Första lagutskottets utlåtande Nr lii.

1

ISr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 26 februari 1937 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående behörighetsvillkor
för rådmän vid större rådhusrätter m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 43,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Bergquist anhållit, att riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Majit måtte dels utfärda
föreskrifter att de behörighetsvillkor, som gälla för assessorer och stadsnotarier
vid större rådhusrätter, även skola gälla rådmän vid sådana domstolar,
dels ock för riksdagen framlägga förslag örn ändrade bestämmelser för
rådmansval i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag, som den 8
november 1933 avgivits av särskilda sakkunniga.

I fråga örn de skäl som föranlett motionärens yrkande får utskottet, i den
mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen.

Den grundläggande bestämmelsen, som gäller för rådhusrätternas sammansättning,
innehålles i 1 kap. 4 § rättegångsbalken. I denna § anges såsom en
huvudregel, att underrätt i stad är rådhusrätt, samt tillägges: »Där äga stadens
borgmästare och rådmän döma.» Stadgandet kompletteras av 23 kap.
1 § rättegångsbalken, som beträffande rådhusrätt föreskriver, att densamma
är domför, där tre i rätten sitta.

Yad angår tillsättningen av rådhusrätternas befattningshavare äro helt
skilda regler tillämpliga i fråga örn borgmästartjänster samt rådmans- och
magistratssekreterarsysslorna i Stockholm å ena samt övriga befattningar å
andra sidan. För den förra gruppen gäller grundlagsbestämmelsen i § 31 regeringsformen,
som stadgar: »Till borgmästaretjänst i stad äge där bosatta och
i stadens allmänna angelägenheter röstberättigade män och kvinnor föreslå
tre behörige personer. Yarje röstberättigad äger en röst. Bland de föreslagne
utnämner Konungen en till borgmästare. På samma sätt förhålles med rådmans-
och magistratssekreteraresysslorna i Stockholm. Närmare bestämmelser
om val för upprättande av förslag till de tjänster, nu sagts, meddelas genom
särskild av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag.» Dylika bestämmelser
ha även meddelats i lag den 14 mars 1921 örn val av borgmästare i stad
med magistrat samt av rådmän och magistratssekreterare i Stockholm.

Tillsättandet av övriga tjänster vid rådhusrätterna är icke reglerat i grundlag.
Ej heller 1734 års lag innehåller något stadgande därom. I åtskilliga författningar
har emellertid uttalats, att rätten att utse rådmän m. fl. skulle tillkomma
städerna själva. Jämlikt Kungl. Maj:ts resolution den 16 oktober 1723

Bihang till riksdagens protokoll 1937. .9 sami. 1 avd. Nr 13. 519 37 1

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

skola sålunda rådmän i andra städer än Stockholm utses genom val av stadens
borgerskap, d. v. s. numera stadsfullmäktige, varefter länsstyrelsen har att
utfärda fullmakt för den som vid valet erhållit de flesta rösterna, övriga
tjänstemän vid stadsdomstolarna, såsom assessorer och stadsnotarier, utses
i allmänhet av magistraten och endast i undantagsfall av stadsfullmäktige.

För borgmästarna och de lagfarna rådmännen gälla icke några särskilda
kompetenskrav utöver avlagd juridisk examen. Vad beträffar assessorer och
stadsnotarier ha däremot genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 4 maj 1934
uppställts vissa särskilda behörighetsvillkor. Enligt sagda kungörelse må
nämligen, där ej Kungl. Majit för särskilt fall annat medgiver, till innehavare
av sådan befattning utses allenast den som innehaft förordnande såsom fiskal
i hovrätt och som av hovrätten funnits skickad att erhålla fortsatt domarförordnande.
Tillika har i kungörelsen föreskrivits att såsom vikarie å sådan
tjänst eller å befattning såsom lagfaren rådman vid rådhusrätt i vilken enligt
gällande bestämmelser jämte borgmästaren sitta minst två lagfarna ledamöter
må, där fråga är om förordnande under längre tid än sammanlagt en månad
årligen samt hovrätten ej för särskilt fall annat medgiver, förordnas allenast
den som innehar nyssnämnda behörighet eller är ordinarie tjänsteman vid
rådhusrätten. Kungörelsen, som trätt i kraft den 1 juli 1934, är försedd med
vissa övergångsbestämmelser.

Frågan örn stadsdomstolarnas rekrytering var föremål för uttalanden i propositionen
till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för en rättegångsreform.
Dåvarande departementschefen anförde sålunda beträffande rättsskipningen
i städerna, bland annat, att innan ståndpunkt toges till frågan
huruvida denna borde övertagas av staten närmare borde undersökas,
vilka olägenheter som vore förknippade med den nuvarande ordningen och
huruvida dessa vore av den art, att de icke på annan väg läte sig avhjälpas.
Efter det departementschefen vidare uttalat, att han icke i och för sig
ansett det utgöra en svaghet, att rådhusrätternas ledamöter vore i tillfälle
att hämta sin erfarenhet jämväl från den kommunala förvaltningens område,
förutsatt att de uppgifter som härutinnan åvilade dem icke inkräktade
på eller förtoge deras intresse för domarkallet, samt att de kommunala och
andra förvaltningsbestyr som numera åvilade städernas magistrater icke syntes
vara av den omfattning att grundad anledning till farhåga i berörda avseende
kunde vara för handen, anförde han vidare: Däremot syntes en annan
anmärkning, som framställts mot våra rådhusrätter och som avsåge sättet för
domartjänsternas tillsättande, vara långt mera vägande. Med de stora anspråk
som ett muntligt koncentrerat förfarande ställde å domstolens ledamöter, ej
minst å dess ordförande, vore det en oeftergivlig fordran, att urvalet till
dessa befattningar skedde med den största omsorg. Det syntes icke kunna bestridas,
att de grunder som nu gällde i fråga om städernas domarval icke innebure
fullgoda garantier för en tillfredsställande rekrytering. Detta sammanhängde
i främsta rummet med att den korporation, åt vilken valet vore anförtrott,
i allmänhet icke ägde tillräcklig kännedom örn de sökande eller erfor -

Första lagutskottets utlåtande Nr 13. 3

derlig sakkunskap för att rätt bedöma deras kvalifikationer såsom domare.
Yad särskilt borgmästarvalen anginge hade visserligen det statliga inflytandet
tillmätts ett visst utrymme vid utnämningen. Detta inflytande inskränkte
sig dock till det förslag, som framgått ur valet, och vore därför av tämligen
begränsad räckvidd. Även örn den nu gällande ordningen icke medfört alltför
oroväckande konsekvenser, vore det dock å andra sidan omisskänneligt, att
vid dessa val ovidkommande hänsyn ej sällan spelade in samt att utgången
understundom berodde av slumpen eller av en lyckad kupp. Det vore också
en iakttagelse, att våra stadsdomare i allmänhet icke varit i tillfälle att förvärva
den mera allsidiga utbildning, som följde med tjänstgöringen i olika
domstolsinstanser och som för befordringsgången å lantdomarbanan med rätta
ansåges vara av stor vikt. Å andra sidan vore våra lantdomare och överrättsdomare
i avsaknad av den rikare erfarenhet, som tjänstgöringen i en större
rådhusrätt helt visst skulle skänka å vissa för deras ämbetsutövning betydelsefulla
rättsområden.

Departementschefen framhöll härefter, att de sålunda antydda bristerna
dock icke syntes vara av sådan art att för deras avhjälpande ett förstatligande
av rättsskipningen i städerna framstode såsom oundvikligt, utan att en tillfredsställande
lösning åtminstone tills vidare kunde vinnas genom en långt
mindre ingripande åtgärd, nämligen en reform av ordningen för stadsdomarnas
tillsättande. En sådan reform måste uppenbarligen i första hand taga sikte
på att vid valet endast finge ifrågakomma sökande, som med hänsyn till
skicklighet och erfarenhet ägde för tjänsten erforderliga kvalifikationer. För
ernående av detta syfte syntes icke kunna undgås, att valrätten begränsades
inom ett förslag, vid vars upprättande allmänna befordringsgrunder vunne
beaktande i högre grad än nu vore fallet. En dylik anordning vore ej okänd
inom andra områden, där statliga och kommunala intressen uppträdde i förening.

Yad beträffar domareutbildningen uttalade departementschefen, att den
huvudsakliga utbildningen borde äga rum vid underrätterna men att domaraspiranternas
tjänstgöring under någon, ej alltför kort tid borde vara förlagd
till hovrätten.

Särskilda utskottet, som behandlade ifrågavarande proposition, anslöt sig
i sitt utlåtande nr 1 i allt väsentligt till de av departementschefen i ämnet
framhållna synpunkterna. Utskottet ansåg sålunda att för undanröjande av
de påpekade olägenheterna rätten till val av domare borde begränsas inom ett
förslag, vid vars uppsättande allmänna befordringsgrunder skulle vinna beaktande.
Såvitt anginge befattning, som tillsattes av Kungl. Maj:t, borde
emellertid enligt utskottets förmenande förslaget icke vara ovillkorligt bindande,
utan borde till befattningen kunna i särskilt fall utses person utom
förslaget, som förordats av staden och enligt allmänna befordringsgrunder
borde jämte de på förslaget uppsatta kunna ifrågakomma till befattningen.
Den föreslagna anordningen syntes utskottet på ett lämpligt sätt trygga det
statliga inflytandet på domarnas tillsättande.

Mot utskottets utlåtande i förevarande avseenden hade avgivits reserva -

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

tioner, däribland av herr Schlyter m. fl., vilka ansett att det ej nu borde ifrågakomma
att göra någon rubbning i städernas inflytande på tillsättandet av sina
domare.

Riksdagen godkände emellertid utskottets utlåtande i nu ifrågavarande
delar.

Den 21 april 1933 bemyndigade Kungl. Majit chefen för justitiedepartementet
att tillkalla sakkunniga för utredning av frågan örn ordningen för
stadsdomaretjänsternas tillsättande och om allmänna bestämmelser rörande
rådhusrätternas rekrytering. Vid anmälan av ärendet i statsrådet framhöll
departementschefen, att denna fråga vore värd synnerligt beaktande och att
den därför, såsom också riksdagen torde ha förutsatt, borde upptagas till
närmare övervägande utan avbidan på den allmänna rättegångsreformen.
Departementschefen ifrågasatte, att vissa krav på skärpt kompetens borde
uppställas för att någon skulle kunna komma i fråga till domarebefattning
i städerna, därvid lämpligen kunde stadgas, att endast den vore behörig som
uppehållit befattning som ledamot eller fiskal i hovrätt och alltså undergått
utbildning i såväl underrätt som överrätt, samt underströk att en sådan lösning
även skulle medföra den beaktansvärda fördelen, att en cirkulation
komrne till stånd mellan stadsdomstolarna och de rent statliga domstolarna
till båtnad jämväl för de senare.

De sakkunniga, som med stöd av nämnda bemyndigande tillkallades, avgåvo
den 8 november 1933 sitt betänkande (Statens off. utredningar
1933:31). De sakkunnigas förslag innebar i huvudsak följande. Beträffande
borgmästare i stad med magistrat samt rådmän och magistratssekreterare i
Stockholm föreslogs ej annan ändring i nuvarande ordning, än att före valet
ansökningshandlingarna skulle överlämnas till hovrätten, som hade att upprätta
förslag å de tre sökande, som med hänsyn till förtjänst och skicklighet
främst borde ifrågakomma till befattningen. Detta förslag skulle dock ej
vara bindande för väljarna. I fråga örn rådmän i andra större magistratsstäder,
d. v. s. städer i vilkas rådhusrätter skulle finnas minst tre lagfarna
ledamöter, föreslogo de sakkunniga, att liksom vid borgmästareval inkomna
ansökningshandlingar skulle överlämnas till hovrätten, som hade att uppgöra
förslag enligt sedvanliga befordringsgrunder. Stadsfullmäktige skulle
därefter, obundna av hovrättens förslag, uppsätta förslag å tre personer, bland
vilka Kungl. Majit hade att utnämna innehavare av befattningen, övriga befattningar
som bisittare i de större rådhusrätterna, assessorer och stadsnotarie^
skulle tillsättas av magistraten. Några särskilda kompetenskrav —
utöver juridisk examen — föreslogos ej för borgmästare och rådmän, varemot
förslaget innebar, att till ordinarie innehavare av befattning, som skulle tillsättas
av magistraten, ej finge utses annan än den som tjänstgjort såsom
ledamot eller fiskal i hovrätt eller av Kungl. Majit förklarats behörig till
befattningen. Vikarie för sådan befattningshavare skulle, då fråga vore örn
längre tid än en månad, fylla samma kompetenskrav. I fråga örn befattningar
vid sådana mindre rådhusrätter, som skola upphöra, föreslogos inga
ändringar.

5

Första lagutskottets utlåtande Nr IS.

Såsom motiv för sitt förslag anförde de sakkunniga i huvudsak. Då olägenheterna
vid borgmästareval numera vore starkt begränsade, torde det ej vara
erforderligt att ändra reglerna för tillsättning, men då det vore av vikt att
underlätta för väljarna att bilda sig ett omdöme örn sökandenas kvalifikationer
som domare, vore det önskvärt att erhålla hovrättens yttrande över
sökandena. Att uppställa särskilda kompetenskrav för sökande till borgmästarebefattningar,
vilka krav icke skulle kunna sättas högre än departementschefen
ifrågasatt, vore säkerligen utan större värde, då det läge i
sakens natur, att sökandena till sådana befattningar i regel kunde åberopa
väsentligt större meriter. I fråga örn rådmän i de större städerna utom Stockholm
hade erfarenheten givit vid handen, att städerna icke alltid iakttagit de
krav, som borde ställas å dessa domare. Det vore därför av värde att för
tillsättning av dessa befattningar genomfördes liknande regler som för borgmästartjänsterna.
Då även dessa befattningshavare i allmänhet utsåges först
efter ganska långvarig domaretjänstgöring och alltså vid en tid, då tidigare
förvärvad fiskalskompetens icke längre vore av större betydelse för bedömande
av vederbörandes duglighet, borde ej särskilda kompetenskrav uppställas.
Däremot vore sådana krav för övriga befattningshavare ägnade att
verka i hög grad gynnsamt å rekryteringen utan att medföra större praktiska
svårigheter.

Sedan, efter remiss, yttranden över de sakkunnigas förslag avgivits av ett
flertal myndigheter och sammanslutningar, anmäldes ärendet ånyo i statsrådet
den 4 maj 1934. Kungl. Majit beslöt därvid, i anslutning till de sakkunnigas
förslag i den delen, utfärda ovannämnda kungörelse, varigenom särskilda
kompetenskrav infördes för assessorer vid rådhusrätt och stadsnotarie!-,
varjämte motsvarande kompetensvillkor uppställdes för vissa vikariatsförordnanden.
Yad angår övriga av de sakkunniga berörda ämnen förklarade
föredragande departementschefen, att dessa syntes böra i första hand upptagas
av processlagberedning i samband med behandlingen av andra till domstolsorganisationen
hörande frågor. Och på hemställan av departementschefen
förordnade Kungl. Majit att handlingarna i ärendet skulle tillställas
processlagberedning för behandling i de delar som icke berördes av förutnämnda
kungörelse.

I förevarande motion anföres bland annat:

De föreskrifter, som genomförts enligt nyssnämnda kungörelse, hava i vissa
avseenden visat sig vara av stort värde. Genom att unga hovrättsjurister tjänstgöra
som vikarier i rådhusrätterna tillföras städernas domstolar ofta nog ledamöter
med friska impulser och goda teoretiska kunskaper. Å andra sidan är
rådhusrättstjänstgöringen säkerligen av stort värde för hovrättsjbisterna, som
därigenom kunna samla erfarenheter från sådana rättsområden, med vilka de
eljest icke få beröring, och genom magistratsarbetet vinna kontakt även med
den praktiskt-administrativa verksamheten. Emellertid kunna de genomförda
föreskrifterna icke anses tillfyllest. Å ena sidan har genom dem skapats
garantier endast för att jurister med prövad domarskicklighet erhålla vikariat
och de relativt fåtaliga assessors- och stadsnotarietjänsterna, under det att
inga garantier finnas för att rådmansbefattningarna tillsättas med god domare.

TJtskottet.

6 Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

Det måste anses som en oegentlighet att ställa större krav å vikarierna än å
de ordinarie befattningshavarna och det måste anses som ett starkt önskemål
att städernas domstolar i god tid rustas att motsvara de ökade krav, som
rättegångsreformernas genomförande kommer att ställa å dem. Å andra sidan
hava de fastställda kompetenskraven medfört vissa olägenheter för de unga
juristerna, För att kunna tillgodose kraven på rådhusrättsvikarier hava hovrätterna
nödgats till sig knyta ett större antal unga jurister med fiskalskompetens
än som tidigare varit erforderligt. Det ökade antalet unga jurister,
som sålunda tjänstgöra i hovrätterna, har emellertid icke erhållit däremot
svarande möjligheter att vinna befordran, utan de nya föreskrifterna hava
bidragit till att göra domarbanan osäkrare och långsammare än förut, Ur
såväl rådhusrätternas som hovrätternas synpunkt måste det därför anses önskvärt
att de fastställda kompetenskraven utsträckas att gälla även de ordinarie
rådmansbefattningarna. Vissa övergångsbestämmelser torde därvid erfordras.
Från städernas sida torde knappast några befogade anmärkningar kunna
riktas mot en sådan anordning, då det självfallet är ett intresse för städerna
att få så goda domare som möjligt och rådmansbefattningarna mer och mer
övergått till rena domartjänster. Med hänsyn till betydelsen av en god rekrytering
av rådhusrätterna torde det även vara av värde att de regler för tillsättning
av rådmanstjänster, som föreslagits av ovannämnda sakkunniga,
införas, då därigenom förtjänst och skicklighet torde bliva bättre än nu tillgodosedda.

Huvudsyftet med den nu föreliggande motionen är att skapa ökade garantier
för en förbättrad rekrytering av rådhusrätterna dels genom nya bestämmelser
örn rådmansval, innebärande en begränsning av städernas rätt att utse
rådmän, och dels genom uppställande av särskilda behörighetsvillkor för
vissa av dessa befattningshavare.

Vad först beträffar bestämmelserna örn rådmansval borde dessa enligt
motionärens mening ändras i huvudsaklig överensstämmelse med ett förslag,
avgivet år 1933 av särskilda sakkunniga, vilka jämlikt nådigt bemyndigande
tillkallats att verkställa utredning angående ordningen för stadsdomartjänsternas
tillsättande och örn allmänna bestämmelser rörande rådhusrätternas
rekrytering. Nämnda förslag upptog beträffande rådmännen i Stockholm
ej annan ändring i nuvarande ordning, än att före valet ansökningshandlingarna
skulle överlämnas till hovrätten, som hade att upprätta förslag
å de tre sökande, vilka med hänsyn till förtjänst och skicklighet främst borde
ifrågakomma till befattningen. Detta förslag skulle dock ej vara bindande
för väljarna. I fråga örn rådmän i andra större magistratsstäder, d. v. s. städer
i vilkas rådhusrätter skulle finnas minst tre lagfarna ledamöter, föreslogo de
sakkunniga likaledes, att inkomna ansökningshandlingar skulle överlämnas till
hovrätten, som hade att uppgöra förslag enligt sedvanliga befordringsgrunder.
Stadsfullmäktige skulle därefter, obundna av hovrättens förslag, uppsättä förslag
å tre personer, bland vilka Kungl. Majit hade att utnämna innehavare av
befattningen.

Såsom av utskottets redogörelse framgår, har riksdagen år 1931, i syfte att
åvägabringa en förbättrad rekrytering av rådhusrätterna, vid behandlingen av
den då framlagda propositionen angående huvudgrunderna för en rättegångsreform
uttalat sig till förmån för ett ökat statligt inflytande vid tillsättandet

7

Första lagutskottets utlåtande Nr lii.

av städernas domare. Anledning torde icke föreligga att nu taga upp den
diskussion som då fördes i saken. Utskottet vill emellertid framhålla hurusom
åtskilliga omständigheter mana till en viss försiktighet när det gäller att
beträda den sålunda utstakade vägen. Ifrågavarande befattningshavare avlönas
fortfarande av städerna och de handhava, i egenskap av magistratsledamöter,
alltjämt i det stora flertalet städer åtskilliga kommunala uppgifter.
Genom rätten att medverka vid utseendet av sina domare kan städernas
befolkning sägas utöva ett inflytande på domstolarnas sammansättning motsvarande
det som tillkommer landsbygdens befolkning genom rätten att välja
nämndemän. Yad särskilt beträffar förslaget att hovrätten skulle avgiva yttrande
angående vilka sökande som vore mest förtjänta, anser utskottet den
risken ingalunda utesluten att hovrätten därvid i övervägande grad skulle fästa
avseende vid anciennitets- och liknande synpunkter. Därigenom skulle kunna
inträffa att icke blott dugliga yngre arbetskrafter med hovrättsutbildning,
vilka de väljande korporationerna skulle hava föredragit, utan även personer
utanför den vanliga hovrättskarriären med goda förutsättningar för ämbetets
beklädande, utestängdes från förslaget. Även örn städerna skulle äga valrätt
utanför förslaget, skulle detta dock kunna komma att kännas som en obehörig
press på valmännen. Begagnar stad nämnda valrätt, bleve ju ock proceduren
med förslag från hovrätt värdelös. Av större värde skulle onekligen vara, örn
såsom vid borgmästarval staden utan anvisning av någon myndighet uppförde
tre på förslag till rådmanstjänst och Konungen bland dessa utnämnde en.

Det lärer icke kunna med fog göras gällande att ovidkommande hänsyn hittills
i nämnvärd grad varit utslagsgivande för rådmansvalen. Tvärtom torde
kunna påstås att, i enlighet med vederbörande stads eget intresse, den ur olika
synpunkter mest meriterade bland de sökande i det övervägande antalet fall
utsetts till rådman. Yid sådant förhållande synes det, även örn hänsyn tages
till önskemålet att stadsdomstolarna må rustas att motsvara de ökade krav
som rättegångsreformens genomförande kommer att ställa å dem, icke medföra
någon olägenhet att tills vidare bibehålla den nuvarande ordningen för
rådmansvalen. Därtill kommer att frågan örn bestämmelserna för rådmansval
icke lämpligen synes böra upptagas skild från andra spörsmål örn domstolsorganisationen.

Utskottet övergår härefter till det i motionen framförda förslaget örn införande
av särskilda krav pä rådmans kompetens.

Den vid 1933 års riksdag genomförda domsagoreformen innebar bland
annat att förordnande att i full utsträckning förvalta häradshövdingämbete i
princip endast skulle meddelas den som tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal
i hovrätt. Genom ovanberörda år 1934 utfärdade kungörelse infördes, i enlighet
med därom av förutbemälda sakkunniga avgivet förslag, motsvarande krav
på s. k. fiskalskompetens dels för assessorer vid rådhusrätt och stadsnotarie!’
och dels för vissa vikarier å sådan tjänst eller å befattning som lagfaren rådman
vid större rådhusrätt. Sistnämnda författningsbestämmelser, vilka i likhet
med domsagoreformen förutsätta en i hovrätten företagen prövning av
domaraspiranterna, varigenom för domarbanan mindre lämpade personer ut -

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

gallras, lia såvitt utskottet känner till icke givit anledning till missnöje vid
de domstolar som därav beröras. Motionären framhåller också att de visat
sig vara av stort värde. Vid sådant förhållande kunde konsekvensen synas
kräva att, såsom motionären yrkat, kravet på fiskalskompetens utsträckes
jämväl till rådmännen. Innan utskottet går att ange sin ståndpunkt till denna
fråga, vill utskottet erinra örn att ovanbemälda sakkunniga, med avvikelse
från vad departementschefen vid deras tillkallande uttalat, icke trott det
vara behövligt att uppställa något krav på skärpt kompetens för rådmännen.
Såsom motivering härtill förmälde de sakkunniga att rådmännen i allmänhet
torde utses först efter tämligen långvarig domartjänstgöring och sålunda
vid en tidpunkt, då exempelvis tidigare förvärvad fiskalskompetens icke längre
skulle vara av större betydelse för bedömande av vederbörandes duglighet.
Därjämte antogos rådmanstjänsterna under avsevärd tid framåt huvudsakligen
komma att besättas med personer av vilka man icke skäligen kunde
fordra att de förvärvat sådan kompetens. Slutligen anmärkte de sakkunniga
att det av dem framställda förslaget örn fiskalskompetens för assessorer och
stadsnotarie!- vid rådhusrätterna för övrigt torde komma att föranleda att
även utan föreskrift örn dylik kompetens för rådmännen dessa likväl så småningom
komme att i allmänhet utgöras av personer som förvärvat samma
kompetens.

Utskottet, som ansluter sig till de av de sakkunniga sålunda framhållna
synpunkterna, anser för sin del att man bör gå fram med varsamhet på förevarande
område. Det i motionen framförda förslaget synes sålunda även i
denna del vara för tidigt väckt. 1934 års bestämmelser om hovrättsprövning
såsom kompetensvillkor för de där avsedda befattningshavarna, vilka som
regel tillsättas eller förordnas av magistraterna, äro visserligen ägnade att tillföra
stadsdomarkåren ett antal aspiranter på ordinarie domarställning med
god utbildning. Men nämnda bestämmelser lia ännu varit i tillämpning allt
för kort tid, för att nian skulle kunna räkna med att aspiranter med nämnda
utbildning i erforderlig utsträckning skulle stå de väljande organen till buds
vid rådmanstjänsternas tillsättande. Visserligen skulle de ifrågavarande kompetenskravens
utsträckande att gälla jämväl rådmanstjänsterna förutsätta
långtgående dispensmöjligheter och övergångsbestämmelser. Men man frågar
sig då, om det icke är bättre att dröja med uppställandet av nya kompetenskrav
tills ytterligare någon tids erfarenhet vunnits av de år 1934 meddelade bestämmelsernas
verkan. Helst synes därmed böra anstå tills i samband med processreformens
genomförande en fastare grundval vinnes för frågans allsidiga bedömande.
Det kan ju icke betraktas som osannolikt att i detta samband fråga
väckes om att befria städernas domstolsledamöter från deras nuvarande kommunala
uppgifter och städerna själva från skyldigheten att bekosta domstolsväsendet.
Det saknas för övrigt anledning antaga, att örn dugliga jurister
med tjänstgöringsmeriter både från hovrätt och rådhusrätt anmäla sig som
sökande till lediga rådmanstjänster, valkorporationerna skulle utan giltiga
skäl föredraga mindre kvalificerade medsökande. Utskottet har sig icke
bekant, att några dylika fall förekommit. Å andra sidan skulle det ofta kunna

9

Första lagutskottets utlåtande Nr lii.

komma att te sig obilligt, om blott den omständigheten ätt en person haft
fiskalsförordnande i hovrätt skulle giva honom företräde framför medsökande
med långvarig tjänstgöring uteslutande i rådhusrätt. Slutligen är även att
märka att eftersom till rådmän i stor utsträckning utses rådhusrättsassessorer
och stadsnotarie!-, kravet på den skärpta kompetensen för rådmännen successivt
kommer att tillgodoses utan särskild föreskrift.

Motionären har till stöd för sitt yrkande i denna del jämväl anfort att de
år 1934 fastställda kompetenskraven medfört vissa olägenheter för de unga
juristerna. För att kunna tillgodose kraven på rådhusrättsvikarier skulle hovrätterna
nämligen enligt motionären ha nödgats till sig knyta ett större antal
unga jurister med fiskalskompetens än som tidigare varit erforderligt, utan
att det ökade antal unga jurister som sålunda tjänstgjorde i hovrätterna erhållit
däremot svarande möjligheter att vinna befordran.

Det är otvivelaktigt att antalet aspiranter i hovrätterna något ökats under
de senaste åren. Orsaken härtill torde emellertid icke i mera avsevärd mån
kunna tillskrivas det genom 1934 års kungörelse uppkomna behovet av fiskalskompetenta
rådhusrättsvikarier, utan lärer huvudsakligen vara att söka i
nödvändigheten att tillgodose kraven på domsagosekreterare, vilkas antal på
fyra år stigit från 17 till omkring 50. Behovet av vikarier med fiskalskompetens
i rådhusrätterna gör sig också väsentligen gällande under sommarmånaderna,
då hovrätterna på grund av semesterförhållandena ha mindre bruk av
sina aspiranter. Det är därför vanligen en ren fördel för dessa att kunna
komma i åtnjutande av de ofta väl avlönade vikariaten i rådhusrätterna. I
detta sammanhang torde erinras örn att statsmakterna upprepade gånger vidtagit
anordningar för att förbättra domaraspiranternas villkor. Sålunda har
riksdagen, med bifall till därom av Kungl. Maj:t framlagda förslag, förlidet år
icke oväsentligt ökat antalet aspirantarvoden i hovrätterna och innevarande
år medgivit viss lindring i fordringarna för fiskals uppflyttning i högre löneklass.
Några särskilda billighetsskäl med hänsyn till aspiranternas befordringsutsikter
torde ej heller kunna åberopas. Det bör observeras att assessorsoch
stadsnotariebefattningarna redan äro förbehållna personer med fiskalskompetens.
Beträffande rådmansbefattningarna torde aspiranterna tills vidare
böra underkasta sig konkurrens av personer med annan utbildning.

På grund av vad sålunda anförts och då handlingarna i det av förutnämnda
sakkunniga prövade ärendet enligt Kungl. Maj.ts beslut överlämnats till processlagberedningen
för behandling, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 26 februari 1937.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 1 avd. Nr lii.

519 37 2

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Klefbeck, Erik Anderson, Ruben
Wagnsson*, Otto Wangson, Colleen, Verner Andersson och Roos*;

från andra kammaren: herrar Bergquist, Lindqvist*, Hedlund i Östersund,
Lindmark, Ryberg*, Olsson i Mellerud, Johansson i Krogstorp* och Lundstedt*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Roos, Bergquist, Hedlund i Östersund och Lindmark, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava haft följande lydelse:

»Huvudsyftet med den nu föreliggande motionen är att skapa ökade garantier
för en förbättrad rekrytering av de större rådhusrätterna dels genom uppställande
av särskilda behörighetsvillkor för rådmännen vid dessa domstolar
och dels genom nya bestämmelser om rådmansval, innebärande en viss begränsning
av städernas rätt att själva utse dessa befattningshavare.

Yad först angår förslaget örn införande av särskilda kompetensvillkor för
rådmän är att märka, att genom den vid 1933 års riksdag genomförda dom
sagoreformen fastslagits, att förordnande att i full utsträckning förvalta
häradshövdingeämbete i princip endast skulle meddelas den som tjänstgjort
såsom fiskal eller ledamot i hovrätt. Genom ovannämnda år 1934 utfärdade
kungörelse infördes motsvarande krav på s. k. fiskalskompetens dels för
assessorer och stadsnotarier vid rådhusrätt och dels för vissa vikarier å sådan
tjänst eller å befattning som lagfaren rådman vid större rådhusrätt. Sistnämnda
författningsbestämmelser, vilka i likhet med domsagoreformen förutsätta
en i hovrätt företagen prövning av domaraspiranterna, varigenom för
domarbanan mindre lämpade personer utgallras, ha såvitt utskottet erfarit
icke givit anledning till missnöje vid de domstolar som därav beröras, utan
tvärtom visat sig vara av stort värde. Vid sådant förhållande synes konsekvensen
kräva att, såsom motionären yrkat, kravet på fiskalskompetens utsträckes
att avse jämväl rådmännen. Det måste nämligen enligt utskottets
mening anses mindre följdriktigt att uppställa strängare kompetenskrav för
vikarierna å rådmanstjänster än för de ordinarie innehavarna av sådana befattningar.
Att det för stadsdomstolarnas behöriga rekrytering måste vara av
stort värde att de, som utses till ledamöter däri, dessförinnan underkastats
prövning angående lämplighet för domarkallet ligger i öppen dag. Någon anledning
att dröja med införande av kompetenskrav i sådant hänseende, till
dess den väntade processreformen genomförts, synes icke föreligga, utan torde
det tvärtom vara av vikt att i tid sörja för att stadsdomstolarna vid den tid,
då den nya rättegångsordningen skall tillämpas, stå väl rustade att motsvara
de ökade krav, som därvid komma att ställas på dem. Då därtill kommer, att
vid fastställande av kompetenskrav undantag måste göras för alla dem, som
redan fått fast anställning vid rådhusrätterna, och verkningarna av reformen

11

Första lagutskottets utlåtande Nr lii.

följaktligen komma att framträda först längre fram, framstår det så mycket
mera angeläget att i god tid vidtaga dessa förberedande åtgärder. Utskottet
vill även i detta sammanhang framhålla, att uppställande av kompetenskrav
givetvis icke bör medföra, att förtjänta jurister som icke fylla dessa krav helt
skulle vara uteslutna från behörighet till ifrågavarande befattningar, utan att
det bör ankomma på Kungl. Majit att när skäl därtill föreligga medgiva undantag
från bestämmelserna.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna örn rådmansval innebär motionen
allenast ett fullföljande av de grundsatser, till vilka 1931 års riksdag
anslöt sig vid behandling av huvudgrunderna för rättegångsreformen. Det
särskilda utskott, som behandlade denna fråga och vars uttalande i denna del
godkändes av riksdagen, förklarade nämligen, att rätten till val av domare
borde begränsas inom ett förslag, vid vars upprättande allmänna befordringsgrunder
borde vinna beaktande, därvid dock enligt utskottets förmenande i
fråga örn befattning, som tillsattes av Kungl. Majit, förslaget icke borde vara
ovillkorligt bindande. De synpunkter, som därvid voro avgörande, äga enligt
utskottets mening alltjämt sitt berättigande och för en god rekrytering av de
större rådhusrätterna kan det vara av avsevärd betydelse, att det slutliga
avgörandet vid tillsättning av dessa tjänster lägges i Kungl. Majits hand,
varigenom full garanti vinnes för att förtjänst och skicklighet bliva utslagsgivande.
Ett sådant stadgande skulle icke borttaga städernas urgamla valrätt
utan endast medföra en statlig kontroll över att till domare i städerna
utsåges de därför bäst skickade. En dylik anordning skulle utan tvivel stärka
stadsdomarnas ställning och medföra ökat antal förtjänta sökande till befattningar
vid rådhusrätterna, allt till fromma för rättskipningen. Då utskottet
sålunda anser sig kunna giva sin anslutning till motionen även i denna del,
vill utskottet dock uttala, att utskottet därmed icke tagit slutgiltig ställning
till detaljerna i det sakkunnigförslag, som av motionären åberopats, utan torde
det närmare utformandet av bestämmelserna angående rådmansval böra bliva
föremål för ytterligare övervägande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

a) att Kungl. Majit måtte utfärda föreskrifter, att de behörighetsvillkor,
som gälla för assessorer och stadsnotarier vid större
rådhusrätter, även skola gälla rådmän vid sådana domstolar; samt

b) att Kungl. Majit ville för riksdagen framlägga förslag örn
ändrade bestämmelser för rådmansval i huvudsaklig överensstämmelse
med det förslag, som den 8 november 1933 avgivits
av särskilda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga.»