Bankoutskottets utlåtande Nr 37.

1

Nr 37,

Ankom till riksdagens kansli den 12 april 1937 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning av framställningar angående ersättning till
vissa personer i anledning av skada, ådragen under
militärtjänstgöring, m. m.

Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till utskottet
hänvisade framställningar angående ersättning till vissa personer i
anledning av skada, ådragen under militärtjänstgöring.

I fråga om utredningen i de ärenden, som behandlas i detta utlåtande, får
utskottet, i den mån redogörelse i det följande ej lämnas, hänvisa till nedan
angivna proposition och motion.

1 :o.

Gustaf Samuel Napoleon Blomqvist. I en den 5 mars 1937 dagtecknad
proposition nr 216 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att förre volontären vid Svea livgarde G. S. N.
Blomqvist må — utöver den livränta han enligt gällande bestämmelser uppbär
från riksförsäkringsanstalten — från och med den 1 januari 1937 under
sin återstående livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m. komma i åtnjutande av ett årligt understöd av 804 kronor utan rätt
till dyrtidstillägg därå.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Blomqvist under anställning som
volontär vid Svea livgarde genom olyckshändelse den 17 augusti 1911 drabbats
av en skottskada i huvudet; att riksförsäkringsanstalten jämlikt bestämmelserna
i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, tillerkänt Blomqvist livränta
att utgå från och med den 16 juni 1912 med ett årligt belopp av 450 kronor,
motsvarande fullständig förlust av arbetsförmågan; att livräntan sedermera
jämlikt särskilda kungörelser förhöjts till 900 kronor för år eller det högsta
årliga belopp, varmed livränta kan utgå enligt nämnda förordning; att Blomqvist,
enligt ett av legitimerade läkaren Gösta Kamstedt den 16 februari
1937 utfärdat läkarintyg företer en defekt å vänstra sidan av skallen och atV
på platsen för denna defekt vid lutning av huvudet särskilt åt vänster men
även framåt en abnorm utbuktning äger rum, vilket är förenat med smärtor
över hjärnbråcket, att Blomqvist härvid får svindel och vill ramla framåt,

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 8 sami. Nr 37. 1

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 37-

att han flera gånger i månaden får anfall av medvetslöshet, som vara ungefär
4 till 5 minuter, varefter han måste intaga sången under en till två
dagar, att dessa symptom utvecklat sig småningom under de sista 7 åren
och gjort Blomqvist fullständigt oförmögen till arbete under de tre sista
åren, samt att Blomqvist tidigare kunnat nödtorftigt utöva skomakeriyrket
men efter uppkomsten av ovannämnda besvär från hans hjärnbråck måst
helt upphöra med denna yrkesutövning; att Blomqvists hustru arbetat med
stickning och därmed bidragit till familjens uppehälle tills hon år 1933 blivit
intagen å sanatorium för vård och att hon efter utskrivning därifrån visserligen
blivit något bättre men ej i sådan grad att hon kunnat fortsätta
med sitt arbete; samt att Blomqvist, som för sig och sin familjs -— förutom
hustrun 3 barn — uppehälle är helt hänvisad till den honom tillerkända
livräntan, sannolikt kommer att för all framtid vara fullständigt cförmögen
till arbete.

Föredragande departementschefen har anfört huvudsakligen följande:

Av utredningen i ärendet inhämtades att det Blomqvist under militärtjänstgöringen
övergångna olycksfallet^ (skottskada i huvudet) gjort honom för all
framtid oförmögen till arbete. På grund härav hade riksförsäkringsanstalten
tillerkänt honom livränta med det högsta belopp, som enligt gällande författningar
i dylikt fall kunde utgå, eller 900 kronor. Emellertid syntes starka
billighetsskäl tala för medgivande av särskilt understöd åt Blomqvist utöver
den honom sålunda tillerkända livräntan.

I avgivet utlåtande hade arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse
erinrat om att riksdagen tidigare i ett par liknande fall medgivit
dylikt understöd. Bland annat tillerkände 1930 års riksdag E. V. Nilsson,
som till följd av olyckshändelse (likaledes skottskada i huvudet) under militär
tjänstgöring fullständigt förlorat arbetsförmågan, utöver av riksförsäkringsanstalten
medgiven livränta, särskilt årligt understöd från och med den
1 januari 1930 med 804 kronor, varå dyrtidstillägg icke skulle utgå. Då
nämnda fall syntes vara i det närmaste fullt likartat med det nu föreliggande
fallet, torde Blomqvist böra komma i åtnjutande av särskilt understöd enligt
enahanda grunder som de, vilka tillämpats i fråga örn Nilsson. Understödet
till Blomqvist syntes sålunda böra utgå med 804 kronor för år från och med
den 1 januari 1937. Å understödet, som torde böra gäldas från anslaget till
diverse pensioner och understöd m. m., torde dyrtidstillägg icke böra åtnjutas.

Under åberopande av vad departementschefen i ärendet anfört hemställer
utskottet,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition må av riksdagen
bifallas.

2:o.

Harry Carl Bernhard Carlzén. I motion II: 239 hemställer herr Andersson
i Tungelsta, att riksdagen måtte tillerkänna Carl Bernhard Carlzén ett årligt
understöd av 350 kronor utöver honom beviljad livränta.

Bankoutskottets utlåtande Nr 37.

3

Av tillgängliga handlingar i ärendet inhämtas, att Carlzén är född den
18 juni 1902, att han inryckte till värnpliktstjänstgöring vid Södermanlands
regemente den 15 november 1922, att värnpliktige G. D. Hammar
under skolskjutning den 23 februari 1923 genom oförsiktigt avlossande av
ett skarpt skott skadat Carlzén med påföljd, att dennes vänstra fot måst
amputeras, att riksförsäkringsanstalten jämlikt förordningen den 18 juni
1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
från och med den 15 juli 1923 tillerkänt Carlzén en årlig livränta
av 450 kronor för år, motsvarande en beräknad nedsättning av Carlzéns arbetsförmåga
med femtio procent, att Hammar genom vederbörande krigsrätts
utslag den 31 januari 1924, vilket vunnit laga kraft, förpliktats att
till Carlzén utgiva ett årligt belopp av 200 kronor samt att Hammar icke till
någon del förmått fullgöra den honom sålunda ålagda ersättningsskyldigheten.

Hos Kungl. Majit anhöll Carlzén år 1934, bland annat, att få sig tillerkänd
ersättning — förutom för havda kostnader i och för anskaffande av vissa i
anledning av det honom övergångna olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel
-—- med belopp motsvarande vad Hammar genom ovannämnda domstolsutslag
förpliktats till Carlzén utgiva eller 200 kronor årligen.

Under framhållande, att den hos Hammar ådagalagda betalningsoförmågan
icke för kronan grundade något betalningsansvar, hemställde arméförvaltningens
civila departement i avgivet utlåtande i ärendet, att Carlzéns ansökning
icke måtte vinna Kungl. Majits bifall.

Genom beslut den 10 augusti 1934 medgav Kungl. Majit, med bifall till
ansökningen, i vad densamma avsåg ersättning för havda kostnader för anskaffande
av hjälpmedel i anledning av olycksfallet, att till Carlzén finge
utbetalas ett belopp av 500 kronor, men fann ansökningen i övrigt icke föranleda
någon Kungl. Majits åtgärd.

I anledning av en vid 1935 års riksdag väckt motion (lii 434) medgav riksdagen,
på tillstyrkan av bankoutskottet (utlåtande nr 45, p. 33), att Carlzén
finge utöver den honom från riksförsäkringsanstalten tillerkända livräntan
från och med den 1 januari 1935 under sin återstående livstid från anslaget
till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära ett årligt understöd av
200 kronor utan rätt att därå åtnjuta dyrtidstillägg.

I en den 10 mars 1936 dagtecknad skrift anhöll härefter Carlzén hos Kungl.
Majit örn ytterligare understöd med 1,000 kronor örn året eller ock med sådant
belopp, att han komme i åtnjutande av samma ersättning som om 1927
års militärersättningsförordning varit å honom tillämplig.

I häröver den 16 mars 1936 avgivet utlåtande framhöll riksförsäkringsanstalten,
bland annat, att Carlzén för sin under militärtjänstgöring åsamkade
skada genom beslut av riksförsäkringsanstalten tillerkänts en årlig livränta
av 450 kronor och genom beslut av riksdagen ett årligt understödsbelopp
av 200 kronor, eller av statsmedel sammanlagt 650 kronor för år räknat,

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 37.

vilket belopp med 6 kronor överstege den ersättning, livränta och protestilllägg,
som skolat tillkomma Carlzén, därest 1927 års militärersättningsförordning
varit å honom tillämplig. Vidare framhöll riksförsäkringsanstalten,
att då anstalten tidigare utlåtit sig i ärenden, vilka avsett tillämpning av
1927 års militärersättningsförordning beträffande kroppsskada, som skolat
bedömas enligt äldre bestämmelser, anstalten med hänsyn till de vittgående
konsekvenserna funnit sig böra avstyrka sådana framställningar men att i
förevarande fall möjlighet syntes föreligga för Carlzén att vid behov av ny
protes genom framställning till Kungl. Majit söka utfå ersättning för härmed
förenade kostnader. På grund av de anförda skälen hemställde riksförsäkringsanstalten,
att den gjorda framställningen icke måtte föranleda någon
Kungl. Majits vidare åtgärd.

Genom beslut den 22 maj 1936 fann Kungl. Maj:t Carlzéns ansökning icke
föranleda någon Kungl. Majits vidare åtgärd, varjämte Kungl. Majit genom
beslut den 20 november 1936 lämnade en av honom gjord ansökan örn s. k.
protestillägg utan bifall.

över den nu föreliggande motionen har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
utlåtande från riksförsäkringsanstalten, som i ärendet anfört bland
annat följande:

»Carlzén hade genom slutligt beslut den 21 augusti 1923 av riksförsäkringsanstalten
tillerkänts en årlig livränta att från och med den 15 juli 1923
under hans återstående livstid utgå med 450 kronor, motsvarande en beräknad
nedsättning av Carlzéns arbetsförmåga med femtio procent. På grund
av riksdagens särskilda medgivande utgåves till Carlzén dessutom från anslaget
till diverse pensioner och understöd m. m. ett årligt understöd av 200 kronor
utan rätt att därå åtnjuta dyrtidstillägg. Sammanlagt utgåves alltså till
Carlzén av statsmedel ett belopp av 650 kronor, vilket motsvarade en enligt
1909 års militärersättningsförordning utgående livränta med något över sjuttiotvå
procent. Därtill komme, att Carlzén genom särskilt Kungl. Majits beslut
bereus ersättning för proteskostnader m. m. med ett belopp av 500
kronor. Möjlighet syntes jämväl föreligga för Carlzén att vid behov av ny
protes genom framställning till Kungl. Majit söka utfå ersättning för härmed
förenade kostnader.

Riksförsäkringsanstalten hade låtit Carlzén vid besök å ämbetsverkets lokal
den 11 mars 1937 undergå undersökning av anstaltens överläkare, professorn
A. Troell, som i avgivet utlåtande anfört bland annat, att med hänsyn till
lokala och allmänna neurotiska besvär hos Carlzén viss högre invaliditet
möjligen torde vara motiverad.

Med hänsyn till vad i ärendet förekommit och särskilt i betraktande av vad
professorn Troell sålunda anfört, finge riksförsäkringsanstalten för sin del
göra det uttalandet, att vissa skäl syntes tala för att Carlzén av statsmedel bereddes
visst ytterligare understöd. Vidkommande storleken av ett dylikt understöd
holle anstalten före, att detsamma under alla förhållanden icke borde
utgå med högre belopp än att av statsmedel utgående livränta och understöd
sammanlagt uppginge till 900 kronor eller till det högsta livräntebelopp, som
kunde utgivas enligt 1909 års militärersättningsförordning.»

Bankoutskottets utlåtande Nr 37.

5

Med hänsyn till de i förevarande fall föreliggande ömmande omständigheterna
har utskottet ansett sig böra tillstyrka, att Carlzén — utöver till honom
författningsenligt utgående livränta ävensom av 1935 års riksdag beviljat
understödsbelopp — tillerkännes ett ytterligare understöd, vilket lämpligen
torde böra fastställas till 250 kronor för år. Härigenom komma de till Carlzén
av statsmedel utgående ersättningsbeloppen att sammanlagt uppgå till
900 kronor för år eller till det högsta livräntebelopp, som kan utgivas enligt
1909 års militärersättningsförordning. Ifrågavarande understöd å 250 kronor
torde böra utgå från och med den 1 januari 1937 och bestridas från anslaget
till diverse pensioner och understöd m. m. Å understödet lärer dyrtidstillägg
icke böra åtnjutas.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 239,
må medgiva, att Carl Bernhard Carlzén må —- utöver honom
tillkommande livränta och av 1935 års riksdag beviljat understöd
å 200 kronor för år — räknat från och med den 1
januari 1937 under sin återstående livstid från anslaget till
diverse pensioner och understöd m. m. uppbära ett årligt
understöd av 250 kronor, dock utan rätt att därå åtnjuta dyr -tidstillägg.

Stockholm den 12 april 1937.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendens slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Ehrnberg, Leffler*, Johansson i Friggeråker*,
Ström i Lidköping*, Bjurström*, Nilsson i Mölndal och Danielsson;

från andra kammaren: herrar Holmgren, Lovén, Paulsen*, Andersson i Falkenberg*,
Gustavson i Västerås*, Osberg, Svedman*, Frankenberg* och Wallén*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 8 sami. Nr 37.

2