Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.
1
Nr 24.
Ankom till riksdagens kansli den 16 mars 1937 kl. 7 f. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om den stora arrendatorsklassens
tryggande och frigörelse samt de talrika
ofullständiga jordbrukens komplettering med tilläggsjord
genom lag.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 195,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindhagen hemställt, att
riksdagen ville hos Kungl. Majit begära skyndsamma förslag till den stora
arrendatorsklassens tryggande och frigörelse samt de talrika ofullständiga
jordbrukens komplettering med tilläggsjord genom lag.
I fråga örn de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
Utskottet kommer att i det följande behandla de båda i motionen berörda
huvudspörsmålen vart för sig.
A. Frågor rörande arrendelagstiftningen.
I syfte att bereda vissa arrendatorer och andra brukare av annans jord
större trygghet och en jämväl i övrigt förbättrad ställning i arrendeförhållanden
vidtogos genom lagen den 27 juni 1927 en del ganska ingripande ändringar
i 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egendom. Bland annat upptogos
i nyttjanderättslagens 2 kap. vissa nya paragrafer, 45—54 §§, avseende
jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda jordägare,
samt 55 och 56 §§, avseende jordbruksarrenden under fideikommiss.. Bestämmelserna
i förstnämnda paragrafer avsågo att för södra Sverige skapa
en motsvarighet till den så kallade norrländska arrendelagen. Denna lag,
vilken tillkom den 25 juni 1909, underkastades samtidigt vissa ändringar,
varjämte dess tillämpningsområde — ursprungligen begränsat till Norrland
och de norra delarna av Kopparbergs län — utvidgades.
De år 1927 vidtagna lagändringarna föranleddes närmast av ett förslag,
framlagt av jordsakkunniga i ett den 20 jimi 1926 avgivet betänkande (stat.
off. utr. 1926: 8). Tidigare hade frågan om sociala arrendebestämmelser för
hela riket behandlats av bland andra jordkommissionen. Ett av denna i betänkande
den 28 februari 1923 (del VI) avgivet förslag till social arrendelag
(stat. off. utr. 1923: 40) har dock icke blivit genomfört.
Även efter 1927 har den sociala arrendefrågan behandlats vid åtskilliga
tillfällen. Sålunda hava under en följd av år vid riksdagen motionsvis fram
Bihang
till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 24.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.
iörts förslag till ändrade bestämmelser i ämnet. Med anledning av väckta
motioner anhöll 1930 års riksdag i skrivelse nr 276, att Kungl. Maj:t ville
verkställa utredning rörande erfarenheterna vid tillämpningen av nu gällande
arrendelag i vad avsåge arrenden som folie under den sociala arrendelagstiftningen,
med särskild hänsyn till de delar av riket, till vilka den norrländska
arrendelagen utsträcktes år 1927, ävensom för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Vex-kställandet av bland annat
ifrågavarande utredning anförtroddes den 4 december 1930 åt sociala
jordutredningen, som den 5 december 1931 avgav betänkande med förslag
till vissa ändringar i förenämnda lagstiftning (stat. off. utr. 1932: 1). Ändringarna
beröra dels jordägares skyldighet i vissa fall att tillhandahålla arrendator
arbete, dels länsstyrelses befogenhet att under särskilda omständigheter
medgiva undantag från de sociala arrendebestämmelsernas tillämpning.
I skrivelse nr 311 har 1934 års riksdag anhållit, att Kungl. Majit måtte
slutföra utredningen om ifrågavarande ändringsförslag samt förelägga riksdagen
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Tillika har i samma
skrivelse hemställts örn utredning och förslag huruvida och i vilken omfattning
i lag måtte stadgas rätt för arrendator att av jordägaren erhålla ersättning
för under arrendetiden utförd ändamålsenlig gödselstadanläggning.
Vid 1936 års riksdag hemställde herr Lindhagen i en motion, I: 8, att riksdagen
hos Kungl. Majit måtte påkalla ett återupptagande av den sociala
jordbruksfrågans lagvägar samt i sådant syfte kräva, att för riksdagen måtte
framläggas förslag till lagar om, bland annat, arrendatorsklassens ytterligare
säkerställande och slutliga frigörelse, så vitt rör permanenta arrenden, vilka
ej äro hänförliga till större s. k. affärsarrenden.
I motiveringen till motionen hade arrendatorsklassens aktuella problem
sammanfattats i elva punkter, nämligen:
1) en gemensam social arrendelag för hela riket;
2) frilösning av arrendejordbruk;
3) företrädesrätt (optionsrätt) till ny upplåtelse;
4) företrädesrätt till köp av jordbruket med laga tillbehör;
5f reglering av arrendebelopp;
6) fastslående av jordägarens byggnadsskyldighet;
7) tvångsförlängning av korta arrendetider;
8) omedelbar ersättning till arrendatorn för verkställt botande av påsynade
brister;
9) beredande av nytta för arrendatorer och torpare av det sjunkande
penningvärdet;
10) kontroll över arrendelagens tillämpning från jordägarnas sida; samt
11) sanering av länsstyrelsernas godtycke i utövning av sin rätt att medgiva
dispens från sociala arrendelagens stadganden.
Motionen 1:8 jämte vissa andra motioner behandlades i andra lagutskottets
utlåtande nr 30, såvitt rörde arrendelagstiftningen enligt följande disposition:
A.
Gemensam social arrendelag för hela riket;
B. Frilösning av arrendejordbruk;
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.
3
C. Företrädesrätt för arrendator vid köp; skydd mot salubjudande av
utarrenderad egendom i vissa fall;
D. Minimitid beträffande arrenden;
E. Optionsrätt till nytt arrende;
F. Tvångsförlängning av korta arrendetider;
G. Maximitaxor vid arrenden;
H. Länsstyrelsernas dispensgivning enligt de sociala arrendelagarna;
I. Jordägarens allmänna byggnadsskyldighet;
K. Tvingande bestämmelser i ökad utsträckning i allmänna arrendelagen;
L.
Komplettering av bestämmelserna i 2 kap. 43 § nyttjanderättslagen;
M. Arrendeavtalets form;
N. Omedelbar ersättning till arrendator för botandet av påsynade brister;
O.
Reglering av arrendebelopp och därmed sammanhängande spörsmål;
P. Kontroll över arrendelagstiftningens efterlevnad; samt
Q. Obligatorisk medling mellan jordägare och arrendator i vissa fall.
Andra lagutskottet lämnade i sitt ovannämnda utlåtande en omfattande
historik rörande olika arrendefrågor, till vilken historik utskottet nu tillåter
sig hänvisa.
På förslag av andra lagutskottet i dess berörda utlåtande hemställde 1936
års riksdag i skrivelse den 25 april 1936, nr 180, örn utredning beträffande
vissa angivna frågor rörande arrendelagstiftningen. Sålunda har anhållits
om 1) en förutsättningslös utredning rörande lämpligheten att införa den
bestämmelsen, att, därest jord enligt sociala arrendelagstiftningens stadganden
utarrenderats av bolag och med dem likställda jordägare under femton
år eller av fideikommissinnehavare under tio år, avtal örn förlängning skall
ingås på minst fem år, därest ej undantag genom dispens meddelas, med
förbehåll om uppsägningsrätt för arrendatorn, 2) en förutsättningslös utredning
i vad mån de regler böra göras tvingande, vilka meddelas i nyttjanderättslagens
2 kap. 14 § örn arrendatorers rätt att utföra arbete, som jordägaren
trots utfästelse ej fullgjort, 15 § örn arrendators rätt att verkställa
byggnad i fall då genom vådeld eller annorledes utan arrendatorns vållande
byggnad blivit förstörd eller så skadad, att ny byggnad eller ombyggnad erfordras,
16 § om rätt för arrendator att vid uppförande av ny byggnad i stället
för byggnad, som han mottagit, i vissa fall få tillgodoräkna sig husrötebelopp,
som vid tillträdet åsatts den mottagna byggnaden, 17 § om arrendators
rätt att verkställa förbättringar och erhålla ersättning för dem samt
18 § första, tredje och fjärde styckena om arrendators skyldighet att hembjuda
byggnader och anläggningar samt örn jordägares lösningsskyldighet,
3) en omprövning rörande lämpligheten att i allmänna arrendelagen uttryckligen
angives, att synebestämmelsema i 10—13 §§ äro av tvingande natur,
och 4) en förutsättningslös utredning angående införande av medling, därest
så erfordras av obligatorisk karaktär, mellan jordägare och arrendator, som
önska ingå förnyat arrendekontrakt, vid meningsskiljaktighet dem emellan
om skäliga villkor för nytt arrendeavtal. Vidare har riksdagen i samma skrivelse
hemställt örn en förutsättningslös utredning angående utvidgning av
den kostnadsfria arrenderådgivningen enligt kungörelsen den 18 maj 1934
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.
om bestridande i vissa fall med allmänna medel av kostnader för biträde
i frågor rörande arrendeförhållanden till att avse även innehavare av arrenden
av den omfattning, som angives i kungörelsen, under andra än i kungörelsen
omförmälda jordägare.
Vid utskottets berörda utlåtande hade fogats ett flertal reservationer, vilka
återfinnas å sid. 69—100 i utlåtandet. Reservationsvis anfördes, bland annat,
att en utredning rörande arrendelagarna borde få en vidare omfattning
än den av utskottet föreslagna samt eventuellt utsträckas till en allmän översyn
av lagstiftningen i dess helhet. Av vissa reservanter yrkades, att en förutsättningslös
utredning måtte — förutom i de hänseenden, som angivits av
utskottet — verkställas beträffande bland annat 1) frågan om gemensam social
arrendelag för hela riket, 2) frågan om företrädesrätt under vissa omständigheter
för arrendator vid köp av arrenderad egendom, 3) lagstadgande
av minimitid beträffande arrenden i vad det gäller jordbruk som normalt
pläga vara utarrenderade, oberoende av om de tillhöra bolag, med dem likställda
jordägare eller fideikommissinnehavare, för att hindra att jordägarna
mot arrendatorernas vilja genomdriva kontrakt med kortvarig, exempelvis
ettårig giltighet, 4) frågan om företrädesrätt till nytt arrende, 5) frågan
örn tvångsförlängning av korta arrendetider, 6) frågan om jordägarens
allmänna byggnadsskyldighet och 7) frågan örn tvingande bestämmelser i
ökad utsträckning i allmänna arrendelagen, i den mån denna fråga icke omfattades
av utskottets förslag. Reservationsvis framförda förslag örn
utredning rörande minimitid för arrenden (reservation av herr Linder
m. fl.), företrädesrätt för arrendator vid nytt arrende (reservation av herr
Norman m. fl.) och tvingande bestämmelser i ökad utsträckning i allmänna
arrendelagen (reservation av herr Linder m. fl.) vunno majoritet i riksdagens
andra kammare men avslogos i första kammaren.
Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 8 maj 1936 har chefen för jordbruksdepartementet
tillkallat hovrättsrådet LI. E. Anderberg samt riksdagsmännen
C. G. L. H:son Tamm, C. J. Johansson i Uppmälby, A. P. Pettersson
i Dahl och K. H. Falk för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande
arrendelagstiftningen. De sakkunniga hava antagit benämningen 1936 års
arrendeutredning.
1 sitt anförande till statsrådsprotokollet före bemyndigandet att tillkalla
sakkunniga yttrade chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, efter
en kortare historisk redogörelse rörande arrendelagstiftningen, bland annat:
Vad sålunda vid 1936 års riksdag och tidigare förekommit giver belägg
för att gällande arrendelagstiftning i åtskilliga hänseenden icke är tillfredsställande.
De förslag angående utredningar, för vilka i det föregående redogjorts,
äro i stort sett av två slag, nämligen dels sådana som avse enbart den
sociala arrendelagstiftningen eller alltså den lagstiftning, som innefattas i
1927 års bestämmelser och den norrländska arrendelagen, dels ock sådana
vilka beröra arrendelagstiftningen i dess helhet. Gemensamt för förslagen
är emellertid, att de taga sikte på önskvärdheten av att förbättra arrendatorernas
ställning. Jag biträder uppfattningen, att en utredning i ämnet bör
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.
komma till stånd. Ehuru en del spörsmål måhända mera än andra tränga
till sin lösning, synes det mig dock mest rationellt, att en dylik utredning icke
begränsas genom att till densamma hänskjutas allenast vissa särskilt angivna
frågor, utan att den får omfatta ämnet i hela dess vidd. Utredningen bör
med hänsyn till de många intressen och synpunkter, som spela in vid en lagstiftning
av förevarande slag, få bedrivas i stort sett förutsättningslöst. Några
allmänna riktlinjer för utredningsarbetet torde emellertid i det följande böra
uppdragas.
Arrendelagstiftningen torde jämväl framdeles, liksom nu är fallet, böra
omfatta dels bestämmelser av mera allmänt gällande art, dels ock av sociala
hänsyn betingade särbestämmelser för vissa slag av jordbruk. Var gränsen
bör gå mellan den allmänna och den sociala arrendelagstiftningens tillämpningsområde
är vanskligt att avgöra. Mot den nuvarande gränsdragningen,
enligt vilken de sociala lagbestämmelserna gälla allenast beträffande viss jord
tillhörig bolag, ekonomiska föreningar eller enskilda så kallade jordspekulanter,
torde anmärkningar med fog kunna riktas. Skäl synas tala för
att även arrendatorer av jord tillhörande andra enskilda personer än de nyssnämnda
beredas det ökade skydd, som den sociala arrendelagstiftningen avser
att skänka. Denna fråga bör alltså bliva föremål för utredningens uppmärksamhet.
Erinras må härvid, att enligt jordsakkunnigas förslag ifrågavarande
lagstiftning i vissa delar skulle omfatta varje torp eller annan till
huvudgård hörande jordbrukslägenhet ävensom hemman, som lode under
huvudgård, samt annan jord, vilken utan andra avbrott än av tillfällig beskaffenhet
varit upplåten på arrende under mer än trettio år i följd närmast
före upplåtelsen. Möjligheterna för en utvidgning av den sociala arrendelagstiftningens
tillämpningsområde enligt dylika linjer synas ånyo böra undersökas.
Men även andra tänkbara utvägar till en lösning av problemet i åsyftad
riktning böra naturligtvis prövas. Vidare synes ett övervägande böra
ske, huruvida ej den undre gränsen för arrenden, å vilka de sociala lagbestämmelserna
skola äga tillämpning, borde sänkas, så att även innehavare
av mindre arrendelägenheter och torp kunna inbegripas under bestämmelserna
i fråga. Jag vill i detta avseende bringa i erinran, att enligt förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss
kronoegendom dessa synpunkter vunnit beaktande beträffande vissa å kronoskogar
belägna jordbruksegendomar, nämligen s. k. skogsjordbruk. Visserligen
torde det kunna bliva nödvändigt, att, därest nu ifrågasatta sänkning
av arealgränsen kommer till stånd, undantagsstadganden i vissa^ hänseenden,
exempelvis beträffande arrendetidens längd, meddelas för sådana av de
minsta arrendena, där arrendatorns ställning till jordägaren nära sammanfaller
med den anställde arbetarens. Detta förhållande synes emellertid icke
utgöra något hinder mot lagändringens genomförande.
Såsom förut antytts, torde vissa frågor påkalla särskild uppmärksamhet.
Av synnerlig betydelse synas mig vara frågorna örn arrendetidens längd, företrädesrätt
för arrendator vid arrendetidens utgång till nytt arrende och vid
arrendegårdens försäljning till inköp av densamma samt jordägarens byggnadsskyldighet.
Spörsmålen örn företrädesrätt till arrende och köp liro icke
berörda i ifrågavarande nu gällande arrendelagstiftning. Deras lösning torde
vara förenad med vissa svårigheter. Frågorna äro emellertid av sådan
betydelse för arrendatorerna, att denna omständighet icke bör avhålla från
att en ingående utredning i ämnet verkställes, i syfte att ett förslag till lagstiftning
därutinnan må kunna framkomma.
Av stor vikt men samtidigt av svårlöst natur är jämväl frågan örn förändring
av arrendebelopp under löpande arrendeperiod. Dylik förändring kan
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.
enligt gällande lagstiftning ske, om missväxt inträffar. Emellertid skulle en
reglering av arrendebeloppet vara av synnerligt värde även vid starkt växlande
konjunkturer. Möjligheterna härför synas mig därför böra övervägas.
Att samma rätt i så fall linge tillerkännas både jordägare och arrendator
torde knappast vara tillräcklig anledning att icke söka genomföra en lagstiftning
av angiven innebörd.
De sociala arrendelagsbestämmelserna synas i princip böra vara av tvingande
natur, ehuru möjlighet till undantag i särskilda fall bör stå öppen.
Frågan i vilken utsträckning så bör vara fallet, bör givetvis uppmärksammas
av utredningen. Även den allmänna arrendelagens bestämmelser torde i detta
hänseende böra göras till föremål för översyn. Riksdagen har i sin förenämnda
skrivelse nr 180 angivit vissa särskilda områden, vilka en utredning härutinnan
borde omfatta. I anslutning till min allmänna inställning till utredningsspörsmålet
tillstyrker jag emellertid, att utredningen icke på detta sätt
begränsas utan att frågan angående den omfattning i vilken bestämmelserna
böra göras tvingande upptages till allsidig och förutsättningslös prövning. Jag
förbiser här givetvis dock icke, att, i den mån en utvidgning sker av de sociala
arrendebestämmelsernas tillämpningsområde i förut angiven riktning,
behovet av ovillkorliga föreskrifter i den allmänna arrendelagen kan komma
att minska.
Det är enligt mitt förmenande vidare av synnerlig vikt, att arrendelagstiftningens
tvingande bestämmelser även efterlevas i det praktiska livet. Erfarenheten
synes giva vid handen, att i många fall jordägare med stöd av sitt ekonomiska
övertag framtvingat iakttagande av avtalsbestämmelser, som äro
stridande mot lagen och till arrendatorns skada. Utredningen bör därför
även omfatta spörsmålet om nödig kontroll från samhällets sida över lagstiftningens
efterlevnad. En tanke, som i detta sammanhang synes kunna
övervägas, är att i nu förevarande syfte införa skyldighet för jordägare att
vid vederbörlig domstol anmäla ingångna arrendeavtal för granskning och
inregistrering.
Lagstiftningen bör, samtidigt som arrendatorernas skäliga anspråk på
gynnsammare arrendeförhållanden tillgodoses, givetvis — på sätt redan i visst
sammanhang antytts — utformas under vederbörligt hänsynstagande även
till jordägarnas berättigade intressen. Vid utredningen bör beaktas och i den
man sa lämpligen kan ske tillgodogöras det material, vilket förebragts vid
tidigare utredningar i ämnet, samt de förslag och det resultat i övrigt, som
därvid framkommit.
I utredningsuppdraget bör naturligtvis ingå att överväga och avgiva förslag
till ändringar, som av utredningen må finnas påkallade, jämväl i andra
författningar än nyttjanderättslagen och den norrländska arrendelagen, i den
män de äga samband med eller eljest anknyta till förevarande lagstiftning,
såsom 1927 års lag om uppsikt å vissa jordbruk och förut omförmälda förordning
angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom. Vad förstnämnda
båda lagar beträffar torde böra tagas under övervägande en sammanslagning
av de sociala arrendelagsbestämmelserna till en gemensam social
arrendelag för hela riket. Huruvida en dylik lagstiftning bör inrymmas såsom
en avdelning i den allmänna arrendelagen eller utformas såsom en fristående
lag vid sidan av denna torde jämväl böra övervägas.
Slutligen torde utredningen böra omfatta den i riksdagsskrivelsen nr 180
berörda frågan örn utvidgning av den kostnadsfria arrenderådgivningen till
att avse även andra än i kungörelsen i ämnet den 18 maj 1934 angivna jordägare.
Resultatet av utredningen i denna del synes lämpligen kunna framläggas
särskilt, utan hinder därav att utredningsarbetet i övrigt ännu ej avslutats.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24. •
Efter förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 46) har därefter riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit den 23 maj 1936, nr 259, anhållit, att Kungl.
Maj :t ville låta verkställa utredning, huruvida och på vad sätt det är lämpligt
att ändra bestämmelserna i de sociala arrendelagarna om minimiarealen för
de jordbruk, som falla under lagarna, i syfte att åstadkomma sådana arealbestämmelser,
att lagarna bliva tillämpliga å fastigheter, vid vilka arrendatorn
av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning, oavsett beskaffenheten
av de ägoslag, som ingå i jordbruksenheten, samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kan giva anledning.
Genom beslut den 8 juli 1936 har Kungl. Majit uppdragit åt 1936 års arrendeutredning
att i samband med den utredning, som anförtrotts densamma,
upptaga de i skrivelsen nr 259 omförmälda spörsmålen till behandling.
Utskottet ville vidare erinra, att ett av sociala jordutredningen den 12 juni
1936 avgivet betänkande angående vissa åtgärder, som kunna anses ägnade
att ekonomiskt underlätta frilösning av mindre arrendejordbruk, den 26 i
nämnda månad överlämnats till 1936 års arrendeutredning för att tagas i
övervägande vid uppdragets fullgörande.
I förevarande motion har nu hemställts, att riksdagen ville hos Kungl.
Maj :t begära skyndsamma förslag till den stora arrendatorsklassens tryggande
och frigörelse.
Såsom framgår av utskottets redogörelse ovan har åt särskilda sakkunniga
— 1936 års arrendeutredning — uppdraga att verkställa utredning och
avgiva förslag rörande arrendelagstiftningen. Enligt direktiven för de sakkunnigas
arbete skall utredningen omfatta ämnet i hela dess vidd och bedrivas
i stort sett förutsättningslöst. Med hänsyn till den sålunda pågående
utredningen har utskottet icke funnit skäl föreligga för riksdagen att
i anledning av ifrågavarande motion göra någon framställning till Kungl.
Maj:t rörande arrendelagstiftningen.
B. Frågan om komplettering av ofullständiga jordbruk.
Frågan örn förbättring av ofullständiga jordbruk har tidigare vid många
tillfällen varit föremål för utredning av sakkunniga samt prövning av riksdagen.
En utförlig historik har lämnats i sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 vid 1930 års riksdag samt i andra lagutskottets
utlåtanden nr 40 vid 1934 års riksdag och nr 30 vid 1936 års riksdag,
till vilka tre utlåtanden utskottet tillåter sig hänvisa.
Såsom framgår av sistnämnda utlåtande kunna lån och bidrag av allmänna
medel i avsevärd utsträckning erhållas till förbättring och ändamålsenlig
utveckling av ofullständiga jordbruk.
Utfatt*.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.
Frågan på vad sätt staten kan genom ytterligare ingripanden medverka för
anskaffning av jord är för närvarande föremål för utredning. Sedan 1935
års riksdag i skrivelse nr 166 hemställt, bland annat, att Kungl. Maj:t måtte
föranstalta om utredning angående vissa åtgärder till främjande av egnahemsverksamheten,
har chefen för jordbruksdepartementet med stöd av
Kungl. Maj:ts den 30 december 1935 lämnade bemyndigande tillkallat sju
sakkunniga för att verkställa utredning rörande egnahemsverksamheten och
andra med statens verksamhet pa det sociala jordområdet sammanhängande
frågor.
De sakkunniga äro generaldirektören O. H. Malmberg (ordförande), ledamoten
av riksdagens andra kammare, småbrukaren J. A. Andersson i Tungelsta,
verkställande tjänstemannen i statens jordnämnd, direktören N.
Collin, ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren N. G. Gabrielsson
i Teg, lantbrukaren A. Mårtensson i Rynge, jordbrukskonsulenten
B. A. Nilsson i Borås samt agronomen W. Svensson i Ljungskile. Utredningsmännen
hava antagit benämningen 1936 års egnahemsutredning.
I direktiven för de sakkunnigas verksamhet lämnade chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Sköld, till en början en redogörelse för de anstalter
i olika former, som statsmakterna träffat i avsikt att för mindre bemedlade
och obemedlade skapa möjligheter att erhålla egna jordbruk. Vidare
omnämndes, att fran åtskilliga håll framställningar gjorts örn ändringar
i nuvarande regler för statens verksamhet på förevarande område. Därefter
anförde chefen för jordbruksdepartementet, bland annat:
På sätt framgår av det anförda, hava statsmakterna i sina strävanden att
underlätta ekonomiskt mindre lyckligt lottade personers förvärv av egna jordbrukslägenheter
gått fram på i huvudsak tre vägar. Syftet med arrendeégnahemsverksamheten
är att skapa jordbruk av sådan storlek, att brukaren därå
kan erhålla full försörjning. Arbetarsmåbruken åter avse att bereda innehavaren
utkomst genom jordbruk drivet vid sidan av annat arbete. Vad den
egentliga egnahemsverksamheten beträffar, har utvecklingen gått i den riktnmgen,
att någon ovillkorlig fordran på jordbrukens beskaffenhet ej upprätthållits
i vare sig det ena eller det andra av angivna hänseenden. Angelägenheten
av att för de fall, då möjligheter till extraförtjänster saknas, areal och
ägoslag äro så avpassade, att utsikter finnas till bärgning och sysselsättning
i jordbruket för brukaren och hans familj, ligger emellertid i öppen dag. Frågan
örn komplettering av s. k. ofullständiga jordbruk är därför också sedan
gammalt föremål för intresse. Särskilt är spörsmålet aktuellt under förhållanden
sådana som de nu rådande, då genom stegrade priser å fodermedel
försörjningsmöjligheterna för en del småbrukare, vilkas jordinnehav ej medgiver
dem att själva producera sitt foder, försämrats. Det är en social angelägenhet,
att dylika småbruk utvecklas antingen genom tillägg av jord från
angränsande större fastighet eller genom sammanläggning med annat mindre
jordbruk. De problem, som härvid yppa sig, äro många och svårlösta.
Vid den genomgång av gällande bestämmelser rörande ifrågavarande olika
former av statens sociala jordverksamhet, som sålunda torde äga rum, bör
vad förut sagts angående vikten av att ofullständiga jordbruk må kunna utökas
till full bärighet särskilt beaktas ej blott ur de tidigare berörda synpunkterna
om jordanskaffning och jordförmedling utan även med hänsyn till angelägenheten
av att vederbörande jordbrukare må kunna erhålla den ekono
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.
9
miska hjälp, som för ändamålet kan vara behövlig. Möjlighet föreligger för
närvarande att erhålla egnahemslån för inköp av tilläggsjord. Vid utredningen
bör tagas under övervägande, huruvida vad härutinnan gäller är till fyllest
för ifrågavarande syfte eller om ändringar i eller tillägg till nuvarande
bestämmelser på området kunna vara erforderliga. Den av riksförbundet
landsbygdens folk berörda frågan örn jordanskaffning i syfte att komplettera
ofullständiga jordbruk i de gamla bruksbygderna bör härvid bland annat
uppmärksammas. Tillika bör övervägas, om icke det allmänna å detta liksom
övriga områden för statens understödjande verksamhet för jordanskaffning
med socialt syfte behöver hava till sitt förfogande en rätt till expropriation
av erforderlig mark. Visserligen torde i allmänhet jord kunna erhållas
genom frivilliga avtal. Men erfarenheten torde visa, att understundom ett
önskvärt resultat icke står att vinna utan stöd av expropriationslag. En dylik
lagstiftning bör helt naturligt utformas under hänsynstagande även till
jordägarens berättigade intressen.
Vid 1936 års riksdag hemställde herr Lindhagen i sin förut omnämnda
motion, I: 8, att riksdagen ville hos Kungl. Majit kräva, att för riksdagen måtte
framläggas förslag till lag om, bland annat, komplettering av ofullständiga
jordbruk.
I motion II: 13 av herr Herou m. fl. vid samma riksdag föreslogs, att riksdagen
måtte besluta hos regeringen begära förslag till expropriationslagstiftning,
som medförde att storgodsens och bolagens jordbruksfastigheter kunde
överlåtas för en jordreglering, för underlättande av jord- och skogstilldelning
åt sådana jordbruk, som behövde kompletteringsareal för att deras ägare
och brukare skulle blivit besuttna, och för större möjligheter till jordbruksnybildning
och upplåtelse av jordbruk åt obemedlade eller mindre bemedlade
jordsökande, företrädesvis lant- och skogsarbetare.
Jämväl i annan motion vid 1936 års riksdag, II: 362 av herr Elmroth, ifrågasattes
införande av lag örn en moderniserad expropriationslagstiftning för
vissa jordbruksändamål.
Andra lagutskottet, som behandlade dessa tre motioner, yttrade i sitt förut
omförmälda utlåtande nr 30, bland annat:
Såsom framgår av den i utskottets utlåtande lämnade redogörelsen kommer
frågan om att anskaffa jord till nya jordbruk och till komplettering av
ofullständiga jordbruk att upptagas till övervägande av nyligen tillsatta sakkunniga
— 1936 års egnahemsutredning. I de sakkunnigas uppdrag ingår
jämväl att överväga, om icke på olika områden för statens understödjande
verksamhet för jordanskaffning med socialt syfte det allmänna behöver hava
till sitt förfogande en rätt till expropriation av erforderlig mark.
Enär utredning angående de i motionerna berörda spörsmålen blivit igångsatt,
finner utskottet, i avvaktan på resultatet av densamma, skäl icke föreligga
för riksdagen att i anledning av motionerna göra framställning till
Kungl. Majit.
Utskottet hemställde, att de ovan återgivna framställningarna i motionerna
1:8, II: 13 och 11:362 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Reservation anmäldes av herr Lindhagen. Riksdagen biföll utskottets hemställan.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.
I förevarande motion beröres frågan om jordanskaffningsverksamhet i
övre Norrland. Utskottet får i anledning därav erinra, att Kungl. Majit vid
1936 års riksdag i proposition nr 46 föreslog riksdagen att till jordanskaffningsverksamhet
inom Västerbottens och Norrbottens län för budgetåret
1936/1937 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 800,000
kronor.
I anledning av propositionen väcktes en motion, 1:303, vari herr Lindhagen
hemställde, bland annat, att riksdagen ville möjliggöra propositionens
avsikter att skapa en effektiv jordanskaffning genom att för Västerbottens
och Norrbottens län antaga en provisorisk expropriationslag av i motionen
angiven lydelse.
Propositionen nr 46 och motionen 1: 303 behandlades av sammansatt andra
lag- och jordbruksutskott, som i utlåtande nr 1 hemställde, att det begärda
anslaget måtte beviljas av riksdagen. I fråga örn motionen erinrade utskottet,
att i 1936 års egnahemsutrednings uppdrag inginge att överväga, om icke
på olika områden för statens understödjande verksamhet för jordanskaffning
med socialt syfte det allmänna behövde ha till sitt förfogande en rätt
till expropriation av erforderlig mark. Utskottet avstyrkte motionens ovan
återgivna yrkande, då spörsmålet om lagstiftning i dylikt syfte vore föremål
för utredning i ett större sammanhang samt i motionen ej visats, att ett särskilt
behov av expropriationslagstiftning för Västerbottens och Norrbottens
län skulle föreligga. Herr Lindhagen anmälde reservation.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande.
I detta sammanhang må erinras, att innevarande riksdag på förslag av
jordbruksutskottet (utlåtande nr 1, punkterna 129 och 135) dels anvisat ett
reservationsanslag av 800,000 kronor för budgetåret 1937/1938 till jordanskaffningsverksamhet
inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län, dels ock medgivit, att Kungl. Maj :t finge under 1938 bevilja
statsanslag intill 1,950,000 kronor för utlämnande av statsbidrag till nyodling,
betesförbättring, stenröjning och jordkörning å ofullständiga jordbruk.
Slutligen bör framhållas, att statens jordbruksnämnd den 10 februari 1937
till Kungl. Majit avlämnat en av nämnden verkställd utredning rörande jordbrukets
läge i Norrland med vissa förslag till åtgärder till förbättrande av
den norrländska jordbrukarbefolkningens ekonomiska ställning (stat. off.
utr. 1937: 9). I en avdelning örn »främjande av nyodling samt underlättande
av jordanskaffning» (sid. 84—88) har nämnden uttalat, att med hänsyn
till att frågan om ytterligare åtgärder från statens sida för komplettering
av ofullständiga jordbruk vore under övervägande av 1936 års egnahemsutredning
syntes det icke ankomma på nämnden att härom framlägga något förslag.
I förevarande motion hemställes, att riksdagen ville hos Kungl. Majit begära
skyndsamma förslag till de talrika ofullständiga jordbrukens komplettering
med tilläggsjord genom lag.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.
11
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen hade utskottet vid föregående
års riksdag att taga ställning till motionsvis framförda yrkanden
om, bland annat, komplettering av ofullständiga jordbruk. Utskottet erinrade
då i sitt utlåtande, nr 30, att frågan om att anskaffa jord för sådant ändamål
komme att upptagas till övervägande av 1936 års egnahemsutredning.
Utskottet framhöll, att i de sakkunnigas uppdrag inginge jämväl att överväga,
om icke på olika områden för statens understödjande verksamhet för
jordanskaffning med socialt syfte det allmänna behövde ha till sitt förfogande
en rätt till expropriation av erforderlig mark. Enär sålunda utredning
angående det motionsvis berörda spörsmålet blivit igångsatt, fann utskottet,
i avvaktan på resultatet av densamma, skäl icke föreligga för riksdagen
att göra någon framställning till Kungl. Majit. Riksdagen anslöt sig
till denna utskottets uppfattning.
Enär den i nu förevarande motion behandlade frågan örn komplettering
av ofullständiga jordbruk fortfarande är under övervägande av 1936 års egnahemsutredning,
saknas enligt utskottets mening alltjämt skäl för riksdagen
att hos Kungl. Majit hemställa om någon åtgärd i ämnet.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad utskottet ovan (sid. 7 och 11) anfört får utskottet
hemställa:
A. Beträffande frågor rörande arrendelagstiftningen:
att motionen i förevarande del icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd;
B. Beträffande frågan om komplettering av ofullständiga jordbruk:
att motionen i förevarande del icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 12 mars 1937.
På andra lagutskottets vägnar:
SIGFRID HANSSON.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder*, P. Sandström, Lindhagen,
Knut Petersson, Sten, Ekströmer* och Holstenson;
från andra kammaren: herrar Hage, Skoglund*, Pettersson i Hällbacken* och Sandström
i Sollefteå*, fru Nordgren samt herrar Hermansson*, Gardell* och Barnekow.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Utskottet.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
Särskilt yttrande
av herr Lindhagen, som anfört:
Det förhåller sig knappast så, som utskottet förmenar, att motionens livsfrågor
för två försummade jordbrukareklasser nu ligga under någon målmedveten
»utredning». De ha enligt regeringsuppdrag däremot under tiden
från den 1 juni 1901 till den 24 november 1922 varit föremål för tre lagberedningar
med stöd av klara instruktioner att söka komma, så vitt möjligt,
till effektiva resultat.
Norrlandskommittén och jordundersökningen — den senares utredningar
stannade vid Värmland — förbehöllos fria händer att komma till sådana
resultat. Och en liberal regerings justitieminister Löfgren inskrev i sin instruktion
för jordkommissionen 29 november 1918, att den skulle bland
annat verkställa utredning »huruvida och i vad mån tvångsavlösning av jord
för tillgodoseende av jordbruksändamål, utöver vad för närvarande är stadgat,
bör på lagstiftningens väg genomföras». I sin motivering erinrade Löfgren
örn Norrlandskommitténs, Värmlandsundersökningens och åtskilliga
enskilda motionärers i riksdagen positiva inställning till denna fråga. »Uppenbarligen»,
skrev ministern, »stå dessa frågor i mycket nära samband
med de av mig förut omnämnda spörsmål angående den s. k. Norrlandslagstiftningen
och dess utsträckning.» Samtidigt hänvisade han till de allmänna
förutsättningarna för tvångsavlösningar, som av Norrlandskommittén
uppställts, nämligen att sådana böra förekomma endast när en för långt driven
monopolisering av jorden skett eller eljest starka samhälleliga skäl tala
för ett dylikt ingripande i den bestående jordfördelningen. Det var ett manligt
och på samma gång hovsamt språk. (Se kommittén, band I sid. 207—
208.)
Den på förenämnda tre instruktioner stödda lagbehandlingen av den sociala
jordfrågan kostade statsverket avsevärda penningar och dess förtroendemän
betydande möda. Uppnådda resultat under förenämnda tidsperiod ha
dock från och med den 24 november 1922, kommissionen ohörd, lagts på hyllan
utan prövning med förspillan av utgifter och bemödanden. Det tillkännagavs,
att ett fortgående på de av en konservativ och två liberala regeringar
medgivna vägarna återkallades. Anledningen till denna omkastning
i styrelsesättet låg i partipolitiska synpunkter, ett socialdemokratiskt regeringsbildandes
förmenta svårigheter, men först och sist det ånyo över landet
inbrytande industriella, mången gång även deklarerade, främlingskapet för
den sociala jordfrågan och enkallerligen dess jordbruksfråga. Det blev här
och var till och med tidsenligt att deklarera sin anslutning till Ludvig Nordströms
storindustriella åskådningssätt i hans bok om Stornorrland.
De utredningar, utskottet nu åberopar, äro åter barn för att icke säga barnbarn
och barnbarnsbarn av den medgång i styrelsesättet, som inaugurerades
den 24 november 1922.
13
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
Från landskapslagarna ha vi övertagit vägledningen, att »land skall med
lag byggas». Därmed erinrades för alla tider, att medborgarna och hemmen
ha rätt att slå rot och värnas i den svenska jorden. Det är ett livsvillkor.
Därav beror uppehället, laglydnaden, karaktärsdaningen, fosterlandskärleken,
mänsklighetsförståelsen eller med ett ord friheten. Att vårdslösa livets rötter
och ändå ordna dess grenar är som bekant omöjligt.
Inre tvedräkt och mellanfolkliga krig ha sin upprinnelse i försummelsen
av denna jordens grundlag. Enskildas jordmonopol, även kallade »latifundier»,
och staters annexioner av främmande nationaliteter äro hyenden till
ofreden, kulturskymningar och undergång i världen.
*
Diktaturerna Gustav Vasa och Karl XI ingrepo därför och reducerade till
kronan prästerskapets och adelns jordmonopol, uppkomna genom tidigare
styrelsers förläningar av statens jordegendomar. I den politiskt konservative
professor Odhners lärobok för skolorna yttras om dessa tilldragelser: »Därigenom
blev egendomen jämnare fördelad, slut gjordes på stormansväldet
och allmogen återvann sin forna självständighet.» Det bor oväld uppå
framtids tunga.
Med de tekniska upptäckterna reste sig det skogsindustriella, d. v. s. plutokratiens
jordmonopol, hotande till en början bondeklassen i Norrland och
delar av Svealand. I det övriga riket förelåg de större godsens, d. v. s. feodalismens
jordmonopol med rötter i gamla tider och förkovran under det
oavsedda hägnet av franska revolutionens näringsfrihet.
Det stod alltmer klart, att även här något ingripande måste äga rum. Det
kunde i vår komplicerade tid svårligen ske annat än genom evolution med
allvar dock uti dess slingrande framfärd. Verket var således hänvisat till
demokratien, evolutionens statskonst, och dess speciella parlamentarism, byggd
på partiväsende.
*
Det gäller nu ett kapitel ur den sociala jordfrågan eller allas rätt till sin
behöriga andel i besittning av jorden. Lidandets väg således. Den beträddes
i medvind, då den allmänna rösträtten blott stod för dörren. Efter
dess tillkomst gick färden alltmer mot strömmen. Det var en förvånande
upptäckt.
Detta händelseförlopp har skildrats senast i utskottets utlåtande nr 30 år
1936 sidan 69—88 o. f. Kapitlen voro: lagvägarna i den sociala jordfrågan,
norrlandskommittén, jordundersökningen, jordkommissionen, jordsakkunniga
och kolonisationssakkunniga, sociala jordutredningen, 1936 års egnahemsutredning,
lagvägarnas fortsatta misär, de svenska jordmonopolens
äganderättsfråga, partierna, yrkanden. Till denna skildring hänvisas.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
Den nu levande generationen äger föga kännedom i den sociala jordfrågans
rättshistoria inom rikets nordligare skogsbygder intill dess vid sekelskiftet
egnahemsrörelsen blomstrade upp med krav på lagar och understöd.
Det var en fråga för hela landet. Men i nämnda bygder var nöden och äventyren
överhängande. Där måste det först tagas fast. Sedan gick fortsättningen
till det övriga landet lättare.
Problemställningen föreligger så fortfarande. Den tillhör icke något dött
förflutet. Även andra riksdagsfrågor för i år måste gå tillbaka till densamma.
Den återfinnes i 1901 års Norrlandsmotion. Till allmän upplysning
i ämnet återgives därför Norrlandsmotionärernas av 1901 berättelse såsom
bilaga till denna ensamma reservation. Den slog igenom just genom
sina avslöjanden.
*
Vid senaste sekelskiftet uppblomstrade egnahemsfrågan. Den gick fram
två vågar, en administrativ, kallad statens egnahemslånerörelse, och en lagväg.
Den senare hade gammalt fotfäste i skiftesväsendet med växlande
anslutning än till fri jorddelning och än till besuttenheten såsom förutsättning
för ett självförsörjande jordbruk.
Såsom i Norrlandsmotionen skildrats gav skogsindustriens hotande jordmonopol
i skogsbygderna upphov till 1896 års lagstiftning örn fri jorddelning.
Då detta misstag upptäcktes, inaugurerades lagvägen vid sidan av
tånevägen.
Denna samhörighet fick uttryck i jordkommissionens, av jordbruksminister
Linders särskilt efterfrågade betänkande nr IV den 11 november 1922
om bildandet av nya jordbruk med tillhörande vidlyftiga enquéter. I denna
del redogjordes koncentrerat (sid. 162—186) för uppslag i och organisation
under tidernas lopp av den sociala jordfrågan och de förenämnda båda
linjernas samverkan med varandra.
Inom kommissionen utarbetades även en lagstiftning örn en statsorganisation
för sociala jordfrågor, en motsvarighet till lagstiftningen för skogsvården
i riket. Högsta ledningen skulle utövas av en centralstyrelse för sociala
jordfrågor. I varje län inrättades en jordkommission och inom varje kommun
borde i mån av behov finnas en jordkommitté. Detta försök till en
sammanhållning genom lag av organisationens problem har icke undergått
någon annan prövning än förbiseendets.
Vidare förordades inom kommittén lagstiftning örn en allmän nybyggesverksamhet
i riket. Enligt det omfattande lagförslaget ägde varje svensk
medborgare, som önskade statens bistånd för bildande av nytt jordbruk, rätt
att under vissa förutsättningar kunna påräkna mark och ekonomiskt understöd.
Lagen omfattade i ett sammanhang både självförsörjande jordbruk
och mindre jordbruk (arbetarejordbruk). Lagbestämmelserna särskildes under
följande kapitelrubriker: om begreppet jordbruk, om behörighet att erhålla
tillstånd, om mark som bör utläggas till nybygge, om nybygges utbrvtning,
örn skyldighet att avsta enskild mark, om jordlösen vid tvångsavlös
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
15
ning, om förfarandet vid tvångsavlösning, om ekonomiskt understöd, om nybygges
överlåtelse, särskilda bestämmelser, provisoriska stadganden.
Detta av socialdemokraterna framlagda lagförslag jämte ett liberal! förslag
i enahanda syfte med upptagande jämväl av tvångsavlösningens princip
har ej heller förunnats någon prövning.
Nybildning av mindre jordbruk under titeln arbetar jordbruk har vunnit
stark framgång även utan expropriationslagstiftning. Det har skett genom
frikostiga statsmedel. Denna uppmuntran liksom själva saken har stimulerat
även skogsindustriens varma intresse för saken. Områdena kräva ej
mycken mark, och ingen skogstilldelning ifrågakommer. Industrien får, stödd
av statens penninganslag, en fast arbetarstam i trevna hem och bunden dessutom
vid torvan.
Sakens skuggsida är, att bosättningen bygges på tillfällen till arbetsförtjänst.
Konjunkturernas hotelser sväva över hemmet. Kolonistens egen självbevarelse
och myndigheters större eller mindre förutseende utgöra en viss garanti.
Men en starkare makt äro den industriella konkurrensen, rationaliseringar
i mån av nya maskinella uppfinningar med mera dylikt.
En rimlig egnahemsbildning måste dock få överskugga denna ödets oberäknelighet.
Mot missräkningar få nya räddningsåtgärder uppfinnas. Men
knappast kunna arbetarjordbruken i regel planläggas med möjligheter till
utvidgning som självförsörjande. Något av de gamla backstugusittarnas
öden svävar kanske över denna förbättrade typ av arbetarjordbruk.
Det klagas ibland även här över de dyra jordprisen och andra förhinder.
Även här skulle således jordkommissionens plan med expropriationsrätt jämväl
för arbetarjordbruk ha varit ett plus i organisationen och möjliggöra rätt
åt alla.
*
Inför denna parallell reser sig behovet av en ännu större utveckling av de
självförsörjande jordbruken. Här håller sig statsmakten borta från de gamla
lagkommissionernas nitälskan, som var främst inriktad på denna angelägenhet.
Endast med den skapas någorlunda ryggrad i kolonisationen, utsikter
till stadigt uppehälle, en jordbruksbildning, som kan överleva konjunkturväxlingar
och andra hemsökelser.
Det är nu fara värt, att i tysthet mångenstädes de gamla stamjordbruken
utbrytas till arbetarjordbruk såsom de tre så kallade bolagsreservanterna i
norrlandskommittén ville hava det. Den konservativa och liberala åttamannamajoriteten
önskade åter förvandla dessa forna stamgårdar vare sig de
voro utarrenderade eller ofullständigt avstyckade till självförsörjande jordbruk
genom tilläggsmark från det angränsande bolagsförvärvet.
Statsmakten inskränker sig nu till kolonisation på de mest i avlägsna ödemarker
liggande kronoparkerna. Därutöver anlitas ingen annan utväg än att
stycka till arrendegårdar stora statsjordbruk eller en och annan här och där
slumpvis inköpt större privat egendom. Särskilt för rikets norra skogsbygder,
där stora jordbruksegendomar saknas, är det av vikt, att de talrika ofull
-
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
ständiga jordbruk, som tillkommit med stöd av 1896 års ägostyckningslag,
eller i stor utsträckning fortgående utstyckningar av ofullständiga jordbruk
fullkomnas med tilläggsjord. Men här tryta initiativ så gott som fullständigt.
En samvetsförebråelse kommer dock till synes genom de i statsbudgeten
årligen växande anslagen till penningunderstöd för varjehanda förbättringar
i den otillräckliga jord, som är det karakteristiska kännemärket för ofullständigt
jordbruk.
*
Icke heller bör förbises tyngden av de skulder, som genom statens ensidiga
egnahemslånerörelse lägges på svaga axlar. Just under nedskrivandet av
denna reservation mottog jag en skrivelse från en norrländsk småbrukare.
Lån det kan vi nu alltid få, säger han, men förräntningen och betalningen
äro olidliga bördor. Den rätta hjälpen dröjer, det ville han ha framfört i
riksdagen, när frågan om jordbrukshjälpen kommer före.
Inblicken i de nordligaste skogsbygdernas historia får ej undgå att resa
spörsmålet huruvida ej en social agrarreform hos oss bör där räkna rättvisligen
med ett gratis återbördande till jordbruket av de genom avvittringarna
åt detta skänkta kronoskogarna med odlingsmark och skogstillgångar. I
främmande länder gå i vår tid agrarreformerna mer eller mindre hänsynslöst
fram på konfiskationsvägen, liksom hos oss även sker genom att på beskattningsvägen
konfiskera löst kapital och inkomst för hjälp mot arbetslösheten.
Inom jordkommissionen ifrågasattes åtminstone en rabatt på 25 °/o
i den beräknade löseskillingen. De vinster, skogsindustrien förlänats genom
statens oförsiktighet i avvittringarnas verkställanden, äro så enorma, att en
avskrivning av löseskillingama för tilläggsjord är blott en fattig småsmula av
vad kronan i fåvitsko låtit komma industrien till del, i stället för att, såsom
avsikten varit, låta det stanna hos jordbruket helst till stor del i form av
stats- och kommunalallmänningar i orten. Ett till norrlandskommittén insänt
exempel från ett hemman Grubban inom Jämtland bör verka övertygande
på den allmänhet, som står främmande för dessa angelägenheter. Uppgiftslämnaren
upplyser, att det insända stickprovet är blott ett bland tusenden.
Den, som sysslat med dessa saker, vet ock, att stickprovet är uttryck för
en regel och icke ett undantag. Därtill bör läggas alla de rikedomar, skogsindustrien
gratis eller så gott som gratis bekommit direkt av staten i rekognitionsskogar,
bergsskogar, stockfångstprivilegier m. m. dylikt. Inför så våldsamma
donationer från statens sida är det väl ej för mycket begärt, att staten
sättes i tillfälle att till en fattig jordbruksbefolkning gratis återbörda åtskilligt
av de små smulor, om vilka ovan sägs. Det ovannämnda stickprovet
lyder som följer:
Hemmanet Grubban nr 1 om 2 öresland i Ytter Hogdals socken i Jämtlands
län såldes 16 december 1781 av Olof Jonsson till sonen Jon Olsson
för 66 R:dr 32 sk. banko, 22 december 1811 av Jon Osson till sonen Per Jonsson
för 400 r. g. a. och 29 maj 1840 av Per Jonsson till sonen Jon Persson
för 1,100 r. g. d.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
17
Under 1840- och 1850-talen ägde avvittringen rum i socknen. Grubban
nr 1 fick därvid en ökeskatt av 3 öresland med därå belöpande skog. Men då
intill hemmanet gränsade en skogstrakt örn 2,500 tunnland, som ej lämpade
sig till nybygge, övertalade avvittringsstyresmannen (då särskilt tillförordnade
kaptenen Sven Petter Bergman) ägaren av hemmanet att emot en ökeskatt
av 3 öresland låta även denna trakt skrivas på hemmanet. Detta blev
härigenom inalles 8 öresland med en skogsareal av 5,500 tunnland.
Den 10 februari 1864 lyckades det en för förfalskningsbrott straffad person
och två andra personer att köpa hemmanet av Jon Persson för 40,000
kronor. Två år därefter sålde dessa hemmanet för 70,000 kronor till A.
Forssell i Sundsvall. Den 25 april 1872 sålde denne hemmanet för 105,000
kronor till C. P. Sundvallsson i Ljusdal, vilken samma år överlät det till
Woxna-Ljusne bolag för 300,000 kronor.
År 1874 blevo alla träd å Grubban, som voro 11 tum i genomskärning 21
fot från marken, uppräknade av en Woxna skogsförvaltare v. Greyertz, vilken
först fick antalet till 377,394, men då bolagets styresman ej trodde detta, verkställdes
omräkning med det resultat, att det fanns 407,954 sådana träd. Då
dylika timmerträd betalas med 6 å 8 — ja, å skogsauktioner med ända till
9 kronor — pr träd å rot, så representera ensamt dessa träd ett värde av
minst 2,500,000 kronor.
Meddelaren av dessa uppgifter tillägger, att detta blott är ett exempel
bland tusenden; och detta kan den, som reser omkring i orterna, lätt övertyga
sig om.
*
Läget är sålunda följande.
De tre lagberedningarnas majoriteter ha förordat en rimlig tvångsavlösning
såsom yttersta medel och för övrigt ägnad att befrämja frivilliga uppgörelser.
1 Inom sociala jordutredningen hava tre ledamöter avböjt utom en
gång, då en av dem i annan befattning tillstyrkte en sådan utväg; två ledamöter
ha tillstyrkt. Växlingarna i övrigt inom riksdag och kommittéer är
skildrad i andra lagutskottets betänkande nr 30 år 1936 samt i tidigare motioner
och reservationer.
Efter jordkommissionens upplösning fingo de senare tillsatta kolonisationssakkunniga
principiellt förbud att syssla med expropriation.
År 1933 framlades på justitieministerns föredragning proposition till riksdagen
örn införande i allmänna expropriationslagen av rätt till expropriation
»för att främja bildandet av egna hem» — d. v. s. självförsörjande jordbruk
—< »eller mindre jordbruk eller för förstärkande av ofullständiga jordbruk».
Arrendatorsklassens frigörelse var ej medtagen. Ett annat förbiseende
var att expropriationen ej begränsades till de två jordmonopolen varom
ovan sägs. Propositionen bifölls ej av riksdagens majoritet.
År 1934 sade jordbruksministern (propositionen nr 69), att »starka skäl
alltjämt tala för behovet av rätt till expropriation, men med hänsyn till riksdagens
ståndpunkt förra året synes hemställan därom ej böra göras». I
riksdagen 1935 betonades från regeringen i någon proposition, att »stort
behov» förelåg.
I propositioner år 1936 påkallades av jordbruksministern »effektiv» jofd -
1 Se s. k. norrlandskommittén del I, sid. 420.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 24.
2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
anskaffning inom Västerbottens och Norrbottens län, men expropriationsfrågan,
det enda effektiva, omnämndes ej ens.
Den 31 juli 1936 upphörde den sociala jordutredningen. I stället tillsattes
1936 års egnahemsutredning. Den ägde »verkställa utredning och avgiva förslag
rörande egnahemsverksamheten och andra med statens verksamhet på
det sociala jordområdet sammanhängande frågor». I den ganska långa instruktionen,
som även snuddade något vid arrendeproblemet, yttrade jordbruksministern:
Tillika
bör övervägas, om icke det allmänna å detta liksom övriga områden
för statens understödjande verksamhet för jordanskaffning med socialt syfte
behöver hava till sitt förfogande en rätt till expropriation av erforderlig mark.
Visserligen torde i allmänhet jord kunna erhållas genom frivilliga avtal.
Men erfarenheten torde visa, att understundom ett önskvärt resultat icke står
att vinna utan stöd av expropriationslag. En dylik lagstiftning bör helt naturligt
utformas under hänsynstagande även till jordägarens berättigade intressen.
Nu var således det starka behovet från år 1933—1935 åter tämligen bortkommet.
Det är emellertid icke sant, att jord för skapande av självförsörjande
jordbruk i regeln frivilligt kan anskaffas. Det kan sällan ske.
På initiativ av jordbruksministern tillsattes den 8 maj 1936 »1936 års arrendeutredning».
I instruktionen uppräknades ett flertal av de problem, som
i arrendefrågan framförts, särskilt inom riksdagen.
Någon anspelning på tvångsavlösning förekommer icke i instruktionen.
Således ej något klart handtag åt den i nu förevarande motion sedan gammalt
i riksdagen påkallade möjligheten även av arrendatorsklassens frigörelse. Något
förbud för utredningen att syssla med en expropriationsrätt i olikhet med
vad fallet var med instruktionen för kolonisationssakkunniga, förefinnes icke.
Således ett slags framsteg i alla fall.
Det må antecknas att i anledning av motioner år 1935 i båda kamrarna om
expropriationsrätt, bland annat för de fall, som i förevarande motion ifrågasättas,
avslogs detta i andra kammaren med allenast 71 röster mot 69 och i
första kammaren med 62 mot 40.
På min förfrågan hos arrendeutredningens ordförande, hovrättsrådet Anderberg,
erinrade denne, att utredningens instruktion saknade uttrycklig föreskrift
om expropriationsfrågans upptagande och kunde i övrigt ej uttala sig.
Men då nu lagutskottet — och följaktligen därefter även riksdagen —
håller före att på grund av instruktionens allmännare ordalag man får antaga
att expropriationsproblemet självfallet även ingår i uppdraget, så kanske
detta blir en ytterligare anledning för utredningen att befatta sig med detsamma.
Men visst är det ju icke att så sker.
Generaldirektör Malmbergs egnahemsutredning ligger då närmare att
syssla även med arrendatorernas expropriationsproblem, ehuru det hör helt
samman med arrendeutredningen. I egnahemsutredningens instruktion är
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
19
nämligen expropriationsproblemet i sin helhet om än vagt hänvisat till övervägande.
Och i motiven finnes som sagt åtminstone på ett ställe även arrendefrågan
berörd, ehuru den nu överlämnats till en annan kommitté.
Egnahemsutredningens ordförande har på min förfrågan meddelat, att utredningen
ännu ej kommit in på denna punkt i instruktionen.
I det kaos, vari de i förevarande motion framförda frågorna sålunda alltsedan
1922 befinna sig, kan man ju våga hoppas, att måhända de två ordförandena
och deras utredningar samråda om denna trassliga härva. De tre
äldre lagberedningarna för sin del ansågo det vara både en rätt och en plikt
för dem att inlåta sig på alla konsekvenser, till vilka de åt dem uppdragna
övervägandena kunde enligt sakens natur föranleda.
Det må till sist antecknas, att departementalstadgans fördelning av ärendena
i de senare prövande tiderna i den sociala jordfrågans historia ansetts icke
behöva efterföljas. Nu nyligen under denna reservations författande ha avgivits
två propositioner, som också beröra indirekt den föreliggande frågan.
Även här framträder denna nya praxis. I den ena, avseende ändring i lagen
örn delning av jord på landet, är justitieministern föredragande och i den
andra örn jämkning i lagen om förbud för bolag att besitta fast egendom är
jordbruksministern föredragande, vilket likaledes aldrig tidigare förekommit.
*
Det hemställes, att riksdagen ville
1) hos Kungl. Maj:t anhålla örn klargörande uppdrag åt 1936 års arrendeutredning
att syssla även med den stora arrendatorsklassens frigörelse; samt
2) hos Kungl. Majit anhålla om klargörande instruktion åt 1936 års egnahemsutredning,
att den äger allvarligt även syssla med de talrika ofullständiga
jordbrukens komplettering med tilläggsjord.
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
Bilaga till herr Lindhagens yttrande.
Motioner i Andra kammaren, Nr 142 år 1901.
Nr 142.
Av herr C. A. Lindhagen, angående lagstiftningsåtgärder för vidmakthållande
av jordbruksnäringen inom skogsbygderna
i Norrland och Dalarna.
>Land skall med lag byggas>.
Jordbruksnäringens rättshistoria i Norrland och Dalarna. I en avhandling
från medlet av sjuttonhundratalet om uppodlingsmöjlighet i lappmarkerna
yttras, att »evad okunnighet och villfarelsen må hava att förebära, så måste
jordbruket såväl i lappmarken som annorstädes anses för basis till all hushållning,
som man vill skall äga bestånd och varaktighet». En dylik uppfattning
har även i fråga om det nordliga Sveriges kolonisation varit oavvisligt
vägledande för de svenska styrelserna, så långt historiska urkunder gå
tillbaka eller från början av 1300-talet. I medlet på 1800-talet började emellertid
den enskilda företagsamheten på sidan om lagarna undergräva den
gamla odalbyggnaden till förmån för trävarunäringen. Detta arbete har sedan
bedrivits med mycken kraft och synnerlig framgång. Och genom 1896
års ägostyckningslags tillämpning även på de norra skogsbygderna kom det
slutligen därhän, att jämväl statsmakterna, visserligen utan att i själva verket
vilja det, men ändock överlagt, både godkände och uppmuntrade den nya
utvecklingen.
För att kunna bedöma betydelsen av denna plötsliga omvälvning och finna
botemedlen mot dess olyckor, är det av största betydelse att erinra sig huvuddragen
av den sålunda hotade jordbruksnäringens rättshistoria.
Man anser, helt visst med rätta, att de första odlingarna i de norra delarna
av riket skedde under »nävrättens tid, då var och en tog för sig efter förmågan».
Obygderna där uppe ansågos såsom ingens eller allas tillhörighet. Men
i den mån dessa trakter genom odlingens framsteg började komma inom
det övriga rikets intresseområde, företogo sig regenterna att i kronans namn
förfoga över dem för att befrämja landets bebyggande. Redan från början
av 1300-talet finnas urkunder, som ådagalägga detta. Mest avgörande framträdde
detta kronans anspråk i Gustav I:s bekanta brev till norrlänningarna
av den 20 april 1542, däri förklaras, att »alla sådana ägor, som obyggda ligga,
höra Gud, Konungen och Sveriges krona till och ingen annan». Socknar,
bygdelag, ensliga gårdar och annan bygd, som förmenade sig vara ägande uti
skogarna, förbjödos därför av konungen att hindra andra bygga å dessa, där
det ej skedde på de förras egna bostäder, ängar och fäbete.
Sålunda utbildade sig det s. k. skogsregalet eller kronans äganderätt till
skogarna i rikets norra delar. Under återstoden av 1500-talet samt de båda
följande århundradena gjorde regeringsmakten genom talrika förordnanden
gällande kronans rätt i detta avseende. Oftast skedde detta i odlingens intresse.
Man tillhöll därför bönderna att ej lägga under sig skogarna samt
sökte i stället på olika sätt uppmuntra andra att där bygga och göra sig hemman.
Under 1600-talet och början av 1700-talet ingrep kronan i framträdande
grad även i skogsvårdens intresse till förmån för det då mycket gynnade
bergsbruket.
21
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2A; reservation.
Emellertid visade det sig, att denna osäkerhet i byarnas rätt till den omgivande
skogen var menlig i många avseenden och icke minst tor odlingens
framåtskridande. Enligt förordningen den 19 december 1683, varigenom
1542 års författning uttryckligen förnyades, befalldes därför landshövdingarna
att, sedan de efter var bys och gårds egenskap och beskaffenhet prövat
var och ens rågång eller, där den felades, tillagt var och en så stort utrymme
och så mycken skog, som funnes skäligt och till fullsatt hemman nödigt,
skulle de därifrån avskilja och avvittra den övriga delen såsom kronan och
ingen annan tillhörig. Denna författning har givit upphov till de s. k.avvittringarna.
Mycket blev i anledning av densamma emellertid icke då åtgjort.
Under 1700-talet påbörjades åter avvittringar, men de avbrötos snart.
Först under 1800-talet hava avvittringarna med kraft upptagits och fullföljts
enligt särskilda författningar, utfärdade för Jämtland den 8 december
1820, för Härjedalen den 9 mars 1825, för Västernorrlands, Västerbottens och
Norrbottens lån den 10 februari 1824, för Gävleborgs län den 12 maj 1832, för
Västerbottens och Norrbottens lappmarker den 30 maj 1873 samt för hemman
och lägenheter ovanför odlingsgränsen i lappmarkerna den 18 november
1892. I Dalarna har i sammanhang med de år 1804 började storskiftena
även verkställts avvittring, för vilken utgivits en mängd särskilda författningar.
Kostnaden för förrättningen bestrides av statsverket och har under
1800-talet uppgått till över nio miljoner kronor.1 Denna avvittring är nu över
allt avslutad, utom i lappmarkerna, där den särskilt ovan odlingsgränsen ännu
pågår och i åtminstone ett par socknar ej ens blivit påbörjad. Värmland
har ej varit underkastat avvittring, utan hemmansägarna hava fått utsträcka
sina skogsskiften ända till landets yttersta gräns, vilken förmån uppgives grunda
sig på Gusav I:s brev den 12 augusti 1535, vari han av synnerlig gunst
och nåd »tillåter menige man i Värmland att bruka de allmänningar, som
de från långlig tid och hedenhös innehaft».2
Den grundsats, som i början gav sin prägel åt avvittringsmetoden, återfinnes
i cirkulärbrevet den 14 april 1824, utgivet med anledning av ett beslut av
föregående års riksdag. I detta brev säges nämligen om kronomarkerna i de
norra länen, att de »i anseende till folkbrist och felande kommunikationer i
sitt nuvarande skick voro av föga värde och icke kunde med större nytta för
det allmänna användas än till nya hemmans anläggning för att befordra landets
uppodling och befolkning». Rättast hade naturligtvis varit, att man sparat
på kronans egendom och riktat sin uppmärksamhet på att skaffa de kommunikationer,
som man insåg skulle höja skogarnas värde. Men bristen på
framsynthet i detta avseende hade till stor del också sin rot i en oförståndig
tillämpning av Adam Smiths ekonomiska teorier, som vid den tiden gjorde
sig gällande. Liksom man därför på grund av förenämnda riksdags beslut
företog sig att genom försäljningar för billigt pris slumpa bort kronoskogarna
i södra och mellersta delarna av landet, blev målet för avvittringarna att
lägga all kronans skog till bygdelagen eller nybyggen. Under sådana förhållanden
kunde även nybyggarna lätt vinna obegränsat erkännande för sina
vanor att ligga milsvilt borta i skogarna och skörda dåligt starrgräs i stället
1 Dessa statsverkets utgifter för avvittringsverket uppgå för:
Kopparbergs län....................från år 1803 t. o. m. 1894 till kr. 2,699,528
Gävleborgs län .................... > > 1832 > 186: > > > 57,865
Västernorrlands län ................ > » 1824 » 1869 > > 338,:>62
Jämtlands län...................... > » 1821 » 1869 » > 484,501
Västerbottens län .................. » » 1824 » 1899 > » 2,528,762
Norrbottens lån.................... » » 1824 > 1899 » > 2,970,697
Summa kronor 9,079,915.
2 Jämför dock »jordundersökningen» (Värmland) band 1 sid. 23—39.
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
för att ordentligt bruka jorden i närheten av gårdarna. Man lystrade nied
ett ord ej vidare till den gamla lösen om kronans rätt till de ägor, som obyggda
ligga, utan slösade bort statens egendom på det oförsvarligaste sätt. Först
på 1860-talet började det så till vida brytas med dessa grundsatser, att man
beslöt att ej upplåta överloppsmarkerna blott till nybyggen, utan att även
avsätta kronoparker, och härigenom räddades dock åtskilligt av kronans arvedel.
Vad man vid avvittringarna däremot fortfarande framför allt ville befrämja
var jordbruksnäringens utveckling. Angelägenheten av »landets uppodlande
och bebyggande» är det tema, som genomgår alla avvittringsförfattningarna.
Den äldre nybyggaren ansågs »genom stadga och säkerhet i dess område»
skola uppmuntras till sina ägors »vidare upparbetande och förbättrande»,
och på de överblivna kronomarkerna ville man bereda »idoge arbetare
tillfälle till nya hemmans anläggning». Detta var sålunda enda ändamålet med
skogstilldelningarna. Det var också en gammal, av erfarenheten beprövad
trossats, att jordbruket där uppe behövde skogen till ryggstöd. Och man förstod,
att de ouppodlade vidder, som skogarna inneslöto, endast i en jordbrukande
befolknings besittning kunde småningom komma under plogen.
Någon särskild föresyn utövades icke för att de oerhörda skogsmarker, som
på detta sätt ofta tillädes ett hemman, verkligen skulle få det åsyftade gagnet.
Man hade ej heller då någon omedelbar känning av de faror, som hotade.
Bonden fick därför obehindrad förfoganderätt till hemmanets skog. Men när
de bittra erfarenheterna kommo, började man från år 1866 långsamt famla
efter otillräckliga utvägar att genom bestämmelser örn skogsvård varaktigt
trygga skogen åt hemmanet och dess uppodling. Sålunda bestämdes på vissa
orter, att bonden eller nybyggaren endast skulle äga att efter utsyning verkställa
årlig avverkning till avsalu. Denna inskränkning i dispositionsrätten
till skogen vilar på hemmanen i lappmarkerna och i Särna socken med Idre
kapellag samt dessutom på 299 hemman, belägna uti andra orter, företrädesvis
i Väster- och Norrbottens kustland. Åtgärden motiverades av 1870 års
skogskommitté i avseende å lappmarkerna därmed, att alla skogarna »ännu
vörö statens tillhörighet» samt att man därför ej borde lämna obegagnat tillfället
att »utan ringaste kränkning av eller ingrepp i enskild äganderätt förbinda
rättigheten till skogens begagnande med sådana föreskrifter, att skogarnas
förstörelse i möjligaste måtto förebyggdes utan att utvägarna till nödtorftig
bärgning betogs invånarna». Någon uttrycklig föreskrift har däremot
aldrig givits om skogsanslags avsättning till skogsallmänningar, varigenom
dock avvittringens ändamål skulle på bästa sätt tryggats. Genom frivilliga
överenskommelser mellan delägarna äro emellertid någon mindre del av
skogsanslagen avsatta till sockenallmänningar eller besparingsskogar inom
åtta socknar i Kopparbergs län, två socknar i Gävleborgs län, feni socknar i
Norrbottens lappmarker, en socken jämte två kapellag i Norrbottens kustland.
Beslut härom lärer också fattas för två socknar i Västerbottens lappmarker.
Den historiska rättsutvecklingen visar sålunda, att i stort sett full äganderätt
till jorden inom rikets norra delar vanns endast genom dess uppodling.
Det kail väl synas, som odlaren även borde fått ett billigt anspråk på husbehovsskog
i gårdens närmaste omgivning eller med andra ord ett hemskogsskifte.
Och kronan skyddade nog ibland dylika anspråk gentemot tredje
man. Själv däremot avhände sig kronan i allmänhet icke den juridiska
rätten till någon skog. Men denna sin rätt har kronan aldrig missbrukat,
utan tvärt om genom avvittringarna gagnat hemmanen långt utöver billighetens
gränser.
Det framgår vidare härav såsom ett klart och talande sakförhållande, att
de skogsmarker, vilka i Norrland och Dalarna genom avvittringarna tillagts
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
23
hemmanen, äro förläningar av kronan till hemmanen för jordbruksnäringens
varaktiga befrämjande. Dessa förläningar skedde ej på grund av någon
privaträttslig kontraktsförbindelse till hemmansinnehavaren, utan allenast
genom en i den allmänna hushållningens intresse vidtagen lagstiftningsåtgärd.
Avvittringen var den handling, varigenom kronan på egen bekostnad bragte
gåva till verkställighet, och först med avvittringens avslutande eller nybyggenas
slutliga skattelösen övergick den juridiska rätten till skogen från kronan
över på hemmansägaren.
Häri ligger också den stora sakliga skillnaden i äganderätten till de avvittrade
hemmanen och till hemmanen i södra och mellersta Sverige. De
senare äro i allmänhet sedan urminnes tid till sina gränser bestämda genom
förfoganden, som oftast fallit i glömska. Och deras huvudsakliga värde ligger
icke i skogen, utan i den öppna jorden, vars odling är en skapelse av hemmansinnehavarens
under generationer därå nedlagda arbete.
Trävarukonjunkturernas mellankomst. På grund av flera samverkande
orsaker och icke minst i följd av avvittringarna inträffade på 1850-talet plötsligt
ett bestående uppsving i trävarukonjunkturerna. Skogarna erhöllo härigenom
redan då ett marknadsvärde, som nian trettio år förut frånkänt dem
för all framtid. Kapitalet fick sålunda här ett lönande arbetsfält och det begagnade
sig också genast smidigt av förhållandena.
Enligt lagstiftningen hade bönderna fått rätt begagna skogen å redan avvittrade
hemman till avsalu; och jämlikt författningen om nyttjanderättsavtal
kunde sådana ingås på femtio år. Följaktligen uppgjordes kontrakt, varigenom
hemmansinnehavarna på nämnda tid uppläto avverkningsrätt till sin
skog. Då dennas värde i början var dem okänt, blevo köpeskillingarna
rena obetydligheter. Sålunda förlorade hemmanen det avsedda stödet av
skogen i ett halvt århundrade, och vid kontraktens utgång mottaga de en
skövlad skog, som behöver en lika lång tid för att komma i återväxt. Dessa
avverkningsupplåtelser efterträddes längre fram allt mer av hemmansköp.
Grunden till denna böndernas benägenhet att avliända sig äganderätten till
jorden ligger dels i deras ringa motståndskraft, sedan de en längre tid genom
avverkningskontrakten varit i avsaknad av inkomst från skogen, dels i lockelsen
att genom den lätt fångna skogens avyttring på en gång komma i besittning
av ett större penningbelopp och dels i det växande nit sågverksbolagen
av flera skäl allt mera inlägga för inköpen. Numera hava bolagen till grundsats
att endast köpa hemman.
Men dessa bolag inläto sig även på det äventyrsavtalet att förvärva äganderätt
eller nyttjanderätt till oavvittrade hemman i förhoppning, att staten ej
skulle begagna sig av sin befogenhet att när som helst ändra villkoren för
donationen eller alldeles inställa den. Avvittringen får här den egendomliga
uppgiften att med av riksdagen anslagna medel från kronans mark för jordbrukets
befrämjande skänka skog till hemman, som redan inköpts av sågverksbolag
i avsikt att för aktieägarnas räkning under all framtid använda
gåvan till helt andra ändamål än jordbrukets utveckling. En dylik komedi
bär i stor utsträckning pågått i lappmarkerna och pågår där ännu.
Särskilt betänkliga hava yttringarna av kapitalets anlopp visat sig i avseende
å de nybyggen, som upplätos vid själva avvittringen. Ofta lat en
sågverksägare själv eller genom ombud insyna en nybyggesrätt. Därefter
utfördes i största hast en ytlig odling för att vinna högsta möjliga skatterätt,
och sedan denna elter en ofta lättvindig syn erhållits, försummades odlingen
eller övergavs helt och hållet. På sådant sätt hava stora kronomarker
frångått kronan utan någon förnuftig anledning. Och det vore ej förunderligt,
örn staten någon gång lät verkställa en grundlig undersökning av dessa
förhållanden.
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
Händelserna gå nu, såsom var och en vet, med stormsteg mot trävarurörelsens
mål, förvärvet av all kronans donationsskog inom Norrland och
Dalarna. Det behöver knappast påpekas vad detta betyder för framtiden. De
ouppodlade vidderna undandragas kulturen. Den redan befintliga befolkningen
förlorar det stöd, man velat giva den, samt sjunker ned i beroende.
Den behållna avkastningen och det ökade värdet av kronans skogar, vilka
senare senare bon för skogsbruksändamål lika väl kunnat själv behålla, gå
det allmänna väsentligen förbi. Osynliga aktieägare skola mångenstädes behärska
bygderna genom sina tjänstemän, för vilka det enligt sakens natur
blir en omöjlig uppgift att vara de bästa väktarna för rätt och sanning.
Själva samhällförfattningen bliver i dessa och många andra avseenden i grunden
byggd på osunda förutsättningar.
Det är nu alldeles oriktigt att lägga dessa förhållanden skogsspekulanterna
till last. Felet ligger helt och hållet i en lam och oförståndig lagstiftning,
vilken frestar den enskilda företagsamheten att beträda sådana vägar. Affär
är nu en gång affär. Och det är för mycket begärt, att det enskilda intresset
skall förstå att offra sig för samhällets idé, när dess egna organ ej göra något
för att upprätthålla densamma.
Likaledes ser man saken oriktigt, när man framställer det ekonomiska
uppsvinget såsom uteslutande sågverksbolagens förtjänst samt därav drager
slutsatser om, att allt är väl beställt eller att skogarnas ökade värde skulle
vara en produkt av sågverksbolagens arbete och sålunda böra tillfalla dem
såsom välfången egendom. För den ekonomiska uppblomstringen har man
i första hand att tacka skogarna själva och de konjunkturer, som vid en
viss tid gåvo utsikter att bereda dem marknadsvärde. Härav kan och bör
både det allmänna och det enskilda intresset draga nytta. Och denna nytta
skall ingalunda utebliva, utan tvärtom bliva fruktbarare och varaktigare, örn
äganderätten till jorden ligger hos staten, kommunerna och bönderna i stället
för hos sågverksbolagen.
Frågan gäller sålunda icke här ett antingen för eller emot kapitalet. Att
detta genom tillgodoseendet av sin egen nytta även kan fylla och fyller en
allmän uppgift, vill ingen bestrida. Men det skall då komma över landet som
ett sakta befruktande regn och ej såsom en stormflod, vilken sköljer bort
gammal kultur och århundradens förutseende.
Intressenas harmoni. För att nu vinna klarhet, huru lagstiftningen i dessa
frågor bör förhålla sig, erfordras, liksom i alla ämnen, där man vill komma
till fruktbringande praktiska resultat, att först framställa för sig det ideal,
som bör vara vägledande för alla åtgöranden. Vad man då här uppenbarligen
alltid måste sträva till är förverkligandet av de olika intressenas harmoni.
Och det är upprörande veta, att man inom mannaminne haft i sin
hand att ordna förhållandena på ett sätt som ganska nära närmar sig detta
mål.
Det finnes nämligen nu icke mer än en mening örn, huru vid avvittringarna
rätteligen bort förfaras. Kronoallmänningar skulle bildats överallt och,
där sådant verkligen skett, givits större omfång. Av skogsmarken skulle
hemmanen omedelbart tilldelats endast husbehovskog, vid vars utbrytning
även hort tillse, att den inneslöt den bästa odlingsbara jorden. Återstoden
av skogsanslaget skulle avsatts till skogsallmänningar för att medelbart stödja
landets framåtskridande och bebyggande.
Genom dessa kronoparker och skogsallmänningar hade det allmänna fått
sin behöriga andel i vinsten å skogarnas stigande värde samt den allmänna
odlingen och de berättigade enskilda intressena haft ett verkligt framtidsstöd.
Jordbruket hade fått den verkliga hjälp man åsyftat genom att med
avkastningen från skogsallmänningarna kunnat bestridas utgifter för kom
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
25
munala ändamål och för kommunikationernas utveckling. Själva arbetet
på jordens odling hade även befrämjats, då hemmansinnehavaren ej varit
frestad att företrädesvis ägna sig åt avverkning i egna skogar eller att alldeles
förspilla hemmanets framtid genom att, såsom 1870 års skogskommitté
yttrar, utrymme lämnats för »befolkningens strävanden i allmänhet att, där
så erbjuder sig, för tillfällig vinning utan tanke på framtiden hastigt realisera
sin skogstillgång». Och sågverksindustrien hade blivit begränsad till den
verksamhet, som med rätta tillkommer den, nämligen att inköpa de årliga
avverkningsrätterna å kronoparkerna och skogsallmänningarna samt därefter
förädla virket.
På sådant sätt skulle det allmänna fått sitt. Skogsvård och jordbruk
hade gått hand i hand, vilket endast är möjligt, när den förra ställes i det
senares och de allmänna intressenas tjänst, och för jordbruksnäringen liksom
för sågverksindustrien hade lagts »basis» för en hushållning, som man
vill skall äga bestånd och varaktighet». I stället äter nu den senare näringen
ut den förra och förtär lätt även sin egen framtid genom det fria spelrummet
för den enskilde affärsmannen alt av naturens för honom åtkomliga
tillgångar göra så mycket penningar som möjligt under sin livstid. Avverkningen
och därav följande omsättning hade kanske ej gått så fort som nu
och den yttre ögonfägnaden av en industriell uppblomstring därför i början
antagit måttligare proportioner. Men i stället för faran av en snabb avveckling
av jordbruk och skogsbruk hade lagts grunden till en jämn utveckling
av dessa näringar för framtiden.
Lagstiftningens närmaste uppgifter. Nu måste det visserligen medgivas,
att ur den stora apparaten med alla vederbörande ej i tid skulle kunna framgå
ett enhetligt och kraftigt uppträdande å det allmännas vägnar för att leda
den nya utvecklingen in uti lojala banor. Men även sedan erfarenheten
börjat tala sitt tydliga språk, har man tövat att göra något eller sökt sin
räddning i palliativ, varigenom det onda endast bereus tillfälle att ytterligare
gripa ikring sig. Vad ställningen kräver är däremot att gå frågan in
på livet och ej famla efter förevändningar att komma bort ifrån densamma.
Det är ett drygt ansvar, en generation ådrager sig, när den handlar på det
senare sättet och sedan går omanligt bort ur tiden, överlämnande åt kommande
släkten att under kiv och strid söka lösa de härvor, man rett ät
dem.
Vill man däremot på allvar söka ordna saken, måste man först vinnlägga
sig om att genom lagstiftningen beröva de missförhållanden, som föra utvecklingen
i orätt riktning, laglig rättighet att fortfara därmed. Såsom nedan
skall närmare utvecklas, äro de åtgärder, som i detta avseende måste utan
uppskov vidtagas, dels inskränkning i skogsspekulanternas förvärv av avvittrade
hemman, dels upphävande tills vidare av den nuvarande iigostyckningslagens
tillämpning på dessa fastigheter, dels uttrycklig föreskrift örn avsättning
av skogsallmänningar i de orter, där avvittringen ännu ej avslutats.
Sedan sålunda vunnits andrum, gäller det att hovsamt, men bestämt sträva
att småningom återföra utvecklingen till det mål, som nian nu inser varit
det enda rätta. Nedan skall antydningsvis angivas några av de många åtgärder,
som i detta avseende kunna ifrågakomma. Att därvid till äventyrs
skall krävas flera släktleds arbete för att försona, vad en generation förbrutit,
är blott ett ytterligare skäl för angelägenheten av att i detta arbete
aldrig tappa lagen.
Utom av sakens egen natur skall lagstiftningen i dessa strävanden kunna
hämla ett synnerligt strid i de avvittrade hemmanens rättshistoria. En dylik
tankegång uttrycktes även år 1892 av landshövdingen i Luleå under en
debatt i första kammaren. »Staten har», sade talaren, »även fortfarande en
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
ganska stor rätt mot dessa hemman. Att så är, bliver klart, när man tänker,
huru dessa hemman hava uppstått. De hava nämligen genom avvittringen
tilldelats enskilde. Med rik och öppen hand har staten utdelat stora och numera
dyrbara skogsområden, med villkor allenast, att odlingen bedreves och
underhölles. Visserligen har, sedan dessa hemman blivit skatteomförda,
den juridiska rätten förfallit, men i alla fall kvarstår, att staten genom denna
sin frikostighet att vilja understödja odlingen gjort lägenheterna för eftersträvansvärda
för spekulationen, vilken satt sig i besittning av dem, men
lämnat odlingarna på många håll vind för våg. Och i stället för att ett burget
hemman av det upplåtna nybygget skulle uppkomma, som framdeles
skulle delas och bilda stora byar, varpå glädjande exempel flerstädes finnas,
så förfelas ändamålet med jordupplåtelsen fullkomligt genom skogshemmansköpen,
och staten går förlustig både jorden, skogen och hela odlingen
samt slutligen den självständiga befolkningen. Mot sådant synes det mig, att
man har någon rätt att ingripa».
Jordbruket och »industrien». Vad nu först angår angelägenheten av att
inskränka skogsspekulanternas fastighetsförvärv, böra, innan möjligheterna
därtill närmare utvecklas, något beröras de skäl, som huvudsakligen anföras
till förmån för dylika förvärv.
Man får då till en början ganska ofta, särskilt i första kammaren, höra det
talet, att Norrland på grund av sina naturliga tillgångar och sina vattenfall
är hänvisat till att bliva ett industriland och att det därför ej är någon olycka,
örn industrien »ersätter jordbruket».
Ingen kan emellertid väl påstå annat, än att det är en livsbetingelse för
industrien att på närmaste håll och till billigaste pris erhålla livsmedel för
den industriella befolkningen. En uppblomstrande industri bör vara angelägen
att befrämja jordbruksnäringen just i fabriksdistriktet. I utvecklade
industriländer tycker man därför, att det är bra, när åkrarna taga vid, där
fabrikstomterna sluta.
Det återstår sålunda endast, att det skulle vara utrymmet på marken, som
vore särskilt i Norrland så knappt tillmätt, att även den odlingsbara marken
behövdes för industriens ändamål. Detta kan icke gälla själva fabrikernas
tomtområden. Icke heller är bergsbruket så skrymmande, att jordbruket behöver
vika för detsamma. Om bergsbruket kan tvärt om sägas en annan
sak, nämligen att då detta i Norrland huvudsakligen avser att i största möjliga
omfattning exportera malm, så kan det vara gott att i framtiden, när
malmen tagit slut, hava jordbruket att falla tillbaka på.
Vid närmare påseende visar det sig sålunda, att man med industri här menar
skogsbruk, men då ingår däri likaväl jordbruket, som också avser tillgodogörandet
av vad som växer på marken. Anställer man nu en jämförelse
mellan dessa båda »industrier», så framstår det såsom påtagligt, att det årliga
skördandet av säd, gräs eller rotfrukter på ett tunnland odlingsbar mark är
en till arten högre och till avkastningen rikare kultur än utsikten att i allra
lyckligaste fall vart femtionde år få avverka det antal träd, som kunna uppväxa
å samma område. De klimatiska förhållandena ställa i allmänhet ej
heller jordbruket i sämre ställning än skogsbruket. Ar klimatet kargt, blir
bådas avkastning förminskad därefter. Ibland förhåller det sig till och med
så, att storartad gräsväxt kan uppvisas å trakter, där det går oändligt långsamt
för skogen att taga sig fram.
Det vore därför mycket lyckligt, örn jordbruket kunde i Norrland helt och
hållet »ersätta» skogsbruket. Men detta stöter bland annat på det naturliga
hindret, att i anseende till markens beskaffenhet de ojämförligt största vidderna
alltid måste stå öppna ensamt för skogsodlingen. Och med denna förvissning
borde skogsvännerna slå sig till ro och avstå från den hopplösa upp
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
27
giften att göra gällande, att det är bättre, om det växer skog än jordbruksprodukter
på odlingsbar mark.
Detta framhållande av industriens rätt beror i själva verket på en missriktad
tankegång, framkallad just av skogsbolagens fastighetsförvärv och intresset
att värna dem. Man kommer nämligen inför denna företeelse lätt
till den uppfattningen, att skogarna liro till för sågverkens räkning. När sålunda
en sågverksägare planlägger en utvidgning av sitt verk, så kallas detta
genast en utvidgning av industrien, som ovillkorligen berättigar till förvärv
av den för planens genomförande erforderliga skogsmarken. Härvid är då
jordbruket ofta i vägen och därför måste det undanröjas genom missaktning
för dess uppgift. Riktiga förhållandet är naturligtvis, att sågverksindustrien
Ilar alt i sina anläggningar helt och hållet rätta sig efter den skogstillgång,
som med behörigt iakttagande av naturens och samhällets lagar finnes tillgänglig
för denna industris verkliga uppgifter. Frågan om vem, som bör äga
själva skogsmarken, skall därför avgöras efter sociala hänsyn och ej efter
avverkningsintressets önskningar.
Jordbruket och skogsvården. Vad som kanske oftast åberopas till förmån
för skogsbolagens jordförvärv, är skogsvårdens intresse. »Nästan alla
sakkunniga», heter det, »äro ense om att skogens sammanförande till stora
komplexer, som besittas med full äganderätt av kapitalstarka händer, är förmånligt
för skogens rätta vård och skötsel.»
Sanningen i detta uttalande ligger däri, att det är lättare och mera lönande
att genomföra rationell skogsvård å ett stort skogsområde än å ett litet. Därför
är det emellertid ej sagt, att ägaren av en stor skog frivilligt vinnlägger
sig örn dess skötsel. Personer, som sett förhållandena på nära håll, vitsorda
också allmänt, att talet örn de norrländska bolagens vårdnad om sina skogar
i stort sett vilar blott på en gammal föreställning, som man tror på, därför att
den ständigt upprepas. Rätta förhållandet lär vara, att åtskilliga bolagsskogar
och många enskildas skogar skötas ganska bra, men att i regeln de privata
skogarna, bolagens däri inbegripna, endast avverkas, vilket ju i stort
sett ej utgör någon skogsvård.
Men även örn man med lagstiftningens hjälp kan för framtiden hoppas
en god skötsel av bolagsskogarna, så är frågan därmed på intet sätt avgjord.
Skogsvård kan jämförelsevis lätt framtvingas genom lagstiftning, och om
den även i avbidan på lagstadgad kontroll bär och var alldeles försummas,
så kan detta i de flesta fall botas inom en överkomlig tid och med enkla medel.
Men örn äganderätten till jorden, på vars rätta fördelning så mycket
beror, övergår i några få bolags händer, så kan detta med sina vittgående
konsekvenser ej ändras så lätt. Vad i detta avseende sker till samhällets
skada, binder för oöverskådlig framtid.
Den gamla lagkommittén framhöll även såsom »nödvändiga villkor för
människosläktets framsteg i sann bildning», att de borgerliga lagarna i fråga
om fasta egendomars fördelning mellan enskilda byggdes på rättvisa och säkra
grunder. Säkerligen ingick i kommitténs tal örn sann bildning den meningen,
att det även finnes annat, som bör få växa i landet, än tallar och granar,
och att det givcs andra samhälleliga värden att taga vara på än hastig
vinst på handel med trävaror.
Intresset för skogsvården får viii därför lugna sig något lills vidare, örn det
ej har andra utvägar att erbjuda än skogsvård genom bolagskomplexer. Rom
byggdes för övrigt icke på en dag. För att i Norrland skapa bygdelag och
giva hemort åt en jordbruksnäring har åtgått flera hundra år. Att nu gynna
den milida skogsvårdens uppgifter, som ännu blott bava femtioåriga anor,
genom alt kasta bort jordbruksnäringens framtid, är ett i alla avseenden
28
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
oförsvarligt förfarande. Målet måste i stället vara att i Norrland småningom
främja såväl kronans och kommunernas som böndernas självständiga skogsvård
samt ytterst visserligen sträva till bildandet av stora skogskomplexer,
men allenast i form av kronoparker och sockenallmänningar, i den mån detta
försummats vid avvittringen. Ty skogsskötsel i Norrland företrädesvis genom
bolagsskogar betyder endast möjlighet av skogsvård med social tillbakagång
såsom förutsättning. Skogsskötsel genom kronans och kommunernas
allmänningar betyder däremot visshet om skogsvård samt tillika goda sociala
utvecklingsmöjligheter för framtiden.
Det är också odelat angenämt finna, hurusom senaste skogskommitté ej
har ett ord till förmån för framtidshägringen av skogsvård genom de avvittrade
donationsskogarnas omsättning till bolagskomplexer. Tvärt om framlyser
mellan raderna i dess betänkande och framgår av dess, låt vara ibland
väl platoniska, lagförslag en omisskännlig sympati för det norrländska jordbruket
i dess ojämna kamp utan några vänner bland de mäktige. Kommittén
fäller om den enskilda skogsvården i gemen endast det omdömet, att
»man, då fråga är om skogshushållningen, ej kan såsom resultat av det enskilda
förvärvsbegärets ansträngningar för egen förkovran påräkna den för
nationalvälståndet fördelaktigaste användningen av ett lands naturliga tillgångar».
Det är då ganska märkligt, att kommitténs ordförande vid riksdagen år
1900 under debatten i första kammaren örn skogsbolagens fastighetsförvärv
ej fann någon plats för jordbruket bredvid »industrien», utan i skogsvårdens
namn framhöll »önskvärdheten av att bolagen komme i besittning av skogarna».
Detta senare går nu av sig självt i följd av det sätt, varpå avvittringarna
skett. Det är då en inkonsekvens av talaren, när han samtidigt
yttrade såsom sin mening, att man vid avvittringarna inslagit den sämsta väg,
som kunde väljas, i stället för att bilda allmänningar, »som är det enda rätta».
Till detta senare påstående behöver endast erinras, att man bör aldrig övergiva
att sträva mot det mål, som är det enda rätta.
Jordbruket och frihandeln. Det lättaste sättet att komma ifrån en obehaglig
sakfråga bar alltid varit att ställa sig på en uteslutande formell ståndpunkt.
Det är klart, att man här skall i första ledet möta frihandelsvännerna av
den gamla skolan. Frågan om inskränkning i skogsbolagens fastighetsförvärv
ställer sig för dem mycket lätt. Ty de komma alltid att oföränderligen
finna en sådan tanke »strida mot alla nationalekonomiska regler». En
anhängare av dessa regler yttrade till och med en gång i andra kammaren,
att det ej ens var kammaren »värdigt» att inlåta sig på dessa ämnen.
Man kan väl dock tycka, att svenska staten bötat tillräckligt för oförståndig
tillämpning av Adam Smiths teorier på hushållningen med kronans
skogar i Norrland och Dalarna. Under intrycket av dem skänkte man onödigtvis
bort oerhörda skogsmarker för att nu kort efteråt få börja bland
dessa för dryga penningar återköpa skog eller rättare sagt mark, där skogen
har stått. Nu fordrar man likaledes i frihandelns namn, att kronan ej ens
skall vårda sig om det ändamål, vartill skogen slösades bort, utan förspilla
kronans nedärvda traditioner även i detta avseende. Det är dock, synes det,
under alla förhållanden riksdagen värdigast, att hon gör sin plikt samt bedömer
varje fråga efter dess egen beskaffenhet och ej enligt gamla formulär.
Egendomligt är för övrigt, att utpräglade protektionister i denna fråga, liksom
i den inre politiken i allmänhet, oftast äro hänsynslösa frihandlare och
ej vilja röra ett finger för att värna den norrländska jordbruksnäringen mot
en överlägsen konkurrent. Det är då visserligen inga nationalekonomiska
regler, som spela in, utan »gamla grundsatser i vår lagstiftning», som åbe
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
29
ropas. En begränsning av bolagens fastighetsförvärv kränker ej blott bolagens
rätt i detta avseende, utan utgör, menar nian, ett obehörigt förmynderskap
över hemmansägaren och ett åsidosättande av hans rätt att bereda sig
den högsta köpeskilling, han kan få för sitt hemman.
I detta sistnämnda avseende må först framhållas, att genom förbud för
skogsbolag att vidare inköpa avvittrade hemman likställas de senares innehavare
nied fastighetsägarna i det övriga Sverige, vilka staten ej tillhandahåller
dylika särskilda köpare, som av sällsynta konjunkturskäl erbjuda
högre betalning, än vad fastigheten kan såsom jordbruksfastighet betinga.
Men vidare och framför allt bör iliågkommas, att kronan nyligen skänkt
skogen till hemmanet för jordbrukets varaktiga iörkovran, men ej för att
en hemmanets innehavare, lockad av det lätta förvärvet, skall utan vidare
realisera gåvan för att göra sig bekväma dagar och lämna själva hemmanet
och statens avsikter åt sitt öde. Detta bör kronan hava rätt att förekomma.
Och den begår därigenom så mycket mindre någon obillighet, som hemmansinnehavaren
får fortfarande ensam draga gagn av skogens alltjämt växande
värde, varom varken han eller kronan hade något begrepp, när avvittringen
beslöts. Ty då hade det nog gått på ett helt annat sätt. När man sedan vet,
att de hemmansägare, som bevarat skogen för hemmanet, stå sig gott och i
all synnerhet de, som avsatt en del till skogsallmänning, men att det däremot
småningom gått utföre för de familjer, som gjort sig av med skogen, så bör
det ligga klart, att det här så långt ifrån är på sin plats att tala om hemmansinnehavarens
frihandelsrätt, att det tvärt örn framstår såsom en oavvislig
plikt för staten att i detta fall förekomma dess fördärvbringande utövning.
Man har ej heller hört några anspråk i detta avseende från de hemmansägare,
som frågan gäller, utan tvärt om är det företrädesvis deras representanter i
andra kammaren, som alltid påyrkat inskridande mot bolagsförvärven. Omtanken
för de norrländska hemmansägarna framföres alltid av sågverksägarna
eller ock av sydlänningar, vilka ännu ej satt sig in i dessa förhållanden
och därför bedöma saken endast efter egna erfarenheter.
Skogsspekulanternas fastighetsförvärv inför gällande lag. En invändning,
som står frihandelsvännernas betänkligheter nära, är påståendet, att varje
inskränkning i rätten att köpa fast egendom strider mot andan i vår lagstiftning.
Detta betyder nu i och för sig ej så mycket. Ty lagstiftningens uppgift
är just att göra gällande nya grundsatser, när dessa betingas av förändrade,
i lagen ej förutsedda förhållanden. Men granskar man saken närmare,
skall man emellertid finna, att den ifrågasatta åtgärden just står i livlig överensstämmelse
med gällande rättsprinciper.
Förra året åberopades i första kammaren såsom en förträfflig grundsats,
som borde fortfarande efterlevas, det i kungörelsen den 6 april 1810 förekommande
stadgandet, att »varje svensk man, till vilken klass av medborgare
han räknas må», är berättigad förvärva och besitta fast egendom av vad
natur som helst. Denna revolutionens författning avsåg emellertid, som bekant,
just att upphäva åtskilliga privilegier, som tillkommit vissa medborgare,
bland annat i avseende å besittningen av viss fast egendom. Och det är
ganska visst, att 1810 års lagstiftare därför också .skulle alldeles ogillat det i
Norrland och Dalarna under inflytande av vissa missförhållanden uppkommande
fastighetsmonopol för sågverksbolag, vilka dessutom icke alls
äro »svenske män» i den mening, nämnda författning tager detta uttryck.
Icke heller bör förglömmas, att kungörelsen även tillägger orden: »emot uppfyllande
av därmed förknippade eller framdeles åtagande skyldigheter». Det
kan hava sitt intresse därvid erinra örn, att icke långt förut i ett brev av år
1781 örn uppodlingar Kungl. Majit förklarat, att »besittningen av en jord
innefattade den första skyldigheten av alla alf den uppodla, i samma mån
30
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2-4; reservation.
ovillkorlig som allmän och enskild nytta därmed voro förenade». Och huruledes
en alldeles särskild skyldighet i detta avseende vilar på de avvittrade
hemmanen i följd av kronans avsikter med skogsupplåtelserna till dem. har
ovan utförligt framställts.
Skogsbolagens omfattande fastighetsförvärv står även i uppenbar strid mot
grunderna för de i regeringsformen stadgade förbud att fastställa monopolier
eller att någon del av riket därifrån söndra genom försäljning eller på annat
sätt.
Vidare bör i detta ämne särskilt uppmärksammas lagförklaringen av den
3 oktober 1829, enligt vilken utländsk undersåte icke utan Konungens tillstånd
får förvärva och besitta fast egendom i riket, ävensom enahanda förbud
i förordningen örn främmande trosbekännare för dessas församlingar,
inrättningar och stiftelser. Stadgandet örn förbud för utlänning att besitta
fast egendom vilar utan tvivel på den uppfattningen, att besittningen avlandets
territorium ej bör få ligga i händerna på personer, vilka ej äro bundna
vid landet genom andra intressen än att av dess naturtillgångar göra sig
största möjliga ekonomiska vinst. Ifrågavarande föreskrift överträdes nu så
gott som omedelbart genom bolagens fastighetsförvärv. Det är nämligen en
känd sak, att utländskt kapital i stor utsträckning är intresserat i dessa företag.
Och ännu mer måste detta inträffa genom den osunda riktning, sågverksnäringen
inslagit att lägga under sig all jord i Norrland. Det kostar
nämligen penningar att inom en kort tidsperiod inköpa hela socknar och
landskap. Och dessa medel måste till stor del anskaffas utifrån i form avlån
eller aktieteckning. Det utländska kapitalet kan sedan skapa till och
med ett politiskt intresse av att ingen rubbning göres i dessa förhållanden, hur
skadliga de än må visa sig. Och då köpeskillingen för hemmanen ej lärer
anläggas vidare produktivt och en mängd tillfällen till odling av jordbruksprodukter
genom köpen gå förlorade, kommer vinsten av själva trävaruexporten
avsevärt att motvägas av livsmedelsimport samt utbetalningar avränta
och vinstmedel till utlandet. Men även inhemskt kapitals nedläggande
i dessa affärer fritager dem ej synnerligen mycket från att hemfalla under
ifrågavarande förbud enligt dettas andemening. Storkapitalet är nu en gång
kosmopolit, i all synnerhet när det iklätt sig den opersonliga formen avaktier.
Affärens intressen måste enligt sakens natur väsentligen .skymma
andra hänsyn. Vid ett av senaste skogskommitténs sammanträden med allmänheten
yttrade också en av sågverksnäringens mest framstående representanter,
att det för affären och den befolkning, som är fästad vid den, vöre
nödvändigt för sågverksägaren att hava egna skogar, ty »bonden hade i annat
fall vid timmerköpen alla trumf på sin hand och kunde oskäligt driva upp
prisen». Detta är ett ärligt återgivande av rätta sakförhållandet och vida
mer tilltalande än det osakliga talet örn industriens rätt och skogsvårdens
intresse. Det vilar med ett ord under alla förhållanden något utländskt över
sågverksspekulanternas oerhörda hemmansköp.
Slutligen bör ej förglömmas, att i kungörelsen den 12 juni 1874 angående
enskilda banker med rätt att utgiva egna sedlar, lagen den 19 november 1886
angående bankaktiebolag och lagen den 29 juli 1892 angående .sparbanker
stadgas, att inrättning, som i dessa författningar avses, ej må äga annan
fastighet, än som för dess inrymmande är avsedd. Dock får inrättningen till
skyddande av- egen rätt inropa fastighet å auktion med skyldighet att åter
avyttra den, när så prövas lämpligt, och i varje fall, när det kan ske utan
förlust. Grunden till dessa stadganden måste vara, att dessa inrättningar
i följd av sin utlåningsrörelse lätt kunde komma i besittning av fastighet i
egendom i större omfattning samt att detta ej vore gagneligt från samhällelig
synpunkt. Vad sålunda ansetts böra gälla örn dessa inrättningar, är lika
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
31
tillämpligt på sågverksbolagen i Norrland, vilkas rörelse i ännu högre grad
föranleder fastighetsförvärv.
Redan långt tidigare hava vi också ett märkligt exempel på, huru enahanda
uppfattning vid lagstiftningsarbetet gjort sig gällande. Lagberedningens år
1847 avgivna civillagsförslag upptog nämligen i jordabalkens 1 kap. 8 § följande
stadgande:
»Ej må äganderätt till fast egendom överlåtas till from stiftelse eller annan
allmän eller enskild inrättning, eller till aktiebolag, utan att Konungen
därtill lov givit. Vid sådan överlåtelse må ej heller det förbehåll göras, att
egendomen ej skall kunna från stiftelsen, inrättningen eller bolaget överlåtas:
sker det, vare sådant förbehåll ogillt».
Detta stadgande motiverades av lagberedningen på följande sätt:
»Det är en grundsats, som i senare tiders lagstiftningar mer och mer gjort
sig gällande, att äganderätt till fast egendom skall, så litet som möjligt är,
lösryckas från personlighetsförhållanden och godtyckligt införlivas med korporationsintressen
eller andra därmed jämförliga syftemål, d. v. s. falla i vad
man kallar död hand (in manum mortuam). Denna grundsats genomgår
också lagförslaget i det hela; men beredningen har ansett den böra i föreva
-
rande kapitel bestämt uttalas.»
Förslag till lag om förbud i vissa fall att vidare förvärva avvittrade hemman.
Det bör sålunda vara uppenbart, hurusom tanken att förhindra sågverksbolagen
inköpa ytterligare hemman är betingad av samhälleliga hänsyn
och även står i full överensstämmelse med gällande rättsuppfattning.
Det visar sig också och skall framgent visa sig, att alla åtgärder för att främja
jordbruket samt böndernas skogsvård blir alldeles bortkastat arbete, så länge
över hemmanen hänger faran av bolagens förvärv, vilka genom dylika åtgöranden
tvärt örn allenast ytterligare påskyndas.
Det har ibland ifrågasatts att vinna målet på beskattningens vag. Direkt
skogsskatt eller exportavgift på trävaror kan nog också vara goda hjälpmedel
för att ordna förhållandena exempelvis för anskaffande av medel till bildande
av skogsallmänningar. Men en lag, som direkt förbjuder vidare inköp,
är både ett enklare medel samt dessutom den enda åtgärd, som förer
frågan i hela dess vidd in på riktiga banor och skapar den nådiga utgångspunkten
för ett framgångsrikt ingripande i alla erforderliga riktningar.
Av intresse är också att finna, hurusom denna åtgärd alltid framstått såsom
det stora oundvikliga, som skymtat i fjärran. Ett skyggt medvetande härom
går som en röd tråd genom myndigheternas utlåtanden, kommittéernas
motiv och riksdagsledamöternas anföranden i kamrarna. Allmänt uttalas
vådorna av den nuvarande utvecklingen, men man ryggar tillbaka för botemedlen,
därför att dessa förmenas vara av »så våldsam och i den enskilda
äganderätten så djupt ingripande natur, att de icke utan högsta nödfall bora
tillgripas. Frånsett nu att högsta nödfall sedan länge förelegat, sa ar val
denna uppfattning även i övrigt vilseledande. Det våldsamma ar ju det
dågående förvärvet av stora landsträckor genom bolagskop. Den lagstiftning,
som ifrågasattes, är däremot endast ett medel för att bryta väldet oell
återinföra lagliga förhållanden.
Är 1894 enade sig också riksdagens kamrar örn en försiktig skrivelse till
Kungl. Maid med begäran örn utredning över skogsbolagens fastighetsiorvärv
samt förslag till åtgärder, som kunde anses erforderliga för bibehållande
,lv on självägande jordbrukarbefolkning i de trakter av landet, dar skogs“vvCTkninB
1 mer lieie,lande omfattning förekommer. Ar 1898 brof lagotskottet
isen i det att utskottet i ett betänkande örn llragasatt skyldighet
för sågverksbolagen i Norrland och Dalarne att hävda sina agor uttalade sig
för inskränkning av dessa bolags rätt att förvärva jordbrukslastighet. Andra
32
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
kammaren beslöt samma år liksom även på lagutskottets förslag de följande
två åren att hos Kungl. Majit begära framläggande om ett förslag till inskränkning
uti aktiebolags rätt till förvärv av fast egendom i riket. Saken
arbetar sig således fram, men det går för långsamt. Om någon fråga ej tål
att vänta på utredning, så är det väl denna. Det synes vara skäl att någon
gång börja närmare överlägga om den lag, som måste komma.
^ De, som egentligen böra förbjudas förvärva skogshemman i Norrland och
Dalarne, äro naturligtvis bolag och enskilda, vilka driva träförädlings- och
annan trävarurörelse såsom självständig näring och sålunda hava skyldighet
föra handelsböcker. Dessa näringsidkare skola rätteligen återfinnas i handelsregistret.
Emellertid måste därutöver tillses, att dylika näringsidkare ej
erhålla tillfälle att i stället genom mellanhänder åtkomma fastigheter med
varaktig förfoganderätt över dem för framtiden. Detta kunde nämligen ske
genom bildandet av särskilda bolag eller föreningar, vilka såsom förlagsgivare
inköpte fastigheter för att sedan allenast avyttra skogsavkastningen till
sågverken. Dylika sammanslutningar måste således inbegripas under förbudet.
Under sådana förhållanden blir det enklast att låta lagen gälla bolag
och föreningar i allmänhet samt därutöver enskilda personer, som idka sådan
näring, som ovan sägs. Att utsträcka förbudet till alla bolag och föreningar
kan hava betydelse även därför, att det möjligen framdeles framträder även
andra än sågverksbolagen, vilka finna det förmånligt att köpa skogsfastigheter
i stor utsträckning, t. ex. bolag för förädling av bergsbrukets alster.
Med iakttagande av lämpliga undantagsbestämmelser skall denna föreskrift
ej heller lända den övriga industrien och handeln till någon skada.
Genom att åter anlita enskild person som mellanhand kan inköpet för
sågverksägare bliva en framtidsaffär endast, om mellanhanden får tillfälle
överlåta köpet på sågverksägaren. Då detta ej kan ske genom försäljning
eller gåva återstår dock testamente. Det är därför skäl att såsom regel
förhindra även fång genom testamente, varemot naturligtvis utan fara kan
bibehållas enskild näringsidkares rätt att behålla fastighet, som tillfallit honom
genom arv eller i giftorätt. Att i övrigt anlita enskild person som mellanhand
måste alltid möta mångahanda olägenheter. Inköp av skogsmark med
äganderätt sker nämligen endast för att bygga affären för all framtid på
säkra grunder. Men i detta avseende blir det svårt att i längden kunna lita till
fastigheter, som av en annan innehavare eller dennes arvingar kunna fritt disponeras
efter godtycke. Icke heller blir det gärna uträkning att genom annan
förvärva fastighet med äganderätt i avsikt att blott för en gång avverka
skogen och sedan åter låta avyttra fastigheten, vilken utväg förra året föreslogs
i första kammaren av en representant för sågverksnäringen. Insikten
örn hemmanets värde är dock numera så allmän, att den köpeskilling, som
betingas för en överlåtelse för all framtid, ej kan göra en dylik avverkning
till en affär. En total avverkning av ett hemman är i varje fall en mindre
olycka, än att hela hemmanet för all framtid faller i »död hand», och möjligheten
av dylik åverkan blir det dessutom skogslagstiftningens uppgift att
förekomma.
Det är därför sannolikt obehövligt och i varje fall för tidigt att redan nu
söka förutse, huruvida överträdelser komma att äga rum och vilka omvägar
man därvid skall välja. Och givet är, att redan ett förbud blott för alla
bolag och föreningar skulle väsentligen förekomma en vidare utbredning av
fastighetsförvärvet. Genom hotelser örn att på alla sätt söka kringgå rikets
lagar bör väl sågverksnäringen ej bereda sig rättighet att fortsätta på en väg,
som numera till och med mången sågverksägare är nog klarsynt erkänna
vara från samhällets synpunkt synnerligen fördärvlig. Det skulle nog också
endast undantagsvis falla representanter för sågverksnäringen in att plan
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
33
lägga invecklade metoder för fortsatta inköp av hemman för deras affärers
räkning. Komma missbruk att i avsevärd omfattning yppas, blir det i varje
fall till att då tillgripa strängare åtgärder.
Ett sätt gives visserligen, som möjligen redan nu kan tillitas och vilket
bör vara ägnat att på det fullständigaste sätt befrämja lagens syfte. I förordningen
örn handelsböcker stadgas nämligen, att de »näringar, vilka med
jordbruket sammanhänga», äro befriade från bokföringsskyldighet. 1 följd
härav är skogsbruk, som bedrives fristående från sågverks- eller briidgårdsrörelse,
fritaget från sådan skyldighet. Nu har ju emellertid ostridigt i de
norra delarna av riket utbildat sig en affärsverksamhet med ändamål att
idka skogsbruk och trähantering, som icke alls är binäring till jordbruk,
samt till och med ofta själv kallar sig för en industri, som har till uppgift att
ersätta jordbruket. Det kunde därför vara på sin plats att i 2 § av förordningen
örn handelsböcker göra ett tillägg örn att bokföring skall fullgöras
även av dem, vilka idka skogsbruk eller annan skogshantering för någon
förut i samma § nämnd rörelses räkning eller eljest under sådana förhållanden,
att hanteringen uppenbarligen ej är att anse såsom binäring till jordbruket.
Den nu ifrågasatta lagen kunde därefter lätt formuleras så, att även alla
dessa drabbades av förbudet att förvärva skogshemman. Ehuru det i praktiken
nog ej ställer sig svårt att skilja skogsspekulanten från den verkliga jordägaren,
kunde visserligen, liksom redan nu är händelsen, förekomma tillfällen,
där ovisshet rådde örn bokföringsskyldighet förelåg eller icke. Men
här vore denna ovisshet just ett verksamt medel att från fastighetsförvärv
avhålla alla, som ej borde få inlåta sig därpå. Och stadgandet skulle ej
förlora sitt värde genom att dessutom med påföljderna för uraktlåten bokföringsskyldighet
drabba alla dessa äventyrliga skogsaffärer, vilka man är enig
om att utdöma. Att nu upptaga en dylik bestämmelse torde dock bliva för
mycket på en gång, då det från formell synpunkt kan förefalla oegentligt att
ålägga ifrågavarande affärer bokföringsskyldighet samt man även måste
räkna med det stora inflytande, som är tillmätt den formella juridiska
granskningen.
Från lagens stadganden bör naturligtvis göras undantag för de anstalter,
till vilka hemmansägarna pläga vända sig för erhållande av lån, såsom för
hypoteksförening, sedelutgivande bank, bankaktiebolag, sparbank ävensom
s. k. folkbank och med folkbank jämförlig penninginrättning. Förut är redan
anfört, hurusom för sedelutgivande bank, bankaktiebolag och sparbank
finnas särskilda bestämmelser örn deras rätt att äga fastighet, vilka förträffligt
stödja den nu ifrågavarande lagens ändamål. Något tillstånd däremot
för andra bolag och föreningar eller för näringsidkare, som faller under lagen.
att på exekutiv auktion inropa en fastighet bör ej få ifrågakomma.
Lagen skulle då på lättaste sätt kringgås genom att kontrahenterna efter överenskommelse
Lito inteckna och sedan på ansökan av den tillämnade köparen
exekutivt försälja fastigheten. En sådan bestämmelse bleve ock utan tvivel
en ytterligare uppmuntran för det på så manga håll överklagade strävandet
från flera bolagstjänstemän att söka undergräva hemmansägarnas ekonomi.
Vad härefter angar frågan, vilka fastigheter lagen bör avse, så kunde det
synas lämpligt, all lagen uttryckligen hänför sig lill de avvittrade hemmanen.
Ben alldeles särskilda rättsgrund, sorn staten här äger till ingripande, skulle
då giva en särskild auktoritet åt stadgandet på samma gång författningen
träffar just de fastigheter, som behöva skyddas. Då det emellertid även i
Norrland lärer givas ett oell annat hemman med sä gammal rätt att tvekan
kan uppstå, om det ingått i avvittring, samt dessutom förbudet jämväl bör
avse lägenheter, som härefter genom kolonisation eller annorledes avsöndras
från kronomarken torde detsamma lämpligast böra omfatta jord på landet i
allmänhet.
Bihang lill riksdagens protokoll 1!)37. ''■> saini. .1 aril. Nr 21. -t
34
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
Såväl för sågverksindustrien som för handeln och industrien i övrigt bör
det stå obehindrat att förvärva de tomt- och upplagsplatser de behöva för
sin rörelse. Tillstånd härtill kunde visserligen erhållas efter Konungens
prövning i varje särskilt fall. Men då dessa fall kunna bliva talrika och de
dessutom äro lätta att urskilja, bör det ej möta betänklighet göra förbehåll
härom i själva lagen.
I avvittringsförfattningarna har kronan förbehållit sig på kronomarker och
inom kronohemman och boställens områden befintliga större strömfall, soni
till farleders öppnande, sjöars uttappning, ovanför belägna ägors befrielse från
översvämningar med mera dylikt kunde användas; och skulle därtill avsättas
nödigt utmål av kringliggande mark. Härigenom hava visserligen de
största fallen bevarats åt kronan. Men då vid avvittringen ej förutsetts vattenkraftens
stora framtida betydelse, är det klart, att kronans rätt även i
detta avseende ej tillbörligt tillgodosetts. Mycken värdefull vattenkraft har
sålunda frångått kronan och tillfallit vissa avvittrade hemman utan tanke på
att härigenom beretts dem någon särskild förmån. Om man ej vill gå så
långt som att av denna anledning reducera dessa vattenkrafter till kronan,
så kan dock vara av vikt att redan nu fastslå, att även dessa naturtillgångar
äro förläningar till hemmanen såsom sådana och därför väl ma av hemmansinnehavaren
disponeras till husbehov eller utarrenderas för att därigenom
bereda hemmanet en inkomst, men att däremot frågan om vattenkraftens avsöndring
från hemmanet för all framtid bör underställas Konungen för prövning,
i vad mån detta ina anses vara för hemmanet och det allmänna gagnelig!.
En sådan prövning borde ej utövas i syfte att förhindra fabriksindustrien
att komma i besittning av erforderlig vattenkraft, utan allenast för att
bereda Konungen tillfälle att dels tillse, att vattenkraften till skada för industrien
och det allmänna ej uppköptes av mellanhänder i spekulationssyfte,
dels i händelse av behov fastställa koncessionsvillkor i det allmännas intresse.
Föreskrift om Konungens tillstånd, när vattenkraft av större betydelse
första gången avsöndras, hör rätteligen hemma i lagen örn jordavsöndring.
Oavsett örn en sådan bestämmelse kommer till stånd, bör den nu ifrågasätta
lagen innehålla undantag, utom för tomt och upplagsplatser, även för vattenfall,
fiske eller annan dylik lägenhet.
Åt Konungen bör slutligen förbehållas att få medgiva undantag fran lagens
bestämmelser. Häri kommer att ligga ett synnerligen verksamt korrektiv i
lagens tillämpning. Härigenom vinnes både utväg till dispens för alla skäliga
fall samt medel att vinna trygghet i händelse av tvekan om lagens till
lämplighet.
... , ,
Avhandling, som strider mot lagen, skall naturligtvis vara utan verkan.
Det kunde ifrågasättas, örn ej för att förekomma direkt överträdelse ytterligare
borde bestämmas någon strängare påföljd, såsom att hemmanet vöre
förverkat till kronan eller ock att köparen till säljaren förverkat den betingade
köpeskillingen eller värdet av annan valuta. Den torra påföljden kunde
motiveras därav, att överlåtelsen innebär en överträdelse från båda kontrahenternas
sida av kronans villkor för avvittringen. Den senare åter skulle
grundas därpå, att köparen, om vars behörighet det vöre fråga, måste presumeras
vara den av kontrahenterna, som handlat i ond tro. Dylika föreskrifter
torde dock onödigtvis inveckla saken. Det är utan tvivel tillräckligt äventyr,
att avhandlingen är ogiltig och att lagfart ej erhålles.
Vad särskilt angår frågan om prövningen av lagfartsansökning, sa är ratten
alltid i stånd att avvisa obehöriga ansökningar av bolag och föreningar.
I fråga om enskild persons kompetens skulle man ju däremot kunna uppkonstruera
möjlighet att rätten någon gång blev missledd. I verkligheten
finnes dock föga anledning, att enskild näringsidkare skulle inlåta sig pa
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
35
ett otillåtet fastighetsköp och skaffa sig lagfart, då han i alla händelser kan
få själva köpet underkänt på talan av säljaren eller dennes rättsinnehavare.
Och skulle detta någon gång inträffa, så torde olägenheterna därav gälla föga
mot den stora uppgift, som i övrigt vinnes genom lagen. Då denna punkt
likväl lämpar sig för formella anmärkningar, böra dessa förekommas. Saken
kan i detta avseende väl ordnas genom att man i rättssäkerhetens intresse
föreskriver, att klander å avtalet skall av sakägare anställas inom ett år
efter det lagfarten beviljats vid äventyr, att det eljest skall anses såsom om
förvärvet skett med Konungens tillstånd. A andra sidan bör då, till förekommande
av missbruk, inrymmas en rätt för allmänna åklagaren att jämväl
kunna upptaga en dylik klandertalan. Till hans skyldighet tillse, att lagfart
sökes, anknytes sålunda ett åliggande för honom att övervaka, att i förevarande
fall lagfart icke obehörigen beviljas. I den utländska lagstiftningen
förekomma ofta bestämmelser om ett dylikt ingripande från den allmänna
åklagaremakten (»ministere public») uti enskildes civilrättsliga förhållanden,
när detta påkallas av ett allmänt intresse. Av flera skäl bör ett obehörigt
avtal ej kunna vinna giltighet genom att Konungens tillstånd först efteråt
och måhända under pågående tvist utverkas, vilket emellertid ej hindrar,
att vid avtal göres förbehåll örn att det gäller endast under förutsättning att
Konungens tillstånd erhålles.
Till sist bör ytterligare framhållas vikten av att tills vidare antaga en lag,
som åtminstone hejdar utvecklingen, innan det blir alldeles för sent. Sedermera
kan man ju, därest detta av vunnen erfarenhet eller för tillgodoseende
av invecklade juridiska önskemål befinnes erforderligt, i vanlig ordning utarbeta
ett fullständigare lagförslag, som då även möjligen kan beröra såväl
den ofta återkommande frågan örn aktiebolags fastighetsförvärv inom övriga
delar av riket som ock de inom riksdagen på 1850-talet uttalade önskningarna
örn en särskild civillag rörande utländsk undersåtes förvärv av fast
egendom.
Tiden för avverkningskontrakts bestånd. Först sedan man sålunda för
framtiden åt den jordbrukande befolkningen bevarat de hemman, som ännu
ej inköpts av sågverksbolagen, kan det bliva tal om att med framgång nedlägga
arbete och omtanke för att befrämja jordbruket och skogsvården å
dessa hemman.
En viktig fråga är här tiden för avverkningskontraktens bestånd. Såsom
nämnts skedde i början dylika upplåtelser på den i lagen medgivna tiden av
femtio år och mot mycket obetydliga ersättningar. Man har sagt, att endast
härigenom bereddes sågverksbolagen tillfälle att verkställa de strömrensningar
och flottningsbyggnader, som voro oundgängliga för att göra skogarna
åtkomliga. Det ligger möjligen någon sanning häri, ehuru å andra sidan
saknas uppgift på huru stor del av de många årens vinst verkligen åtgått
till ändamålet. Men visst är, att dylika byggnader åstadkommits lika bra
med avkastningen från skogsallmänningar eller genom offentligt understöd,
såsom skett i Norge.
Den skada, som dessa långa upplåtelser tillskyndade hemmanen, gav anledning
till lagen den 25 april 1889, enligt vilken upplåtelse av rätt till avverkning
av skog annorledes än till husbehov ej fick gälla i mer än tjugu år.
Men som alltid, när man ej tar en sak allsidigt, kom man även bär ur askan i
elden. Det vitsordas nämligen allmänt, att denna författning givit ny fart
åt bolagens fastighetsförvärv. När bolagen ej fingo avverka skogen under
orimligt lång tid, köpte de i stället hemmanen. Då man ville hindra, att jordbrukaren
blev utan skogstillgång allt för länge, berövade man honom den för
ali framtid.
Nu föreslår skogskommittén, att längsta medgivna tiden för upplåtelse av
36 Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
avverkningsrätt skall i skogsvårdens intresse ytterligare nedsättas till fem år.
Detta är i de norra länen av vikt även för jordbruket, vars intressen kommittén
synes ansett ligga utom dess befogenhet att vidröra. Skogsvården och
jordbruksfrågan äro dock i dessa län oskiljaktigt förbundna och måste lösas
tillsammans. Ses förslaget ur denna synpunkt, finner man, att det väl i och
för sig är till stort gagn för jordbruket, men dock i tillämpningen skall lända
till vida mera skada, så länge sågverksbolagens fastighetsköp få fortgå obehindrade.
Särskilt belysande huru dessa förvärv verka, lämna förhållandena i lappmarkerna.
I avvittringsstadgan föreskrevs, att skogen skulle där få av bonden
disponeras endast efter årlig utsyning. Härigenom ville man bland annat
bevara skogen åt bonden och föreställde sig utan tvivel, att nian skulle
bereda honom en säker årlig inkomst. Men det gick ej så. Antingen saide
bönderna omedelbart hemmanen till bolagen, lockade av tillfället att i en
större kontant penningsumma omsätta den gåva, som plötsligt genom avvittringen
tillföll dem. Det i utsyningstvånget liggande hindret för att upplåta
hela skogen till avverkning påstås av sågverksägarna även hava bidragit härtill.
»Ingen lag är stiftad, som varit så gynnsam för sågverksägarnas skogsförvärv
som lapplandslagen», sade en sågverksägare vid ett av skogskommitténs
sammanträden med allmänheten. Eller också uppläts den årliga utsyningsrätten
på arrende under så många år som lagen medgav. Och då en
stor mängd av dessa avtal utlöpa inom den närmaste framtiden, är det fara
värt, att jordbrukarna i följd av långvarig saknad av understöd från skogen
lätt falla offer för frestande köpeanbud. Vad man än sår i jordbrukets intresse,
lägger sig alltid den »döda handen» över skördarna.
Skogsallmänningar. Utom förkortning i tiden för avverkningskontrakts
bestånd äro alla andra åtgärder i syfte att bevara skogen åt hemmanet samt
befordra dess bestånd och återväxt av betydelse även för jordbruket. En utsträckning
av utsyningstvånget till vissa orter vöre kanske också gagneligt.
I trakter, där detta gäller, lära de hemmansägare, vilka förstått bevara sin
självständighet, börja allt mer sätta värde därpå. Yttersta målet för strävandena
att av skogen bereda både jordbruket och det allmänna största möjliga
gagn synes dock, såsom redan framhållits, vara bildandet av skogsallmänningar.
Utlåtandena till skogskommittén från de norra länen äro ock
enstämmiga i framhållandet av denna angelägenhets stora betydelse.
Vad man nu efteråt här måste beklaga är, att i avvittringsförfattningarna
ej gavs uttrycklig föreskrift härom. Där skogsallmänningar kommit till stånd
har det skett efter delägarnas enhälliga beslut och omfattat endast en mindre
del, vanligen en fjärdedel av området.
År 1875 väcktes dock förslag att för avvittringen i lappmarken utfärda en
allmän föreskrift om avsättande av viss del av varje sockens skogsanslag till
allmänning. Genom brevet den 9 november 1877 förklarade Kungl. Majit
emellertid sig anse en dylik föreskrift icke böra omedelbart av Kungl. Majit
meddelas, varemot Kungl. Majit uttalade sitt nådiga välbehag över de av
vissa socknar härom fattade beslut samt anmodade vederbörande att göra
sitt bästa i saken. På grund härav kommo de i Norrbottens lappmarker
förefintliga allmänningar till stånd. I Västerbotten lyckades man däremot,
såsom det uppgives genom inflytelser särskilt från ett mäktigt sågverksintresse,
spränga delägarnas enighet och förekomma att det allmänna bästa
tillgodosågs.
Avvittringarna, ehuru i övrigt avslutade, pågå dock ännu ovan odlingsgränsen
i lappmarkerna. Det kan då med skäl ifrågasättas, huruvida det ej
vore den största vinningen för framtiden att oavsett den därmed förenade
kostnaden göra örn de påbörjade men ännu ej fullt avslutade avvittringar,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
37
vid vilka angelägenheten av allmänningar bildande ej behörigen tillgodosetts.
På många håll torde det med god vilja kanske ej heller vara alldeles
tor sent ingripa mot ett ensidigt, otta av skogsbolag understött intresse att
bereda hemmanen oskälig skogsmark på kronans bekostnad. Detta sker
genom att man söker dels få skatten, varefter skogsanslaget utgår, ökad till
det högsta möjliga belopp medelst en uppdriven beräkning av den odlingsbara
markens framtida höavkastning, dels göra gällande behov för hemmanet
att sedermera ytterligare erhålla högsta skogsanslag inom den för helt
mantal stadgade latitud, och dels slutligen att erhålla så stora områden som
möjligt upptagna såsom inpediment, vilka till skillnad från den s. k. »dugliga»
skogsmarken tillfalla hemmanet utan beräkning. På Kungl. Maj:ts
prövning vila för närvarande besvär, som anförts av kronans ombud över
att fyra byar inom Jukkasjärvi socken skulle på detta sätt oskäligen gynnats
vid pågående avvittring.
I varje fall bör det, med den erfarenhet man nu har, ej finnas mer än en
mening om, alt uttrycklig föreskrift måste givas, att den del av skogsanslaget,
som ej erfordras för husbehovet, skall avsättas till allmänningar i de
trakter, där avvittringen ännu ej ens börjats. Detta lär vara fallet med de
ovan odlingsgränsen belägna delarna av Vilhelmina och Dorotea socknar.
Skogskommittén yttrar endast, att det är att vänta att inom dessa två socknar
minst en tredjedel av skogsanslaget varder avsatt till samfällt gagn. Jägmästaren
i Åsele revir anför åter i sitt till kommittén avgivna utlåtande såsom
sin mening, att hela skogsanslaget utom vad som vore oundgängligt för
husbehovet bör avsättas till allmänningar samt att bestämd föreskrift härom
bör meddelas genom tillägg till 1873 års avvittringsstadga, enär anledning
vore att befara, att några allmänningar ej komme till stånd, därest
beslutanderätten läge i delägarnas hand.1
Frågan örn bildandet av allmänningar på alla de trakter, där sådant vid
avvittringen försummats, ligger mera avlägset i framtiden. Skogskommittén
har nu föreslagit en för hela riket gällande lag örn bildandet av skogsallmänningar,
när alla delägarna äro ense därom. Detta förslag kan ju till en
1 Sedan jägmästaren anfört, hurusom man sökte ingiva befolkningen misstroende mot det i
1877 års brev förordade bildandet av allmänningar, samt alla kommuner inom reviret i följd
därav vägrade sitt bifall därtill, anför jägmästaren vidare:
»Visserligen har man sedermera bittert ångrat sig, men avvittringen är avslutad inom hela
Åsele samt större delen av Vilhelmina och Dorotea socknar, laga skiften hava redan övergått
de flesta byar, en väsentlig del av dessas vid avvittringen tilldelade skogsområden har
övergått i trävarubolags hand, och utsikten att numera här utan oerhört stora kostnader kunna
bilda gemensamhetsskogar av avsevärd omfattning torde vara så gott som ingen. — Emellertid
är ännu övre delen av Vilhelmina och Dorotea socknar oavvittrad, och här är således tillfälle
att vid nu förestående avvittring bilda allmänningar. Behovet av dylika skogar är här synnerligen
stort. Befolkningen i dessa bygder är nämligen mycket fattig, och för dess räkning
vädjas alltid till den allmänna barmhärtigheten, så snart en mindre god skörd erhålles. Kommer
så härtill den omständigheten, att större delen av de skogar, varom här är fråga, är att
betrakta som skyddsskogar, synes ännu ett viktigt skäl för avsättande av gemensamhetsskogar
hava tillkommit, enär på dessa ingen som hälst avverkning, — vare sig för ortens eget behov
eller flir export — får äga rum utan föregående utsyning. För egen del är jag livligt övertygad
därom, att såväl för det allmänna som för befolkningen i dessa bygder vore lyckligast,
örn endast så stor del av skogsanslaget, som för husbehovets fyllande ansåges oundgängligt,
tilldelades byar och hemman, under det resten avsattes till allmänningar.
Men då trävarubolagen nu börjat rikta sin uppmärksamhet även på skogstillgångarna här
uppe och inköpt ett stort antal hemman — inom Dorotea socken alla oavvittrade hemman —
befarar jag, att några allmänningar ej komma till stånd, därest beslutanderätten fortfarande
skall ligga i delägarnas hand. Därför häller jag före, att bestämd föreskrift örn avsättande av
gemensamhetsskogar för ännu oavvittrade byar, hemman och nybyggen borde utfärdas, och
således det tillägg göras till 1873 års avvittringsstadga, att minst hälften av sammanräknade
beloppet utav det skogsanslag, som enligt § 18 i nämdö stadga skulle tillkomma alla jordägarna
inom de oavvittrade delarna av varje lappmarkssocken skall avsättas till en eller flera för den
oavvittrade delen av socknen samfällda allmänningar, stående under skogsstatens omedelbara
vård och förvaltning.»
38
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2i; reservation.
början hava betydelse som ett principuttalande, men något egentligt resultat
därav är väl icke att vänta. För de norra länen, där behovet av så många
skäl gör sig särskilt gällande, borde man väl redan nu kunna fordra några
kraftigare åtgärder. Det är alltid Norrlands olycka att inpassas under den
för det övriga landet lämpade ekonomiska lagstiftningen, oavsett att förhållandena
mellan dessa delar av landet äro så olika.
Man hänvisar nu bland annat till den utvägen, att staten och kommunerna
skola, eventuellt expropriationsvis, köpa upp mark. Medel härtill kunde fås
genom direkta anslag eller medelst upptagande av skogsskatt eller exportavgift
på trävaror. Dessa senare utvägar komma nog ej att lämnas oförsökta.
Men det tyckes som örn staten särskilt i Norrland och Dalarna dock hade
rätt och plikt att mera omedelbart främja saken genom sin lagstiftning utan
att behöva betala därför. I avvittringsförfattningarna har staten underlåtit
att i detta avseende utöva en befogenhet, sorn ingen kunnat frånkänna henne.
Genom en ny lag hör staten kunna åtminstone i någon mån gottgöra sitt misstag,
och detta så mycket hellre, som det ej är fråga att fråntaga hemmanen
något utan bereda dem gagn för framtiden. Liksom delägare i samhällighet
nu äga skiftesvitsord, synes det för lämpliga fall kunna meddelas den bestämmelsen,
att delägare i skiftad skog skall hava rätt påyrka dess sammanslagning.
Ja, varför skall det ej under vissa förutsättningar kunna rent av föreskrivas,
att så skall ske. Å andra sidan bör möjligen förbud mot skifte av
samfälld mark eller dess klyvning också under vissa omständigheter kunna
vara på sin plats. Förslag örn sådant förbud i fråga örn lappmarkerna har
en gång väckts, men genom ovannämnda brev av år 1877 fann Kungl. Majit
förslaget ej böra vinna bifall. Särskilt förtjänt av uppmärksamhet är måhända
den av trävarubolagen så ofta begagnade utvägen för åtkommande av en
skogsmark att efter inköp av en mindre hemmansdel begära skifte å skogen,
varigenom så många framtidsmöjligheter förspillas.
Frågan om skyldighet för sågverksbolag att hävda sina hemman. Ofta
möter man i dessa ämnen den missuppfattningen, att när ett hemman övergått
till ett bolag är all statens rätt mot detsamma borta. Så undseende får
väl staten ej vara, att ett bolag genom att korsa kronans avsikter skulle komma
i en särskilt förmånlig ställning. Det är av vikt orubbligt fasthålla, att
även ett bolag, som inköpt ett hemman, gent emot det allmänna dock endast
är en hemmansägare, som besitter en fastighet, till vilken kronan skänkt
jord för jordbruksändamål.
Vad angår frågan om själva odlingens utbredning, är det klart, att, såsom
även gamla urkunder förmäla, denna gått framåt i Norrland, utom genom
nybyggen, särskilt medelst hemmansklyvning. Nödvändigheten av att skaffa
uppehälle åt flera familjer, som ärvde föräldrarnas gård, var det mäktiga intresse,
som visserligen icke alltid, men mycket ofta drev till brytande av ny
bygd. Även med den planläggning av avvittringarna, som ovan framställts
såsom den riktiga, hade dessa möjligheter kunnat väl tillgodoses genom att
vid tilldelandet av husbehovsskogen även taga hänsyn till odlingsmöjligheterna.
Och då skogsallmänningarna skulle stått under allmän vård, hade man
haft fria händer att i mån av behov på dem upplåta mark även till odling.
Helt olika ställer sig saken i avseende å de hemman, som inköpts av sågverksbolag.
Först ligger det i sakens natur, att bolagen icke kunna ägna så
stor uppmärksamhet åt jordens skötsel, då de hava förvärvat den för att tillgodose
sågverksnäringen. De allmänna klagomål, som i detta avseende framkomma
från olika håll, visa också, att ofta, sannolikt oftast, själva jordbruket
går tillbaka eller helt och hållet förfaller. Detta är ju en stor nationalförlust,
att mycken jord, som uppodlats genom långliga tiders arbete, sålunda
faller i vanhävd. Örn en enskild jordbrukare missbrukar sin jord, ingriper
39
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
nian nu visserligen icke. Men när en sadan misshushållning bliver regel i
vissa lätt urskiljbara fall och dessutom, såsom här är fallet, strider mot själva
förutsättningarna för hemmanets bildande, då synes staten hava ganska stort
fog att ingripa. Att häremot åberopa grundsatsen om lika lagstiftning för
alla, är just att förorda olikhet, ty det blir olikhet, då man vill tillämpa samma
lag på vitt skilda sakförhållanden.
För undanröjande av detta missförhållande förordades år 1892 i första
kammaren av7 landshövdingen i Luleå samt ar 1898 i en av sexton norrlandsrepresentanter
undertecknad motion i andra kammaren, att bolagen skulle
genom lag åläggas att hävda sina hemman och i detta avseende underkastas
den kontroll, som enligt 1734 års lag vilade å ali skådebord. Samma skyldighet
åligger ännu kronohemman och har vilat på en mängd bolagshemman,
medan å dem nedlades en nödtorftig odling för vinnandet av skatterätt. De
utgifter, som föranledas härav, betyda allenast, att åtminstone någon del av
skogens avkastning går till sitt avsedda ändamål.
Med tämligen stor visshet kan vidare örn alla bolagshemman sägas, att utsikterna
till ytterligare odling å dessa äro inga. Förhoppningen om, att ett
nybyggeshemman med tiden skulle »bilda stora byar» är, så snart hemmanet
övergått i bolagsägo, för en oöverskådlig framtid avbruten. Man har
visserligen nu uppfunnit det påståendet, att de ouppodlade markerna å bolagshemman
nog komma under bruk, när detta »med fördel» kan ske. Fördelen
är dock, såsom var och en förstår, beroende av, i vilkens hand hemmanet
befinner sig. För den, som är hänvisad att leva av jordbruket, är det
ofta fördel att verkställa en odling, på vilken det aldrig skulle falla ett sågverksbolag
in att offra ens en tanke. Liksom därför ett bolag vid lagfart
å ett inköpt hemman måste erlägga dubbel stämpelavgift på grund av den
obegränsade tid hemmanet får antagas komma att vara i samma ägares hand,
av enahanda grunder är det även riktigt, att bolaget i vederlag för den förutsatta
men uteblivna hemmansklyvningen ålägges viss nyodlingsskyldighet.
Att den principiella förpliktelsen för sågverksbolagen att hävda och nyodla
sina hemman även är en praktisk fråga, bevisas redan därav, att det uppgives
finnas bolag, som på ett verkligen berömvärt sätt vårda sig om .jordbruket
på sina fastigheter. Men dessutom kan en lagstiftning härom få många
fruktbara följder därigenom, att den åt hemmanet bevarar dess karaktär av
jordbruksfastighet. Med denna fråga sammanhänger även lösningen av det
mycket överklagade förhållandet, att bolagen på många orter upplåta arrenderätt
endast genom muntliga antid, vilket sätter arrendatorn i en synnerligen
beroende ställning, gör honom ointresserad för jordbruket samt berövar honom
politiska rättigheter. Vid behandlingen i riksdagen åren 1896 och 1897
av motioner om en arrendelag för riket framhölls också av flera detta förhållande,
men frågan föll i första kammaren bland annat på det skälet, att
något särskilt behov av en arrendelag ej yppat sig i det övriga Sverige.
~Ägastgckningslagen. Dess historia. Det kan nu synas av flera skäl vara
av intresse för sågverksägare^ att det för skogsbruksändamål inköpta hemmanet
ej bevarar karaktären av jordbruksfastighet. Därför hördes tidigt talet
örn angelägenheten av att »skogsägaren finge ägna sig uteslutande åt
skogsvården utan att besväras av jord, som han för drivande av sin industri
icke behöver». När sedan opinionen allt mer växte mot bolagens hemmansköp,
så voin sågverksnäringens representanter sä mycket villigare att såsom
botemedel häremot anvisa den utvägen alt »i rättsligt hänseende skilja jordbruksfastigheten
från skogsområdet». Ordandet örn önskvärdheten för sägverksägaren
att göra sig av med iiuigojorden utbyttes då också snart mot
framhållandet av den stora ömsesidiga fördelen av en sådan anordning. Förut
hade man trott, att båda näringarna borde förenade gå hand i hand och kon
-
40
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
fukter förebyggas genom att underordna skogsbruket under den högre kulturen,
jordbruket. Nu trodde man sig i fordran på skilsmässa hava funnit den
trollformel, som borde lösa alla gåtor. Och samtliga myndigheter grepo genast
med begärlighet efter det sålunda uträckta halmstrået.
Under intrycket av denna stämning började ock höras nya meningar, som
voro oumbärliga för det plötsliga omslaget från gamla traditioner. Redan är
framhållet, hurusom det någon gång anföres, att bolagshemmanens ouppodlade
mark nog skall också läggas under bruk, så snart detta »med fördel»
kan ske. Vidare säges ibland, att enligt vunnen erfarenhet jordbruket verkligen
ej behöver skogen, ja, till och med tager skada av att vara förenad därmed.
Ett sådant förhållande vore ju högst glädjande och borde endast föranleda
till att göra så mycket mera för jordbrukets utveckling i Norrland.
Men att trän en dylik uppfattning sluta till att all kronans donationsskog
med däri inneslutna uppodlingsmöjligheter böra övergå till bolagsegendom är
ju ett språng i bevisningen och en inkonsekvens i tillämpningen av principen.
Det kan nog hända att i gammal bygd, särdeles i närheten av kusten, jordbruket
i vissa fall kan ensamt föda sin man. Detta beror då på, att själva
kulturen i sådana trakter är mera uppdriven, att klimatet är gynnsammare
samt att en tätare befolkning och goda kommunikationer underlätta avsättningen
och öka utkomstmöjligheterna. I själva skogsbygderna, där man
ännu ej kommit och kanske aldrig kan komma så långt i vare sig det ena
eller andra avseendet, gäller nog fortfarande, att jordbruket behöver ett stöd
i skogen. Även här kan det visserligen inträffa, att den, som av tvång är
mera hänvisad till själva jordbruket, står sig bättre än den, som i följd av
allt tor lätt åtkomliga skogstillgångar försummar sin jord. Men denna senare
erfarenhet bör väl endast föranleda till sådan ändring i skogslagstiftningen,
att skogen, bibehållen i befolkningens ägo, blir ett verkligt stöd för
densamma och ej en lockelse i fördärvet. Att med en sådan anordning skogen
alltid är nyttig och på de flesta håll även oumbärlig för jordbruket, blir
nog svårt att kullkasta.
Det är nu emellertid av största intresse följa de egendomliga vägar, på vilka
den nya lösen även vann insteg i lagstiftningen.
Man minns att 1891 års riksdag hos Kungl. Majit gjorde framställning om
en utredning, huruvida icke genom statsmakternas försorg tillfälle kunde
beredas obemedlade och mindre bemedlade att på lämpliga villkor bilda egna
jordbruk huvudsakligen på de inom landet befintliga stora odlingsbara utmarker.
I anledning härav uppdrog Kungl. Majit åt en kommitté att taga i
övervägande ej mindre, i vilken mån och under vilka villkor upplåtelse av
jord från kronans egendomar för befordrande av det utav riksdagen angivna
syftemål kunde äga ruin. än även huruvida berörda syftemål kunde genom
ändring i gällande lagstiftning eller på annat sätt befrämjas.
Kommittén föreslog då i sistnämnda syfte ändringar i gällande författning
om hemmansklyvning och jordavsöndring särskilt genom införandet av ett
väsentligen nytt institut, kallat ägostyckning. Genom detta skulle ett hemman
få styckas i två eller flera delar med på förhand bestämda områden,
under det vid hemmansklyvning, som fortfarande måste tillämpas vid utbrytning
av kvotdelar av ett hemman, varje lott skall erhålla del i alla ägoslag.
För kommitténs uppgift var nämnda ägostyckningsförfarande av betydelse
därigenom, att ouppodlade områden sålunda kunde i och för odlingsföretag
lättare och billigare utbrytas såsom särskilda fastigheter med övertagande av
viss andel i den ursprungliga fastighetens mantal. Det har anmärkts, att förfarandet
kan även gagna jordbruket i allmänhet genom att bereda tillfälle
att med en egendom utan skog sammanslå någon angränsande skogsmark.
I de delar av Dalarna, där hemmansklyvningen gått allt för långt, anses ägo -
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
41
styckningen även kunna få den uppgiften att befordra sammanslagning av
angränsande små ägolotter för bedrivande av ett rationellare jordbruk.
Men enligt kommitténs betänkande skulle ägostyckningen även erhålla en
annan uppgift, som av kommittén återgives sålunda:
»En särskild betydelse torde ägostyckning därjämte kunna erhålla för de
norrländska skogsbygderna genom det tillfälle, som densamma erbjuder,
att kunna dela skatten å ett hemman mellan den för jordbruk lämpliga arealen
jämte ett mindre skogsområde å ena sidan och den huvudsakliga skogsmarken
å den andra. Härigenom skulle hemmansägaren efter skogens försäljning
kunna kvarsitta med äganderätt å gården, medan han däremot nu
alltför ofta förvandlas till arrendator eller torpare under skogsägaren, och
den självägande jordbrukande befolkningen i mångå skogssocknar sålunda
allt mer och mer förminskas.»
Man förstår nu och vet, varifrån kommittén fått denna tanke. Men det är
betecknande för det bräckliga underlag, varpå den nya opinionen om skogens
och inägojordens skiljande från varandra byggde, att en sak av så väldig och
skickelsediger innebörd ej tålde någon närmare undersökning, utan avfärdades
endast i förbigående med några få rader, i stället för att frågan redan vid
dess första framträdande bort giva anledning till de allvarsammaste överväganden.
Ty det är ju uppseendeväckande från lagstiftningens synpunkt, att medan
kronan ännu är i färd med att på egen bekostnad genom avvittring skänka
bort sina skogar till hemmanen för jordbrukets varaktiga befrämjande, så
stiftas det samtidigt en annan lag, varigenom man uttryckligen förutsätter
och vill befordra, att samma skogsmark må kunna av hemmanets innehavare
för all framtid avhändas jordbruket genom försäljning till sågverksbolagen.
Det är vidare egendomligt från nationalekonomisk synpunkt, att just
i de norrländska skogsbygderna, där ännu endast en mycket obetydlig del av
den odlingsbara marken kommit under kultur, införa ett ägostyckningsförfarande
med uttryckligt ändamål att, i olikhet med dess uppgift i det övriga
riket, avskilja denna ouppodlade jord från den jordbrukande befolkningens
besittning och sålunda begränsa jordbrukets framtidsmöjligheter i lyckligaste
fall till de redan odlade tegarna. Det är också märkligt från privatekonomisk
synpunkt, att medan det sedan gammalt varit en erkänd och tillämpad
trossats, att jordbruket i de norra skogsbygderna behövde skogen till stöd, så
övergiver man plötsligt utan undersökning och utan motivering denna uppfattning
och förutsätter, att jordbruket reder sig utan skog. Och det är slutligen
bra hänsynslöst mot Norrlands framtid att sålunda utan vidare godkänna
och praktiskt underlätta en obegränsad fortsättning på bolagens hemmansköp.
Emellertid gick det nu av kommittén upptagna ryktet örn ägostyckningsförfarandets
stora betydelse för Norrland från ämbetsverk till ämbetsverk och
behandlades därvid såsom en bifråga till det hela. Och till slut blev saken så
både underordnad och självklar, att Kungl. Majit i sin proposition till 1896
års riksdag till utvecklingen av förfarandets allmänna verkningar för jordbruksändamål
allenast vidfogadc, att det »helt visst ur många andra synpunkter
kommer att fylla ett verkligt behov». Sedan blevo lagförslagets föreskrifter
örn ägostyckning utan vidare antagna av riksdagen och promulgerades
den 27 juni 1896 såsom lag. Men trots denna behandling var det ändock
— man vet det med visshet — företrädesvis de intressen eller förhoppningar,
man hade örn dess verkningar i de norra skogsbygderna, som drev hela förslaget
igenom.
Det måste nu dock medgivas, att redan kommittén synes haft en förnimmelse
av, att det dock ej gick an att taga frågan i hela dess nakenhet. Den
42
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
framställde därför saken så, att från den »huvudsakliga skogsmarken» skulle
avskiljas »den för jordbruk lämpliga arealen jämte ett mindre skogsområde».
Men av detta löfte tappade ryktet under sin gång bort det ena stycket efter
det andra. Snart talades blott örn »nödig husbehovsskog», och när slutligen
själva lagen kom — så innehöll den icke ens detta. Av kronans gåva till jordbruket
lämnades sålunda ingenting kvar. Och det låg nog också en viss logik
i detta. Man önskade naturligtvis att snart kunna framvisa några resultat av
lagen. Men då det sågverksintresse, varpå detta närmast berodde, ej kunde
antagas vara benäget avstå från någon skogsmark, fick lagen ej heller byggas
på en sådan förutsättning. Huruledes man emellertid missräknat sig
även på sågverksbolagens intresse att avyttra blotta inägor, skall längre fram
omnämnas.
Ägostyckningslagens verkningar i de norra länen. Följderna av en sådan
lagstiftning för de nordliga länen kunde vid eftertanke på förhand förutses
och hava även redan bjärt framträtt.
Det har sålunda visat sig, att lagen får sin huvudsakliga betydelse i främjandet
av ett fortsatt inköp av hemman. Utvecklingen går nu i den riktningen
enligt allas utsago »med svindlande fart». Den bofaste, som hittintills
ej velat gå från sin gård, förespeglas nu att, mot en avsevärd köpeskilling
samt befrielse från en del av utlagorna, endast behöva sälja skogen Denna
uppgörelse leder dock naturligtvis till att förr eller senare sitter på gården
en hemmansägare, som är utan både skogen och köpeskillingen för densamma.
De flesta begärda ägostyckningar lära avse sådana nya förvärv. Samtidigt
fortgå emellertid lika fullt i stor omfattning förvärv av hela hemman utan
att inägorna fråntagas. Detta lärer t. ex. fortfarande vara regel i Jämtland.
Men däremot går det ännu ej så synnerligen framåt med det ändamål, som
ju skulle vara lagens huvudsakliga, för att ej säga det enda, nämligen att
skapa självständiga jordbrukare av lantbönderna på hemman, som bolagen
förvärvat före lagens tillkomst. Bolagen börja nämligen på vissa håll, sedan
de väl fått lagen, bliva betänksamma, huruvida det är för dem fördelaktigt
att göra sig av med sina lantbönder, som på många sätt äro dem till nytta.
I Västernorrlands län t. ex. hava av denna anledning de gamla stora trävarubolagen
ännu ej börjat ägostycka sina hemman. Emellertid förekomma
dock åtskilliga utstyckningar, av vilka många anses föranledda av önskan
att på de utstyckade inägorna lägga tungan av födoråd, sorn vilar på hemmanet.
Vid ägostyckningarna tilldelas inägojorden i regeln ej alls någon skog. Detta
sker ej ens vid nyförvärv, enär de två intressen, som där köpslå, är bolagets
önskan att få så mycket skog som möjligt och hemmansägarens att få
så mycket penningar som möjligt. Att »den för jordbruk lämpliga arealen»
i sin helhet utstyckas, förekommer naturligtvis icke någonsin. Det förebäres
nu, att man vid lagens tillkomst tänkt sig, att både det ena och andra skulle
ske. Men vill man ett visst residtat av en lagstiftning, måste man tillse, att
det framtvingas antingen av lagen själv eller av det enskilda intresset. Det
invändes även, att upplåtelse av skogsmark ej tjänade något till, då hemmanets
innehavare antagligen skulle förr eller senare åter försälja det till
någon skogsköpare. Av allt detta framgår emellertid, att örn dessa utstyckningars
ursprungliga ändamål skall vinnas, så måste dels trävarubolagens
vidare fastighetsförvärv förbjudas, dels ägostyckningslagen innehålla att med
ägorna skall utstyckas även skog och obruten odlingsbar mark, dels ock bolagens
intresse för sådana utbrytningar på något sätt framtvingas, vilket möjligen
kan ske genom den förut ifrågasatta föreskriften örn skyldighet att hävda
och verkställa nyodling å bolagshemman. Men när allt kommer omkring,
är det kanske bäst, att inägojorden tills vidare stannar kvar hos bolagen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
43
Jordbruket kan då kanske bibehålla sina utvecklingsmöjligheter genom att
de anspråk det har på understöd, från skogen sålunda kunna genom lagstiftningen
lättare göras gällande.
Det lärer nu verkligen givas en eller annan sågverksägare, som är generad
över lagen och därför av idealism låter utstyckningar åtföljas av något litet
skogsområde, även om detta ej påyrkas av medkontrahenten. Förrättningsmannens
nit och övertalningsförmåga påstås också hava någon liten betydelse.
Ibland tillgodoses även behovet av husbehovsvirke genom upplåtelse av
rätt att taga detta på bolagets skog. En bevekelsegrund till detta medgivande
lärer till en del vara en vunnen insikt om att det nya slag av självägande
jordbruksbefolkning, som genom ägostyckningslagen skall tillskapas ,lätt blir
hänvisat att fylla sitt virkesbehov genom olovligt tillgrepp å den skog, vilken
kronan kort förut skänkt till hemmanet, för att dess innehavare skulle bära
huvudet högt. På sina ställen förenas dessa servituter därför också med villkor
att de förverkas, därest rättsinnehavaren gör sig skyldig till åverkan, eller
till och med till olaga jakt. Dylika servituters värde belyses för övrigt därav,
att de numera allmänt utdömas från skogsvårdens synpunkt samt att stor
ovisshet råder hos vederbörande, örn de ens enligt ägostyckningslagen kunna
lagligen fastställas eller vad rättskraft de i övrigt må äga.
Ägostyckningslagen har således i norra skogsbygderna ej alls gagnat jordbruket
och den befolkning, som livnär sig därav; och om man vill vara uppriktig,
så var nog detta ej heller dess verkliga uppgift, utan någonting helt
annat. Den lilla ljusning, som nian tror sig kunna utleta i utsikten att bolagens
lantbönder till någon del förvandlas till bolagstorpare på egen grund,
är ej ägnat att i någon mån skingra det mörker, vari framtiden höljer dessa
torpares från all utveckling och allt stöd av skogen avskurna åkerlappar.
Erfarenheten har också på sina ställen redan visat, att just på sådant sätt
frånskilda inägor snart komma i vanhävd. Vid de nya bolagsköp åter, som
det blivit ägostyckningslagens egentliga uppgift att framkalla, kan nog förste
innehavaren reda sig med hjälp av det förvärvade kapitalet. Men hur går
det sedan och vad blir det av hemmansklyvningen? Man förstår så val sanningen
i förste lantmätarens i Västerbottens län yttrande vid 1900 års allmänna
lantmäterimöte om ägostyckningslagens verkningar: »Styckningsändamålet»,
sade han, »är här överhuvud alt frånskilja inägorna från skogsmarken
utan att fråga efter, örn någon befolkning på dem skall kunna existera. Ja,
meningen är väl sällan eller aldrig, att så skall ske.»
Det saknades dock ej alldeles röster, som förutsade, vad som skulle inträffa.
Befallningshavandena i Norrbottens och Västerbottens län inskränkte
sig visserligen i sina yttranden över kommitténs förslag att med några få ord
instämma i de allmänna förhoppningarna. Men i de utlåtanden, som av
samma myndigheter i slutet av år 1895 avgåvos över 1894 års riksdagsskrivelse
örn bolagsförvärven, låter det redan på helt annat sätt. Båda
myndigheterna utvecklade ganska fullständigt, huru otillfredsställande den
ordning måste bliva, som genom förslaget örn ägostyckning skulle ernns. Medan
den förstnämnda myndigheten emellertid avhåller sig från att härav draga
några slutsatser, kom däremot den senare i alla fall till det oväntade resultatet,
att förslagets fördelar dock »syntes» väsentligen överväga olägenheterna.
Klarast såg det på senhösten 1895 sammanträdande allmänna lantmäterimötet.
På väckt fråga beslöt mötet göra det uttalande, att de praktiska betingelserna
för och verkningarna av det nya förslaget örn ägostyckning voro
väsentligen olika för Norrland och det övriga Sverige. Under debatten framhölls
skarpt förslagets falska utgångspunkter och sannolika ödeläggande
44
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
verkningar. Man betonade även, att jordbruk och skogsbruk i dessa trakter
kunde gå hand i hand, men blott under förutsättningen, att det vöre i jordbrukarens
händer, som båda befunne sig. Det uttalades, att undantag borde
göras för Norrland och i all synnerhet för lappmarkerna. Med anknytning
till dessa uttalanden beslöt sedermera 1900 års lantmäterimöte »på det kraftigaste
uttala sitt gillande av de i andra kammaren väckta motionerna örn
inskränkning i bolags fastighetsförvärv och ändring i ägostvckningslagen för
tillgodoseende av skogsbehovet.
Under lagförslagets behandling i riksdagen år 1896 inträffade också, att
en talare i första kammaren, till genmäle å ett yttrande om förslagets stora
betydelse för Norrland, uttalade sina allvarliga farhågor för lagens verkningar
därstädes, men då förslaget var välgörande för det »övriga» Sverige, yrkade
han bifall till detsamma. Det fanns också ännu en eller annan riksdagsledamot,
som klart insåg, att »det skulle gå alldeles på tok». Men de yttrade
sig av någon anledning icke.
Slutomdömet örn ägostyckningslagen i dess tillämpning på de norra delarna
av landet kan endast bliva ett. Lagen var ingenting annat, än den judaskyss,
varmed jordbruket definitivt och officiellt förråddes åt sågverksintresset.
Och man var nog hänsynslös att ej ens utbetala de trettio silverpenningarna,
den i sistone utlovade husbehovsskogen. När sedan under sistlidne riksdag
väcktes en anspråkslös motion om, att åtminstone någon liten del av denna
skuld måtte utbetalas till jordbruket, förklarade i första kammaren en representant
för sågverksnäringen, att han »fann ej någon rättsgrund i detta
anspråk»; och motionen föll utan att ett ord av förståelse bröt den övriga
kammarens obevekliga tystnad. Så lätt väger nu den norrländska jordbruksnäringen,
när lagstiftningen endast gör sitt bästa alt i den andra vågskålen
lägga ett övermäktigt intresse, som den förleder att vara ovän till henne.
Det bör vara uppenbart, att en dylik lagstiftning, som tillkommit utan saklig
prövning, måste tills vidare upphävas, så att den ej får fortfara med sina
skadliga verkningar. Sedan blir man äntligen i tillfälle överväga, under vilka
förutsättningar ägostyckningsförfarandet kan få tillämpning även i de norra
skogsbygderna. I större delen av Dalarna har emellertid ägostyckningslagen
ej tillämplighet. På Kungl. Maj:ts prövning vilar visserligen 1899 års riksdagsskrivelse
om dess införande därstädes för ett verkligt jordbruksändamål.
Detta torde dock ej behöva föranleda, att lagen genomföres i Dalarna i de
avseenden, varigenom den med sin nuvarande avfattning även kan lända till
skada för jordbruket. Lagens upphävande tills vidare påstås därför nu ej
vara behövlig annat än för Norrland.
Odalbygden och kolonisationsfrågan. Vi hava nu ovan funnit, hurusom
1891 års riksdagsskrivelse örn åtgärder för att bereda obemedlade och mindre
bemedlade tillfälle att bilda egna jordbruk hitintills i de nordliga skogsbygderna
töranlett den lösningen, att man planlagt och verksamt genomfört en
lagstiftning, vars verkliga innebörd är en strävan att förvandla hela den jordbrukande
befolkningen därstädes från besuttna hemmansägare till obemedlade
eller mindre bemedlade jordtorpare.
Med de direkta åtgärder, som skrivelsen väl huvudsakligen åsyftat, har
man däremot och detta av ganska naturliga skäl ännu ej kommit så långt.
I anledning av jordbrukslägenhetskommitténs förslag och Kungl. Maj:ts
därav föranledda framställning, beslöt emellertid 1894 års riksdag bland
annat att för upprättande av planer och kostnadsförslag till avdikning och
odling av sådana myrtrakter inom de två nordligaste länen, som lämpa sig till
odlingslägenheter, förskjuta ett belopp av högst tjugutusen kronor.
I anledning härav har lantbruksingenjören i Norrbottens län uppgjort förslag
till kolonisation av ett kronan tillhörigt område omkring Koskivare järn
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
45
vägsstation i Gällivare socken. Efter åtskillig granskning har förslaget återförvisats
till förrättningsmannen för vidtagande av vissa rättelser. I fråga om
grunderna för planen synas vederbörande ämbetsmyndigheter hitintills vara
eniga om, att lägenheterna, som enligt senaste bestämmelse skola uppgå till
antalet sjuttio, böra, avdikade och försedda med utfartsvägar, överlämnas
till kolonisterna med äganderätt. Kolonisterna skulle vidare erhålla virke
irån kronans skogar till första uppförande av byggnader samt få sitt framtida
virkesbeliov tillgodosett genom tilldelandet av ett skogsområde eller medelst
utsyning.
Man må nu visserligen önska dessa försök all möjlig framgång. Men de
böra icke få undanskymma den ännu viktigare angelägenheten att den r-''dan
verkställda odlingen i bygdelagen vidmakthålles och befrämjas. Trakterna
för denna odling har av gammalt utvalts, där jordbruket av klimatiska skäl
eller ådalarnas kommunikationsmöjligheter kunde vinna bästa trevnad. Detta
århundradenas tysta arbete för bygdernas brytande kan ej någonsin ersättas
genom statsanslag för utdikning av nya odlingslägenheter å kronans parker
uppe emot lappmarksgränserna.
Dessa synpunkter framhöllos även skarpt dels av en f. d. landshövding i
Umeå uti en av honom härom framlagd motion vid hushållningssällskapens
omhuds möte år 1893 och dels i den motion i andra kammaren, vilken väckt
1892 och upprepad 1894 föranledde en riksdagsskrivelse örn bolagens skogsförvärv.
Det bleve ju också ett underligt förhållande, om kronan, medan
hon från sina återstående sämst belägna skogsdomäner skänker bort uppdikad
inägojord jämte skog, skulle vara alldeles likgiltig för att de stora
skogsdonationerna för det gamla jordbrukets upprätthållande ej komma detta
till godo ens för att tillgodose behovet av husbehovsvirke.
Direkta åtgärder för jordbruks befrämjande. Strävandena till förmån för
upprätthållandet av en självständig jordbruksbefolkning i Norrland och Dalarna
fä emellertid ej låta saken bero vid lagstiftningsåtgärder. Det fordras
sedan även först och sist upplysning och undervisning om jordbruket och
villkoren för dess rätta skötsel däruppe.
Särskild uppmärksamhet kräver här det förhållandet, att i avlägsna skogsbygder
befolkningen av gammalt vant sig att ligga långt borta i skogarna
och skörda starrhö i stället för att idka ordentligt jordbruk i närheten
av gårdarna. Vid avvittringen har denna vana, som övergått till behov, också
i stor utsträckning vunnit lagfästelse genom särskilda stadganden, varigenom
nybyggarna bibehållits vid rätt att förfoga över ängslägenheter och myrar å
kronomarkerna. Detta sätt att idka jordbruk har emellertid ingen framtid
och leder endast till fattigdom, vilken i sin ordning är den bästa jordmånen
för bolagsförvärv. Men för att kunna bryta sådan vana är upplysning utan
tvivel ej tillfyllest. I synnerhet för fattigare trakter blir det nog nödvändigt
att lämna direkt understöd för de första kostnader, som föranledas av övergången
till ett rationellt jordbruk. Inom jordbruksdepartementet vila också
för närvarande till behandling framställningar i dylikt sylte lian inbyggare
i Tärna socken. Villkoren för lån ur odlingslånefonden eller anslag från
frostförminskningsfonden äro för betungande och anses jämväl i övrigt ej
lämpade för ifrågavarande fall. .... ,
Men även här är allt arbete fåfängt och alla utgifter lätt bortkastade, sa
länge sågverksbolagens hemmansförvärv få obehindrat fortgå. Vill man ej
göra något mot denna sociala fara, blir det i stället en förpliktelse noga
undersöka, huruvida ej förhållandena kräva, alt staten alldeles upphör med
att till skogsbygderna i landets nordliga delar lämna anslag ur odlingslåneoch
frostförminskningsfonderna eller annat understöd lör jordbrukets iörkovran
pä hemmanen, som kanske kort efteråt bliva bolagsegendom.
46
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; reservation.
Vad har jordbruksnäringen i Norrland och Dalarna att vänta av det nga
jordbruksdepartementet? Det är nu en tröstlös kulturbild det nittonde århundradet
från början till slutet lämnar oss i avseende å kronans vårdnad
om det arv, hon i Norrland och Dalarna mottagit från föregående styrelser.
Klart är att här brister något i själva ledningen. Det går icke i längden
att i dylika frågor såsom sista ordet expediera medelinnehållet i vederbörande
myndigheters infordrade utlåtanden, helst dessa ofta med förkärlek framhålla
allenast sakens formella sidor. Från verkliga Norrlandsvänner, som sett sakerna
på nära håll, möter man ock städse det talet, att alla strävanden äro
hopplösa, därför att man ej kan påräkna något intresse för dessa livsfrågor
hos landets regering, på vilken ansvaret dock ytterst vilar. Och det synes
ej heller kunna bestridas, att det är dennas självständiga och enhetliga initiativ,
som här alltid har fattats. Det borde dock ligga i regeringens upplysta
intresse att upptaga arbetet för lösningen av dessa frågor samt lägga en stark
och redbar hand vid detsammas utförande.
Det saknas ej heller omedelbar vädjan i detta avseende. Sålunda beslöt
Västerbottens läns landsting år 1893 göra en underdånig framställning, däri
landstinget förklarade faran att inom kort länets lappmarker skulle sakna
en självständig jordbrukande befolkning så stor, att landstinget ansett det såsom
en oeftergivlig plikt, »innan all utsikt till räddning vöre slut» utbedja
sig Kungl. Maj:ts nådiga, kraftiga och skyndsamma ingripande. Samma år
ingingo hushållningssällskapens ombud med en ansökan, att Kungl. Majit
täcktes efter företagen statistisk utredning vidtaga erforderliga åtgärder för
ett självständigt jordbruks betryggande i de delar av landet, där skogsavverkning
i mer betydande utsträckning förekommer. Slutligen avlät år 1894 års
riksdag en skrivelse med enahanda framställning, som gjorts av hushållningssällskapens
ombud.
Sedan över dessa framställningar infordrats yttranden från vederbörande
befallningshavande, avgav slutligen även skogsstyrelsen i november 1896 utlåtande
i ämnet. Detta var, såsom ärendets traditionella behandling även
fordrade, uteslutande avgivet under den olyckliga ägostyckningslagens tecken.
Styrelsen yttrade nämligen att intill dess det visat sig, i vad mån ägostyckningsförfarandet
kommer att inom de norra delarna av vårt land anlitas för
att skilja jordbruksfastigheten från skogsområdena, ansåg styrelsen några vidare
åtgärder icke för närvarande böra å lagstiftningens väg vidtagas »till
förekommande av de svårigheter, som onekligen följa av ett allt för stort utvidgande
av bolagsegendomen på lantbrukets bekostnad». Att nu tillämpningarna
av ägostyckningslagen ej äro något lyckosamt att gå och vänta på
utan tvärt örn böra på allt sätt förekommas, har förut närmare framhållits.
På våren 1898 utkom slutligen en på Kungl. Maj:ts befallning av statistiska
centralbyrån utarbetad redogörelse för bolags förvärv av jordegendom inom
Norrland och Dalarna under åren 1885 och 1895. Men sedan dess har något
vidare ej alls avhörts från Kungl. Majit.
Detta brådskande ärendes långsamma behandling och slutliga avtynande
visar, att man icke, såsom Västerbottens landsting år 1893 föreställde sig, har
att påräkna Kungl. Majits »nådiga, kraftiga och skyndsamma ingripande» i
dessa frågor. Emellertid kan man ju säga, att det möjligen tillkommit en
förhoppning i upprättande av ett nytt departement, som har till uppgift att
särskilt ägna omsorger åt landets modernäring. Åtminstone framställer sig
osökt den frågan, örn ej detta departement skall finna sig särskilt uppfordrat
att ägna de norrländska jordbruksförhållandena den allvarliga och i snar
handling verksamma uppmärksamhet, som de i så hög grad förtjäna.
Ty örn den nuvarande utvecklingen lämnas fria händer att fullfölja och
avsluta sin uppgift, blir frågan därmed icke avförd, utan den kommer ställ
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
47
digt tillbaka i allt svårare former. Man skall nämligen aldrig glömma, huru
det nittonde århundradet och dess efterföljare misshushållat med frukterna
av föregående tiders förutseende och arbete. Och frågan skall ständigt själv
göra sig påmint genom de olika yttringarna av en undertryckt befolknings
stigande missnöje över orättvisor och övergrepp.
Frågan om vidmakthållandet av jordbruksnäringen inom skogsbygderna i
Norrland och Dalarna är med ett ord en inre försvarsfråga av högsta angelägenhet
och betydelse. Och det förtjänar i dessa tider även erinras därom,
att det icke heller är alldeles oviktigt för det yttre försvaret, huru samfundslivet
rör sig inom den landsdel, där riket har sin enda landgräns.
Vad nu bör ske är emellertid att omedelbart vidtaga de åtgärder, som ej
tåla uppskov, samt därutöver göra en framställning om, att Kungl. Maj:t
täcktes ägna sin uppmärksamhet åt, vad som därefter måste komma. Det
senare är för närvarande av särskild vikt därför, att inom de norra skogsbygderna
jordbruksfrågan i många avseenden står i oskiljaktigt sammanhang
med skogsvårdsfrågan, vilken senare nu, efter det skogskommittén avgivit
sitt betänkande, föreligger till Kungl. Maj:ts omedelbara prövning.
Jag hemställer alltså vördsamt, att riksdagen ville:
l:o för sin del antaga:
dels följande
Lag
angående begränsning i vissa fall av rätten att förvärva fast egendom.
1 §•
Bolag eller förening för ekonomisk verksamhet må ej förvärva fast egendom
å landet inom Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands,
Gävleborgs eller Kopparbergs län, där ej Konungen för visst fall därtill lämnat
tillstånd.
Vad sålunda är stadgat, gälle dock ej, när fråga är allenast örn tomt eller
upplagsplats, vilken erfordras för bolagets eller föreningens verksamhet, eller
om vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet.
2 §•
För enskild person, vilken idkar träförädlings- eller trävarurörelse med
vars utövande följer skyldighet att föra handelsböcker, skall vad i 1 § är
stadgat om bolag och förening för ekonomisk verksamhet jämväl äga tilllämpning,
dock ej i det fall, att fastighet genom arv eller giftorätt tillfallit
sådan näringsidkare.
3 §•
Har avtal tillkommit utan Konungens samtycke, där sådant enligt denna
lag erfordras, vare avtalet ogillt.
Kommer lagfart på grund av avtalet ändock till stånd, och varder ej inom
ett år därefter klander å avtalet anhängiggjort, vare så ansett, som hade förvärvet
skett med Konungens samtycke.
Fråga, huruvida avtal må på grund av denna lag anses ogillt, äge, förutom
sakägare, jämväl allmän åklagare anhänggiggöra.
4 §.
Har genom testamente bortgivits fast egendom till någon, som enligt denna
lag ej må förvärva densamma, och varder ej före givarens död Konungens
48
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.
samtycke lämnat, vare testamentet i denna del utan verkan, där det i laga
ordning klandras.
Lämnas testamentet oklandrat och kommer förty lagfart till stånd, må ändock
fråga om testamentets ogiltighet enligt denna lag kunna av allmän åklagare
anhängiggöras inom ett år från det lagfart beviljats.
5 §•
Bank eller annan penninginrättning, så ock försäkringsanstalt vare ej underkastad
denna lags bestämmelser.
dels — under förutsättning att ovanstående lag antages —
följande
Lag
om ändrad lydelse av 23 § i lagen den 27 juni 18% om liemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring.
Härigenom förordnas att 23 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring skall erhålla följande ändrade lydelse:
»Från hemman, varifrån jordavsöndring får ske, må ock avsöndras vattenfall,
fiske eller annan dylik lägenhet; och gäde örn sådan avsöndring i
tillämpliga delar vad härovan i fråga om jordavsöndring är föreskrivet. I
Norrbottens, Västerbottens, Vesternorrlands, Jämtlands, Gävleborgs och Kopparbergs
län må vattenfall av större betydelse ej avsöndras med mindre Konungen
därtill givit lov; och skall förty väckt fråga örn avsöndring av något
inom nämnda län beläget vattenfall av Konungens befallningshavande underställas
Konungens prövning, därest Konungens befallningshavande efter verkställd
utredning finner vattenfallet vara av sagda beskaffenhet.
Vad sålunda är stadgat kommer dock icke att göra någon ändring uti det,
som rörande strömfall å kronohemmans område är särskilt förordnat.»* 1
2:o för sin del antaga följande
Lag
angående inskränkning av ägostyckningsförfarandets tillämpning.
Härigenom förordnas, att vad lagen örn hemmansklyvning, ägostyckning
och jordavsöndring den 27 juni 1896 stadgar i avseende å ägostyckning tills
vidare ej skall äga tillämpning inom Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands,
Jämtlands och Gävleborgs län; dock skola redan påbörjade ägostyck -ningsförrättningar i enlighet med lagen fullföljas.
3:o för sin del besluta:
att vid avvittringarna ovan odlingsgränsen inom Dorotea och Vilhelmina
socknar skall den andel av vardera socknens skogsanslag, som överstiger nödigt
husbehov, avsättas till en eller flera allmänningar i enlighet med de bestämmelser
Kungl. Maj:t kan närmare meddela.
4:o i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla:
att Kungl. Maj :t täcktes, till fullföljande av avvittringarnas syfte, ägna sär
1
Denna lag står ej i något omedelbart sammanhang med den under punkt l:o föreslagna
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation. 49
skild uppmärksamhet åt angelägenheten att vidmakthålla jordbruket på de
avvittrade hemmanen och i synnerhet dem, som ägas av sågverksbolag, samt
i övrigt taga initiativ till befrämjande av jordbruket inom skogsbygderna i
Norrland och Dalarna.
På grund av stadgandet i 55 § 3 mom. i riksdagsordningen kommer det
sista yrkandet att upprepas såsom särskild motion. Och torde i övriga tre
punkter, som denna motion sålunda avser, lagutskottet vidtaga de ändringar
i formuleringen av förslagen, som vid ett ytterligare övervägande må finnas
erforderliga.
Stockholm den 27 januari 1901.
Carl Lindhagen.
I förestående motions syfte instämma undertecknade:
J. Nordin.
P. Norberg.
S. H. Kvarnzelius.
XV. Styrlander.
A. Göransson.
Nils Hanson.
E. Norman.
Sam. Söderberg.
J. Persson.
Hjalmar Branting.
Johan Olofsson.
S. J. Kardell.
E. G. Åkerlind.
O. Emthén.
P. Olsson
i Fläsbro.
D. Persson.
Johan Wahlgren.
S. M. Olsson.
W. Johansson,
Öija.
J. G. H. Fredholm.
L. Gust. Broomé.
J. Bromée.
Joh. Er. Nordin.
Joh. Nydal.
And. Olsson
i Mårdäng.
Johan Ericsson.
Ollas A. Ericsson.
A. Hansson
i Solberga.
A. F. Broström.
E. Åkerlund.
Ivar Månsson.
Jämväl undertecknade instämma i motionens syfte, men vilja dock redan
nu hava uttalat, att de påpekade stora bristerna i ägostyckningslagen synas
oss möjligen hava större utsikter att bliva avhjälpta, därest yrkandet under
2:o här ovan allenast på det sätt bifalles, att riksdagen antingen nu själv antager
de för detta ändamål erforderliga ändringar i lagen eller ock i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhåller om skyndsamt förslag till sådana ändringar. I detta
avseende hänvisa vi till särskild motion.
Ad. Wiklund. Joh. Nilsson. L. Dahlstedt.
J. A. Lundström. N. Boström. Nils Wallmark.
G. Kronlund. C. Bergström. C. J. Öberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. .9 sami. 2 avd. Nr 24.
4