Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
3
Nr 3.
Ankom till riksdagens kansli den 2 februari 1937 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring av 5 §
m) i lagen om arbetarskydd.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 6,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Olsson i Stockholm m. fl.
hemställt, att riksdagen måtte besluta vidtaga den ändringen i lagen örn arbetarskydd,
att 5 § m) i lagen erhåller följande lydelse:
Ät arbetare, sorn från årets början varit anställda hos samma arbetsgivare
eller företag, skall å tid mellan den 15 maj och den 16 därpå följande september
beredas semesterledighet under minst 15 dagar.
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan,
får utskottet hänvisa till motionerna.
5 § i lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd innehåller bestämmelser om
vad av arbetsgivare särskilt skall iakttagas till förekommande av ohälsa i
följd av arbetet. Punkten m) i denna paragraf lyder:
Åt arbetare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete året runt
och varit anställd hos arbetsgivaren eller företagaren någon längre tid, bör,
i allmänhet under den varmare årstiden, beredas semesterledighet under
minst fyra söckendagar, vilken ledighet i regel bör vara sammanhängande
och förlagd i omedelbar anslutning till sön- eller helgdag.
Frågan om arbetarsemester har sedan lång tid tillbaka varit föremål för
uppmärksamhet och behandling i riksdagen. Upplysningar örn vad därutinnan
förekommit till och med år 1934 hava lämnats i andra lagutskottets utlåtande
nr 6/1935, vartill utskottet anhåller att få hänvisa.
I en vid 1935 års riksdag av herr Karlsson i Grängesberg m. fl. väckt motion,
11:338, framställdes samma yrkande som i den nu föreliggande motionen
II: 6.
Andra lagutskottet yttrade i utlåtande nr 6:
Att semesterledighet under en icke alltför kort tid beredes arbetare inom
olika slag av rörelse finner utskottet vara ett samhällsintresse av vikt. Inom
många arbetsområden åtnjutes för närvarande semester under längre tid än
det antal dagar, som semesterledigheten enligt arbetarskyddslagen icke bör
underskrida. Dock finnes ännu ett stort antal industrier, hos vilka arbetarnas
semestertid icke överstiger fyra söckendagar. Utskottet finner det vara
önskvärt, att arbetare, tillhörande sist omförmälda grupp, i den mån del
låter sig göra erhålla en utsträckt semestertid. Utskottet anser emellertid
med hänsyn till den osäkerhet, sorn råder i fråga örn läget på arbetsmarknaden
och de handelspolitiska förhållandena, att en lagändring, innefattande
böjning av det antal dagar, som semestertiden icke bör underskrida, icke
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
för närvarande bör komma till stånd. Ej heller finner utskottet under nuvarande
omständigheter skid föreligga att tillstyrka riksdagen att i lag fastställa
en bestämd minimitid för semesterledigheten.
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon åtgärd.
Denna hemställan bifölls av riksdagen.
Jämväl vid 193ti års riksdag framställdes i en motion, II: 16 av herr Olsson
i Stockholm m. fl., samma yrkande som i motionen 11:6 till innevarande
riksdag.
Andra lagutskottet hemställde i sitt utlåtande nr 57, att motionen icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd, därvid utskottet erinrade om
att i ett flertal under de senaste åren ingångna kollektivavtal, gällande betydande
arbetargrupper, antalet semesterdagar bestämts lill fem i stället för
tidigare fyra, varjämte utskottet åberopade i tillämpliga delar vad utskottet
anfört i sitt utlåtande nr 6 vid 1935 års riksdag. Riksdagen anslöt sig
lill utskottets uppfattning.
I förevarande sammanhang må omnämnas, att i det av kommittén angående
privatunstälkla den 9 mars 1935 framlagda förslaget till lag örn arbetsavtal
frågan om semester behandlats under särskild rubrik »Örn semester»,
omfattande 21—25 §§. I 21 § föreskrives, att arbetstagare, sedan ett år
förflutit från det han tillträtt anställning hos arbetsgivaren eller företaget,
skall äga rätt till årlig semester, olika lång för olika arbetstagare, men dock
minst en vecka.
Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 5 juni 1936 tillkallade chefen för
socialdepartementet sakkunniga — 1936 års semestersakkunniga — för att
inom socialdepartementet biträda med utredning rörande frågan örn en laglig
reglering av arbetares och andra löneanställdas lätt till semester. I sitt yttrande
till statsrådsprotokollet före beslutet örn tillkallande av dessa sakkunniga
yttrade föredragande departementschefen, statsrådet Möller, örn stadgandet
i 5 § m) i lagen om arbetarskydd:
Angivna stadgande utgör tydligen en mycket knapphändig reglering av semesterrätten.
Förutom att stadgandet endast gäller vissa grupper av arbetare
må framhållas, att en arbetare icke å stadgandet kan grunda något civilrättsligt
anspråk gentemot en arbetsgivare, utan ankommer det på yrkesinspektionen
tillse, att stadgandet efterleves. Vidare torde den föreskrivna minimitiden
av fyra dagars semesterledighet vara av för kort varaktighet för att
kunna bereda avsedd vila oell rekreation.
Departementschefen yttrade vidare, bland annat:
Enligt min uppfattning bör till förnyad undersökning upptagas frågan örn
tvingande lagbestämmelser rörande minimisemester för alla arbetare och andra
löneanställda. Från skilda grupper av arbetstagare lia även gjorts framställningar,
vari betonats det lämpliga i lagfästandet av en minimisemester
för arbetstagare. Senast har .svenska grov- och fabriksarbetareförbundet i till
mig avlåten skrivelse av den 9 januari 1936 anhållit om vidtagande av åtgärder
syftande till en utökad lagfäst semesterledighet för industriens arbetare.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3. 5
Därvid har framhållits, att den industriella utvecklingen och den därav framkallade
uppdrivna arbetstakten ökat behovet av en längre ledighet. En sådan
kunde skänka arbetstagarna en välbehövlig rekreation och förbättra dessas
av arbetet ofta nedsatta hälsotillstånd. Det vore av särskild betydelse för det
allmänna, då det i regel bleve samhället, som finge träda emellan, då arbetsförmågan
nedsattes eller i förtid spolierades. Påpekats har vidare, att en del
av de genom industriens fortgående rationalisering utan arbete ställda arbetarna
genom en utökning av semesterledigheten för de sysselsatta arbetarna
skulle kunna åtminstone tidvis beredas plats i produktionsapparaten.
Vid den ytterligare utredning av föreliggande fråga, som jag nu anser bör
komma till stånd, torde övervägas införandet i lagstiftningen av generella och
lill sin natur tvingande bestämmelser rörande semester för i princip samtliga
kategorier arbetare och andra löneanställda. Utredningen bör sålunda omfatta
jämväl sådana statens och kommunernas befattningshavare, vilka kunna
beröras av kollektivavtal och vilkas semesterförmåner ej äro reglerade genom
i administrativ väg utfärdade författningar eller andra särskilda bestämmelser.
Jämväl bör undersökas i vad mån förmånen av semester kan beredas
säsongarbetare samt eljest icke för bestämd tid anställda arbetare. Att närmare
precisera utredningsuppdraget lärer för närvarande icke kunna eller
böra ifrågakomma.
Genom beslut den 22 januari 1937 har Kungl. Majit med anledning av
framställning från 1936 års semestersakkunniga, varöver kommerskollegium
och socialstyrelsen avgivit gemensamt utlåtande, uppdragit åt socialstyrelsen
att i enlighet nied de av ämbetsverken i utlåtandet angivna riktlinjerna verkställa
undersökning angående semesterförhållandena för privatanställda, för
vissa anställda i statlig och kommunal tjänst samt enligt gällande kollektivavtal.
Internationella arbetsorganisationens konferens har år 1936 vid sitt tjugonde
sammanträde antagit, bland annat, ett förslag till konvention angående
semester samt en rekommendation angående semester. En redogörelse för innehållet
av konventionsförslaget och rekommendationen lämnas i Kungl.
Majits proposition nr 56 till innevarande riksdag med anhållan örn riksdagens
yttrande angående vissa av nämnda konferens fattade beslut.
Såsom utskottet redan vid tidigare riksdagar uttalat måste det anses vara
ett samhällsintresse av vikt, att semesterledighet under en icke alltför kort
tid beredes arbetare. Av utskottets ovan lämnade redogörelse framgår, att
under år 1936 ät särskilda sakkunniga uppdragils att verkställa utredning
rörande frågan örn en laglig reglering av arbetares och andra löneanställdas
rätt till semester. Föredragande departementschefen har i sitt anförande till
statsrådsprotokollet vid beslutet örn tillkallande av dessa sakkunniga yttrat,
bland annat, att stadgandet i 5 g lii) i lagen örn arbetarskydd utgör en mycket
knapphändig reglering av semesterrätten samt all den föreskrivna minimitiden
av fyra dagars semesterledighet torde vara av för kort varaktighet
för att kunna bereda avsedd vila och rekreation. Utskottet ansluter sig till
denna departementschefens uppfattning. Enligt departementschefens me
-
Utskollet..
liihan(j tilt riksdagens protokoll 11)117. 0 sand. 2 avd. Förskoj nr 2—3.
2
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
niny borde till förnyad undersökning upptagas frågan örn tvingande lagbestämmelser
rörande minimisemester för alla lönearbetare och andra anställda.
Med hänsyn till att det i motionen behandlade spörsmålet sålunda
är föremål för utredning anser utskottet, som förväntar att utredningsarbetet
bedrives med skyndsamhet, det icke vara lämpligt, att riksdagen nu
tager ståndpunkt till frågan om åtgärder i den av motionärerna angivna
riktningen.
Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 2 februari 1937.
På andra lagutskottets vägnar:
SIGFRID HANSSON.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Tomin*, P. Sandström, Sam Larsson,
Norman*, John Gustavson och Västberg;
från andra kammaren: herrar Hage, Olovson, Pettersson i Hällbacken, Molander*,
Sandström i Sollefteå och Gardell* samt fröken Hesselgren* och fröken Andersson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Slockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
370464