Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

1

Nr 44.

Ankom till riksdagens kansli den 23 april 1937 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning av framställningar angående pensioner
och understöd åt vissa i statens tjänst anställda eller
förut anställda personer m. m.

Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till utskottet
hänvisade framställningar rörande det militära pensionsväsendet samt
beträffande pensioner att utgå dels från anslaget till diverse pensioner och
understöd m. m., dels ock av affärsdrivande verks medel.

Beträffande utredningen i de ärenden, som behandlas i utlåtandet, får utskottet,
i den mån redogörelse i det följande ej lämnas, hänvisa till vederbörande
propositioner och motioner.

A. Militära pensionsväsendet.

l:o.

Ryttmästaren John Harald Rosén. I motion II: 17 hemställer herr von Seth,
»att riksdagen ville medgiva, att ryttmästaren i Kungl. Skånska kavalleriregementet
J. H. Rosén, i likhet med vad riksdagen år 1928 beviljade kaptenerna
Walter och Hartelius, i pensionshänseende får jämställas med de den 1 januari
1928 tvångsvis överförda officerarna av samma årskurs».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Rosén är född den 13 november 1890 och alltså 46 år gammal;

att han den 30 december 1911 utnämnts till underlöjtnant vid förutvarande
Skånska dragonregementet och den 25 februari 1916 befordrats till
löjtnant;

att han från och med den 1 november 1926 tvångsvis överförts till övergångsstat; att

han den 14 oktober 1918 erhållit avsked med tillstånd att kvarstå lönlös
i regementet och den 29 augusti 1919 åter inträtt å stat samt att han under
tjänstetiden åtnjutit tjänstledighet på grund av sjukdom eller för hälsans
vårdande under perioderna 22 juli—31 augusti 1916, 15 januari—3
februari samt 9 februari—23 mars 1917, 13 oktober 1917—30 augusti 1918,
27 januari—27 februari samt 1 mars—7 juni 1920, 1 augusti 1920—31 juli
1921, samt sedermera från och med den 6 december 1922 under 17 dagar

Bihang till riksdagens protokoll 19.17. 8 sami. Nr 44. 1

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 44-

samma år, under år 1923 under 332 dagar i en följd, därav 296 dagar på
grund av sjukdom, under år 1924 under 91 dagar i en följd, under år 1925
under 253 dagar, därav 234 dagar i en följd på grund av sjukdom, samt under
år 1926 under 30 dagar;

att Kungl. Majit enligt beslut den 17 december 1926 funnit ett av chefen
för förutvarande Skånska dragonregementet den 26 november 1926 avgivet
förslag om befordran av Rosén till ryttmästare i regementet icke kunna
bifallas;

samt att Rosén den 9 december 1927 utnämnts till ryttmästare i regementet.

Över den föreliggande motionen har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
utlåtande av statskontoret, som hört arméförvaltningens civila departement.

Civila departementet har anfört huvudsakligen följande:

Enär Rosén vid tiden för överföringen till övergångsstat varken vunnit
befordran till ryttmästare i regemente eller uppnått en tjänstålder av 15 år
såsom officer, hade med avseende å honom icke kunnat tillämpas föreskrifterna
i 16 § kungörelsen den 23 oktober 1925 (nr 429) med vissa bestämmelser
rörande arméns och marinens övergångsstater. Anledningen till att
Rosén icke vunnit befordran till ryttmästare i regemente vid en tid år 1926,
då flertalet övriga beställningshavare, som vunnit sin första officersutnämning
år 1911, erhållit motsvarande befordran, syntes hava varit, att Rosén
under en följd av år åtnjutit tjänstledighet på grund av sjukdom, vilken i
väsentlig grad påverkat hans användande i tjänsten under tiden mellan de
olika sjukdomsfallen.

Med hänsyn till anförda förhållanden och då omständigheterna beträffande
Rosén icke ansetts likartade med dem, som legat till grund för riksdagens
beslut år 1928 (riksd. skr. nr 85, statsutsk. uti. nr 38) beträffande kaptenerna
K. H. Walter och E. Hartelius, hade arméförvaltningens civila departement
uti utlåtanden över tre av Rosén åren 1930, 1934 och 1936 gjorda ansökningar
i syfte att vid uppnådd pensionsålder komma i åtnjutande av ryttmästares
pensionsförmåner förklarat sig sakna anledning hemställa om
avlåtande av proposition till riksdagen om utverkande av medgivande för
Rosén att, oberoende av bestämmelserna i 16 § av åberopade kungörelse,
vinna befordran till ryttmästare å övergångsstat.

Genom särskilda beslut den 7 november 1930, den 8 februari 1935 och
den 18 december 1936 hade Kungl. Maj:t funnit berörda av Rosén gjorda
ansökningar icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Jämlikt 1 mom. b) övergångsbestämmelserna till militära tjänstepensionsreglementet
den 17 maj 1935, nr 167, hade Rosén, som jämlikt 17 § i ovannämnda
kungörelse, nr 429/1925, uppflyttats i löneklass närmast högre än
den för hans beställning gällande högsta löneklassen från och med den 1
januari 1928, tillförsäkrats ett mot sagda löneklassplacering svarande förbättrat
pensionsunderlag.

På grund av vad sålunda anförts, ansåge departementet skäl icke föreligga
för bifall till förevarande motion II: 17 angående ryttmästaren J. H. Roséns
pensionsförmåner.

Statskontoret har anslutit sig till vad arméförvaltningens civila departement
i sitt yttrande anfört.

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

3

Under åberopande av vad arméförvaltningens civila departement anfört Utskottet.
och då förevarande fråga vid tre särskilda tillfällen åren 1930, 1935 och 1936
varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning och därvid befunnits icke till någon
Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda, får utskottet avstyrka bifall till den föreliggande
motionen.

Utskottet hemställer förty,

att ifrågavarande motion II: 17 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

B. Anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.

I. Försvarsdepartementet.

2:o.

Förre skrädderiförmannen Axel Henrik Uggla, förre skomakarmästaren
Karl Johan Jansson, förre skräddarmästaren Ernst Otto Leonard Rothstein
och förre skomakeriförmannen Viktor Ernst Olsson (tilläggspensioner).
I en den 5 mars 1937 dagtecknad proposition nr 260 har Kungl. Majit, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att förre skrädderiförmannen
vid Älvsborgs regemente Axel Henrik Uggla, förre skomakarmästaren
vid Värmlands regemente Karl Johan Jansson, förre skräddarmästaren
vid Gotlands infanterikår Ernst Otto Leonard Rothstein och förre
skomakeriförmannen vid Jönköpings-Kalmar regemente Viktor Ernst Olsson
må från och med den 1 januari 1937 under sin återstående livstid från anslaget
till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära — utöver dem författningsenligt
tillkommande pension — tilläggspensioner med följande belopp
för år räknat, nämligen Uggla 660 kronor, Jansson 516 kronor, Rothstein
588 kronor samt Olsson 480 kronor.

Genom kungörelsen den 9 januari 1936 (nr 2) angående ändring i vissa
delar av kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 215) med avlöningsbestämmelser
för vissa civila och civilmilitära icke-ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet
upptogos från och med den 1 juli 1936 i den vid sistnämnda kungörelse
fogade tjänsteförteckning A såsom extra ordinarie bland annat vissa
arbetsledare och förmän, vilka förut ansetts hänförliga till arbetarpersonal.
För dessa befattningar blev militära tjänstepensionsreglementet den 17 maj
1935 (nr 167) tillämpligt från och med den 1 juli 1936, då reglementet jämlikt
kungörelse den 31 januari 1936 (nr 23) trädde i tillämpning beträffande
de extra ordinarie tjänstemännen vid försvarsväsendet.

Tidigare hade innehavarna av motsvarande befattningar — med visst undantag,
varom nu ej är fråga — i pensionshänseende varit underkastade tjän -

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

stepensionsreglementet för arbetare den 30 juni 1934 (nr 443), alltsedan detta
den 1 januari 1935 trätt i kraft. Enligt sistnämnda reglemente är pensionsåldern
60 år, men må arbetare enligt en den 30 november 1934 utfärdad
kungörelse (nr 570) kunna bibehållas i tjänst intill en levnadsålder, som med
två år överstiger pensionsåldern.

Arméförvaltningens civila departement bär i avgivet utlåtande anfört i
huvudsak följande:

När de ovannämnda nyinrättade extra ordinarie befattningarna skulle tillsättas,
visade det sig, att några av de då i tjänst varande arbetsförmännen
uppnått en sådan ålder, att de med hänsyn till föreskrifterna i 31 § militära
tjänstepensionsreglementet icke utan vidare kunde ifrågakomma till erhållande
av förordnande såsom extra ordinarie tjänstemän.

På framställning av arméförvaltningens intendents- och civila departement
förklarade emellertid Kungl. Majit genom beslut den 15 maj 1936 hinder icke
möta, att vissa närmare angivna anställningshavare antoges att från och med
den 1 juli 1936 vara extra ordinarie tjänstemän med lön enligt den i 6 § ovannämnda
kungörelse den 22 juni 1928 (nr 215) intagna löneplanen, oaktat de
före den 1 juli 1936 uppnått för ifrågakommande extra ordinarie befattning
i militära tjänstepensionsreglementet fastställd pensionsålder av 60 år.

Beträffande den äldste av dessa anställningshavare — sadelmakaren vid
Skånska kavalleriregementet C. J. Roslund, född den 25 januari 1874 — föreskrev
Kungl. Majit tillika, att han, som alltså redan den 25 januari 1936 fyllt
62 år, ej finge efter den 1 juli 1936 bibehållas i tjänst längre än intill dess frågan
om rätt till pension åt honom blivit av statskontoret avgjord.

Med hänsyn till Kungl. Majits ifrågavarande beslut synes det skäligt, att
jämväl de f. d. arbetsförmän, vilka äro födda år 1874 eller senare och innehaft
sådana befattningar, vilka från och med den 1 juli 1936 blivit extra ordinarie
befattningar, komma i åtnjutande av någon pension utöver dem tilldelad
pension jämlikt tjänstepensionsreglementet för arbetare.

De förutvarande befattningshavare, vilka vid bifall till arméförvaltningens
civila departements förberörda förslag skulle komma i åtnjutande av tilläggspension,
äro enligt av civila departementet företagen undersökning såvitt angår
armén följande:

1) förre skrädderiförmannen vid Älvsborgs regemente Axel Henrik Uggla,
vilken är född den 8 maj 1874 och avgick ur tjänst den 7 juli 1935;

2) förre skomakarmästaren vid Värmlands regemente Karl Johan Jansson,
vilken är född den 13 mars 1875 och avgick ur tjänst den 31 december 1935;

3) förre skräddarmästaren vid Gotlands infanterikår Ernst Otto Leonard
Rothstein, vilken är född den 28 september 1874 och avgick ur tjänst den 15
juni 1936; samt

4) förre skomakeriförmannen vid Jönköpings-Kalmar regemente Viktor
Ernst Olsson, vilken är född den 21 juli 1874 och avgick ur tjänst den 31
december 1935.

Dessa f. d. anställningshavare åtnjuta nu enligt arbetarpensionsreglementet
pensioner, uppgående till respektive 1,152, 912, 1,332 och 768 kronor för
år.

Marinförvaltningen och flygförvaltningen hava meddelat, att — såvitt kunnat
utredas — något motsvarande fall icke förefunnes beträffande dessa
ämbetsverks förvaltningsområden.

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

5

Statskontoret, som icke velat motsätta sig, att framställning gjordes till
riksdagen om beredande av tilläggspension åt de av arméförvaltningens civila
departement omförmälda arbetsförmännen Uggla, Jansson, Rothstein och
Olsson, har föreslagit, att tilläggspensionerna måtte bestämmas till respektive
660, 516, 588 och 480 kronor, motsvarande skillnaden mellan till dem nu
utgående pensionsbelopp enligt arbetarpensionsreglementet och dem tillkommande
pensionsbelopp, om militära tjänstepensionsreglementet varit å dem
tillämpligt.

Med biträdande av Kungl. Maj:ts förevarande förslag hemställer utskottet,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition må av riksdagen
bifallas.

3:o.

Förre fortlfikationsarbetsförmannen Albert Emanuel Morath. I motion
II: 338 hemställa herrar Lövgren och Hage, »att riksdagen ville bevilja förre
fortifikationsförmannen Albert Emanuel Morath i Hedens by, Överluleå socken,
en pension till det belopp, som brukar tillämpas i dylika fall».

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Morath är född den 25 maj 1875
och alltså snart 62 år gammal;

att han under åren 1899—1902 under sammanlagt tre års tid innehaft anställning
vid statens järnvägars dåvarande sågverk i Sikträsk;

att han under olika perioder åren 1903—1929 haft anställning vid fästningsoch
kasernbyggnadsarbetena i Boden under sammanlagt 18 år 2 månader 7
dagar;

samt att han under tiden 16 januari—1 november 1925, då han icke innehaft
nyss omförmäld anställning, varit sysselsatt med uppförande av en kammarskjutningsbana
vid Bodens artilleriregemente.

över den föreliggande motionen har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
utlåtande av statskontoret, som hört arméförvaltningens civila departement.

Civila departementet har anfört i huvudsak följande:

Med hänsyn därtill, att Morath slutat sin anställning i statens tjänst vid en
levnadsålder av omkring 54 1/2 år och då, såvitt av handlingarna framginge,
Morath icke på grund av sjukdom nödgats lämna sin anställning vid fästningsoch
kasernbyggnadsarbetena i Boden, syntes det tveksamt, huruvida årlig
pension av statsmedel borde beredas honom. Emellertid hade 1936 års riksdag
(skr. nr 364) i ett med det föreliggande i stort sett likartat fall beviljat
en pension av 504 kronor åt förre fortifikationsarbetsförmannen Leo Vilhelm
Sundström, vilken innehaft anställning vid fästnings- och kasernbyggnadsarbetena
i Boden i sammanlagt 19 Va år och lämnat sin anställning därstädes
vid en levnadsålder av 49 år. I betraktande härav syntes det skäligt, att jämväl
Morath bereddes en årlig pension av 504 kronor.

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

Statskontoret har anfört följande:

»Såsom arméförvaltningens civila departement i sitt utlåtande erinrat, har
ett med det föreliggande i stort sett likartat fall tidigare varit föremål för riksdagens
prövning. Ärendet gällde pension åt förre fortifikationsarbetsförmannen
L. V. Sundström, vilken innehaft anställning vid fästnings- och kasernbyggnadsarbetena
i Boden under sammanlagt 19 V2 år. Sedan Kungl.
Maj :t genom beslut den 9 mars 1934 funnit en av Sundström gjord ansökning
om pension för sagda anställning icke föranleda någon Kungl. Maj:ts
åtgärd, väcktes motion i frågan till 1935 års riksdag (II: 161). I utlåtande
över motionen anförde bankoutskottet (uti. nr 45, sid. 27), att av utredningen
franninge, att Sundström slutat sin anställning i statens tjänst redan år
1922 viel en levnadsålder av 49 år. Då Sundström alltså ej kvarstått i tjänst
till en ålder, som kunde anses motsvara normal pensionsålder, finge utskottet
— under åberopande jämväl av den ståndpunkt, utskottet förut i liknande
fall intagit — avstyrka bifall till den ifrågavarande motionen. Utskottet hemställde
förty, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Vad utskottet sålunda hemställt bifölls av riksdagen.

En förnyad framställning om pension åt Sundström gjordes genom motion
till 1936 års riksdag (11:345). Motionen avstyrktes av bankoutskottet (uti.
nr 20, sid. 7), som förklarade sig sakna anledning att frångå den ståndpunkt,
utskottet vid 1935 års riksdag intagit i ärendet. Mot detta uttalande reserverade
sig en av utskottets ledamöter (uti. sid. 39) under hänvisning till beslut
av 1935 års riksdag ifråga om pension åt förre banarbetaren P. A. Eriksson.
Denne, som var född den 11 maj 1873, hade slutat sin anställning i statens
tjänst redan år 1922, således det år, då han uppnådde 49 års ålder, samt beviljades
av riksdagen på bankoutskottets hemställan (uti. nr 45, sid. 70) en
årlig pension av 504 kronor. Reservanten ansåg, att jämväl Sundström borde
tillerkännas pension med nämnda belopp samt att utskottet bort i sitt yttrande
hemställa härom. Riksdagen (skr. nr 364) biföll vad i reservationen hemställts.

I anledning av vad sålunda förekommit ville statskontoret ej underlåta
framhålla, att ett fortsättande på den inslagna vägen att, på sätt skett i fråga
örn ovannämnda förre banarbetaren P. A. Eriksson och förre fortifikationsarbetsförmannen
L. V. Sundström, bereda pension åt anställningshavare, vilka
av annan anledning än sjukdom slutat sin anställning i statens tjänst före
den ålder, som motsvarar normal pensionsålder, måste leda till betänkliga
konsekvenser. Det torde i sådant hänseende vara tillfyllest att peka på de
talrikt förekommande fall, då innehavare av med pensionsrätt förenad tjänstemannabefattning
slutat sin anställning före uppnådd pensionsålder, utan
att det därvid förutsatts annat än att han därigenom går sin pensionsrätt förlustig.

Vid nu angivna förhållanden och då, såvitt av handlingarna framgår, det
icke är på grund av sjukdom som förmannen Morath slutat sin anställning
i statens tjänst före den ålder, som kan anses motsvara normal pensionsålder,
förmenar statskontoret för sin del, att den väckta motionen om pension åt
Morath icke bör föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Utskottet. I likhet med statskontoret vill utskottet framhålla, att ett beviljande av
pensionsförmåner åt anställningshavare, vilka av annan anledning än sjukdom
slutat sin anställning i statens tjänst före normal pensionsålder, kan medföra
betänkliga konsekvenser. Statskontoret har härutinnan särskilt pekat
på de talrikt förekommande fall, då innehavare av med pensionsrätt för -

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

7

enad tjänstemannabefattning slutat sin anställning före uppnådd pensionsålder,
utan att det därvid förutsatts annat än att han därigenom gått sin
pensionsrätt förlustig. Riksdagen har visserligen tidigare i två fall beviljat
pension åt arbetare, som i likhet med Morath avgått från statsanställning
före uppnåendet av normal pensionsålder. Trots dessa avsteg från den i
övrigt strängt tillämpade regeln, att anställningshavaren vid pensioneringstillfället
bör kvarstå i statens tjänst eller kort dessförinnan hava lämnat anställningen,
finner utskottet sig böra ställa sig avvisande till den nu föreliggande
motionen. Såsom av handlingarna framgår, lämnade Morath sin anställning
redan år 1929 vid en levnadsålder av omkring 54 V2 år utan att avgången
föranletts av sjukdom.

Utskottet hemställer alltså,

att ifrågavarande motion II: 338 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

II. Socialdepartementet.

4:o.

Porslinsfabriksarbetarna Emil Efraim Eklund, Gustaf Efraim Karlsson,
Karl Edvin Geschvindt och Johannes Gottfrid Pettersson (ersättning i anledning
av yrkessjukdom). I en den 5 mars 1937 dagtecknad proposition nr
179 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden för samma dag, i en med l.o 4.o
betecknad punkt föreslagit riksdagen medgiva, att till Emil Efraim Eklund,
Gustaf Efraim Karlsson, Karl Edvin Geschvindt och Johannes Gottfrid Pettersson
må av det under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till diverse
pensioner och understöd m. m. utbetalas ersättningar fran och med
den 1 januari 1937 med belopp, som skulle hava utgått, därest lagen den 14
juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar varit å dem tillämplig.

Till stöd för ovannämnda förslag har föredragande departementschefen
anfört huvudsakligen följande:

Hos de fyra porslinsfabriksarbetare, varom det i föreliggande ärende vore
fråga, hade genom en av dem själva icke påkallad undersökning yrkessjukdomen
stendammslunga konstaterats endast några dagar före den 1 januari 1931,
då den lagändring trädde i kraft, varigenom ämnet stendamm upptagits i
yrkessjukdomslagen såsom sådant ämne, varav yrkessjukdom kunde framkallas.
Då sjukdomen yppats före lagens ikraftträdande, kunde ersättning
jämlikt densamma icke utgå. En lagändring, varigenom ifrågavarande fall
skulle gå in under lagens bestämmelser, ansåge departementschefen icke
böra ifrågakomma.

Departementschefen hade emellertid övervägt, huruvida icke ersättning
skulle kunna beviljas dessa arbetare i annan ordning. För att ersättning
vid sidan av gällande lag skulle medgivas, måste alldeles särskilda skäl kunna
åberopas. Sådana starkt talande skäl av humanitär art förelåge enligt de -

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

partementschefens mening i nu ifrågavarande fall. Departementschefen ville
därför föreslå, att ersättning av statsmedel bereddes berörda fyra porslinsfabriksarbetare
i anledning av den yrkessjukdom, vilken de ådragit sig, efter
samma grunder som om gällande lag varit tillämplig å dem. Ersättningarna
torde böra utgå från och med den 1 januari 1937.

Rörande konsekvenserna av ett bifall till vad departementschefen sålunda
föreslagit, ville departementschefen ej bestrida möjligheten att även framdeles
fall kunde förekomma, beträffande vilka tillräckliga skäl för framställning
till riksdagen om beviljande av ersättning kunde förebringas. Departementschefen
hade dock svårt att föreställa sig, att i något större antal fall så
säregna omständigheter skulle kunna åberopas som i de här förevarande.

Under åberopande av vad departementschefen anfört får utskottet hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl Maj:ts förevarande framställning.

5:o

Förra röntgensköterskan Anna Viktoria Christianson (ersättning i anledning
av yrkessjukdom). Kungl. Majit föreslår i en med 5:o betecknad punkt
i samma proposition riksdagen medgiva, att till förra röntgensköterskan
Anna Viktoria Christianson må av det under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till diverse pensioner och understöd m. m. utbetalas ersättning
från och med den 1 juli 1933 med belopp, som skulle hava utgått, därest
lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar varit å henne
tillämplig.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Christianson är född den 20 november 1882 och alltså 54 år gammal;

att hon hade anställning såsom biträde vid röntgenbehandling samt röntgenfotografering
jämte framkallning å medicine doktor Tage Sjögrens privata
röntgeninstitut i Stockholm åren 1902—1921 samt å legitimerade läkaren
doktor Nils Hanssons privata röntgeninstitut därstädes under tiden från
och med den 1 januari 1922 till och med den 30 april 1928, vilken sistnämnda
dag hon på egen begäran lämnade sin anställning;

att hon under sin berörda tjänstgöring till följd av röntgenstrålning ådrog
sig röntgenskador (hudatrofier och hyperkeratoser) å båda händerna, vilka
skador synas hava uppträtt första gången i början av år 1913;

att ifrågavarande skador efter hand förvärrats och år 1933 resulterat i
uppkomsten av ett cancerliknande sår, vilket nödvändiggjort amputation av
vänstra handens pekfinger;

att riksförsäkringsanstalten genom beslut den 14 februari 1934 fann ersättning
enligt lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar icke kunna
tillerkännas Christianson, enär hennes sjukdom yppats före den 1 januari
1930, då lagen trädde i kraft;

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

9

att försäkringsrådet genom utslag den 7 september 1934 ej fann skäl göra
ändring i riksförsäkringsanstaltens beslut;

samt att pensionsnämnden i Stockholms stads sjätte distrikt den 19 oktober
1935 avslog en ansökan från Christianson örn pension och därvid beräknade
hennes årsinkomst för den närmaste framtiden till över 400 kronor av hyresagentur.

1 anledning av en vid 1936 års riksdag väckt motion (II: 556) örn pension
åt Christianson anförde bankoutskottet, till vars handläggning motionen hänvisats,
i sitt utlåtande nr 20, punkten 17 följande:

»Det i motionen framställda förslaget är av den art, att det undandrager
sig bedömande efter de grunder, vilka vanligen pläga tillämpas vid beviljande
av pension eller understöd. Christianson har nämligen icke innehaft
anställning i statens tjänst, utan förslaget grundar sig på en önskan att
genom en statspension bringa hjälp åt Christianson, som offrat sin hälsa i
sjukvårdens tjänst. Ehuru utskottet funnit nu förevarande fall vara i hög
grad behjärtansvärt, har utskottet med hänsyn till ärendets säregna beskaffenhet
likväl icke ansett sig kunna tillstyrka bifall till den föreliggande motionen.
Enligt utskottets mening torde det i första hand böra ankomma på
Kungl. Maj:t att efter därom gjord framställning taga under omprövning,
huruvida och i vad mån förutsättningar kunna vara för handen för tillgodoseende
av motionens syfte.»

I enlighet med utskottets hemställan föranledde motionen ej någon riksdagens
åtgärd.

Till stöd för Kungl. Maj:ts nu föreliggande förslag har föredragande departementschefen
anfört huvudsakligen följande:

Enligt departementschefens uppfattning förelåge i detta fall sådana i ordets
egentliga mening ömmande omständigheter, att det allmänna icke rimligen
kunde underlåta att träda hjälpande emellan. Christiansons nedsatta
arbetsförmåga vore en direkt följd av ett pionjärarbete i sjukvårdens tjänst,
som utförts under sådana betingelser, att ersättning skulle hava utgått jämlikt
1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar, därest icke övergångsbestämmelserna
lagt hinder i vägen. Av utredningen i ärendet torde
framgå, att ej heller några allvarliga konsekvenser syntes vara att förvänta,
därest förevarande framställning skulle bifallas. I sitt vid 1936 års riksdag
avgivna utlåtande över den då väckta motionen i ämnet hade ock bankoutskottet
funnit ifrågavarande fall vara i hög grad behjärtansvärt, ehuru utskottet
med hänsyn till frågans säregna beskaffenhet ansett, att densamma
borde i första hand prövas av Kungl. Maj:t. Under sådana förhållanden
vore departementschefen benägen att tillstyrka, att ersättning av statsmedel
i någon form utginge till Christianson. Lämpligast syntes departementschefen
därvid vara, att Christianson bereddes ersättning enligt samma grunder, som
skulle hava gällt, därest lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar varit
tillämplig å henne. Jämlikt av riksförsäkringsanstalten lämnad uppgift
innebure detta i huvudsak, att Christianson tillerkändes en livränta å 1,000
kronor för år, räknat från och med den 1 juli 1933. Skulle invaliditetsgraden
ökas, komme livräntan alt i motsvarande grad förhöjas.

Utskottet delar departementschefens uppfattning därom, att omständigheterna
i förevarande fall äro sådana, att staten icke rimligen kan underlåta att

Utskottet -

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

träda hjälpande emellan genom beviljande av understöd. Mot det förslag,
som Kungl. Maj:t i sådant avseende framställt, har utskottet icke funnit anledning
till erinran.

Utskottet hemställer förty,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må vinna
riksdagens bifall.

6:o.

Förre textilarbetaren Johannes Brodd. I likalydande motionerna I: 56 av
herr Nilsson, Theodor, jämte två av första kammarens övriga ledamöter och
II: 148 av herr Andersson i Mölndal jämte två av andra kammarens övriga
ledamöter har hemställts, att riksdagen måtte medgiva, att till Johannes
Brodd måtte, utan hinder av gällande preskriptionsbestämmelser, utbetalas
den ersättning, vartill han enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete
kan anses berättigad.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Brodd är född år 1897; att han
den 15 november 1920 under arbete för lantbrukaren Otto (kson Tingdals i
Backa, Göteborg, räkning ådrog sig en ryggskada; att Brodd i anledning härav
tillerkändes sjukpenning från riksförsäkringsanstalten för tiden till och med
den 31 januari 1921; att han enligt egen uppgift därefter icke hade några men
av ifrågavarande kroppsskada; att han den 22 oktober 1934 under arbete för
Mölnlycke väveriaktiebolags räkning ånyo drabbades av ett olycksfall och
därvid ådrog sig en kontusion i nedre delen av ryggen; att Ömsesidiga Olycksfallsförsäkringsbolaget
Textil, varest Brodd vid nyssnämnda olyckstillfälle
var försäkrad, i anledning av olycksfallet tillerkände honom sjukpenning
för viss tid till och med den 17 mars 1935, efter vilken tid han enligt
ett för honom den 26 mars 1935 utfärdat läkarintyg var återställd utan väsentligt
men efter olycksfallet; att försäkringsbolaget Textil genom beslut den
30 mars 1935 förklarade, att då den Brodd övergångna skadan, efter upphörande
av därav förorsakad sjukdom, icke kunde anses medföra nedsättning
av Brodds arbetsförmåga med minst tio procent, Brodd ej vöre berättigad
till livränta; att sedan till försäkringsbolaget inkommit ett för Brodd den
29 april 1935 utfärdat läkarintyg, utvisande att han lede av vissa besvär från
ryggen, försäkringsbolaget genom beslut den 18 maj 1935 förklarade, att
enär Brodds dåvarande tillstånd icke kunde anses förorsakat av olycksfallet
den 22 oktober 1934, ytterligare ersättning icke skulle utgå; att försäkringsrådet,
varest Brodd häröver anförde besvär, genom utslag den 31 januari
1936 fann besvären icke föranleda någon försäkringsrådets åtgärd; att Brodd
i en den 11 mars 1936 till riksförsäkringsanstalten inkommen, den 9 i samma
månad dagtecknad skrift anhöll att utbekomma ytterligare ersättning för
ovannämnda den 15 november 1920 honom övergångna kroppsskada; att
riksförsäkringsanstalten genom beslut den 18 mars 1936 förklarade, att, då

Bankoutskottets utlåtande Nr 44-

11

mera än tio år förflutit utan att en eventuell fordran från Brodds sida på
grund av sistnämnda olycksfall hos anstalten bevakats och samma fordran
förty jämlikt förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om
kallelse å okända borgenärer finge anses gentemot anstalten preskriberad,
anstalten funne sig icke kunna upptaga frågan om ytterligare ersättning i anledning
av olycksfallet till prövning; att försäkringsrådet, varest Brodd häröver
anförde besvär, genom utslag den 12 juni 1936 ej fann skäl göra ändring
i överklagade beslutet; att Brodd i en till försäkringsbolaget Textil ingiven
skrift av den 29 juli 1936 hemställde, att bolaget måtte till förnyad prövning
upptaga frågan om livränta åt honom, och till stöd för ansökningen åberopade
ett för honom den 23 juli 1936 av legitimerade läkaren Bertil von Friesen
utfärdat intyg av innehåll, att Brodd efter det honom den 22 oktober
1934 övergångna olycksfallet varit oförmögen till arbete ävensom att det finge
anses ostridigt, att därest Brodd icke drabbats av detta olycksfall, han
alltjämt skulle varit i stånd att utföra arbete i normal omfattning; att försäkringsbolaget
den 13 augusti 1936 förklarade, att bolaget intet kunde åtgöra
i den av Brodd anförda riktningen; att försäkringsrådet, varest Brodd
häröver anförde besvär, i skrivelse den 10 september 1936 under hänvisning
till sitt förenämnda utslag den 31 januari 1936 meddelade, att försäkringsrådet
funnit Brodds framställning icke föranleda någon rådets åtgärd; att doktor
von Friesen i ett den 27 januari 1937 utfärdat intyg uttalat, dels att vid
röntgenundersökning av Brodd den 28 november 1934 konstaterats en hoptryckning
av tvenne ländkotor med någon krökning av ryggraden, tydande
på sviter efter en broltskada å ryggraden av icke alltför färskt datum, och
dels att intet funnes, som talade mot antagandet att Brodd ådragit sig nämnda
brottskada år 1920, samt att det syntes vara ifrågavarande äldre skada, som
vore främsta orsaken till Brodds sedermera inträdda invaliditet, samt att
Brodd enligt uppgift saknar tillgångar för sitt och sin familjs uppehälle.

över den föreliggande motionen har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
utlåtande av riksförscikringsanstalten, som anfört bland annat följande:

Sedan anstalten inhämtat, att Brodd den 28 november 1934 undergått röntgenundersökning
å Mölndals lasarett, hade anstalten införskaffat röntgenplåtarna
och för yttrande överlämnat desamma jämte handlingarna i ärendet
till docenten i medicinsk radiologi vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet,
medicine doktorn E. L. R. Lysholm. Denne hade i ett den 25 februari
1937 avgivet utlåtande anfört, att ingen gammal eller färsk fraktur av kotkroppar
eller hägar förelåge. Däremot funnes vissa närmare angivna sjukliga
förändringar i ländryggraden och intervertebrnldisken, beträffande vilka det
vöre ytterst osannolikt, att desamma uppkommit genom det år 1920 angivna
olycksfallet. Anstalten bade vidare inhämtat yttrande från sin överläkare
professorn A. Troell. Enligt anstaltens mening lämnade tillgängliga handlingar
icke tillräckliga upplysningar för bedömande av i vilken grad Brodds
arbetsförmåga vore nedsatt. På grund av vad sålunda förekommit syntes,
även örn Brodd icke skulle anses hava jämlikt förordningen örn tioårig preskription
och örn kallelse å okända borgenärer förlorat någon rätt till ersättning
enligt olycksfallsförsäkringslagen i anledning av det honom den 15
november 1920 övergångna olycksfallet, ytterligare sådan ersättning icke hava

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

kunnat på grund av detta olycksfall tillerkännas honom enligt nämnda lag.
Vid sådant förhållande hade anstalten icke ansett erforderligt att ingå på
frågan, huruvida Brodd, därest samband mellan olycksfallet och hans nuvarande
besvär förelegat, borde beredas särskild ersättning utom ramen av
gällande olycksfallsförsäkringslag.

Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, lider Brodd för närvarande
av vissa sjukliga förändringar i ryggraden. I ärendet är vidare upplyst, att
Brodd vid två särskilda tillfällen åren 1920 och 1934 varit utsatt för olycksfall
under arbete, i anledning varav sjukpenning jämlikt bestämmelserna i
olycksfallsförsäkringslagen tillerkänts honom. Frågan om ytterligare ersättning
åt Brodd på grund av nämnda båda olycksfall har sedermera vid särskilda
tillfällen varit föremål för prövning såväl av riksförsäkringsanstalten
och olycksfallsförsäkringsbolaget Textil som av försäkringsrådet. Vad angår
frågan om ersättning åt Brodd i anledning av det tidigare olycksfallet
har sålunda riksförsäkringsanstalten genom beslut den 18 mars 1936, däri
försäkringsrådet enligt beslut den 12 juni 1936 ej gjort ändring, funnit Brodds
ersättningstalan icke kunna upptagas till prövning, enär mera än tio år förflutit
utan att en eventuell fordran från Brodds sida i anledning av nyssnämnda
olycksfall hos anstalten bevakats. I fråga om ersättning på grund
av det Brodd år 1934 övergångna olycksfallet har försäkringsbolaget Textil
genom särskilda beslut, däri försäkringsrådet ej gjort ändring, förklarat, att
då den Brodd förorsakade skadan efter upphörande av därav förorsakad
sjukdom icke kunde anses medföra nedsättning av hans arbetsförmåga med
minst tio procent, Brodd ej vore berättigad till livränta.

I sitt över den nu föreliggande motionen avgivna utlåtande har riksförsäkringsanstalten
anfört, att även om Brodd icke skulle anses hava jämlikt
gällande preskriptionsbestämmelser förlorat någon rätt till ersättning enligt
olycksfallsförsäkringslagen i anledning av det tidigare olycksfallet, ytterligare
sådan ersättning icke syntes kunna tillerkännas honom enligt nämnda
lag, enär något samband mellan olycksfallet och Brodds nuvarande sjukdomstillstånd
icke kunnat påvisas.

Med hänsyn till vad sålunda i ärendet förekommit och då riksförsäkringsanstalten
icke kunnat konstatera, att samband föreligger mellan Brodds nuvarande
sjukdom och det honom år 1920 övergångna olycksfallet, har utskottet
funnit sig icke kunna i anledning av motionen tillstyrka, att genom beslut
av riksdagen särskild ersättning skulle tillerkännas Brodd.

Utskottet vill emellertid i detta sammanhang erinra, att legitimerade läkaren
Bertil von Friesen i läkarintyg den 23 juli 1936 uttalat, att Brodd efter
det honom år 1934 övergångna olycksfallet varit oförmögen till arbete, ävensom
att därest han icke drabbats av delta olycksfall han alltjämt skulle varit
i stånd att utföra arbete i normal omfattning. Det synes utskottet med hänsyn
till vad sålunda intygats icke vara helt uteslutet, att det ifrågavarande
olycksfallet bidragit till Brodds nuvarande sjukdomstillstånd, varigenom han
försatts i det läget, att han svårligen kan sörja för sitt eget och sin familjs
uppehälle. Den omständigheten att Brodd ändock icke kunnat tillerkännas

Bankoutskottets utlåtande Nr 44-

13

ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen har synts utskottet tyda på, att
lagen i sin nuvarande utformning är alltför ''restriktiv. Enligt utskottets mening
framstår det såsom ett önskemål, att en uppmjukning av lagstiftningen på
ifrågavarande område kommer till stånd i syfte att öka möjligheterna för
beredande av ersättning i sådana fall, då, såsom här synes vara förhållandet,
nedsättning av arbetsförmågan skäligen kan antagas hava samband med
ett olycksfall. Då det emellertid icke torde ankomma på bankoutskottet att
taga initiativ i här avsedda spörsmål, har utskottet nu endast velat uttala
sina sympatier för en lagändring i nyss antydda riktning.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner I: 56 och II: 148 icke må till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

7:o.

Förre handlanden John Högström. I motion I: 167 hemställer herr Ström,
Fredrik, »att riksdagen måtte besluta att åt f. d. handlanden John Högström,
Brooklyn, N. Y., U. S. A., lämna en livränta med 1,000 kronor för år räknat
under hans återstående livstid eller ock på annat sätt bereda honom erforderlig
hjälp».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Högström är född den 15 september 1860 och alltså 76 år gammal;
att han år 1880 utvandrade till Amerikas förenta stater;
att han åren 1890—-1898 uppehöll sig i olika länder i Europa, varunder
han försörjde sig genom förevisande av den s. k. Edisonska fonografen;

att han under år 1898 återvände till Sverige samt öppnade en kaférörelse
i Göteborg, vilken rörelse han det påföljande året överflyttade till Borås;

att han, närmast i följd av ett tvistigt ekonomiskt mellanhavande med en
i hans tjänst anställd person, under år 1899 invecklades i vissa rättegångar,
vilkas utgång för honom medförde ej blott ekonomiska svårigheter utan
även avsevärda psykiska påfrestningar;

att han åren 1901—1904 åtnjöt anstaltsvård för psykisk sjukdom;
att han under år 1904 ånyo begav sig till Amerika, varest han med vissa
avbrott vistats till år 1936;

att han under sin vistelse i Amerika upphört att vara svensk medborgare
och i stället förvärvat amerikanskt medborgarskap;

att han, efter att under år 1935 hava företagit ett besök i Sverige, efter
därom uttryckt önskan på statens bekostnad återsänts till Amerika den 20
juni 1935;

att han, som jämväl under år 1936 besökt Sverige, den 16 maj 1936
likaledes på egen begäran på statens bekostnad återsänts till Amerika;

att kostnaderna för Högströms hemsändanden till Amerika, respektive 415
kronor 67 öre och 447 kronor, jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 19 juli 1935

14

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

och den 4 juli 1936 avförts å det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till fattigvård och barnavård enligt den nordiska fattigvårdskonventionen
m. m.;

att Högström efter senaste hemsändandet vid ankomsten till Amerika erhållit
ett belopp av 100 dollars, motsvarande 391 kronor, vilket sistnämnda
belopp jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 4 juli 1936 avförts å femte huvudtitelns
anslag till extra utgifter;

att han den 16 december 1936 ånyo anlänt till Sverige och för närvarande är
omhändertagen för vård å Stockholms stads sjukhus å Beckomberga;

att Högström har två barn, en dotter, som är änka och bosatt i Stockholm,
samt en son, som är bosatt i New York;

samt att Högström icke synes vara i stånd att försörja sig själv och ej
heller kan påräkna underhåll av sina barn.

Beträffande Högströms levnadsomständigheter i övrigt får utskottet hänvisa
till innehållet i förevarande motion jämte vid densamma såsom bilaga fogad
promemoria av professor Alfred Petrén. Här må endast erinras, att i motionen
göres gällande, att Högström genom en serie av olyckliga omständigheter
och lagarnas och institutionernas brister råkat i oförvållade svårigheter.

Högströms vård å Beckomberga bekostas av Stockholms stad, som emellertid,
i den mån ersättning icke kan utfås av hans barn, äger rätt att därför
erhålla ersättning av staten enligt 60 och 61 §§ fattigvårdslagen. Sådan ersättning
beviljas av Överståthållarämbetet och utgår från femte huvudtitelns
förslagsanslag till fattigvård i allmänhet. Enligt av Kungl. Majit den 20
december 1935 med stöd av 51 § fattigvårdslagen fastställd vårdtaxa utgår
sådan ersättning med ett belopp av 4 kronor för dag.

Såsom förutsättning för rätt till ersättning av staten för fattigvård åt den,
som ej är svensk medborgare, stadgas i 61 § 2 mom. fattigvårdslagen, att
fattigvårdsstyrelsen inom viss tid gjort framställning om den nödställdes
hemsändande. Sådan framställning har gjorts av Stockholms stads sjukhusdirektion
hos Överståthållarämbetet, som icke funnit skäl bifalla framställningen.

Är Högströms dotter villig att mottaga honom i sin vård och anses detta
ur medicinsk synpunkt lämpligen kunna ske, kan hon för hans vård och
underhåll påräkna understöd av fattigvårdsnämnden, vilket bestämmes efter
behovsprövning. Under förutsättning att Högström är för sitt underhåll uteslutande
hänvisad till fattigvården, torde det understöd, han därifrån kan
erhålla, komma att uppgå till omkring 60 kronor i månaden, vartill kommer
ersättning av kostnaden för kläder ävensom vid behov kostnadsfri läkarvård
och läkemedel. Även för sålunda utgivet understöd utgår ersättning av
staten i nyss angiven ordning.

Utskottet. Till stöd för yrkandet att staten i förevarande fall skulle träda hjälpande
emellan genom att tillerkänna Högström en livränta eller annan liknande för -

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

15

mån har i motionen anförts, att Högström på grund av vissa olyckliga omständigheter
samt lagarnas och institutionernas brister råkat i oförvållade
svårigheter. Även örn handläggningen av de rättstvister, i vilka Högström
varit invecklad, måhända kan sägas hava kännetecknats av en enligt nutida
uppfattning väl långt driven formalism, har utskottet — som i ärendet
rådgjort sig med riksdagens justitieombudsman — dock icke kunnat finna,
att myndigheterna därvid skulle hava i något avseende åsidosatt gällande lagföreskrifter
till förfång för Högströms sak. Några försummelser eller övergrepp
från myndigheternas sida torde därför icke kunna åberopas såsom skäl
för att staten skulle lämna Högström gottgörelse för hans lidanden. Icke
heller lärer en dylik åtgärd kunna grundas på förmenta bristfälligheter i rättsväsendet.
Under sådana förhållanden kan utskottet för sin del icke tillstyrka
den föreliggande motionen. Utskottet får i detta sammanhang erinra, att —
såsom närmare framgår av ovan lämnade redogörelsen — Högström, vars
återsändande till Amerika icke synts böra ifrågakomma, åtnjuter och för
framtiden kan beräknas komma att åtnjuta försörjning, för vilken kostnaden
i sista hand faller på staten.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion I: 167 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

»I

III. Ecklesiastikdepartementet.

8:o.

Förra småskollärarinnan Hanna Laura Löfstedt, född Larsson. I

motion II: 242 hemställer herr Lindmark, »att förra lärarinnan inom Lövångers
skoldistrikt Hanna Laura Löfstedt, född Larsson, må, räknat från
den 1 januari 1937, under sin återstående livstid från statens pensionsanstalt
uppbära, utöver henne nu tillkommande avgiftspension från allmänna pensionsförsäkringen
samt henne framdeles tillkommande s. k. uppskjuten pension,
en årlig pension å 600 kronor».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Hanna Laura Löfstedt är född den 21 oktober 1893 och alltså 43 år
gammal;

att hon innehaft anställning såsom lärarinna vid Blacke fasta mindre folkskola
i Lövångers skoldistrikt under tiden 31 augusti 1913—30 juni 1926;

att enligt utdrag av protokoll, hållet vid sammanträde med Lövångers församlings
skolråd den 3 februari 1926, skolrådet på förekommen anledning beslutat
tillskriva Löfstedt, huruvida hon icke funne med sin egen fördel förenligt
att frivilligt uppsäga sin tjänst före den 1 mars 1926 för att frånträda
densamma den 30 juni 1926;

16

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

att Löfstedt härefter på egen begäran erhållit avsked från sin befattning
berörda den 30 juni 1926;

att hon under sin omförmälda anställningstid åtnjutit tjänstledighet på
grund av styrkt sjukdom under tiden 24 september—20 december 1921 samt
för enskilda angelägenheter under tiderna 1 november—19 december 1925
och 7—31 januari 1926;

att hennes löneförmåner under vartdera av åren 1924 och 1925 uppgått till
närmare 2,000 kronor jämte förmån av fri bostad om 1 rum och kök;

att hon enligt ett för henne den 9 september 1931 av provinsialläkaren G.
Bjerner utfärdat intyg behandlats av Bjerner för facialisförlamning, troligen
på reumatisk bas, under år 1920 och för reumatism i höger arm år 1924,
samt alltsedan år 1929 lidit av kronisk ledgångsreumatism, för vilken sjukdom
hon vårdats dels i hemmet dels ock å Umeå lasaretts avdelning för reumatiska
patienter;

att enligt nyssnämnda läkarintyg hennes ifrågavarande åkommor till väsentlig
del synts hava uppkommit genom hennes vistelse i kalla och dragiga
lokaler;

att enligt ett den 2 augusti 1932 av doktor Bjerner avgivet läkarutlåtande
för ansökan om pension enligt lagen om allmän pensionsförsäkring hennes
arbetsförmåga på grund av kronisk ledgångsreumatism ansetts nedsatt till en
tredjedel eller mindre av den för fullt arbetsför person normala arbetsförmågan,
vilken nedsättning jämväl ansetts vara av bestående natur;

att hon från och med den 1 februari 1932 uppbär avgiftspension från pensionsstyrelsen
med 34 kronor 80 öre för år;

att hon från och med den 1 februari 1932 enligt beslut av statens pensionsanstalt
den 21 juli 1933 från anstalten uppbär s. k. uppskjuten pension, uppgående
inklusive pensionsförhöjning och dyrtidstillägg till sammanlagt 84
kronor för år;

att hon sedan den 13 juni 1923 är i äktenskap förenad med hemmansägaren
Erik Emanuel Löfstedt i Fjällbyn samt att makarna hava tre barn, födda
den 8 november 1925, den 14 februari 1929 och den 8 oktober 1933;

att enligt ett av kyrkoherden i Lövångers församling den 19 januari 1937
utfärdat intyg, grundat på uppgifter från vederbörliga taxerings- och kommunalmyndigheter,
fru Löfstedt icke varit inkomsttaxerad under år 1936
samt att hennes man, vilken är ägare till två jordbruksfastigheter med taxeringsvärden
av resp. 8,700 och 5,000 kronor, under samma år varit påförd
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för ett taxerat belopp av 1,700 kronor
men däremot icke för något beskattningsbart belopp;

samt att vederbörande folkskolinspektör den 20 januari 1937 vitsordat, att
Löfstedts förenämnda tjänstgöring icke givit anledning till erinran från inspektörens
sida, ävensom uttalat, att enär Löfstedts avgång ur tjänsten ej varit
frivillig skäl finge anses föreligga att bereda henne en skälig pension för hennes
återstående levnad, eftersom återinträde i tjänstgöring på grund av hennes
sjuklighet ej längre kunde komma i fråga.

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

17

Till stöd för den föreliggande motionen har bland annat anförts, att 1932
års riksdag efter framställning av Kungl. Majit (prop. nr 94) beviljat förra
småskollärarinnan Augusta Söderlund, född Lundh, en årlig pension av 600
kronor utöver henne tillkommande s. k. uppskjuten pension.

över förevarande motion har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat utlåtande
av statskontoret, som hört statens pensionsanstalt och skolöverstyrelsen.

Skolöverstyrelsen har ansett starkt bärande skäl vara förebragta till stöd
för ifrågavarande motion, vilken fördenskull av överstyrelsen tillstyrkts.

Statens pensionsanstalt har anfört huvudsakligen följande:

Därest s. k. uppskjuten pension till Löfstedt hade beräknats efter de grunder,
som skulle tillämpas, då avgången varit föranledd av tjänstens indragning,
skulle årsbeloppet blivit 483 kronor, vartill skulle kommit pensionsförhöjning
och dyrtidstillägg med resp. 81 och 108 kronor årligen.

Pensionsanstalten hade tidigare — bland annat i det av motionären åberopade
ärendet rörande pension åt förra småskollärarinnan Augusta Söderlund,
född Lundh — ansett sig böra framhålla, att starka betänkligheter
reste sig mot att i enskilda fall bevilja tillägg till de pensioner, som pensionsreglementet
tillerkände i förtid avgående befattningshavare. Dessa betänkligheter
hade delats av statskontoret och hade vunnit beaktande jämväl
av Kungl. Maj:t och riksdagen, men i vissa fall hade statsmakterna dock
ansett de föreliggande omständigheterna dels vara så ömmande, att billighetsskäl
motiverade bifall, och dels vara så säregna, att ett bifall ej behövde
befaras medföra några mera vittgående konsekvenser.

Vid bedömande av frågor sådana som den nu föreliggande syntes böra
beaktas, att i de nya statliga pensionsreglementena den ståndpunkt, som intagits
till en i förtid avgående befattningshavares pensionsrätt, vore avgjort
liberalare än i äldre bestämmelser. Statens pensionsanstalts reglemente
hade dock — om man bortsåge från vad som stadgats för en enstaka delägargrupp,
nämligen befattningshavarna vid landsbygdens polisväsen •— icke
i detta avseende undergått någon förändring, och det syntes vara angeläget
att ej genom beslut i enskilda fall binda en blivande revision av bestämmelserna
vid någon viss linje.

Vad det nu förevarande fallet beträffade förelåge visserligen ömmande
omständigheter, men i övrigt förefunnes ej skäl av den art, som föranlett
beviljande av pension åt den ovannämnda lärarinnan Söderlund. I fråga örn
Löfstedt vore det iråkad sjukdom och de särskilda omständigheterna i samband
med avgången, som åberopades. Den sjukdom, som gjort Löfstedt oförmögen
till arbete, syntes emellertid ej hava förelegat vid hennes avskedstagande, ehuru
vissa omständigheter tydde på att orsaker till dess uppkomst kunde spåras
tillbaka till skolarbetet. Och avgången från tjänsten finge anses hava varit
frivillig, även örn viss påtryckning syntes hava ägt rum; i allt fall syntes det
ej kunna åberopas, att avgången föranletts av ingripande från statens sida.
Under sådana förhållanden funne pensionsanstalten omständigheterna i
ärendet knappast vara av den art, att de till fullo motiverade understödjande
åtgärder från statsverkets sida. Skulle emellertid så anses vara fallet
och pension åt Löfstedt därför beviljas, finge pensionsanstalten i fråga örn
dennas belopp anföra, att några mera tungt vägande skäl ej syntes föreligga
att frångå vad i motionen därvidlag föreslagits.

Bihang till riksdagens protokoll 19117. S saini. AV 44.

18

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

Statskontoret har anfört följande:

Vid behandlingen av det av motionären åberopade ärendet rörande pension
åt förra småskollärarinnan Augusta Söderlund, född Lundh, hade såväl
vederbörande departementschef (prop. nr 94/1932) som bankoutskottet
(uti. nr 30/1932, sid. 9) uttalat principiella betänkligheter mot att frångå de
bestämmelser i reglementet för statens pensionsanstalt, som vore meddelade
i fråga om beräkningen av pension åt befattningshavare, som före uppnådd
pensionsålder avginge ur tjänst. Såväl departementschefen som utskottet
hade emellertid ansett, att sådana ömmande omständigheter och särskilda
förhållanden i övrigt förelåge i nämnda fall, att ett mindre årligt understöd
utöver den uppskjutna pensionen kunde anses motiverat. Utskottet hade sålunda
erinrat om att Söderlund intjänat mer än 33 tjänstår, att hon alltså
innehade den tjänstålder, som erfordrades för hel pension, ävensom att bland
de delägare i statens pensionsanstalt, vilka dittills med rätt till uppskjuten
pension avgått före uppnådd pensionsålder, förutom Söderlund icke funnes
någon, som uppnått för hel pensions erhållande föreskriven tjänstålder.

Vad nu föreliggande fall beträffade vore enligt statskontorets mening —
särskilt med beaktande av att Löfstedts lärarinneanställning icke omfattat
längre tid än omkring 12 år 10 månader — omständigheterna icke sådana,
att de liksom i fallet Söderlund motiverade ett särskilt understöd från statens
sida. Med hänsyn härtill och till vad statens pensionsanstalt i ärendet
anfört förmenade statskontoret, att den väckta motionen icke borde föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottet. Med hänsyn till de omständigheter i samband med Löfstedts avgång ur
tjänst, för vilka ovan redogjorts, finner sig utskottet böra tillstyrka, att Löfstedt,
som lider av kronisk ledgångsreumatism — enligt läkarintyg till väsentlig
del uppkommen genom vistelse i olämpliga skollokaler — tillerkännes
pension av statsmedel. Emot storleken av den i motionen föreslagna pensionen
— 600 kronor för år — har utskottet icke funnit anledning till erinran.
Pensionen torde, räknat från och med den 1 januari 1937, böra tillkomma
Löfstedt utöver avgiftspension från pensionsstyrelsen och s. k. uppskjuten
pension från statens pensionsanstalt samt bestridas från anslaget till diverse
pensioner och understöd m. m.

Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 242, må
medgiva, att förra småskollärarinnan Hanna Laura Löfstedt,
född Larsson, må — utöver avgiftspension och henne tillkommande
s. k. uppskjuten pension — räknat från och med
den 1 januari 1937 under sin återstående livstid från anslaget
till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig
pension av 600 kronor.

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

19

C. Affärsdrivande verks medel.

I. Trafikmedel.

9:o.

Förre hårarbetaren Sven Johnsson. I motion II: 15 har herr Blomquist
hemställt, »att riksdagen måtte besluta att bevilja f. d. banarbetaren vid S. J.
Sven Johnsson, Lekaryd, Kronobergs län, årligt understöd till belopp riksdagen
torde finna skäligt».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Johnsson är född den 1 november 1861 och alltså 75 år gammal;

att han enligt egen uppgift åren 1886—1905, med undantag av åren 1895—
1896, då han varit arbetsförman vid enskilt järnvägsbygge, under olika tidsperioder
varit anställd vid statens järnvägsbyggnader;

att han, likaledes enligt egen uppgift, åren 1906—1907 tjänstgjort såsom linjearbetare
vid telegrafverket;

att han under vissa tidsperioder åren 1908—1920 varit anställd såsom banarbetare
vid statens järnvägar;

att hans anställning vid statens järnvägar upphörde den 3 november 1920;

att han enligt intyg av vederbörande kommunalnämndsordförande är ägare
till en jordbrukslägenhet, taxeringsvärderad till 2,100 kronor, samt att hans
och hans hustrus årliga inkomster av vederbörande pensionsnämnd uppskattats
till omkring 400 kronor;

samt att han enligt ett för honom den 19 december 1936 utfärdat läkarintyg
på grund av reumatisk värk och allmän kraftnedsättning tidvis är till arbete
helt oförmögen.

över den förevarande motionen har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
utlåtande av statskontoret, som hört järnvägsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen har upplyst, att Johnsson hos styrelsen anhållit om pension
eller understöd men att styrelsen lämnat ansökningen utan bifall, enär
Johnssons vederbörligen styrkta anställningstid i statstjänst allenast uppgått
till 12 år 9 månader samt förty varit av för kort omfattning för att berättiga
till pension eller gratifikation jämlikt föreskrifterna i Kungl. Maj:ts
brev den 18 december 1925. Vid förnyad undersökning hade inga ytterligare
uppgifter rörande Johnssons anställningstid kunnat styrkas. Järnvägsstyrelsen
ansåge sig därför böra avstyrka bifall till den föreliggande motionen.

Statskontoret har i ärendet anfört, att med hänsyn till den korta anställningstid
i statstjänst — sammanlagt 12 år 9 månader — som i förevarande
fall kunnat styrkas och då Johnssons anställning upphört redan år 1920, ämbetsverket
i likhet med järnvägsstyrelsen ansåge, att ifrågavarande motion
icke borde till någon riksdagens åtgärd föranleda.

20

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

Utskottet.

Enligt utskottets mening har i förevarande ärende icke förebragts utredning
om tjänstgöring i den omfattning, att densamma bör föranleda beslut
om pension. På grund härav avstyrker utskottet åtgärd i anledning av
motionen och hemställer,

att förevarande motion II: 15 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

10:o.

Arbetsförmannen Johan Olof Nygren. I motion II: 19 hemställer herr
Lövgren, »att riksdagen ville tillerkänna förre arbetaren och arbetsförmannen
Johan Olof Nygren i Bjurånäs, Bjurå av Båneå kommun och Norrbottens
län en pension till det belopp, som kan vara lämpligt med hänsyn till
hans långa anställningstid».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Nygren är född den 12 januari 1870 och alltså 67 år gammal;

att han enligt ett den 15 juni 1897 av vederbörande arbetsledare utfärdat
intyg innehaft anställning såsom smed vid vägbyggnaden Glommersträsk—
Ruskträsk under en tid av 1 år 6 månader;

att han enligt egen uppgift åren 1898—1902 varit anställd vid statens järnvägars
byggnadsarbeten;

att han åren 1902—1916 innehaft anställning vid statens järnvägars byggnadsarbeten
under sammanlagt 3 år 9 månader 16 dagar;

att han sedan år 1917 innehaft anställning såsom arbetsförman inom Råneå
revir med en sammanlagd tjänstetid av 16 år 5 månader;

att hans arbetsinkomster under åren 1932—1936 uppgått till i medeltal
omkring 1,800 kronor per år;

samt att han enligt intyg av vederbörande kommunalnämndsordförande
är mindre bemedlad och på grund av sin ålder i stort behov av understöd.

över den föreliggande motionen har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
utlåtande av statskontoret, som hört domänstyrelsen och järnvägsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen har anfört, att av den jämförelsevis långa tid, varunder
Nygren arbetat i statens tjänst, såvitt kunnat styrkas allenast 3 år 9 månader
16 dagar, vilka infallit före år 1917, utgjorts av arbete åt statens järnvägar.
Vid sådant förhållande har det synts styrelsen, att därest pension
skulle kunna tillerkännas Nygren densamma i varje fall icke borde utgå av
statens järnvägars trafikmedel.

Domänstyrelsen har med förmälan att någon ansökan om pension icke av
Nygren ingivits till styrelsen samt under hänvisning till en inom styrelsens
statistikkontor verkställd utredning — enligt vilken bestämmelserna i kungörelsen
den 7 december 1934 (nr 585) med föreskrifter angående pensione -

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

21

ring av viss arbetarpersonal i statens tjänst skulle varit å Nygren tillämpliga,
därest han hos styrelsen gjort ansökan om erhållande av pension — tillstyrkt,
att Nygren beviljades en årlig pension av förslagsvis 696 kronor att
utgå ur statens domäners fond från och med dagen näst efter den, då han
avgått ur domänverkets tjänst.

Statskontoret har anfört följande:

Såvitt handlingarna i ärendet utvisade, hade Nygrens anställnings- och avlöningsförhållanden
varit sådana, att tjänstepensionsreglementet för arbetare
vore tillämpligt å honom. Jämlikt kungörelsen den 30 november 1934 (nr
570) med föreskrifter angående entledigande efter uppnådd pensionsålder
av arbetare i statens tjänst, å vilka tjänstepensionsreglementet för arbetare
ägde tillämpning, hade Nygren vid reglementets ikraftträdande eller kort
tid därefter bort entledigas från sin anställning i domänverkets tjänst med
rätt att åtnjuta pension. Domänstyrelsen syntes emellertid vara oförhindrad
att nu — efter meddelande av avsked åt Nygren — bevilja honom pension
enligt nyssnämnda pensionsreglemente. Vid sådant förhållande kunde
däremot kungörelsen den 7 december 1934 (nr 585) med föreskrifter angående
pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst — med hänsyn
till bestämmelserna i 1 § av densamma — icke i förevarande fall äga tilllämpning.

Med hänsyn till vad sålunda anförts funne statskontoret någon riksdagens
åtgärd i anledning av motionen icke påkallad.

Såsom statskontoret i ärendet anfört, hava Nygrens anställnings- och avlöningsförhållanden
varit sådana, att tjänstepensionsreglementet för arbetare
är tillämpligt å honom, varför Nygren vid reglementets ikraftträdande eller
kort tid därefter bort entledigas från sin anställning vid domänverket med
rätt att åtnjuta pension. Emellertid torde domänstyrelsen vara oförhindrad
att nu, efter meddelande av avsked åt Nygren, bevilja honom pension enligt
nämnda pensionsreglemente. Vid sådant förhållande synes den föreliggande
motionen icke böra föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer därför,

att förevarande motion II: 19 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

ll:o.

Förre ban- och byggnadsarbetaren Frans Ferdinand Nyström. I motion
II: 90 hemställer herr Bräde fors jämte fyra av andra kammarens övriga ledamöter,
»att riksdagen måtte besluta bevilja f. d. ban- och byggnadsarbetaren
vid statens järnvägar Frans Ferdinand Nyström i Sandträsk pension
i enlighet med de grunder, som gälla för viss arbetspersonal i statens
tjänst».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Nyström är född den 10 november 1875 och alltså 61 år gammal;
att han åren 1907—1931 under vissa tidsperioder innehaft anställning vid

utskotta*

22

Bankoutskottets utlåtande Nr 44-

statens järnvägar såsom ban- och byggnadsarbetare samt såsom tillfällig
banvakt, därvid hans sammanlagda styrkta anställningstid uppgått till 14
år 1 månad 12 dagar;

att han enligt ett för honom den 20 november 1934 utfärdat läkarintyg
samma dag tagits under läkarbehandling för lungtuberkulos, varvid hans
arbetsförmåga befunnits nedsatt med 75 procent;

samt att han på grund av nämnda sjukdom är oförmögen till förvärvsarbete.

över den föreliggande motionen har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
utlåtande av statskontoret, som hört järnvägsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen har upplyst, att Nyström hos styrelsen anhållit örn pension
eller understöd men att styrelsen lämnat ansökningen utan bifall, enär
Nyströms vederbörligen styrkta anställningstid i statstjänst allenast uppgått
till 14 år 1 månad 12 dagar samt förty varit av för kort omfattning för att
berättiga till pension eller gratifikation jämlikt föreskrifterna i Kungl. Maj:ts
brev den 18 december 1925. Vid förnyad undersökning hade inga ytterligare
uppgifter rörande Nyströms anställningstid kunnat styrkas. Järnvägsstyrelsen
ansåge sig därför böra avstyrka bifall till den föreliggande motionen.

Statskontoret har anfört, att Nyströms sammanlagda anställningstid i statens
tjänst enligt ämbetsverkets mening vöre för kort för att pension borde
beviljas. Ämbetsverket funne därför, att förevarande motion icke borde till
någon åtgärd föranleda.

Utskottet. Under åberopande av vad järnvägsstyrelsen och statskontoret i ovannämnda
utlåtanden anfört får utskottet avstyrka bifall till den föreliggande motionen.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion II: 90 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

II. Statens vattenfallsverks medel.

12:o.

Anläggningsarbetaren Johan August Karlsson Roth. I motion II: 87 hava
herrar Olsson i Mellerud och Hult hemställt, »att riksdagen måtte besluta
medge anläggningsarbetaren Johan August Karlsson Roth, Vänersborg, ett
årligt understöd med belopp, som efter prövning kan befinnas skäligt».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Roth är född den 4 maj 1867 och alltså nära 70 år gammal;

Bankoutskottets utlåtande Nr 44. 23

att han innehaft fast anställning vid Kronobergs regemente under tiden

I december 1888—19 oktober 1895;

att han åren 1903—1936 under olika tidsperioder innehaft arbetsanställningar
vid fästnings- och kasernbyggnaderna i Boden, vid statens järnvägsbyggnader
och vid statens vattenfallsverk, därvid hans sammanlagda styrkta
anställningstid uppgått till omkring 18 år 5 månader;

att han enligt uppgift dessutom under vissa icke närmare angivna tider
innehaft olika arbetsanställningar vid av entreprenörer ledda statsarbeten;

att han enligt intyg av vederbörande fattigvårdsstyrelses ordförande är
medellös;

samt att han enligt ett för honom den 21 december 1936 utfärdat läkarintyg
befunnits förete symptom på åderförkalkning, sockersjuka och kraftnedsättning
i armarna samt på grund härav är för framtiden oförmögen till
arbete.

över den förevarande motionen har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
utlåtande av statskontoret, som hört järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen har framhållit, att Roths sammanlagda arbetstid vid
statens järnvägsbyggnader utgjort allenast 4 år 7 månader 1 dag, en tid som
i omfattning syntes vida understiga Roths sammanlagda anställningstider
vid statens vattenfallsverk. På grund härav och då Roths anställning vid
sistnämnda verk läge betydligt närmare i tiden än anställningen vid statens
järnvägsbyggnader, ansåge sig styrelsen icke kunna tillstyrka, att pension
tillerkändes Roth av statens järnvägars trafikmedel.

Vattenfallsstyrelsen har i ärendet anfört följande:

Frågan om pension till Roth enligt kungörelsen den 7 december 1934 (nr
585) med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal i statens
tjänst hade på därom gjord ansökan redan prövats av vattenfallsstyrelsen,
varvid Roth åberopat sig på en genom arbetsbetyg styrkt anställning vid
statens järnvägsbyggnader, statens vattenfallsverk samt fästnings- och kasernbyggnaderna
i Boden av omkring 18 år 5 månader. Då endast omkring

II år 3 månader av anställningstiden uppnåtts före fyllda 60 år, hade ansökningen
icke kunnat bifallas av styrelsen. De i ärendet åberopade anställningarna
hos entreprenörer hade icke specificerats och ännu mindre
styrkts, varför någon hänsyn till desamma icke syntes kunna tagas i förevarande
sammanhang. Då beviljande av riksdagspension i sådana fall som
det förevarande skulle komma att göra det i nämnda pensionskungörelse intagna
villkoret om viss anställningstid före 60 års ålder illusoriskt, ansåge
sig vattenfallsstyrelsen icke böra tillstyrka bifall till den förevarande motionen.

Statskontoret har anfört följande:

Enligt vad handlingarna i ärendet utvisade, innehade Roth en sammanlagd
anställningstid av 18 år 5 månader i statens tjänst. Då av nämnda tid
allenast omkring 11 år 3 månader fullgjorts före uppnåendet av 60 levnadsår,
kunde pension icke beviljas honom jämlikt kungörelsen den 7 december
1934 (nr 585) med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal
i statens tjänst (2 §). Med hänsyn emellertid till den jämförelsevis

24

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

långa sammanlagda anställningstiden i statens tjänst syntes det statskontoret
rimligt, att, på sätt i tidigare liknande fall skett, genom riksdagsbeslut någon
pension av statsmedel tillerkändes Roth. Beträffande pensionens storlek
ville statskontoret erinra, att jämlikt 6 § nyssnämnda kungörelse vid en
anställningstid understigande 20 år pensionsbeloppet utgjorde 540 kronor
för år, dock att, där särskilda skäl därtill föranledde, pensionen kunde
bestämmas till lägre belopp. En pension å 500 kronor för år syntes statskontoret
i förevarande fall lämpligt avvägd.

Utskottet. Såsom av den nu förebragta utredningen framgår, uppfyller Roth icke
förutsättningarna för erhållande av pension enligt kungörelsen den 7 december
1934 (nr 585) med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal
i statens tjänst. Roth hade nämligen icke vid den tidpunkt, då
han uppnådde 60 års ålder, under sammanlagt 15 år innehaft statsanställning.
Då emellertid Roth under tillhopa nära 18 V2 år arbetat i statens
tjänst, finner utskottet sig — under hänvisning till vad statskontoret i detta
ärende anfört och under åberopande av innevarande års riksdags på utskottets
tillstyrkan i liknande fall fattade beslut (se bankoutskottets uti. nr 23
p. 10, 19 och 20) — böra förorda, att Roth tillerkännes pension av statsmedel.
Pensionens belopp synes i anslutning till vad som tidigare beviljats åt arbetare
med ungefär samma anställningstid som Roth böra fastställas till
504 kronor för år.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 87,
må medgiva, att anläggningsarbetaren Johan August Karlsson
Roth må, räknat från och med den 1 januari 1937, under
sin återstående livstid uppbära en årlig pension av 504
kronor, att utgå av statens vattenfallsverks medel.

Stockholm den 23 april 1937.

På bankoutskottets vägnar:

BJ. HOLMGREN.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Ehrnberg, Lindley, Leffler, Bjurström, Berling, Nilsson
i Mölndal, Danielsson och Bodin i Visby;

från andra kammaren: herrar Holmgren, Paulsen, Andersson i Falkenberg, Osberg,
Svedman, Frankenberg, Andersson i Munkaljungby och Mattsson.

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

25

Reservationer:

vid punkten 3 (ang. pension åt förre fortifikationsarbetsförmannen Albert
Emanuel Morath):

av herr Paulsen, som ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava
följande lydelse:

»Med hänsyn till i detta ärende föreliggande omständigheter och då 1936
års riksdag i ett med det nu förevarande i stort sett likartat fall beviljat en
pension av 504 kronor åt förre fortifikationsarbetsförmannen Leo Vilhelm
Sundström, får utskottet tillstyrka, att Morath tillerkännes pension med samma
belopp. På grund härav hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 338,
må medgiva, att förre fortifikationsarbetsförmannen Albert
Emanuel Morath må från och med den 1 januari 1937 under
sin återstående livstid från anslaget till diverse pensioner och
understöd m. m. uppbära en årlig pension av 504 kronor.»;

samt

av herr Berling;

vid punkten 7 (ang. pension åt förre handlanden John Högström):

av herr Danielsson, som ansett, att utskottets yttrande och förslag bort
hava följande lydelse:

»Till stöd för---den föreliggande motionen.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande---åtgärd föranleda.»

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 8 sami. Nr 44.

3