Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
9
Nr 21.
Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 1937 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om skgldighet för industri-
och handelsidkande aktiebolag m. fl. företag
att använda under goda ekonomiska tider uppkommen
vinst till konsolidering av sin ekonomiska ställning.
Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 174 i första kammaren av herr Anton Pettersson m. fl. och nr
383 i andra kammaren av herr Pettersson i Rosta m. fl. I motionerna, vilka
äro likalydande, har anhållits, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa örn skyndsam utredning av frågan, huruvida och i vilken omfattning
åtgärder kunna vidtagas för åstadkommande av att industri- och
handelsidkande aktiebolag och därmed jämförliga företag i ökad utsträckning
använda sin under goda ekonomiska tider uppkomna vinst till konsolidering
av sin ekonomiska ställning, för att kunna möta en kommande lågkonjunktur.
I fråga om de skäl som föranlett motionärernas yrkande får utskottet, i
den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionerna.
Beträffande aktiebolag givas bestämmelser örn reservfond, vinstutdelning
och balansräkning i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag 53—56 §§. Enligt
förstnämnda paragraf skola av aktiebolags årsvfnst, efter avdrag för
vad som åtgår till betäckande av möjligen förefintlig brist från föregående
år, minst tio procent avsättas till reservfond. Vid beräkning av det belopp,
som sålunda minst skall avsättas till reservfonden, må ej från årsvinsten avdragas
den andel däri, som kan hava tillerkänts styrelseledamot eller annan
såsom arvode (tantiem). Sedan fonden uppgått till ett belopp motsvarande
tio procent av inbetalda aktiekapitalet eller till det högre belopp, som kan
vara bestämt i bolagsordningen, må vidare avsättning av årsvinsten kunna
upphöra; nedgår fonden under det sålunda stadgade beloppet, skall avsättning
därtill ånyo vidtaga. Nedsättning av reservfonden får beslutas allenast
för betäckande av förlust, som enligt fastställd balansräkning finnes hava
uppstått å rörelsen i dess helhet, och som icke kan ersättas av andra befintliga,
till framtida förfogande avsatta medel. I 54 § utsäges att till aktieägarna
icke får — annorledes än i följd av aktiekapitalets nedsättning för vilket
fall särskilda regler givas — utbetalas annat än den vinst, som förefinnes enligt
fastställd balansräkning för sista året, i den mån vinsten ej skall avsättas
till reservfonden. I 55 § heter det, att bolagsstämma ej må förfoga över
Bihang lill riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 1 avd. Nr. 19—21.
10
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
bolagets vinstmedel eller övriga tillgångar för ändamål, som uppenbarligen
är för bolagets verksamhet främmande, stämman dock obetaget att till allmännyttigt
eller därmed jämförligt ändamål använda tillgång, som i förhållande
till bolagets ställning är av ringa betydenhet. I 56 § givas bestämmelser
i avseende å upprättande av balansräkning. Sålunda stadgas att bolagets
tillgångar såsom regel ej må upptagas vare sig över sina verkliga värden eller
till högre belopp än som motsvara kostnaderna för deras anskaffning eller
tillverkning. Vidare utsäges, att osäkra fordringar skola upptagas endast till
de belopp, varmed de beräknas komma att inflyta, och att värdelösa fordringar
skola avskrivas.
Lagen den 22 juni 1911 örn ekonomiska föreningar innehåller i 18 och
19 §§ bestämmelser likartade dem som upptagits i aktiebolagslagen 54 och
55 §§.
I bokföringslagen den 31 maj 1929, § 9, föreskrives bland annat, alt bokföringsskyldigs
tillgångar i regel ej må upptagas över sina verkliga värden,
att osäkra fordringar skola upptagas endast till de belopp varmed de beräknas
inflyta, samt att värdelösa fordringar icke må uppföras såsom tillgång.
Med bifall till ett av Kungl. Maj:t därom i proposition, nr 205, framlagt
förslag beviljade 1933 års riksdag anslag till bestridande av kostnader för utredning
rörande omarbetning av aktiebolagslagstiftningen. I propositionen
uttalade dåvarande chefen för justitiedepartementet, att aktiebolagslagstiftningen
borde i sin helhet göras till föremål för granskning. Departementschefen
antydde vidare vissa frågor vilka borde ägnas särskild uppmärksamhet.
Sålunda förklarade han, att en omprövning av bestämmelserna örn upprättande
av balansräkning m. m. syntes befogad.
Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 26 juni 1933 tillsattes därefter en kommitté
för verkställande av ifrågavarande utredning, den s. k. aktiebolagskommittén.
Den 1 februari 1935 förordnade Kungl. Majit, att aktiebolagskommittén
från och med den 1 mars 1935 skulle vara upplöst, och att den av
kommittén omhänderhavda utredningen skulle övertagas av lagberedningen.
Kungl. Majit förordnade tillika särskilda sakkunniga att vid utredningen biträda
lagberedningen. Enligt den av lagberedningen till Kungl. Majli avgivna
redogörelsen för dess verksamhet under år 1936 har vid det av beredningen
fortsatta utredningsarbetet bearbetning skett av tidigare utkast till
bestämmelser örn bl. a. balansräkning samt vinst- och förlusträkning. Sedan
lagberedningen genom Kungl. Majits beslut den 15 november 1935 anbefallts
att avgiva yttrande i anledning av riksdagens skrivelse den 5 april 1935
med anhållan örn utredning beträffande frågan örn lagstiftning i syfte att få
till stånd betryggande former för pensionering av anställda hos enskilda företag,
såvitt ärendet berörde området för beredningens uppdrag eller vad därmed
kunde äga omedelbart sammanhang, har beredningen under hösten 1936
och början av 1937 utarbetat förslag till lag örn aktiebolags pensions- och
andra personalstiftelser m. m. (Statens offentl. utredn. 1937: 13).
Vidare må nämnas att 1933 års skogsindustrisakkunniga i sitt den 29
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
11
juli 1935 avgivna betänkande angående råvaruförsörjning, produktion och
arbetarantal m. m. vid skogsindustrierna (Statens offentl. utredn. 1935: 36)
under rubriken »Förslag och rekommendationer» förklarat bl. a., att de sakkunniga
ansåge att det borde tagas under övervägande vid den pågående utredningen
om revision av gällande aktiebolagslag, huruvida strängare föreskrifter
borde meddelas för aktiebolag än de nu gällande i fråga örn nedskrivning
av värden på anläggningar och lager samt om fondbildning. Såsom
motivering till detta förslag ha de sakkunniga bland annat anfört följande:
Där nedläggandet av sågverk ägt rum, har detta icke i alla fallen föranletts
av koncentration och rationalisering, utan många sågverk, vilka fört
en tynande tillvaro, hava varit nödsakade att upphöra med sin rörelse på
grund av ekonomiskt sammanbrott, som icke sällan framkallats av efterkrigsårens
våldsamma kapitalförluster. Verkningarna härav för de anställda
och kommunerna hava varit av sådan art, att statsmakterna av sociala skäl
vid olika tillfällen och i synnerhet under de båda senaste åren funnit sig
böra ingripa för stödjande och återupprättande av helt eller delvis nedlagda
verk inom sågverksindustrien. Såsom exempel härpå kan nämnas den beviljade
statshjälpen dels till sågverksrörelsens uppehållande i Norrbotten,
dels ock till möjliggörande av en mjukare avveckling av driften vid de s. k.
Enhörningsverken i Sundsvall m. fl.
Till de relativt många ekonomiska sammanbrotten inom trävaruindustrien
hava emellertid i många fall medverkat företagens ekonomiska dispositioner.
Under krigsårens högkonjunktur och dyrtid anlades och påbyggdes sålunda
en mängd industriella verk till kostnader, som icke på långt när motsvarade
vad som rimligen under en normal konjunktur kunde förräntas.
Erfarenheten har också givit vid handen, att, där icke vederbörande företagare
allvarligt sökt eller förmått att med intjänta vinster nedskära kristidens
värden på anläggningar och lager, detta haft till oundviklig följd
stora förluster och ekonomisk katastrof för företagarna själva, ävensom
förluster för förlagsgivande banker. De företag åter, som använt de goda
konjunkturerna till en djupgående ekonomisk konsolidering — vilket också
särskilt inom den kombinerade sågverks- och cellulosaindustrien ägt rum —
hava icke blott förmått övervinna efterkrigsårens starka ekonomiska påfrestningar
utan jämväl kunnat bedriva sin rörelse utan nämnvärda rubbningar
för de anställda och det allmänna. De sakkunniga hålla före, att detta
sistnämnda förhållande varit och alltjämt är av grundläggande betydelse
för den framtida stabiliteten hos skogsindustrierna och deras förmåga att
fylla sin stora uppgift för folkförsörjningen i vårt land. Det har därför enligt
de sakkunnigas mening synts böra tagas under övervägande, huruvida
icke från statsmakternas sida borde vidtagas åtgärder i syfte att stärka en
sådan utveckling inom den industriella verksamheten i allmänhet genom
att för aktiebolag meddela strängare föreskrifter än de nu gällande i fråga
örn nedskrivning av värden på anläggningar och lager samt örn fondbildning,
allt till förebyggande av oklok vinstutdelning.
Detta spörsmål är givetvis av mycket grannlaga natur. Ett företag har
exempelvis ett visst år icke möjlighet att, även med en mycket stark nedskärning
av vinstutdelningen, göra sådana avskrivningar, som i medeltal
skett under tidigare år, men dessa hava i stället varit av sådan storleksordning,
att företaget det oaktat ser sig i stånd att, därest avskrivningarna för
löpande året hållas nere, giva en måttlig utdelning till aktieägarna. Principen
synes böra vara att vid årsslut med större vinster göra kraftigare avskrivningar
eller avsättningar till fonder, för att vid årsslut med reducerade vinster i
12
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
stället kunna lämna någon avkastning på investerat kapital. Spörsmålet är
emellertid av så omfattande natur och står i så intimt samband med aktiebolagslagens
bärande principer, att det lämpligen synes böra övervägas vid
den utredning, som inom lagberedningen pågår med uppgift att avgiva förslag
om revision av gällande aktiebolagslag. För de sakkunniga har syftet
varit att väcka frågan, huruvida möjlighet finnes att i angivna hänseende
åstadkomma en för de enskilda och det allmänna nyttig skärpning av lagstiftningen.
De sakkunniga vilja i detta sammanhang framhålla betydelsen
av, att avdrag i beskattningshänseende medgivas i sådan utsträckning, att
dessa konsolideringssträvanden icke motverkas.
Med en den 3 december 1935 dagtecknad skrivelse från chefen för justitiedepartementet
har nämnda sakkunnigbetänkande överlämnats till lagberedningen,
därvid beredningen anbefallts att vid fullgörandet av sitt uppdrag
taga under övervägande de sakkunnigas ovan återgivna förslag.
I förevarande motioner anföres — i anslutning till skogsindustrisakkunnigas
ovanberörda yttrande och förslag — följande:
Det torde ingalunda vara ovanligt, att de industriidkande bolagen å sina
stämmor, t. o. m. mot driftsledningens avstyrkande, under goda ekonomiska
tider beslutat om gratisaktier och stora vinstutdelningar utan att först ha
tillräckligt konsoliderat bolagets ställning, med påföljd att de vid första lågkonjunktur
kommit i ekonomiska svårigheter. Därigenom har den till företagen
knutna arbetarstammen ofta måst entledigas och dess försörjning i stor
utsträckning övertagas av det allmänna.
En av omtanken om bolagens fortbestånd vidtagen begränsning av vinstutdelningen
under en högkonjunktur torde otvivelaktigt vara av behovet påkallad.
Man kan på allvar ifrågasätta, om icke detta i själva verket också
måste betraktas som ett aktieägarintresse. En någorlunda jämn och regelbunden
aktieutdelning torde nämligen, framför allt för den, som för t. ex.
sin ålderdomsförsörjning placerat sina besparingar i aktier, vara att föredraga
framför en hög utdelning vid vissa tillfällen och en ringa eller ingen utdelning
under andra tider.
Den skyldighet att fondera vinstmedel, som innefattas i bestämmelserna
om avsättning av viss del av vinsten till en reservfond, är otvivelaktigt ägnad
att i någon mån bereda bolagen för mötande av kommande kriser. Vad
härigenom står att vinna är emellertid uppenbarligen otillräckligt, och det
synes därför angeläget att statsmakterna överväga, huruvida ytterligare åtgärder
i här berörda syfte kunna vidtagas.
Utskottet. Såsom av utskottets redogörelse framgår ha 1933 års skogsindustrisakkunniga
i sitt år 1935 avgivna betänkande väckt frågan huruvida icke strängare
föreskrifter än de nu gällande borde meddelas för aktiebolag i fråga örn
nedskrivning av värden på anläggningar och lager samt örn fondbildning.
De sakkunniga ha därvid särskilt tänkt på möjligheten att genom en djupgående
ekonomisk konsolidering av företagen under högkonjunktur göra
dem väl rustade att möta kommande sämre tider. Denna tanke har upptagits
av motionärerna, och jämväl utskottet finner den värd allt beaktande.
Det synes emellertid icke föreligga anledning för riksdagen att nu göra nå
gon framställning i saken till Kungl. Majit. Sedan flera år tillbaka pågår
13
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
nämligen utredning angående en reform av lagstiftningen örn aktiebolag, vilken
i nu förevarande avseende torde vara normgivande för den rättsliga regleringen
även av andra företagsformer varom här kan bli fråga. Resultatet
av utredningen, vilken numera omhänderhaves av lagberedningen, lärer kunna
emotses inom de närmaste åren. Och lagberedningen har, såsom ovan
nämnts, uttryckligen fått sig förelagt att taga den av skogsindustrisakkunniga
framförda frågan under övervägande vid fullgörandet av sitt uppdrag. I
detta sammanhang må även framhållas, att då nämnda fråga berör aktiebolagslagstiftningens
centrala delar, det näppeligen låter sig göra att, pa sätt
skett beträffande spörsmålet örn aktiebolagens pensionsfonder, utbryta densamma
till separat behandling.
Under hänvisning till det sålunda anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 12 mars 1937.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit:
frän första kammaren: herrar Schlyter, Klefbeck, Erik Anderson, Ernst Svenson*, Ekströmer*,
Colleen*, Berglund och Roos;
från andra kammaren: herrar Bergquist, Lindqvist och Lindmark, fru Östlund samt
herrar Olsson i Mellerud, Eriksson i Toftered, Gezelius och Landgren.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Bihang till riksdagens protokoll 1937.
9 sand.
1 avd.
Nr. 19—21.
3