Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

1

Nr 65.

Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1937 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker jämte vissa i ämnet
väckta motioner m. m.

I en till riksdagen avlåten, den 13 mars 1937 dagtecknad proposition nr
243, som hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och
i lagrådet förda protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen
att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag angående ändring i vissa
delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

Berörda förslag, vilket av lagrådet lämnats utan erinran, kommer i det följande
att av utskottet återgivas.

I samband härmed har utskottet förehaft vissa inom riksdagen väckta,
nedan angivna motioner angående ändringar i sparbankslagen m. m.

Propositionen.

Närmast i anledning av en utav styrelsen för svenska sparbanksföreningen
i juni 1935 gjord framställning om beredande av möjlighet för sparbank att
utlämna bundna fastighetslån tillkallade chefen för finansdepartementet,
med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande, den 15 november 1935 särskilda
sakkunniga för verkställande av utredning av frågan om en revision av gällande
bestämmelser angående sparbanks medelsplacering och likviditet. På
begäran av de sakkunniga utsträcktes senare utredningsuppdraget att avse
jämväl frågor rörande sparbanks registrering och firmateckning, om sparbanks
styrelseledamöter och revisorer, örn användning av sparbanks vinstmedel
m. m. De sakkunniga, vilka antogo benämningen 1935 års sparbankssakkunniga,
avgåvo den 9 juni 1936 betänkande med förslag i ämnet (statens
offentliga utredningar 1936:25). över betänkandet hava utlåtanden avgivits
av åtskilliga myndigheter och av institutioner, som beröras av de sakkunnigas
förslag.

I förevarande proposition har chefen för finansdepartementet bland annat
erinrat örn att vissa andra förslag till ändringar i sparbankslagen, vilka tidigare
vunnit aktualitet oell icke upptagits till övervägande av 1935 års sparbankssakkunniga,
alltjämt vore beroende på Kungl. Maj-.ts prövning. Sålunda
hade den 26 oktober 1933 av särskilda jämlikt Kungl. Maj:ts bemyn Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 8 sand. Nr 65.

1

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

digande tillkallade sakkunniga avgivits utredning och förslag rörande rätt
för sparbankerna och postsparbanken att anlita ombud m. m. (statens offentliga
utredningar 1933: 30). I samband med denna utredning hade fråga
uppkommit om revision av Konungens befallningshavandes och sparbanksinspektionens
inbördes befogenheter med avseende å övervakandet av sparbankernas
verksamhet, ett spörsmål som emellertid icke ingått i sistnämnda
sakkunnigas uppdrag och som för den skull icke blivit föremål för närmare
undersökning från deras sida. Vid övervägande av vilka sparbanksväsendet
berörande spörsmål, som nu borde upptagas till prövning, kunde det
synas ligga närmast till hands att i ett sammanhang behandla såväl sistberörda
frågor som ock det av 1935 års sparbankssakkunniga framlagda
förslaget i dess helhet. Då enbart genomförandet av sistnämnda förslag
skulle innebära bland annat ändring i 38 av sparbankslagens 75 paragrafer
och tillägg av 13 nya paragrafer jämte åtskilliga övergångsbestämmelser,
ville det förefalla som örn denna genomgripande reform lämpligen borde
åvägabringas genom utfärdande av en helt ny sparbankslag. Under ärendets
beredning hade det emellertid visat sig, att utarbetandet av en helt ny sparbankslag
skulle innebära en så omfattande uppgift, att det näppeligen varit
möjligt att framlägga förslag i ämnet redan till innevarande års riksdag. Med
hänsyn härtill och då vissa av de spörsmål, som gjorts till föremål för utredning
genom de senast tillsatta sakkunniga, syntes vara av beskaffenhet att
böra avgöras utan dröjsmål, under det att åtskilliga andra av de ifrågasatta
ändringarna utan olägenhet syntes kunna tills vidare anstå, hade departementschefen
stannat vid att nu framlägga ett förslag av mera begränsad
räckvidd. De frågor, som enligt departementschefens mening nu borde
bringas till en lösning, vore frågorna örn förhållandet mellan sparbanks inlåning
och dess fonder (25 §), örn sparbanks rätt att bevilja s. k. bundna lån
(26 och 27 §§), om sparbanks kassareserv (29 §) samt örn upprättande av
sparbanks balansräkning (33 §). I samband med behandlingen av dessa
spörsmål hade även upptagits vissa under ärendets beredning framkomna
förslag till jämkningar av mindre väsentlig innebörd i nyss angivna paragrafer.
Dessutom föresloges vissa ändringar i 24 och 31 §§, vilka ändringar
betingades av förslag, som i annat sammanhang framlagts för innevarande
års riksdag.

Utskottet kommer i det följande att lämna en kortfattad redogörelse för
de föreliggande ändringsförslagen i den ordning, de upptagits till behandling
i propositionen.

Förhållandet mellan sparbanks inlåning och dess fonder.

I 25 § första stycket sparbankslagen stadgas, att sparbank må inlåna penningar
dels till ett belopp, för vilket full täckning hos sparbanken finnes i
kontanta penningar, i medel, som för sparbankens räkning innestå hos riksbanken
eller inländskt bankbolag, i riksgäldskontorets skattkammarväxlar, i
statens, Sveriges allmänna hypoteksbanks, konungariket Sveriges stadshypotekskassas
eller andra fullgoda obligationer eller i fordringar på grund av

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

3

lån, för vars fulla gäldande kommun eller dylik samfällighet är ansvarig
eller varför säkerheten utgöres av inteckning inom hälften av senast fastställda
taxeringsvärdet uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen
fastighet än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet å landet, därvid
i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd med för jordbrukets
bedrivande nödiga åbyggnader, icke må inräknas värdet av växande
skog, dels ock därutöver till ett belopp av högst tolv och en halv gånger sparbankens
fonder. Enligt 25 § andra stycket må dock i intet fall inlåningen
med avdrag av ett belopp, motsvarande sparbankens kassa och de medel,
som för sparbankens räkning innestå hos riksbanken eller inländskt bankbolag,
överstiga femtio gånger sparbankens fonder.

Såsom framgår av nu återgivna bestämmelser har det belopp, vartill sparbanks
inlåning högst må uppgå, satts i beroende av dels beskaffenheten av
sparbankens placeringar och dels fondernas storlek. 25 § första stycket utgår
från en uppdelning av sparbanks tillgångar i sådana, som anses innebära
en i huvudsak riskfri placering, och sådana, vilkas placering synes i
högre eller mindre grad innebära möjlighet till förlust för sparbanken. Då
fondtäckning — med den modifikation som följer av regeln i paragrafens
andra stycke — icke erfordras för placeringar av förstnämnda slag, bruka
dessa benämnas täckningsfria, medan däremot de övriga, som skola
motsvaras av fonder av viss storlek, pläga kallas icke täckningsfria.

De sakkunniga hava beträffande första stycket av förevarande
lagrum föreslagit vissa mindre jämkningar i avgränsningen av de täckningsfria
tillgångarna. Å ena sidan borde enligt de sakkunnigas mening dit
hänföras jämväl medel, som för sparbanks räkning innestå hos postsparbanken
eller hos centralkassa för jordbrukskredit, andra av riksgäldskontoret
utfärdade skuldförbindelser än skattkammarväxlar samt fordringar på grund
av lån mot säkerhet av inhemska fullgoda obligationer. Å andra sidan borde,
med hänsyn till svårigheten att bedöma en utländsk låntagares soliditet och
den därav följande större förlustrisken med avseende å utländska obligationer,
allenast inhemska obligationer få räknas som täckningsfria tillgångar.
Såsom jämställda med utländska borde ur ifrågavarande synpunkt betraktas
även sådana inhemska obligationer, som vilade å utländsk säkerhet.

Såsom framgår av det redan anförda utgår andra stycket av 25 §
närmast från den uppfattningen, att inga placeringar böra anses helt täckningsfria.
I överensstämmelse härmed uppställer stadgandet krav på att hela
inlåningen med avdrag allenast av kassa och banktillgodohavanden skall i
viss utsträckning täckas av fonder. De sakkunniga hava nu föreslagit sådan
skärpning av detta stadgande, att fonderna skulle motsvara fyra i stället för
såsom nu två procent av inlåningen med avdrag av kassa och därmed likställda
tillgodohavanden, varmed skulle avses jämväl medel innestående hos postsparbanken
eller centralkassa för jordbrukskredit. Under en övergångstid
av tolv år borde emellertid sparbank, som fått sitt reglemente fastställt innan
den föreslagna ändringen trädde i kraft, äga rätt att tillämpa nu gällande
bestämmelser.

I samband med behandlingen av frågan om fondtäckningsreglerna hava
de sakkunniga jämväl föreslagit införande i 25 § av en ny bestämmelse med
syfte att underlätta s a m m anslagni n g av s p a thanke r. En -

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

ligt detta förslag skulle vid sådan sammanslagning den övertagande sparbanken
redan under tiden för den andra sparbankens likvidation äga att,
i den omfattning Konungens befallningshavande medgåve, vid bestämmande
av inlåningens storlek taga i beräkning blivande överskott, som tillförsäkrats
den övertagande sparbanken såsom förstärkning av dess egna fonder.

Vad angår de sakkunnigas förslag till ändring av 25 § första stycket sparbankslagen,
har departementschefen biträtt förslaget i denna del. Departementschefen
har vidare funnit motiverat att, på sätt från vissa håll föreslagits,
jämväl å postgiro innestående medel skulle få medräknas bland de s. k.
täckningsfria tillgångarna. Utöver den av de sakkunniga förordade inskränkningen
med avseende å sådana tillgångar, som må hänföras till täckningsfria,
har departementschefen även föreslagit, att bundet inteckningslån icke skulle
få hänföras till dessa tillgångar. Förslaget sammanhänger med frågan, huruvida
sparbank bör åläggas skyldighet att verkställa nedskrivning av bundna
inteckningslån i balansräkningen. Då emellertid departementschefen av
praktiska skäl ansett dylik skyldighet icke böra föreskrivas, hava de
bundna inteckningslånen hänförts till placeringar, för vilka den i 25 §
första stycket föreskrivna fondtäckningen av åtta procent skall förefinnas.
— Vad angår 25 § andra stycket har departementschefen i likhet
med de sakkunniga samt sparbanksinspektionen och fullmäktige i riksbanken
funnit önskvärt, att minimikraven på sparbankernas fondställning skärpas.
Departementschefen har emellertid funnit det kunna ifrågasättas, om
icke de sakkunnigas förslag, vilket innebär krav på en dubbelt så stor fondtäckning
som den nu föreskrivna, går längre än som kan anses behövligt
med hänsyn till insättarnas trygghet och sparbanksväsendets sunda utveckling.
Med hänsyn härtill har departementschefen föreslagit en regel av innehåll,
att sparbanks inlåning med avdrag av kontanta medel och därmed likställda
tillgångar — varmed skulle förstås jämväl medel innestående hos
postsparbanken, hos centralkassa för jordbrukskredit och å postgiro — icke
må överstiga trettio gånger sparbankens fonder, varvid dock förutsatts, att
den skärpta regeln göres obligatorisk för samtliga sparbanker först efter en
övergångstid av 12 år.

Departementschefen har slutligen biträtt de sakkunnigas förslag angående
införande i 25 § sparbankslagen av en ny bestämmelse med syfte att underlätta
sammanslagning av sparbanker.

Sparbanks rätt att bevilja bundna lån m. m.

26 § sparbankslagen innefattar, bortsett från kommun- och därmed jämställda
lån, ett generellt förbud för sparbank att utlämna bundna lån.

De sakkunniga hava i denna fråga såsom sin åsikt uttalat, att det visserligen
borde kunna tillåtas sparbankerna att i viss begränsad omfattning och
under särskilda betingelser utlämna bundna inteckningslån. Emellertid hava
de sakkunniga ansett, att man samtidigt borde beskära den rätt, sparbankerna
enligt gällande lag äga att utlämna bundna kommunallån. Summan av

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

5

utestående sådana lån borde ej få överstiga vare sig en och en halv gång
sparbankens fonder eller femton procent av förvaltade medel. I nämnda
summa skulle dock icke inräknas sådana bundna kommunlån, som enligt''
Konungens förordnande skulle anses jämförliga med fullgoda obligationer.
Sparbanks rätt att utlämna bundna inteckningslån skulle göras beroende
av särskild dispens från Kungl. Maj:ts sida. Summan av bundna kommunlån
— med nyss angivna undantag — och bundna inteckningslån skulle icke
få överstiga vare sig två gånger sparbankens fonder eller tjugu procent av förvaltade
medel. Inteckningslånens bindningstid skulle begränsas till tio år,
varigenom bindningsrätten bleve mindre ägnad att komma i strid med andra
kreditgivande institutioners intressen.

Av hänsyn till sparbankernas säkerhet skulle bindningsrätten i allmänhet
begränsas till sådana lån, som enligt 25 § sparbankslagen godtoges såsom
täckningsfria. Vissa skäl kunde emellertid anföras för att belåningsgränsen,
som enligt nämnda paragraf vore fastställd till 50 procent av taxeringsvärdet,
bestämdes något högre. Sålunda skulle i fråga om fastigheter i vissa
större städer eller delar av dem Konungen äga förordna, att lån finge beviljas
mot säkerhet av inteckning inom 60 procent av taxeringsvärdet. För att
sparbankerna vid den bundna kreditgivningen skulle bliva i tillfälle att fortlöpande
vaka över säkerhetens vidmakthållande borde vidare bestämmelsen
i 26 §, att sparbanks utlåningsrörelse företrädesvis skulle avse sparbankens
verksamhetsområde, skärpas därhän, att bundet lån finge utlämnas endast
mot säkerhet av inteckning i fastighet inom sparbankens verksamhetsområde.
Såsom villkor för bindning av lån skulle även gälla, att säkerheten utgjordes
av inteckning med företrädesrätt framför varje annan fordringsinteckning.
Slutligen skulle — i nära överensstämmelse med vad som gällde beträffande
hypoteksinrättningarna — föreskrivas skyldighet för sparbank att
vid utlämnande av bundet lån göra förbehåll om uppsägningsrätt inom tre
månader för den händelse den intecknade fastigheten i följd av vanvård eller
av annan anledning underginge sådan värdeminskning, att säkerheten i
märklig mån försvagades, varvid emellertid nedsättning av fastighets taxeringsvärde
icke ensam för sig skulle utgöra tillräcklig grund för uppsägning.
Reglerna om i vilken utsträckning och på vilka villkor bundna inteckningslån
skulle få utlämnas, borde införas i 27 § sparbankslagen, vars nuvarande
bestämmelser såsom saknande praktisk betydelse kunde uteslutas.

Departementschefen har anfört bland annat följande:

Starka meningsskiljaktigheter hade yppats i fråga örn behovet och lämpligheten
av att medgiva sparbankerna rätt att utlämna bundna lån mot säkerhet
av fastighetsinteckning. Medan i flertalet yttranden framhållits, att en
sådan lånerörelse hos sparbankerna, därest den hölles inom lämpliga griinser,
kunde bliva till nytta för det allmänna, hade från andra håll, framför allt
från sparbankernas konkurrenter på fastighetskreditens område, tanken på
en dylik utvidgning av sparbankernas verksamhetsområde bestämt avvisats.

1 de yttranden över de sakkunnigas förslag, som innefattade elt avstyrkande
av detsamma, hade flerstädes understrukits, att elt stort antal sparbanker
vid tillfrågan förnekat behovet av bindningsrätt och uttalat, att de i spar -

G

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

banksföreningens framställning berörda svårigheterna icke gjort sig mera
kännbara. Att åtskilliga sparbanker sålunda syntes stå tämligen likgiltiga
inför frågan, funne departementschefen emellertid icke böra tillmätas alltför
stor betydelse. Viktigare vöre att, såsom även de sakkunniga framhållit, ett
antal stadssparbanker, tillhörande de större storleksgrupperna, funnit sig
starkt besvärade av de berörda svårigheterna och till undvikande av dessa
funnit sig nödsakade att tillgripa s. k. räntebindning.

Av förarbetena till sparbankslagen framginge ej, huruvida förbudet att
binda lån varit avsett att innefatta även hinder att i någon form binda allenast
räntan för lån. Att något uttalande härutinnan icke förelåge syntes sannolikt
bero därpå, att vid tiden för lagens tillkomst räntebindning ännu ej tilllämpats
av sparbankerna och att frågan fördenskull då icke framstod såsom
aktuell. Oaktat lagen icke innefattade något direkt förbud mot räntebindning,
kunde den i förevarande avseende skedda utvecklingen i allt fall knappast
undgå att i viss mån te sig som ett kringgående av bindningsförbudet.
En fortsatt utveckling i sådan riktning borde enligt departementschefens mening
icke tillåtas. Att emellertid uttryckligen förbjuda sparbankerna att utlämna
räntebundna lim utan att samtidigt skapa former för en bunden lånerörelse
i begränsad omfattning, syntes i nuvarande situation icke böra ifrågakomma.
Då det emellertid vore mera i undantagsfall som sparbankernas rörelse
drabbats av bindningsförbudet föresloge departementschefen, att i 26 §
sparbankslagen såsom huvudregel för samtliga sparbanker fastsloges, att
bundna inteckningslån icke finge beviljas och att den uppsägningsrätt, som
sparbank skulle förbehålla sig, icke i något avseende finge inskränkas. 1
27 § — vars nuvarande bestämmelser departementschefen i likhet med de
sakkunniga funne kunna uteslutas — skulle därefter de regler meddelas, enligt
vilka bindning i särskilda fall finge ske.

Med den rätt till bindning av inteckningslån, sparbankerna sålunda undantagsvis
skulle erhålla, åsyftade departementschefen allenast att inom gränser,
som i tillbörlig mån förringade riskerna för sparbankerna av en bunden utlåningsrörelse,
bereda de större sparbankerna möjlighet att under tider med lågt
ränteläge kunna bevara sin ställning som långivare på fastighetskreditens område
i större utsträckning än under nuvarande räntekonjunlctur visat sig vara
möjligt. Farhågorna för att sparbankerna härigenom skulle kunna bedriva
en obehörig konkurrens med hypoteksinrättningarna syntes överdrivna. Såväl
hypoteksinrättningarna som sparbankerna kunde vara skickade att tillmötesgå
lånebehov på fastighetsmarknaden, därvid i olika situationer än den
ena och än den andra institutionens kreditvillkor syntes visa sig bäst motsvara
olika låntagares önskemål.

Örn departementschefen anslöte sig till de sakkunnigas mening, att en rätt
till bindning av inteckningslån i begränsad omfattning och avseende jämförelsevis
korta tidsperioder icke behövde förvägras sparbankerna vare sig med
hänsyn till deras egen säkerhet eller av allmänna konkurrenshänsyn, kunde
departementschefen däremot icke undgå att finna den kritik befogad, som i
ett stort antal yttranden framställts mot de sakkunnigas förslag till utformning
av de undantagsregler, enligt vilka bindningsrätt skulle kunna medgivas.
Departementschefen ansåge sålunda, att sparbankernas hävdvunna rätt att
tillgodose varaktiga kommunala lånebehov icke i förevarande sammanhang
borde beskäras, samt att det ifrågasatta dispensförfarandet borde ersättas
med en generell, i lagen angiven regel.

Beträffande utformningen i övrigt av reglerna örn bindningsrätten förordade
departementschefen — i enlighet med vad i sådant hänseende föreslagits
av fullmäktige i riksbanken och sparbanksinspektionen —- att alla sparbanker,
för vilka summan av insättarnas tillgodohavanden och de egna fonderna

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

7

uppginge till 5 miljoner kronor, erhölle rätt att binda inteckningslån på tio år.
För att tillmötesgå vissa från sparbankshåll framkomna önskemål syntes det
kunna medgivas, att sammanlagda beloppet av utestående bundna inteckningslån
finge uppgå till högst 20 procent av summan av sparbankens insättarbehållning
och egna fonder. Högst ett belopp motsvarande 4 procent
av nyssnämnda summa borde få ställas att förfalla under ett och samma år.

Även enligt departementschefens mening borde sparbank såsom säkerhet
för bundet lån allenast få godtaga botteninteckning i fastighet, belägen inom
sparbankens verksamhetsområde.

Departementschefen anslöte sig vidare till uppfattningen, att inteckning,
som utgjorde säkerhet för bundet lån, som regel skulle ligga inom 50 procent
av taxeringsvärdet, men att beträffande vissa större städer eller delar av dem
enligt särskilt medgivande inteckning upp till 60 procent av taxeringsvärdet
borde kunna godtagas. Det syntes böra uppdragas åt Konungens befallningshavande
att efter sparbanksinspektionens hörande bestämma, i vad mån inteckning
upp lill det högre värdet finge godtagas. En viss vägledning vid bedömandet
av denna fråga syntes kunna hämtas ur stadgandet i 8 § förordningen
den 17 maj 1935 (nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars
bildande och verksamhet, enligt vilket stadgande hypoteksförening
finge, efter medgivande av hypotekskassans styrelse, i fråga om större städer
eller delar av dem bevilja fasta lån på tio år intill ett belopp, ej överstigande
sex tiondelar av vare sig särskilt uppskattningsvärde eller taxeringsvärdet,
där den belånade fastighetens huvudbyggnad vore av sten eller annat lika
hållbart ämne och avsevärd nedgång i fastighetens värde under lånetiden icke
syntes vara att befara. Ehuru departementschefen icke funne påkallat att i
sparbankslagen införa så detaljerade regler angående värdering av fastighet,
som nyssnämnda förordning innehölle, funne departementschefen likväl motiverat
att i lagen infördes föreskrift örn skyldighet för sparbank att föranstalta
om värdering av fastighet, innan bundet lån beviljades, ävensom bestämmelse
därom, att uppskattningsvärdet i samma mån som taxeringsvärdet
skulle beaktas vid fastställande av belåningsgränsen.

I likhet med de sakkunniga ansåge departementschefen hinder icke böra
möta för sparbank att utnyttja sin bindningsrätt sålunda, att sparbanken i
stället för helt bundna lån utlämnade lån, som endast vore bundna i visst avseende,
exempelvis i fråga örn räntan. Utan särskilt stadgande syntes det vara
klart, att även räntebundna lån, som utlämnats före de nya bestämmelsernas
ikraftträdande, skulle medräknas vid fastställande av bindningsrättens omfattning.

Departementschefen har härefter upptagit vissa andra av de sakkunniga
föreslagna ändringar i 26 § sparbankslagen.

Enligt tredje stycket av förevarande paragraf må lån, då fråga ej är om
lån till kommun eller dylik samfällighet, av sparbank utlämnas allenast mot
fullgod säkerhet av pant eller borgen. Denna bestämmelse medför bland
annat, att en sparbank, som önskar upptaga lån hos en annan sparbank, antingen
måste ställa säkerhet för lånet eller ock förskaffa sig lånet i form av
en insättning från den andra sparbankens sida, i vilket senare fall ställande
av säkerhet tydligen ej ifrågakommer.

De sakkunniga hava funnit naturligast, att formen av lån väljes i ett dylikt
fall, och framhålla, alt det motsatta förfaringssättet kan möjliggöra ett
kringgående av bestämmelsen i 22 § första stycket därom, alt sparbank må

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

upptaga lån allenast för fyllande av tillfälligt penningbehov. För att underlätta
anlitande av låneformen i nu avsedda fall föreslå de sakkunniga, att
lån skall kunna lämnas till sparbank utan säkerhet.

Departementschefen har biträtt de sakkunnigas ifrågavarande förslag.

Under hänvisning till att de solidariska hankbolagen numera blivit ombildade
till bankaktiebolag och att deras lotter erhållit karaktär av aktier,
hava de sakkunniga vidare föreslagit, att bestämmelsen i 26 § sparbankslagen
örn utlåning mot lottbrev såsom saknande praktisk betydelse skulle uteslutas
och att i stället förlagsbevis skulle upptagas såsom i beläningsliänseende likställda
med aktier.

Även detta förslag har vunnit anslutning från departementschefens sida.

De sakkunniga hava slutligen förordat vissa modifikationer av reglerna i
26 § sista stycket örn amorteringslån.

Enligt 26 § sista stycket må lån, för vilket säkerheten utgöres av borgen
av annan än kommun eller dylik samfällighet, utlämnas allenast på viss tid
och ej utestå längre än tio år. Är lånet ställt på längre återbetalningstid än
ett år, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till den
tid, för vilken lånet beviljats, sparbanken dock alltid obetaget att begagna
sin rätt att uppsäga lånet till återbetalning på en gång.

De sakkunniga hava övervägt, huruvida icke ifrågavarande bestämmelser
borde modifieras i sådan riktning, att sparbankerna erhölle större frihet
vid bestämmandet av återbetalningstiden för borgenslån. Därigenom skulle
möjligheterna kunna vidgas för sparbankerna att tillgodose låntagarnas
växlande önskemål med avseende å sättet för lånens återbetalning. Icke
minst för jordbrukare kunde det ofta kännas som en brist, att icke borgenslån
kunde utlämnas för längre tid än tio år. Den tekniska utvecklingen
inom jordbruket hade medfört allt mera omfattande kapitalinvesteringar,
vilka föranlett behov av lån ställda på en tämligen mångårig amortering.
Även i andra fall kunde en längre amorteringstid än tio år tänkas vara befogad.
En mera väsentlig förlängning av lånets löptid kunde väl medföra
vådor med hänsyn till förändringar i de förhållanden, som legat till grund
för lånets upptagande. I allmänhet syntes önskvärt, att ett lån, som exempelvis
upptoges för inköp av inventarier, icke utlämnades för längre tid
än dessa kunde antagas förbliva användbara. De sakkunniga hade vid
övervägande av de förhållanden, som inverkade på förevarande fråga, stannat
vid att föreslå, att den längsta återbetalningstiden för amorteringslån
skulle böjas från tio till femton år. Därvid finge emellertid framhållas,
att utlämnandet av lån på tid överstigande tio år måste föranleda särskild
omsorg örn att icke fordran gentemot låntagare och borgensmän bleve föremål
för preskription.

Även i andra hänseenden hava de sakkunniga förordat jämkningar i gällande
regler om återbetalningstid för borgenslån. Nuvarande bestämmelser
innebära, att lån måste börja amorteras redan första året efter upptagandet
och att återbetalningen skall jämnt fördelas i förhållande till lånetiden. De
sakkunniga uttala, att ett annat sätt för återbetalningen kan vara önskvärt
med hänsyn till karaktären av de kapitalinvesteringar, vartill lån användas.
Exempelvis erinras om att lån ofta upptagas i syfte att möjliggöra
för låntagaren att genomgå utbildning eller bedriva studier. De sakkunniga
föreslå, att avbetalning årligen skall kunna ske med belopp, som i förhållande
till varandra innebära en jämnt fortlöpande stegring, ävensom att,

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

9

där med hänsyn till lånets ändamål särskilda omständigheter därtill föranleda,
frihet från avbetalning skall kunna medgivas under tid ej överstigande
de tre första åren av lånets löptid. I lagen bör enligt de sakkunnigas mening
utsägas, att i sistnämnda fall godkännande av den uppskjutna amorteringen
skall inhämtas från borgensmännens sida.

De sakkunniga hava slutligen betonat angelägenheten av att omsättning
av lån i allmänhet ej medgives, med mindre avbetalning sker enligt de för
amorteringslån bestämda grunderna.

Departementschefen har beträffande regeln örn längsta tillåtna återbetalningstid
för amorteringslån anslutit sig till de sakkunnigas förslag om en förlängning
av nämnda tid från tio till femton år. Vad angår övriga ifrågasatta
jämkningar i gällande amorteringsregler beträffande borgenslån har departementschefen
allenast förordat den ändringen, att sparbankerna beredes
möjlighet att medgiva frihet från avbetalning under högst tre år efter lånets
beviljande.

Sparbanks kassareserv.

Enligt 29 § sparbankslagen är sparbank skyldig att i tillgångar, vilka kunna
med lätthet förvandlas i penningar, redovisa ett belopp, som tillsammans
med sparbankens inneliggande kassa motsvarar minst en tiondel av insättarnas
behållning enligt senaste bokslut. Dylik kassareserv skall utgöras av riksgäldskontorets
skattkammarväxlar eller sådana obligationer, som i 25 § sparbankslagen
omförmälas, eller medel, som för sparbankens räkning innestå
hos riksbanken eller inländskt bankbolag. Dock må av kassareserv högst
100,000 kronor utgöras av inteckningar av sådan beskaffenhet, som i 25 §
sägs.

Beträffande förevarande paragraf hava de sakkunniga till en början föreslagit
den ändringen, att fastighetsinteckningar icke vidare skulle få inräknas
i kassareserven.

I anslutning till de föreslagna ändringarna beträffande avgränsningen i
25 § av de täckningsfria tillgångarna hava de sakkunniga vidare förordat
sådan jämkning av 29 §, att i kassareserven skulle få inräknas även medel
innestående hos postsparbanken och centralkassa för jordbrukskredit ävensom
andra av riksgäldskontoret utfärdade skuldförbindelser än skattkammarväxlar.
Beträffande obligationer skulle av den i 29 § gjorda hänvisningen
till 25 § följa, att till kassareserven framdeles komme att hänföras endast
inhemska obligationer. Med avseende å reglerna örn sparbanks kassareserv
erinra de sakkunniga dessutom, att enligt 49 § banklagen pantsatt
tillgång, där tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit, som ej till fullo begagnats,
får beräknas till belopp, som bank enligt avtalet äger ytterligare utbekomma.
De sakkunniga föreslå, att en bestämmelse av enahanda innehåll
införes i 29 § sparbankslagen. Slutligen yttra de sakkunniga, att det
enligt deras mening måste anses självfallet, att örn sparbanks kassareserv
nedgått under vad i lagen stadgas, det åligger sparbanken att vidtaga åtgärder
för att snarast möjligt uppbringa kassareserven till föreskrivet belopp.
En uttrycklig bestämmelse av dylik innebörd förekommer i 49 § banklagen
och föreslås av de sakkunniga införd även i 29 § sparbankslagen.

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 6ö.

Vad angår den av de sakkunniga förordade ändringen i 29 § sparbankslagen,
att fastighetsinteckningar icke skulle få inräknas i kassareserven, har
departementschefen uttalat, att frågan icke vore av den betydelse, att anledning
för närvarande funnes att genomföra en dylik inskränkning. Beträffande
övriga ifrågasatta jämkningar av reglerna i 29 § om sparbanks kassareserv
borde utländska obligationer och bundna inteckningslån icke få hänföras
till täckningsfria tillgångar. Uppenbarligen borde de då icke heller få medräknas
i kassareserven. Å andra sidan borde medel innestående hos postsparbanken
och å postgiro samt andra av riksgäldskontoret utfärdade skuldförbindelser
än skattkammarväxlar få medräknas i kassareserven. Däremot
syntes medel innestående hos centralkassa för jordbrukskredit icke böra få
medräknas. Mot förslaget att i sparbankslagens 29 § införa bestämmelse
därom, att pantsatt tillgång, som utgjorde säkerhet för avtalad kredit, finge
medräknas i kassareserven i den mån krediten icke begagnats, hade departementschefen
icke något att erinra. Det förefölle slutligen lämpligt, att i 29 §
sparbankslagen efter mönster av banklagen infördes ett uttryckligt stadgande
av innehåll, att sparbank skulle vidtaga åtgärder för att snarast möjligt uppbringa
kassareserven till föreskrivet belopp, därest densamma nedgått under
vad i lagen stadgades.

Angående motbok med sparbank m. m.

Enligt 24 § sista stycket sparbankslagen må, utan hinder därav, att motbok
förut utfärdats, ny motbok utfärdas för den, till vilkens förmån medel
insatts med förbehåll i avseende å medlens utbetalning, så ock för omyndig
över sexton ar, för vilken utfärdats motbok å medel, varöver den omyndige
ej äger själv förfoga. Har i fråga örn medel, som stå under förvaltning
av förmyndare eller god man, förbehåll gjorts, att medlen ej må uttagas utan
överförmyndarens tillstånd, äger jämväl förmyndaren eller gode mannen för
insättning av medel utan sådant förbehåll utfå annan motbok.

Angående dessa bestämmelser, vilka tillkommit i sammanhang med 1924
års förmynderskapslagstiftning, hava de sakkunniga yttrat, att genom dessa i
lagen den uppfattningen kommit till uttryck, att i andra än de särskilt angivna
fallen endast en motbok finge utfärdas för en och samma insättare.
Det förekomme emellertid icke sällan, att en insättare hade medel innestående
hos sparbank mot olika utbetalnings- eller räntevillkor, i vilket hänseende,
bland annat, kunde erinras om de särskilda villkor, som gällde för skolsparböcker,
och den räntedifferentiering efter skilda uppsägningstider, som tilllämpades
av en del sparbanker. Då sålunda medel under skilda villkor innestode
för en och samma insättares räkning, vöre det tydligen ägnat att befordra
enkelhet och reda, därest särskild motbok utfärdades beträffande varje
tillgodohavande, som sålunda skilde sig från annat. Även bortsett från
sådana fall som nu nämnts ansåge de sakkunniga tillräckliga skäl icke vara
förhanden att resa hinder mot att flera motböcker utfärdades för en och
samma insättare.

I anslutning till det anförda hava de sakkunniga föreslagit, att bestäm -

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

11

melserna i 24 § sista stycket måtte upphävas, varefter något hinder icke
längre skulle föreligga för sparbank att utfärda flera motböcker för en och
samma insättare.

Departementschefen har biträtt de sakkunnigas ändringsförslag i förevarande
avseende och därvid hänvisat till att en dylik lagändring jämväl
förutsatts i den på föredragning av chefen för socialdepartementet beslutade
propositionen nr 41 till årets riksdag angående anslag till främjande av planmässigt
sparande m. m.

Ett bifall till ovanberörda förslag hava de sakkunniga ansett böra medföra
jämväl vissa jämkningar i 31 § sparbankslagen, vilken innehåller bestämmelser
om de böcker, som skola föras av sparbank.

Enligt nyssnämnda lagrum skall sparbank föra, bland annat, avräkningsbok
för insättarna jämte årligt sammandrag därav. Avräkningsboken skall
föras med upplägg för envar insättare. Då en och samma insättare nu innehar
flera motböcker med en sparbank, är det enligt uppgift av de sakkunniga
vanligt, att skilda upplägg användas för de olika tillgodohavandena. Då den
föreslagna ändringen i 24 § skulle möjliggöra användning av flera motböcker
för en och samma insättare även i andra fall än där så för närvarande är
tillåtet, anse de sakkunniga ett uttryckligt stadgande i 31 § om skyldighet
att föra samma insättares olika tillgodohavanden å skilda upplägg vara praktiskt
lämpligt och ägnat att befordra reda i bokföringen.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att det ur olika synpunkter vore
nödvändigt att kunna konstatera, huruvida en insättare hos en sparbank hade
flera tillgodohavanden hos sparbanken. Sålunda vore detta behövligt för
kontrollen över att insättarens sammanlagda behållning icke överskrede föreskrivet
insättningsmaximum. Vidare kunde hänvisas till att det enligt taxeringsförordningen
kunde åläggas sparbank att tillhandahålla taxeringsmyndighet
uppgift om insättares tillgodohavande. Efterlevnaden av dessa föreskrifter
underlättades naturligen, där sparbankerna, såsom redan nu vore
synnerligen vanligt, förde register över sina insättare. De sakkunniga ansåge
sig böra föreslå, att föreskrift örn skyldighet att föra dylikt register infördes
i 31 § sparbankslagen, som redan nu upptoge föreskrift örn förande
av register över sparbanks gäldenärer.

Även om register över insättare funnes, utgjorde emellertid enligt de sakkunnigas
mening detta icke under alla förhållanden någon garanti för att
tillförlitlig överblick erhölles över en insättares samtliga tillgodohavanden.
Det kunde exempelvis förekomma, att de olika tillgodohavandena för en insättare
upptoges å skilda platser i registret. Med tanke på sådana fall hade
de sakkunniga funnit nödvändigt att i 31 § införa en bestämmelse, enligt
vilken, där i avräkningsbok olika tillgodohavanden för en och samma insättare
förts å skilda upplägg, skyldighet skulle föreligga för sparbanken
att genom anteckning i insättareregistret träffa sådan anordning, varigenom
storleken av en och samma insättares sammanlagda tillgodohavanden med
lätthet kunde fastställas. Med hänsyn till att nödigt rådrum borde beredas
sparbankerna med genomförande av de sålunda föreslagna anordningarna,
borde de nya bestämmelserna icke träda i tillämpning förrän vid utgången
av andra året, räknat från året för lagens ikraftträdande.

Vad de sakkunniga i denna del föreslagit bär även vunnit departementschefens
gillande.

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

Reglerna angående upprättande av sparbanks balansräkning.

Enligt 33 § första stycket 1) sparbankslagen må sparbanks tillgångar e.j
upptagas vare sig över sina verkliga värden eller till högre belopp än som
motsvara kostnaderna för deras förvärvande eller anskaffande. I den mån
ej annat följer av vad beträffande vissa tillgångar särskilt stadgas må tillgångarna
dock, jämlikt 33 § första stycket 2), upptagas till högre belopp än
som motsvara kostnaderna för deras förvärvande eller anskaffande, så framt
sådant särskilt angives i den förvaltningsberättelse, styrelsen har att avlämna.

Obligation må, enligt 33 § första stycket 1), ej anses upptagen över sitt
verkliga värde, örn den upptagits till gällande marknadsvärde eller till visst
medeltalsvärde. Sistnämnda värde beräknas beträffande obligation, utfärdad
av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank eller konungariket
Sveriges stadshypotekskassa på sådant sätt, att obligationens avkastning utgår
efter en räntefot, som med fyra tiondels procent understiger medeltalet
av riksbankens officiella diskontosatser under de senast tilländagångna tio
åren. Beträffande annan obligation bestämmes medeltalsvärdet sålunda, att
obligationens avkastning utgår efter en räntefot, motsvarande nämnda medeltal.

Dessa bestämmelser kompletteras i 33 § första stycket 5) med föreskrifter
av innehåll, att obligation i balansräkningen för det år, under vilket den inköpts,
ej må upptagas till högre värde än som motsvarar kostnaden för dess
förvärvande eller anskaffande och därefter ej till högre värde än det, vartill
den varit uppförd i närmast föregående fastställda balansräkning. Dock
må i båda fallen ökning högst till gällande marknadsvärde ske till täckande
av förlust, som uppstått å sparbankens rörelse, eller av motsvarande nedsättning
av annan tillgångs bokförda värde.

Med avseende å reglerna för värderingen i sparbanks balansräkning
av obligationer framhålla de sakkunniga, att sparbankerna
placera en icke oväsentlig del av sina medel i obligationer och att
det därför är av stor vikt, att garantier finnas för att dessa tillgångar bokföras
efter betryggande grunder.

De sakkunniga anse ändring icke böra ifrågakomma i den nuvarande regeln,
att obligation ej må anses upptagen över sitt verkliga värde, om den
upptagits till gällande marknadsvärde. Vad åter angår de nuvarande möjligheterna
att alternativt därmed verkställa bokföringen i anslutning till vissa
i lagen angivna medeltalsregler hava de sakkunniga anfört bland annat följande: Enligt

de sakkunnigas mening hade erfarenheterna visat, att nu gällande
regler för bokföring av obligationer icke vore tillfredsställande. Riksbankens
diskontosatser kunde icke anses utgöra någon tillförlitlig mätare av obligationskurserna,
och ej heller stöde de i någon bestämd relation till sparbankernas
inlåningsräntor. De sakkunniga ansåge med hänsyn därtill, att —
där bokföringen icke skedde på grundval av obligationernas aktuella marknadsvärden
— den medeltalsberäkning, vilken borde kunna anlitas för möjliggörande
av en jämn anpassning av de bokförda värdena å obligationer
efter konjunkturernas utveckling, borde bygga på de genomsnittliga obligationskurserna
för en följd av år. Visserligen kunde det förekomma, att genomsnittssiffran
för förräntningen under ett år alltför starkt påverkades av

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

13

förekomsten av enstaka obligationslån, som — t. ex. på grund av kort återstående
löptid — mer eller mindre avveke från vad som gällde å marknaden
i övrigt. Denna påverkan syntes emellertid på grund av den omfattning, materialet
av å Stockholms fondbörs noterade obligationer numera ägde, icke
vara av sådan räckvidd, att densamma hade någon nämnvärd betydelse för
bestämmandet av ett mångårigt genomsnittstal för obligationsräntorna. Ej
heller syntes mot detta genomsnittstal kunna riktas några vägande invändningar
ur den synpunkten, att de särskilda sparbankernas obligationsinnehav
ej vore sammansatta i fullkomlig överensstämmelse med sammansättningen
av de å allmänna marknaden noterade obligationerna.

De sakkunniga funne sig böra förorda, att i överensstämmelse med vad
som nu gällde genomsnittstalen grundades på tioårsperioder.

I enlighet med det anförda föresloge de sakkunniga, att de på Stockholms
fondbörs noterade kurserna å guldkantade obligationer, beräknade efter tioåriga
genomsnittstal, borde ligga till grund för den alternativa bokföringsregel
med avseende å sparbankernas obligationer, som kunde tillämpas vid sidan
av värderingen efter det aktuella marknadsvärdet.

Vad sålunda föreslagits avsåge naturligen närmast de guldkantade obligationernas
värdering. Mest önskvärt vore, att varje obligationspost bokfördes
efter värdena å motsvarande slag av obligationer. För undvikande av alltför
komplicerade regler föresloge emellertid de sakkunniga, att obligationerna
uppdelades i tre olika kategorier, som inbördes behandlades lika. Guldkantade
obligationer borde liksom för närvarande utgöra en grupp för sig.
Obligationer, i vilka förmyndare ägde att utan överförmyndarens samtycke
placera omyndigs medel, borde utgöra en andra grupp och övriga obligationer
en tredje. De sakkunniga föresloge, att medeltalsvärdet för obligationer
av andra gruppen skulle beräknas sålunda, att obligationernas avkastning
utginge efter en räntefot, som med en fjärdedels procent överstege medelräntan
under de senast tilländagångna tio åren å guldkantade obligationer. För
övriga obligationer borde avkastningen förutsättas skola utgå efter en räntefot,
som med en procent överstege nämnda medelränta.

Det skulle ankomma på sparbanksinspektionen att årligen beräkna och
för sparbankerna tillkännagiva ifrågavarande medeltal.

De sakkunniga hade funnit lämpligt föreslå en övergångsbestämmelse, enligt
vilken vid bokslut, som skedde för tidigare år än det tolfte, räknat från året
för lagens ikraftträdande, vid beräknande av värdet av sparbank vid tiden för
den föreslagna lagändringens ikraftträdande tillhöriga obligationer bestämmelserna
i 33 § första stycket 1) enligt dess nuvarande lydelse finge vinna
tillämpning.

Då bokföring efter medeltalsvärden endast borde komma i fråga beträffande
fullgoda obligationer och då på grund av svårigheten att bedöma säkerheten
för andra än inhemska obligationer övriga obligationer icke borde
få bokföras till högre belopp än som motsvarade marknadsvärdena, föresloge
de sakkunniga att tillämpningen av medeltalsreglerna inskränktes till
obligationer, som omförmäldes i 25 § sparbankslagen. De särskilda bestämmelserna
om bokföring av obligationer med utgångspunkt från dessas förräntning
kunde tydligen icke heller tillämpas, då fråga vore om premieobligationer.
De sakkunniga hade därför inskränkt de särskilda bokföringsreglernas
tillämpning till räntebärande obligationer.

De sakkunniga hava vidare funnit önskvärt, att spar b a n k c r n a s m ö j1
i g h e t e r alt uppskriva de bokförda värdena å obligationer
bestämmas något restriktivare än vad för närvarande är fallet.

14

Bankoutskottets utlåtande Nr 6ö.

Övervägande skäl syntes visserligen tala för att sparbank under alla förhållanden
skulle äga att för täckande av förlust uppskriva sina obligationer intill
marknadsvärdet, även om medeltalsvärdet vore lägre. För möjliggörande
av en nedskrivning av annan tillgångs bokförda värde syntes det däremot
näppeligen motiverat att medgiva uppskrivning av en obligations värde över
något av följande värden, nämligen dess marknadsvärde, dess nominella värde
eller dess medeltalsvärde. Ett medgivande till en uppskrivning över något
av nu angivna värden skulle innebära, att den skyldighet att nedskriva bundna
lån, vilken föresloges av de sakkunniga, till sina verkningar bleve illusorisk.

Departementschefen har beträffande nu förevarande spörsmål anfört följande: Frågan

om värdering av sparbanks obligationer vore utan gensägelse en av
de allra vanskligaste inom hela sparbankslagstiftningen. De övriga nordiska
ländernas motsvarande lagstiftning erbjöde prov på ett flertal olika metoder
för lösning av detta spörsmål, av vilka dock ingen syntes vara av beskaffenhet
att kunna tjäna som förebild för vårt lands vidkommande. Emellertid
syntes så gott som fullständig enighet råda därom, att den i gällande lag stadgade
anknytningen av medeltalsberäkningen till riksbankens diskontosatser
icke längre kunde anses innefatta någon lämplig lösning. De sakkunniga hade
i stället förordat, att ett tioårigt genomsnittsvärde av guldkantade obligationer
enligt noteringarna å Stockholms fondbörs skulle läggas till grund för den
alternativa bokföringsregeln med avseende å sparbanks obligationer. Härigenom
skulle den enligt deras mening riktiga principen kunna förverkligas,
att en sparbanks obligationer bokfördes till belopp, som i möjligaste mån anslote
sig till vad en försäljning å allmänna marknaden skulle inbringa.

Gentemot detta resonemang hade från sparbankshåll invänts, att man därigenom
tillmätte likvidationssynpunkten alltför stor betydelse. Emellertid
syntes väl — även om det hörde till undantagen, att en sparbank nödgades
träda i likvidation — stundom förekomma, att en sparbank av en eller annan
anledning funne påkallat att sälja en viss obligationspost. Särskild tyngd
ägde också likviditetskravet med avseende å den del av sparbanks obligationsinnehav,
sparbanken redovisade såsom kassareserv. Givetvis måste
det av dessa skäl ur det allmännas synpunkt framstå såsom ett önskemål,
att obligationerna bokfördes på ett sätt som i möjligaste mån tillgodosåge
även likvidationssynpunkten. Enligt departementschefens uppfattning framstode
det då som en naturlig lösning, att man vid värdering av obligationer
lade börsnoteringarna å sådana värdepapper till grund. Vad från sparbankshål)
i övrigt invänts emot de sakkunnigas förslag syntes i väsentlig mån bliva
beaktat, örn man accepterade vissa av fullmäktige i riksbanken och sparbanksinspektionen
föreslagna modifikationer i sakkunnigförslaget. För att undvika
den påverkan å obligationskurserna, som efterfrågan å placeringsmöjligheter
för kassamedel utövade, syntes dock från det material, som skulle
läggas till grund för medeltalsberäkningen, böra avföras icke blott, såsom
fullmäktige och sparbanksinspektionen föreslagit, obligationer noterade över
pari utan även sådana obligationer noterade i eller under pari, vilka hade
en kortare återstående löptid än tio år. Förnekas kunde visserligen icke, att
nu åsyftade modifikationer i de sakkunnigas förslag i viss mån vore ägnade
att komplicera ifrågavarande regler. Men även örn denna lösning av problemet
sålunda icke ginge helt fri från anmärkningar, syntes den dock innebära
en framkomlig väg och utgöra en uppenbar förbättring i förhållande
till nu gällande bestämmelser.

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

15

Den av departementschefen förordade lösningen skulle alltså innebära, att
guldkantade obligationer i sparbanks balansräkning skulle få alternativt upptagas
till sådant värde, att avkastningen motsvarade medelräntan under de
senaste tio åren å nämnda slag av obligationer, vilka å fondbörsen noterats
högst till pari och för vilka den återstående löptiden överstege tio år. Sagda
medelränta skulle för varje år beräknas av sparbanksinspektionen.

I likhet med de sakkunniga funne departementschefen lämpligt, att de olika
slagen av obligationer hänfördes till tre olika grupper, på sätt de sakkunniga
angivit. Såsom fullmäktige i riksbanken förordat, syntes tilläggen för grupperna
2 och 3 böra fastställas lill en fjärdedels respektive en halv procent.

Från vissa håll hade framhållits, att materialbrist vid något tillfälle kunde
tänkas föreligga vid medelräntans beräknande enligt den nu föreslagna metoden.
Uppenbarligen minskades dock olägenheterna därav i den mån hänsyn
toges till flera tidpunkter under varje år. Av detta skäl syntes det böra
föreskrivas, att hänsyn skulle tagas till noteringarna vid minst ett tillfälle
under varje kalenderkvartal. Därest obligationer, varom här vore fråga,
under något kvartal noterats i så ringa omfattning, att sparbanksinspektionen
funne noteringarna icke utgöra tillfredsställande grund för medelräntans
beräknande, syntes det böra ankomma å Kungl. Majit att efter framställning
av inspektionen fastställa det procenttal, som med avseende å detta kvartal
skulle utgöra grund för beräkningen. Att avgörandet hänskötes till Kungl.
Majit syntes motiverat med hänsyn till frågans betydelse för sparbankerna.

I likhet med fullmäktige i riksbanken och sparbanksinspektionen utginge
departementschefen från, att medeltalsberäkningen skulle baseras på den
s. k. effektiva räntan, vid vars beräkning hänsyn toges ej blott till i obligationen
utfäst ränta utan även till vid obligationens inlösning eventuellt uppkommande
kapitalvinst. Särskild föreskrift härom i lagtexten syntes icke
vara erforderlig.

Såsom fullmäktige i riksbanken uttalat, borde sparbank uppenbarligen äga
rätt att verkställa värdesättningen av sina obligationer sålunda, att den effektiva
räntan för sparbanken överensstämde med det av sparbanksinspektionen
beräknade medeltalet. Dock borde intet hinder föreligga för sparbank
att tillämpa genastränta, ett beräkningssätt som praktiskt taget alltid
ledde till en starkare nedskrivning.

I likhet med de sakkunniga funne departementschefen medeltalsregelns
tillämpning böra begränsas till räntebärande obligationer av i 25 § angivet
slag. Den föreslagna övergångstiden av tolv år syntes även vara att förorda.

Beträffande frågan om reglerna för uppskrivning av obligations bokförda
värde ansåge departementschefen i likhet med fullmäktige i riksbanken och
sparbanksinspektionen, att uppskrivning till täckande av motsvarande nedskrivning
av annan tillgångs bokförda värde borde få ske oberoende av rnedeltalsvärdet
till marknadsvärdet i den mån detta icke överstege nominella
värdet.

För närvarande linnas i sparbankslagen inga särskilda bestämmelser angående
bokföringen av sådana bundna lån, som sparbankerna redan
enligt gällande bestämmelser tiga utlämna, d. v. s. bundna kommunlån.

De sakkunniga hava framhållit, att delvis samma skäl, sorn läge till grund
för reglerna örn bokföringen av obligationer, syntes tala för att motsvarande
föreskrifter även gjordes tillämpliga med avseende å bundna lån. Även
en placering av sparbanks medel i sådana tillgångar innefattade risk för att,
om placeringen bundits under en lid av lågt ränteläge, avkastningen icke

16

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

komme att vid en högre räntenivå täcka sparbankens inlåningsränta och
förvaltningskostnader. Med hänsyn till risker av förevarande art hade de
sakkunniga, då de tillstyrkt medgivande för sparbankerna att i vissa fall
utlämna bundna inteckningslån, uttalat, att såsom förutsättning därför borde
gälla, att sparbankerna skulle åläggas nedskriva de bokförda värdena
å lånen på sådant sätt, att avkastningen kunde beräknas medgiva en tillfredsställande
förräntning även under ett eventuellt inträdande högre ränteläge.
I överensstämmelse med denna synpunkt ansåge de sakkunniga motiverat,
att bestämmelser meddelades jämväl om bokföringen av bundna
kommunlån.

Beträffande grunderna för bokföringen av bundna lån hava de sakkunniga
uttalat, att reglerna därutinnan i möjligaste mån borde anslutas till vad som
skulle gälla i fråga örn obligationer. Då man emellertid med avseende å
bundna lån näppeligen kunde tala om några marknadsvärden, syntes det
vara nödvändigt att grunda bokföringsreglerna för dessa å medeltalsvärden.
Det syntes därvid till en början naturligt, att de bundna kommunlånen i
bokföringshänseende jämställdes med kommunobligationer och att det sålunda
föreskreves, att dessa lån i balansräkning ej finge upptagas till högre
värde än att deras avkastning utginge efter en räntefot, som med en fjärdedels
procent överstege medelräntan för tio år å guldkantade obligationer.
Vad anginge de bundna inteckningslånen vore enligt de sakkunnigas förslag
förutsatt, att dessa skulle vara grundade på primär inteckningssäkerhet.
Med hänsyn därtill borde även dessa lån bokföras efter samma grunder
som föreslagits för kommunala och andra för placering av omyndigs medel
kvalificerade obligationer.

Av motsvarande skäl som anförts i fråga örn de nya bestämmelserna om
bokföring av obligationer hava de sakkunniga även beträffande de föreslagna
bokföringsreglerna i avseende å bundna lån funnit en övergångstid på åtskilliga
år vara erforderlig och i sådant hänseende föreslagit, att av sparbank
före lagens ikraftträdande bundet lån vid bokslut för tidigare år än
det tolfte, räknat från året för lagens ikraftträdande, skall få upptagas till
värde överstigande det i förslaget angivna medeltalsvärdet.

Då de sakkunniga, såsom förut nämnts, likställt s. k. räntebundna lån med
bundna lån i allmänhet skulle enligt deras förslag samma bokföringsregler
gälla för räntebundna som för helt bundna lån.

Slutligen nämna de sakkunniga, att fastställandet av särskilda bokföringsregler
för bundna lån hade betydelse icke endast ur bokföringssynpunkt utan
även såtillvida som för sparbanker med mindre god ställning därigenom
sattes en naturlig spärr mot placering av medel i bundna lån.

Beträffande frågan, huruvida nedskrivningsskyldighet med avseende å
bundna inteckningslån borde föreskrjvas, har departementschefen — i likhet
med bland andra fullmäktige i riksbanken och sparbanksinspektionen
— ansett en dylik föreskrift kunna undvaras, därest på sätt av departementschefen
förordats i stället stadgades, att dylikt lån icke finge räknas såsom

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

17

läckningsfri placering. Beträffande frågan om nedskrivning av bundna kommunlån
har departementschefen — i anslutning till förslag i ämnet från fullmäktige
och inspektionen — förordat, alt sparbankerna vid uppförandet i
balansräkningen av dessa lån finge välja antingen ett beräknat marknadsvärde,
grundat på den för det sistförflutna året uträknade genomsnittsräntan
för guldkantade obligationer, ökad med det för kommunobligationer föreslagna
tillägget av en fjärdedels procent eller ock det tioåriga medeltalsvärdet
med samma tillägg.

Mot den av de sakkunniga föreslagna övergångstiden av tolv år har departementschefen
icke haft något att erinra.

I detta sammanhang har departementschefen ansett sig även böra omnämna
ett uttalande av de sakkunniga, att de av dem föreslagna nedskrivningsreglerna
endast skulle avse att bestämma de högsta belopp, till vilka obligationer
och bundna lån skulle få bokföras, medan det ofta vore ett önskemål,
att sparbankerna till stärkande av sin ställning verkställde längre gående
nedskrivningar. I anledning av detta uttalande hade svenska sparbanksföreningen
framhållit, att taxeringsmyndigheterna ofta ej godkänt en nedskrivning
å sparbanks obligationer, som gått utöver bestämmelserna i 33 §,
ett förhållande som föranlett föreningen att i en den 22 juni 1935 dagtecknad
skrift hos Kungl. Maj:t hemställa om åtgärder till rättelse av berörda
förhållande. Sistnämnda spörsmål vöre för närvarande föremål för utredning,
vars resultat torde komma att framläggas i annat sammanhang. Emellertid
syntes de från sparbankshåll framhållna synpunkterna redan hava
rönt beaktande i vissa av regeringsrätten under senare delen av 1936 meddelade
utslag, på grund varav berörda spörsmål icke längre syntes äga samma
aktualitet som förut.

Utöver* de förslag till ändringar i 33 § sparbankslagen, för vilka i det föregående
redogjorts, hava de sakkunniga förordat vissa andra jämkningar
och tillägg med avseende å sagda paragraf. I huvudsak innebära
förslagen härutinnan, att, i anslutning till bokföringslagens motsvarande
föreskrifter, i 33 § sparbankslagen utsäges, att uppskrivning av tillgångs
bokförda värde skall angivas i förvaltningsberättelsen icke blott när
tillgången upptages till högre belopp än som motsvarar kostnaden för dess
förvärvande utan även då tillgångens värde uppföres högre än i närmast
föregående balansräkning. Dessutom hava de sakkunniga föreslagit, att i
stället för nedskrivning av tillgångs värde motsvarande belopp skall få uppföras
å särskilt nedskrivningskonto.

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit har departementschefen funnit sig
böra förorda.

Motionerna.

I samband med förevarande proposition har utskottet till behandling förebåd
nedannämnda motioner. Beträffande motiveringen för däri framställda
yrkanden får utskottet hänvisa till motionerna.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 8 sami. Nr 65. 2

18

Bankoutskottets utlåtande Nr 6-5.

1) I två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren under
nr 280 av herr Linder samt den andra inom andra kammaren under nr 525
av herr Andersson i Falkenberg, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit ville anhålla om förslag till nästa års riksdag till sådan ändring
av 35 § i lagen örn sparbanker den 29 juni 1923 att även de sparbanker, vilkas
egna fonder ej uppgå till 10 procent av insättarnas medel, beredas tillfälle
att i begränsad omfattning lämna anslag till sådant allmännyttigt eller
välgörande ändamål, som ej på grund av gällande författning skall tillgodoses
genom skattebidrag».

2) I likalydande motionerna 1:65 av herr Gustavson, John, och herr
Sköldén samt II: 245 av herr Andersson i Grimbo har hemställts, »att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i gällande sparbankslag, att val till såväl
huvudmän som övriga funktionärer må kunna örn så äskas förrättas genom
proportionellt val».

över motionerna I: 65 och II: 245 bär utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
utlåtande av sparbanksinspektionen, varjämte styrelsen för svenska
sparbanksföreningen bereus tillfälle att avgiva yttrande över desamma.

Sparbanksinspektionen har anfört följande:

»Vid val till landsting, kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige samt
vissa andra kommunala representationer skall enligt gällande lagstiftning —
liksom vid riksdagsmannaval —- alltid tillämpas s. k. proportionell valmetod.

Beträffande vissa val inom nyssnämnda kommunala representationer gäller,
att denna valmetod visserligen icke i allmänhet behöver komma till användning
men att så skall ske, då visst antal av de väljande yrkar därpå.
Sålunda framgår av 23 och 41 §§ lagen om kommunalstyrelse på landet, att
val av kommunalnämnd samt av revisorer och revisorssuppleanter, som
hava att granska kommunens förvaltning, så ock av två eller flera personer
för särskild beredning av ärenden, som skola företagas till avgörande å kommunalstämma.
skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så
många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, örn samtliga väljandes
antal delas med siffran för det antal personer valet avser, ökad med 1. Liknande
gäller i fråga om motsvarande val inom stadsfullmäktige och andra
dylika kommunala representationer. Om förfarandet vid sådana proportionella
val, som här avses, stadgas i en särskild lag örn proportionellt valsätt
vid val inom landsting, å kommunalstämma m. m.

Frågan om valmetoden vid val inom de kommunala representationerna
har vid flera tillfällen varit föremål för omprövning. Senast har vid tillkomsten
av nu gällande kommunallagar övervägts, om icke den proportionella
metoden mera allmänt borde tillämpas vid dylika val. I propositionen nr 99
till 1930 års riksdag redogjordes för de synpunkter på denna fråga, som
framkommit från olika håll. Statsmakterna stannade då för att icke vidtaga
någon allmän utvidgning av den proportionella valmetodens tillämpning
utan begränsa denna till de fall, som ovan angivits.

Proportionella val förekomma sålunda icke, då det gäller tillsättande av
andra kommunala nämnder och utskott m. m. än de i författningarna angivna.
Ej heller komma sådana val till användning vid kommunernas utseende
av ledamöter i exempelvis taxeringsnämnder och pensionsnämnder.

Begränsningen av den proportionella valmetodens tillämplighetsområde
innebär även att, där kommunal representation har att utse huvudmän i
sparbank, nyssnämnda metod icke kommer till användning i andra fall än
då sådant särskilt föreskrives i sparbankens reglemente.

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

19

I fråga om utseendet av huvudmän i sparbank gäller enligt 3 § andra stycket
5) i sparbankslagen, att i reglementet bland annat skola angivas grunderna
för val av huvudmän. I 10 § av samma lag föreskrives, att huvudmännen
skola vara minst tjugu och högst femtio samt att i reglementet skall
stadgas, att minst en tredjedel av huvudmännen skall tillsättas av kommunalstämma,
kommunalfullmäktige, allmän rådstuga, stadsfullmäktige, munieipalstämma,
municipalfullmäktige, landsting, häradsrätt eller hushållningssällskap.
De huvudmän, som ej utses i denna ordning, väljas så gott som
alltid av antingen samtliga huvudmän eller av de huvudmän, som icke utsetts
på nyssnämnda sätt.

Beträffande utseendet av styrelseledamöter och revisorer hos sparbank kan
av sparbankslagen allenast utläsas, att de skola väljas av huvudmännen.
Om emellertid sådan funktionär avgår innan den tid, för vilken han blivit
vald, gått till ända, har styrelsen att föranstalta om val av ny styrelseledamot
respektive revisor (11 och 39 §§ sparbankslagen). Finnes suppleant, kan
dock med sådant val anstå till nästa årssammanträde med huvudmännen.
Även styrelse- och revisorssuppleanter utses av huvudmännen.

Av det nu sagda framgår, att gällande sparbankslag icke innehåller några
föreskrifter, huruvida val av huvudmän, styrelseledamöter och revisorer
samt deras suppleanter skola förrättas enligt proportionella grunder eller i
annan ordning. Frånvaron av regler i detta ämne innebär emellertid icke,
att det ej under några förhållanden skulle vara tillåtet att anlita den proportionella
valmetoden hos sparbankerna. Vad särskilt angår de av kommunala
eller andra korporationer utsedda huvudmännen, framhöllo 1920
års sparbankssakkunniga i sitt år 1921 avgivna betänkande, att det vore
möjligt att i sparbankernas reglementen intaga föreskrift om att korporationerna
skulle välja efter något proportionellt system. Dylika föreskrifter
återfinnas nu i ett tiotal sparbankers reglementen.

Motionärerna torde emellertid icke vara tillfreds med dessa möjligheter
att åvägabringa proportionella val vid utseendet av sparbanks huvudmän. Å
andra sidan gå de icke så långt, att de förorda införande av proportionella
val såsom obligatoriska. De synas närmast avse, att avgörandet av om den
proportionella valmetoden skall komma till användning skall vara beroende
av örn en minoritet bland de väljande yrka härpå. Detta star i överensstämmelse
med vad som enligt det ovan anförda gäller i fråga örn vissa val inom
kommunalfullmäktige m. fl.

Till stöd för sitt förslag framhålla motionärerna, att avsaknaden av bestämmelser
örn proportionella val vid utseende av sparbanks funktionärer
svnes stå i strid med den demokratiska andan i senare årens lagstiftning å
närliggande områden. Skälen för en sådan valmetod — att bereda även en
minoritet inflytande — föreligga enligt motionärernas mening med samma
styrka i fråga örn de val som skola företagas jämlikt lagen örn sparbanker.

Sparbanksinspektionen får för sin del till en början hänvisa till att de hittills
för sparbankerna gällande reglerna på förevarande område icke tidigare
synas hava givit anledning till anmärkningar. Motionärerna hava ej heller
påstått, att i praktiken några olägenheter av nuvarande anordningar gjort
sig gällande. De synas stödja sitt förslag på principiella grunder.

Sparbankernas uppgifter äro icke partipolitiskt betonade. Sparbankerna
karakteriseras i 1 § sparbankslagen såsom sådana penninginrättningar, som
utan rätt för dess stiftare eller andra att njuta del i den vinst, som kan uppkomma
å rörelsen, hava till ändamål att befordra sparsamhet genom att i
enlighet med de bestämmelser, som meddelas i sparbankslagen, bedriva inoch
utlåning av penningar och därmed i samband stående verksamhet. Om
huru en sparbank bäst skall tillgodose dessa uppgifter, kunna visserligen i

20

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

det enskilda fallet råda delade meningar. Endast sällan torde likväl rneningsskiljaktigheterna
hänföra sig till politiska åsiktsriktningar. Med hänsyn
härtill synes det naturligt, att vid valet av de organ, som handhava sparbankernas
förvaltning, avseende allenast fästes vid vederbörandes förutsättningar
att kunna medverka till att sparbankerna på bästa sätt fylla sina uppgifter,
oavsett deras inställning till sparbanksrörelsen ovidkommande spörsmål.
Vad huvudmännen angår ankommer visserligen på dem ett särskilt
slag av spörsmål, som kunna tänkas i enstaka fall hava i någon mån politisk
betoning. Här avses frågor örn anslag av vinstmedel enligt 35 § sparbankslagen.
Sådana frågor kunna nämligen ses ur olika synpunkter, alltefter
växlande uppfattningar om vilka ändamål som böra anses vara mest
allmännyttiga eller välgörande och alltså främst värda att tillgodoses. Det
bör emellertid uppmärksammas, att möjligheterna att besluta om anslag
av vinstmedel äro underkastade tämligen snäva begränsningar i lagen ävensom
att anslag ej få utgå till ändamål, som på grund av gällande författning
skall tillgodoses genom skattebidrag. Bortsett från nu berörda frågor torde
knappast finnas rum för partipolitiska meningsskiljaktigheter vid sparbankernas
förvaltning. Härvid bortses från att anhängarna av ett parti till
äventyrs skulle vilja placera en av sina egna såsom styrelseledamot eller
revisor i en sparbank för att bereda honom det arvode, som är förenat med
en dylik befattning.

På grund av det ovan anförda är sparbanksinspektionen för sin del av
uppfattningen att något behov icke föreligger av bestämmelser av den avmotionärerna
åsyftade innebörden. Införandet av dylika bestämmelser skulle
enligt inspektionens mening fastmera kunna bliva till skada för sparbankerna.
Av allt att döma skulle den ifrågasätta åtgärden icke kunna undgå
att medverka till att sparbanks funktionärer komme att utses ur politiska
synpunkter. En sådan utveckling måste försvåra för sparbankerna att fylla
sina uppgifter och bör därför icke befrämjas.

Slutligen får sparbanksinspektionen fästa uppmärksamheten på att en tilllämpning
av den proportionella valmetoden bäst kommer till sin rätt, örn
alla medlemmar i det organ, som skall utses, väljas samtidigt, och alitsa i
viss mån står i strid med den nu vanliga och ur flera synpunkter ändamålsenliga
successiva förnyelsen av sparbankernas huvudmän och styrelseledamöter.

Inspektionen håller alltså före, att ifrågavarande motioner icke böra föranleda
någon åtgärd.»

Styrelsen för svenska sparbanksföreningen har anfört följande:

»Enligt nu gällande lagstiftning har det ansetts vara möjligt att i sparbankernas
reglementen föreskriva att det val av huvudmän, som uppdrages åt
kommunala eller andra myndigheter, skall ske proportionellt, därest någon
det äskar. Vare sig dylik bestämmelse i reglementet funnits eller ej
torde, såvitt till styrelsens kännedom kommit, ifrågavarande val skett i sådan
anda att huvudmannakårerna tillförts aktade och vederhäftiga personer,
utan att partipolitiska synpunkter spelat någon framträdande roll. Den
knappt tillmätta tiden för förklarings avgivande har icke medgivit styrelsen
att åstadkomma någon utredning i förevarande avseende.

Någon anledning att genom lagstiftningsåtgärder ingripa på förevarande
område synes näppeligen föreligga.

Motionerna avse vidare att införa proportionella val av styrelse och funktionärer.
Inom huvudmannakårerna saknas dess bättre alla tecken till partipolitisk
uppdelning då det gäller handhavandet av sparbankernas angelägen -

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

21

heter. Visserligen har styrelsen den uppfattningen att en bestämmelse, som
möjliggjorde proportionella val på detta område, endast i rena undantagsfall
skulle komma att utnyttjas. Liksom hittills skulle man inom huvudmannakårerna
söka ena sig om dugliga och för styrelseuppdraget lämpliga personer.
Men det har ju på andra områden ofta visat sig, att den proportionella
valmetoden kan leda till kotteriintriger, och det synes styrelsen som om det
vore önskligt att hålla sparbankskorporationerna fria från dylika möjligheter.
Vikten av att giva sparbankerna en allsidig representation har alltmera
insetts inom sparbankskretsar, och det är att förvänta att utvecklingen skall
undanröja de anledningar till anmärkning, som möjligen kunna finnas.

På grund av det anförda får styrelsen hemställa att de föreliggande motionerna
icke till någon åtgärd föranleda.»

3) Vidare hemställer herr Paulsen i motion II: 453, »att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i gällande sparbankslag, att alla sparbanks huvudmän
väljas av landsting och i de städer, som ej deltaga i landsting, av dessa städers
stadsfullmäktige».

4) Slutligen har herr Gustavson i Västerås i motion II: 526 hemställt, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla örn förslag till sådan
ändring av 1923 års sparbankslag att åldersbegränsning för rätt att inneha
styrelseuppdrag i sparbank införes och att huvudmännens rätt att omvälja
sig själva avskaffas och ersättes med en valrätt i huvudsaklig överensstämmelse
med den i motionen angivna».

över motionerna 11:453 och 11:526 har utskottet i vederbörlig ordning
inhämtat utlåtanden av sparbanksinspektionen, varjämte styrelsen för svenska
sparbanksföreningen beretts tillfälle att avgiva yttrande över desamma.

Sparbanksinspektionen har anfört följande:

»Enligt 3 § 5) sparbankslagen skall reglemente för sparbank angiva, bland
annat, huvudmännens antal och grunderna lör val av huvudmän. I 10 § av
samma lag föreskrives, att huvudmännen skola vara minst tjugu och högst
femtio, att de skola utses på sätt sparbanks reglemente föreskriver samt att i
reglementet skall stadgas, att minst en tredjedel av huvudmännen skall tillsättas
av kommunalstämma, kommunalfullmäktige, allmän rådstuga, stadsfullmäktige,
municipalstämma, municipalfullmäktige, landsting, häradsrätt
eller hushållningssällskap.

Beträffande de huvudmän, som icke enligt lagen skola utses på nyssnämnda
sätt, finnas inga särskilda bestämmelser meddelade. Dessa utses i allmänhet
av samtliga huvudmän eller av de huvudmän, som ej tillsatts i offentlig ordning,
d. v. s. huvudmännen komplettera sig själva. I ganska mångå fall —
enligt Gamstorps kommentar till sparbankslagen, sid. 34, ett sextiotal fall -utses emellertid samtliga huvudmän av offentlig korporation.

Nu gällande bestämmelser i förevarande ämne hava tillkommit efter förslag
av 1920 års sparbankssakkunniga. Dessa hänvisade i sitt år 1921 avgivna
betänkande, sid. 50, bland annat till att det dittillsvarande systemet, enligt
vilket huvudmännen till hela antalet kunde komplettera sig själva, i regel
medförde, att huvudmännen toges ur en relativt begränsad krets. Beträffande
vad de sakkunniga i övrigt anförde i detta ämne får sparbanksinspektionen
hänvisa till nämnda betänkande. Till förekommande av de med självkompletteringssystemet
förenade olägenheterna skulle enligt de sakkunnigas
förslag en tredjedel av huvudmännen utses genom offentlig korporation. De

22

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

sakkunniga ansågo däremot, att sparbankerna fortfarande borde hava full
frihet att bestämma över valet av huvudmännens flertal.

1 motionen nr 453 har gjorts gällande, att nu tillämpat förfaringssätt ej vore
riktigt och kunde leda till förhållanden, som ej vore önskliga. Emellertid
synes ej av motionen framgå, huruvida motionären haft några erfarenheter
av att sådana missförhållanden förekommit hos sparbankerna. I
motionen nr 526 har såsom konsekvenser av det nuvarande valsystemet pekats
på en enligt motionärens mening mindre tillfredsställande sammansättning
av sparbankernas styrelser och på huvudmännens och styrelseledamöternas
kvarstående till alltför hög ålder.

Sparbanksinspektionen har för sin del icke kunnat finna, att de nuvarande
bestämmelserna angående utseende av sparbanks huvudmän i stort sett skulle
hava medfört några olägenheter, som kunnat undvikas med ett annat valsystem.
Vad särskilt angår det i motionen nr 526 påtalade förhållandet, att
i sparbankernas styrelser ingå jämförelsevis få representanter för arbetarklassen,
skulle sparbanksinspektionen självfallet icke hava något att erinra
mot en ökad representation för denna samhällsklass. Emellertid får inspektionen
fästa uppmärksamheten på att redan de nuvarande bestämmelserna
om utseendet av vissa huvudmän genom offentlig korporation möjliggöra en
sådan utveckling. Om en dylik likväl icke hittills gjort sig gällande — huruvida
den av motionären framlagda statistiken är i allo rättvisande vill inspektionen
lämna därhän — lärer väl detta delvis få tillskrivas det förhållandet,
att sparbanksstyrelserna särskilt hava behov av ekonomisk och juridisk
erfarenhet. Det torde emellertid finnas skäl att antaga, att oavsett anordnandet
av valmetoden, den på andra områden timade samhällsutvecklingen
efter hand även hos sparbankerna skall taga sig uttryck i en viss förskjutning
i sammansättningen av sparbankernas olika organ. Beträffande behovet av
en föryngring av huvudmannaförsamlingarna och styrelserna, till vilken fråga
inspektionen strax återkommer, synes erfarenheten från de sparbanker,
där huvudmännen i sin helhet utses av kommunala valkorporationer, icke
giva vid handen att en sådan föryngring kan garanteras genom en ändring
av valmetoden.

Som ett mera positivt skäl mot genomförandet av förslagen, att alla huvudmännen
i sparbankerna skola utses av offentlig korporation, får sparbanksinspektionen
framhålla, att det kan innebära betänkligheter, att helt
kommunvalda organ hava att bestämma om sparbankens låne- och räntepolitik,
användningen av sparbankens överskottsmedel m. m. Det torde icke
kunna anses självfallet, att av kommunala korporationer valda huvudmän
vid en konflikt mellan å ena sidan kommunens intressen och å andra .sidan
de intressen, som sparbanken företräder såsom förvaltare av insättarnas medel
och som kreditgivare till allmänheten, skola vara lika villiga att giva
dessa senare intressen företräde som på annat sätt utsedda huvudmän. Samma
betänkligheter i detta hänseende göra sig icke gällande, örn endast en
minoritet av huvudmännen utses av kommunal korporation. Den nuvarande
avvägningen i lagen mellan olika intressen synes i stort sett tillfredsställande.
Erinras må, atl bankoutskottet vid 1923 års riksdag i utlåtande nr 64 (sid. 6)
uttryckligen förordat denna avvägning.

På grund av det nu sagda kan sparbanksinspektionen icke tillstyrka det
ytterligare intrång i sparbankernas självbestämningsrätt, som genomförandet
av förslagen, att alla huvudmännen i sparbankerna skola utses av offentlig
korporation, skulle innebära. Ej heller synes det inspektionen vara att förorda
att, såsom i motionen nr 453 åsyftats, endast landsting och stadsfullmäktige
men däremot inga andra offentliga korporationer skulle hava att

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

23

utse huvudmän. Det kan exempelvis vara lämpligt, att huvudmännen i en
sockensparbank utses av ortens kommunalstämma.

I detta sammanhang får sparbanksinspektionen erinra om att inspektionen
den 26 februari 1937 till bankoutskottet avgivit utlåtande över motioner angående
tillämpning av proportionella val vid utseende av huvudmännen i
sparbank.

Vad härefter angår det i motionen nr 526 framställda förslaget, att i sparbankslagen
skall införas en åldersbegränsning för rätt att innehava styrelseuppdrag
i sparbank, får sparbanksinspektionen erinra örn att 1935 års sparbankssakkunniga
i sitt betänkande (sid. 113) uttalat sig för att i sparbankernas
ledning ej borde anlitas personer i altför hög ålder. Då man emellertid
icke lämpligen kunde bortse från individuella olikheter och särskilda
förhållanden hos skilda sparbanker, och då följaktligen i lagen icke kunde
upptagas en bestämd maximiålder för styrelseledamöter i sparbank, inskränkte
sig de sakkunniga till att uttala önskvärdheten av att sparbankerna
ägnade uppmärksamhet åt förevarande fråga. Sparbanksinspektionen delar
den uppfattning, varåt de sakkunniga sålunda givit uttryck. Inspektionen
finner alltså önskvärt, att sparbankernas funktionärer icke kvarstå alltför
länge, och har i sin mån verkat för att detta önskemål skall vinna ökad
förståelse hos sparbankerna. Mot införandet av lagbestämmelser om viss åldersbegränsning
vill inspektionen, utöver vad som anförts av nämnda sakkunniga,
hänvisa till att bestämmelser på detta område icke äro meddelade
för andra kreditinrättningar eller jämförliga institutioner.

Under åberopande av det sålunda anförda får sparbanksinspektionen såsom
sin mening uttala, att de i motionerna framlagda förslagen icke böra
bringas till genomförande.»

Styrelsen för svenska sparbanksföreningen har anfört:

»Sedan styrelsen för Svenska sparbanksföreningen bereus tillfälle att avgiva
yttrande över de motioner, som väckts i motionerna vid årets riksdag
nris 453 och 526 får styrelsen vördsamt anföra:

Det svenska sparbanksväsendets ledande grundsats alltifrån de första sparbankernas
tillkomst har varit att vara till gagn för samhället och de enskilda.
Det tillkommer icke styrelsen att döma över det sätt, varpå sparbankerna
löst denna sin uppgift, men att de hava omfattats med ett enastående förtroende
och genomgått även de svåraste kriser, som förekommit i vårt ekonomiska
liv, med stärkt ställning torde från alla håll erkännas. Att så kunnat
ske torde i mycket hög grad kunna tillskrivas den starka och fasta tradition,
som varit normerande för sparbankernas ledning. De få mörka punkter,
som under sparbankernas tillvaro förekommit, äro så gott som alla förknippade
med sparbanksbildningar, som ägt rum under åsidosättande av all
tradition och som varit möjliga endast därigenom, att den offentliga kontrollen
helt och hållet åsidosatt den skarpa kritik som från ledande sparbankshåll
utövats mot dessa företag. Uppkomsten av dylika avarter av sparbanksverksamhet
torde med nu gällande sparbankslagstiftning vara förebyggd.
Utan att på något sätt vilja låta insöva sig i säkerhet vill styrelsen framhäva,
att den ser mycket ljust på den vidare utvecklingen, förutsatt att sparbankerna
få liksom hittills utveckla sig under frihet och självansvar och under
den statliga kontroll, som sparbankerna själva betrakta sorn en mycket viktig
garanti för en sund rörelse.

Det må tillåtas styrelsen, att till belysande av det sätt, varpå de svenska
sparbankerna tillgodose insättares och låntagares intresse, hänvisa lill att
knappast något annat lands sparbanksväsen överträffar det svenska i fråga
örn knappheten av den marginal emellan in- och utlåningsränta, som här till -

24

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

lämpas, under det att denna marginal i många länder, bl. a. en del oss mycket
närstående, är dubbelt eller flerdubbelt större. Även i ett annat avseende
står det svenska sparbanksväsendet synnerligen högt, nämligen med avseende
på verksamheten att hos barn och ungdom inpränta sparandets betydelse.
I Europa betraktas Sverige i detta avseende som ett föregångsland,
som åberopas som mönster.

De nu föreliggande motionerna innehålla icke någon saklig kritik över det
sätt, varpå sparbankerna fyllt sina för samhället så viktiga uppgifter, utan
påfordra helt bryskt att ledningen av sparbankerna skall läggas i andra
händer.

Beträffande förslaget örn att kommunal korporation skulle helt och hållet
övertaga valet av huvudmän synas motionärerna icke hava gjort sig reda för
vilken våldsam omkastning detta skulle innebära. Bevakandet av insättarnas
intresse skulle överlämnas åt en styrelse, som indirekt utsetts av korporationer,
vilka ej representerade detta intresse. Ledningen av en sparbank
skulle kunna bliva föremål för en strid emellan politiska partier och huru än
striden utfölle, skulle det kunna inträffa, att insättarnas förtroende till en
sparbank eller lust att åt densamma anförtro sina medel lede ett avsevärt avbräck
med de påföljder, som kunde väntas i samband därmed inträda i fråga
örn likviditetssvårigheter och rubbad säkerhet.

Som motiv för en dylik kraftåtgärd åberopas endast att sparbankernas styrelser
liro ensidigt sammansatta, varmed väl i första hand avses att arbetareklassen
icke är tillräckligt företrädd. Att en brist i detta avseende föreligger
är uppenbart, även örn man icke får förbise, att i många styrelser arbetarrepresentanter
äro insatta, ehuru detta icke kan utläsas ur de angivna titlarna
å ledamöterna. I själva verket har på flera håll inom sparbanksvärlden
ett mycket vänskapligt samarbete inletts emellan representanter för de
olika samhällsgrupper, som numera äro representerade bland huvudmännen,
och en anpassningsprocess pågår, som inom en icke altför lång framtid torde
leda till att den inställning, varom motionerna vittna, skall vara borteliminerad.
I varje fall har det varit för Svenska sparbanksföreningens styrelse
en angelägenhet av högsta vikt att befordra en dylik utveckling och dess strävande
i detta avseende har hittills burit god frukt. Det må icke förundra
någon att utvecklingen icke går med stormsteg. Sparbanksmännen äro i regel
mycket betänksamt folk och detta är i och för sig en så stor styrka för
sparbankerna, att man utan alltför stor otålighet bör avvakta utvecklingens
gång.

Vad förslaget att göra kommunala korporationer till herrar över sparbankerna
angår undrar man, örn verkligen förslagsställarna tänkt sig in i den
konsekvens som detta skulle medföra därigenom, att dessa korporationer
med ett slag övertoge det moraliska ansvaret för alla svenska sparbankers
skötsel. Detta ansvar vore kanske icke så tungt att bära med den försiktiga
ledning, som nu utmärker det svenska sparbanksväsendet, men huru det skulle
ställa sig med nya, av traditionen obundna män vid rodret låter sig icke beräkna.
Utan att på något sätt vilja göra några jämförelser vill styrelsen erinra
örn att i ett av våra grannländer en mängd sparbanker fallit på grund av allt
för intima förbindelser med kommuner, som utnyttjat dem som långivare.

Styrelsen vill i övrigt instämma med de av sparbanksinspektionen i dess
yttrande till bankoutskottet framhållna synpunkter. Beträffande förslaget
örn ett åldersstreck för sparbankernas styrelseledamöter vill styrelsen framhålla,
att på knappast något annat område erfarenhet och försiktig klokhet
äro av större värde än inom en sparbanksstyrelse, där det mindre kommer
an på initiativkraft än på andra egenskaper. Att staten, innan den satt någon
åldersgräns för utövandet av allmänt uppdrag, skulle ingripa mot spar -

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

25

bankerna genom en lagstiftning av förevarande art, förefaller väl icke möjligt.
Styrelsen vill till förebyggande av missförstånd upplysa, att den för sin
del velat verka för att styrelseledamöter, som icke bevarat full omdömesförmåga
och handlingskraft, icke återväljas — och i sådant avseende väl också
uppnått vissa resultat även om ett och annat fall föreligger, där tröghetens lag
icke gått att övervinna.

På grund av det anförda hemställer styrelsen, att motionerna icke måtte
till någon åtgärd föranleda.»

Utskottets yttrande.

Det i förevarande proposition framlagda förslaget till ändringar i sparbankslagen
avser i huvudsak att åvägabringa en lösning av vissa frågor rörande
sparbankernas medelsplacering och likviditet, vilka aktualiserats på
grund av de ändrade förhållanden på penningmarknaden, som inträtt efter
sparbankslagens tillkomst. I propositionen behandlas främst de spörsmål
rörande sparbankernas kreditgivning, för vilkas utredning 1935 års sparbankssakkunniga
tillsattes. Såsom närmare framgår av propositionen (sid.
9—10) äro emellertid åtskilliga andra sparbanksväsendet berörande spörsmål,
av vilka flertalet varit föremål för behandling av de sakkunniga, beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. På anförda skäl har departementschefen
emellertid icke funnit lämpligt att nu framlägga förslag till ändringar
i sparbankslagen beträffande sistberörda spörsmål.

Det begränsade förslag till ändringar i sparbankslagen, som sålunda underställts
riksdagen, innefattar frågorna om förhållandet mellan sparbanks inlåning
och dess fonder (25 §), om sparbanks rätt att bevilja s. k. bundna
lån (26 och 27 §§), örn sparbanks kassareserv (29 §) samt örn upprättande
av sparbanks balansräkning (33 §). I propositionen har vidare upptagits
förslag örn vissa ändringar i 24 och 31 §§, vilka ändringar betingas av förslag,
som i annat sammanhang framlagts för innevarande års riksdag.

Beträffande den närmare innebörden av det föreliggande lagförslaget får
utskottet hänvisa till den redogörelse för propositionen, som finnes intagen
å sid. 2—17 här ovan. Endast i ett avseende, nämligen beträffande avfattningen
av 27 § fjärde stycket lagförslaget, har utskottet funnit sig böra ifrågasätta
ändring av Kungl. Maj:ts förslag. I övrigt har utskottet helt kunnat ansluta
sig till vad Kungl. Majit föreslagit i propositionen.

I förenämnda stycke av 27 § har, bland annat, upptagits den föreskriften,
att såsom säkerhet för bundet lån allenast må godtagas inteckning, vilken
gäller med företrädesrätt framför varje annan inteckning för fordran, d. v. s.
så kallad botteninteckning. Utskottet ansluter sig till den uppfattningen, att
lån av ifrågavarande art böra vara primärlån. Emellertid kunna fall tänkas,
då en fastighet besväras av ett ouppsägbart lån mot säkerhet av botteninteckning
till så obetydligt belopp i förhållande till fastighetens värde, att en därnäst
kommande inteckning ur praktisk synpunkt framstår såsom fullt likvärdig
med en botteninteckning. Med nyss återgivna utformning av 27 §
fjärde stycket skulle emellertid en sparbank vara förhindrad att i dylika fall

26

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

bevilja bundna lån och måhända därigenom gå miste om synnerligen lämpliga
och värdefulla låneobjekt. Utskottet vill därför föreslå, att ifrågavarande
föreskrift uteslutes ur 27 §. Utskottet vill emellertid understryka, att den avutskottet
föreslagna ändringen icke avser att bereda sparbankerna möjlighet
att utlämna bundna lån, som hava karaktär av sekundärkredit. Såsom generell
regel bör alltså gälla, att säkerheten för de bundna lånen skall utgöras av
inteckningar med bästa rätt. Endast för sådant fall som ovan uttryckligen
förutsatts bör avsteg kunna få ske från denna regel. Det torde ankomma
på sparbanksinspektionen att övervaka, att sparbankernas bundna lånerörelse
med angivna undantag blir i sin helhet säkerställd av botteninteckningar.

Härjämte har Kungl. Maj:ts förslag givit utskottet anledning till följande
uttalanden.

I 27 § fjärde stycket föreslås bland annat, att inteckning, som utgör säkerhet
för bundet lån, skall ligga inom 50 procent av fastighetens uppskattningsvärde,
dock att beträffande vissa större städer eller delar av dem enligt
särskilt medgivande inteckning upp till 60 procent av såväl taxeringsvärdet
som uppskattningsvärdet må godtagas såsom säkerhet. Det framgår
av departementschefens yttrande på denna punkt, att vid prövningen av frågor
om tillämpning av sistnämnda högre lånegräns hänsyn kommer att tagas
till de bestämmelser om belåningsgränsen, som för stadshypoteksföreningarna
äro meddelade i 8 § förordningen den 17 maj 1935 (nr 177) angående grunderna
för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet. Enligt dessa
bestämmelser må stadshvpoteksförening, efter medgivande av hypotekskassans
styrelse, i fråga om större städer eller delar av dem bevilja fasta lån på
tio år intill ett belopp, ej överstigande sex tiondelar av vare sig särskilt uppskattningsvjirde
eller taxeringsvärdet, där den belånade fastighetens huvudbyggnad
är av sten eller annat lika hållbart ämne och avsevärd nedgång i
fastighetens värde under lånetiden icke synes vara att befara. Inom utskottet
har förslag väckts, att den övre belåningsgränsen för de bundna lånen hos sparbankerna
skulle generellt fastställas till 60 procent av fastighets såväl taxeringsvärde
som uppskattningsvärde. Detta förslag har utskottet emellertid ansett
sig icke kunna biträda. Enligt utskottets mening skulle det nämligen icke
vara lämpligt att, när rätten att utlämna bundna lån nu medgives sparbankerna,
denna rätt sträckes utöver vad som i förevarande avseende gäller för stadshypoteksföreningarna.
Icke minst med hänsyn till rådande konkurrens mellan
stadshypoteksföreningarna och sparbankerna på ifrågavarande lånemarknad
måste en åtgärd i sådan riktning anses vara mindre välbetänkt. Det förhållandet,
att den övre belåningsgränsen för jordbruksfastigheter hos landshvpoteksföreningarna
är fastställd till 60 procent av fastighetsvärdet, varav dock endast
två tredjedelar må utlämnas i lån utan fastställd amortering, är i detta
sammanhang icke av avgörande betydelse, enär rätten att utlämna bundna
fastighetslån väl närmast kommer att beröra sparbanker i städer och därför
huvudsakligen kommer att avse stadsfastigheter. Utan att i detta sammanhang
ingå på frågan, huruvida belåningsgränsen för den långfristiga primära fastighetskrediten
i städerna generellt bör för stadshvpoteksföreningar och spar -

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

27

banker fastställas till 60 procent, vill utskottet i detta sammanhang uttala
önskvärdheten av att denna gräns för dessa senare kommer att i huvudsak
sammanfalla med den som tillämpas av de förra.

I 33 § mom. 1 av lagförslaget meddelas vissa föreskrifter örn bokföringen
av obligationer. I lagförslaget finnes emellertid intet särskilt stadgande örn
värderingen i balansräkningen av andra av riksgäldskontoret utfärdade
skuldförbindelser än skattkammarväxlar. Räntebärande skuldförbindelser av
ifrågavarande slag äro emellertid i realiteten fullt likartade med av staten utgivna
räntebärande obligationer och böra därför i bokföringsavseende följa
reglerna för dessa. Något uttryckligt stadgande härom i lagen torde dock ej
vara erforderligt.

Vidkommande härefter den i de likalydande motionerna I: 280 och II: 525
upptagna frågan om viss ändring av 35 § sparbankslagen vill utskottet
erinra, att såsom i motionerna framhålles denna fråga varit föremål för behandling
av 1935 års sparbankssakkunniga. De sakkunniga föreslogo ett
tillägg till nämnda paragraf av innehåll, att även de sparbanker, vilkas
egna fonder icke uppginge till 10 procent av insättarnas medel, skulle medgivas
att i begränsad omfattning bevilja anslag till sådant allmännyttigt
eller välgörande ändamål, som ej på grund av gällande författning
skulle tillgodoses genom skattebidrag. Då utskottet för sin del i princip
kan ansluta sig till de sakkunnigas förevarande förslag, vill utskottet
tillstyrka, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit anhåller om förslag till
ändring av ovanberörda lagrum. Enär en ändring av de nuvarande reglerna
för användning av sparbanks vinstmedel i enlighet med de sakkunnigas förslag
framstår såsom ett aktuellt önskemål, har utskottet funnit sig böra förorda,
att den i motionerna berörda frågan underställes riksdagen redan
nästa år.

Vad härefter angår övriga ovan omförmälda motioner (I: 65 och II: 245,
likalydande, samt II: 453 och II: 526), avse samtliga dessa motioner ändringar
i gällande regler för utseende av huvudmän i sparbank. I förstnämnda
två motioner föreslås, att val av huvudmän —- liksom även av sparbanks
funktionärer — skall, om så yrkas inom valkorporationen, ske enligt
proportionell valmetod. Medan således dessa motioner, såvitt angår huvudmännen,
åsyfta införandet av en bestämmelse rörande valmetoden för den
del — minst tredjedelen — av huvudmännen, som skall utses genom offentlig
korporation, sträcka sig de två övriga motionerna betydligt längre. I
dessa motioner yrkas, att samtliga huvudmän skola utses i offentlig ordning.
Huvudmännens rätt att i viss utsträckning komplettera sig själva
skulle således upphöra.

Enligt de i ärendet avgivna yttrandena skulle något behov av ändrade bestämmelser
i fråga örn utseende av sparbanks huvudmän icke föreligga. Det
undandrager sig utskottets bedömande, huruvida uppkomsten av de mindre
tillfredsställande förhållanden, vilka berörts i motionen II: 526, skulle
kunnat undvikas, därest andra regler för huvudmännens tillsättning varit

28

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

gällande. Ehuru delade meningar råda inom utskottet om betydelsen av
ett ökat inflytande på sparbankerna från de kommunala myndigheternas sida,
är utskottet dock enigt om att sparbankernas organisation bör vara så anordnad,
att största möjliga garanti ernås för att de erhålla den mest dugliga
ledningen och sålunda på bästa sätt kunna fullgöra sin verksamhet i samhällets
tjänst. I den mån detta syfte kan tillgodoses genom ändrade bestämmelser
i fråga om huvudmännens utseende, bör detta givetvis ske. Utskottet
vill därför icke — trots de betydande svårigheter, som härutinnan
måste föreligga — ställa sig avvisande till tanken att ett försök göres att
utfinna regler, som om möjligt bättre än de nuvarande kunna fylla sin uppgift
att tillgodose de olika intressen -— det allmännas, insättarnas och låntagarnas
— som beröras av sparbankerna. Ett dylikt övervägande synes
lämpligen böra ske i samband med den blivande revisionen av sparbankslagstiftningen.
I främsta rummet synes härvid böra i anslutning till syftet
med motionen II: 526 beaktas frågan örn ökad möjlighet för representation
i sparbankernas olika organ av de stora grupperna av småsparare. Visserligen
kan såsom erfarenheten från vissa sparbanker i södra Sverige visar
ett sådant syfte tillgodoses inom ramen av gällande bestämmelser, men otvivelaktigt
skulle en utveckling i antydd riktning påskyndas, därest den nuvarande
självkompletteringsrätten för huvudmännen begränsades. Jämväl
det proportionella valsystemets för- och nackdelar på ifrågavarande område
torde böra göras till föremål för övervägande i samband med här avsedda
omprövning av reglerna för huvudmännens tillsättning.

Vidkommande det i motionen II: 526 framställda yrkandet örn införande
i sparbankslagen av en åldersbegränsning för rätt att innehava styrelseuppdrag
i sparbank vill utskottet ansluta sig till vad sparbanksinspektionen anfört
i sitt utlåtande över motionen. Utskottet finner alltså icke skäl förorda,
att lagbestämmelser på detta område införas för sparbankernas del, då sådana
bestämmelser icke finnas meddelade för andra kreditinrättningar
eller allmänna institutioner. Utskottet vill emellertid — i anslutning till
ett av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet i propositionen 88/1936
gjort uttalande rörande hypoteksföreningarnas styrelser — beteckna såsom
mindre lämpligt, att i sparbankernas ledning tillåtas kvarstå personer, vilka
nått en sådan ålder, att arbetsförmågan och handlingskraften måste antagas
vara tämligen nedsatta. Endast i sällsynta undantagsfall torde styrelseledamot
böra få kvarstå efter fyllda 70 år. De uppgifter rörande den höga levnadsåldern
hos styrelseledamöter i vissa sparbanker, som lämnats i motionen,
giva utskottet anledning uttala angelägenheten av att sparbankerna
ägna större uppmärksamhet åt denna fråga än som hittills synes hava skett.

Med vad utskottet nu anfört anser sig utskottet hava besvarat motionerna
I: 65 och II: 245, II: 453 och II: 526.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande, att Kungl. Maj:ts i propositionen
nr 243 framlagda förslag till lag om ändring i vissa

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

29

delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker icke
kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, må för sin
del antaga följande

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286)

om sparbanker.

Härigenom förordnas, dels att 24 § sista stycket lagen den 29 juni 1923
om sparbanker skall upphöra att gälla, dels ock att 25, 26, 27, 29, 31 och
33 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives1:

25 §.

Sparbank må inlåna penningar

dels till ett belopp, för vilket full täckning hos sparbanken finnes i kontanta
penningar, i medel, som för sparbankens räkning innestå hos riksbanken,
postsparbanken, inländskt bankbolag eller centralkassa för jordbrukskredit
eller å postgiro, i skattkammarväxlar eller andra skuldförbindelser utfärdade
av riksgäldskontoret, i statens, Sveriges allmänna hypoteksbanks, konungariket
Sveriges stadshypotekskassas eller andra fullgoda inhemska obligationer,
i fordringar på grund av lån, för vilkas fulla gäldande kommun eller dylik
samfällighet är ansvarig eller för vilka säkerheten utgöres av sådana obligationer,
som nu nämnts, eller i fordringar på grund av lån, vilka förfalla eller
kunna av sparbanken uppsägas till betalning inom högst sex månader och
för vilka säkerheten utgöres av inteckning inom hälften av senast fastställda
taxeringsvärdet uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen
fastighet än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet å landet, därvid i
taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd med för jordbrukets
bedrivande nödiga åbyggnader, icke må inräknas värdet av växande
skog;

dels ock därutöver till ett belopp av högst tolv och en halv gånger sparbankens
fonder.

I intet fall må dock inlåningen med avdrag av ett belopp, motsvarande sparbankens
kassa och de medel, som för sparbankens räkning innestå hos riksbanken,
postsparbanken, inländskt bankbolag eller centralkassa för jordbrukskredit
eller å postgiro, överstiga trettio gånger sparbankens fonder.

Sparbank, som träffat avtal med annan sparbank örn övertagande av dess

1 Senaste lydelse av 24 § se 1924: 339 och av 26 § se 1932:176.

30

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

rörelse, må, sedan sistnämnda sparbank trätt i likvidation, vid bestämmande
av inlåningens omfattning under tiden för likvidationen intill belopp och på
villkor, som Konungens befallningshavande fastställer, taga i beräkning blivande
överskott, som i avtalet tillförsäkrats den övertagande sparbanken såsom
förstärkning av dess fonder.

26 §.

Sparbanks utlåningsrörelse---sparbankens verksamhetsområde.

Sparbanks medel---än skuldebrev.

Lån må, då fråga ej är om lån till kommun eller dylik samfällighet eller
till annan sparbank, utlämnas allenast mot fullgod säkerhet av pant eller borgen.
Mot inteckning i fartyg eller förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier
må lån ej utlämnas, sparbank dock obetaget att mottaga
sådan säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet, som nyss
nämnts; ej heller må lån mot pant av aktier eller förlagsbevis utlämnas till
högre sammanlagt belopp än som motsvarar hälften av sparbankens fonder.

Är lån, för vilket kommun eller dylik samfällighet ej är i egenskap av huvudgäldenär
eller löftesman ansvarig, icke ställt att betalas inom tre månader
eller, där fråga är om lån, för vilket säkerheten utgöres av inteckning i fast
egendom, inom sex månader, skall sparbanken förbehålla sig rätt att uppsäga
lånet till återbetalning senast inom tid, som nyss för varje fall sagts. Sådan
uppsägningsrätt må icke av sparbanken i något avseende inskränkas.

Lån, för vilket säkerheten utgöres av borgen av annan än kommun eller
dylik samfällighet, må utlämnas allenast på viss tid och ej utestå längre än
femton år. Är lånet ställt på längre återbetalningstid än ett år, skall i skuldebrevet
utfästas årlig avbetalning i förhållande till den tid, för vilken lånet beviljats;
dock må, där det med hänsyn till lånets ändamål finnes påkallat, frihet
från avbetalning kunna medgivas under högst tre år efter lånets utlämnande.
Oavsett vad om återbetalning avtalas, skall sparbank enligt vad i
fjärde stycket sägs förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till betalning på en
gång.

27 §.

Utan hinder av vad i 26 § sägs må sparbank, där summan av insättarnas
behållning och sparbankens fonder enligt senaste bokslut uppgår till minst
fem miljoner kronor, på sätt och i den omfattning nedan stadgas mot säkerhet
av inteckning i fast egendom utlämna lån, ställt på längre återbetalningstid
än sex månader, utan att därvid förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till
återbetalning inom sagda tid.

T,ån, som i första stycket avses, må utlämnas högst till ett sammanlagt belopp
motsvarande en femtedel av summan av insättarnas behållning och
sparbankens fonder enligt senaste bokslut. Högst en femtedel av nämnda
belopp må ställas att förfalla under ett och samma år. Lånen må icke ställas
på längre återbetalningstid än tio år.

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

31

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Innan lån, varom nu är fråga, beviljas, skall sparbanken företaga uppskattning
av värdet å den fastighet, varå lånet sökes.

Såsom säkerhet må allenast godta- Såsom säkerhet må allenast godtagas
inteckning i fastighet inom spar- gas inteckning i fastighet inom sparbankens
verksamhetsområde, vilken bankens verksamhetsområde, vilken
gäller med företrädesrätt framför är av beskaffenhet, som i 25 § sägs,
varje annan inteckning för fordran samt ligger inom hälften av fastigoch
är av beskaffenhet, som i 25 § hetens uppskattningsvärde; dock må
sägs, samt ligger inom hälften av Konungens befallningshavande, efter
fastighetens uppskattningsvärde; dock sparbanksinspektionens hörande, ji
må Konungens befallningshavande, fråga om större städer eller delar av
efter sparbanksinspektionens höran- dem medgiva, att inteckning inom
de, i fråga om större städer eller de- sex tiondelar av såväl taxeringsvärlar
av dem medgiva, att inteckning det som uppskattningsvärdet må godinom
sex tiondelar av såväl taxerings- tagas såsom säkerhet,
värdet som uppskattningsvärdet må
godtagas såsom säkerhet.

Sparbank skall förbehålla sig rätt att till betalning senast inom tre månader
uppsäga lån, varom nu är fråga, därest den intecknade fastigheten till
följd av vanvård eller av annan anledning undergår sådan värdeminskning,
att säkerheten i märklig mån försvagas. Nedsättning av fastighetens taxeringsvärde
utgöre icke i och för sig grund för uppsägning.

29 §.

Sparbank vare skyldig att i kassareserv redovisa ett belopp, som tillsammans
med sparbankens inneliggande kassa motsvarar minst en tiondel av insättarnas
behållning enligt senaste bokslut. Dylik kassareserv skall utgöras
av medel, som för sparbankens räkning innestå hos riksbanken, postsparbanken
eller inländskt bankbolag eller å postgiro, av skattkammarväxlar eller
andra skuldförbindelser utfärdade av riksgäldskontoret, eller av sådana obligationer,
som i 25 § omförmälas och som med lätthet kunna förvandlas i
penningar; dock må av kassareserv högst etthundratusen kronor utgöras av
sådana i 25 § avsedda inteckningar, som av sparbanken innehavas såsom
säkerhet för lån, vilka förfalla eller kunna av sparbanken uppsägas till betalning
inom högst sex månader. Av sparbank pantsatt tillgång av ovan angiven
beskaffenhet må icke tagas i beräkning; dock att, där tillgången utgör
säkerhet för avtalad kredit, som ej av sparbanken till fullo begagnats, den
må beräknas till det belopp, som sparbanken enligt avtalet är berättigad ytterligare
utbekomma. Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den så
snart ske kan åter uppbringas till föreskrivet belopp.

31 §•

I stället för de i bokföringslagen föreskrivna dag- och inventarieböcker
skall sparbank föra följande böcker:

32

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

kassabok, som---behållningens belopp;

avräkningsbok för insättarna med upplägg för en var av dem ävensom
ett årligt sammandrag av dessa avräkningar, skolande tillgodohavanden, som
för en och samma insättare innestå å olika motböcker, föras å skilda upplägg; lånebok,

som---av låneräkningarna.

Därjämte skola föras:

register å sparbankens insättare;

register d sparbankens gäldenärer; samt

huvudbok, som--— och slut.

Sparbank skall tillse, att genom hänvisningar i avräkningsboken eller anteckning
i registret å insättare sammanlagda beloppet av en och samma insättares
tillgodohavanden lätt kan fastställas.

Styrelsen äger---andra böcker.

33 §.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat gäde i avseende å upprättandet av
sparbanks balansräkning:

1) Obligation må upptagas högst till gällande marknadsvärde; dock må
räntebärande obligation, som i 25 § avses, i stället upptagas till nedan angivet
värde, nämligen:

beträffande obligation, utfärdad av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank
eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa: sådant värde,
att obligationens avkastning utgår efter en räntefot, som motsvarar den av
sparbanksinspektionen på sätt under 3) sägs beräknade medelräntan under
de senaste tio åren å där nämnda obligationer;

beträffande annan obligation, vilken förmyndare äger utan överförmyndarens
samtycke för omyndigs medel inköpa: sådant värde, att obligationens
avkastning utgår efter en räntefot, som med en fjärdedels procent överstiger
nämnda medelränta; samt

beträffande övriga obligationer: sådant värde, att obligationens avkastning
utgår efter en räntefot, som med en halv procent överstiger nämnda medelränta.

2) Fordran på grund av lån, för vilket kommun eller dylik samfällighet är
i egenskap av huvudgäldenär eller löftesman ansvarig och vilket förfaller eller
kan av sparbanken uppsägas till betalning först efter längre tid än sex månader,
må upptagas högst till sådant värde, att lånets avkastning utgår efter en
räntefot, som med en fjärdedels procent överstiger antingen den under 1) avsedda
medelräntan eller ock den av sparbanksinspektionen på sätt under 3)
sägs beräknade medelräntan för det sistförflutna året å där nämnda obligationer.

3) Beräknandet av de under 1) och 2) avsedda tioåriga och årliga medelräntorna
skall grundas å noteringarna på Stockholms fondbörs vid minst

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

33

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

ett tillfälle under varje kalenderkvartal för sådana av svenska staten, Sveriges
allmänna hypoteksbank och konungariket Sveriges stadshypotekskassa
utgivna obligationer, som vid noteringstillfället haft en återstående löptid
av minst tio år och då noterats till högst det belopp, varå obligationerna lyda.
Därest dylika noteringar under något kvartal icke förekommit eller ägt
så ringa omfattning, att sparbanksinspektionen finner noteringarna icke utgöra
tillfredsställande grund för medelräntans beräknande, ankomme å Konungen
att efter framställning av inspektionen fastställa det procenttal, som
med avseende å detta kvartal skall utgöra grund för beräkningen. Sparbanksinspektionen
skall för sparbankerna tillkännagiva de beräknade medelräntorna.

4) Fast egendom, avsedd till stadigvarande bruk för sparbanken, må ej i
vidare mån än som betingas av därå nedlagda förbättringar i balansräkningen
för det år, varunder den förvärvats, upptagas till högre värde än som motsvarar
kostnaden för dess förvärvande och därefter till högre värde än det,
vartill den varit uppförd i närmast föregående balansräkning.

5) Obligation eller fordran som under 2) avses, må i balansräkningen för
det år, varunder tillgången förvärvats, ej upptagas till högre värde än som
motsvarar kostnaden för obligationens förvärvande eller fordringens belopp
och därefter ej till högre värde än det, vartill tillgången varit uppförd i närmast
föregående balansräkning.

Utan hinder av vad nu sagts må i båda fallen uppskrivning av sådan tillgångs
bokförda värde i nedan nämnd omfattning ske i syfte att täcka förlust
å sparbankens rörelse eller motsvarande nedskrivning av annan tillgångs
bokförda värde:

obligation må uppskrivas högst till gällande marknadsvärde, i sistnämnda
syfte dock ej till högre belopp än det, varå obligationen lyder;

fordran må uppskrivas högst till fordringens värde, beräknat enligt den
under 2) sist angivna grunden, dock högst till fordringens belopp.

6) I stället för nedskrivning av tillgångs värde må motsvarande belopp
kunna uppföras å särskilt nedskrivningskonto. Belopp, som uppförts å sådant
konto, skall avse viss bestämd tillgång. Minskning av nedskrivningskonto
vare medgiven, där nedskrivning med samma belopp sker å motsvarande
tillgång, så ock i den mån, enligt vad förut i denna paragraf är sagt, hinder
ej möter för uppskrivning av denna tillgång samt minskning av nedskrivningskonto
sker i stället för sådan uppskrivning.

7) Upptages tillgång vid slutet av det räkenskapsår, varunder den förvärvats,
till högre belopp än som motsvarar kostnaden för dess förvärvande eller
därefter till högre värde än i närmast föregående balansräkning, skall i den
förvaltningsberättelse, styrelsen enligt 32 § har att avlämna, angivas med
vilket belopp höjning skett. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning,
där nedskrivningskonto minskas.

8) De belopp, vartill sparbankens särskilda fonder uppgå, skola vart för
sig i balansräkningen uppföras bland skulderna.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 8 sami. .Yr 6-5.

3

34

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

9) Organisations- eller förvaltningskostnader må ej uppföras såsom tillgång.

Vad i bokföringslagen stadgas örn balansräknings införande i inventariebok
skall såvitt angår sparbanks balansräkning i stället avse dess införande
i den i 31 g omförmälda huvudboken.

Beträffande uppställandet av vinst- och förlusträkning gäde, att densamma
skall upptaga sparbankens inkomster av och utgifter för rörelsen under året
samt angiva verkställda avskrivningar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

I fråga om sparbank, vars reglemente blivit stadfäst före nämnda dag, skola
följande bestämmelser lända till efterrättelse:

1) Utan hinder av stadgandet i 25 § andra stycket må intill utgången av
år 1949 inlåningen med det avdrag, som i nämnda lagrum sägs, uppgå till
ett belopp av femtio gånger sparbankens fonder.

2) Har sparbank den 1 juli 1937 lån utestående mot pant av aktier eller
förlagsbevis till högre sammanlagt belopp än som motsvarar hälften av sparbankens
fonder, utgöre vad i 26 § tredje stycket stadgas ej hinder för sparbanken
att, då dylikt lån förfaller, låta det omsättas mot oförändrad säkerhet;
dock att sparbank icke efter den 1 januari 1940 må hava lån utestående,
som ej, då det omsatts eller eljest utlämnats, uppfyllt villkoren i nämnda
stadgande.

3) Tillämpningen av stadgandena i 31 § om förande å skilda upplägg i avräkningsboken
av tillgodohavanden, som för en och samma insättare innestå
å olika motböcker, örn förande av register å insättare och om träffande av
sådan anordning, att sammanlagda beloppet av en och samma insättares tillgodohavanden
lätt kan fastställas, må anstå till den 1 januari 1940.

4) Vid bokslut, som sker för tidigare år än 1949, må vid beräknande av
värdet av obligation, som av sparbank förvärvats före den 1 juli 1937, eller
av sådant före sagda dag beviljat lån, som i 33 § första stycket 2) omförmäles,
förut gällande bestämmelser vinna tillämpning. Så länge obligation
eller lån, som nyss nämnts, i balansräkning upptages över sitt värde, beräknat
enligt de i 33 § angivna grunder, må säkerhetsfond eller grundfond eller
ränta därå icke återbäras, med mindre fonden tecknats före den 1 juli 1937
och rätt till återbäring därvid avtalats; ej heller må, där icke Konungens befallningshavande
i särskilt fall det tillstädjer, uppkommen vinst användas för
ändamål, som i 35 § andra stycket sägs;

B) att riksdagen, i anledning av motionerna I: 280 och II:
525, må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn förslag till
1938 års riksdag örn ändring av 35 § lagen örn sparbanker
i huvudsaklig överensstämmelse med vad utskottet ovan förordat;
samt

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

35

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

C) att motionerna I: 65 och II: 245 ävensom II: 453 och
II: 526 må anses besvarade med vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 20 maj 1937.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Ehrnberg*, Lindley*, Leffler, Johansson i
Friggeråker, Bjurström, Berling och Nilsson i Mölndal;

från andra kammaren: herrar Holmgren, Lovén, Paulsen, Andersson i Falkenberg,
Gustavson i Västerås, Andersson i Lindome, Mattsson och Åqvist.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Bjurström, Gustavson i Västerås och Åqvist, vilka anfört följande:

»Enligt 27 § fjärde stycket lagförslaget skulle sparbank såsom säkerhet för
bundet lån i regel få godtaga inteckning i fast egendom inom 50 procent av
fastighetens uppskattningsvärde. Undantagsvis skulle dock, då fråga vore örn
större städer eller delar därav, enligt särskilt medgivande inteckning inom
60 procent av såväl taxeringsvärdet som uppskattningsvärdet få godtagas.
Enligt vår mening bör 60-procentgränsen kunna tillämpas vid ifrågavarande
1''astighetsbelåning, oavsett storleken av den stad, där fastigheten är belägen.
Det kan icke med fog göras gällande, att beviljandet av bundna lån intill
sistnämnda gräns skulle innebära en för sparbankerna särskilt riskfylld placering.
Svenska sparbanksföreningen har ock förordat, att sparbankerna
skulle å bundna lån få sträcka sig upp till 60 procent av taxeringsvärdet. Erinras
må dessutom, att enligt det föreliggande lagförslaget sparbank har att,
innan bundet lån beviljas, föranstalta om särskild värdering av fastigheten,
att de till Sveriges allmänna hypoteksbank anslutna hypoteksföreningarna
äga utlämna lån upp till 60 procent av fastighets belåningsvärde, varvid två
tredjedelar av lånet kunna beviljas såsom lån utan fastställd amortering (stående
lån), samt att jordbrukskassorna må utlämna lån mot säkerhet av inteckningar
inom 60 procent av fastighets jordbruksvärde enligt gällande

36

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

taxering. Med hänsyn till det anförda hava vi inom utskottet yrkat, att 27 §
fjärde stycket sparbankslagen må erhålla följande lydelse:

''Såsom säkerhet må allenast godtagas inteckning i fastighet inom sparbankens
verksamhetsområde, vilken ligger inom sex tiondelar av fastighetens
såväl taxeringsvärde som uppskattningsvärde samt i övrigt är av beskaffenhet,
som i 25 § sägs.’»

877996. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1937.