Bankoutskottets utlåtande Nr 67.
1
Nr 67.
Ankom till riksdagens kansli den 21 maj 1937 kl. 4 e. m.
Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld, m. m.
I en till riksdagen avlåten, den 7 maj 1937 dagtecknad proposition nr 318,
som hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva,
dels att riksbanken må för tiden från och med den 1 juni 1937 till och med
den 28 februari 1938 vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa
av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken
att, om förhållandena därtill giva anledning, före utgången av nämnda
tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar,
dels ock att riksgäldskontoret må förskottsvis, genom överlämnande av
statsskuldbevis med form och förfallotid bestämda i samråd med riksbanken,
ställa medel till förfogande för den myndighet, åt vilken kan komma att uppdragas
att enligt fastställda direktiv verkställa inköp för statens räkning från
utlandet, att av myndigheten användas för förvärv från riksbanken av för
myndighetens verksamhet erforderliga belopp i guld och valutor intill ett
värde efter dagskurs av högst 100,000,000 kronor.
Beträffande motiveringen för Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag får utskottet,
i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa till
propositionen.
1 den föreliggande propositionen bär chefen för finansdepartementet i samband
med anmälan av en av fullmäktige i riksbanken ingiven, den 30 april
1937 dagtecknad skrivelse om fortsatt suspension av sedlarnas inlöslighet i
guld, i vilken fullmäktige berört även frågan om riktlinjerna för penningpolitiken,
upptagit konjunkturläget och de krav det ställer på den ekonomiska
politiken till närmare diskussion.
Till underlag för behandlingen av den ekonomiska politikens utformning
under rådande förhållanden har inom finansdepartementet utarbetats en promemoria
rörande det nuvarande prisläget. Beträffande innehållet i promemorian
får utskottet hänvisa till propositionen sid. 2—24.
Inom finansdepartementet hava vidare verkställts utredningar avseende
dels möjligheten till importfrämjande åtgärder — såsom direkt statlig upphandling
i utlandet och tullsänkningar — dels ock en anpassning av fondstämpeln
å aktier efter konjunkturlägets krav. Promemorior rörande dessa
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 8 sami. Nr 67. t
•>
Bankoutskottets utlåtande Nr 67.
två huvudspörsmål, jämte däröver avgivna utlåtanden, finnas intagna å sid.
24—35 i propositionen, vartill här må hänvisas.
I ovanberörda skrivelse hava fullmäktige i riksbanken anfört följande:
1 överensstämmelse med beslut av årets riksdag medgav Kungl. Majit
genom kungörelse den 26 februari 1937 (nr 54), att riksbanken finge för
tiden från och med den 1 mars till och med den 31 maj 1937 vara fritagen
från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med
guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena
därtill gåve anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen
av bankens sedlar.
Då läget alltjämt är sådant, att fortsatt befrielse från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld är erforderlig, få fullmäktige i riksbanken
härmed hos Kungl. Majit göra framställning härom.
Därvid anse sig fullmäktige böra framhålla följande:
Det mål, som statsmakterna uppställt för riksbankens penningpolitiska
verksamhet, har av bankoutskottet i utlåtande nr 52 av år 1933 formulerats
så att en stegring av den inhemska partiprisnivån skulle eftersträvas. Denna
prisstegring borde begränsas så att stegringen ej finge mera kännbart
påverka levnadskostnaderna. Detta mål skulle lättast nås vid en stegring av
världsprisnivån, som i önskvärd omfattning bragtes att inverka på prisläget
i Sverige.
En ändring av dessa direktiv torde nu vara påkallad på grund av det i
olika avseenden förändrade läget.
En ytterligare stegring av den allmänna prisnivån i Sverige torde icke vara
eftersträvansvärd. Riksbankens politik, liksom den ekonomiska politiken
över huvud, synes därför böra inriktas på att söka hålla pristegringen tillbaka
och att i varje fall förhindra en inflationistisk prisutveckling. Enligt
fullmäktiges mening bör riksbanken söka bevara den svenska valutans stabilitet
i största möjliga utsträckning.
Med hänsyn till att den ekonomiska situationen snabbt kan förändras
och en ändring av programmet därför kan bliva erforderlig, vilja fullmäktige
framhålla önskvärdheten av att åt direktiven givas en allmän formulering
och en begränsad giltighetstid. I detta sammanhang bör vidare understrykas
vad bankoutskottet anförde i ovan nämnda utlåtande, nämligen att utskottet
ej åsyftade, att riksbankens handlingsfrihet skulle bindas i vidare mån
än som följer av fastställandet av målet för penningpolitiken. »Detta fastställande
åligger givetvis statsmakterna, vilka fattat beslut om upphävande
av riksbankens sedelinlösningsskyldighet. Bestämmandet och avgörandet
av medel, vilka under olika förhållanden lämpligen böra komma till användning
för att nå målet, ankommer däremot på riksbanksledningen, som
i detta avseende har att ensam bära ansvaret.»
Med åberopande av det anförda få fullmäktige således hemställa, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen, att riksbanken för tiden från och med den
1 juni 1937 till och med den 28 februari 1938 måtte fritagas från skyldigheten
att inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse,
med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill giva anledning,
före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.
Vid fullmäktiges skrivelse var fogat utdrag av protokollet vid bankofulh
mäktiges sammanträde den 30 april 1937, innefattande en av riksbankschefen
Rooth lämnad ingående redogörelse för det allmänna ekonomiska läget.
Till denna redogörelse, som finnes intagen i propositionen å sid. 36—42,
hänvisas i detta sammanhang.
Bankoutskottets utlåtande Nr 67.
3
Efter remiss hava fullmäktige i riksgäldskontoret förklarat sig icke hava
något att erinra mot bifall till bankofullmäktiges ifrågavarande framställning.
Riksgäldsfullmäktige anföra i samband därmed följande:
Vad direktiven rörande penningpolitiken angår vilja fullmäktige erinra
om att bankoutskottet vid 1933 års riksdag betonade nödvändigheten av en
samverkan mellan riksbanken och riksgäldskontoret. Därtill anknöt bankoutskottet
följande uttalande örn riksgäldsfullmäktiges upplåningspolitik: »I
avseende härå vill utskottet icke underlåta att starkt framhålla vikten av att
riksgäldsfullmäktige vid upplåningens handhavande i möjligaste mån undvika
åtgärder som verka åtstramande på kapitalmarknaden eller eljest medföra
olägenheter för det enskilda näringslivet och alltså äro ägnade att motverka
syftet med den av statsmakterna anbefallda penningpolitiken.»
Enär detta uttalande ej synes lämpa sig för nuvarande situation, få fullmäktige
instämma med bankofullmäktige i deras uttalande, att en ändring
av direktiven för penningpolitiken är synnerligen önskvärd.
Fullmäktige finna för övrigt, att vad bankofullmäktige anfört om syftet
med riksbankens penningpolitik, nämligen att den bör inriktas på att söka
förhindra en inflationistisk prisutveckling och att söka bevara den svenska
valutans stabilitet i största möjliga utsträckning, är väl avvägt.
Departementschefen har beträffande de allmänna riktlinjerna för
den ekonomiska politiken anfört följande:
»Såsom bankofullmäktige i sin förut anförda skrivelse erinrat, ha betydelsefulla
förändringar i det världsekonomiska läget och i vårt eget lands ekonomiska
förhållanden ägt rum, sedan statsmakterna åren 1932 och 1933 drogo
upp de allmänna riktlinjerna för vår penningpolitik. Depressionen har avlösts
av en i vissa fall utpräglad högkonjunktur. Prisfallet har efterträtts
av en prisstegring, som under de första åren försiggått i långsam takt och
hållit sig inom snäva gränser, men som från och med sistlidne höst blivit
starkt påskyndad och fört upp partipriserna till en nivå, som ligger mycket
nära nivån före utbrottet av den senaste krisen. Det finnes sålunda anledning
att överväga, om det ännu gällande penningpolitiska programmet lämnar tillräcklig
vägledning för de valutavårdande instanserna, eller örn de ändrade
förhållandena göra modifikationer och närmare preciseringar nödvändiga.
Grundtanken i den penningpolitik som utformades under åren närmast
efter guldmyntfotens upphävande har varit, att en viss stabilitet hos prisnivån
bör eftersträvas. Den prisnivå man därvid baft i sikte, har varit den
i första hand för den köpande allmänheten betydelsefulla. Det har därför
hetat, att växlingarna i kronans köpkraft i konsumenternas hand skulle hållas
inom trånga gränser eller att en stegring av partipriserna icke finge mera
kännbart påverka levnadskostnaderna. Men man har icke varit böjd för att
binda denna strävan efter stabilitet vid några bestämda indextal. Andra
faktorer måste tillåtas att spela en roll, och då man uttryckt detta genom
att hänvisa till det ekonomiska livets behov, har uppmärksamheten säkerligen
främst varit riktad på att även penningpolitiken skall vara ett medel
att främja näringslivets jämna gång och bereda så fullständig sysselsättning
som möjligt åt landets produktiva krafter.
Inom ramen för en sålunda uppfattad stabilisering av kronans köpkraft
har utrymme ansetts kunna beredas för önskvärda förskjutningar i prisnivån.
Programmet formulerades vid en tidpunkt, då priserna fallit hastigt,
och till en nivå, som allmänt uppfattades såsom »för lag», d. v. s. såsom icke
svarande mot kostnadsnivån och icke gagnelig för näringslivets återhämtning.
Det närmast liggande målet för penningpolitiken — i samverkan med
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 67-
andra former av den ekonomiska politiken — angavs sålunda böra vara
att åstadkomma en måttlig höjning av partipriserna. Gränserna för en dylik
prisstegring ansågos icke kunna mera bestämt fixeras än genom uttrycket,
att levnadskostnaderna icke skulle mera kännbart påverkas. Det är denna
»reflationspolitik» med uppgiften att i större eller mindre utsträckning
upphäva verkningarna av den föregående »deflationen», som får anses utgöra
det karakteristiska draget i de valutavårdande myndigheternas arbete
under de sistförflutna åren.
Vid programmets formulering avvisades tanken att knyta den svenska
valutans värde vid guldet eller vid någon främmande valuta, t. ex. det engelska
pundet. När sedermera, och tämligen snart, en pundkurs fastställdes,
som under de följande åren visade sig kunna bibehållas, innebar detta icke
något avsteg från de givna direktiven. Fördelarna av stabila växelkurser
äro uppenbara, och då den fasta pundkursen medförde, att den svenska prisnivån
kopplades samman med den långsamt stigande engelska, nåddes på
denna väg både en stabilitet i kronans värdeförhållande till den viktigaste utländska
valutan och en kraftig hjälp till förverkligande av »reflaponen».
Men i de årligen återkommande valutapropositionerna till riksdagen betonades
upprepade gånger den gällande pundkursens karaktär av medel att
vinna de för det penningpolitiska programmet uppställda målen.
Då det nu gäller att pröva frågan, huruvida ändringarna i konjunkturläget
och de världsekonomiska förhållandena överhuvud böra leda till modifikationer
i det för vår svenska penningpolitik gällande programmet, kan en
sådan prövning lättast ske i anslutning till de nu gjorda erinringarna örn
detta programs väsentliga innehåll. Grundtanken, att en viss stabilitet i
prisnivån är det i första hand eftersträvansvärda målet, får anses kvarstå
orubbad. Icke heller lia de hittills gjorda erfarenheterna givit anledning
att önska, att gränserna göras snävare än förut för de förskjutningar av
prisnivåerna, som skola anses förenliga med en i stort sett upprätthållen
stabilitet. Inför de svårigheter, med vilka stabiliseringssträvanden i ett enskilt
land lia att kämpa och till vilka jag senare måste återkomma, kan det
tvärtom finnas skäl att framhålla vikten av att formuleringar undvikas som
kunna hindra de valutavårdande myndigheterna att taga tillbörlig hänsyn
till förhållanden, som icke kunna vinna exakta uttryck i indextal för prisnivåer.
Däremot torde det vara klart, att förutsättningarna bortfallit för de formuleringar
som taga sikte på det önskvärda i en »reflation». Höjningen av
partiprisnivån torde redan ha gått längre än vad man ursprungligen åsyftade
med uttrycket örn en måttlig stegring, och även om levnadskostnaderna ännu
icke mera kännbart påverkats äro vi uppenbarligen framme vid en punkt,
där en fortsatt höjning av partipriserna måste komma att småningom taga
sig uttryck i en icke oväsentlig höjning av levnadskostnaderna. Vill man sålunda
såsom riktlinje bevara strävandet efter en så stor stabilitet i den inhemska
prisnivån, som det är möjligt att uppnå under vederbörligt hänsynstagande
till det ekonomiska livets behov, synes det i nuvarande läge vara
tydligt, att, såsom bankofullmäktige yttrat, både riksbankspolitiken och den
ekonomiska politiken överhuvud böra inriktas på att söka hålla prisstegringen
tillbaka och att i varje fall förhindra en inflationistisk prisutveckling.
Med denna uppfattning både örn den grundläggande riktlinjen för vår penningpolitik
och örn det för den närmare framtiden mest angelägna kan det
icke undvikas att frågan örn en stabilisering av vår valutas yttre värde fortfarande
får ställas i andra ledet. Att detta skedde vid den senaste fixeringen
av ett valutaprogram under depressionsåren, berodde på att vår kronas lösgörande
från guldmyntfoten var en förutsättning för att vårt näringsliv skid
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 67.
le kunna hållas utanför den i guldländerna fortgående deflationen. Det nuvarande
läget erbjuder samma svårigheter för ett definitivt fastlåsande av
vår kronas yttre värde, fastän riskerna nu synas hota från en inflationsartad
prisstegring på världsmarknaden. Då en fast kurs på det engelska pundet
är den väg, varpå en dylik prisstegring överföres till vårt näringsliv, är
det uppenbart att en valutapolitik, som under alla förhållanden vill fasthålla
den nuvarande pundkursen, icke är förenlig med strävandet att hålla
prisstegringen tillbaka. Detta avvisande av en oförändrad pundkurs såsom
den främsta riktlinjen för vår penningpolitik är väl förenlig med en hög
uppskattning av fördelarna av en stabil kurs på det engelska pundet, fördelar
som äro särskilt påtagliga så länge de stora världsvalutoma inbördes
hållas i ett fast värdeförhållande till varandra. Men denna uppskattning utesluter
icke, att förhållandena kunna så utvecklas, att en förändring av kronans
yttre värde anses böra föredragas framför ett uppgivande av strävan
efter stabilitet i vår egen prisnivå och i vårt ekonomiska liv.»
Innan departementschefen med utgångspunkt från sålunda angivna allmänna
riktlinjer gått att bedöma det nuvarande läget med dess utvecklingstendenser
och de praktiska åtgärder, som under olika förutsättningar kunna
förordas, har han erinrat örn de medel som överhuvud taget stå eller kunna
ställas till förfogande för uppnående av de penningpolitiska
målen. Härom anför departementschefen följande:
»I den inom finansdepartementet utarbetade promemorian angående det
nuvarande prisläget har en översikt lämnats över de teoretiska möjligheterna
att hejda en stark prisstegring. I promemorian har icke diskuterats huruvida
praktiska och administrativa förutsättningar nu föreligga för utnyttjande
av den ena eller den andra av dessa möjligheter. Framställningen har
icke heller gått in på en sådan avvägning av fördelar och nackdelar med
olika prisreglerande ingripanden, som måste föregå varje praktiskt avgörande.
Sistnämnda begränsning har i promemorian uttryckts så, att framställningen
vid karakteristiken av olika åtgärders effektivitet utformats under
uteslutande hänsynstagande till önskvärdheten av en kontroll över prisstegringen.
Vissa av de möjligheter, varom erinrats i nyssnämnda promemoria, stå redan
statsmakterna till buds. Riksbanken har i främsta rummet i sin hand
att höja växeldiskontot. Såsom närmare utvecklats i proposition med förslag
till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv (nr 304) kan en diskontohöjning
i rådande läge förväntas bli effektiv blott under förutsättning att den
underbygges med operationer i öppna marknaden samt — eventuellt — med
en sådan skärpning av kraven på affärsbankernas reserver, som avses i nyssnämnda
proposition. Operationer i öppna marknaden stå, som bekant, redan
till riksbankens förfogande. Den omfattning vari denna möjlighet kan
utnyttjas, blir beroende på storleken av riksbankens portfölj av statsskuldbevis.
Såsom en beredskapsåtgärd har av riksdagen temporärt medgivits,
att riksgäldsfullmäktige må till riksbankens förfogande ställa riksgäldskontorets
skattkammarväxlar eller andra skuldförbindelser. Förslag örn förnyelse
av detta medgivande i syfte att möjliggöra en förstärkning av riksbankens
för marknadsoperationer disponibla portfölj bar av riksgäldsfullmäktige
framställts.
På det finanspolitiska området är det vidare möjligt att nå en viss dämpande
effekt genom en övcrbalansering av budgeten, .lag saknar anledning
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 67.
att i detta sammanhang närmare utveckla de synpunkter som därvidlag göra
sig gällande, men vill erinra örn att 1935,1936, 1936 1937 och — enligt det
framlagda budgetförslaget — jämväl 1937/1938 års riksstater i detta avseende
ansluta sig till en konjunkturutjämnande politik.
På det handelspolitiska området slutligen synes grundlagsenlig rätt få
anses tillkomma Kungl. Maj:t att sänka och borttaga tullar. Riksdagens i
det föregående omnämnda ståndpunktstagande år 1933 avsåg visserligen ett
utnyttjande av denna rätt av handelspolitiska skäl och med viss begränsning.
Det torde emellertid få förutsättas att Kungl. Maj:t utan särskilt medgivande
av riksdagen skall äga temporärt utnyttja rätten att nedsätta tullavgifter
även i penningpolitiskt syfte och i den vidare omfattning som kan
komma att visa sig påkallad med hänsyn till konjunkturlägets utveckling.
Emellertid vill jag i detta sammanhang framhålla att blott relativt begränsade
resultat synas vara att vinna på denna väg och att icke minst med
hänsyn därtill föreliggande möjligheter till tullreduktioner torde böra utnyttjas
med försiktighet. Givet är för övrigt att ett utnyttjande av Kungl.
Maj:ts här ifrågavarande rätt måste föregås av ingående utredningar i syfte
främst att utröna de berörda tullsatsernas betydelse ur försörjningssynpunkt
för svenskt näringsliv.
De hjälpmedel vid utövandet av en konjunkturutjämnande politik, varom
jag här erinrat, kunna användas utan förändring av kronans värde i förhållande
till övriga valutor eller i kombination med en sänkning av kronkursen
på dessa valutor. Såsom i promemorian rörande det nuvarande prisläget
närmare utvecklats, medför en växelkursförändring vissa förskjutningar såväl
i behovet av åtgärder efter andra linjer som i dessa åtgärders inverkan
på det ekonomiska läget. Jag skall i det följande återkomma till betydelsen
härav för bestämmandet av penningpolitikens konkreta utformning.
I händelse av bifall till de i det föregående omnämnda förslagen om fortsatt
rätt för riksgäldskontoret att till riksbankens förfogande ställa statsskuldbevis
samt om rätt för Kungl. Majit att skärpa kraven på bankaktiebolagens
reserver, skulle en värdefull komplettering av den penningpolitiska
beredskapsorganisationen vinnas. En ytterligare utbyggnad därav bör emellertid
övervägas.»
Departementschefen ingår härefter på vissa åtgärder för utnyttja n d e
av riksbankens valutatillgångar för statlig upphandling
i utlandet. I avseende härå anföres:
»I den inom finansdepartementet utarbetade promemorian om möjligheten
att utnyttja riksbankens förråd av guld och valutor för statlig upphandling
från utlandet har påpekats, att man genom disposition av
viss del av valutareserven för detta ändamål i de former, som förordats
i promemorian, vinner samma mål som genom att riksgäldskontoret i penningpolitiskt
syfte ställer statsskuldbevis till riksbankens förfogande, men
därjämte ernår, att reserven kommer till en nationalekonomiskt nyttig användning.
Denna ytterligare fördel synes vara så betydande, alt möjlighet
torde böra beredas Kungl. Majit att anlita denna utväg till förstärkning av
riksbankens ställning på penningmarknaden. Frågan om formerna för ifrågavarande
upphandling och om de behov, vilka den lämpligen bör inriktas
på att fylla, torde senare få anmälas av chefen för handelsdepartementet. I
detta sammanhang påkallar blott den finansiella sidan av de ifrågasatta åtgärderna
uppmärksamhet.
I de yttranden som av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret avgivits
över den inom finansdepartementet upprättade promemorian, har den
där föreslagna finansiella utformningen av en statlig upphandling från ut
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 67.
7
landet lämnats utan erinran. Enligt promemorian skulle riksgäldskontoret
tillhandahålla den myndighet, åt vilken upphandlingen kan komma att uppdragas,
erforderliga medel genom överlämnande av skattkammarväxlar, vilka
av myndigheten skulle få disponeras för förvärv av valutor och guld från
riksbanken. Riksbanken åter skulle få rätt att i marknaden försälja de statspapper
banken erhållit. Bankofullmäktige ha härtill fogat önskemålet, att
formen och förfallotiden för ifrågavarande statsskuldbevis skola av riksgäldskontoret
bestämmas i samråd med riksbanken. Bankofullmäktige lia vidare
förklarat, att banken är beredd att vid försäljning av valutor och guld såsom
likvid mottaga statsskuldbevisen till de kurser, som vid inköpstillfället kunna
anses motsvara marknadsläget.
Den föreslagna finansieringsformen synes även mig lämplig ur de penningpolitiska
synpunkter, som motivera att här föreslagna möjligheter till utnyttjande
av riksbankens guld- och valutareserver öppnas.
I departementspromemorian har ifrågasatts, huruvida de medel, som disponeras
för en eventuell upphandling, böra upptagas å riksstaten eller av riksgäldskontoret
redovisas såsom förskott. Sistnämnda förfaringssätt har bland
riksgäldsfullmäktige framkallat vissa betänkligheter, i all synnerhet som den
av Kungl. Maj:t i proposition till årets riksdag framlagda nya uppställningen
av riksstaten borde, om den genomföres, leda till strängare krav på fullständighet
i fråga om statsutgifternas upptagande i riksstaten. Fullmäktige
tillfoga, att örn det ur någon synpunkt anses mindre lämpligt att i förväg i
riksstaten upptaga något belopp för här ifrågavarande uppköp, man kan
tänka sig, att riksdagen bemyndigar Kungl. Maj:t att upptaga totalbeloppet
för verkställda utgifter å nästa års riksstat.
Medan detaljerna i fråga om finansieringens tekniska utformning torde
kunna skjutas på framtiden, är det nödvändigt att redan nu fatta ställning
till senast berörda budgettekniska problem. Ehuru jag i likhet med riksgäldsfullmäktige
finner det synnerligen angeläget att statens utgifter erhålla
en fullständig och korrekt redovisning i riksstaten, anser jag att ett förskottsförfarande
i detta fall bör komma till användning. Det gäller nämligen här
icke en förväntad utgift i samma mening som i övriga å riksstaten redovisade
fall, utan en fullmakt i någon mån jämförlig med den som nu föreligger
i de så kallade kreditiven, vilka ju icke redovisas såsom medelsanvisningar å
riksstaten. Huruvida och i vilken utsträckning fullmakten kommer till användning
är ovisst. Hänsyn måste även tagas till den speciella form, i vilken
medel i detta fall ansetts böra ställas till förfogande. Vid en medelsanvisning
över kapitalbudgeten ställas kontanta medel till förfogande av riksgäldskontoret,
som upplånar dem på fria marknaden. I detta fall åter skulle
riksgäldskontoret utlämna statsskuldbevis, som av upphandlingssmyndigheten
överlåtas å riksbanken, vilken eventuellt försäljer dem på marknaden.
Transaktionens karaktär framträder tydligast, om riksgäldskontoret tänkes
redovisa försträckningen till upphandlingsmyndigheten såsom en tillgång
exempelvis per den 1 juli 1938 och konstruerar de överlämnade statsskuldbevisen
såsom en skuld per samma dag, vilket framstår såsom lämpligt
med hänsyn till den regel för täckande av förskottet som jag i del följande
förordar. Den egentliga finanstransaktionen skulle då tillsvidare ligga
utom riksgäldskontoret och komma till stånd mellan riksbanken och upphandlingsmyndigheten,
medan den däremot vid medelsanvisning över riksstaten
skulle få karaktären i första hand av en transaktion mellan riksgäldskontoret
och enskilda.
örn jag än sålunda på antydda grunder finner ett förskottsförfarande bäst
motsvara den föreslagna transaktionens innebörd, så delar jag likväl riksgäldsfullmäktiges
uppfattning, att förskottet hör omedelbart täckas, genom att
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 67.
totalbeloppet för i angiven ordning verkställda utgifter upptages å nästföljande
riksstat. Därvid torde erforderliga medel närmast få tänkas anvisade å
fonden för förlag till statsverket. Örn så sker, inträder en fondering av den
svävande sladd, som uppkommit vid utnyttjande av fullmakten. Andra budgettekniska
former för täckande av förskottet stå givetvis till buds. Vilken
anordning, som bör väljas, torde få bli beroende på närmare utredning
Godtagas här föreslagna former för finansieringen av den ifrågasatta statliga
upphandlingen, torde nu böra utverkas bemyndigande av riksdagen för
riksgäldskontoret att förskottsvis, genom överlämnande av statsskuldbevis
av en typ bestämd i samråd med riksbanken, ställa medel till förfogande för
den myndighet, åt vilken den statliga upphandlingen kan komma att uppdragas,
att av myndigheten användas för inköp från riksbanken av för myndighetens
verksamhet erforderliga belopp i guld och valutor intill ett värde
efter dagskurs av, förslagsvis, högst 100 miljoner kronor.»
Efter behandling av förslaget örn höjning av fondstämpeln har departementschefen
slutligen upptagit frågan örn användningen av de penningpolitiska
medlen och härom anfört följande:
»Jag återgår härefter till frågan om konjunkturläget och avvägningen av
åtgärder mot en fortsatt prisstegring.
Såsom i departementspromemorian örn det nuvarande prisläget blivit framhållet,
har man vid förklaringen av prisrörelsen att taga hänsyn till tre olika
faktorer: jordbrukspolitiken, det direkta prisstegrande inflytandet från utlandet
samt prisstegringstendenser på grund av ökad inhemsk efterfrågan.
Av dessa tre faktorer intar den förstnämnda i nu förevarande sammanhang
en särställning. Jordbrukspolitiken har av statsmakterna medvetet utformats
i syfte att förbättra prisläget för jordbrukets produkter. Att en viss
höjning av levnadskostnaderna härigenom skulle förorsakas, har icke varit
förbisett. Någon avsikt att låta en höjning av livsmedelspriserna motvägas genom
nedpressning av prisnivån i övrigt, eventuellt genom penningpolitiska
hjälpmedel, har icke kommit till synes i av statsmakterna gjorda uttalanden
eller fattade beslut. Prishöjningar förorsakade av jordbrukspolitiken lia i
detta avseende ställts i linje med vissa andra avsiktliga prishöjningar, t. ex.
framkallade genom påläggande av nya konsumtionsskatter. Någon ändring
i den sålunda hittills intagna ståndpunkten synes icke vara påkallad, vilket
är av betydelse vid bedömandet av de penningpolitiska åtgärderna i nu föreliggande
situation. Den väsentliga delen av den stegring i levnadskostnaderna
över 1931 års nivå, som redan inträtt, faller nämligen på höjningen av livsmedelspriserna.
Härigenom understrykes ytterligare det faktum, att det som i nuvarande
prissituation väcker farhågor icke är höjden hos nuvarande indextal för levnadskostnaderna,
knappast ens den genomsnittliga höjden hos partipriserna,
utan den tendens till prishöjning, den hastigt stigande rörelseriktning
hos prisserierna, som under mer än ett halvt års tid och fram till början av
april månad kunnat iakttagas. Huruvida det bakslag, som inträffat under
allra senaste tiden, betyder något mera än ett tillfälligt avbrott i en prisstegring,
som snart kommer att börja på nytt, kan icke med någon visshet avgöras.
De i departementspromemorian anförda skälen för att anse den stigande
konjunkturutvecklingen vara uppburen av krafter, som ännu icke blivit
uttömda, synas mig alltjämt mest vägande. Därmed följer också sannolikheten
av att priserna, åtminstone till en viss grad, fortsiitta att stiga. Den
möjligheten kan naturligtvis inte heller uteslutas, att prisstegringen i de för
världsekonomien bestämmande länderna kommer att överskrida gränserna
för vad man kan betrakta såsom det för en högkonjunktur normala och att
därmed antaga en inflationsartad karaktär.
Bankoutskottets utlåtande Nr 67.
9
Skulle dylika utsikter hota, råder väl knappast något tvivel om att den
gräns snart vöre uppnådd, vid vilken även djupt ingripande åtgärder skulle
framstå såsom befogade för att söka i möjligaste mån hålla vårt land utanför
en ödesdiger utveckling. De åtgärder som under sådana förhållanden måste
övervägas och för vilkas genomförande de nödvändiga medlen höra finnas i
de valutavårdande myndigheternas hand, kunna kortast sammanfattas under
de håda rubrikerna: en höjning av den svenska kronans värde i förhållande
till pund sterling och en åtstramning av den inhemska kreditgivningen.
Vid en grov uppdelning av prisstegringens orsaker i det inflytande, som
härrör från prisstegringen på världsmarknaden, och det som har till förutsättning
vårt eget penningöverflöd, är det naturligt att hänvisa till en sänkning
av pundkursen såsom medlet att hejda en utifrån kommande prisstegring,
medan kreditåtstramningen har till uppgift att hindra inflationsartade
rörelser på den inhemska marknaden. Huruvida ett dylikt särhållande av de
penningpolitiska medlen i verkligheten skulle visa sig möjligt eller lämpligt,
torde icke nu kunna med fördel diskuteras. Givet synes emellertid vara, att
örn man anser sig böra uthärda inflytandet från en prisstegring på världsmarknaden
genom bibehållandet av en fast pundkurs, det sålunda förmedlade
inflytandet inte rimligen kan anses böra motvägas genom starkt depressiva
åtgärder på den inhemska marknaden. Däremot synes det icke uteslutet, att
inhemska inflationstendenser skulle kunna mötas med mindre långtgående
ingripanden på den inhemska penningmarknaden, örn samtidigt det prisstegrande
inflytandet från utlandet försvagades genom höjning av kronans internationella
värde.
Då man går över från den sålunda skildrade möjligheten av en prisutveckling
med klart inflatonistisk karaktär, till vars motverkande även mycket
långt gående åtgärder torde under allmänt gillande kunna vidtagas, och
fästes uppmärksamheten vid de mindre extrema möjligheterna i fråga örn
prisutvecklingen, möter det betydande svårigheter att på förhand söka fastställa
förutsättningarna för de penningpolitiska medlens användning. Att
det icke är önskvärt, att den nu pågående prisstegringen fortsätter, torde vara
en lika allmänt rådande uppfattning, som att åtgärder att hejda den borde
omedelbart tillgripas, örn säkerhet funnes därför, att dessa åtgärder icke
medförde några ogynnsamma verkningar i övrigt. Men uppenbart är, att
de med all sannolikhet effektiva medlen att hålla tillbaka prisstegringen, alltså
höjning av kronans yttre värde och en kraftig åtstramning på penningmarknaden,
båda äro av den natur, att de i och för sig äro mycket litet önskvärda
och alltså endast böra komma till användning på grund av starkt talande
skäl. Ovissheten eller riskerna av dylika depressiva åtgärder måste vägas
mot skadorna, som förorsakas av en fortsatt prisstegring. Höjningen av levnadskostnaderna
innebär en sänkning av levnadsstandarden för de folkgrupper,
som icke i egenskap av producenter kunna få del av de genom varuprisernas
höjning ökade inkomsterna. Huruvida arbetslönerna komma att höjas
lika starkt som priserna är ovisst. Häremot får ställas risken av minskad sysselsättning
och minskad produktion vid tillgripandet av olika slag av restriktiva
åtgärder. För vinningen av dessa olika risker vore det av betydelse, örn
man kunde antaga, att en genom penningpolitiska åtgärder förhindrad anpassning
uppåt av det svenska prissystemet skulle vid en kommande kris göra
det lättare att undvika en lika stor anpassning nedåt. Denna i departementspromemorian
anförda möjlighet innebär icke, att fallets djup vid en ny kris
skulle växla allt efter den absoluta prisnivå, som i de olika länderna blivit
uppnådd. Örn den svenska prisnivån genom kursförändring förhindras att stiga
lika starkt som den engelska och den svenska kostnadsnivån likaledes hålles
lägre, vilket förhållande tagit sig uttryck i en sänkt pundkurs, finnes ingen
Bihang till riksdagens protokoll loit7. 8 sami Xr 67. 2
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 67.
Utskottet.
anledning att antaga, att ett från världsmarknaden kommande krisartat prisfall
skulle drabba det svenska näringslivet mindre hårt, än örn prisnivå och
kostnadsnivå och pundkurs varit högre. Den möjlighet, som antydes, är i
stället att en frivillig höjning av kronans värde under prisstegringsperioden
skulle göra det psykologiskt och kanske politiskt lättare att möta prisfallet
under en ny kris genom att sänka kronans värde i förhållande till pundet.
Det förefaller som om något bestämt omdöme rörande dessa framtida förhållanden
nu icke skulle kunna fällas, och jag vågar alltså icke tillmäta den
antydda möjligheten någon verklig betydelse vid vägningen av argumenten
för eller emot tillgripandet av ett penningpolitiskt medel sådant som en ändring
av den svenska kronans yttre värde.
De svårigheter som sålunda möta att i nuvarande läge noggrant angiva de
förhållanden, under vilka det ena eller det andra penningpolitiska medlet
bör komma till användning, ha sin grund såväl i ovissheten örn den form
konjunkturförloppct under den närmaste framtiden kan komma att antaga i
de ekonomiskt ledande länderna, som i ovissheten örn de återverkningar som
kunna framkallas i vårt eget land. Det torde därför icke vara möjligt och
icke heller önskvärt att snävare begränsa de valutavårdande instansernas
handlingsfrihet än som sker genom en hänvisning till de allmänna riktlinjer,
som i det föregående uppdragits.
Såsom bankoutskottet vid 1933 års riksdag anförde, bör bestämmandet och
avgörandet av vilka medel som under olika förhållanden lämpligen böra komma
till användning för att nå det av statsmakterna fastställda målet för penningpolitiken
ankomma på riksbanksledningen, som i detta avseende har att
ensam bära ansvaret. Giltigheten av detta uttalande synes fortfarande kunna
upprätthållas under den självklara förutsättningen att alla statsmakternas
olika åtgöranden, som öva inflytande på det ekonomiska livet och därmed
på penningväsendet, samordnas, så att de stödja och icke motverka varandra.
Särskilt blir detta nödvändigt under förhållanden som de nuvarande,
då åtgärder som ligga helt utanför riksbankens verksamhetssfär framstå
såsom alternativ eller såsom komplement till ingripanden från riksbankens
sida, varför avvägningen endast kan ske under vederbörlig samverkan
mellan de instanser som bära ansvaret både för penningpolitiken och för den
ekonomiska politiken överhuvud.»
Utskottet ansluter sig till den i propositionen uttalade uppfattningen, att en
modifiering av de penningpolitiska direktiven nu torde vara påkallad. I likhet
med departementschefen anser utskottet, att grundtanken i det gällande programmet,
nämligen att en viss stabilitet i prisnivån är det i första hand eftersträvansvärda
målet, bör kvarstå orubbad. I anslutning härtill torde, såsom
fullmäktige i riksbanken och departementschefen framhållit, i det nuvarande
läget såväl riksbankens politik som den ekonomiska politiken överhuvud böra
inriktas på att söka hålla prisstegringen tillbaka och att i varje fall förhindra
en inflationistisk prisutveckling. I detta sammanhang må framhållas, att utskottet,
i likhet med departementschefen, icke anser sig böra förorda en inskränkning
i de valutavårdande myndigheternas handlingsfrihet genom att i
direktiven hänvisa till bestämda prisindextal.
Beträffande förhållandet mellan jordbrukspolitiken och penningpolitiken synes
det utskottet vidare angeläget att framhålla, att en sådan höjning av levnadskostnaderna,
som beror på ett genom jordbrukspolitiken åstadkommet
Bankoutskottets utlåtande Nr 67-
11
förbättrat prisläge för jordbrukets produkter, ej i och för sig bör föranleda
penningpolitiska åtgärder i syfte att nedpressa prisnivån i övrigt. Motsvarande
påpekande bör enligt utskottets mening äga giltighet jämväl beträffande andra
statsmakternas åtgärder, vilka äro avsedda att verka prisstegrande för vissa
bestämda varor.
Utskottet har, liksom departementschefen, en hög uppskattning av fördelarna
av en stabil kurs på det engelska pundet och anser även, att dessa fördelar
äro särskilt påtagliga så länge de stora världsvalutorna inbördes hållas
i ett fast värdeförhållande till varandra. Såsom departementschefen antytt,
kan emellertid vid en inflationsartad utveckling på världsmarknaden den situationen
uppstå, att upprätthållandet av den nuvarande pundkursen måste
eftergivas med hänsyn till prisutvecklingen på den inhemska marknaden.
De strävanden att söka åstadkomma en mera allmän valutastabilitet, som
för närvarande torde pågå, synas utskottet värda att beakta vid handhavandet
av den svenska valutapolitiken.
Vad beträffar de medel, som kunna användas för uppnående av ovan angivna
mål för penningpolitiken, vill utskottet till en början erinra örn de möjligheter,
som härutinnan redan stå statsmakterna till buds, nämligen diskontostegring,
riksbankens rätt att bevilja ränta å insättningar, operationer i öppna
marknaden genom anlitande av statspapper, som riksgäldskontoret enligt temporärt
lämnat bemyndigande må ställa till riksbankens förfogande, överbalansering
av budgeten och tullreduktioner. Vidare har i propositionen erinrats
därom, att Kungl. Maj:t i särskild proposition till riksdagen (nr 304),
framlagt förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv, ävensom att fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit till bankoutskottet med en framställning
om fortsatt medgivande att tillhandahålla riksbanken statspapper för
marknadsoperationer. Med avseende å den närmare innebörden av ifrågavarande
två förslag, vilka åsyfta att öka riksbankens möjligheter att påverka
utvecklingen på penningmarknaden, får utskottet hänvisa till sina denna dag
avgivna utlåtanden nr 68 och 70.
I nu förevarande proposition ifrågasättas emellertid ytterligare åtgärder för
utbyggande av den penningpolitiska beredskapsorganisationen. Sålunda liemställes
i propositionen örn bemyndigande för riksgäldskontoret att genom
överlämnande av vissa slag av statspapper ställa medel till förfogande för att
möjliggöra ett utnyttjande av riksbankens föråd av guld och valutor för statlig
upphandling från utlandet. Under erinran att Kungl. Majit i propositionen
nr 323, vilken hänvisats till statsutskottet, framlagt förslag beträffande
formerna för ifrågavarande upphandling m. m., får bankoutskottet för sin del
tillstyrka det i förevarande proposition gjorda förslaget. Utskottet förutsätter
härvid, att den ifrågasatta upphandlingen sker på ett försiktigt sätt, så att
såvitt möjligt prisstegringar undvikas. Slutligen har i nu förevarande proposition
såsom ytterligare ett konjunkturpolitiskt hjälpmedel upptagits frågan
örn höjning av fondstämpeln å aktier. Förslag i sådant syfte har av
12
Bankoutskottets utlåtande Nr 67-
Kungl. Maj:t förelagts riksdagen i propositionen nr 319, vilken proposition
hänvisats till bevillningsutskottet.
Huruvida och under vilka förhållanden de olika medlen böra begagnas
kan, såsom departementschefen framhållit, i nu rådande ovisshet örn bland
annat den framtida konjunkturutvecklingen icke närmare angivas. Två olika
fall torde dock kunna särskiljas, beträffande vilka de penningpolitiska åtgärderna
kunna i stora drag antydas. Därest prisstegringen på världsmarknaden
skulle bliva av utpräglat inflationistisk karaktär, torde sådana medel
som en sänkning av växelkurserna i förening med en kraftig åtstramning
av penningmarknaden kunna ifrågakomma. Skulle däremot priserna på
världsmarknaden i fortsättningen komma att variera mellan relativt trånga
gränser, böra enligt utskottets mening de penningpolitiska åtgärderna avpassas
med hänsyn till den svenska prissituationen och läget på den inhemska
penningmarknaden. Inflationistiska tendenser inom det svenska
näringslivet bör penningpolitiken i sådant fall söka hålla tillbaka genom
medel, som till sina verkningar ej äro så oberäkneliga och vittgående som
t. ex. en förändring av valutakurserna. Under hänvisning till det välgörande
inflytande, de låga räntesatserna under den gångna depressionsperioden haft
på näringslivet, vill utskottet — som väl inser, att lägen kunna uppkomma,
i vilka en åstramning av räntesatserna måste anses motiverad — uttrycka
det önskemålet, att räntorna inom landet hållas på den lägsta nivå, som i
varje situation är möjlig.
I likhet med departementschefen finner utskottet icke möjligt eller önskvärt
att snävare begränsa de valutavårdande instansernas handlingsfrihet än
som sker genom en hänvisning till de i det föregående uppdragna allmänna
riktlinjerna. Bestämmandet och avgörandet av vilka medel som under olika
förhållanden lämpligen böra komma till användning för att nå det för penningpolitiken
uppställda målet bör, såsom bankoutskottet vid 1933 års riksdag
i sitt utlåtande nr 52 uttalade, ankomma på riksbanksledningen, som i
detta avseende har att ensam bära ansvaret. Det är dock, såsom föredragande
departementschefen uttryckt sig, en självklar förutsättning, att alla statsmakternas
olika åtgärder, som ha inflytande på det ekonomiska livet och därmed
på penningväsendet, samordnas, så att de stödja och icke motverka varandra.
Avvägningen av åtgärderna bör sålunda ske under vederbörlig samverkan
mellan de instanser, som bära ansvaret både för penningpolitiken och för den
ekonomiska politiken överhuvud.
Den samverkan mellan riksbanken och riksgäldskontoret, som utskottet i
sitt ovanberörda utlåtande nr 52 till 1933 års riksdag ansåg vara av största
betydelse, finner utskottet fortfarande vara av samma vikt. Givetvis böra
riksgäldsfullmäktige vid upplåningens handhavande beakta de modifieringar
i de penningpolitiska direktiven, vilka statsmakterna företaga.
Mot vad i propositionen föreslagits i fråga om fortsatt befrielse för riksbanken
från sedelinlösningsskyldigheten har utskottet icke funnit anledning
till erinran.
Bankoutskottets utlåtande Nr 67-
13
Åberopande det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.
Stockholm den 21 maj 1937.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerberg, Leffler, Johansson i Friggeråker, Ström i
Lidköping, Berling, Nilsson i Mölndal, von Horn och Boos*;
från andra kammaren: herrar Holmgren, Lovén, Paulsen, Andersson i Falkenberg,
K. A. Westman, Gustavson i Västerås, Åqvist och Lundberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Bihang till riksdagens protokoll 1937,
8 sami.
Nr 67-
3