstiden, utöver föreskrivet
minimum om sex dagar, ytterligare förlänga understödstiden.
I motionen II: 166 har herr Spångberg m. fl. i anslutning till sitt ovan återgivna
yrkande uttalat, att understödstidens längd borde utsträckas till 270
dagar om året.
I motionen II: 346 av herr Senander m. fl. har framhållits, att understödstiden
vid längre arbetslöshet borde utökas.
D. Förvaltningsbidragets storlek.
Förvaltningsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna utgår, jämlikt 5 §
i statsbidragsförordningen, för kalenderår dels med ett belopp i kronor, motsvarande
två gånger antalet årsmedlemmar i kassan under året, dels med belopp,
motsvarande vad under året utgivits i arvode till styrelseledamot och
revisor, som utsetts av tillsynsmyndigheten.
Med utgångspunkt från de konstaterade löpande förvaltningskostnaderna
och vissa angivna normer har socialstyrelsen föreslagit, att den del av det årliga
förvaltningsbidraget, som utginge i förhållande till antalet årsmedlemmar,
lämpligen benämnt medlemsbidrag, skulle bestämmas så, att till varje
kassa skulle utbetalas
fyra kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som icke översköte
3,000,
tre kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som översköte
3,000 men icke 25,000, samt
två kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som översköte
25,000.
De av socialstyrelsen anförda skälen till föreliggande förslag hava återgivits
å sid. 22—23 i propositionen.
Den ökning av kostnaderna för statsverket, som skulle uppkomma genom
den föreslagna förhöjningen av förvaltningsbidraget, har av styrelsen beräknats
uppgå vid försäkringens nuvarande omfattning till 153,000 kronor
och vid full anslutning till 700,000 kronor, allt per år.
Vid sammanträde med sociala rådets sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
hava de ledamöter av rådet, som representera de er
-
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
kända arbetslöshetskassorna, tillstyrkt, att förvaltningsbidraget skulle graderas
med hänsyn till kassornas medlemsantal. Dessa ledamöter hava vidare
förordat en större höjning av förvaltningsbidraget än den av socialstyrelsen
ifrågasatta.
Departementschefen har i propositionen anfört:
Vad slutligen beträffar förslaget örn höjning av statens förvaltningsbidrag
till de erkända arbetslöshetskassorna, är det tydligt, att storleken av kassornas
administrationskostnader underskattades under förarbetena till lagstiftningen.
Det måste vid sådant förhållande vara skäligt, att staten nu ökar
sitt bidrag. Vid ett genomsnittligt statsbidrag av tre kronor per medlem och
år uppnås även överensstämmelse med förvaltningsbidragen till de erkända
sjukkassorna. Även efter en förhöjning i enlighet med socialstyrelsens förslag
av statens förvaltningsbidrag till arbetslöshetskassorna komma de försäkrade
att själva få bära en betydande del av kostnaderna för administrationen.
Jag anser mig emellertid icke kunna förorda en ökning av bidraget
utöver vad socialstyrelsen föreslagit, såsom påyrkats av arbetslöshetskassornas
representanter i sociala rådet. Socialstyrelsens förslag om en differentiering
av förvaltningsbidraget med hänsyn till kassornas storlek anser jag vara
väl motiverat.
På sätt socialstyrelsen uttalat skulle någon förhöjning av det för budgetåret
1937/1938 beräknade anslaget till bidrag till erkända arbetslöshetskassor
icke erfordras vid bifall till de nu förordade förslagen.
II. Övriga i propositionen framlagda ändringsförslag jämte därmed
sammanhängande yrkanden i motionerna.
A. Avgiftsbetalningens tidsbestämda villkor vid säsonginskränkningar.
Jämlikt 21 § 1 mom. första stycket i förordningen om erkända arbetslöshetskassor,
sådant detta lagrum lyder enligt förordning den 22 maj 1936, må
erkänd arbetslöshetskassa utgiva understöd till medlem endast därest han till
kassan erlagt avgifter, motsvarande minst 52 veckoavgifter, och under villkor
tillika att avgifter, motsvarande minst 26 veckoavgifter, erlagts för tid under
de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna 12 månaderna. Medlem
skall alltså uppfylla två villkor för att rätt till understöd skall föreligga.
Det första villkoret uppfyller han, därest han erlagt sammanlagt minst 52
veckoavgifter, varvid något avseende icke fästes vid den tidrymd, inom vilken
avgifterna erlagts. Det andra villkoret däremot är knutet till en dylik
tidrymd. Sistnämnda villkor har kallats det tidsbestämda avgiftsvillkoret.
Jämlikt 21 § 5 mom. må vid prövningen av avgiftsvillkoret medlem tillgodoräknas
allenast avgift, som erlagts för tid, då han för annans räkning mot
avlöning använts till arbete, som utförts annorstädes än i medlemmens hem.
Inskränkningarna i understödsrätten för arbetare inom säsongfacken grunda
sig på föreskrifter i 22 § fjärde stycket. Enligt detta lagrum äger tillsynsmyndigheten,
då understödsförening innesluter medlemmar, tillhörande yrke,
inom vilket arbetslöshet årligen regelbundet förekommer, föreskriva, att
daghjälp ej må utgå förrän efter viss längre karenstid än den normala om
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
13
sex dagar eller att för viss bestämd tid av året daghjälp över huvud icke må
utgå eller att den längsta medgivna understödstiden under loppet av 52 på
varandra följande veckor skall uppdelas i två perioder, därvid den ena skall
omfatta tid, under vilken arbetslöshet regelbundet förekommer. Dessa inskränkningar
avse att förhindra, att daghjälp utgives under tid, då en avsevärd
del av medlemmarna som regel äro arbetslösa.
Socialstyrelsen har meddelat, att det vid överläggningar om bildande av erkända
arbetslöshetskassor från organisationer, vilkas medlemmar i större omfattning
vore berörda av säsongarbetslöshet, med styrka framhållits, att det
tidsbestämda avgiftsvillkoret gjorde den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
värdelös för ett stort antal av medlemmarna. Styrelsen hade med
anledning härav upptagit till utredning frågan örn det tidsbestämda avgiftsvillkorets
utformning i arbetslöshetskassa inom yrken, där arbetarna vore
underkastade mera utpräglad säsongarbetslöshet. Vid denna utredning hade
styrelsen funnit, att en ändring av detta villkor läte sig göra, utan att de nu
gällande grundläggande villkoren för arbetslöshetsförsäkringen behövde rubbas.
Innan en sådan ändring av försäkringsvillkoren för andra försäkrade
vidtoges, erfordrades däremot enligt styrelsens uppfattning mera ingående erfarenhet
örn nämnda villkors verkningar än som kunnat erhållas under den
förhållandevis korta tid med ensartad konjunkturutveckling, som förflutit
från försäkringslagstiftningens ikraftträdande.
Socialstyrelsen har nu föreslagit, att möjlighet skall öppnas till en modifikation
av det tidsbestämda avgiftsvillkoret i kassor, för vilka säsongbetonade
inskränkningar i understödsrätten föreskrivits. Förslaget innebär, att tillsynsmyndigheten
för sådana kassor skall berättigas medgiva, att för rätt till
understöd kravet på antalet erlagda veckoavgifter under de närmast före arbetslöshetens
början senast förflutna tolv månaderna sättes till lägre än 26,
dock lägst 20. Följande direktiv för tillsynsmyndighetens prövning hava
föreslagits:
1) Modifierat avgiftsantal bör få förekomma endast för arbetslöshetskassa
eller för klass inom kassa, för vilken föreskrivits minst en månads
årlig inskränkning i understödstiden eller annan inskränkning
av motsvarande omfattning i fråga om dess inverkan på försäkringens
effektivitet.
2) Det modifierade avgiftsantalet bör bestämmas efter statistiska och
försäkringstekniska undersökningar, så att modifikationen tar hänsyn
till
a) omfattningen av inskränkningen i understödstiden;
b) nedbringandet av antalet personer, som falla för avgiftsstrecket,
till en proportion, som i möjligaste mån överensstämmer med
den som förefinnes för icke säsongbetonade fack;
c) vid behov erforderligt nedbringande av försäkringens effektivitet;
d)
att det för understödsrätt erforderliga antalet veckoavgifter, erlagda
under de senaste tolv månaderna, icke får underskrida 20.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
3) Modifierat avgiftsantal bör få förekomma endast om det minsta veckoantalet
timmar, under vilka arbete för annans räkning mot ersättning
måste hava utförts för rätt att erlägga avgift, som må tillgodoräknas
medlem vid beräkning av understödsrätt, sättes till minst 24
timmar per vecka.
De skäl, som socialstyrelsen anfört till stöd för berörda förslag, hava
återgivits å sid. 31—34 i propositionen. Sammanfattningsvis har styrelsen
framhållit, att vad som vunnes genom den föreslagna ändringen av det tidsbestämda
avgiftsvillkoret vore en utjämning mellan de försäkrade i så måtto,
att en viss sammanlagd understödssumma komme att fördelas på ett större
antal medlemmar än som eljest varit fallet.
I fråga om den kostnadsökning för staten, som genomförandet av förevarande
ändringsförslag skulle kunna medföra, har socialstyrelsen uttalat,
att ökningen med viss reservation syntes ligga inom ramen för de kostnader,
som statsmakterna förklarade sig villiga att påtaga sig, då försäkringen
antogs. Reservationen gällde den detaljen, att garantier givetvis måste
skapas för att icke de säsongbetonade facken genom ändringefa erhölle
en förmånligare arbetslöshetsförsäkring än andra fack, vilket eljest lätt kunde
inträffa. Dylika garantier kunde emellertid åvägabringas.
Den föreslagna modifikationen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret har
tillstyrkts av sociala rådets sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.
Det framlagda ändringsförslaget har jämväl tillstyrkts i yttrandena.
Landsorganisationen har dock ansett sig icke kunna tillstyrka såsom villkor
för en modifikation av avgiftsvillkoret för säsongarbetare, att i vederbörande
kassas stadgar skulle intagas en bestämmelse om att medlem skulle
hava utfört arbete under minst 24 timmar per vecka för att avgift med
rättsverkan skulle få erläggas. Landsorganisationen har vidare i förevarande
sammanhang framhållit behovet av rikligare statsbidrag till arbetslöshetskassor
inom säsongfacken.
Departementschefen har i propositionen framhållit, att de under II. upptagna
ändringsförslagen avsåge att tillgodose olika av erfarenheterna från
lagstiftningens tillämpning betingade önskemål. Större principiell betydelse
ägde endast förslaget om modifikation av det tidsbestämda avgiftsvillkoret
för säsongarbetarnas del.
Departementschefen har vidare anfört:
Vad beträffar konstruktionen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret, vill jag
erinra örn att Kungl. Majit på min föredragning i propositionen nr 38 till
1934 års riksdag föreslog, att understödsrätt skulle kunna föreligga för medlem,
som någon gång tidigare uppburit understöd från kassan, därest han
under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna tolv månaderna
erlagt minst 20 veckoavgifter. Riksdagen godkände emellertid icke detta
förslag utan skärpte kravet på erlagda avgifter till 26.
Jag är fortfarande av samma uppfattning beträffande den lämpliga av -
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
15
vägningen av sagda villkor, som jag givit uttryck åt i berörda sammanhang.
Socialstyrelsen har emellertid i sin föreliggande skrivelse anfört, att det, innan
en för alla försäkrade gällande ändring av avgiftsvillkoret vidtoges, erfordrades
mera ingående erfarenhet om nämnda villkors verkningar än som
kunnat erhållas under den förhållandevis korta tid med ensartad konjunkturutveckling,
som förflutit från försäkringslagstiftningens ikraftträdande.
I anslutning härtill har jag icke ansett mig böra för närvarande påkalla en
generell ändring av avgiftsvillkoret.
Den av socialstyrelsen verkställda utredningen beträffande det nu gällande
avgiftsvillkorets verkningar för säsongarbetarna synes klart giva vid handen,
att en jämkning av villkoret för deras vidkommande är av behovet påkallad.
I princip har jag alltså icke något att erinra mot socialstyrelsens
förslag härom. Detta har även tillstyrkts av såväl ledamöterna i sociala rådets
sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen som de hörda
myndigheterna och organisationerna.
I ett avseende är jag emellertid av annan uppfattning än socialstyrelsen.
Styrelsen har nämligen föreslagit, att såsom villkor för vidtagandet av en
jämkning i avgiftsvillkoret bland annat skulle gälla, att det antal timmar,
under vilka arbete för annans räkning måste hava utförts för rätt att erlägga
avgift, fastställes till minst 24 per vecka. Anledning synes mig icke
föreligga att härvidlag uppställa något specialkrav på viss arbetad tid för
skyldighet och rätt att erlägga avgift. Detta följer direkt av socialstyrelsens
egen uppfattning om att jämkningen av avgiftsvillkoret för säsongarbetarna
är motiverad av att kriteriet å försäkringsobjektet bör sakligt sett göras
någorlunda likvärdigt för olika yrkeskategorier. Av vad landsorganisationen
i sitt yttrande anfört framgår även, att ett så strängt krav för avgiftsbetalning
som 24 timmars arbete per vecka skulle medföra, att modifikationen
av avgiftsvillkoret bleve utan värde för säsongarbetarna. Jag förordar
därför, att särskild fordran på viss arbetad tid för avgiftsbetalning icke uppställes
i samband med medgivande av en modifikation av avgiftsvillkoret.
Härav följer, att de för arbetslöshetsförsäkringen i allmänhet gällande bestämmelserna
härom skola tillämpas.
I övrigt har jag icke något att erinra mot de av socialstyrelsen föreslagna
villkoren för att en modifikation av avgiftsvillkoret skall kunna medgivas.
Med anledning av vad landsorganisationen anfört angående behovet avrikligare
statsbidrag till arbetslöshetskassor, bildade inom säsongfacken, vill
jag erinra örn det tidigare behandlade förslaget om ökning av det antal understödda
dagar, för vilka statsbidrag skulle utgå. Denna reform lärer bliva
av stor betydelse just för arbetarna inom säsongfacken.
I motionen II: 166 av herr Spångberg m. fl. har uttalats, att i förordningen
örn erkända arbetslöshetskassor borde inarbetas cn bestämmelse av
innebörd, att understöd skall utbetalas vid arbetslöshet oavsett under hur
lång tid arbete utförts. I motiveringen till motionen hava anmärkningar
framställts mot bl. a. det tidsbestämda avgiftsvillkoret. Vidare har i motionen
anförts, att ur förordningen borde utgå bestämmelsen örn »arbetslöshetsunderstödets
indragande under viss tid av året, då större fara för arbetslöshet
föreligger».
I{. Understiidsrätt vid korttidsarbete.
Understödsrätt skall principiellt sett kunna föreligga även i sådana fall.
då vederbörande medlem icke är fullständigt arbetslös. Understöd kan
IG
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
emellertid icke utgå vid sådan förkortning av arbetstiden, som sker genom
att antalet arbetstimmar per dag minskas, beroende på att medlemmen i
dylikt fall icke kan anses vara oförhindrad att åtaga sig arbete. Då arbetaren
är helt arbetslös under vissa dagar, kan däremot understöd enligt förordningen
utgå. Därvid har emellertid stadgats viss begränsning i understödsrätten.
Bestämmelserna härom innefattas i 20 § 3 mom. i förordningen
om erkända arbetslöshetskassor. Där föreskrives sålunda, att det antal
dagar, för vilka understöd må utgivas, då medlem på grund av driftinskränkning
vid det företag, där han är anställd, har arbete ett mindre antal
dagar än vid full drift är vanligt, alltid skall med minst två för varje period
om 14 dagar understiga det antal dagar, för vilka han eljest varit berättigad
till daghjälp. De erkända arbetslöshetskassorna hava vidare berättigats att
i sina stadgar intaga föreskrift om att daghjälp icke må utgå till medlem vid
korttidsarbete.
I förordningen finnas vissa andra bestämmelser, som hänföra sig till understödsrätten
i det fall, då medlemmen icke är fortlöpande arbetslös utan
arbetslöshetsperioden avbrytes genom en kortare arbetsperiod. Härmed åsyftas
dels bestämmelserna i 22 § tredje stycket angående undantag från den
allmänna skyldigheten att genomgå karenstid och dels föreskriften i 21 §
1 mom. andra stycket om undantag från den allmänna skyldigheten att
uppfylla det i första stycket av samma moment angivna avgiftsvillkoret.
Med hänsyn till de båda nu nämnda undantagsbestämmelserna kan en medlem,
för vilken en understödsperiod avbrytes genom ett kortvarigt arbete
om högst 18 dagars längd, omedelbart efter arbetets upphörande ånyo uppbära
daghjälp utan beräkning av ny karenstid eller omprövning av det tidsbestämda
avgiftsvillkoret. Ingen skillnad göres härvid mellan de fall, då
det kortvariga arbetet är av tillfällig natur eller då det utgör en period i
organiserat korttidsarbete.
Då fråga är om rätten att uppbära understöd under arbetslöshetsperioderna
vid kortvarigt arbete, göres däremot en skillnad mellan tillfälligt korttidsarbete
och i verklig mening organiserat korttidsarbete. Den i 20 § 3
mom. föreskrivna begränsningen av understödsrätten skall sålunda endast
tillämpas vid organiserat korttidsarbete.
Socialstyrelsen har nu föreslagit sådan ändring av bestämmelserna i 20 §
3 morn., att man i fråga örn begränsning av understödsrätten vid korttidsarbete
skall med organiserat korttidsarbete jämställa tillfälligt arbete vid
det företag, där medlemmen fortlöpande har anställning. Däremot skall
enligt förslaget någon särskild inskränkning i understödsrätten fortfarande
icke vidtagas i det fall, då medlem har tillfälliga kortvariga arbeten hos olika
arbetsgivare.
Socialstyrelsen har vidare yttrat, att vid ett med sociala rådets sektion för
den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen hållet sammanträde anförts,
att vissa beklädnadsarbetare synnerligen ofta växlade arbetsgivare särskilt
under tider av mindre god arbetstillgång, medan andra arbetare vid kortare
permitteringar icke kunde erhålla arbete å annat håll. Detta förhållande
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
17
syntes föreligga inom en del hantverksbetonade yrkesområden. Med hänsyn
bl. a. härtill borde det öppnas möjlighet för erkänd arbetslöshetskassa att
i sina stadgar intaga föreskrift örn inskränkning i understödsrätten allenast
för det fall, att den arbetsgivare, hos vilken medlemmen fortlöpande har
anställning, i förväg kungjort viss plan för arbetets fortsatta bedrivande.
Medgivande av undantag borde lämnas av tillsynsmyndigheten.
Vidare har av socialstyrelsen föreslagits, att begränsningen av understödsrätten
vid korttidsarbete skall ske genom avdrag med en dag per vecka i stället
för, såsom enligt nu gällande bestämmelser, med två dagar för varje
period om 14 dagar. Till stöd härför har styrelsen anfört bl. a., att genom
den år 1936 vidtagna ändringen av bestämmelserna örn karenstid det år
1933 angivna skälet till en beräkning i perioder om 14 dagar av understödsrätten
vid organiserat korttidsarbete bortfallit. Ny karenstid behövde nämligen
numera icke genomgås, om en understödsperiod avbrötes genom en
arbetsperiod örn högst 18 dagar, och detta vare sig arbetet vore av tillfällig
karaktär eller utgjorde en period i organiserat korttidsarbete.
Slutligen har styrelsen föreslagit, att i förordningen skall intagas en bestämmelse
örn att den särskilda begränsningen av understödsrätten vid korttidsarbete
icke skall tillämpas i de fall, då arbetsperioden överstiger 18
dagar.
Vad socialstyrelsen utöver det ovan angivna anfört till stöd för nu nämnda
förslag finnes återgivet i propositionen å sid. 38—42.
Vid behandlingen av förevarande ändringsförslag i sociala rådets sektion
för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen har förslaget om att begränsningen
av understödsrätten vid korttidsarbete skall ske med en dag för
varje vecka i stället för med två dagar per 14-dagarsperiod tillstyrkts. Mot
förslaget i övrigt har annan erinran ej gjorts än som framgår av redogörelsen
för socialstyrelsens framställning.
Departementschefen har icke haft något att erinra mot nu förevarande
förslag.
C. Anmälan om avgiftsbefrielse inom viss tid.
I 11 § i förordningen om erkända arbetslöshetskassor föreskrives, att medlem,
som vid utgången av åttonde veckan efter den tid, å vilken stadgad avgift
eller uttaxerat belopp belöper, fortfarande häftar för avgift eller belopp
som nu sagts, skall anses hava utträtt ur kassan vid sagda tidpunkt. Tillsynsmyndigheten
har vidare berättigats att, därest särskilda omständigheter
därtill föranleda, beträffande viss kassa medgiva, att den tidpunkt, då sådan
påföljd skall inträda, bestämmes senast till utgången av tjugusjätte veckan.
Jämlikt 26 § skola fasta medlemsavgifter av kassorna upptagas för tid, då
medlem för annans räkning mot avlöning användes till arbete, som utföres
annorstädes än i medlemmens hem. Avgiftsbefrielse kan alltså medgivas vid
arbetslöshet, sjukdom, värnplikt, konflikt, barnsbörd och diverse andra anledningar,
såsom exempelvis arbete i egenskap av självständig företagare eller i
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 31.
2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
medlemmens eget hem. I förordningen har icke intagits någon föreskrift angående
skyldighet för medlemmarna att, på samma sätt som då det gäller
erläggande av avgift, inom viss tid till kassan anmäla sådan omständighet, varå
framställning om avgiftsbefrielse kan grundas.
Socialstyrelsen har föreslagit införande i försäkringsförordningen av en
föreskrift, att medlem av erkänd kassa inom viss bestämd tid skall hava till
kassan anmält omständighet, varå han kan grunda framställning örn avgiftsbefrielse,
vid risk att han eljest skall anses såsom utträdd ur kassan; dock
att kassans styrelse berättigas att i varje särskilt fall, där dylik anmälan i rätt
tid ej skett, pröva, huruvida medlemmen med hänsyn till omständigheterna
skall bibehållas vid sitt medlemskap.
Socialstyrelsens motivering för detta ändringsförslag har intagits å sid. 43
—44 i propositionen.
Förslaget har tillstyrkts av ledamöterna i sociala rådets sektion för den
statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.
Ej heller mot detta förslag har departementschefen haft något att erinra.
D. Avgiftsbetalning under semestertid m. m.
I 26 § i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor stadgas, att sådan
kassa skall upptaga fasta medlemsavgifter för tid, då medlem för annans
räkning mot avlöning användes till arbete, som utföres annorstädes än i
medlemmens hem. I överensstämmelse häxmed stadgas i 21 § 5 morn., att
medlemmen vid prövning av det i samma paragraf intagna avgiftsvillkoret
allenast må tillgodoräknas avgift, som erlagts för tid, då han för annans räkning
mot avlöning använts till arbete, som utförts annorstädes än i medlemmens
hem. Vidare föreskrives i 18 §, att daghjälp icke må utgivas till medlem
för dag, för vilken han trots sin arbetslöshet åtnjuter avlöning.
Socialstyrelsen har i sin skrivelse meddelat, att styrelsen med hänsyn till
ordalagen av de i 26 § och 21 § 5 mom. intagna bestämmelserna ansett sig på
därom från de erkända arbetslöshetskassorna gjorda förfrågningar böra uttala,
att avgift icke skulle upptagas och i varje fall icke finge vid prövning
av avgiftsvillkoret tillgodoräknas för sådan tid, då medlem vöre arbetslös
med bibehållen avlöning. Det oftast förekommande fallet vöre givetvis semestertid.
Styrelsen har föreslagit, att i förordningen skola införas bestämmelser
angående skyldighet att erlägga avgift för tid, för vilken medlem trots
sin arbetslöshet åtnjuter avlöning, och angående rätt att för understöd tillgodoräkna
sig sådana avgifter.
De skäl, som socialstyrelsen anfört till stöd för sitt förslag i detta hänseende,
återfinnas i propositionen å sid. 45.
Vid behandlingen i sociala rådets sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
har förevarande ändringsförslag livligt tillstyrkts.
Departementschefen har ej funnit skäl till erinran mot förslaget.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
19
I motionen II: 166 har herr Spångberg m. fl. uttalat sig för sådana ändringar
i förordningen om erkända arbetslöshetskassor, att avgifter till vederbörande
kassa skola erläggas varje vecka, oavsett under vilka förhållanden
arbete utföres, samt att understöd skall utbetalas vid arbetslöshet, oavsett var
arbete utförts.
E. Rätt för personer, som tidigare verkat såsom självständiga företagare,
att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa m. m.
I 7 § punkt 1) i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor stadgas, att
från rätt att vinna inträde i sådan kassa eller att där kvarstå såsom medlem
skall uteslutas den, som under de senast förflutna tolv månaderna under
längre tid än fem månader haft ställning såsom självständig företagare
utan att samtidigt mot avlöning användas till arbete för annans räkning. I
punkt 2) av samma paragraf lämnas motsvarande bestämmelser angående
rätt till medlemskap för person, som använts till arbete av make, föräldrar
eller adoptant, barn eller adoptivbarn. En följd av dessa bestämmelser är,
att sådan person ej förrän sju måndare förflutit från övergången till anställning
såsom lönearbetare kan få ingå såsom medlem i erkänd arbetslöshetskassa.
Socialstyrelsen har föreslagit sådan ändring av bestämmelserna i förevarande
hänseende, att dispens skall kunna medgivas.
Beträffande de av styrelsen anförda skälen härför får utskottet hänvisa
till sid. 46—47 i propositionen.
Ändringsförslaget har tillstyrkts vid behandlingen i sociala rådets sektion
för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.
Departementschefen har härutinnan anfört, att avsikten ingalunda vore att
medgiva dispens från berörda villkor för medlemskap inom sådana yrkesområden,
där det är vanligt, att arbetarna regelmässigt viss del av året verka
såsom självständiga företagare. Ej heller åsyftades någon ändring i gällande
bestämmelser örn att den, som efter inträde i erkänd arbetslöshetskassa
under mer än fem av tolv på varandra följande månader verkat såsom självständig
företagare eller varit anställd hos en närstående släkting, skall uteslutas
ur kassan. Vidare kunde en förutvarande självständig företagare efter
inträde i erkänd arbetslöshetskassa icke bliva understödsberättigad, förrän
han arbetat såsom lönearbetare under minst 52 veckor. Vid sådant förhållande
kunde departementschefen ej finna, att — såsom svenska arbetsgivareföreningen
befarat — försäkringen genom bifall till socialstyrelsens förslag
skulle komma att utsträckas till personer, som icke kunde anses vara försäkringsbara.
I motionen II: 166 har herr Spångberg m. fl. uttalat sig för upphävande
av bestämmelsen om rätt att ur erkänd arbetslöshetskassa utesluta medlem,
vilken arbetar såsom självständig företagare.
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
F. Rätt för erkänd arbetslöshetskassa att ingå överenskommelse med kassa
i annat Iand i fråga örn medlemmarnas rätt att tillgodoräknas avgifter.
Enligt 7 § punkt 5) i förordningen om erkända arbetslöshetskassor skall
från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå
såsom medlem uteslutas utländsk medborgare, såvida han icke tillhör stat,
med vilken sådan överenskommelse träffats, som avses i 13 § av samma förordning.
I sistnämnda paragraf stadgas, att Konungen äger, under förutsättning
av ömsesidighet, ingå överenskommelse med främmande stat, att
medborgare i denna skall vid tillämpningen av förordningen likställas med
svensk medborgare.
Enligt 21 § 2 mom. första stycket i nämnda förordning må, såframt mellan
erkända arbetslöshetskassor därom träffats överenskommelse, som av
tillsynsmyndigheten godkänts, medlem, som omedelbart före inträdet i kassan
varit medlem i annan erkänd arbetslöshetskassa, kunna för rätt till understöd
tillgodoräknas avgifter, vilka han erlagt såsom medlem i den andra
kassan.
Socialstyrelsen har uttalat, att styrelsen utgått från att bestämmelserna i
21 § 2 mom. första stycket endast avsåge rätt att tillgodoräkna avgifter efter
övergång mellan erkända arbetslöshetskassor i Sverige. För att motsvarande
medgivande i förhållande till utländsk arbetslöshetskassa skulle kunna lämnas,
erfordrades enligt styrelsens mening ändring i författningen. Styrelsen
har vidare betonat, att det vid avslutande av överenskommelse av nu avsett
slag mellan svensk erkänd arbetslöshetskassa och statserkänd arbetslöshetskassa
i annat land måste tillses, att densamma ej kunde giva upphov till
missbruk. Ingången överenskommelse syntes för att bliva gällande böra godkännas
av Konungen. Det har tillika framhållits, att en överenskommelse
om rätt att för understöd få tillgodoräkna avgifter, som erlagts till arbetslöshetsförsäkring
i annat land, icke kan tänkas komma till stånd annat än
beträffande land, i vilket införts en arbetslöshetsförsäkring enligt det frivilliga
systemet.
Vad styrelsen härutöver anfört rörande detta förslag återfinnes i propositionen
å sid. 49—50.
Ingen erinran har framställts mot förevarande förslag vid dess behandling
i sociala rådets sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.
Departementschefen har icke haft något att erinra mot socialstyrelsens förslag
i denna del.
G. Viss ändring av 1 § i förordningen om erkända arbetslöshetskassor.
Enligt 69 § understödsföreningslagen skall i lagen föreskriven registrering
och tillsyn å understödsföreningar handhavas av en för hela riket gemensam
tillsynsmyndighet. Jämlikt 1 § andra stycket i förordningen om erkända
arbetslöshetskassor antages understödsförening till erkänd arbetslöshetskassa
av den i 69 § understödsföreningslagen omförmälda tillsynsmyndigheten.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 21
Genom propositionen nr 171 till årets riksdag har Kungl. Majit förelagt riksdagen
förslag till lag angående ändring i vissa delar av nämnda lag. Detta
förslag avser bland annat att möjliggöra en ifrågasatt uppdelning av tillsynen
över understödsföreningarna å socialstyrelsen och pensionsstyrelsen. I
förslaget har 69 § erhållit den lydelsen, att i lagen föreskriven registrering och
tillsyn å understödsföreningar handhaves beträffande varje grupp av föreningar
med likartad verksamhet av en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet.
Departementschefen har uttalat, att 1 § andra stycket i förordningen
om erkända arbetslöshetskassor med hänsyn härtill syntes lämpligen kunna
erhålla den ändrade lydelsen, att understödsförening antages till erkänd arbetslöshetskassa
av den myndighet, under vars tillsyn föreningen står enligt
lagen örn understödsföreningar.
lil. Bestämmelser örn ikraftträdande.
I fråga om de i propositionens författningsförslag intagna bestämmelserna
rörande ikraftträdandet har departementschefen anfört:
De av socialstyrelsen föreslagna ändringarna i förordningen om erkända
arbetslöshetskassor torde böra träda i kraft den 1 juli 1937. Med hänsyn till
att den förut omförmälda ändringen i 69 § understödsföreningslagen är avsedd
att tillämpas från och med den 1 januari 1938, bör den härav föranledda
ändringen i 1 § i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor icke
heller träda i kraft förrän sistnämnda dag.
De förordade ändringarna i förordningen örn statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor,
avseende ändring av grunderna för daghjälpsbidragets och
förvaltningsbidragets beräknande, torde böra träda i kraft den 1 januari 1938.
Detta måste anses vara lämpligast med hänsyn till att statsbidragen till de
erkända arbetslöshetskassorna beräknas för kalenderår.
IV. I motionerna framställda fristående yrkanden.
A. Obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Arbetsgivarbidrag.
Såsom ovan anmärkts har i motionen II: 346 av herr Senander m. fl. yrkats,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn utarbetande
och framläggande för riksdagen av förslag till bl. a. sådana ändringar i
förordningen örn erkända arbetslöshetskassor, att arbetsgivarna ålades att
bidraga till kostnaderna för försäkringen samt att direktiven för erhållande
av hjälp i så måtto förändrades, att rätten till understöd tillerkändes varje
ofrivilligt arbetslös.
Vid 1934 års riksdag framlade Kungl. Majit i proposition nr 38 förslag
bl. a. till lag angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens
omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga
arbetsförmedlingen, till förordning örn erkända arbetslöshetskassor samt till
förordning örn statsbidrag till sådana kassor. Härigenom avsågs att i vårt
land införa ett system för frivillig arbetslöshetsförsäkring. Med anledning av
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
propositionen väcktes åtskilliga motioner, däribland en, II: 537, av herr
Spångberg m. fl., i vilken framlades ett förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Detsamma byggde på det ena av 1926 års arbetslöshetssakkunnigas
i deras år 1928 avgivna betänkande (statens offentliga utredningar 1928: 9)
framlagda förslag, nämligen det s. k. A-förslaget, som avsåg en obligatorisk allmän
riksförsäkring. Motionens förslag innefattade emellertid åtskilliga väsentliga
ändringar i förhållande till A-förslaget.
Riksdagen antog, på hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 37), med
vissa ändringar de i propositionen framlagda ovannämnda förordningsförslagen
men avslog lagförslaget samt förklarade, att de i ärendet väckta motionerna,
i den mån de icke därigenom blivit beaktade, icke skulle föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Förordningar i ämnet utfärdades den 15 juni 1934. De trädde i kraft den 1
januari 1935.
Vid 1935 års riksdag yrkade herr Spångberg m. fl. i motionen II: 25, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till regeringen anhålla om skyndsam utredning
och förslag till lag om arbetslöshetsersättning, som lämnade obligatorisk
understödsrätt till varje behövande arbetslös.
Andra lagutskottet hemställde i utlåtande nr 3, att motionen icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen biföll denna hemställan.
Vid 1936 års riksdag framställde herr Ström m. fl. i motionen 11:7 samma
yrkande som innefattades i motionen II: 25 till 1935 års riksdag. I motiveringen
till motionen föreslogs en utredning enligt följande riktlinjer:
1) Ersättningsrätt vid arbetslöshet skall omfatta envar man och kvinna,
som för sitt uppehälle är beroende av inkomst genom arbete.
2) Ersättning bör lämnas med hänsyn till dyrort och försörjningsplikt samt
till belopp, som lämnar möjlighet till livsuppehälle för den arbetslöse och dem
mot vilka han har försörjningsplikt under hela den tid arbetslösheten varar.
3) Kostnaderna för arbetslöshetsersättningen böra läggas på produktionen,
de ekonomiskt bärkraftiga och staten.
Andra lagutskottet yttrade i utlåtande nr 7:
Utskottet finner ej heller nu skäl anförda av beskaffenhet att böra föranleda
riksdagen att hos Kungl. Maj:t begära utredning av frågan om att ersätta det
system för frivillig arbetslöshetsförsökring, som trädde i verksamhet för ett år
sedan, med obligatorisk försäkring.
Utskottet hemställde därför, att motionen icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Denna hemställan bifölls av riksdagen.
B. Vissa utcslutningsgrunder.
I motionen II: 166 av herr Spångberg m. fl. har framhållits, att bestämmelserna
örn rätt att ur kassa utesluta medlem, som ej arbetat viss tid inom
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
23
sitt yrke eller som avflyttat från visst arbetsområde, borde utgå ur förordningen
om erkända arbetslöshetskassor.
7 § i nämnda förordning innehåller bestämmelser om absolut förbud mot
medlemskap beträffande vissa personer. I 8 § medgives rätt för kassorna att
fakultativt begränsa medlemsrätten till vissa kategorier. Enligt sistnämnda
lagrum kan sålunda från rätt att vinna inträde i kassa eller att där kvarstå
såsom medlem uteslutas bl. a. den, som i fall, då enligt stadgarna kassans
verksamhetsområde är så bestämt, att medlem skall tillhöra visst yrke eller
viss verksamhetsgren, ej uppfyller och ej heller under minst tre av de senast
förflutna tolv månaderna uppfyllt sålunda föreskrivet villkor. Vidare kan
uteslutas den som i fall, då enligt stadgarna kassans verksamhetsområde är
så bestämt, att medlem skall vara anställd vid visst arbetsföretag eller bosatt
inom visst område, ej uppfyller och ej heller under minst en av de senast förflutna
sex månaderna uppfyllt sålunda föreskrivet villkor.
C. Erbjudet arbetes lämplighet med hänsyn till pågående arbetskonflikt.
I motionen II: 166 har herr Spångberg m. fl. uttalat, att det i förordningen
om erkända arbetslöshetskassor upptagna stadgandet om skyldighet för medlem
att i vissa fall antaga arbete, där konflikt råder, borde utgå.
15 § i förordningen har följande lydelse:
Till den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på
grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat erbjudet
lämpligt arbete, må understöd icke utgivas för de fyra närmast följande veckorna
efter det sådant förhållande inträffat.
Erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning,
att det motsvarar arbetarens krafter och färdigheter,
att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till
i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete,
alt det icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, samt
att icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till
sökandens personliga förhållanden eller arbetets natur.
Vad sålunda stadgats angående arbetskonflikt skall icke äga avseende å
konflikt, som befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen örn kollektivavtal
eller av tillsynsmyndigheten förklarats eljest vara av den särskilda beskaffenhet,
att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat; dock att
inom område, där kollektivavtal gäller, sådan förklaring skall äga giltighet
allenast för tid intill dess arbetsdomstolen eller, där enligt avtal tvisten må
hänskjutas till skiljemän, dessa meddelat beslut angående konflikten.
Beträffande den tidigare behandlingen av förevarande spörsmål har en
redogörelse lämnats i andra lagutskottets utlåtande nr 1/1935. Till denna
redogörelse får utskottet nu hänvisa.
Vid 193A års riksdag framlades i propositionen nr 38 förslag till förordning
örn erkända arbetslöshetskassor, däri sista stycket av 15 § givits den
lydelse, som stadgandet har i nu gällande förordning.
I en motion, II: 537, vid samma riksdag föreslogs av herr Spångberg m. fl.
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
antagande av en lag om arbetslöshetsförsäkring, enligt vilken lag (5 §) erbjudet
arbete skulle anses lämpligt allenast under förutsättning, bland annat,
att det icke hänförde sig till arbetsplats, där arbetskonflikt påginge.
Något undantag från sistnämnda bestämmelse skulle icke stadgas.
Andra lagutskottet tillstyrkte i utlåtande nr 37 i nu förevarande avseende
propositionen oförändrad.
Utskottets förslag härutinnan bifölls av riksdagen.
Vid 1935 års riksdag hemställde herr Spångberg m. fl. i motionen 11:67,
att riksdagen måtte besluta, att sista stycket av 15 § skulle utgå.
Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande nr 1, att motionärerna enligt utskottets
åsikt icke förebragt något skäl, som borde föranleda riksdagen att i
det hänseende, varom i motionen vore fråga, göra ändring i den närmast
föregående år antagna förordningen örn erkända arbetslöhetskassor. Utskottet
hemställde fördenskull, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd, vilket också blev riksdagens beslut.
D. Karenstid.
I motionen II: 166 har av herr Spångberg m. fl. framhållits, att understöd
borde utbetalas vid arbetslöshet oavsett arbetslöshetens längd.
Enligt 22 § i förordningen om erkända arbetslöshetskassor må daghjälp
icke utgå till medlem för någon dag med mindre han under nästföregående
fjorton dagar varit arbetslös under sex dagar. Därvid må hänsyn ej tagas
till arbetslöshet under tid, då av annan orsak understöd ej kunnat utgå. Erkänd
kassa må i sina stadgar föreskriva viss längre karenstid, därvid tiden
dock ej må bestämmas längre än till tre månader samt den tid, inom vilken
karenstiden må beräknas, ej må bestämmas längre än till sex månader. Föreskrifterna
om karenstid skola emellertid icke äga tillämpning, då medlem,
som är berättigad till daghjälp, erhåller tillfälligt arbete för högst aderton
dagar eller på grund av sjukdom, barnsbörd, värnpliktstjänstgöring eller
särskild av tillsynsmyndigheten med stöd av sista stycket i paragrafen meddelad
föreskrift ej kan erhålla daghjälp samt omedelbart efter arbetets eller
hindrets upphörande ånyo ansöker om daghjälp. I paragrafens sista stycke
meddelas bestämmelser om inskränkningar i understödsrätten för arbetare
inom säsongfacken m. m. För det huvudsakliga innehållet i sistnämnda bestämmelser
har en redogörelse lämnats här ovan i annat sammanhang
(sid. 12).
E. Nedsättning av daghjälpens storlek och understödstidens längd.
I motionen II: 166 har herr Spångberg m. fl. uttalat, att bestämmelserna
örn rätten att nedsätta daghjälpen eller ytterligare nedsätta understödstidens
längd borde upphävas.
Enligt 5 § 4) i förordningen om erkända arbetslöshetskassor skola en kassas
stadgar alltid innehålla bestämelser, som angiva under vilka förutsätt
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
25
ringar beträffande arbetslöshetens omfattning bland kassans medlemmar
eller kassans ekonomiska ställning daghjälpens storlek och understödstidens
längd må ändras. I 24 § föreskrives, att då någon i 5 § 4) avsedd förutsättning
föreligger, kassans styrelse efter medgivande av tillsynsmyndigheten må
besluta nedsätta daghjälpens storlek eller minska understödstidens längd.
De förslag till ändringar i förordningarna örn erkända arbetslöshetskassor
och om statsbidrag till sådana, vilka framläggas i förevarande proposition,
äro grundade på innehållet i en framställning till Kungl. Majit från socialstyrelsen
i dess egenskap av tillsynsmyndighet. Såsom av den ovan lämnade
redogörelsen framgår hava ändringsförslagen i väsentliga delar till syfte att
stärka de erkända kassornas ekonomi och öppna möjlighet för dem att på
ett mera effektivt sätt understödja sina medlemmar. Kungl. Majits förslag
avviker endast på en punkt från det av socialstyrelsen framlagda förslaget.
Skiljaktigheten berör säsongarbetarna och avser förutsättningarna för vidtagande
av jämkning i det s. k. tidsbestämda avgiftsvillkoret. Socialstyrelsen
har i sådant hänseende föreslagit bland annat, att det antal timmar, under
vilka medlem av kassa måste hava utfört arbete för annans räkning för rätt
att erlägga avgift, som må tillgodoföras honom vid beräkning av understödsrätt,
måtte sättas till minst 24 för vecka. Enligt Kungl. Maj:ts förslag skola
däremot de för arbetslöshetsförsäkringen i allmänhet gällande reglerna härutinnan
tillämpas även i detta fall. De skäl, som i propositionen anförts till
stöd härför, äga enligt utskottets mening giltighet. Utskottet ansluter sig
sålunda på denna punkt till det i propositionen framlagda förslaget.
Den i propositionen föreslagna ändringen av 1 § förordningen om erkända
arbetslöshetskassor har motiverats med en i propositionen nr 171 till årets
riksdag föreslagen ändring av 69 § lagen örn understödsföreningar, med
vilken ändring avses att möjliggöra en ifrågasatt uppdelning av tillsynen
över understödsföreningarna å socialstyrelsen och pensionsstyrelsen. Med
den föreslagna formuleringen av 1 § andra stycket i förordningen synes hinder
icke möta att oberoende av örn en sådan uppdelning kommer till stånd
genomföra ändringen av sistnämnda stadgande.
Ej heller mot övriga i propositionen framlagda ändringsförslag har utskottet
något att erinra.
Med den ståndpunkt utskottet intagit till propositionen har utskottet i
vissa delar beaktat de i motionerna framställda önskemålen. Beträffande
motionärernas yrkanden i återstående delar föreligga enligt utskottets mening
icke skäl av beskaffenhet att böra föranleda riksdagen att på grund av
motionerna göra någon framställning till Kungl. Majit.
Mot de i propositionen föreslagna författningstexterna har utskottet icke
någon erinran att göra.
Under hänvisning till vad ovan anförts får utskottet hemställa,
A. att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas;
samt
Bihang lill riksdagens protokoll 10117. 0 sami. 2 ani. Nr 31. 3
Utskottet.
26 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
B. att motionerna II: 166 och 11:346, i den mån de icke
blivit beaktade genom vad utskottet under A. hemställt, icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 20 april 1937.
På andra lagutskottets vägnar:
SIGFRID HANSSON.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder, P. Sandström, Heiding,
Hagman, Sam Larsson, Olof Carlsson och Wistrand;
från andra kammaren: herrar Hage, Pettersson i Hällbacken, Molander, Sandström
i Sollefteå, Hermansson och Gardell samt fröken Hesselgren* och fröken Andersson*
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
371817