Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
1
Nr 18.
Ankom till riksdagens kansli den 26 februari 1937 kl. 11 f. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lag om vissa
ekonomiska stridsåtgärder.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionerna
inom
första kammaren
nr 70 av herr Hamrin m. fl. och
nr 168 av herr Velander m. fl. samt
inom andra kammaren
nr 168 av herr Andersson i Rasjön m. fl. och
nr 348 av herr Bagge m. fl.
I motionerna, av vilka I: 70 och II: 168 äro likalydande samt I: 168 och
II: 348 jämväl äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte antaga i
motionerna framlagda texter till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder.
Utskottet har icke funnit nödigt intaga lagförslagen i förevarande utlåtande
utan får beträffande deras lydelse hänvisa till motionerna. I fråga om de
skäl, som anförts till stöd för yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse
för skälen icke lämnas nedan, jämväl hänvisa till motionerna.
Spörsmålet örn lagstiftningsåtgärder till tryggande av tredje mans rätt till
neutralitet i ekonomiska konflikter upptogs såsom ett fristående problem första
gången vid 1929 års riksdag. I tvenne likalydande motioner i båda kamrarna
(I: 12 av herr Frändén m. fl. och II: 21 av herr Nygren m. fl.) hemställdes
nämnda år, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
örn utredning rörande lämpligaste lagstiftningsåtgärder för tryggande av
tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikt, varvid frågan örn skadestånd
till näringsidkare, som drabbades av övergrepp, måtte särskilt beaktas.
Andra lagutskottet avstyrkte i utlåtande nr 42 motionerna.
I en avgiven reservation av herr Westman m. fl. hemställdes emellertid om
skrivelse till Kungl. Majit i motionernas syfte.
Vid frågans behandling i riksdagen godkände första kammaren (genom lottning)
herr Westmans m. fl. reservation, medan andra kammaren biföll utskottets
hemställan med uteslutande av dess motivering. Frågan hade alltså
fallit
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 18—20.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
Frågan upptogs därefter genom Kungl. Maj:ts beslut den 22 november 1929,
då professorn Ragnar Bergendal erhöll uppdrag att inom socialdepartementet
biträda med utredning i ämnet.
Vid 1931 och 1932 års riksdagar väcktes motioner om utvidgningar av den
åt professorn Bergendal uppdragna utredningen om tredje mans rätt till neutralitet
i arbetskonflikter samt om påskyndande av berörda utredning, nämligen
vid 1931 års riksdag motionerna I: 129 av herr Trygger m. fl., I: 131 av
herr Petrus Nilsson m. fl., II: 186 av herr Lindman m. fl. och II: 193 av herr
Olsson i Kullenbergstorp m. fl. samt vid 1932 års riksdag motionerna I: 187
av herr Trygger m. fl. och 11:264 av herr Lindman m. fl. Motionerna behandlades
av andra lagutskottet i utlåtande nr 31 vid 1931 års riksdag och i
utlåtande nr 12 vid 1932 års riksdag.
Riksdagen beslöt på förslag av utskottet, att motionerna icke skulle föranleda
till någon riksdagens åtgärd.
Professorn Bergendal avlämnade den 30 november 1933 utredning angående
tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande
spörsmål (stat. off. utredn. 1933:36). Vid utredningen voro fogade
dels ett utkast till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder,
dels ett utkast till lag örn ändring av 11 kap. strafflagen, dels
ock ett utkast till ändringar i tryckfrihetsförordningen. Dessa utkast
voro enligt vad i betänkandet framhölls av preliminär natur, och den sakkunnige
förutsatte, att definitiva lagstiftningsåtgärder föreginges av fortsatt
utredning.
över den sakkunniges utredning ha yttranden avgivits av åtskilliga myndigheter
och sammanslutningar. Yttrandena ha tryckts (stat. off. utredn.
1934:10).
Den 9 mars 1934 tog Kungl. Maj :t ställning till spörsmålet örn ärendets vidare
behandling. Vid sin anmälan av ärendet för Kungl. Maj :t nämnda dag
erhöll föredragande departementschefen, statsrådet Möller, bemyndigande att
tillkalla en kommission, sedermera kallad trettonmannakommissionen, för ytterligare
prövning av det föreliggande Iagstiftningsproblemet.
Den 4 maj 1934 avlämnade kommissionen betänkande med förslag dels till
lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder, dels ock till lag örn ändring i
11 kap. strafflagen. Betänkandet har tryckts (stat. off. utredn. 1934: 16).
Kommissionen förutsatte, att de framlagda lagförslagen skulle kompletteras
med vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen, ehuru kommissionen ej
framlade förslag i sådant hänseende.
över kommissionens förslag inhämtades yttranden från åtskilliga myndigheter
och sammanslutningar. Yttrandena hava tryckts (stat. off. utredn.
1934: 30).
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
3
Vid 1934 års riksdag framställdes i åtta motioner (I: 150 av herr Petrus
Nilsson m. fl., I: 151, I: 152 och I: 153 av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl., 1:290 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl. samt 11:337, 11:338 och
II: 339 av herr Lindman m. fl.) yrkanden rörande lagstiftning angående tredje
mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och rörande därmed sammanhängande
spörsmål.
Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i utlåtande nr 47 hemställde,
bland annat, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t, med beaktande av vad utskottet anfört i utlåtandet, ville
för riksdagen framlägga förslag till lag om tredje mans rätt till neutralitet i
arbetskonflikter samt vid ekonomiska konflikter på hyresmarknaden och
inom näringslivet i övrigt.
Reservationer anfördes dels av herr Magnusson i Skövde och fyra andra
ledamöter, dels ock av herr Linder och sex andra ledamöter.
Riksdagen biföll utskottets hemställan (skrivelse nr 370).
Vid 1935 års riksdag framlade Kungl. Majit i proposition nr 31 förslag till
lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder.
I det följande skall redogörelse lämnas för vissa huvudpunkter i förslaget,
i huvudsak hämtad från det nedan omförmälda betänkandet om folkförsörjning
och arbetsfred, del II (sid. 446—451).
Förslaget utgjorde en inom socialdepartementet verkställd överarbetning
av trettonmannakommissionens förslag. Liksom detta avsåg propositionens
lagförslag i princip att förbjuda ekonomiska stridsåtgärder, vidtagna mot
tredje man, d. v. s. mot den som icke är part i den egentliga tvisten. Men
därjämte upptog lagförslaget liksom kommissionens förslag en avdelning,
vari behandlades vissa speciella fall, då stridsåtgärd riktades icke mot tredje
man utan mot part.
Propositionens förslag reglerade med ett par undantag, nämligen ifråga
om föreningsrätten samt beträffande arbetsledares, tjänstemäns och därmed
jämställdas ställning till en konflikt, endast stridsåtgärder.
Lagförslagets huvudtanke var, liksom kommissionens motsvarande förslag,
att skydda de utanför en ekonomisk konflikt stående näringsidkarna
att indragas i denna emot sin vilja.
Propositionens förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder inleddes
(1 §) med en beskrivning av de stridsåtgärder, som voro föremål för
reglering i lagen i vissa särskilda fall. Det skilde, i huvudsaklig överensstämmelse
med kommissionens förslag, på tre grupper av stridsåtgärder: kollektiva
stridsåtgärder, d. v. s. blockad, bojkott och arbetsinställelse (lockout
eller strejk) eller därmed likställda åtgärder; uppsägning av arbets- eller
hyresavtal samt slutligen annat avbrytande av ekonomisk förbindelse, när
det skedde av flera i samverkan eller eljest vöre till avsevärt men för den angripne.
I andra fall betraktades i propositionen icke avbrytande av ekonomisk
förbindelse som stridsåtgärd. Ej heller hänfördes underlåtenhet att
ingå ekonomiska förbindelser till detta begrepp.
De sålunda angivna stridsåtgärderna av olika typer voro förbjudna dels
i vissa uppräknade undantagsfall, när de riktades mot andra parten i en
tvist, dels mera generellt, när de riktades mot neutral tredje man. I övriga
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
fall fingo stridsåtgärderna i fråga vidtagas utan att lagförslaget lade något
hinder i vägen härför.
Inom den första gruppen av förbudsbestämmelser — stridsåtgärder mot
part •— märktes följande fall. Stridsåtgärd, som utgjorde led i en förföljelse
av viss person, igångsatt i anledning av hans religiösa eller politiska åsikter
eller av andra liknande grunder, fick icke vidtagas (2 §). härutinnan
överensstämde propositionen med kommissionens förslag.
Det andra hithörande fallet avsåg vad kommissionen kallade stridsåtgärder
i vedergällningssyfte (3 §). Därmed åsyftades stridsåtgärder, som vidtogos
i syfte alt straffa en person för hans hållning i en redan avslutad arbetskonflikt
eller annan ekonomisk tvist. Sålunda förbjöds arbetsgivare
att efter uppgörelse i en arbetskonflikt vidtaga stridsåtgärd i form av avskedande
av arbetare, som varit särskilt aktiv under konflikten. Vidare
hörde under denna bestämmelse det fall då en utomstående tredje man,
t. ex. en handlande efter primärkonfliktens slut utsattes för bojkott på grund
av sin hållning under konflikten. Tankegången var att alla dylika trakasserier
skulle upphöra med primärkonfliktens biläggande. Enligt kommissionsförslaget
skulle alla repressalier mot stadgebrytande föreningsmedlemmar
och mot osolidariska arbetsgivare och arbetare vara förbjudna i och
med primärkonfliktens avslutande. 1 denna punkt avvek propositionen
från kommissionens förslag. Prickning av »strejkbrytare» skulle icke vara
förbjuden i och med att arbetskonflikten upphört.
Det tredje stadgandet i avdelningen örn stridsåtgärder mot part avsåg förbud
mot stridsåtgärder, som innefattade kränkning av föreningsrätten (4 §).
Propositionen gjorde detta skydd för föreningsrätten mer omfattande än vad
kommissionen föreslagit genom att uppställa en allmän regel om föreningsrättens
respekterande, vilken regel avsåg icke blott stridsåtgärder av alla
slag utan även andra åtgärder, som innebure kränkning av föreningsrätten,
t. ex. vitesutfästelser. Propositionen upptog icke något förbud mot stridsåtgärder,
som åsyftade organisationstvång. Denna fråga betraktades av departementschefen
såsom helt fristående från spörsmålet om föreningsrätten och
ej tillräckligt utredd för att kunna upptagas i lagförslaget.
Såsom fjärde fall av partsstrider upptog propositionen förbud mot kollektiva
stridsåtgärder, riktade mot familjeföretag och föranledda av tvist
rörande arbetsförhållandet (5 §). Propositionens förslag överensstämde här
i sak med kommissionens. Sålunda förbjödos kollektiva stridsåtgärder mot
den som utförde arbete för egen räkning eller drev näring utan biträde av
annan än make, avkomlingar, adoptivbarn eller egna eller makes föräldrar
eller syskon.
Slutligen upptogs såsom femte fall i denna avdelning de s. k. utpressningsblockaderna
och under vissa betingelser även s. k. indrivningsblockader (successorblockader)
(6 §). Propositionen avvek i vissa hänseenden från kommissionsförslaget.
Beträffande utpressningsblockader stadgades, att stridsåtgärd
—• vare sig kollektiv sådan eller individuell — ej fick vidtagas i syfte
alt förskaffa någon betalning för arbete, som icke blivit av honom utfört,
eller för att förmå någon att avstå från honom tillkommande arbetslön eller
för att eljest bereda någon obehörig vinning. Indrivningsblockader förbjödos,
när de avsågo indrivning av betalning av någon, som efter gäldens uppkomst
övertagit egendom eller rörelse, vartill gälden hänför sig, såframt
denne varken vöre betalningsskyldig för gälden eller vid övertagandet haft
eller bort ha kunskap örn dess förhandenvaro.
Avdelningen om stridsåtgärder mot tredje man innehöll i likhet med kommissionsförslaget
ett allmänt förbud mot sådana stridsåtgärder, under för
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr IS.
5
utsättning att tredje man iakttagit neutralitet i tvisten. Var tvisten mellan
parterna lagstridig eller avtalsstridig, skulle skyddet för tredje man under
en dylik tvist vara ännu mer vidsträckt, i det att neutralitet då ej uppställdes
såsom betingelse för skyddet. I konkurrenstvister rörande kundkrets,
prissättning, affärsbetingelser, arbetstillfällen eller dylikt förbjödos dock
endast kollektiva stridsåtgärder mot tredje man (8 och 9 §§), även detta i
överensstämmelse med kommissionsförslaget. I dylika fall skulle således
uppsägning av arbets- och hyresavtal samt avbrytande av ekonomisk förbindelse
icke vara förbjudna stridsmedel, även örn de riktades mot en neutral
tredje man.
Förutsättningen för tredjemansskyddet var i regel, att tredje mannen iakttagit
neutralitet. Beträffande neutralitetsbegreppet avvek propositionen (10 §)
från de tidigare förslagen i vissa hänseenden. Den viktigaste avvikelsen gällde
frågan om »strejbrytares» ställning under konflikt. Kommissionen hade
behandlat det fall, då någon redan tidigare varit anställd vid en arbetsplats
och linder konflikten fortsatt arbetet, och det fall, då någon antagit arbete
under eller omedelbart före konflikten, olika. Endast »strejkbrytare» av den
senare kategorien skulle enligt kommissionsförslaget betraktas såsom oneutrala.
Propositionen hade icke bibehållit denna skillnad utan hänförde båda
kategorierna till dem som icke skulle åtnjuta skydd. Endast i vissa undantagsfall,
nämligen örn konflikten utgjorde avtalsbrott eller eljest vöre lagstridig
eller vidtagen i strid mot organisationens stadgar och när fråga vore
om »skyddsarbete», åtnjöts skydd av dem som bröto blockaden. Propositionen
hade ock tillfogat ett par kategorier av »oneutrala», nämligen sådana
som stöde i viss ekonomisk intressegemenskap med part i tvisten. Angående
begreppet skyddsarbete hade i propositionen dels vidtagits vissa inskränk
ningar, dels ock vissa utvidgningar i förhållande till kommissionens förslag.
Sympatiåtgärd under ett avtals bestånd är enligt kollektivavtalslagen förbjuden
allenast om därigenom en aktion skulle understödjas, som i sig innefattar
ett avtalsbrott. Såväl i propositionen som i kommissionens förslag
upptogs frågan örn sympatiåtgärders tillåtlighet till närmare reglering. Enligt
båda förslagen betraktades sympatistrider som stridsåtgärder mot tredje man
men tillätos när primärkonflikten utgjordes av tvist angående upprättande av
kollektivavtal. Till medgivna sympatiaktioner räknades arbetsinställelse jämte
arbetsblockad ävensom vägran att taga befattning med varor, som vore
avsedda för eller härrörde från rörelse, som drevs av part i den ursprungliga
tvisten (12 §). I övriga fall skulle således sympatiåtgärder vara förbjudna.
Beträffande påföljderna av bestämmelsernas överträdande avvek propositionen
från kommissionsförslaget. Kriminalisering hade i möjligaste mån
undvikits. Den vanliga påföljden var skadestånd (13 §). Jämte skadestånd
kunde överträdelse av lagen medföra, att domstolen utfärdade förbud mot
stridsåtgärdens vidtagande eller fortsättande m. m. (17 g). Straffpåföljd inträdde
vid kollektiva stridsåtgärder endast i ett fall, nämligen örn någon efter
det domstolen meddelat förbud uppmanade eller eljest sökte förmå annan
att deltaga i kollektiv stridsåtgärd, och eljest i det fall att någon efter förbuds
utfärdande vidtoge eller fortsatte annan stridsåtgärd än kollektiv.
Straffet utgjordes av dagsböter (18 §).
I motsats mot kommissionen föreslogs i propositionen inrättandet av en
specialdomstol för ekonomiska stridsåtgärder.
De i kommissionsförslaget upptagna föreskrifterna örn vissa villkor för behörighet
att vidtaga stridsåtgärder och om ställande av säkerhet (§§ 2—5 i
kommissionsförslaget) medtogos icke i propositionen. Enligt dessa regler
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr IS.
fingo kollektiva stridsåtgärder icke vidtagas av enskilda personer ulan allenast
av föreningar som hade till ändamål att företaga dylika åtgärder, d. v. s.
de egentliga kamporganisationerna. Genom de föreslagna reglerna eftersträvades
därjämte en viss centralisering av rätten att vidtaga stridsåtgärder. Utgjorde
en förening huvudorganisation i förhållande till andra föreningar,
lingö nämligen de underordnade föreningarna ej vidtaga kollektiva stridsåtgärder
utan skulle detta ankomma på huvudorganisationen. I fråga örn vilken
organisation som skulle betraktas såsom huvudorganisation skulle stadgarnas
bestämmelser vara avgörande. Eli huvudorganisation fick i princip
icke vidtaga kollektiva stridsåtgärder utan att ha nedsatt säkerhet. Dessa
behörighetsregler avsågo icke blott åtgärder som reglerades i den av kommissionen
föreslagna lagen örn ekonomiska stridsåtgärder utan överhuvud
taget stridsåtgärder på det ekonomiska området. Vissa undantag voro meddelade
från behörighetsreglerna, avseende framför allt arbetsinställelse söm
vidtogs utan samband med blockad eller bojkott och som icke hade karaktär
av sympatiåtgärd. Tankegången i dessa regler var enligt motiven, att de kollektiva
stridsåtgärderna utgjorde så farliga vapen att de, oberoende av de förbud,
som lagstiftningen kunde komma att upptaga för särskilda fall, borde
hanteras endast av personer som kunde förväntas besitta erforderlig klokhet,
erfarenhet och omdömesgillhet. Ur denna synpunkt eftersträvades en koncentration
i fråga örn användandet särskilt av blockad- och bojkottvapnen,
vilka voro de stridsmedel för vilka behörighetsreglerna framför allt ägde betydelse,
till föreningar (huvudorganisationer) som nedsatt säkerhet. Dessa
bestämmelser, som icke hade någon motsvarighet i det bergendalska lagutkastet,
ansågos av föredragande departementschefen utgöra betydande och
av förhållandena ej motiverade inskränkningar såväl i oorganiserades som i
organisationers handlingsfrihet. Särskilt på områden där organisationsväsendet
befunne sig på ett relativt outvecklat stadium skulle behörighetsreglerna
enligt departementschefens mening vara ägnade att i hög grad hämma användningen
av legitima stridsmedel. Bland behörighetsreglerna fanns dock
en föreskrift, som i och för sig syntes departementschefen berättigad, nämligen
stadgandet att huvudorganisation och icke underavdelning av sådan skulle
ha bestämmanderätt i fråga örn anordnande av vissa stridsåtgärder. Tilllämpningen
av en sådan schematisk regel vore emellertid, med hänsyn till
de olikartade bestämmelser, som befintliga stridsorganisationers stadgar innehölle,
förenad med svårigheter. Härtill kom, att detta spörsmål sammanhängde
med vissa andra, till utredning hänskjutna frågor. Departementschefen
ansåg det fördenskull icke påkallat att föreslå en lagbestämmelse rörande
denna särskilda punkt.
I anledning av propositionen väcktes inom riksdagen 25 motioner (I: 276
och I: 277, båda av herr Sigfrid Hansson, I: 278 av herrar Otto Wingson och
Fredrik Ström, I: 279 av herr Hagman, I: 280 av herr Hamrin nr. fl., I: 281
av herr Lindley m. fl., I: 282 av herr Sigfrid Hansson, I: 283 av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl., I: 286 av herrar Erik Anderson och Henriksson,
I: 287 av herr Petrus Nilsson m. fl., I: 288 av herr Branting, I: 289 av herr
Reuterskiöld, II: 127 av herr Ström m. fl., II: 482 av herrar Hagberg i Luleå
och Brädefors, II: 483 av herr Lindberg i Stockholm, II: 486 av herr Frankenberg
m. fl., II: 487 av herr Olsson i Stockholm m. fl., II: 489 av herr Lindman
m. fl., II: 494 av herrar Lovén och Lindberg i Stockholm, II: 495 av
herr Sandberg, II: 496 av herrar Lithander och Olsson i Staxäng, II: 497 av
herr Danielsson m. fl., II: 498 av herr Björck i Kristianstad m. fl., II: 499 av
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18. "
herr Andersson i Rasjön m. fl. och II: 500 av herr Olsson i Närlinge m. fl.),
innefattande yrkanden om iner eller mindre vittgående ändringar i lagförslaget.
Jämväl yrkande örn avslag å propositionen framställdes.
Andra lagutskottet, som behandlade ärendet, föreslog i sitt utlåtande, nr 29,
i åtskilliga hänseenden skärpningar i propositionens lagförslag.
Sålunda förordade utskottet införandet av bestämmelser motsvarande kommissionens
behörighetsregler och regler om ställande av säkerhet, men underkastade
desamma omarbetning i åtskilliga hänseenden, de sakligt sett viktigaste
beträffande reglerna om ställande av säkerhet.
Beträffande organisation stvång föreslog utskottet — med tillämpning av
den princip som låg till grund för ifrågavarande lagstiftning, nämligen att den
närmast avsåg att skydda tredje man under det att stridsåtgärder mot part
i huvudsak lämnades oreglerade — den kompletteringen, att stridsåtgärder
ej skulle få vidtagas mot en tredje man för att därigenom tvinga en part in i
en organisation eller för att hindra honom utträda därur.
I fråga örn neutralitetsreglerna förordade utskottet åtskilliga förändringar
av synnerlig vikt framför allt avseende skyddsarbete.
Beträffande skydd för personer, som utfört arbete eller gjort sig skyldiga
till oneutralt handlingssätt under en arbetskonflikt eller annan ekonomisk
tvist, ställde sig utskottet på den ståndpunkten, att det skulle vara förbjudet
att vidtaga repressalieåtgärder, när tvisten vore slut.
Såväl genom de föreslagna bestämmelserna om skyddsarbetets omfattning
som genom uppställandet av behörighetsreglerna, vilka innebure en reglering
av rätten överhuvud att vidtaga stridsåtgärder gående utöver den föreslagna
lagstiftningens ram, hade utskottet enligt uttalande i motiveringen
kommit att beröra spörsmål av synnerlig stor samhällelig betydelse, nämligen
frågan i vad mån rätten att vidtaga stridsåtgärder på^det ekonomiska
livets område borde tillåtas. På dessa omfattande spörsmål i deras helhet
hade utskottet ej kunnat ingå utan ansåg utskottet desamma böra komma
under bedömande i samband med de utredningar, som av Kungl. Maj:t
igångsatts i ämnet.
Andra lagutskottet hemställde, bland annat,
A) att riksdagen, med förklarande att propositionen ej kunnat i oförändrat
skick antagas, måtte för sin del antaga ett av utskottet framlagt förslag
till lag om vissa ekonomiska .stridsåtgärder (sid. 147—161 i utlåtandet
29/1935); samt
B) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla, att Kungl.
Majit ville låta verkställa en skyndsam utredning angående möjligheterna
att tillskapa en rättsordning, som beredde arbetare vid byggnadsföretag ökat
skydd för lönefordringar.
Reservationer anfördes:
1) av herrar Iv. G. Westman och Johanson i Hallagården, vilka med biträdande
av utskottets förslag i övrigt yrkade ändringar i tre paragrafer i
lagförslaget (sid. 162—16.3 i utlåtandet 29/1935);
2) av herrar Sigfrid Hansson, Hagman, Magnusson i Kalmar, Hage och
Olovson i Västerås, vilka hemställde, att riksdagen i huvudsaklig anslutning
till propositionen måtte antaga ett vid reservationen fogat förslag till
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
lag (sid. 165—172) samt att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om den utredning, varom utskottet hemställt;
3) av herrar Österström och Sam Larsson, vilka yrkade ändringar i åtskilliga
hänseenden i utskottets lagförslag (sid. 173—176);
4) av herrar Frändén, Gustaf Tamm, P. Sandström, Linnér och Sandström
i Sollefteå, vilka i första rummet hemställde örn avslag å propositionen
och utskottets lagförslag. För den händelse denna hemställan icke skulle
vinna bifall, yrkades ett flertal ändringar i lagförslaget (sid. 177—191);
5) av herrar Forslund och Johanson i Stockholm (blank reservation);
samt
6) av herr Hagman, som yrkade bifall till den av honom väckta motionen
I: 279.
Riksdagen avslog lagförslagen men biföll utskottets hemställan örn viss
utredning.
Frågan örn denna utredning är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
I samband med frågan angående lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder
behandlades vissa andra spörsmål.
I proposition nr 32 framlades förslag till lag angående tillägg till lagen
den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister, innefattande föreskrifter om
s. k. varseltid vid arbetsinställelse.
Andra lagutskottet hemställde i sitt utlåtande, nr 30, att det i propositionen
framlagda lagförslaget måtte bifallas med ändring allenast i fråga om
dagen för lagens ikraftträdande, vilken hemställan bifölls av riksdagen (skrivelse
nr 288), varefter lag i ämnet utfärdades den 28 juni 1935.
I proposition nr 33 framlades förslag till lag örn ändrad lydelse av 11 kaj).
8 § strafflagen, innefattande en utvidgning av där stadgat rättsskydd för
part och vittne.
Andra lagutskottet hemställde i sitt utlåtande, nr 31. att propositionen
måtte bifallas av riksdagen, samt att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit hemställa, att Kungl. Majit ville skyndsamt verkställa utredning angående
lagstiftning om ökat skydd för ämbets- och tjänstemän samt innehavare
av offentligt uppdrag ävensom för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.
Riksdagen biföll utskottets hemställan (skrivelse nr 289).
Lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen utfärdades den 15 juni
1935. Frågan om den av riksdagen begärda utredningen är beroende på
Kungl. Majits prövning.
I sammanhang med frågan angående lagstiftning örn vissa ekonomiska
stridsåtgärder vid 1935 års riksdag behandlades även i motioner framställda
yrkanden om tillägg till 11 kapitlet strafflagen, avseende förbud mot utställande
av blockadvakter och utdelande av blockadlappar m. m. även vid lovliga
blockader och bojkotter.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
9
En redogörelse för behandlingen av detta spörsmål lämnas i utskottets denna
dag avgivna utlåtande nr 19, vartill utskottet tillåter sig hänvisa.
Slutligen må omnämnas, att vid 1935 års riksdag i likalydande motionerna
I: 254 av herr Nylander m. fl. samt II: 438 av herr Sandström i Sollefteå
m. fl. föreslagits, att riksdagen måtte i huvudsaklig överensstämmelse med
vissa av motionärerna utvecklade synpunkter hos Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning och framläggande av förslag angående lagstiftning om
yrkesföreningar.
Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i utlåtande, nr 37,
hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville verkställa utredning och för riksdagen framlägga förslag
angående lagstiftning om ideella föreningar, vid vilken utredning borde beaktas
frågan, huruvida särskilda regler i vissa avseenden borde meddelas för
några slag av dylika föreningar, sådana som yrkesföreningar och andra
föreningar med särskilda syften.
Reservation med yrkande om avslag å motionerna anfördes av herr Sigfrid
Hansson jämte sex andra ledamöter.
Första kammaren biföll utskottets hemställan, varemot andra kammaren
avslog såväl nämnda hemställan som motionerna. Frågan hade alltså fallit.
De sakkunniga, som tillkallats den 31 december 1934 för att verkställa
en förberedande utredning angående ingripanden från samhällets sida på
vissa områden av det ekonomiska livet och för vilkas verksamhet närmare
redogöres i utskottets denna dag avgivna utlåtande nr 20 (sid 22—24), hava i
sitt betänkande örn folkförsörjning och arbetsfred (stat. off. utredn. 1935: 65
och 66) behandlat åtskilliga spörsmål av intresse i förevarande sammanhang.
Sålunda har i del I av betänkandet ett kapitel ägnats frågan om »Förbud
mot vissa stridsåtgärder» (sid. 119—123). De sakkunniga framhålla i detta
kapitel, att när nu arbetsfredens och fredens på det allmänt ekonomiska området
problem upptagas till generell behandling, syntes frågan om stridsåtgärder
tillåtlighet böra angripas från något vidare utgångspunkter än vad som skett
i förslagen till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder. Enligt de sakkunnigas
mening kunde det vara berättigat, att samhället skapade ett särskilt
rättsskydd mot missbruk av blockad- och bojkottvapnen. Jämväl borde
övervägas, på vad sätt man lämpligen borde ingripa mot repressalieåtgärder,
som på grund av de former, vari de klätts, icke kunde sägas utgöra
stridsåtgärder i den mening detta begrepp vanligen fattades men voro därmed
till sina verkningar jämförliga. En reglering ifråga örn blockader och
bojkotter oell därmed jämförliga åtgärder kunde givetvis ej begränsas att
avse förhållandena på arbetsmarknaden utan måste sträcka sig över hela det
ekonomiska området. De sakkunniga uttalade, att det icke torde kunna
undgås, att blockaden och bojkotten i vissa fall, där de särskilt kränkt rätts
-
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr IS.
medvetandet, borde helt förbjudas. Innan en lagstiftning i ämnet genomfördes,
syntes emellertid genom förhandling med de större organisationerna
böra såvitt möjligt åvägabringas överenskommelser örn tillämpningen av
vissa normer. En lagstiftning, som kunde stödja sig på dylika överenskommelser,
skulle uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet på helt annat sätt
än vad som annars skulle bliva fallet. De sakkunniga hemställde, att åt en
eller flera sakkunniga måtte uppdragas att söka genom förhandling med
vederbörande organisationer åvägabringa överenskommelser enligt de i betänkandet
angivna riktlinjerna samt att därefter frågan örn erforderlig lagstiftning
i ämnet upptoges till utredning och omprövning.
De sakkunniga hava i del I av sitt betänkande i kapitlet »Föreningsväsendet»
(sid. 98—112) behandlat åtskilliga föreningsrättsliga problem såsom rätten
att vinna inträde i förening, uteslutning ur förening, medlems förpliktelser,
förenings beslutanderätt, förenings behörighet utåt samt skydd för föreningsrätten
och skydd mot organisationstvång. De sakkunniga hava föreslagit,
att åt en eller flera sakkunniga personer måtte uppdragas att med vederbörande
större organisationer samråda i syfte att för deras vidkommande
söka åvägabringa en gestaltning av föreningsväsendet i enlighet med principer,
som angivits av de sakkunniga, samt att, om det visat sig, att detta
förfarande icke lett till resultat, frågan örn föreningsväsendets normerande
genom lagstiftning måtte göras till föremål för utredning genom sakkunniga.
De sakkunnigas förslag äro beroende på Kungl Maj:ts prövning.
I förevarande sammanhang får utskottet erinra om de pågående överläggningarna
mellan landsorganisationen och arbetsgivareföreningen, vilka avse
sådana arbetsmarknadsproblem, som eventuellt kunna regleras genom överenskommelser
mellan de båda organisationerna.
Då förslag i sådant hänseende framlades för landsorganisationens representantskapsmöte
den 16 mars 1936 anförde dåvarande ordföranden, Albert
Forslund, bland annat:
Fackföreningsrörelsen har i vissa arbetsmarknadsfrågor under ett flertal
år varit föremål för en utomordentligt sträng observation, och de organiserade
arbetarnas åtgöranden ha ofta mötts med stort misstroende av representanter
för andra intressesammanslutningar. Vid årets riksdag föreligger
ett stort antal motioner, vari yrkas på lagstiftningsåtgärder i avsikt att begränsa
fackföreningsrörelsens 1''örelsefrihet.
Från den Nothinska utredningskommitténs sida har förslag framförts örn
en rad utredningar i syfte att trygga arbetsfreden. Det har därvid förutsatts
att parterna på arbetsmarknaden genom frivilliga överenskommelser skulle
göra samhällsingripanden till arbetsfredens tryggande överflödiga.
I den offentliga diskussionen om hithörande angelägenheter har man ofta
förklarat, att man med glädje skulle hälsa ett initiativ från parterna själva
i avsikt att råda bot för vissa förmenta missförhållanden. Arbetsgivare och
arbetare ha ett gemensamt intresse av att samhällsingripanden i arbetsmarknadens
många problem begränsas.
Landssekreta Hatet har därför ansett sig böra förorda upptagandet av förutsättningslösa
överläggningar med Svenska arbetsgivareföreningen för utrö
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr IS.
11
nandet av förutsättningarna för en ordning, ägnad att förebygga sådana
samhällsingripanden, som ur parternas synpunkt icke äro önskvärda.
De nämnda förhandlingarna lia påbörjats den 22 maj 1936.
Vid 1936 års riksdag väcktes ett flertal motioner beträffande lagstiftning
örn vissa ekonomiska stridsåtgärder och därmed sammanhängande spörsmål
samt rörande lagstiftning om ideella föreningar.
I dels likalydande motionerna I: 210 av herr Hamrin m. fl. och II: 475 av
herr Andersson i Rasjön m. fl., dels likalydande motionerna I: 267 av herr
Bagge m. fl. och II: 585 av herr Anderson i Norrköping m fl., dels ock likalydande
motionerna I: 270 av herr K. G. Westman och II: 583 av herr Johanson
i Hallagården hemställdes, att riksdagen måtte antaga i motionerna
framlagda texter till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder.
Lagförslagen voro utformade i huvudsaklig överensstämmelse med innehållet
i reservationer, som avgivits till andra lagutskottets utlåtande nr 29
1935. Det i motionerna I: 210 och II: 475 framlagda förslaget överensstämmer
sålunda med den av herrar Österström och Sam Larsson avgivna reservationen,
det i motionerna I: 267 och II: 585 framlagda förslaget med den
av herr Frändén m. fl. avgivna reservationen samt det i motionerna I: 270
och II: 583 framlagda förslaget med reservationen av herrar K. G. Westman
och Johanson i Hallagården (dock med viss ändring beträffande en paragraf)
.
I anslutning härtill hemställdes i fyra motioner, nämligen likalydande
I: 211 av herr Hamrin m. fl. och II: 476 av herr Andersson i Rasjön m. fl.
samt likalydande I: 266 av herr Bagge m. fl. och II: 598 av herr Anderson i
Norrköping m. fl., att vissa ändringar skulle vidtagas i lagen den 22 juni 1928
örn arbetsdomstol.
I två andra motioner vid samma riksdag, nämligen likalydande I: 269 av
herr Bagge m. fl. och II: 584 av herr Anderson i Norrköping m. fl., hemställdes,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om omedelbart igångsättande
av utredning och framläggande så snart ske kunde för riksdagen av
förslag rörande lagstiftning om ideella föreningar, varvid borde beaktas frågan,
huruvida särskilda regler i vissa avseenden borde meddelas för några
slag av dylika föreningar, sådana som yrkesföreningar och andra föreningar
med särskilda syften.
Andra lagutskottet, som behandlade ovannämnda motioner, yttrade i sitt
utlåtande, nr 58, över dem bland annat:
Den omständigheten att en allmän laglig reglering av föreningsrätten icke
föreligger i vårt land föranledde, att åtskilliga bestämmelser av föreningsrättslig
natur måste införas i det förra året framlagda förslaget till lag om
vissa ekonomiska stridsåtgärder, ehuru dessa bestämmelser egentligen bort
upptagas till lösning i annat sammanhang. Föreningsrättsliga problem behandlades
även i annan ordning vid förra årets riksdag. I anledning av
motionsvis framställda yrkanden om utredning av spörsmålet angående lagstiftning
örn yrkesföreningar föreslog nämligen utskottet utredning angående
lagstiftning örn ideella föreningar. Utskottet ansåg, att de allmänna grun
-
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr IS.
derna för lagstiftning på föreningsrättens område i första hand borde vara
utredda, innan ställning intoges till spörsmålet, om särskilda regler i vissa
avseenden borde meddelas för några slag av ideella föreningar med särskilda
syften. De föreningsrättsliga problemen hava vidare delvis kommit upp till
behandling i det i år föreliggande förslaget till lag örn förenings- och förhandlingsrätt,
nämligen såvitt angår föreningar av arbetsgivare eller arbetstagare.
Slutligen hava hithörande spörsmål även behandlats av de sakkunniga,
som tillsatts för att verkställa en förberedande utredning angående
ingripanden från samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet.
Utskottet fann sig förra året kunna förorda antagandet av en lag om vissa
ekonomiska stridsåtgärder trots svårigheterna att kunna lösa vissa föreningsrättsliga
problem inom den begränsade ram, varom då var fråga. Det förefaller
emellertid utskottet att tillskapandet av en lagstiftning rörande tredje
mans rätt skulle underlättas, därest frågan härom behandlades i sammanhang
med de föreningsrättsliga spörsmålen. Om grunderna för en lagstiftning
beträffande såväl föreningar av arbetsgivare och arbetstagare som andra
ideella föreningar med olika syften bleve klarlagda, skulle därmed en fast
utgångspunkt för en slutlig lösning av frågan örn de ekonomiska stridsåtgärdernas
reglering vara vunnen.
Utskottet får därför, under hänvisning jämväl till vad utskottet anfört å
sid. 39—42 (rörande förslaget till lag örn förenings- och förhandlingsrätt),
föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:! hemställa, att Kungl. Majit
måtte, med beaktande av riksdagens skrivelser och föreliggande förslag av
sakkunniga, låta verkställa utredning av frågan om förenings väsen dets normering
genom lagstiftning samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill
denna utredning kan giva anledning.
Genom vad utskottet sålunda anfört, Ilar utskottet tagit ställning jämväl
till det i motionerna I: 269 och II: 584 framställda särskilda yrkandet om
utredning rörande lagstiftning om ideella föreningar.
Utskottet vill vidare föreslå riksdagen att, med anledning av de yrkanden,
som framställts i motionerna I: 210, I: 267, 1: 270, II: 475, II: 583 och
II: 585, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte föranstalta
örn fortsatt utredning av frågan angående lagstiftning om vissa ekonomiska
stridsåtgärder med beaktande därav att en sådan lagstiftning bör
vara rättvist avvägd, fri från ensidighet och avpassad efter ett demokratiskt
samhälles rättsordning ävensom av det sammanhang, vari denna utredning
bör ställas till den av utskottet föreslagna utredningen av frågan om föreningsväsendets
normering genom lagstiftning, samt att de förslag, vartill nu
ifrågavarande utredning kan föranleda, måtte framläggas för riksdagen.
Då utskottet således avstyrker de i sistnämnda sex motioner framställda
yrkandena rörande antagande av lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder,
följer härav, att utskottet icke kan tillstyrka de yrkanden, som framställts i
de till nyssnämnda motioner hörande fölidmotionerna I: 211, I- 266, II: 476
och II: 598.
Utskottet hemställde, bland annat, dels alt riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning av
trågan örn föreningsväsendets normering genom lagstiftning samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill denna utredning kunde giva anledning,
dels ock att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit måtte föranstalta om fortsatt utredning av frågan angående lagstiftning
om vissa ekonomiska stridsåtgärder med beaktande därav att en sådan
lagstiftning borde vara rättvist avvägd, fri från ensidighet och avpassad efter
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
13
ett demokratiskt samhälles rättsordning ävensom av det sammanhang, vari
denna utredning borde ställas till den av utskottet föreslagna utredningen
av frågan om föreningsväsendets normering genom lagstiftning, samt att de
förslag, vartill nu ifrågavarande utredning kunde föranleda, måtte framläggas
för riksdagen.
Riksdagen biföll utskottets hemställan i dessa delar (skrivelse nr 418).
Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Vissa föreningsrättsliga bestämmelser hava upptagits i lagen den 11 september
1936 om förenings- och förhandlingsrätt. Enligt 3 § i lagen skall
föreningsrätten lämnas okränkt. Sker kränkning av föreningsrätten genom
avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling eller genom bestämmelse
i kollektivavtal eller annat avtal, skall rättshandlingen eller bestämmelsen
vara ogin. Vad sålunda stadgas skall dock icke utgöra hinder för intagande
av föreskrift i avtal, att arbetsledare ej må vara medlem av förening, som
avser tillvaratagande av honom underställd personals intressen gentemot arbetsgivaren.
Ej heller skall stadgandet äga tillämpning å åtgärd, som grundas
på sådan föreskrift.
I motionerna I: 70 och 11: 168 anföres bland annat:
Enligt vår uppfattning har frågan om lagstiftning rörande vissa ekonomiska
stridsåtgärder genom sammankopplingen med frågan örn föreningsväsendets
reglering i lag kommit i ett olyckligt läge. Sistberörda spörsmål
är utan tvivel av en sådan räckvidd och till sin natur så tvistigt, att relativt
lång tid sannolikt kommer att förflyta, innan resultatet av den därom begärda
utredningen är att förvänta.
Anledningen till att en lagstiftning rörande ekonomiska stridsåtgärder, eller
en lag till skydd för tredje man som termen mera populärt lyder, icke blivit
genomförd vid de tillfällen, då utformade förslag därtill ha förelegat inför
riksdagen är meningsskiljaktigheter rörande vissa av lagens principer.
Därest dessa skiljaktigheter nöjaktigt kunnat sammanjämkas vid 1935 års
riksdag, torde lagstiftningen då ha blivit beslutad. Vid 1936 års riksdag var
lagförslaget icke föremål för realbehandling och några allvarliga försök att
då nå fram till ett positivt resultat blevo knappast gjorda.
Enligt vår mening finns det starka skäl att nu, trots utgången av riksdagsbehandlingen
förlidet år, göra ett allvarligt försök att överbygga meningsskiljaktigheterna
rörande den ifrågavarande lagstiftningens innehåll. I den
mån på vår meningsriktning ankommer äro vi beredda därtill.
Vid ärendets behandling i andra lagutskottet »sistberörda år» framgick som
resultat ett lagförslag sorn i väsentliga delar omfattades av representanter
för en majoritet i riksdagen. I vissa avseenden förelågo dock divergerande
meningar. För folkpartiets vidkommande bestodo dessa i främsta rummet
i kraven på skydd för sådana oorganiserade arbetsvilliga, som vid konflikt på
en arbetsplats kvarstannade i sitt arbete, samt krav på förbud att med kollektiv
stridsåtgärd förmå eller hindra någon att inträda i eller utträda ur
förening eller annan sammanslutning. Övriga avvikelser från utskottsmajoritetens
förslag vörö av mindre räckvidd.
I fråga örn vår inställning till berörda delar av bär ifrågavarande lagstiftning
sakna vi anledning i detta sammanhang motivera vår principiella uppfattning.
Det kan vara tillräckligt att erinra örn att våra ståndpunkter i sa
-
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
ken vilade pa uttalanden och förslag av den s. k. trettonmannakommissionen.
Vad som sedermera förekommit i saken har ej föranlett en ändrad inställning
från vår sida i här berörda hänseenden.
Med riksdagens nuvarande sammansättning lär det dock icke finnas några
utsikter att vinna gehör för vår uppfattning rörande de områden som en
skyddslag för tredje man bör täcka. Vi äro fullt medvetna om den syn som
de socialistiska partierna lägga på frågan om skydd för arbetsv illiga ävensom
att såväl socialdemokrater som bondeförbundare icke vilja medverka till införande
av skydd mot s. k. organisationstvång. Vid sådant förhållande är
det uppenbart att i ett förslag till lag örn ekonomiska stridsåtgärder, som
skall vinna anslutning från den nuvarande riksdagsmajoriteten, dessa båda
avsnitt få lämnas oreglerade.
Det är i medvetande härom och med klar insikt om det värde till skydd
för tredje man som en lag skulle få även med uteslutande av berörda moment
som vi här framlägga förslag till lag örn ekonomiska stridsåtgärder i huvudsaklig
överensstämmelse med den i andra lagutskottets utlåtande nr 29
vid 1935 års riksdag föreslagna texten.
I motionerna 1: 168 och II: 348 framhålles, att förutsättningarna för ett
positivt beslut beträffande de ekonomiska stridsåtgärdernas reglering förefallit
motionärerna böra vara gynnsammare nu än förut. Motionärerna anföra
i anslutning härtill, bland annat:
Det spörsmål, vilket tidigare stått i vägen för ett sådant beslut, har gällt
organisationstvånget. Meningarna lia där starkt brutit sig mot varandra. I
anslutning till riksdagens begäran i fjol har emellertid Kungl. Majit nu till
beredning upptagit frågan om föreningsrättens utbildande i sin helhet. En
lagstiftning om de ekonomiska stridsåtgärderna torde därför f. n. icke böra
taga ståndpunkt till de föreningsrättsliga problemen, inklusive organisationstvånget.
Ett sådant ståndpunktstagande synes icke heller utgöra någon nödvändig
förutsättning för ifrågavarande lagstiftnings genomförande i övriga
delar. Flertalet bestämmelser i denna lagstiftning, sådana de utformats i tidigare
framlagda förslag, ha i själva verket intet omedelbart sammanhang med
de rent föreningsrättsliga frågorna.
Av ovannämnda skäl ha vi i efterföljande lagförslag till de ekonomiska
stridsåtgärdernas reglering uteslutit den omstridda organisationsklausulen.
Den bestämmelse till medelbart skydd mot organisationstvång, vilken andra
lagutskottet förordade i sitt utlåtande i förevarande ämne till 1935 års riksdag
(nr 29), ha vi dock ansett oss böra intaga jämväl i vårt förslag. Enligt
denna bestämmelse må sålunda icke stridsåtgärd riktas mot tredje man för
att förmå part att inträda i eller hindra honom att utträda ur förening eller
annan sammanslutning. I övrigt ansluter sig lagtexten till vår motion vid
1936 års riksdag med förslag till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder.
VMettet. På förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 58) har 1936 års riksdag i
skrivelse till Kungl. Majit hemställt, att Kungl. Majit måtte låta verkställa
dels utredning av frågan om föreningsväsendets normering genom lagstiftning
dels ock fortsatt utredning av frågan angående lagstiftning örn vissa ekonomiska
stridsåtgärder med beaktande därav, att en sådan lagstiftning borde
vara rättvist avvägd, fri från ensidighet och avpassad efter ett demokratiskt
samhälles rättsordning ävensom av det sammanhang, vari denna utredning
borde ställas till den föreslagna utredningen av frågan örn föreningsväsen
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
15
dets normeling genom lagstiftning. Dessa framställningar äro beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. Utskottet uttalade i sitt berörda utlåtande, bland
annat, att det förefölle utskottet, som örn tillskapandet av en lagstiftning rörande
tredje man skulle underlättas, därest frågan härom behandlades i
sammanhang med de föreningsrättsliga spörsmålen. Utskottet framhöll vidare,
att en fast utgångspunkt för en slutlig lösning av frågan om de ekonomiska
stridsåtgärdernas reglering skulle vara vunnen, örn grunderna för
en lagstiftning beträffande såväl föreningar av arbetsgivare och arbetstagare
som andra ideella föreningar med olika syften bleve klarlagda. Utskottets
utlåtande var i nu angivna delar enhälligt.
Vad utskottet sålunda anfört vid 1936 års riksdag synes utskottet fortfarande
äga sin fulla giltighet. Under sådana omständigheter och då utskottet
förväntar, att Kungl. Majit ägnar hithörande spörsmål uppmärksamhet, har
utskottet icke funnit skäl föreligga för riksdagen att för närvarande vare
sig för sin del antaga någon lagstiftning örn ekonomiska stridsåtgärder eller
hos Kungl. Majit göra någon ytterligare framställning i ämnet.
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla, att åtskilliga av de spörsmål,
som beröras i den av motionärerna föreslagna lagstiftningen, äro föremål
för överväganden vid de pågående överläggningarna mellan arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen rörande vissa arbetsfredsproblem
med mera. Genom dessa förhandlingar hava otvivelaktigt skapats ökade möjligheter
att mildra motsättningarna inom vissa områden av arbetsmarknaden.
En dylik samverkan av olika intresseorganisationer inom det ekonomiska livet
är enligt utskottets mening av ett obestridligt samhälleligt värde, vilket även
från många håll vitsordats. Sålunda har i det i utskottets redogörelse närmare
omlörmälda betänkandet om folkförsörjning och arbetsfred uttalats i
samband med frågan om en allmän reglering av blockader och bojkotter med
mera, att innan en lagstiftning i ämnet genomfördes, syntes genom förhandlingar
med de större organisationerna böra såvitt möjligt åvägabringas överenskommelser
örn tillämpningen av vissa normer. Enligt de sakkunnigas mening
skulle en lagstiftning, som kunde stödja sig på dylika överenskommelser,
uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet på ett helt annat sätt än vad eljest
skulle bliva fallet.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
a) att motionerna I: 70 och lii 168 icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd; samt
b) att motionerna I: 168 och 11:348 icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 23 februari 1937.
På andra lagutskottets vägnar:
SIGFRID HANSSON.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder*, P. Sandström, Heiding,
Västberg, Knut Petersson, Sten och Ekströmer;
från andra kammaren: herrar Österström, Hage*, Olovson, Skoglund, Pettersson i
Hällbacken, Johanson i Hallagården, Molander och Sandström i Sollefteå.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herrar Österström och Knut Petersson, vilka ansett att utskottet bort
hemställa om antagande av det i motionerna I: 70 och II: 168 framlagda lagförslaget.
2) av herrar P. Sandström, Ekströmer, Skoglund och Sandström i Sollefteå,
vilka anfört:
De samordnade utredningar angående frågan örn föreningsväsendets normeling
genom lagstiftning och angående frågan örn lagstiftning örn vissa
ekonomiska stridsåtgärder, varom 1936 års riksdag hos Kungl. Maj:t hemställt,
hava ännu icke kommit till stånd.
Vad beträffar de av utskottet åberopade överläggningarna mellan Svenska
Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen, så äro de förvisso av stor
betydelse för organisationsväsendets reglering på centrala områden, men
kunna knappast komma att lämna väsentligt bidrag till frågan om beredande
av skydd för utom dessa båda sammanslutningar stående.
Då emellertid frågan härom redan lång tid varit föremål för statsmakternas
prövning, och denna lösning enligt vår uppfattning icke längre bör uppskjutas,
få vi hemställa,
att riksdagen måtte antaga i motionerna I: 168 och II: 348
återgivna lagförslag.