Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
1
Nr 17.
Ankom till riksdagens kansli den 26 februari 1937 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändringar
i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa
fall för nyttjandel''ättsliavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 97
av herrar Olsson i Mellerud och Hult, nr 259 av herrar Jonsson i Haverö och
Mäler samt nr 267 av herrar Pettersson i Dahl och Johansson i Uppmälby.
I motionen II: 97 har hemställts, att riksdagen måtte besluta »uppdraga» åt
Kungl. Majit att föranstalta örn utredning angående sådan justering av lagen
örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område, att viss vidgad frilösningsrätt för nyttjanderättshavare åstadkommes,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill sådan utredning
kunde föranleda.
I motiveringen till denna motion har anförts, bland annat, att den i lagen
uppställda förutsättningen för lösningsrätt, att nyttjanderättshavaren skall
å den nyttjade marken äga boningshus, stundom givit anledning till friktioner.
Vidare syntes det motionärerna som örn jordägaren i vissa fall, exempelvis
då han genom oskäliga krav framkallat ett förfarande, som ökat de
med inlösningen förenade kostnaderna, borde få vidkännas en rimlig del av
dessa.
I motionen II: 259 har föreslagits, »att riksdagen måtte besluta, att tredje
stycket 1 § lagen örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område må erhålla följande ändrade lydelse:
''dels att nyttjanderättshavaren tillhörigt boningshus, som lämnade nöjaktig
bostad åt honom och hans familj, fanns å marken uppfört den 1 januari 1925’.»
Slutligen har i motionen II: 267 hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit måtte anhålla örn förslag till sådan ändring av ensittarlagen,
att avtal om inskränkning i den nyttjanderättshavare tillkommande lösningsrätten
förklarades vara utan verkan.
Beträffande de skäl, som motionärerna — utöver vad ovan sagts — anfört
till stöd för sina yrkanden, får utskottet hänvisa till motionerna.
1 § i lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, den s. k. ensittarlagen, innehåller
bestämmelse därom, att den, som med nyttjanderätt för brukande eller
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 17. sos 37 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
bostadsändamål innehar annan tillhörig mark, under vissa förutsättningar är
berättigad att tillösa sig marken. Å marken skall finnas ett nyttjanderättshavaren
tillhörigt boningshus, som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans
familj. Dessutom gälla bland andra följande förutsättningar för inlösningsrätt,
nämligen att ett sådant nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus fanns
å marken uppfört den 1 januari 1919 samt att minst en fjärdedel av det värde,
som marken med därå befintliga byggnader äger, belöper på nyttjanderättshavarens
byggnader. Vid uppskattning av nämnda värde skall ej medräknas
värdet av förbättring, vilken marken vunnit genom arbete eller kostnad, som
nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått
å denne, nedlagt å marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen
avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.
Enligt 15 § i lagen skall kostnad för inlösningsförrättning, för fastställandet
av inlöst områdes avskiljande och för löseskillingens fördelning gäldas av
nyttjanderättshavaren. Jämlikt en den 20 juli 1925 utfärdad kungörelse (Sv.
förf.-saml. nr 379) kan emellertid nyttjanderättshavare i vissa fall få de kostnader,
som äro förenade med inlösen, bestridda av allmänna medel. Rätt
därtill må medgivas nyttjanderättshavare, som icke äger tillgång till gäldande
av dessa kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna medel, som skäligen
må anses erforderliga för hans eget och hans familjs uppehälle. Om
lösningsanspråk avvisats genom laga kraft ägande beslut, må dock nyttjanderättshavare,
som erhållit sådan förmån, där skäl därtill prövas föreligga, förpliktas
att ersätta kostnad, som guldits av allmänna medel.
Rätt för lägenhetsinnehavare med egna hus å annans mark att friköpa den
av honom innehavda marken infördes genom den första ensittarlagen den 28
juni 1918. Denna ersattes med ny lag den 26 mars 1920, vilken i sin tur av*
löstes av gällande lag den 18 juni 1925.
Den proposition, nr 142, genom vilken förslag till 1925 års lag framlades
för riksdagen, samt fyra i anledning av propositionen väckta motioner behandlades
av andra lagutskottet i dess utlåtande nr 30. Däri lämnades en historik
i ämnet, till vilken utskottet får hänvisa.
Ur Sveriges officiella statistik har utskottet inhämtat, att antalet förrättningar
angående inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område uppgått till
1,168 år 1928, 1,215 år 1929, 1,210 år 1930, 1,260 år 1931, 1,328 år 1932, 1,332
år 1933, 1,428 år 1934 samt 1,347 år 1935. För år 1927 och tiden dessförinnan
framgår icke antalet ensittarförrättningar av det utav lantmäteristyrelsen sammanställda
statistiska materialet. Uppgifter för år 1936 hava ännu icke kommit
lantmäteristyrelsen tillhanda.
Utskottet kommer i det följande att behandla de föreliggande motionerna
under särskilda avdelningar.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
3
A. Frågan om nyttjanderättshavares äganderätt till boningshus såsom
förutsättning för lösningsrätt m. m.
(Motionen II: 97.)
Alltifrån den första ensittarlagens tillkomst har såsom villkor för lösningsrätt
gällt, att det å lägenheten uppförda boningshuset äges av nyttjanderättshavarén.
Vid antagandet av nu gällande lagstiftning i ämnet vid 1925 års
riksdag väcktes emellertid två särskilda motioner, som åsyftade ett avsteg från
denna princip.
I motionen I: 252 hemställde nämligen herr Lindhagen, att lösningsrätt
skulle få äga rum även i det fall, att jordägaren kunde anses hava någon större
eller mindre del i huset på grund av tillsläppt virke eller annat dylikt. Till
stöd för detta yrkande anförde motionären följande:
Det får ej förbises, att i fråga örn många lägenheter på skilda ställen i
landet är det oklart vem äganderätten till husen tillkommer. Särskilt är
detta fallet, då, såsom ofta förekommer, lägenhetshavaren byggt husen, men
erhållit virke till desamma i större eller mindre mån från jordägarens skog
mot ersättning, som lägges på arrendet. I Arilds fiskeläge förekomma tomter
med hus, som ursprungligen uppförts av lägenhetshavare, men sedan övergått
i jordägarens ägo enligt hans önskan såsom vederlag för erhållet virke
till reparationer av husen eller dylikt. För dessa hus betalas ett litet belopp
såsom tillägg till jordarrendet. Det finns i Arild till och med hus, som anses
ägas till hälften av jordägaren och till hälften av arrendatorn. Någon skillnad
i övrigt i traditioner och tillvarelsesätt finnes icke mellan dessa olika besittningar.
På dessa platser är det ett behov, att även nämnda lägenheter komma
under lagen, och det är väl rimligt, att jämväl dessa lägenhetshavare erhålla
någon hjälp. Formuleringen kunde erhålla ungefär följande innehåll:
Finnes på lägenhet hus, som tidigare tillhört lägenhetshavaren men övergått
till jordägaren för lämnat reparationsvirke eller dylikt eller kan på grund
av liknande omständigheter lägenhetshavaren sägas skäligen hava del i huset,
må lösningsrätt till området enligt denna lag ävenledes äga rum. Det åligger
därvid lägenhetshavaren att jämväl ersätta jordägaren för vad denne kan anses
hava påkostat byggnaderna.
Vid samma års riksdag hemställdes vidare i motionen II: 383 av herr
Pettersson i Hällbacken m. fl., att även nyttjanderättshavare, som ägde mer
än hälften i på lägenheten uppförd bostadsbyggnad, skulle tillförsäkras rätt
att tillösa sig marken och den andel i därå uppförda byggnader, som kunde
tillkomma jordägaren. Till stöd för detta yrkande anfördes, bland annat, att
i flera kända fall funnes i arrendekontrakten utsagt, att jordägaren ägde större
eller mindre andel i husen för tillsläppt timmer och eventuellt annat byggnadsmaterial,
medan övriga delen tillhörde ensittaren för av honom inköpt
material och utfört arbete.
I sitt i ärendet avgivna yttrande (nr 30) anförde andra lagutskottet rörande
rlessa motioner följande:
Utskottet vill i anledning av motionerna framhålla, att ett tillmötesgående
av det i dessa framförda kravet komme att innebära ett avsteg från den
princip, varå förevarande lagstiftning alltifrån början varit byggd, nämligen
att den lösenberättigade skall vara ägare till boningshuset å den mark, som
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
löses. Ett bifall till motionerna synes utskottet kunna komma i fråga, endast
i händelse dessa uppbäras av ett starkt levande behov. Att så skulle vara
förhållandet, därom känner sig utskottet emellertid ej övertygat. Utskottet
vill härutinnan framhålla, att de förhållanden, som ligga till grund för ifrågavarande
motioner, av herr Lindhagen påtalats redan i hans vid 1921 års
riksdag väckta motion I: 82 (sid. 31 och 39), vilken ligger till grund för jordkommissionens
under år 1921 avgivna lagförslag, och över vilken kommissionen
haft att avgiva yttrande till andra lagutskottet, men att kommissionen,
såvitt av dess betänkande och yttrande till utskottet framgår, icke funnit
anledning att ägna dessa förhållanden vidare beaktande än som framgår av
4 § i kommissionens lagförslag, motsvarande 3 § i förslaget till 1925 års riksdag.
Enligt utskottets mening torde ock flertalet av de sannolikt ej så talrika
fall, däri jordägaren för tillsläppt virke eller annat material förbehållit
sig viss andel i boningshuset, i själva verket vara att anse såsom förstuckna
pantavtal, i det att det gjorda förbehållet förfaller, då jordägaren erhåller
gottgörelse för vad han tillsläppt. Något hinder för lösningsrätt torde sålunda,
när detta kan ledas i bevis, icke föreligga. I de fall åter, då jordägaren
måste vara att anse såsom verklig delägare i det å lägenheten befintliga
boningshuset, synes lägenhetsinnehavaren bliva föga hjälpt genom
ett stadgande av den innebörd, som i motionerna föreslagits. Det torde
nämligen näppeligen kunna föreb}-ggas, att jordägaren eller annan, å vilken,
han överlåter sin andel i huset, med tillhjälp av de bestämmelser, som gälla
beträffande samfälld egendoms förvaltning, gör nyttjanderättshavarens lösningsrätt
örn intet. Vid nu angivna förhållanden har utskottet ej ansett sig
böra förorda bifall till de i motionerna i nu ifrågavarande avseende framställda
yrkandena. Skulle det emellertid visa sig, att ett verkligt behov i
nu förevarande hänseende förefinnes, synes det utskottet böra tagas under
förnyat övervägande, vilka åtgärder därutinnan kunna ifrågakomma för tillgodoseende
av nyttjanderättshavarnas berättigade intressen.
Utskottets hemställan, att motionärernas ifrågavarande yrkanden icke måtte
föranleda till någon åtgärd, blev av riksdagen bifallen.
Vid 1927 års riksdag väcktes av herr Luterkort en motion, I: 22, i vilken
yrkades, att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsamt framläggande av förslag till sådan ändrad lydelse av ensittarlagen,
att den omständigheten, att nyttjanderättshavaren icke kunde visa sig
vara ägare till boningshuset, icke finge utgöra ovillkorligt hinder för nyttjanderättshavaren
att lösa boningshus och mark.
Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 7) beträffande denna motion
följande:
. Såsom villkor för lösningsrätt enligt ensittarlagen har alltifrån lagstiftningens
tillkomst gällt, att nyttjanderättshavaren skall äga det å lägenheten
uppförda boningshuset. Av utskottets ovan anförda utlåtande vid 1925 års
riksdag framgår, att utskottet icke funnit anledning att på grund av då föreliggande
motioner förorda den avvikelse från denna för lagstiftningen grundläggande
princip, som i dem föreslagits. I föreliggande motion framföres
ett längre gående krav, i det där påyrkas utredning örn lagändring i syfte att
skapa rätt för nvttjanderättshavare, som icke kan visa sig vara ägare till boningshuset,
att under vissa omständigheter få lösa sig till äganderätt till
boningshus och mark. Av vad i motionen anförts har utskottet ej blivit
övertygat om skäligheten av detta yrkande.
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon åtgärd.
Reservationer anfördes av herrar Luterkort och Pettersson i Hällbacken.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Den här föreliggande frågan belyses i viss mån av ett i N. J. A. 1934: 29
refererat avgörande av Högsta domstolen. I detta fall hade en nyttjanderättshavare
framställt anspråk att inlösa visst andra personer tillhörigt område.
Högsta domstolen, som fann lösningsrätt föreligga, yttrade i sitt utslag, att
av utredningen i målet finge anses framgå, att nyttjanderättshavaren år 1901
inflyttat i en då å området befintlig stuga eller koja av enklaste slag, vilken
tillhörde jordägarna. Sedan byggnaden råkat i synnerligen förfallet skick,
hade emellertid nyttjanderättshavaren år 1917 — även örn hon ej, såsom hon
uppgivit och sökt styrka, rivit den — dock å densamma nedlagt ett så genomgripande
örn- och tillbyggnadsarbete, att hon blivit ägare till det sålunda
iordningställda boningshuset. Av Högsta domstolens fem i avgörandet deltagande
ledamöter voro två skiljaktiga och ogillade nyttjanderättshavarens
lösningsanspråk. Sistnämnda ledamöter funno det icke styrkt, att nyttjanderättshavaren
år 1917 låtit nedriva den jordägarna tillhöriga byggnaden och
i stället uppföra den nuvarande. Enligt samma ledamöters mening gåve utredningen
icke heller anledning till antagande, att nyttjanderättshavaren vid
iståndsättandet av byggnaden tillsläppt material och arbete i sådan omfattning,
att byggnaden i dess nya skick blivit att anse såsom henne tillhörig.
Vad angår frågan örn gäldande av de med ett inlösningsförfarande förenade
kostnaderna må här anmärkas, att likartade spörsmål på närliggande lagstiftningsområden
tidigare varit föremål för riksdagens behandling. Sålunda
hemställde vid 1931 års riksdag herr Kropp i en motion (I: 9), att riksdagen
måtte hos Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag till sådan ändring
av gällande expropriationslag, vartill en utredning i av motionären anmärkta
avseenden kunde giva anledning. Av motionens innehåll framgår, att motionären
åsyftade, att — till förebyggande av att gällande bestämmelser örn
skyldighet för expropriationssökanden att gälda alla av expropriationen härflytande,
nödiga kostnader utnyttjades av den för expropriation utsatte till
att utan skäl framtvinga ett expropriationsförfarande — sådan ändring måtte
vidtagas i samma bestämmelser, att den för expropriation utsatte skulle
kunna åläggas att, när så funnes skäligt, helt eller delvis gälda berörda kostnader.
I en vid samma riksdag väckt motion (I: 24) hemställde herr Frändén, att
i 1902 års lag om elektriska anläggningar skulle införas ett stadgande av
innehåll, att i sådana fall, då expropriationsersättningen ej sattes högre än
den ersättningsskyldige före förrättningen bjudit, envar skulle stå sina kostnader
och vardera sidan gälda halva förrättningskostnaden.
Andra lagutskottet, som till behandling förehade sistnämnda båda motioner,
hemställde på anförda skäl i utlåtanden, nr 4 och 5, att motionerna icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Utikottet.
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår torde fall förekomma,
då nyttjanderättshavare allenast till viss del äger boningshus, som är uppfört
å den av honom innehavda marken, medan återstående andel tillkommer jordägaren.
Örn i övrigt förutsättningar för lösningsrätt enligt ensittarlagen föreligga,
kan det synas obilligt att enbart av nyssnämnda anledning förmena
nyttjanderättshavaren denna rätt. I enstaka fall — såsom i det ovan anförda,
av Högsta domstolen behandlade — kan nyttjanderättshavaren visserligen
hava nedlagt ett så genomgripande arbete på en jordägaren helt eller delvis
tillhörig byggnad, att äganderätten till densamma får anses hava övergått å
nyttjanderättshavaren, mot skyldighet för denne att utgiva ersättning till
jordägaren. I vissa andia fall torde emellertid föreligga behov av en i någon
mån vidgad lösningsrätt. Utskottet finner det angeläget, att en närmare
undersökning av förutsättningarna för en sådan utvidgning kommer till stånd.
Enligt utskottets mening föreligga däremot icke tillräckliga skäl för en
ändring av nuvarande bestämmelse om gäldande av kostnaderna för ett inlösningsförfarande.
B. Frågan om framflyttning av den i 1 § ensittarlagen fastställda tidsbestämningen
den 1 januari 1919.
(Motionen II: 259.)
Beträffande den tidigare behandlingen av denna fråga har redogörelse
lämnats dels i andra lagutskottets utlåtande nr 30 till 1925 års riksdag
(sid. 15—18), dels ock i utskottets utlåtande nr 32 till 1933 års riksdag (sid.
16—18). Till dessa redogörelser anhåller utskottet nu att få hänvisa. Här
må dock särskilt nämnas, att herr Lindhagen vid 1925 års riksdag i en motion,
I: 252, hemställde bland annat örn sådana ändringar i ensittarlagen, att lagen
skulle vinna tillämpning, då å området den 1 januari 1925 fanns nöjaktig
bostad för brukaren och hans familj, samt att villkoret örn visst förhållande
mellan markens och byggnadernas värde måtte utgå eller, örn detta ej bifölles,
till byggnadernas värde måtte läggas även värdet av jordförbättringar
å området.
Utskottet, som tillstyrkte antagandet av 1 § med dess i propositionen om
ny ensittarlag föreslagna lydelse, hemställde, att motionen I: 252 i de avseenden,
som nyss omnämnts, måtte lämnas utan bifall. Reservation anfördes av
herr Lindhagen. Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Vid 1933 års riksdag hemställde herr Lindhagen i motion 1:198, att riksdagen
måtte hos regeringen begära förslag, varigenom den i ensittarlagens
1 § fastställda tidsbestämningen den 1 januari 1919 framflyttades till den 1
januari 1928.
Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 32, att enligt utskottets mening
skäl icke blivit anförda, som kunde föranleda utskottet att frångå den principiella
ståndpunkt till förevarande spörsmål, som utskottet intog år 1925. Utskottet
avstyrkte därför den i motionen gjorda hemställan. Reservation anfördes
av herr Lindhagen. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. 7
Även vid 1934 års riksdag voro hithörande spörsmål föremål för prövning.
Sålunda hemställdes i motionen II: 447 av herr Weijne, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning, huruvida icke den
i 1 § ensittarlagen fastställda tidpunkten den 1 januari 1919 kunde framflyttas.
Vidare yrkades i motionen II: 449 av herr Danielsson, att riksdagen måtte
besluta företaga sådan ändring i ovannämnda lag, att större möjligheter till
inlösningsrätt erbjödes, samt att vederbörande utskott måtte utforma de ändringar
i lagtexten, som därigenom erfordrades. Örn dessa yrkanden icke skulle
kunna bifallas, hemställdes om skrivelseförslag med begäran örn utredning i
det syfte, som i motionen berörts.
Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande (nr 5), att utskottet vid tidigare
behandling av förevarande fråga funnit starka skäl föreligga mot en
ändring av berörda tidpunkt. Dessa skäl hade enligt utskottets mening icke
förlorat i styrka. Den i motionen II: 447 ifrågasatta ändringen att under vissa
omständigheter medgiva inlösningsrätt i fall, då överhuvud icke några nyttjanderättshavaren
tillhöriga hus funnos å marken vid den i lagen angivna
tidpunkten, kunde utskottet icke förorda. Vad slutligen anginge i motionen
II: 449 gjord hemställan örn ändringar i övrigt i ensittarlagens 1 § funne utskottet
de yrkanden, som därutinnan framställts, så obestämt utformade, att
utskottet icke kunde tillstyrka bifall till desamma. Utskottet hemställde, att
motionerna icke måtte föranleda till någon åtgärd. Reservation anfördes av
herr Hage.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
De skäl, som tidigare anförts mot en framflyttning av tidpunkten för en
lägenhets bebyggande, äga enligt utskottets mening alltjämt sin giltighet.
Därest lösningsrätt skulle medgivas även då upplåtet område blivit bebyggt
först vid en senare tidpunkt än den 1 januari 1919, torde man sålunda kunna
befara, att jordägarna skulle bliva mindre benägna att upplåta mark i de fall,
då behov kunde föreligga för någon att arrendera ett markområde för att åt
sig uppföra bostad. Detsamma kunde bliva förhållandet, då fråga örn förnyande
av ett äldre arrendeavtal uppkomme. En lagändring i förevarande hänseende
skulle alltså kunna försätta vissa nyttjanderättshavare i ett sämre läge,
nämligen sådana som vid arrendetidens utgång saknade ekonomisk möjlighet
att begagna lösningsrätten.
Ur markägarens synpunkt skulle vidare en sådan framflyttning te sig såsom
ett betydande ingrepp i äganderätten. Därest — såsom vid tillkomsten av den
första ensittarlagen — starka skäl tala för ett sådant ingrepp, kunna givetvis
markägarens intressen få vika. I förevarande fall har dock enligt utskottets
mening ett så starkt behov av en lagändring icke påvisats.
Utskottet finner sig sålunda icke kunna förorda en ytterligare framflyttning
av ifrågavarande tidpunkt.
Utskottet.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
C. Frågan om giltigheten ar överenskommelse, varigenom lösningsrätt
upphäve8 eller inskränkes.
(Motionen II: 267.)
I det av jordkommissionen år 1921 utarbetade förslaget till reviderad ensittarlag
upptogs i 19 § en bestämmelse av följande lydelse:
Avtal om inskränkning i den nyttjanderättshavare enligt denna lag tillkommande
lösningsrätt vare utan verkan.
Såsom motivering för detta stadgande anförde kommissionen, att det enligt
dess mening icke finge lämnas parterna fritt att genom avtal inskränka den
nyttjanderättshavaren enligt denna lag tillförsäkrade förmånen att lösa åt
honom upplåtet område.
I det år 1922 till lagrådet remitterade förslaget återfanns jordkommissionens
förevarande bestämmelse. Mot denna bestämmelse anmärkte tre
ledamöter av lagrådet bland annat följande:
På områden, där enligt lagstiftningens allmänna grundsatser rättsförförhållanden
regleras genom avtal mellan de enskilda, lärer inskränkning i
den fria avtalsrätten icke böra göras i andra fall än då sådant påkallas av
synnerligen vägande skäl. Sådana torde knappast kunna anses föreligga för
det i förevarande paragraf upptagna stadgandet. Förmodligen har det befarats,
att jordägare skulle, då fråga uppkommer om förlängning av äldre avtal,
begagna sig av sin starkare ställning till att få förbehåll av antytt
innehåll inryckt i kontraktet och därigenom göra lagstiftningen i dylika
fall illusorisk. Detta förutsätter, att nyttjanderättshavaren vid det äldre
avtalets upphörande icke är i tillfälle att friköpa området. Under sådana
omständigheter är det emellertid fara värt, att den jordägare, som icke önskar
utsätta sig för risken att området framdeles friköpes, örn han icke lagligen kan
göra förbehåll, som tryggar honom mot en sådan eventualitet, vägrar att förnya
avtalet. Det föreslagna stadgandet medför sålunda risken att mången, som
gärna skulle avstå från den mer eller mindre ovissa möjligheten att framdeles
kunna friköpa marken och som på sådant villkor skulle kunna erhålla
förnyad upplåtelse, kanske på lång tid, nödgas avflytta och se det egna
hemmet spolierat. Örn stadgandet sålunda med hänsyn till blivande avtal
är ägnat att motverka förevarande lagstiftnings ändamål, innebär detsamma,
tillämpat på äldre avtal, ett knappast försvarligt åsidosättande av
jordägarens intresse. Örn denne, efter det friköpningsinstitutet införts
genom 1918 års lag, angående förut upplåtet och bebyggt område träffat nytt
avtal för sådan tid att frikÖpningsrätt enligt den gällande lagstiftningen
skulle inträtt vid avtalstidens slut men därvid gjort förbehåll, enligt
vilket nyttjanderättshavaren avstått från lösningsrätt, synes det icke
kunna försvaras, att dylikt enligt hittillsvarande lagstiftning giltigt förbehåll
nu förklaras icke vara gällande. Möjligen har det icke heller varit
jordkommissionens avsikt att giva stadgandet dylik retroaktiv verkan. Kommissionens
ovan återgivna uttalande syftar nämligen egentligen endast på
avtal, sorn framdeles komme att träffas. Men stadgandets avfattning har
blivit sådan, att detsamma måste anses omfatta även äldre avtal. På grund
av vad sålunda anförts hemställes, att denna paragraf måtte utgå ur förslaget.
D
En ledamot av lagrådet tilläde:
I samband med vad sålunda anförts synes böra erinras, att jordägare
som efter ifrågavarande lagstiftnings införande träffat nytt avtal angående
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
9
tidigare upplåtet och bebyggt område, kan hava valt den utvägen att trygga
sig mot friköpning, att han upplåtit området på så kort tid, att enligt gällande
lag friköpningsrätt vid avtalstidens utgång ej förelegat. Även för
sådant fall måste det anses vara mindre tilltalande att genom lagändring förbinda
med avtalet den rättsverkan, att nyttjanderättshavaren äger inlösa
området. Av denna anledning borde från det förordade stadgandet i 1 § första
punkten hava gjorts undantag för det fall att nyttjanderättsavtalet ingåtts
under den tid 1918 och 1920 års lag varit gällande och icke avsett längre tid
än tjugu år. Anledningen därtill att jag för min del icke förordat stadgande
av dylik innebörd har varit den, att den nya lagen med en sådan bestämmelse
synts komma att drabba mycket ojämnt, i det att det säkerligen ofta berott
Eå en tillfällighet, om äldre upplåtelser, för vilka avtalstiden utgått under
eröida period, förlängts genom särskilt avtal eller på annat sätt. Det har
synts mig vara försvarligt att göra skillnad mellan det fall, att nyttjanderättshavaren
uttryckligen avsagt sig lösningsrätt, och det att han ingått avtalet
på villkor, som enligt vid den tiden gällande lag icke medförde lösningsrätt.
I propositionen (nr 251) till 1922 års riksdag upptogs emellertid bestämmelsen
trots lagrådets avstyrkande. Föredragande departementschefen, statsrådet
Åkerman, yttrade härom följande:
19 § har jag funnit mig böra bibehålla, då en lagstiftning av den natur
som den förevarande uppenbarligen synes mig böra tilläggas tvingande
verkan.
På grund därav att propositionen i ämnet inkom sent till riksdagen fann
riksdagen icke möjligt att till behandling upptaga den föreslagna allmänna
revisionen av ensittarlagen.
Vid 1925 års riksdag framlades sedermera ny proposition (nr 142) i ämnet.
I denna proposition hade emellertid omförmälda 19 § uteslutits. Härom anförde
föredragande departementschefen, statsrådet Nothin:
På grund av vad tre ledamöter av lagrådet anmärkt i fråga örn 19 § i
det år 1922 remitterade förslaget har denna paragraf uteslutits.
Vid riksdagen framställdes icke någon anmärkning häremot.
Vid 1930 års riksdag hemställdes i likalydande motionerna I: 34 av herr
Möller m. fl. och II: 72 av herr Hansson i Stockholm m. fl., att riksdagen
ville för sin del besluta sådant tillägg till ensittarlagen, att densamma icke
kunde genom avtal mellan jordägare och nyttjanderättshavare sättas ur tilllämpning
eller att för åtnjutande av lösningsrätt uppställas andra förutsättningar
och villkor än de i lagen angivna.
Detta syftemål syntes enligt motionärernas mening kunna ernås genom
att till lagen fogades en ny med nr 20 betecknad paragraf av följande lydelse:
»Ej må genom avtal mellan jordägare och nyttjanderättshavare donna lag
sättas ur tillämpning eller för åtnjutande av lösningsrätt uppställas andra
förutsättningar och villkor än de i lagen angivna; har så skett vare avtalet
därom utan verkan.»
Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 4) i ämnet bland annat,
att de skäl, som år 1925 föranlett, att den ifrågavarande bestämmelsen icke
införlivades med lagstiftningen, alltjämt hade samma giltighet och att
sådana nya omständigheter, som borde föranleda riksdagen att frångå sin
■ Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 17. bos 37 2
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
Utskottet.
år 1925 intagna ståndpunkt i frågan, enligt utskottets mening icke tillkommit.
Utskottet hemställde fördenskull, att motionerna icke måtte föranleda
till någon åtgärd. Reservation anfördes av herr Linder och ytterligare fem
ledamöter, vilka ansett, att motionerna bort av utskottet tillstyrkas.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
I ett rättsfall, som refererats i N. J. A. 1929: 49, har frågan, huruvida ensittarlagen
må genom förbehåll i nyttjanderättskontrakt sättas ur tillämpning,
varit under Högsta domstolens bedömande. I detta fall hade en nyttjanderättshavare,
som enligt ett år 1911 upprättat kontrakt arrenderat en
lägenhet, år 1927 tecknat nytt arrendekontrakt angående densamma. Sedan
nyttjanderättshavaren begärt att få inlösa lägenheten samt frågan örn hans
rätt därtill fullföljts till vederbörande ägodelningsrätt, frånkände denna nyttjanderättshavaren
lösningsrätt till lägenheten. Ägodelningsrätten åberopade,
att nyttjanderättshavaren genom det senare kontraktet förpliktat sig att icke
under den tid kontraktet gällde begagna honom möjligen tillkommande lösningsrätt
samt att nyttjanderättshavaren icke ådagalagt något förhållande,
på grund varav nämnda åtagande icke skulle vara emot honom gällande.
Högsta domstolen fann ej skäl att göra ändring i ägodelningsrättens utslag.
Frågan huruvida ensittarlagens bestämmelser böra kunna genom avtal
sättas ur tillämpning är enligt utskottets mening av ömtålig natur. Å ena
sidan kunna starka skäl anföras för att desamma såsom uppburna av viktiga
sociala intressen göras tvingande. Å andra sidan kan det, såsom vid frågans
tidigare behandling framhållits, möjligen befaras, att ett stadgande av sådan
natur med hänsyn till blivande avtal skall vara ägnat att motverka förevarande
lagstiftnings ändamål.
Mot möjligheten att ett dylikt stadgande skulle tillämpas på äldre avtal
kunna allvarliga erinringar göras.
Enligt utskottets mening hava de skäl, som tala för att ensittarlagens bestämmelser
böra göras tvingande, likväl en sådan tyngd, att en utredning i
ämnet kan anses påkallad. Utskottet vill i detta sammanhang erinra, att
frågan i vilken utsträckning de sociala arrendebestämmelserna skola vara av
sådan natur för närvarande är under utredning. I det uppdrag, som lämnats
1936 års arrendeutredning, ingår nämligen även att pröva denna fråga.
Utskottet vill sålunda föreslå, att en förutsättningslös utredning av föreliggande
spörsmål kommer till stånd, därvid i första hand bör undersökas, i
vilken utsträckning avtal örn inskränkning i den nyttjanderättshavare enligt
ensittarlagen tillkommande lösningsrätten för närvarande förekomma.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad utskottet ovan (sid. 6, 7 och 10) anfört får
utskottet hemställa:
A. Beträffande frågan om nyttjanderättshavares äganderätt till
boningshus såsom förutsättning för lösningsrätt m. m.:
1) att riksdagen, i anledning av motionen H: 97, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verk
-
11
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
ställa utredning angående lämpligheten av att utsträcka nyttjanderättshavares
rätt att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område till att omfatta jämväl det fall, att jordägaren äger del
i boningshus å området, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kan föranleda;
2) att motionen II: 97, i den mån den icke blivit besvarad
genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd;
B. Beträffande frågan om framflyttning av den i 1 § ensittar
lagen
fastställda tidsbestämningen den 1 januari 1919:
att motionen II: 259 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd;
C. Beträffande frågan örn giltigheten av överenskommelse, var
igenom
lösningsrätt upphäves eller inskränkes:
1) att riksdagen, i anledning av motionen II: 267, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta
verkställa utredning angående lämpligheten av att göra bestämmelserna
örn rätt i vissa fall- för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område tvingande samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda;
2) att motionen II: 267, i den mån den icke blivit besvarad
genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 23 februari 1937.
På andra lagutskottets vägnar:
SIGFRID HANSSON.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder*, Tamm3*, P. Sandström2,
Heiding, Hagman1, Norman, Knut Petersson, Sten4 och Ekströmer;
från andra kammaren: herrar Hage*, Olovson*, Skoglund4, Pettersson i Hällbacken,
Johanson i Hallagården4, Molander*, Sandström i Sollefteå1, Thorell,
Gardell1*, Hansson i örebro1, Holm1* och Barnekow.
1 Närvarande endast vid behandlingen av motionerna II: 97 och II: 259.
2 n i» » » » » II: 97 och II: 267.
3 » » » »> h motionen II: 259.
4 « » » » » » II: 267.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
beträffande frågan örn framflyttning av den i 1 § ensittarlagen fastställda
tidsbestämningen den 1 januari 1919:
av herr Hage.