Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69,

1

Nr 69.

Ankom till riksdagens kansli den 23 april 1937 kl. 4 e. m.

v iUtlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till förordning angående särskilda åtgärder till motverkande
av skada å fiske genom vattenförorening,
m. in.

(2:a avd.)

I en till riksdagen den 26 februari 1937 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 229, har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat förslag till förordning angående särskilda
åtgärder till motverkande av skada å fiske genom vattenförorening

dels ock till bestridande av kostnaderna för i förslaget omförmäld tillsynsmyndighets
verksamhet för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslagsanslag
av 30,000 kronor.

Författningsförslaget har följande lydelse:

Förordning

angående särskilda åtgärder till motverkande av skada å fiske

genom vattenförorening.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Över vattendrag, sjöar och andra vattentäckta områden inom riket skall
till motverkande av skada å fiske genom vattenförorening utövas tillsyn enligt
denna förordning.

Konungen förordnar för viss tid sakkunnig person att utöva tillsyn, som i
första stycket avses. Den som innehar sådant uppdrag benämnes i denna
förordning tillsynsmyndighet.

2 §.

Tillsynsmyndigheten äger, i den mån för utförande av dess uppdrag så
erfordras, tillträde till fabrik eller annan anläggning, evad den är i bruk eller

Bihang till riksdagens protokoll 7937. 10 sami. Nr 69—73. 1

2 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

ej, ävensom rätt att inom dess område företaga erforderliga undersökningar.
Vad nu är sagt skall, oavsett om tillsynsmyndigheten är tillstädes, jämväl
gälla fiskeritjänsteman eller annan, som biträder tillsynsmyndigheten.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som för utövande
av tillsyn enligt denna förordning kan påkallas.

3 §.

Innehavare av fabrik eller annan anläggning, från vilken avfall eller dylikt
utsläppes i vatten, är skyldig alt på begäran lämna tillsynsmyndigheten
eller den som biträder denna erforderliga upplysningar angående fabriken
eller anläggningen.

4 §•

Finnes vattenförorening medföra skada å fiske, äger tillsynsmyndigheten
meddela råd och anvisningar angående lämplig åtgärd eller anstalt till motverkande
av föroreningen.

Vidtager ej innehavare av fabrik eller annan anläggning till motverkande
av vattenförorening åtgärd eller anstalt, som skäligen kan fordras, skall tillsynsmyndigheten
därom göra anmälan hos länsstyrelsen för den åtgärd, som
på länsstyrelsen må ankomma jämlikt 12 § förordningen den 30 december
1880 örn jordägares rätt över vattnet å hans grund.

5 §.

Har i fråga om viss fabrik eller annan anläggning meddelats föreskrift
om vidtagande av åtgärd eller anstalt till motverkande av vattenförorening,
äger länsstyrelsen tillika, när skäl därtill äro, på begäran av tillsynsmyndigheten
förordna särskild person att tillse, att föreskriften iakttages.

Vad i 2 § är stadgat skall ock gälla tillsyningsman, som avses i första stycket
av förevarande paragraf.

Innehavare av fabrik eller annan anläggning, för vilken särskild tillsyningsman
blivit utsedd, skall till bestridande av kostnaden för dennes tillsyn
gälda avgift enligt bestämmelser, som Konungen meddelar.

6 §.

Innan någon hädanefter uppför eller inrättar sulfit- eller sulfatcellulosafabrik,
sockerfabrik, jästfabrik eller anrikningsverk eller vidtager väsentlig
ändring eller utvidgning av driften vid sådan fabrik eller anläggning, skall
han i god tid förut göra skriftlig anmälan därom hos tillsynsmyndigheten.

Vid anmälan, som i första stycket sägs, skola fogas ritningar över fabriken
eller anläggningen och de anordningar till motverkande av vattenförorening,
som äro avsedda att vidtagas eller redan blivit vidtagna, ävensom de
uppgifter som för bedömande av anordningarnas verkningsgrad erfordras.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

3

Konungen äger förordna, att vad ovan i denna paragraf är stadgat skall
gälla jämväl annan fabrik eller anläggning än i första stycket sägs.

7 §•

Finnes i fall, som i 6 § avses, att fara föreligger för betydande skada å
fiske genom vattenförorening, äger länsstyrelsen på begäran av tillsynsmyndigheten
meddela förbud att taga fabrik eller anläggning i bruk eller ändra
eller utvidga driften, förrän innehavaren visat, att han vidtagit sådan åtgärd
eller anstalt till motverkande av förorening, som skäligen kan fordras.

Förbud, som i första stycket sägs, skall omedelbart lända till efterrättelse .
och gälla intill dess annorlunda varder beslutat.

8 §.

Underlåter någon att fullgöra vad enligt 3 eller 6 § eller med stöd av sistnämnda
paragraf utfärdade föreskrifter åligger honom, eller överträder någon
förbud, som i 7 § sägs, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna
försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

9 §•

Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna förordning må ej röja yrkeshemlighet
eller, där det ej kan anses påkallat av hans åligganden, yppa
driftanordning eller affärsförhållande vid fabrik eller annan anläggning, i
avseende å vilken han haft att taga sådan befattning. Gör han sig skyldig
till dylik förseelse, straffes med dagsböter eller fängelse.

10 §.

Åtal för förseelse mot denna förordning anhängiggöres vid allmän domstol.

Förseelse, som i 9 § sägs, må ej åtalas av allmän åklagare, där den ej av
målsägande angives till åtal.

11 §•

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas till
gång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1937.

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

Gällande rätt m. m.

Sedan lång tid tillbaka ha klagomål anförts över de olägenheter, som vållas
genom förorening av vatten. Frågan i vad mån ingripande häremot bör
äga rum har ej i svensk rätt blivit föremål för någon mera ingående behandling.
Vissa bestämmelser av intresse finnas emellertid inrymda i hälsovårdsstadgan,
vari bland annat föreskrives övervakning från hälsovårdsnämndernas
sida över att fabriker och näringar icke inrättas eller drivas så att de
medföra sanitära olägenheter för närboende eller det allmänna. Huruvida
fabrik eller näring förorsakar skada av rent ekonomisk beskaffenhet — till
exempel förstör fisket i visst vattendrag — torde icke kunna upptagas till bedömande
av hälsovårdsnämnd.

I vattenlagen finnes frågan om utsläppande i vatten av ämnen, varigenom
vattnet kan förorenas, berörd i 2 kap. 35 §. I lagrummet har emellertid blott
givits en hänvisning till vad särskilt är eller kan varda stadgat. I 8 kap.
17 § vattenlagen omnämnes frågan, huruvida och i vilken mån det må vara
tillåtet att genom kloakvatten förorena vatten, varöver annan äger råda, eller
luften, så ock i vad mån ersättning skall gäldas för skada och olägenhet genom
sådant förorenande. Även i detta lagrum göres emellertid blott en hänvisning
till vad särskilt är eller kan varda stadgat. Slutligen innehåller 10
kap. 51 § vattenlagen stadganden om syneförrättning angående avledande
av kloakvatten. Synemännen skola enligt dessa stadganden meddela bestämmelser
för att förhindra eller minska olägenheter genom vattenförorening.
Synemännen ha därvid att noga iakttaga särskilt meddelade föreskrifter i
ämnet.

Den särskilda lagstiftning, som sålunda på skilda ställen i vattenlagen åsyftas,
har ännu icke kommit till stånd. Hänvisningarna i omförmälda lagrum
lära vid sådant förhållande tillsvidare avse det från äldre tid kvarstående
stadgandet i 12 § förordningen den 30 december 1880 örn
jordägares rätt över vattnet å hans grund, enligt vilket
stadgande det skall ankomma å ägare till sågkvarn att tillse att avfall ej utsläppes
i vattnet. Detsamma skall även gälla om vid annat verk eller inrättning
avfall uppkommer, varav uppgrundning eller annan olägenhet kan förorsakas.
Stadgandet är enligt 8 § lagen den 28 juni 1918 örn vad iakttagas
skall i avseende å införande av vattenlagen fortfarande tillämpligt när olägenheten
är vattenförorening. Vidtager i dylikt fall ägaren icke nödig åtgärd
eller anstalt till skadans förekommande, äger Konungens befallningshavande
föreskriva vad i sådant hänseende bör iakttagas samt förelägga den tredskande
vite, där ansvar å försummelsen ej finnes särskilt stadgat. Örn skada ändock
sker, äger den som lider skadan njuta ersättning efter rättens beprövande.

Vid 1935 års riksdag väcktes två motioner (1:24 och 11:61), i
vilka huvudsakligen under åberopande av lantbruksstyrelsens skrivelse den
28 februari 1933 i ämnet yrkades, att riksdagen ville hos Kungl. Majit an -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

5

hålla, att snarast möjligt måtte för riksdagen framläggas lagförslag med effektiva
bestämmelser rörande fiskets skyddande mot förorening av vattnet i
vattendragen.

På hemställan av jordbruksutskottet (utlåtande nr 35) beslöt riksdagen att
till Kungl. Majit avlåta skrivelse (nr 89) med anhållan, att Kungl. Majit ville
låta verkställa skyndsam utredning om åtgärder för att undvika förorening
av vattnet i sjöar och vattendrag, till skydd för fiske, växtlighet och andra
berättigade intressen, samt vidtaga de åtgärder, som av utredningen i förenämnda
hänseenden kunde befinnas påkallade.

Sedan Kungl. Majit den 11 september 1936 lämnat chefen för justitiedepartementet
bemyndigande att tillkalla sakkunniga alt biträda med verkställande
av utredning beträffande frågan örn lagstiftning rörande åtgärder
för att förhindra förorening av vatten och luft samt rörande rätt att utnyttja
underjordiska vattentillgångar, lia den 22 september 1936 för sådant ändamål
tillkallats vattenrättsdomaren greve H. A. Hamilton, tillika ordförande,
majoren i väg- och vattenbyggnadskåren W. von Greyerz, verkställande direktören
hos Skönviks aktiebolag G. Göransson och agronomen T. Andersson
i Tejarp.

Såsom direktiv för de sålunda tillkallade sakkunnigas arbete har angivits,
bland annat: Vid utredningen bör undersökas om och i vad mån ett sådant
system kan skapas, att redan från början garanti vinnes för att skada till
följd av vattenförorening i görligaste mån undvikes samt att, om viss skadlig
förorening visar sig ofrånkomlig, frågan örn ersättning därför i den mån
så är möjligt på förhand regleras. Vidare synes det ofrånkomligt, att vissa
kontrollåtgärder måste tillgripas. Emellertid bör i förevarande hänseenden
en sådan lösning, vilket kräver inrättande av ett nytt ämbetsverk, undvikas.
I stället synes särskilt böra övervägas, huruvida icke prövningen av hithörande
frågor kan anförtros redan bestående myndigheter, i främsta rummet
vattendomstolarna. — I fråga om utredningen rörande rätt till grundvatten
synes det vara av särskild vikt att erfarenheterna av den lagstiftning i ämnet
som sedan 1928 gäller i Danmark beaktas.

Förslag om provisorisk lagstiftning m. m.

I en den 29 december 1936 dagtecknad skrivelse till chefen för justitiedepartementet
lia ovannämnda sakkunniga väckt förslag om vidtagande av
vissa provisoriska åtgärder i syfte att till skydd för fisket i görligaste mån
avhjälpa vissa särskilt framträdande missförhållanden med avseende å vattenförorening.
Vid skrivelsen hade fogats en promemoria med närmare motivering
till de sakkunnigas förslag jämte utkast till lag med särskilda bestämmelser
till motverkande av skada å fiske genom förorening av vatten
och till instruktion för i lagutkastet omförmäld tillsynsmyndighet.

Enligt omförmälda utkast till lag i ämnet skulle över vattendrag, sjöar och
andra vattentäckta områden inom riket till motverkande av skada å fiske

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

genom vattnets förorenande utövas tillsyn av sakkunnig person (1 §). Denne,
som borde förordnas av Konungen, benämnes i utkastet tillsynsmyndighet.
Ifrågavarande tillsyn borde i främsta rummet ägnas den inverkan å
fiske, som kunde äga rum till följd av vattenförorening genom utsläppande
av avfall eller dylikt från fabrik eller annan anläggning (2 §). De sakkunniga
ha framhållit, att härmed avsåges jämväl vanliga kloakanläggningar.
För erforderliga inspektioner skulle tillsynsmyndigheten och biträde, som
den kunde behöva, äga tillträde till fabrik eller annan anläggning ävensom
rätt att inom dess område företaga de undersökningar, till vilka anledning kunde
förefinnas. Det borde åligga fabrikens eller anläggningens innehavare
samt hos honom anställd personal att tillhandagå myndigheten med behövliga
upplysningar.

Om tillsynsmyndigheten funne, att vattenförorening medförde skada å
fiske, skulle det enligt utkastet (3 §) tillkomma tillsynsmyndigheten att meddela
råd och anvisningar angående lämplig åtgärd eller anstalt till förekommande
eller minskande av föroreningen. Förutsättning härför vore emellertid,
att de skadliga verkningarna ej vore inskränkta till fiske, som tillhörde
den skadevållande eller någon som vore pliktig att tåla skadan. Härjämte
skulle tillsynsmyndigheten äga att, när skäl därtill förelåge, hos Konungens
befallningshavande yrka åläggande för den skadevållande att vidtaga åtgärd
eller anstalt, som utan att i förhållande till skadans betydelse vara oskäligt
betungande kunde finnas erforderlig till förekommande eller minskande av
föroreningen. De befogenheter, som nu nämnts, skulle därjämte tillkomma
tillsynsmyndigheten redan på grund av fara för skada genom vattenförorening
(4 §).

Beträffande behandlingen av mål, som tillsynsmyndigheten anhängiggjort,
har i utkastet föreslagits att Konungens befallningshavande skulle äga att på
yrkande av tillsynsmyndigheten genast meddela förbud, vid vite, mot utsläppande
av avfall eller dylikt utan att åtgärd eller anstalt, som funnes
oundgängligen nödig, blivit vidtagen (5 g). Förutsättning härför vore att
betydande skada å fiske skedde eller kunde befaras komma att ske. Föreskrift,
som nu nämnts, skulle, där Konungens befallningshavande prövade
nödigt så förordna, utan hinder av besvär lända till efterrättelse intill dess
annorlunda kunde bliva beslutat. I slutliga utslaget skulle Konungens befallningshavande
pröva tillsynsmyndighetens talan enligt 12 § i 1880 års vattenrättsförordning.
Härvid skulle emellertid iakttagas, att tillsynsmyndigheten
enligt vad förut sagts ej finge yrka åläggande att vidtaga åtgärd eller anstalt
som i förhållande till skadans betydelse vore oskäligt betungande. I anslutning
till nu nämnda bestämmelser bär föreslagits, att Konungens befallningshavande
skulle äga befogenhet att på begäran av tillsynsmyndigheten beträffande
viss fabrik eller annan anläggning utse särskild person att utöva tillsyn
däröver att av Konungens befallningshavande givna föreskrifter iakttoges.
Sådan tillsyningsman skulle äga samma befogenheter i fråga om rätt
att vinna tillträde till fabrik m. m. som tillsynsmyndigheten. Ersättning åt
tillsyningsmannen skulle bestämmas av Konungens befallningshavande och
gäldas av fabrikens eller anläggningens innehavare.

Slutligen innehåller lagutkastet vissa bestämmelser om straff och åtal m. m.
(6—7 §§).

I sitt utkast till instruktion för tillsynsmyndigheten lia de sakkunniga föreslagit,
att tillsynsmyndigheten skulle lyda under lantbruksstyrelsen. Vidare
stadgas, att tillsynsmyndigheten borde intaga en opartisk ställning till olika
intressen samt vid bedömande, huruvida anmärkning borde framställas, taga
tillbörlig hänsyn till en fabriks eller anläggnings betydelse för orten och det

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

7

allmänna. Den borde ej uppställa större krav på fabrik eller annan anläggning
än som vore rimligt med hänsyn tagen till kostnaderna för vidtagande
av erforderlig åtgärd eller anstalt till förekommande eller minskande av vattenförorening,
den skada som därav uppkomme samt övriga föreliggande omständigheter.
Slutligen borde myndigheten, örn den funne att sanitära olägenheter
vållades av vattenförorening, göra anmälan därom hos hälsovårdsnämnden
eller Konungens befallningshavande.

över de sakkunnigas förslag lia avgivits utlåtanden av kommerskollegium,
lantbruksstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser och
fiskeriintendenter, svenska stadsförbundet, svenska
lamdskommunernas förbund, Sveriges industriförbund
och svenska cellulosaföreningen. Lantbruksstyrelsen
har före avgivandet av sitt utlåtande inhämtat yttrande från statens
fiskeriingenjör. Härjämte ha åtskilliga länsstyrelser inhämtat yttranden från
hushållningssällskapen med flera.

I de avgivna utlåtandena vitsordas allmänt behovet av en ny lagstiftning
i förevarande ämne. De sakkunnigas förslag om provisoriska åtgärder till
skydd för fisket har också i princip så gott som enhälligt tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. I ett flertal utlåtanden från länsstyrelserna liksom
från fiskeriintendenterna framhålles, att de sakkunnigas förslag fyllde ett
länge känt behov, varför dess genomförande på det livligaste förordades.

Lantbruksstyrelsen, under vars inseende på sätt nyss nämnts tillsynsmyndigheten
enligt de sakkunnigas förslag skulle lyda, har i sitt utlåtande
även behandlat frågan örn organisationen av tillsynsmyndighetens
verksamhet. Styrelsen har därvid framhållit, att tillsynsmyndigheten
vore i behov av laboratorium men att denna fråga tillsvidare kunde
nöjaktigt ordnas så att arbetsplats bereddes å statens undersöknings- och
försöksanstalt för sötvattenfisket å Lovön. Det syntes även erforderligt att
tillsynsmyndigheten erhölle biträde som kunde assistera vid större undersökningar
m. m. Om uppdraget att vara tillsynsmyndighet anförtroddes en
person med insikter främst å kemiens och biologiens område, bleve tillsynsmyndigheten
i behov av att anlita särskild teknisk sakkunskap, vartill, såsom
förut nämnts, enligt styrelsens mening i första hand borde anlitas statens
fiskeriingenjör. I vissa fall kunde det emellertid bliva nödvändigt att
anlita särskild teknisk expertis.

I fråga örn avlöning och kostnader har lantbruksstyrelsen föreslagit, att
den som skulle fungera såsom tillsynsmyndighet borde tillerkännas ett årligt
arvode av 11,000 kronor. För assistent borde beräknas ett arvode av högst
400 kronor för månad eller sålunda, örn behov av sådant biträde gjorde sig
gällande under hela året, 4,800 kronor för år. Å nämnda arvoden borde ej
dvrtidstillägg utgå. För anlitande av särskild teknisk expertis borde vidare
anslås ett belopp av högst 2,000 kronor för år. Styrelsen beräknade härjämte
för skrivhjälp högst 1,000 kronor och för expenser likaledes högst
1.000 kronor för år. Vad härefter anginge resekostnader ansåge styrelsen

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

att för detta ändamål ej borde räknas med lägre belopp än 6,000 kronor för
år. Slutligen syntes för inköp av nödvändiga undersökningsapparater m. m.
böra räknas med en engångskostnad av 2,000 kronor. Styrelsen hemställde
i anslutning till det anförda, att Kungl. Majit täcktes föreslå riksdagen att
till bestridande av kostnaderna för ifrågavarande tillsynsverksamhet för budgetåret
1937/1938 anvisa ett förslagsanslag av 27,800 kronor.

Sedan ovannämnda yttranden inkommit, bär förevarande ärende av chefen
för justitiedepartementet för vidare behandling överlämnats till chefen
för jordbruksdepartementet.

Departementschefen.

Chefen för jordbruksdepartementet har, efter gemensam beredning med
cheferna för justitie- och finansdepartementen, anfört följande.

»Frågan i vad mån ingripande mot förorening av vatten bör äga rum kräver
hänsynstagande till flera olika intressen. Att sådan förorening även till
en viss grad måste tålas, är oundvikligt. De sakkunnigas förslag att i avbidan
på en mera slutgiltig lagstiftning i ämnet söka genom åtgärder av begränsad
räckvidd motverka den skadegörelse som sker synes det oaktat väl
förtjänt att tagas i övervägande.

Beträffande behovet av åtgärder mot vattenförorening framgick redan av
den utredning, som låg till grund för riksdagens skrivelse i ämnet år 1935,
att särskilt med hänsyn till fisket anmärkningsvärda missförhållanden även
på senare tid visat sig föreligga. Den i förevarande ärende verkställda utredningen
har -— ehuru av förberedande natur — givit bekräftelse därå.
Detta gäller främst vattenförorening genom utsläppande av avfall från industriella
anläggningar, men även kloakvatten från samhällen kan orsaka
fisket avsevärt men. Omfattningen av den skada som vållas genom vattenförorening
är givetvis svår att bedöma. Att den i sin helhet är mycket betydande,
lärer emellertid vara ställt utom allt tvivel. I åtskilliga enskilda
fall har ock enligt vad känt är omfattande skadegörelse kunnat direkt ledas
i bevis och i talrika andra fall är tydligt, att betydande skadegörelse skett,
ehuru den verkat under så lång tid eller på sådant sätt att en uppskattning
av dess ekonomiska betydelse måste bliva mer eller mindre osäker.

De sakkunnigas förslag innebär i första hand inrättande av en sakkunnig
myndighet med speciell uppgift att till motverkande av sådan skada å fiske
som ovan nämnts öva tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattentäckta
områden. Frånvaron av en dylik sakkunnig och stadigvarande tillsyn har
sedan lång tid tillbaka påtalats såsom en synnerligen framträdande brist och
det torde icke kunna bestridas, att ett ingripande på denna punkt skulle
vara ägnat att medföra stor nytta. De sakkunniga ha därjämte såsom en
bidragande orsak till framläggande av deras förslag framhållit, att den erfarenhet,
som tillsynsmyndigheten under ifrågavarande övergångsperiod
kunde inhämta, borde komma de sakkunniga till godo vid det fortsatta ar -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

9

betet å deras utredningsuppdrag. I likhet med de sakkunniga tillmäter jag
även detta skäl betydelse.

Å andra sidan torde vara ofrånkomligt, att införandet av skärpt kontroll
kan medföra vissa olägenheter för industrien. Vidtagandet av erforderliga
reningsanordningar är nämligen särskilt i fråga om redan befintliga anläggningar
understundom förenat med avsevärda kostnader. Då en sådan tillsynsmyndighet
som de sakkunniga föreslagit uppenbarligen bör åläggas att
i sin verksamhet iakttaga tillbörlig hänsyn till kostnaden för vidtagande av
reningsanordningar liksom till en anläggnings betydelse för orten och det
allmänna, lärer emellertid någon grundad farhåga, att industrien skulle
komma att alltför mycket betungas, icke föreligga.

För att uppnå ändamålet med de sakkunnigas förslag är av vikt, att den
föreslagna tillsynen anförtros därför särskilt lämpad person. Liksom de
sakkunniga finner jag, att tillsynen i fråga icke kan med fördel inordnas
under någon nu befintlig befattning. Det torde också vara lämpligt, att tillsynen
på sätt föreslagits överlämnas som ett uppdrag åt någon sakkunnig.
Däremot lärer knappast vara möjligt att för uppdraget finna någon person,
som företräder mera ingående sakkunskap icke blott i fråga örn biologi och
kemi utan även beträffande de tekniska spörsmålen rörande reningsanordningar.
Vid övervägande av de möjligheter som stå till buds synes antagligt,
att företräde bör givas åt lantbruksstyrelsen förslag, att den som skall förordnas
att vara tillsynsmyndighet bör i första hand äga insikter i kemi och
biologi. Uteslutet torde icke för den skull vara, att vederbörande samtidigt
kan äga en ganska betydande erfarenhet om de praktiska möjligheterna att
genomföra reningsanordningar. För mera ingående tekniska utredningar
kan såsom lantbruksstyrelsen yttrat biträde erhållas av statens fiskeriingenjör,
ehuru det torde bliva nödvändigt att i viss utsträckning anlita jämväl annan
teknisk sakkunskap.

Redan det behov att anlita statens fiskeriingenjör, som sålunda lärer komma
att föreligga, torde innebära ett vägande skäl för att den nya tillsynsmyndigheten
bör lyda under lantbruksstyrelsen. Härigenom kan erforderligt
samarbete även vinnas med fiskeriintendenterna och andra fiskeritjänsteman,
varjämte den under styrelsen hörande undersöknings- och försöksanstalten
för sötvattenfisket kan användas för nödiga laboratorieundersökningar.
Det bör emellertid uppmärksammas att, därest framdeles särskild
fiskeristyrelse, varom fråga väckts, kommer att inrättas, det torde bliva nödvändigt
att tillsynsmyndigheten i stället lyder under denna styrelse. Jag vill
dock framhålla, att anordning, som vidtages för genomförande av de sakkunnigas
nu ifrågavarande förslag, icke får verka bindande vid en mera
slutgiltig lagstiftning angående vattenförorening.

De sakkunniga lia förutsatt, att den föreslagna tillsynsmyndighetens verksamhet
.skulle bekostas av statsmedel. Av lantbruksstyrelsen utförda beräkningar
synas visa, att kostnaden för en sådan verksamhet icke torde komma
att uppgå till belopp som behöver vålla betänkligheter.

Av det anförda torde framgå, att jag är beredd att tillstyrka de sakkunni -

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

gas förslag i vad det innebär inrättandet av en särskild tillsynsmyndighet
för ifrågavarande ändamål. Det torde ock vara erforderligt att, på sätt de
sakkunniga tillika föreslagit, en författning utfärdas, varigenom tillsynsmyndigheten
tillerkännes vissa befogenheter gentemot innehavarne av vattenförorenande
fabriker och anläggningar samt vissa frågor, som äga samband därmed,
regleras. Med hänsyn till den provisoriska karaktären hos de föreslagna
åtgärderna synes emellertid lämpligt, att ifrågavarande bestämmelser i
vissa hänseenden erhålla en något mera begränsad räckvidd än i de sakkunnigas
utkast till lag i ämnet. Därest en sådan begränsning genomföres,
torde erforderliga föreskrifter kunna meddelas i form av en förordning angående
särskilda åtgärder till motverkande av skada å fiske genom vattenförorening.

En sådan förordning som nu nämnts torde till en början i anslutning till
de sakkunnigas utkast böra innehålla en allmän bestämmelse av innebörd,
att över vattendrag, sjöar och andra vattentäckta områden inom riket skall
till motverkande av skada å fiske genom vattenförorening utövas tillsyn i
enlighet med förordningens bestämmelser. Det synes böra tillkomma Kungl.
Majit att för viss tid förordna sakkunnig person att utöva denna tillsyn.
Denne torde på sätt de sakkunniga föreslagit böra benämnas tillsynsmyndighet.

I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag bör tillsynsmyndigheten,
i den mån för utförande av dess uppdrag så erfordras, äga tillträde till fabrik
eller annan anläggning, oavsett om denna är i bruk eller ej, ävensom rätt att
inom dess område företaga erforderliga undersökningar. Vad nu sagts bör,
även om tillsynsmyndigheten ej är tillstädes, gälla jämväl fiskeritjänsteman
eller annan, som biträder tillsynsmyndigheten. I anslutning härtill torde det
böra åläggas polismyndighet att lämna den handräckning som för utövande
av ifrågavarande tillsyn kan påkallas. Vidare synes innehavare av fabrik
eller annan anläggning, från vilken avfall eller dylikt utsläppes i vatten,
böra förklaras skyldig att på begäran lämna tillsynsmyndigheten eller den
som biträder denna erforderliga upplysningar angående fabriken eller anläggningen.

Finnes vattenförorening medföra skada å fiske, bör tillsynsmyndigheten
meddela råd och anvisningar angående lämplig åtgärd eller anstalt till motverkande
av föroreningen. Härjämte torde böra stadgas att, örn innehavare
av fabrik eller annan anläggning icke vidtager åtgärd eller anstalt, som skäligen
kan fordras, tillsynsmyndigheten skall göra anmälan därom hos länsstyrelsen
för den åtgärd som på länsstyrelsen må ankomma jämlikt 12 § förordningen
den 30 december 1880 om jordägares rätt över vattnet å hans grund.
Länsstyrelsen skulle sålunda i anledning av tillsynsmyndighetens framställning,
på sätt i nämnda lagrum stadgas, taga under övervägande vilka föreskrifter
som borde meddelas med avseende å den fabrik eller anläggning som
är i fråga.

I vissa yttranden har framställts önskemål, att tillsynsmyndigheten borde
uttryckligen tillerkännas rätt att överklaga länsstyrelsens beslut. Jag vill

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

11

nied anledning härav framhålla, att sådan rätt lärer utan särskild bestämmelse
tillkomma tillsynsmyndigheten.

På sätt de sakkunniga föreslagit synes det böra medgivas länsstyrelsen rätt
att, när skäl därtill äro, på begäran av tillsynsmyndigheten förordna särskild
tillsyningsman för viss fabrik eller annan anläggning. Såsom förutsättning
härför torde böra krävas, att förut beträffande fabriken eller anläggningen
meddelats föreskrift om vidtagande av åtgärd eller anstalt till motverkande
av vattenförorening. Uppenbarligen bör sådan tillsyningsman, som nu
nämnts, tillerkännas rätt att vinna tillträde till fabriken eller anläggningen
och att där företaga erforderliga undersökningar. Till bestridande av kostnaderna
för ifrågavarande särskilda tillsyn synes avgift böra gäldas av fabrikens
eller anläggningens innehavare enligt bestämmelser, som Kungl. Majit
meddelar.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle tillsynsmyndigheten äga att redan
på grund av fara för vattenförorening hos länsstyrelsen påkalla en fullständig
prövning av frågan om vidtagande av reningsanordningar. Jag har
icke ansett mig böra föreslå någon direkt motsvarighet härtill. Det synes
emellertid lämpligt att för vissa fall, då skadlig vattenförorening
kan befaras, föreskriva skyldighet att göra anmälan hos tillsynsmyndigheten.
Vad beträffar omfattningen av en sådan anmälningsplikt torde
den böra inskränkas till fabriker eller anläggningar, som enligt erfarenhetens
vittnesbörd företrädesvis visat sig medföra vattenförorening av
betydenhet. Härvid komma i första hand sulfit- och sulfatcellulosafabriker,
sockerfabriker, jästfabriker och anrikningsverk i fråga. Skyldighet att göra
anmälan hos tillsynsmyndigheten lärer sålunda böra stadgas för de fall att
någon vill uppföra eller inrätta sådan fabrik eller anläggning som nyss
nämnts eller att någon vill vidtaga väsentlig ändring eller utvidgning av
driften vid dylik fabrik eller anläggning. Anmälan bör ske i god tid förut
och i skriftlig form. Det synes önskvärt att vid anmälningen fogas ritningar
över fabriken eller anläggningen och de anordningar till motverkande av
vattenförorening, som äro avsedda att vidtagas eller redan blivit vidtagna,
ävensom de uppgifter, som för bedömande av anordningarnas verkningsgrad
erfordras. Härjämte torde det böra stadgas, att Kungl. Majit äger föreskriva
anmälningsskyldighet även beträffande annan fabrik eller anläggning än
ovan angivits.

Därest i något fall, då skyldighet att göra anmälan hos tillsynsmyndigheten
komme att föreligga, betydande skada å fiske kan befaras, synes lämpligt.
att länsstyrelsen må äga att på begäran av tillsynsmyndigheten meddela
förbud att taga fabrik eller anläggning i bruk eller ändra eller utvidga driften,
förrän innehavaren visat, att han vidtagit sådan åtgärd eller anstalt till skadans
motverkande som skäligen kan fordras. Meddelat förbud torde böra
omedelbart lända till efterrättelse och gälla intill dess annorlunda varder beslutat.

I övrigt har jag icke ansett, att länsstyrelsen bör tillerkännas rätt att av

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

hänsyn till skada å fiske ingripa med föreskrift eller förbud, som omedelbart
skall lända till efterrättelse.

Det torde vara lämpligt, att straff stadgas för den som underlåter att fullgöra
vad i förut angivna hänseenden åligger honom eller överträder sådant
förbud, som ovan nämnts. Straffet synes böra utgöra dagsböter eller vid
försvårande omständigheter fängelse i högst sex månader. Härjämte torde
den som tagit befattning med tillsyn enligt den föreslagna förordningen böra
vid straffansvar förbjudas att röja yrkeshemlighet eller, där det ej kan anses
påkallat av hans åligganden, yppa driftanordning eller affärsförhållande vid
fabrik eller annan anläggning, i avseende å vilken han haft att taga sådan befattning.
Straffet synes i detta fall böra vara dagsböter eller fängelse. I
anslutning till nu nämnda straffbestämmelser torde böra meddelas vissa
stadganden om laga domstol, åtal och bötesförvandling m. m.

De nya bestämmelserna synas böra träda i kraft den 1 juli 1937.

Jag återkommer härefter till frågan om kostnaderna för ovannämnda tillsynsverksamhet.
Dessa kostnader ha av lantbruksstyrelsen för budgetåret
1937/1938 beräknats till 27,800 kronor. De grunder, å vilka styrelsens beräkning
vilar, synas i huvudsak kunna godtagas. Härvid må emellertid framhållas,
att, då någon erfarenhet angående en sådan tillsynsverksamhet, som
nu är i fråga, ännu icke föreligger, torde för ändamålet böra anvisas ett förslagsanslag
att användas på sätt Kungl. Majit finner lämpligast. Beloppet av
detta anslag synes kunna sättas till 30,000 kronor. Då medel för ändamålet
icke beräknats i det framlagda riksstatsförslaget, torde chefen för finansdepartementet
framdeles få avgiva förslag rörande täckandet av det ifrågasatta
anslaget.»

Vttkotiet. I likhet med de sakkunniga och departementschefen finner utskottet det
vara angeläget, att åtgärder snarast vidtagas i syfte att motverka skadegörelse
å fiske genom förorening av vatten. De av departementschefen här
förordade provisoriska anstalterna i nära anslutning till de sakkunnigas förslag
örn inrättande av en tillsynsmyndighet för ändamålet finner utskottet
värda att prövas. Den begränsning av de sakkunnigas förslag örn rätt att
ingripa på grund av befarad skada å fiske, som departementschefen ansett
erforderlig, kan utskottet biträda med hänsyn närmast till att nu är fråga
örn ett provisorium, under vilket försiktigheten måhända bör bjuda att stanna
vid vissa mera framträdande fall. Den erfarenhet, som tillsynsmyndigheten
kan inhämta under ifrågavarande övergångsperiod, bör i nämnda liksom
i andra hänseenden kunna tjäna såsom ledning vid frågans slutgiltiga
prövning framdeles. Utskottet uppmärksammar härvid, att det enligt de
sakkunnigas förslag jämväl skall ankomma på denna myndighet att, om
den finner att sanitära olägenheter vållas av vattenförorening, göra anmälan
därom hos hälsovårdsnämnden eller länsstyrelsen för vederbörlig åtgärd
enligt hälsovårdsstadgan.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

13

Under åberopande härav och då utskottet ej heller i övrigt finner anledning
till erinran mot vad departementschefen föreslagit i ärendet, hemställer
utskottet,

att riksdagen må

dels antaga Kungl. Maj:ts förslag till förordning angående
särskilda åtgärder till motverkande av skada å fiske genom
vattenförorening,

dels ock till bestridande av kostnaderna för den i förslaget
omförmälda tillsynsmyndighetens verksamhet för budgetåret
1937/1938 under nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 30,000 kronor.

Stockholm den 23 april 1937.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sederholm, Carl Eriksson, Granath, Tjällgren, Aljred
Andersson, Jacob Hansson och Mannerskantz samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Uddenberg, Hedlund i Häste,
Gustafson i Vimmerby, Andersson i Löbbo, Gustafson i Kasenberg, Ericsson i Sörsjön och
Hilding. .