Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

1

Nr 29.

Ankom till riksdagens kansli den 13 april 1937 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i vattenlagen.

1 en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 2,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Thorell och Lundqvist
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om ''utredning
och förslag rörande sådana ändringar i vattenlagen, att villkoren
för ett vattenavledningsföretags tillåtlighet skärpas, att möjligheten för en
sökande till ett dylikt företag att frånträda sin ansökan utvidgas samt alt
möjlighet beredes för en förberedande undersökning av ett vattenavledningsföretags
bärighet utan att de rättsverkningar inträda, vilka nu äro förbundna
med en syneförrättning.

J motionen har uttalats, bland annat, att de ändrade bestämmelserna i
förstnämnda hänseende borde så långt möjligt vore givas retroaktiv verkan,
att rätt för en sökande att frånträda företaget borde finnas åtminstone
när kostnaden uppginge till åtta tiondelar av den beräknade båtnaden, att
det syntes böra tagas under övervägande, om icke vid kostnadens beräkning
någon hänsyn borde tagas jämväl till framtida underhållskostnader
samt att man genom den förberedande undersökningen borde på ett mindre
kostsamt men dock ändamålsenligt sätt nå fram lill en ungefärlig uppskattning
av uppkommande nytta och skada.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
får utskottet hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet i den ordning § 4t> riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av lantbruksstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen samt vattenrättsdomarna. För innehållet i de yttranden,
som i anledning härav kommit utskottet tillhanda, lämnas redogörelse
här nedan.

Till utskottet har vidare inkommit en .skrift i ämnet från svenska naturskyddsföreningen.

Utskottet kommer att behandla huvudpunkterna i motionärernas hemställan
under särskilda avdelningar i detta utlåtande.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 29. 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

A. Frågan om skärpning av villkoren för vattenavledningsföretags

tillåtlighet.

7 kapitlet i vattenlagen den 28 juni 1918, vilket kapitel erhållit sin nuvarande
lydelse enligt lag den 11 juni 1920, innehåller rättsregler om torrläggning
av mark genom dikning, vattenavledning eller invallning. 1—36 §§
avse dikning. 37—48 §§ innehålla särskilda bestämmelser örn vattenavledning.
En beskrivning på de åtgärder, som skola vara att anse som vattenavledning,
lämnas i 37 §. Där talas bland annat om att för torrläggning av
mark sänka eller uttappa sjö eller annan vattensamling, fördjupa, utvidga
eller räta älv, å eller annat vattendrag eller eljest avleda vatten därifrån. A
sådan vattenavledning skola med iakttagande av vissa föreskrifter i 38—47 §§
tillämpas rörande dikning meddelade bestämmelser. Vidare uttalas i 37 §,
att vattenlagens stadganden om vattenavledning skola lända till efterrättelse
även i fråga om vissa andra åtgärder, som huvudsakligen avse torrläggning
av mark och på vilka de i 3 kapitlet av lagen innefattade bestämmelserna
örn vattenreglering icke äro tillämpliga.

Bestämmelser om rätten att för ett vattenavledningsföretags genomförande
vidtaga åtgärd, som vållar intrång i enskildas intressen, återfinnas i 38 §.
För tillåtligheten av en dylik åtgärd uppställes i allmänhet endast kravet,
att nyttan av åtgärden efter avdrag av kostnaden för densammas verkställande
skall överstiga skadan eller intrånget å annans egendom. Endast för
sådana fall, då fråga är örn förlust av tillgodogjord vattenkraft eller av icke
tillgodogjord dylik kraft, som uppenbarligen är avsedd för befintlig eller
under byggnad varande anläggning, eller av annan förmån, som i fråga
om vattenhushållning eller vattentillgång tillkommer ägare av byggnad för
uttagande av vattenkraft, ävensom då fråga är örn skada eller intrång å
fiskeverk, bevattningsanstalt eller annan därmed eller med byggnad för uttagande
av vattenkraft jämförlig inrättning, skärpes detta krav därhän, att
förlusten, skadan eller intrånget skall vid jämförelsen med nyttan tagas i
beräkning två gånger. I kostnaden för åtgärden skall inräknas det belopp,
vartill skadan och intrånget å egendom, tillhörig den, för vars räkning företaget
sker, må skattas. Där fråga är örn företag, som verkställes för samfälld
räkning, skall dock skadan eller intrånget å egendom, tillhörig annan
deltagare än sökanden till företaget eller den, som förenat sig med sökanden,
likställas med skada eller intrång å annans egendom.

Det må erinras, att vattenavledningsföretagen äro underkastade väsentligt
mindre stränga villkor än de företag, som avse byggande i vatten.
Beträffande företag av sistnämnda slag finnas motsvarande bestämmelser
meddelade i 2 kapitlet 3 § vattenlagen. I detta lagrum föreskrives, att ingen
får bygga i vatten så, att genom inverkan på vattenförhållandena skada tillfogas
eller intrång göres å annan tillhörig egendom, utan så är att nyttan
av byggnaden eller den del därav, som föranleder skadan eller intrånget,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

3

prövas efter avdrag av byggnadskostnaden uppgå till ett värde, motsvarande
tre gånger den skada och det intrång, som göres å åker och äng, samt två
gånger, skadan och intrånget å annan egendom. I byggnadskostnaden skall
inräknas det belopp, vartill skadan och intrånget å den byggande tillhörig
egendom må skattas.

Föreskrifterna örn vattenavlednings- och vattenbyggnadsföretagens tillåtlighet
med hänsyn till motstående intressen av allmän natur äro i tillämpliga
delar ensartade samt återfinnas i 7 kapitlet 39 § respektive 2 kapitlet 3 §
vattenlagen.

Delägare i vattenavledningsföretag är icke skyldig att vidkännas större
bidrag till kostnaden än som svarar mot värdet å den båtnad, hans mark
därigenom beredes, utan så är att han sökt företaget. Likställd med sökanden
anses den, som förenat sig med honom örn företaget eller för vinnande
av ökad båtnad fört talan, som föranlett större anläggning än sökanden
begärt (7 kapitlet 37 §, jämförd med 27 §).

Ansökan örn tillstånd att utföra vattenavledning skall ingivas till Konungens
befallningshavande (45 §). Frågan skall därefter prövas vid syneförrättning
i den ordning, som stadgas i vattenlagens 10 kapitel. Örn företag
avser sänkning eller uttappning av sjö, skall synemännens utlåtande underställas
vattendomstolens prövning. Till att handlägga syneförrättning rörande
företag, som avses i 7 kapitlet, skall enligt 32 § 1 mom. i 10 kapitlet förordnas
statens lantbruksingenjör eller annan (enligt särskilda bestämmelser)
behörig person.

Till utförande av sådana torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan
hos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller
ständig slåtter- och betesvall, kan enligt kungörelse den 11 juni 1926 (nr 257)
angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag (ändr. 27/o
1927, nr 276; 27/e 1929, nr 215; 9/e 1933, nr 299) av Kungl. Maj:t anvisas
bidrag. Statsbidrag kan i regel beviljas under förutsättning, att lantbruksstyrelsen
finner värdet av båtnaden uppväga eller överstiga kostnaden för
torrläggningen. Bidrag kan beviljas till högst hälften av den utav Kungl.
Majit godkända kostnaden såväl för torrläggningsarbete, teg- eller täckdikning
däri ej inberäknad, som ock för verkställd undersökning och förrättning
jämte erforderliga kartor och handlingar.

Utöver bidrag kan enligt kungörelse den 11 juni 1926 (nr 258) angående
villkoren för lån från statens avdikningslånefond (ändr. 14/e 1929, nr 166; n/o
1933, nr 300) jämväl erhållas lån för utförande av sådana torrläggningsföretag,
som nyss nämnts. Lån kan beviljas intill den av Kungl. Majit godkända
kostnaden såväl för torrläggningsarbetet, teg- och täckdikning däri ej inberäknad,
som ock för undersökningen och förrättningen jämte erforderliga
kartor och handlingar, efter avdrag för det bidrag, som för samma företag
eller samma del inom företag kan varda lämnat från statens avdiknings -

4

Andru lagutskottets utlåtande Nr 29.

anslag, dock nied iakttagande att lånet ej för någon del av företaget får överstiga
sjuttio procent av det genom torrläggningsarbetet uppkommande, aila
ntbruksstyr elsen vitsordade båtnadsvärdet.

De sakkunniga, som 1919 avgåvo betänkande med förslag till ny lagstil t -ning angående torrläggning av mark m. m., anförde rörande vattenavled
ningsföretagens tillåtlighet bland annat följande:

De företag, varom nu ifrågavarande del av vattenlagen rör sig, torrläggningsföretagen,
hava i främsta rummet till uppgift att höja jordbruksnäringen.
Ett fullföljande av den grundtanke, som är innesluten i de redan antagna
bestämmelserna i 2 kapitlet, måste alltså enligt vårt förmenande leda
till, att dessa företag komma i åtnjutande av en väsentligt gynnsammare
ställning i förevarande hänseende än vattenbyggnadsföretag i allmänhet. Under
de närmast förflutna åren har också jordbruksnäringens stora samhälleliga
betydelse framträtt allt skarpare. Vid sådana förhållanden anse vi,
att man bör stanna vid att för tillåtligheten av åtgärd för vattenavledning
såsom allmän regel uppställa, att nyttan av åtgärden överstiger skadan å annans
egendom. I denna regel kräves dock en skärpning i vissa fall. Liksom
vid vattenbyggnadsföretagen i allmänhet den för odling i anspråk tagna jorden
tillerkänts ett ökat skydd, torde goda skäl föreligga att skapa en motsvarande
garanti med avseende å de värden i fråga örn vattnets tillgodogörande,
som kommit till användning för produktionen. Den uppfattning,
varåt redan gällande dikningslag i detta hänseende giver uttryck, synes oss
välgrundad.

38 § vattenlagen har — bortsett från en formell skiljaktighet — samma
lydelse som motsvarande paragraf i sakkunnigförslaget.

Här må erinras örn en vid 1935 års riksdag väckt motion. II: 128, av herr
Hansson i Vännäsby, i vilken hemställdes, att riksdagen måtte besluta hos
Kungl. Maj:t anhålla örn utredning angående sådan ändring i vattenlagen,
att tillstånd till avtappning av sjö i syfte att därigenom utvinna odlingsbar
mark kunde erhållas utan hinder av att i lagen föreskrivna villkor örn viss
majoritet icke uppfyllts, ävensom att begreppet sjö i detta sammanhang närmare
klarlades i huvudsaklig överensstämmelse med ett i motionen angivet
förslag.

Andra lagutskottet, som behandlade motionen, anförde i sitt utlåtande
nr 10 bland annat, att enligt utskottets mening bärande skäl icke förebragts
för ett lagstadgande rörande tvångsdelaktighet av den innebörd, att sådan
skulle föreligga under förutsättning allenast att sakkunnig person funne, att
vinsten av företaget i och för sig vore avsevärt större än kostnaderna för
detsamma, utan att samtidigt skulle erfordras, att den för närvarande i lagen
föreskrivna majoriteten förefunnes. Utskottet hemställde, att motionen
icke måtte föranleda till någon åtgärd, och riksdagen biföll denna hemställan.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

o

I en motion, II: 315, som vid 1928 års riksdag väcktes av herrar Petersson
i Broaryd och Svensson i Högsjöhult, hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning
örn och i vad mån staten borde hålla intressenter i vattenavledningsoch
dikningsföretag, som planlagts av statens lantbruksingenjörer, skadeslösa
för den förlust de lidit på grund av att företagen efter det de fullbordats
enligt plan ej visat sig motsvara vad lantbruksingenjörerna i sina planer och
förslag angivit.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskott yttrade i sitt utlåtande (nr 5),
att det borde ankomma på Kungl. Majits och riksdagens prövning i varje
enskilt fall, huruvida någon ekonomisk lindring åt intressenterna i dylika
fall borde medgivas. Utskottet hemställde, att motionen ej måtte föranleda
till någon åtgärd, och andra kammaren biföll denna hemställan.

I vissa särskilda fall hava statsmakterna också medgivit sådan lindring
åt intressenterna i vattenavledningsföretag.

Frågan örn skapande av garantier för att, innan ett ifrågasatt torrläggningsföretag
kommer till utförande, vederhäftig utredning om dess ekonomiska
bärighet föreligger, har vid flera tillfällen varit föremål för uppmärksamhet
från riksdagens revisorers sida. Sålunda uttalade de år 1927 församlade
revisorerna i sin berättelse (sid. 198—199) bland annat, att det vore
ofrånkomligt, att intressenterna i företag av denna art hade befogade anspråk
på att, där de i dylika frågor hänvände sig tili statens för ändamålet
tillsatta befattningshavare, saken också av dessa utreddes på ett så vederhäftigt
sätt, att intressenterna ej genom felbedömningar eller slarv av förrättningsmannen
föranleddes till oräntabla eller illa planerade företag och därigenom
utsattes för allvarliga ekonomiska risker. Jämväl borde enligt revisorernas
uttalande ihågkommas, att viktiga statsintressen lode allvarligt avbräck
genom misskrediterandet av detta slags företag. Till förhindrande av
att påtalade brister skulle för framtiden förekomma, syntes det revisorerna
ligga närmast till hands, att lantbruksstyrelsen och andra överordnade myndigheter
på ett kraftigare sätt än dittills övade kontroll över lantbruksingenjörernas
förrättningar. Vidare borde möjligen tagas under övervägande,
huruvida lantbruksingenjörernas kompetens enligt gällande bestämmelser
vöre tillräcklig för bedömande av alla de frågor, som vid torrläggningsföretag
inverkade på resultatet och, därest så till äventyrs ej vore fallet, föreskrifterna
härom borde i erforderlig grad kompletteras. Till sist ifrågasatte revisorerna,
huruvida de för lantbruksingenjörerna gällande lönebestämmelserna,
som gjorde vederbörande tjänsteman i inkomstavseende lill väsentlig del
beroende av mångfalden av de förrättningar, han kunde förskaffa sig och
hinna avverka, vore ur ovanberörda .synpunkt ändamålsenliga. Ett sådant
lönesystem vore enligt revisorernas mening ägnat att fresta såväl till allt -

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

för optimistiska kostnadsberäkningar och båtnadsuppskattningar som till
mindre noggrann handläggning i övrigt av förrättningarna.

De år 1932 församlade statsrevisorerna uttalade (berättelsen sid. 157—158)
bland annat, att verksamma åtgärder ovillkorligen måste vidtagas för ernående
av större vederhäftighet i de utredningar, som lades till grund för vattenavledningsföretag.
Dessa utredningar kunde icke blott öva inflytande på
en hel trakts ekonomiska väl utan föranledde även betydande utgifter för
statsverket.

1934 års avdikningssakkunniga hava den 28 december 1936 avgivit betänkande
med förslag angående den statsunderstödda vattenavlednings- och
avdikningsverksamlieten samt därmed sammanhängande spörsmål (Statens
offentliga utredningar 1937:8). I betänkandet framläggas bland annat förslag
till ändrade bestämmelser angående villkoren för statsbidrag från statens
avdikningsanslag och för lån från statens avdikningslånefond. Till vissa
av de sakkunnigas förslag får utskottet anledning återkomma nedan i detta
utlåtande. Av intresse i nu förevarande sammanhang torde följande uttalande
av de sakkunniga (betänkandet sid. 103) vara:

Det nuvarande avlöningssystemet för lantbruksingenjörerna, varigenom
dessa åtnjuta viss fast grundlön samt därutöver uppbära arvode enligt taxa
för utfört arbete, medför oundgängligen, att de för sin utkomst bliva i väsentlig
grad beroende av den omfattning, vari förrättningar bliva åt dem
överlämnade. Givetvis kan detta system innebära en betänklig svaghet. Det
lärer nämligen kunna befaras, att lantbruksingenjören vid sådant förhållande
ej kan stå fullt opartisk vid bedömandet av ett till utförande ifrågasatt
torrläggningsföretags ekonomiska förutsättningar. Då fråga är örn företag,
vars ekonomiska genomförbarhet kan synas tveksam, ligger det nära
lill hands att antaga, att förrättningsmannen i sin önskan att förhjälpa
intressenterna att få företaget utfört med bidrag av statsmedel frestas till
alltför optimistiska kostnadsberäkningar och båtnadsuppskattningar. Likaså
kan erforderlig noggrannhet i handläggningen av förrättningarna tänkas
bliva eftersatt därigenom, att det ligger i förrättningsmannens intresse att
medhinna så mycket arbete som möjligt. Till följd härav kunna bland annat
fältundersökningarna, vilka komma att ligga till grund för kostnadernas
beräkning m. m., bliva otillförlitliga. I fråga örn åtskilliga av de företag,
vilka utfallit mer eller mindre ogynnsamt i ekonomiskt hänseende, har sålunda
orsaken till misslyckandet varit att hänföra till ofullständiga eller felaktiga
förundersökningar i samband med företagens planläggning. Beaktas
bör även att lantbruksingenjörens bedömande av ordningen för förrättningarnas
handläggning kan tänkas i någon mån röna inverkan av hans privalekonomiska
intressen. Aven om missförhållanden av nu antydd art endast
i undantagsfall kunna påvisas hava förekommit, synes det emellertid i betraktande
av de betydande kapitalbelopp, statens insats i torrläggningsföretagen
representera, vara av vikt, att inga sidohänsyn må komma att inverka
på lantbruksingenjören i dennes tjänsteutövning.

lii- nu angivna synpunkter måste det enligt de sakkunnigas mening anses
som ett oeftergivligt villkor för ernående av en fullt objektiv och opartisk

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

7

inställning från lantbruksingenjörens sida till på honom ankommande
tjänsteuppgifter, att han ställes ekonomiskt oberoende av taxeinkomster och
sålunda blir helt avlönad med statsmedel.

De sakkunniga hava även (sid. 98) framhållit såsom synnerligen angeläget,
att en utökning av den kontroll, som för närvarande från lantbruksstyrelsens
sida utövas över lantbruksingenjörernas handhavande av dem åliggande
arbetsuppgifter, komme till stånd. Detta gällde såväl tekniska som agronomiska
frågor.

Vidare må nämnas, att Kungl. Majit vid årets riksdag i propositionen nr
238, som hänvisats till jordbruksutskottet, föreslagit riksdagen medgiva, att
till en av 1936 års utredning angående beredskapsarbeten förordad undersökning
rörande den statsunderstödda torrläggningsverksamheten må från
statens avdikningsanslag av Kungl. Majit anvisas erforderliga belopp. Föredragande
departementschefen, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, har i samband
därmed uttalat, att det borde vara ett allmänt intresse, att de torrläggningsföretag,
för vilkas utförande uppoffringar gjorts såväl av staten som av
enskilda, verkligen bleve till avsett gagn. En undersökning syntes därför
böra igångsättas rörande dylika företag för att konstatera, i vilken omfattning
kompletteringsarbeten kunde vara behövliga och under vilka villkor
statligt understöd borde utgå för arbeten av detta slag.

Enligt vad utskottet inhämtat kommer utredningen angående beredskapsarbeten
inom de närmaste månaderna att avgiva betänkande, i vilket
bl. a. torde komma att uppdragas vissa riktlinjer rörande omfattningen av
den statsunderstödda torrläggningsverksamheten.

Utskottet övergår härefter till att lämna en redogörelse för innehållet i de
över motionen avgivna yttrandena i nu förevarande del.

Samtliga vattenrättsdomare, lantbruksstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hava förklarat sig avstyrka eller icke kunna tillstyrka bifall
till nu ifrågavarande yrkande i motionen.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har erinrat om de ovan
återgivna bestämmelserna i 7 kapitlet 38 § vattenlagen samt anfört bland
annat:

Dessa regler synas väl motsvara sitt syfte att förhindra torrläggningsföretag
som ur nationalekonomisk synpunkt icke äro önskvärda. Men det kommer
naturligtvis an på tillämpningen om syftet skall uppnås. Det gäller att
ej uppta båtnaden högre än den verkliga och att ej undervärdera de motstående
intressena. Dessa senares representanter bruka dock hårt hålla på
sin rätt. I regel är det fråga örn obetydliga strömfall utan eller nästan utan
allt värde. Och gäller det fiske av någon betydenhet så ingriper ju, utom
enskilda intressenter, även det allmänna. På det hela taget synes det alltså
vad lagstiftningen beträffar väl sörjt för att ekonomiskt omöjliga torrläggningsföretag
av beskaffenhet att kränka andras rätt ej få komma till utfå -

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

rande. De misslyckade företag som förskriva sig från kristiden efter världskriget
hade sin grund i de abnorma värdeförskjutningarna och böra icke tas
till intäkt för en skärpning av vattenlagens föreskrifter angående ett vatteiiavledningsföretags
tillåtlighet.

Vattenrätt sdomaren i österbygdens vattendomstol har i sitt yttrande uttalat
bland annat följande:

Det är obestridligt att, såsom vid alla ekonomiska beräkningar, en viss
risk föreligger vid en förhandsbedömning av ett ifrågasatt vattenavledningstöretags
bärighet. Svårigheten gäller i främsta rummet kostnadsberäkningen,
i mindre grad båtnadsuppskattningen. Såvitt jag kunnat finna, nedlägga
emellertid vederbörande förrättningsmän mycken omsorg på utredningen
av de förhållanden som äro bestämmande för frågans bedömning
och, enligt vad jag inhämtat, torde det numera vara sällsynt att ett torrläggningsföretag
efter dess utförande visar sig mindre ekonomiskt lönande
än som beräknats.

Enligt mitt förmenande äro de villkor som uppställas i 7 kap. 38 § vattenlagen
för tillåtligheten av ett vattenavledningsföretag väl avvägda. Klart är
att de i tillämpningen måste strängt upprätthållas med noggrant aktgivande
pä att ett högre värde ej tillspillogives för ett lägre, men en skärpning av
villkoren synes mig icke påkallad och kan ej heller anses förenlig med den
stora samhälleliga betydelse som i vår tid tillmätes jordbruksnäringen.

Vattenrättsdomaren i Söderbygdens vattendomstol har yttrat, att hans erfarenhet
icke givit vid handen, att någon skärpning av bestämmelserna i
7 kapitlet 38 § vattenlagen kunde vara erforderlig för tillvaratagande av
utomståendes intressen. Tvärtom syntes en sådan skärpning kunna medföra
hinder för genomförande av flera vattenavledningsföretag, som skulle vara
väl värda att komma till utförande. En annan fråga vore, huruvida man
överhuvudtaget ville meddela förbud mot utförande av företag, som nationalekonomiskt
sett icke vöre berättigade. En bestämmelse i sådant avseende
bomme dock icke att stå i full överensstämmelse med övriga stadganden i
vattenlagen.

Vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol har hänvisat till ovan
intagna, år 1919 gjorda sakkunniguttalande och i anslutning därtill anfört:

Vad de sakkunniga sålunda anfört synes mig alltjämt äga sin fulla giltighet,
och de i förevarande hänseende gällande bestämmelserna torde hava
visat sig vara väl ägnade att befrämja det med vattenavledningsföretagen
avsedda syftet att höja jordbruksnäringen. I vad mån det i motionen gjorda
uttalandet, att under de senaste årtiondena i vårt land kommit till stånd ett
flertal vattenavledningsföretag, vilka måste betecknas såsom mycket oekonomiska,
må anses vara riktigt såvitt angår tiden efter tillkomsten av den
nu gällande lagstiftningen i ämnet, undandrager sig ett säkert bedömande
från min sida. Efter de erfarenheter, jag vunnit rörande hithörande förhållanden,
synes mig dock uttalandet såvitt angår sistnämnda tid innefatta en
överdrift. Ett torde emellertid få anses såsom visst, nämligen att många av

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

9

de för landet i hög grad gagneliga vattenavledningsföretag, vilka blivit utförda
efter den nuvarande lagstiftningens tillkomst och genom vilka icke
obetydliga markarealer gjorts odlingsbara eller eljest vunnits för en högre
kultur, icke skulle hava kommit till stånd, därest för tillåtligheten av före
tagen varit uppställda strängare villkor än de, som nu gälla.

På grund av vad sålunda anförts och då inom landet alltjämt torde förefinnas
en mängd jordbruk, särskilt mindre sådana, som för sin förbättrade
torrläggning och därigenom också för sin vidare utveckling äro i behov av
det stöd, som de nu ifrågavarande lagbestämmelserna innefatta, anser jag
mig icke kunna tillstyrka den i förevarande hänseende ifrågasatta lagändringen.

Lantbruksstyrelsen har uttalat, att — såvitt styrelsen hade sig bekant
beträffande företag, genom vilka annans egendom åsamkades skada eller
intrång, icke framkommit några förhållanden av den art, att en allmän
skärpning av nu ifrågavarande bestämmelser kunde anses motiverad. Vad
anginge övriga företag syntes införandet av särskilda villkor för deras tilllåtlighet
icke vara påkallat eller lämpligt. För tryggande av intressenternas
rätt i nu berörda avseende syntes bestämmelsen om begränsning av icke sökandes
betalningsskyldighet till belopp motsvarande båtnadsvärdet få anses
tillfyllest.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bar yttrat:

Örn i vissa fall oekonomiska vattenavledningsföretag kommit till stånd,
torde anledningen härtill icke vara att söka i någon brist i lagstiftningen;
tvärtom äro, enligt styrelsens mening, bestämmelserna i 7 kap. 38 § vattenlagen
fullt tillfredsställande i förevarande avseende. Orsaken måste vara att
söka i felberäkning och felbedömning vid förrättningen eller på sedermera
skedda förändringar beträffande konjunkturer och andra förhållanden av
betydelse för vederbörande företags bärighet. Med hänsyn till den mångfald
svårbedömliga faktorer, som inverka på ett ärende av förevarande art,
måste enligt sakens natur i de flesta fall föreligga viss risk vid den ekonomiska
uppskattningen. Men denna risk torde icke kunna bortelimineras
genom införande av skärpta villkor för vattenavledningsföretags tillåtlighet;
sådana villkor skulle för övrigt kunna lägga hinder i vägen för tillkomsten
av eljest önskvärda företag.

Vattenfallsstyrelsen har uttalat, att båtnaden av torrläggningsföretag
många gånger torde beräknas tor hög, därför att utredningsmännen ofta
tillämpade för stort torrläggningsdjup. Styrelsen har vidare framhållit, att
vid beräkningen av kostnaderna för genomförande av dylika företag hänsyn
borde tagas icke blott till framtida underhållskostnader utan även lill de
svårbedömda kostnader, som vid större torrläggningsföretag kunde uppkomma
på grund av ras och nödvändigheten av släntskydd. Sistnämnda
kostnader förbisåges ofta helt eller inginge i beräkningarna med alltför ringa
belopp.

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

B. Frågan om utvidgad rätt för sökande till vattenavledningsföretag att

frånträda sin ansökan.

Såsom redan i det föregående anmärkts skall ansökan örn tillstånd att
utföra vattenavledning prövas vid syneförrättning i den ordning, som stadgas
i vattenlagens 10 kapitel. Beträffande rätt för sökande till ett dylikt företag
att återkalla ansökningen stadgas i 10 kapitlet 48 § att återkallelse skall göras
skriftligen hos förrättningsmannen, innan förrättningen avslutas. Där ej
annan sakägare skriftligen förklarar sig vilja fullfölja ansökningen, skall förrättningen
inställas och frågan vara förfallen. Äro sökandena flera, må
utan samtligas medgivande återkallelse ej ske i annat fall än då kostnaden
för företaget beräknas uppgå till mer än nio tiondelar av den uppskattade
båtnaden. Härvid skall hänsyn icke tagas till båtnad, för vilken enligt
vad därom är stadgat bidragsskyldighet till företaget inträder först då båtnaden
tages i anspråk. Sker återkallelse av någon eller några av sökandena,
anses den eller de övriga fortfarande såsom sökande. Såsom sökande anses
enligt 82 § i samma kapitel även den eller de, som i föreskriven ordning förenat
sig med sökanden eller för vinnande av ökad båtnad fört talan, som
föranlett större anläggning än sökanden begärt.

I förevarande sammanhang må jämväl anmärkas, att förrättningsmannen.
innan utlåtande rörande ett mera omfattande vattenavledningsföretag avgives,
skall för granskning framlägga förslag till sådant utlåtande (68 §).

I det av vattenrätts- och dikninyslagskommittéerna år 1910 avgivna betänkandet
uttalades bland annat, att rätt för en av flera sökande att utan
övriga sökandes medgivande återkalla ansökningen för sin del medgåves
endast för det fall, att kostnaden för företaget beräknades till så högt belopp
(9/io av den uppskattade nyttan), att man rimligen kunde vänta, att
ingen av sökandena skulle vilja kvarstå som sådan. Skulle så ändock vara
fallet, hade den kvarstående sökanden icke vidare något berättigat anspråk
på medsökandena. Dessas deltagande i ansökningen finge nämligen anses
hava skett under förutsättning av åtminstone något bättre ekonomiskt resultat
av företaget än ett utlåtande av nyss angivet innehåll gåve anledning
att hoppas.

Samtliga vattenrättsdomare, lantbruksstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hava förklarat sig avstyrka eller icke kunna tillstyrka bifall
till mcttionärernas hemställan i nu förevarande fråga.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har yttrat:

Ej heller i fråga örn möjlighet för en sökande till ett vattenavledningsföretag
att dra sig ifrån ansökningen synes anledning föreligga till ändring
av gällande bestämmelser. Erfarenheten från denna landsända är att för -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29

11

rättningsmannen har all möda att förmå sökande till ett omöjligt företag att
återkalla ansökningen. Sökandena bruka envist hålla fast vid ansökningen
fastän utredningen pekar hän på att företaget blir föga bärigt. Anledningen
härtill kan vara det hägrande statsbidraget som bereder arbetsförtjänst åt
mindre jordbrukare vilka kanske ha svårt att skaffa sig sådan på annat
håll. För större jordbruk vilkas ägare icke äro i tillfälle att själva utföra dikningsarbete
ställer sig saken naturligtvis annorlunda. Det måste ihågkommas
att för ett sådant företag kan beräknas komma alt utgå ett högst betydande
statsbidrag. Talet 8/io i stället för 9/io skulle efter allt att döma i
praktiken komma att spela en mycket liten roll.

Vattenrättsdomaren i österbygdens vattendomstol har erinrat örn stadgandena
i 10 kapitlet 48 § vattenlagen och i anslutning därtill anfört:

Huruvida den sålunda bestämda relativa kostnadsgränsen bör sänkas för
vattenavledningsföretag synes mig vara en smaksak. Såsom av det ovan
sagda framgår torde utgifterna för torrläggningsföretagen åtminstone numera
hålla sig inom den beräknade kostnadsramen och enligt mitt förmenande
är en sänkning av nämnda gräns icke lämplig. Frågan saknar nationalekonomisk
betydelse och en dylik sänkning kan icke anses lända till
jordbruksnäringens fromma. Av de jordbrukare, som beröras av ett ifrågasatt
torrläggningsföretag, är det vanligen de mera driftiga som önska dess
genomförande. Motstånd som reses däremot är ofta icke grundat på sakliga
skäl. Med avseende å ifrågavarande lagrum är en omständighet måhända
värd att omnämnas. Enligt lagrummet skall återkallelse ske innan
syneförrättningen avslutas. För alt sakägarna skola beredas tillfälle att begagna
sig av den möjlighet till återkallelse av ansökan som lagrummet erbjuder
är det av vikt att förrättningsmannen, örn han finner kostnaderna
stiga över den beräknade kostnadsgränsen, sörjer för att sakägarna inom
skälig tid före sista sammanträdet erhålla underrättelse om huru beräkningen
av båtnaden och kostnaden utfallit.

Vidare har vattenrättsdomaren i Söderbygdens vattendomstol i sitt utlåtande
yttrat bland annat följande:

Vad härefter angår bestämmelserna uti lö kap. 48 § vattenlagen, så halmin
erfarenhet icke heller givit vid handen att någon ändring i av motionärerna
föreslaget avseende är av föreliggande förhållanden betingad. Givetvis
sammanhänger denna fråga med frågan i vad mån man kan lita på
de undersökningar och beräkningar, som gjorts vid en syneförrättning. Min
erfarenhet giver vid handen att förhållandena i detta avseende blivit allt
bättre och bättre. Däremot synes del mig kunna ifrågasättas, huruvida icke
möjligen i annat avseende en ändring uti bestämmelserna i 10 kap. 48 §
vattenlagen kan för tillvaratagande av en sökandes intressen vara erforderlig.
I sagda lagrum stadgas att den, som vill återkalla ansökningen, skall
göra detta skriftligen före förrättningens avslutande. Det synes mig kunna
ifrågasättas, huruvida en sökande härigenom berctls tillräckligt rådrum för
övervägande huruvida han vill vidhålla sin ansökan eller icke. I regel tillgår
det vid nu ifrågavarande förrättningar så, att synemännen törst vid
slutsammanträdet framlägga resultatet av sina undersökningar och beräkningar
m. m., därvid då förrättningsmannen lämnar en närmare redogörelse
för innebörden av upprättade längder lii. m. Omedelbart härefter av -

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

giva synemännen sitt utlåtande, varefter förrättningen förklaras avslutad.
En sökande blir förty utan att hava haft tillfälle alt närmare granska de
företedda handlingarna nödsakad att omedelbart taga ställning till frågan
huruvida lian vill vidhålla sin ansökan eller icke. Detta synes knappast vara
fullt tillfredsställande. Det synes mig således kunna ifrågasättas huruvida
icke en ändring av dessa bestämmelser kan vara önskvärd exempelvis genom
ett stadgande av innebörd att en sökande skall äga rätt att i ordning,
som må varda närmare bestämd, senast inom 60 dagar efter en förrättnings
avslutande, därest i lagen föreskrivna förutsättningar föreligga, återkalla
sin ansökan.

Vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol har yttrat, att någon
anledning icke syntes föreligga att underlätta för en sökande alt genom återkallelse
av ansökningen övervältra på medsökandena ansvaret för de förpliktelser
han en gång iklätt sig.

Lantbruksstyrelsen har uttalat, att någon uppmjukning av vattenlagens
bestämmelser i förevarande hänseende i vissa fall kunde synas skälig. Det
kunde emellertid befaras, att en ändring i denna riktning kunde hindra
eller försvåra jämväl tillkomsten av ur ekonomisk synpunkt fullt försvarbara
företag. Detsamma bleve utan tvivel fallet, därest på sätt i motionen
ifrågasattes vid bedömandet av kostnadens och båtnadens inbördes förhållande
hänsyn skulle tagas även till de framtida underhållskostnaderna.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ansett det närmast vara en ren omdömesfråga,
huruvida rätt till återkallelse av ansökan skulle medgivas allenast
då kostnaden för ett företag uppginge till nio tiondelar eller redan då
den uppginge till åtta tiondelar av båtnaden. Då emellertid enligt styrelsens
mening några bärande skäl för ändring härutinnan icke anförts, syntes en
sådan ej böra ske.

Vattenfallsstyrelsen har förklarat sig sakna erfarenhet rörande nu förevarande
fråga.

C. Frågan om beredande av möjlighet till en förberedande undersökning
av vattenavledningsföretags bärighet utan att de rättsverkningar inträda,
som nu äro förbundna med en syneförrättning.

Enligt 7 kapitlet 36 § vattenlagen medgives dikningsföretag utan förundersökning,
örn blott överenskommelse föreligger mellan de av företaget berörda
rättsägarna. I fråga örn vattenavledningsföretag gälla strängare bestämmelser.
Redan då det föreligger sannolika skäl, att allmän eller enskild
rätt förnärmas genom en vattenavlednings utförande, skall enligt 45 § i
samma kapitel vid syneförrättning inhämtas besked örn sättet och villkoren
för arbetets utförande, innan detsamma får påbörjas.

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Såsom i det föregående anmärkts skall enligt 10 kapitlet 32 § 1 moni.
vattenlagen till handläggande av syneförrättning rörande företag, som avses
i 7 kapitlet, förordnas statens lantbruksingenjör eller annan (enligt särskilda
bestämmelser) behörig person. I regel skola två gode män biträda vid
förrättningen (35 §). Örn hinder för syneförrättningen icke möter (50 §),
skola synemännen, sedan ertorderliga sammanträden hållits och alla vid
syneförrättningen förefallande frågor blivit utredda, upprätta utlåtande angående
företaget (67 §). Där ej inom föreskriven tid talan vid vattendomstol
anhänggjorts mot syneförrättning och ej heller underställning av svnemännens
utlåtande skall ske, skall vid ullåtandet bero. Detta går då i verkställighet
i den ordning, som är stadgad för laga kraft ägande dom (75 §).

Vid syneförrättning rörande torrläggningsföretag är efter en år 1927 genomförd
lagändring biträde av gode män under vissa förutsättningar icke
erforderligt. För sådant fall erfordras ej heller hållande av sammanträde
med sakägarna för meddelande av utlåtande rörande företaget (71 §). Detta
förenklade syneförfarande är emellertid icke medgivet, om synemännens utlåtande
enligt vad därom är stadgat skall underställas vattendomstols
prövning, örn vid syneförrättningen förekommer prövning av fråga örn
ersättning till delägare i företaget eller annan eller örn jorduppskattning
anses böra verkställas för bestämmande av delaktigheten i företaget.
Vid lagändringen utgick man från att ersättningsfrågor av mera enkel beskaffenhet
dock skulle kunna ulan biträde av gode män avgöras genom
överenskommelse mellan intressenterna. Likaså förutsattes, att i enklare fall
överenskommelse örn delaktigheten i företaget kunde träffas mellan sakägarna.
Sådan överenskommelse skall likväl enligt 10 kapitlet 57 § vattenlagen
under viss förutsättning vara av förrättningsmannen prövad lämplig.

Enligt 3 § i instruktionen den 26 januari 1923 (nr 30) för statens lantbruksingenjörer
åligger det sådan ingenjör att verkställa uppskattning av
den nytta eller skada, som må följa av bland annat jords torrläggning, samt
i övrigt tillhandagå med råd och upplysningar i ämnen, som tillhöra hans
verksamhetsområde.

Förslag till utförande av företag, vartill statsbidrag eller statslån sökes,
skall enligt nu gällande bestämmelser vara upprättat vid syneförrättning enligt
10 kapitlet vattenlagen. Emellertid hava 1934 års avdikningssakkimniga
(sid. 59 ff.) föreslagit sådan ändring härutinnan, att i fråga örn företag av
mindre betydelse och omfattning skulle för erhållande av statsbidrag krävas
ett enklare förrättningsförfarande utan laga syn.

Nyssnämnda sakkunniga hava vidare i sitt betänkande erinrat örn att
riksdagens år 1932 församlade revisorer ifrågasatt ändring av gällande bestämmelser
angående statsbidrag till förrättningskostnader för torrläggningsföretag
antingen sålunda, ali dylikt bidrag finge endast efter särskild prövning
utgå lill förrältningskostnad, eller alternativt på det sättet, att statsbi -

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

drag till dylik kostnad, där så med avseende å omständigheterna prövades
skäligt, kunde lämnas jämväl utan att företaget komme till stånd. De sakkunniga
ansågo sig icke kunna biträda förstnämnda förslag. Vad däremot
beträffade revisorernas alternativt framställda förslag funno de sakkunniga
detta vara värt beaktande. De sakkunniga hava härom anfört följande
(sid. 102):

För ett dylikt medgivande talar särskilt den omständigheten, att det såsom
regel icke låter sig göra — åtminstone i fråga om företag av mera betydande
omfattning — att redan på ett tidigt stadium av utredningsarbetet avgöra,
huruvida företaget blir ekonomiskt genomförbart. Klarhet härutinnan kan
nämligen vinnas, först sedan fullständiga kostnads- och båtnadskalkyler föreligga.
Giva dessa kalkyler till resultat, att förutsättningar för erhållande
av statsunderstöd icke finnas, kan gäldandet av förrättningskostnaderna
komma att för sakägarna innebära en betydande ekonomisk påfrestning. Så
blir även förhållandet i fråga örn företag, vilka visserligen formellt uppfylla
villkoren för statsunderstöd, men likväl finnas på grund av särskilda omständigheter
icke böra understödjas med statsmedel. I nu angivna fall kan
det synas rimligt, att sakägare, på vilkas initiativ förrättningarna igångsatts
under förhoppning att till företagets utförande erhålla statsunderstöd, beredas
någon hjälp till förrättningskostnadernas gäldande. Rätt till åtnjutande
av denna förmån bör allenast tillkomma intressenter i företag, varom syneförrättning
handlagts enligt vattenlagen, under iakttagande jämväl att understöd
från statens sida icke må lämnas till gäldande av kostnad för sådant
utredningsarbete, som mot förrättningsmannens avstyrkande verkställts på
begäran av vederbörande sakägare. Understöd, som här avses, torde böra
utgå i form av bidrag utan återbetalningsskyldighet samt beviljas av Kungl.
Majit.

Emellertid hava de sakkunniga föreslagit, att statsbidraget till förrättningskostnaderna
skulle begränsas till högst hälften av dessa.

Samtliga vattenrättsdomare, lantbruksstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hava erinrat örn att det redan nu icke föreligger hinder att
utan sammanhang med syneförrättning efter förberedande undersökning av
sakkunnig person erhålla en beräkning rörande ett planerat vattenavledningsföretags
ekonomiska bärighet. Från flera håll har hänvisats till ovan
angivna bestämmelse i instruktionen för statens lantbruksingenjörer, varjämte
uttalats, att bestämmelser i ämnet icke hade sin plats i vattenlagen.
Vattenrättsdomarna i Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar
hava framhållit, att sådana undersökningar ofta plägade föregå en ansökan
örn laga syneförrättning. Vattenrättsdomaren i sistnämnda vattendomstol
har därjämte understrukit, att det vid en syneförrättning avgivna utlåtandet
icke vunne rättskraft i den meningen, att det under alla förhållanden
måste verkställas. Enligt hans mening förelåge intet hinder för sökandena
att avstå från det med utlåtandet avsedda företagets genomförande.

Vattenfallsstyrelsen har förklarat sig sakna erfarenhet angående nu ifrågavarande
spörsmål.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

1 5

I motionen Ilar framhållits, att under de senaste årtiondena i vårt land Utskottet.
kommit till stånd ett flertal vattenavledningsföretag, vilka måste betecknas
såsom ur ekonomiska synpunkter misslyckade och vid vilka båtnaden ofta
beräknats alltför högt. Till förhindrande av att sådana oekonomiska företag
igångsättas borde enligt motionärernas mening de i vattenlagen stadgade
villkoren för vattenavledningsföretags tillåtlighet skärpas. Med hänsyn
till den ofta föreliggande svårigheten att beräkna nyttan av ett dylikt
företag borde vidare möjligheten för sökande att frånträda sin ansökan
utvidgas. Motionärerna hava därjämte uttalat, att ansökan om syneförrättning
rörande dylikt företag i många fall gjorts utan att de sökande avsett
att under alla förhållanden få företaget till stånd. Vid sidan av gällande
bestämmelser om syneförrättning borde därför i vattenlagen upptagas stadganden
om en förberedande undersökning, genom vilken man på ett mindre
kostsamt men dock ändamålsenligt sätt kunde nå fram till en ungefärlig
uppskattning av företagets bärighet. Denna undersökning skulle icke för
någon av delägarna hava förbindande verkan.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att riksdagens revisorer vid
flera tillfällen haft sin uppmärksamhet riktad på vissa av de i motionen
berörda förhållandena och i samband därmed framställt anmärkningar
mot det sätt, varpå enligt revisorernas mening lantbruksingenjörerna stundom
handhade dem anförtrodda uppdrag. Vidare hava 1934 års avdikningssakkunniga
i sitt ovannämnda betänkande framhållit, att orsaken till
att åtskilliga av här avsedda företag misslyckats varit ofullständiga eller
felaktiga förundersökningar i samband med företagens planläggning.

Enligt de sakkunnigas mening läge det nära till hands att antaga, att en
förrättningsman — som utöver lön uppbär arvode för utfört arbete enligt
taxa — frestades till alltför optimistiska kostnadsberäkningar och båtnadsuppskattningar.
Likaså kunde erforderlig noggrannhet i handläggningen av
förrättningarna tänkas bliva eftersatt genom att det läge i förrättningsmannens
intresse att medhinna så mycket arbete som möjligt. De sakkunniga
hava med hänsyn härtill föreslagit bland annat, att lantbruksingenjörerna
skola helt avlönas av statsmedel och även underkastas en vidgad kontroll.

Utskottet vill vidare erinra örn nämnda sakkunnigas förslag angående
elt enklare förrättningsförfarande för vissa företag, till vilka statsunderstöd
sökes. De sakkunniga hava jämväl tillstyrkt ett tidigare av riksdagens revisorer
framställt förslag av innebörd, att statsbidrag i vissa fall skall utgå till
förrättningskostnad, även örn företaget sedermera icke kommer till stånd.

Dessa förslag torde, därest de bliva genomförda, vara ägnade att i viss mån
tillgodose det syfte, motionärerna velat vinna med sitt yrkande örn anord
ilande av en mindre kostsam förundersökning.

Vad vid utskottets behandling av föreliggande spörsmål förekommit synes
tyda på att handläggningen av ärenden rörande vattenavledningsföre -

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

tag i många fall varit behäftad med allvarliga brister. I vad mån de av de
sakkunniga framlagda förslagen, vilka för närvarande äro beroende på
Kungl. Maj:ts prövning, äro ägnade att för framtiden råda bot därför
torde vara vanskligt att i sakens nuvarande läge bedöma. Detsamma
torde gälla frågan, örn det till förhindrande av att oekonomiska företag
komma till stånd därutöver fordras ändringar i vissa här behandlade delar avvattenlagen.
Utskottet förutsätter emellertid, att de i motionen berörda
spörsmålen tagas under närmare övervägande i samband med prövningen
av de sakkunnigas förslag.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 april 1937.

På andra lagutskottets vägnar:

SIGFRID HANSSON.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder, Tamm, P. Sandström,
Heiding, Hagman* Knut Petersson och Sten:

från andra kammaren: herrar Hage, Pettersson i Hällbacken, Molander, Sandström
i Sollefteå,* Thorell, Gardell, Hansson i Örebro* och Barnekow.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering

Iduns tryckeri- Esselte ab. Stockholm 1937

''< 1 >3 3 8 4