Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

1

tfr 25.

Ankom till riksdagens kansli den 16 mars 1937 kl. 7 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående arrendators rätt
till ersättning av jordägare för täckdikning, vartill
statsbidrag utgått.

1 en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 82,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr von Heland hemställt, att
riksdagen för sin del måtte besluta sådan ändring i gällande bestämmelser,
att arrendator, som erhållit statsbidrag jämlikt Kungl. Maj:ts kungörelse den
30 juni 1933 angående statsbidrag till täckdikning, ej av denna anledning
skall vidkännas minskning i honom enligt nyttjanderättslagen tillkommande
rätt till ersättning av jordägaren för utförd täckdikning.

2 kap. 17 § tredje stycket i lagen den 1U juni 1907 om nyttjanderätt till fast
egendom behandlar frågan om arrendators rätt till ersättning av jordägare
för verkställd täckdikning. Stadgandet är av följande lydelse:

Låter arrendatorn efter plan, vilken antingen blivit av jordägaren godkänd
eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos hushållningssällskap
anställd jordbrukskonsulent, å fastigheten verkställa täckdikning med
användande av tegelrör, vare jordägaren pliktig att till arrendatorn utgiva
ersättning dels, så snart arbetet blivit behörigen utfört, för så stor del av kostnaden,
som motsvarar värdet av rören, dels ock, när fastigheten avträdes,
för vad arrendatorn i övrigt kostat å täckdikningen i den mån det varit nödigt.
Vid avträdet skall dock från det belopp, som sålunda beräknats utöver
kostnaden för rören, avdrag ske ej mindre med en femtondedel för varje
helt år, varunder arrendatorn utan förhöjning av legan dragit nytta av täckdikningen,
än även, därest å denna finnes brist, med kostnaden för bristens
avhjälpande.

I enlighet med vad särskilda utskottet i sina utlåtanden, nr 17 (sid. 137) och
nr 22 (sid. 3) föreslagit anvisade 1933 års riksdag, under utgifter för kapitalökning,
till bidrag till täckdikningar för budgetåret 1933/1934 ett reservationsanslag
av 1,000,000 kronor. Avsikten med anslagets anvisande var, bland
annat, att, i den mån så lämpligen kunde ske, genom utförande av täckdikningsarbeten
söka lindra eller motverka arbetslösheten.

Med hänsyn till rådande läge å arbetsmarknaden och behovet av stödåtgärder
för jordbruket hava anslag för ifrågavarande ändamål anvisats jämväl
följande budgetår. Anslaget, som upptagits för budgetåret 1934/1935 under
utgifter för kapitalökning samt därefter under nionde huvudtiteln, har

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 25.

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

utgjort under ett vart av budgetåren 1934/1935 och 1935/1936 1,500,000 kronor.
För innevarande budgetår är anslaget nedsatt till 1,000,000 kronor.

Kungörelse angående statsbidrag till täckdikning har av Kungl. Maj:t utfärdats
den 30 juni J933 (nr 434). Av dess bestämmelser må här återgivas
följande.

Statsbidrag kan utlämnas åt ägare eller brukare av åker eller annan odlad
jord för verkställande av täckdikning samt utgår med belopp, motsvarande
högst 25 procent av den beräknade kostnaden för företaget. Ej må dock under
ett och samma år statsbidrag beviljas till så högt belopp, att detta, jämte
bidragstagaren under året beviljat lån från täckdikningslånefonden, överstiger
5,000 kronor. Ej heller må någon innehava statsbidrag och häfta i
skuld för täckdikningslån till högre belopp sammanlagt än 10,000 kronor, där
ej Kungl. Majit i särskilt fall på framställning av lantbruksstyrelsen medgiver
ökning av beloppet. Sammanlagda beloppet av statsbidrag och täckdikningslån
får högst uppgå till, där fråga är örn täckdikning med rör, hela den beräknade
kostnaden, dock ej mer än 500 kronor för hektar av den jord, som
är avsedd att förbättras genom företaget, samt, där fråga är örn täckdikning
med annat material, fyra femtedelar av den beräknade kostnaden, dock högst
350 kronor för hektar av sådan jord, som nyss sagts. Vid beräkning av kostnaden
skola gällande bestämmelser angående täckdikningslån i tillämpliga
delar lända till efterrättelse. Bidragen sökas hos och utlämnas av vederbörande
hushållningssällskap. Vid prövning av inkomna ansökningar om statsbidrag
skall såvitt möjligt tillses, att bidrag främst tillgodokommer deni, som
äro mest i behov därav. I den mån så lämpligen kan ske, bör även hänsyn
vid beviljandet tagas till önskvärdheten att därigenom rådande arbetslöshet
lindras eller motverkas. Sedan statsbidrag beviljats, skall arbetet utan uppskov
igångsättas.

Hushållningssällskap, som för handliavandet av här ifrågavarande verksamhet
nödgas anlita extra arbetskraft, må på framställning kunna av Kungl.
Majit, i den mån skäl därtill äro, tillerkännas bidrag av statsmedel till kostnaderna
härför.

Slutligen må erinras, att vid 1936 års riksdag jordbruksutskottet i sitt avriksdagen
godkända utlåtande nr 1 beträffande förevarande anslag framhållit
såsom eftersträvansvärt, att, för möjliggörande av anslagets fördelning å
så många håll som möjligt, statsbidrag för ändamålet — under beaktande
jämväl av att jordbrukare, som främst äro i behov av hjälp, i första hand
tillgodoses — i största utsträckning lämnas till mindre och medelstora jordbruk.

På förslag av jordbruksutskottet (utlåtande nr 1, punkt 136) har innevarande
riksdag anvisat ett reservationsanslag av 500,000 kronor för budgetåret
1937/1938 till bidrag till täckdikningar.

2 kap. 17 § nyttjanderättslagen erhöll sin nuvarande lydelse genom en lag
av den 27 juni 1927. Tidigare stadgades i lagrummet allenast, att om arrendatorn
läte efter plan, som uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller blivit
av jordägaren godkänd, å fastigheten verkställa täckdikning med användande
av tegelrör, jordägaren skulle vara pliktig att, sedan arbetet blivit be -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

3

hörigen utfört, till arrendatorn utgiva ersättning för så stor del av kostnaden,
som motsvarade värdet av rören.

Genom 1927 års lag stadgades i förevarande paragraf rätt för arrendator
att i viss utsträckning erhålla ersättning av jordägare jämväl för nyodling
och betesförbättring. I andra stycket i 17 § har nämligen föreskrivits, att om
det vid avträdet av en fastighet befinnes, att dess värde av arrendatorn genom
nyodling eller särskilda åtgärder för anordnande av betesbruk blivit på
ett varaktigt sätt förökat, arrendatorn skall av jordägaren njuta ersättning
motsvarande det ökade värde, fastigheten i följd av förbättringen då kan anses
äga, dock ej med högre belopp än som svarar mot den nödiga kostnad,
han nedlagt å förbättringen. Har ej jordägaren lämnat sitt samtycke till förbättring,
som nu sagts, må emellertid ej utgå högre ersättning än som, efter
medeltal räknat, belöper å två hektar, ändå att den mark, som förbättrats,
är av större omfattning.

De år 1927 verkställda ändringarna i 2 kap. 17 § nyttjanderättslagen äro
grundade på förslag av de s. k. jordsakkunniga i deras den 20 juni 1926 avlämnade
betänkande med förslag till lag örn ändrad lydelse av vissa delar av
nyttjanderättslagen (stat. off. utredn. 1926:8). I detta betänkande bar frågan
om rätt till ersättning för nyodling och annan jordförbättring behandlats
å sid. 140—158, vartill utskottet tillåter sig hänvisa. Jordsakkunniga
hava icke berört frågan, huruvida avdrag från arrendatorn tillkommande
ersättning av jordägare bör ske för statsbidrag, som lämnats arrendatorn.

I yttrande över jordsakkunnigas förslag, vilket yttrande återgivits i propositionen
nr 182 till 1927 års riksdag med förslag till lag om ändring i vissa
delar av nyttjanderättslagen m. m. (Bil. D sid. 46), har lantbruksstyrelsen anfört
i fråga om arrendators rätt till ersättning av jordägare, »att i nyodlingseller
betesförbättringsarbete, som av arrendator utförts, kan hava ingått dikning,
till vars utförande arrendatorn erhållit statsbidrag från statens avdikningsanslag,
i vilket fall motsvarande minskning av ersättningen bör ske».

I nämnda proposition (sid. 45) har föredragande departementschefen,
statsrådet Thyrén, yttrat i anslutning till 17 § andra stycket nyttjanderättslagen,
att »tydligt lärer vara, att, örn arrendatorn erhållit statsbidrag till
företag av här ifrågavarande beskaffenhet, avdrag därför skall ske». Detta
departementschefens uttalande lämnades av sammansatta andra lag- och
jordbruksutskottet (utlåtande nr 1), som behandlade propositionen nr 182,
ävensom av riksdagen utan anmärkning.

Enligt lagen den 25 juni 1909 om arrende av viss jord å landet i Norrland
och vissa delar av Svealand, den s. k. norrländska arrendelagen, äger arrendator,
som genom nyodling eller annan jordförbättring på ett varaktigt sätt
förökat fastighetens värde, under vissa förutsättningar rätt till ersättning därför
av jordägaren, när fastigheten avträdes. Gottgörelsen skall beräknas efter
det ökade värde, som fastigheten lill följd av nyodlingen eller jordförbättringen
kan anses äga, då den avträdes av arrendatorn. Ersättningen må

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

emellertid ej överstiga den för arbetets utförande nödiga kostnaden (11 §).
Att märka är, att dessa bestämmelser i norrländska arrendelagen gälla även
beträffande av arrendatorn verkställd täckdikning.

Vidare må erinras, att vid 1934 års riksdag hemställdes i två likalydande
motioner, I: 65 av herr Löfvander m. fl. och II: 128 av herr Andersson i
Dunker m. fl., att riksdagen för sin del måtte besluta att i 2 kap. 17 § nyttjanderättslagen
stadga rätt för arrendator att på sätt i motionerna närmare
angivits erhålla ersättning för under arrendetiden utförd cementerad gödselstadanläggning.

Rörande innehållet i de ifrågasatta lagreglerna anfördes i motionerna,
bland annat:

Då arrendatorn ensam har omedelbar nytta av anläggningen och då bidrag
och lån kan erhållas av statsmedel, som i regel fullt täcka den kontanta kostnaden,
synes arrendators rätt till ersättning böra inträda först vid arrendets
avträdande. Bestämmandet av ersättningens belopp torde, i likhet med vad
som är fallet beträffande täckdikning, böra ske dels med hänsyn till arrendatorns
kostnader för anläggningen, dels med hänsyn till den tid arrendatorn
nyttjat densamma utan förhöjning av arrendet.

Beträffande ersättningens storlek synes denna böra sättas till arrendatorns
kostnader för anläggningen, dock högst till den vid planens uppgörande beräknade
anläggningskostnaden. Härifrån bör givetvis avgå det bidrag utan
återbetalningsskyldighet, som arrendatorn ev. erhållit av statsmedel.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande, nr 41, över dessa motioner:

I många fall torde en arrendator å jordbruksfastighet anse det vara med
sin fördel förenligt att anlägga gödselstad. En sådan anläggning är givetvis
till viss fördel även för jordägaren, i det att värdet å hans fastighet nästan
undantagslöst därigenom förhöjes. Rätt för arrendatorn att av jordägaren
få ersättning för anläggningen finnes emellertid icke stadgad i nu gällande
lagstiftning. Huruvida en sådan rätt skall genom lag tillerkännas arrendatorn
samt det närmare innehållet av en lagstiftning härutinnan bör enligt utskottets
mening med hänsyn till frågans vikt och betydelse göras till föremål
för utredning.

Vid en sådan utredning torde böra övervägas de olika möjligheter, som erbjudas
att ordna en dylik ersättningsfråga. Det bör vara särskilt angeläget
att giva sådana regler, att jordägaren icke ådrages onödiga utgifter. Ersättning
bör därför icke utgå till arrendator för sådana kostnader, för vilka han
kunnat erhålla bidrag av allmänna medel, därest alla de möjligheter anlitats,
som författningarna medgiva. Ävenledes torde böra beaktas, att bestämmelser
givas örn betryggande kontroll över arbetets utförande.

På förslag av utskottet hemställde riksdagen i skrivelse, nr 311, att Kungl.
Majit ville verkställa utredning, huruvida och i vilken omfattning i lag måtte
stadgas rätt för arrendator att av jordägaren erhålla ersättning för under arrendetiden
utförd ändamålsenlig gödselstadanläggning samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Såsom framgår av utskottets förut denna dag avgivna utlåtande, nr 24, har
åt särskilda sakkunniga — 1936 års arrendeutredning ■—- uppdragits att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande arrendelagstiftningen. Innehållet

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

5

av direktiven för de sakkunnigas arbete har återgivits å sid. 4—6 i berörda utlåtande,
till vilket utskottet i denna del får hänvisa. I den historik, som föregår
direktiven i föredragande departementschefens anförande till statsrådsprotokollet,
har ovannämnda framställning av 1934 års riksdag redovisats.

I förevarande motion anföres, bland annat:

Har en arrendator verkställt täckdikning med statsbidrag enligt ovannämnda
kungörelse men avflyttar något eller några år efter arbetets utförande,
blir följden, att jordägaren i verkligheten får uppbära statsbidraget för
täckdikningen i stället för arrendatorn, i fall jordägaren skall anses berättigad
att från ersättningen för täckdikningen under arrendetiden avdraga en summa
som svarar mot statsbidraget.

En sådan tolkning, som åtminstone i vissa fall tillämpats, kan icke annat
än förefalla vederbörande arrendator orättvis, särskilt om orsaken till avflyttningen
skulle vara en enligt arrendatorns mening oskälig höjning av arrendet
efter slutet av den avtalsperiod under vilken ifrågavarande förbättringsarbete
utförts.

En ändring av gällande bestämmelser synes därför påkallad och det borde
samtidigt undersökas, huruvida och i vad mån skäl kan föreligga att giva en
eventuell lagändring retroaktiv verkan.

Utskottet hyser den uppfattningen, att statsmakterna böra först efter utredning
och möjligen i ett större sammanhang taga definitiv ställning till det
i motionen berörda spörsmålet. Utskottet kan därför icke tillstyrka motionärens
förslag, att riksdagen måtte besluta författningsändring.

Utskottet vill i anledning av motionen erinra, att åt särskilda sakkunniga
— 1936 års arrendeutredning — uppdragits att verkställa utredning och avgiva
förslag rörande arrendelagstiftningen. Den nu förevarande frågan är
visserligen icke direkt omnämnd i de direktiv, som meddelats för de sakkunnigas
arbete, men då dessa ha att taga ställning till arrendelagstiftningen i
hela dess vidd, föreligger intet hinder för dem att till undersökning upptaga
förevarande spörsmål. Utskottet vill vidare framhålla, att, såsom utskottets
redogörelse ger vid handen, en liknande fråga torde bliva föremål för
de sakkunnigas överväganden i anledning av den i direktiven omförmälda
skrivelsen av 1934 års riksdag med begäran om utredning av frågan örn
rätt för arrendator att av jordägaren erhålla ersättning för under arrendetiden
utförd ändamålsenlig gödselstadanläggning. Med hänsyn till vad sålunda
anförts finner utskottet skäl tala för att nu ifrågavarande spörsmål göres
till föremål för prövning vid det av 1936 års arrendeutredning bedrivna arbetet.

Utskottet får därför hemställa,

1) att riksdagen, i anledning av förevarande motion, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville
överlämna motionen till 1936 års arrendeutredning för att
tagas under övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag;
samt

Billanq till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 25. 1

Utskottet.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

2) att motionen, i den mån den icke blivit beaktad genom
vad utskottet sålunda hemställt, icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 mars 1937.

På andra lagutskottets vägnar:

SIGFRID HANSSON.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder*, P. Sandström, Norman, Knut
Petersson, Sten, Ekströmer och Holstenson;

från andra kammaren: herrar Skoglund och Pettersson i Hällbacken*, fru Nordgren
samt herrar Hermansson*, Thorell, Gardell*, Holm och Barnekow.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

371294