Andra lagutskottets utlåtande Nr 12-

1

Nr 12.

Ankom till riksdagens kansli den 18 februari 1937 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i 1 § i lagen
den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning.

I en i andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 165, vilken
behandlats av andra lagutskottet, har herr Persson i Tidaholm m. fl.
hemställt, att riksdagen måtte för sin del besluta att utesluta det under 1 §
lagen om arbetstidens begränsning upptagna undantaget »k) sådant arbete i
hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens
direkta betjänande», ävensom att i samband därmed måtte med det näst
föregående och näst efterföljande undantaget företagas av den föreslagna uteslutningen
påkallade ändringar.

I fråga om de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.

Lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning äger enligt 1 § i lagen
tillämpning å varje rörelse eller arbetsföretag, för såvitt i rörelsen eller företaget
till arbete för arbetsgivares räkning i regel användes flera än fyra arbetare,
häri icke inräknad arbetare, som användes till arbete, vilket enligt 1 § andra
stycket a)''—1) undantagits från lagens tillämpning. Enligt punkten k) faller
ej under arbetstidslagen sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse,
som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande. Detta undantag, som
i enahanda formulering återfanns i 1919, 1921, 1923 och 1926 års arbetstidslagar,
motiverades av arbetstidskommittén i dess den 25 januari 1919 framlagda
betänkande med de betydande olägenheter en lagstadgad reglering av
arbetstiden skulle medföra för sådana personalgrupper, som hade att tillhandagå
publiken, i synnerhet som dessas arbetsförtjänst väsentligen utginge
i form av drickspengar.

Enligt 4 § i lagen gäller som huvudregel, att arbetsgivare icke må använda
arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än 8 timmar av dygnet
eller 48 timmar i veckan. Därest den nyssnämnda begränsningen av arbetstiden
för vecka icke därigenom överskrides, må dock arbetstiden under något
eller några av veckans dygn utsträckas till högst 9 timmar. I lagen medges
åtskilliga undantag från denna huvudregel. Av särskilt intresse i förevarande
sammanhang torde vara stadgandet i 10 § 1 mom. i lagen, enligt vilket
Kungl. Maj:t på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande äger
beträffande annat arbete i botell-, restaurang- eller kaférörelse än sådant, som

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 12.

1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

avses i 1 § k), föreskriva annan begränsning av tiden för arbetares användande,
därest tillämpningen av 4 § prövas medföra synnerliga svårigheter.

I socialstyrelsens den 9 april 1921 avgivna betänkande med förslag till reviderad
lag om arbetstidens begränsning förordades bland annat att utesluta
undantaget för hotell-, restaurang- och kaférörelse samt att åt detta slag av
verksamhet giva en särställning, kännetecknad därav, att arbetsrådet skulle
få fria händer att, i den mån så påkallades för verksamhetens ändamålsenliga
bedrivande, reglera arbetstiden. Detta förslag godtogs av Kungl. Maj:t och
förelädes 1921 års riksdag i proposition nr 359 med förslag till lag om arbetstidens
begränsning. Andra lagutskottet (utlåtande nr 32) avstyrkte emellertid
förslaget i denna del och förordade, att det gällande undantaget skulle
bibehållas. Riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning.

Vid 1928 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner, I: 166 av herr
Möller m. fl. och II: 318 av herr Hansson i Stockholm m. fl., att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa
snar undersökning om, bland annat, hotell- och restaurangpersonalens arbetsförhållanden
samt på grundval av denna undersökning vidtaga eller för riksdagen
föreslå nödiga åtgärder för undanröjande av konstaterade missförhållanden.

Första kammarens andra tillfälliga utskott, som behandlade motionen
1: 166, uttalade i sitt utlåtande, nr 6, att utskottet funnit det önskvärt, att arbetstiden
för hotell- och restaurangpersonalen ordnades på ett bättre sätt än
som åtminstone vid vissa företag syntes vara fallet. De egenartade arbetsförhållandena
och de skilda arbetsgruppernas olikartade arbete gjorde det dock
enligt utskottets mening synnerligen vanskligt att föreslå de åtgärder, som
med lika hänsynstagande till företagarens och personalens berättigade intressen
kunde vara möjliga och lämpliga. En allsidig och förutsättningslös utredning
örn de faktiska förhållandena i yrket syntes utskottet vara av behovet
påkallad, och utskottet tillstyrkte för sin del en sådan undersökning. Denna
syntes utskottet lämpligen böra begränsas till att söka klarlägga de grundläggande
fakta, som läge bakom de aktuella spörsmålen angående, bland annat,
arbetstidsförhållandena samt löne- och anställningsvillkoren.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, som behandlade motionen
lii 318, anslöt sig i sitt utlåtande nr 7 i allt väsentligt till vad första kammarens
utskott anfört i frågan och tillstyrkte sålunda en utredning.

I skrivelse den 25 maj 1928, nr 243, hemställde riksdagen, att Kungl. Majit
måtte låta i av riksdagen angiven omfattning verkställa en allsidig och förutsättningslös
utredning av frågan örn arbetsvillkoren inom hotell- och restaurangyrket
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde
giva anledning.

I anledning härav uppdrog Kungl. Majit den 14 juni 1928 åt socialstyrelsen
att verkställa en dylik utredning ävensom att avgiva de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12-

3

Vid 1930 års riksdag framlades i proposition, nr 31, förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 4 juni 1926 om arbetstidens begränsning.
Någon ändring i de materiella bestämmelserna i lagstiftningen ifrågasattes
icke.

I flera motioner i anledning av propositionen hemställdes, att riksdagen
skulle för sin del antaga definitiv lag i ämnet i överensstämmelse med förslag,
som innefattades i motionerna. I det förslag, som i sådant hänseende
framlades i motionen II: 386 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl., hade arbete
i hotell-, restaurang- och kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens
direkta betjänande, icke i någon mån undantagits från lagens tillämpning.

Andra lagutskottet föreslog i sitt utlåtande nr 15 riksdagen att för sin del
antaga en definitiv lag om arbetstidens begränsning, vari undantaget för arbete
i hotell-, restaurang- och kaférörelse erhöll den utformning, gällande lag
visar.

Riksdagen biföll utskottets förslag.

Vid 1931, 1932, 1933, 1934, 1935 och 1936 års riksdagar väcktes motioner
med yrkande, bland annat, att arbetstidslagen skulle utsträckas att omfatta arbetargrupper,
som icke voro inbegripna under lagens tillämpning (motionerna
11:287 år 1931, 11:60 år 1932, 11:79 och 11:252 år 1933, 11:286
år 1934, II: 337 år 1935 samt II: 17 år 1936). På hemställan av andra lagutskottet
(utlåtanden 16/1931, 35/1932, 35/1933, 53/1934, 16/1935 och 20/1936)
beslöt riksdagen, att motionerna icke skulle föranleda till någon åtgärd.

Internationella arbetsorganisationens konferens antog år 1930, bland annat,
förslag till en konvention angående reglering av arbetstiden för affärs- och
kontorsanställda samt en rekommendation angående reglering av arbetstiden
i hotell, restauranger och liknande företag. Rekommendationen, som i förevarande
sammanhang är av intresse, anbefaller samtliga medlemsstater, som
icke redan genomfört en reglering av arbetstiden för personalen i de angivna
slagen av företag, att skrida till speciell undersökning rörande de arbetsvillkor,
som gälla i dylika företag, därvid hänsyn borde tagas till de principer,
som fastslagits i konventionsförslaget om anställdas arbetstid. De medlemsstater
åter, som redan hade en arbetstidsreglering på området, uppmanades
att företaga en speciell undersökning rörande tillämpningen av denna
lagstiftning, därvid jämväl hänsyn borde tagas till principerna i nyssnämnda
konventionsförslag. I båda fallen uppmanades slutligen medlemsstaterna att
inom fyra år och efter en enhetlig plan, fastställd av arbetsbyråns styrelse,
lämna detaljerade upplysningar rörande resultaten av de föreslagna undersökningarna,
varefter styrelsen skulle upprätta en speciell rapport i fråga. På
grundval därav skulle man sedan taga under övervägande, huruvida det kunde
vara lämpligt att upptaga frågan om en internationell konvention i ämnet.

I proposition nr 32 till 1931 års riksdag anhöll Kungl. Maj:t örn riksdagens
yttrande angående, bland annat, nämnda konventionsförslag och rekom -

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12-

mendation. Föredragande departementschefen, statsrådet Sam Larsson, uttalade
i propositionen, att han på anförda skäl kommit till den uppfattningen,
att en ratifikation av konventionen för Sveriges del icke för det dåvarande
borde äga rum. Enligt departementschefens mening borde konventionsförslaget
och, bland annat, ifrågavarande rekommendation utgöra en
ytterligare anledning att påskynda och komplettera de utredningar, som redan
verkställts eller påginge beträffande arbetstiden för sådana personalkategorier,
som innefattades i konventionsförslaget och, bland annat, nämnda
rekommendation.

På förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 15) uttalade riksdagen, att
riksdagen icke haft något att erinra mot departementschefens uttalanden beträffande
konventionsförslaget och rekommendationen.

Socialstyrelsen har i juni 1931 i Sveriges officiella statistik, avdelningen
Socialstatistik, offentliggjort sin »Undersökning rörande arbetsförhållandena
inom hotell- och restaurangnäringen 1929/1930». Socialstyrelsen förklarar sig
i företalet till denna undersökning skola senare återkomma till den i utredningsuppdraget
ingående uppgiften att på grundval av de vid undersökningen
eventuellt konstaterade missförhållandena avgiva förslag till åtgärder.

Enligt socialstyrelsens statistiska undersökning utgjorde antalet års- och
säsongföretag 15,121, därav med särskilt anställd personal 7,758. Hela antalet
inom rörelsen sysselsatta personer var 68,142 nämligen innehavare och familjemedlemmar
19,491, tjänstefolk, som deltaga i arbetet i rörelsen 4,956 samt
särskilt anställd hotell-, restaurang- och kafépersonal 43,695 personer, varav
17,803 voro anställda i kök och annan inre tjänst. Antalet företag med mera än
4 anställda i kök och annan inre tjänst utgjorde 840 samt kökspersonalen och
därmed jämställda i dessa företag 10,752.

Socialstyrelsen yttrar i fråga om arbetstidslagens tillämpning å hotell-, restaurang-
och kafépersonal:

Personal i kök och kallskänk samt i annan »inre tjänst» (drängar, kuskar,
chaufförer, maskinister, montörer, restaurangstäderskor, personaluppasserskor,
o. d.) överstigande 4 funnos anställda i tillhopa 657 års- och 183 säsongföretag
till ett antal av resp. 8,182 och 2,570. Sammanlagt skulle
sålunda arbetstidslagen vara tillämplig på 840 arbetsställen med
10,752 anställda i kök och annan inre tjänst, vilka tal dock reduceras
till resp. 832 och 10,623, om man blott medtar företag öppna samtidigt sommaren
1929. Detta innebär, att åttatimmarslagen inom hotell- och restaurangyrket
skulle vara formellt tillämplig på c:a en niondel (10.8 %) av de
mera yrkesbetonade företagen och beträffande ungefär en tjugondei (5.5 °/o)
av samtliga företag. Räknar man efter antalet anställda kan man säga, att
under lagen falla tre femtedelar (60.3 %) av all kökspersonal o. d., en knapp
fjärdedel (24.6 %) av hela den egentliga hotell- och restaurangpersonalen
samt mindre än en sjättedel (15.7 °/o) av samtliga yrkesutövare, som deltaga
i arbetet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12-

5

I socialstyrelsens undersökning har (sid. 61) i nedan återgivna tabell redovisats
tjänstgöringstidernas förändringar under åren 1914/1915—1929.

Genomsnittlig tjänstgöringstid per vecka inkl. måltidsraster åren 1914/1915 och 1929.

(Årstöretag.)

Enligt uppgifter från

arbetsgivare

personal

1914

1929

1915

1929

a) Företagsgrupper:

Första klass restauranger och kaféer1 ..................

l 75

59

81

63

Restauranger med spriträttigheter I och II klass 2 ......

Systembolagens restauranger 1..........................

i

j. 76

58

84

61

Folkrestauranger med spriträttigheter 2..................

Ölkaféer (och automater)..............................

83

61

88

67

Nykterhetskaféer1 ....................................

J. 88

68

96

78

Andra kaféer, kafékonditorier o. d. 2....................

Hotell med I klass restaurang och kaférörelse1..........

| 79

63

88

72

Hotell med spriträttigheter 2............................

Andra hotell och pensionat............................

87

70

99

87

b) Ortsgrupper:

Stockholm............................................

80

61

84

63

Samtliga städer med över 10,000 invånare..............

80

63

89

66

Mindre städer och landsbygd ..........................

84

68

96

88

c) Yrkesgrupper:

Serveringspersonal ....................................

80

65

85

70

Kökspersonal..........................................

84

64

93

73

Hotell- och hallpersonal................................

84

66

95

80

Övrig personal........................................

75

60

84

64

Samtliga 3

81

G4

89

73

1 Företagsgruppens benämning vid undersökningen 1914/1915.

2 » > » > 1929.

3 Inkl. restauranger med endast vin- och ölrättigheter, vilka icke redovisades såsom särskild
grupp vid undersökningen 1914/1915.

Socialstyrelsen har sedermera i skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 september
1932 till fullgörande av sitt ovannämnda uppdrag och under hänvisning till
sin undersökning anfört, bland annat:

Beträffande arbetstidsförhållandena framgår av utredningen, att desamma
betydligt förbättrats från tiden för styrelsens föregående undersökning på området
eller åren 1914 och 1915. Sålunda hade den genomsnittliga bruttoarbetsliden
per vecka, beräknad med hänsyn till alla slag av ifrågavarande företag
och alla inom dem sysselsatta personalgrupper, nedgått från 81 till 64
timmar enligt arbetsgivarnas och från 89 till 73 enligt personalens uppgifter.
Härtill har givetvis den år 1919 införda lagstiftningen angående arbetstidens
begränsning kraftigt bidragit, ehuru den gäller allenast för ungefär en fjärdedel
av botell- och restaurangpersonalen, d. v. s. den s. k. ekonomipersonalen.
Arbetstidslagstiftningen, vars tillämpning inom förevarande verksamhetsområde
mött stora svårigheter och endast småningom kunnat genomföras,

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

har emellertid jämväl efter tiden för socialstyrelsens senare undersökning
verkat förkortande på arbetstiden. Givetvis har nämnda lagstiftning utövat
inflytande i enahanda riktning jämväl beträffande övriga personalgrupper
inom ifrågavarande näringsgrenar. Härtill kommer, att kollektivavtalen, som
först under de senaste åren fått någon större anslutning inom hotell- och restaurangfacket,
haft liknande verkningar. Jämväl ifråga örn arbetstidens
förläggning och rätten till semester torde kollektivavtalen ha medfört för
personalen gynnsamma förändringar.

Arbetstidsförhållandena för arbetstagarna inom hotell- och restaurangbranschen
lära sålunda ej blott under den senare tiden ha avsevärt förbättrats,
utan torde denna utveckling i stort sett alltjämt fortgå. En annan omständighet
av betydelse i förevarande avseende utgör de nya bestämmelserna
i 5 § i)—m), rörande resp. raster, nattvila, veckoledighet och semester, i den
reviderade lagen om arbetarskydd. Dessa bestämmelser, som äga nära nog
generell giltighet och sålunda omfatta bl. a. alla grupper av företag och personal
inom hotell- och restaurangbranschen, lia emellertid trätt i kraft först
med innevarande år och lära givetvis ej ännu kommit till åsyftad tillämpning.

Man har sålunda här i landet en lagstiftning rörande arbetstidsförhållandena,
vars genomförande, ehuru betydande framsteg gjorts och alltjämt göras,
dock ännu lämnar åtskilligt övrigt att önska ifråga om hotellen och
restaurangerna. I detta sakernas läge förefaller det, oberoende av vilken
mening nian än hyser örn behovet av förbättrade arbetstidsförhållanden för
hotell- och restaurangpersonalen, vara tvivelaktigt, om man f. n. bör påkalla
vidtagande av ytterligare lagstiftningsåtgärder på området. Enligt styrelsens
förmenande talar i stället åtskilligt för att nian först borde söka att påskynda
och intensifiera tillämpningen av den nu gällande lagstiftningen. Härför skulle
emellertid i främsta rummet erfordras, att en förbättrad inspektions- och
rådgivningsverksamhet kunde ägnas hotellen och restaurangerna. Då yrkesinspektionens
tillsyn å dessa företag väsentligen tillkommer yrkesinspektrisen
och hennes assistenter, torde det sålunda vara önskvärt att dessa inspektionskrafter
åtminstone för någon tid erhölle en viss förstärkning.

Vad slutligen angår hotell- och restaurangpersonalens drickspenningfråga,
har socialstyrelsen ägnat densamma en ganska omsorgsfull utredning, som
dock ej lämnat något fullt övertygande svar beträffande önskvärdheten av
denna avlöningsforms bibehållande eller avskaffande. Vilken mening man
än kan hysa i denna fråga, anser socialstyrelsen emellertid, att tillfyllestgörande
skäl icke föreligga, för att staten i detta enstaka avseende skulle frångå
sin hittills iakttagna passiva hållning i avseende å avlöningsförhållandena
inom de enskilda företagen. Man lär kanske även kunna förvänta, att en efter
de varierande förhållandena uti olika slag av ifrågavarande företag bättre
avpassad reglering skall erhållas, om dess åvägabringande överlämnas åt kollektivavtalen.

Socialstyrelsen anser sig alltså, åtminstone f. n., sakna skäl att med anledning
av förut omförmälda, den 14 juni 1928 meddelade uppdrag föreslå annan
åtgärd än någon förstärkning av den yrkesinspektrisen underordnade
personalen.

Ärendet är beroende på Kungl. Majit prövning.

Utskottet övergår till att redogöra för vissa bestämmelser om arbetstid för
hotell-, restaurang- och kafépersonal i gällande kollektivavtal.

I kollektivavtal den 16 juli 1935 mellan Sveriges Arbetsgivareförening för
Hotell och Restauranter och Restauranternas Arbetsgivareförening, å ena,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

7

samt Sverges Hotell- & Restaurangpersonals Förbund, å andra sidan, stadgas
i § 3 om arbetstid, bland annat:

1. För personal, som faller under »lagen om arbetstidens begränsning»,
är arbetstiden den enligt lag fastställda. Måltidsrasternas längd må ej överstiga
i genomsnitt 22 V2 timmar per tre arbetsveckor.

För sådan ekonomipersonal, vilken icke är att hänföra till arbetare, som
falla under »lagen örn arbetstidens begränsning», är arbetstiden densamma
som ovan i första stycket sägs.

2. Annan än i mom. 1 omförmåld personal är skyldig tjänstgöra under en
ordinarie arbetstid av 189 timmar per tre arbetsveckor, inberäknat måltidsrasterna.
Måltidsrasternas längd skall i genomsnitt vara 22 V2 timmar per
tre arbetsveckor. Dylik personal är dessutom skyldig att på arbetsgivarens
begäran utföra övertidsarbete, dock högst 20 timmar per månad.

Bestämmelsen om personals skyldighet att utföra övertidsarbete får icke av
arbetsgivaren tagas till intäkt för regelbundet utnyttjande av övertidstimmar
och få förty sådana användas allenast, då särskilda omständigheter det påfordra.

5. Oberoende av vad ovan i mom. 1 och 2 stadgas, skall vid i § A avd. B.
mom. 1 c omförmälda företag (»företag av sådant slag, som de till Stockholms
Kaféidkareförening anslutna företagen eller kaféaktiebolaget Norma representera»)
i fråga örn arbetstiden gälla följande:

För personal, som faller under »lagen örn arbetstidens begränsning», är arbetstiden
51 timmar per vecka inklusive måltidsraster. Måltiderna intagas
under arbetstiden.

För personal, som ej faller under »lagen örn arbetstidens begränsning», år
arbetstiden:

för kökspersonal ............ 57 timmar per vecka

för all annan personal ....... 60 » » »

I detta kollektivavtal finnas vissa specialbestämmelser gällande Turisttrafikförbundets
Restaurant-Aktiebolag.

Kollektivavtalet den 1 januari 1936 mellan Stockholms Kaféidkareförening,
å ena, samt Sverges Hotell- & Restaurangpersonals Förbund och dess avdelning
48, å andra sidan,innehåller bland annat följande bestämmelser om
arbetstid:

1) För personal, som faller under lagen örn arbetstidens begränsning, är

arbetstiden 8 V2 timmar per dag, vilken arbetstid i regel skall uttagas i en
följd. Arbetstiden per vecka blir 51 timmar. Under arbetstiden intagas måltiderna.
Dessutom är dylik personal skyldig att på arbetsgivarens begäran
utföra övertidsarbete i den omfattning nämnda lag medgiver......

För personal, som ej faller under lagen örn arbetstidens begränsning, gäller,
att arbetstiden för kökspersonal är

114 timmar pr 2 veckor, högst 60 tim. pr vecka, samt för all annan personal

120 timmar pr 2 veckor, högst 63 tim. pr vecka.

2) Arbetstiden får icke någon dag överskrida 12 timmar. Den tid, som åtgår
för redovisning och eventuell städning, räknas in i den ordinarie arbetstiden.

I kollektivavtalet den 14 oktober 1936 mellan Kaféaktiebolaget Norma, å
ena, samt Sverges Hotell- & Resturangpersonals Förbunds avdelning 48, å

B Andra lagutskottets utlåtande Nr 12-

andra sidan, finnas följande bestämmelser av intresse i förevarande sammanhang: 1.

För kökspersonal är arbetstiden 166 V2 timmar per tre arbetsveckor,
högst 60 timmar per vecka, inberäknat måltidsrasterna. Arbetstiden per
dag skall vara sammanhängande och får ingen dag överskrida 12 timmar,
inberäknat måltidsrasterna. Måltidsrasternas längd per tre arbetsveckor utgör
22 V2 timmar. Personalen är skyldig att på arbetsgivarens begäran utföra
övertidsarbete i den omfattning, lagen om arbetstidens begränsning medgiver.

2. För annan personal är arbetstiden 180 timmar per tre arbetsveckor,
högst 63 timmar per vecka, inberäknat måltidsrasterna; dock att för kassabiträde,
som icke betjänar allmänheten, arbetstiden är 166 x/2 timmar. Arbetstiden
får ingen dag överskrida 12 timmar, inberäknat måltidsrasterna.
Måltidsrasternas längd per tre arbetsveckor utgör 22 V2 timmar.

Personalen är härutöver skyldig att på arbetsgivarens begäran utföra övertidsarbete,
dock högst 20 timmar per månad. Den tid, som åtgår för serveringspersonalens
redovisning, räknas såsom arbetstid.

Enligt vad utskottet inhämtat utgjorde medlemsantalet i Sverges Hotell&
Restaurangpersonals Förbund vid senaste årsskiftet omkring 12,200. Av
dessa arbeta cirka 11,500 under ovannämnda tre avtal, varav ungefär 10,000
under kollektivavtalet den 16 juli 1935.

Utskottet. Genom skrivelse den 25 maj 1928 hemställde riksdagen, att Kungl. Majit
måtte låta verkställa en allsidig och förutsättninglös utredning av frågan örn
arbetsvillkoren inom hotell- och restaurangyrket. I anledning härav uppdrog
Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen att verkställa en dylik undersökning ävensom
avgiva de förslag, vartill denna kunde giva anledning. Sedan socialstyrelsen
utfört den anbefallda, i utskottets redogörelse ovan närmare omförmälda undersökningen,
har styrelsen den 3 september 1932 till Kungl. Majit inkommit
med slutligt yttrande i ämnet. Styrelsen har däri uttalat, bland annat, att
styrelsen funnit det tvivelaktigt, örn man för närvarande borde påkalla ytterligare
lagstiftningsåtgärder på området. Frågan är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

Socialstyrelsens undersökning gav vid handen, att arbetsvillkoren inom
hotell-, restaurang- och kaféyrket icke oväsentligt förbättrats under de då
närmast förflutna femton åren. Undersökningen blottade emellertid, att arbetstiden
för åtskilliga kategorier av den personal, som icke faller under
arbetstidslagen, var mycket lång. Förhållandena inom yrket torde därefter 1
stort sett ha undergått en fortsatt förändring till det bättre, vilket bland
annat synes framgå av de ovan lämnade uppgifterna om arbetstiden enligt gällande
kollektivavtal. Det är emellertid utskottet bekant, att arbetstiden på
många ställen och för olika grupper av ifrågavarande personal fortfarande
är avsevärt längre än inom åtskilliga andra yrken, och enligt utskottets mening
saknas tillräcklig anledning förvänta, att arbetstidsförhållandena skola
utan laglig reglering inom en nära framtid bliva ordnade på ett tillfi edsställande
sätt. Under sådana omständigheter kunna statsmakterna knappast
undgå att taga ställning till frågan om en utsträckt laglig reglering av arbets -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

9

tiden på detta område. Såsom första kammarens andra tillfälliga utskott
vid 1928 års riksdag uttalat göra de egenartade arbetsförhållandena och
de skilda personalgruppernas olikartade arbete det synnerligen vanskligt
att föreslå de åtgärder, som med lika hänsynstagande till företagarens och
personalens berättigade intressen av olika slag kunna vara möjliga och lämpliga.
Det låter sig kanske icke göra att, såsom motionärerna tänka sig,
under arbetstidslagen införa de kategorier av ifrågavarande personal, som
för närvarande äro undantagna från lagens tillämpning. Det torde måhända
visa sig erforderligt att genom en särlagstiftning reglera förhållandena
på området. En sådan särskild lagstiftning synes förutsättas i den
i utskottets redogörelse omförmälda rekcftnmendationen angående reglering
av arbetstiden i hotell, restauranger och liknande företag. Huruvida en
dylik särlagstiftning bör omfatta all hotell-, restaurang- och kafépersonal
är en fråga, som givetvis måste tagas under grundligt övervägande. En allsidig
utredning av ifrågavarande spörsmål synes utskottet vara av behovet påkallad.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

a) att riksdagen måtte, i anledning av motionen, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa
fortsatt utredning rörande lämpligheten av en laglig
reglering av arbetstiden för sådan hotell-, restaurang- och
kafépersonal, som icke faller under lagen örn arbetstidens begränsning,
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kan giva anledning; samt

b) att ifrågavarande motion, i den mån den icke blivit beaktad
genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 februari 1937.

På andra lagutskottets vägnar:

SIGFRID HANSSON.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder*, P. Sandström, Heiding, Norman,
Knut Petersson och Sten*;

från andra kammaren: herrar Hage, Olovson, Hermansson, Thorell och Gardell* samt
fröken Hesselgren och fröken Andersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 12.

2