Bankoutskottets utlåtande Nr 59-
1
Nr 59.
Ankom till riksdagens kansli den 11 maj 1937 kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning av väckt motion angående nedbringande av
räntan å långfristiga lån från hypoteks- och liknande
inrättningar.
I en inom andra kammaren väckt motion nr 306, vilken hänvisats till
bankoutskottets förberedande behandling, bär herr Wallén jämte fyra av
kammarens övriga ledamöter hemställt, »att riksdagen ville anslå erforderliga
medel för nedbringande i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer,
1934 års fastighetskreditsakkunniga angivit, av räntan till 3 eller allra
högst 3.5 procent å långfristiga lån från hypoteks- och liknande inrättningar
eller, därest sådan åtgärd anses kräva föregående ytterligare utredning av
frågan, örn vidtagande genom Kungl. Maj:ts försorg av dylik utredning samt
örn framläggande så snart ske kan inför riksdagen av de förslag, vartill utredningen
kan giva anledning».
Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet, i den mån redogörelse
i det följande ej lämnas, hänvisa till motionen.
Såsom i motionen framhålles, hemställdes i två vid 1934 års riksdag väckta
likalydande motioner (I: 161 och 11:323), att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla om sådana vidgade direktiv för de den 22 december 1933
tillkallade utredningsmännen för verkställande av utredning och avgivande
av förslag rörande formerna för en reglering av jordbrukets kreditförhållanden
(den s. k. jordbrukskreditutredningen), att utredningsmännen kunde till
prövning upptaga jämväl frågan örn jordbrukets primärkredit liksom också
möjligheterna för ernåendet av en smidigare anpassning av ränteläget. I
häröver avgivet utlåtande (nr 85) anförde jordbruksutskottet bland annat
följande. .
Åt jordbrukskreditutredningen hade, utom annat, uppdragits att överväga
frågan om beredande av möjlighet för jordbrukarna till konvertering
av på ogynnsamma villkor erhållna krediter i långfristiga lån med fördelaktigare
räntesatser och amorteringsvillkor. Utskottet funne det jordbrukskreditutredningen
sålunda givna uppdraget nära sammanfalla med frågan
örn jordbrukets primärkredit. Denna fråga hade visserligen ganska nyligen
varit föremål för utredning och föranlett åtgärder från statsmakternas sida,
men jordbruksnäringens läge syntes dock motivera en undersökning, huruvida
icke även på detta område ytterligare åtgärder kunde vidtagas till åstadkommande
av förbättrade kreditförhållanden för jordbrukarna. På grund
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 8 sami. Nr 59. t
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 59.
härav föresloge utskottet, att riksdagen genom en skrivelse till Kungl. Majit
framhölle önskvärdheten av att frågan om förbättrade villkor för den primära
jordbrukskrediten och därmed sammanhängande ränteförhållanden
bleve föremål för utredning på sätt Kungl. Majit torde bestämma.
Riksdagen beslöt i enlighet med jordbruksutskottets hemställan (riksd. skr.
nr 288).
Med anledning av riksdagens skrivelse tillkallade chefen för jordbruksdepartementet,
jämlikt bemyndigande av Kungl. Majit, den 24 augusti 1934
särskilda utredningsmän med uppdrag att enligt av departementschefen angivna
riktlinjer verkställa utredning rörande frågan örn möjligheterna att
åstadkomma förbättrade villkor för den primära fastighetskrediten ävensom
att avgiva förslag i ämnet. Utredningsmännen — vilka antogo benämningen
1934 års fastighetskreditsakkunniga — avgåvo den 27 juli 1935 betänkande
med vissa synpunkter och förslag i fråga örn den primära fastighetskrediten
(statens offentliga utredningar 1935:34).
Såsom av nyssnämnda betänkande framgår, ha de sakkunniga haft att jämlikt
remiss från chefen för finansdepartementet avgiva utlåtande över en av
Riksförbundet landsbygdens folk till Kungl. Majit ingiven, den 28 januari
1935 dagtecknad framställning örn att erforderliga ändringar måtte vidtagas i
de för hypoteksbanken och hypoteksföreningarna gällande föreskrifterna, så
att dessa institutioner finge större möjlighet att anpassa verksamheten efter
rådande förhållanden, ävensom hemställt örn åtgärder, varigenom hypoteksbanken
och hypoteksföreningarna bereddes möjlighet att utan konverteringsförfarande
genomföra en allmän räntereglering på alla utestående lån i överensstämmelse
med rådande ränteläge. I utlåtande den 15 februari 1935 anförde
de sakkunniga bland annat följande.
Hypoteksinstitutionens syfte hade varit och vöre fortfarande att ställa till
förfogande på lång sikt bunden kredit, vilken av låntagarna kunde läggas till
grund för förhållandevis varaktiga dispositioner. Hypoteksinstitutionen, som
i sin upplåning vore bunden under de första tio åren av lånetiden, kunde reglera
sina låntagares räntor nedåt endast i samma mån som sådant medgåves
till följd av inträdande konverteringsrätt för hypoteksbankens obligationslån.
En räntelättnad för låntagarna hos hypoteksföreningarna beträffande redan
utestående lån komme att successivt kunna av hypoteksinstitutionen medgivas
under förutsättning att de nuvarande förhållandena å räntemarknaden fortsatte.
Däremot syntes en omedelbar räntenedsättning knappast kunna ernås
på någon annan väg än genom statens mellankomst. Kostnaden för en
nedsättning av räntan å samtliga hos hypoteksföreningarna då utestående lån
beräknades av de sakkunniga till omkring 3,150,000 kronor för år. Betänkligheterna
mot en sådan hjälpåtgärd skulle enligt de sakkunnigas uppfattning
minskas i styrka, om räntelättnad endast medgåves i sådana fall, då efter
prövning behov av hjälp visats föreligga. De sakkunniga anförde med
avseende å den ifrågasatta subventionen, att de — utan att ingå på de statsfinansiella
konsekvenserna samt utan att taga ståndpunkt till frågan örn
liknande räntelättnader på andra kreditområden — ur de synpunkter, de sakkunniga
jämlikt det till grund för deras utredningsuppdrag liggande statsrådsprotokollet
hade att anlägga på förevarande spörsmål, icke hade något att
erinra mot genomförandet av en tillfällig räntelättnad för låntagarna hos hy
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 69.
3
poteksföreningarna med den huvudsakliga innebörd och i den begränsade omfattning,
som i de sakkunnigas utlåtande angåves.
Riksförbundets framställning är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Jämväl i sitt ovannämnda betänkande upptogo de sakkunniga till behandling
frågan om möjligheterna att genom subventionsåtgärder från statens
sida ernå en nedsättning av räntan å gamla bundna lån löpande med relativt
höga räntesatser. De sakkunniga funno ej anledning att i rådande läge framlägga
förslag om åtgärder i sådan riktning. Skulle emellertid jordbrukets
ställning i framtiden komma att mera avsevärt försämras, syntes det då böra
övervägas, vilka åtgärder på kreditväsendets område som lämpligen borde
komma till genomförande, varvid även subventionsåtgärder av den huvudsakliga
innebörd, som angivits i de sakkunnigas förenämnda utlåtande, syntes
kunna komma under omprövning.
I två vid 1935 års riksdag väckta likalydande motioner (I: 249 och II: 410)
hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Majit ville låta verkställa utredning bland annat av frågan huruvida,
i vilken mån och på vad sätt en nedsättning av räntan å lån från svenska
bostadskreditkassan skulle kunna åstadkommas.
I utlåtande (nr 44) över nyssnämnda motioner anförde bankoutskottet i
huvudsak följande:
»Utskottet vill erinra, att de under statlig medverkan anordnade fastighetskreditinstitutionerna
tillkommit för att bereda fastighetsägarna tillgång till
på lång sikt bundna, från långivarens sida ouppsägbara lån. Sådana lån medföra
till skillnad mot korttidslån betydande fördelar vid fastighetsfinansiering,
i det att de trygga fastighetsägarna mot såväl uppsägning som räntestegring.
Dessa fördelar ernås genom att kreditinstitutionerna själva anskaffa
de för sin utlåningsrörelse erforderliga medlen genom upplåning på lång
sikt, nämligen genom upptagande av obligationslån. Då konverteringsrätt
för sådana lån regelmässigt inträder tio år efter lånens utgivande, äro låntagarna
hos institutionerna berättigade att först efter utgången av samma tid
uppsäga sina lån till återbetalning.
Den betydande nedgång i räntenivån, som inträtt under de senare åren,
har självfallet medfört, att lån, som upptagits hos ifrågavarande kreditinstitutioner
mot en högre ränta än den nu gällande, för närvarande te sig mindre
gynnsamma än vid tidpunkten för lånens upptagande. 1 den mån möjlighet
därtill hittills förefunnits, hava sådana med högre ränta förskrivna lån
konverterats i lån med lägre ränta. Sådan omläggning av krediterna kommer
givetvis att jämväl i fortsättningen äga rum, allteftersom lån bliva konvertibla,
som löpa med högre ränta än den vid konverteringsrättens inträde
gällande.
I nu förevarande motioner har beträffande den senast inrättade fastighetskreditinstitutionen,
svenska bostadskreditkassan, förslag väckts, åsyftande
att bereda vissa av dess låntagare möjlighet att före konverteringstidens inträde
komma i åtnjutande av räntesänkning. I sitt i ärendet avgivna yttrande
har kassans styrelse bland annat framhållit, att bostadskreditinstitutionen
saknade medel för finansiering av en sådan räntelättnad, varför ekonomisk
medverkan från statens sida vore erforderlig, därest statsmakterna
4
Bankoutskottets utlåtande Nr -59.
skulle önska genomföra motionärernas förslag. I motionerna har emellertid
icke anförts något skäl för att staten skulle träda hjälpande emellan i nu
förevarande fall. Motionärerna synas vidare hava förbisett, att samma förhållanden,
som göra en omedelbar räntelättnad önskvärd för vissa låntagare
hos bostadskreditkassan, äro för handen jämväl beträffande låntagare hos
övriga kreditinstitut, vilka i likhet med denna kassa förmedla långfristig utlåning.
Då de av bostadskreditkassan utlämnade lånen utgöra endast en
ringa del av de utestående långa fastighetslånen, måste det därför beaktas,
att vittgående konsekvenser ur statsfinansiell synpunkt kunna vara att förvänta
av åtgärder i motionernas syfte.»
Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
I den nu föreliggande motionen anföres — efter erinran att Riksförbundets
ovanberörda framställning ännu icke föranlett någon åtgärd —- i huvudsak
följande:
»Visserligen kan jordbrukets ekonomiska läge för ögonblicket sägas hava
ljusnat men som ett obestridligt faktum kvarstår ännu, att fastighetskrediten
för lantbrukarna i regel innebär ett mera svårlöst och tyngande problem än
för flertalet andra låntagare. För varje år påläggas jordbrukarna av det allmänna
nya och avsevärda bördor. På produkterna (mjölk etc.) ställas allt
högre krav och den i lantbruket sysselsatta arbetskraften har numera i allmänhet
uppnått en i och för sig rättvis förbättring i sin levnadsstandard i
vad avser såväl lön som bostäder. Även om jordbruket såsom sådant beredes
full kompensation, innebära de höga räntorna för låntagaren-jordägaren
en betydligt ökad belastning. Allt vad som kan åtgöras för att sätta honom
i stånd att utan försämrad ekonomi bära de ökade bördorna och
få åtnjuta de lättnader i ränteläget, som redan kommit andra grupper
av låntagare till del, bör vidtagas. Går det ej på överenskommelsens väg
att ordna detta, bör det allmänna träda in. Gällande bestämmelser för
hypoteks- och liknande inrättningar böra underkastas revision. I detta
samband må här endast erinras örn att förefintliga bestämmelser synas medgiva
befogenhet för långivare att utöva sådant tryck i ränteavseende på låntagare,
som särskilt vid fallande ränteläge måste kännas betungande och
orättvist för låntagaren. Men ej nog härmed. Även direkt penninghjälp erfordras.
De av de sakkunniga anförda siffrorna visa, att det i jämförelse med
det stora samhälleliga intresset gäller tämligen blygsamma belopp från statens
synpunkt sett. Rån ej erforderligt belopp för en räntesänkning ned till
3 eller högst 3,5 % av hypotckslån omedelbart utanordnas efter statsmakternas
beslut härom, bör en utredning utan dröjsmål göras örn de riktlinjer,
som böra läggas till grund för en räntelättnad av här ifrågavarande slag och
om de belopp, som från det allmännas sida böra anslås härför.»
Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har det i den nu föreliggande
motionen upptagna spörsmålet om ernående av en nedsättning av
räntan å högprocentiga bundna fastighetslån genom subventionsåtgärder
från statens sida varit föremål för behandling av 1934 års fastighetskreditsakkunniga.
I utlåtande den 15 februari 1935 över en av Riksförbundet
landsbygdens folk hos Kungl. Maj:t gjord framställning förklarade sig de
sakkunniga icke hava något att erinra mot genomförandet av en tillfällig
Bankoutskottets utlåtande Nr 59.
5
räntelättnad för låntagare hos hypoteksföreningarna i sådana fall, då efter
särskild prövning behov därav konstaterats. De sakkunniga uttalade
emellertid sedermera i sitt den 27 juli 1935 avgivna betänkande med vissa
synpunkter och förslag i fråga om den primära fastighetskrediten, att de i
rådande läge ej funne anledning framlägga förslag örn subventionsåtgärder
av tidigare ifrågasatt art. Riksförbundets omförmälda framställning är fortfarande
beroende på Kungl. Maj :ts prövning.
Av den lämnade redogörelsen framgår vidare, att riksdagen år 1935 avslagit
två inom riksdagen väckta likalydande motioner om nedsättning av
räntan å högprocentiga lån, som utlämnats från en annan för långfristig
kreditgivning inrättad hypoteksinstitution, nämligen Svenska bostadskreditkassan.
Bankoutskottet hänvisade i sitt i ärendet avgivna, ovan i huvudsak
återgivna utlåtande till att lånen från bostadskreditkassan i likhet med lån
från övriga fastighetskreditinstitutioner efter tio års löptid kunde, därest
ränteläget det medgåve, konverteras i lån med lägre ränta. Utskottet framhöll
ock, att en åtgärd i motionernas syfte, vilken endast kunde genomföras
under ekonomisk medverkan från statens sida, måste medföra vittgående konsekvenser
ur statsfinansiell synpunkt.
Vad utskottet sålunda för två år sedan anförde äger enligt utskottets mening
fortfarande giltighet. Framhållas må dessutom, att det låga ränteläget
under de senare åren möjliggjort en successiv konvertering av högprocentiga
bundna lån till lägre räntesatser. I den mån den låga räntenivån bibehålies
i fortsättningen, är det att förvänta att alltjämt nya grupper av låntagare
med bundna lån skola komma i åtnjutande av räntelättnad, varigenom
den av motionärerna önskade utjämningen i räntesatserna för de långfristiga
fastighetslånen skulle ernås utan särskilda åtgärder från statens sida. Med
hänsyn härtill och då den i motionen berörda frågan dessutom redan är underställd
Kungl. Majit, finner utskottet sig böra avstyrka icke blott förslaget
örn anvisande av statsmedel för nedsättning av räntan å här avsedda fastighetslån
utan även det alternativt framställda yrkandet örn skrivelse till Kungl.
Maj :t med begäran om utredning i ämnet.
Åberopande det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motion II: 306 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 11 maj 1937.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 8 sami. Nr 59.
2
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 59.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Ehrnberg, Lindley*, Leffler, Johansson i Friggeråker*,
Sundvik och Roos*;
från andra kammaren: herrar Holmgren, Lovén, Paulsen, Andersson i Falkenberg,
Gustavson i Västerås, Åqvist, Lundberg* och Wallén.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Wallén.
378031. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1937.