4
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
Nr 27.
Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 1937 kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning av framställningar angående ersättning till
vissa personer i anledning av skada, ådragen under
militärtjänstgöring, m. m.
Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till utskottet
hänvisade framställningar angående dels ersättning till vissa personer
i anledning av skada, ådragen under militärtjänstgöring m. m., dels ock ersättning
till en person för skada i följd av olycksfall i arbete.
I fråga örn utredningen i de ärenden, som behandlas i detta utlåtande, får
utskottet, i den mån redogörelse i det följande ej lämnas, hänvisa till nedan
angivna propositioner och motion.
l:o.
Karl Harry Lindh. I en den 19 februari 1937 dagtecknad proposition
nr 120 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma dag, under punkten
1 föreslagit riksdagen medgiva, att till Karl Harry Lindh må — utan
hinder därav att framställning om ersättning icke blivit gjord inom tid, som
föreskrives i 12 § förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring — från och med den 1
januari 1937 utbetalas den ersättning, vartill han enligt grunderna för nämnda
förordning kan anses berättigad.
Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Lindh innehaft anställning vid
flottan under tiden den 21 maj 1913—den 30 september 1926; att han under
arén 1919—1922 vid upprepade tillfällen varit sjukskriven för olika infektionssjukdomar;
att han under sommaren 1922 upprepade gånger sjukmönstrat,
varvid han företett svår tremor och subfebril temperatur; att han
under tiden den 18—den 23 augusti 1924 varit intagen å flottans sjukhus för
observation under diagnosen »neurosis gravis»; att han på grund härav de
sista åren av sin anställning vid flottan endast haft lättare tjänstgöring; samt
att han under tiden den 7 mars—den 18 maj 1933 vårdats å Karlskrona
lasaretts medicinska avdelning, varvid han konstaterats lida av, bland annat,
kronisk encephalit.
Bankoutskottets utlåtande Nr 27. 5
Riksförsåkringsanstalten har i avgivet utlåtande meddelat, att anstalten,
därest framställning om ersättning gjorts inom därför föreskriven tid, skulle
hava tillerkänt Lindh ersättning jämlikt 1909 års militärersättningsförordning.
,
Under erinran att riksdagen tidigare i åtskilliga fall av likartad beskaffenhet
med det nu förevarande meddelat dispens från de i 1909 års militärersättningsförordning
stadgade preskriptionsbestämmelserna, får utskottet
hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må vinna riksdagens
bifall.
2:o.
Olof Liegnell. Under punkten 2 av förevarande proposition har Kungl.
Majit föreslagit riksdagen medgiva, att till Olof Liegnell må — utan hinder
därav, att framställning örn jämkning i tidigare beslutad ersättning icke blivit
gjord inom tid, som föreskrives i 14 § förordningen den 18 juni 1909 om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring —
från och med den 4 mars 1936 utbetalas den förhöjda ersättning, vartill han
eljest skulle varit berättigad.
Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Liegnell den 12 oktober 1912
under fullgörande av värnpliktstjänstgöring vid Norra skånska infanteriregementet
skadats i ena ögat av en exploderande gevärspatron; att riksförsäkringsanstalten
genom slutligt beslut den 26 augusti 1913 jämlikt bestämmelserna
i förenämnda förordning den 18 juni 1909 tillerkänt Liegnell livränta,
att från och med den 4 maj 1913, intill vilken dag han åtnjutit underhåll
och vård genom militär myndighets försorg, under Liegnell återstående
livstid utgå med ett årligt belopp av 72 kronor, motsvarande en beräknad
nedsättning av arbetsförmågan med 16 procent; att livräntan på grund av
särskilda kungörelser angående förhöjning av ersättning beträffande skador,
som uppkommit före den 1 januari 1921, höjts för tiden den 1 januari
1918—den 30 juni 1923 med 50 procent och för tiden därefter med 100
procent; att Liegnell i skrivelse den 18 augusti 1928 till riksförsäkringsanstalten
anhållit att komma i åtnjutande av ytterligare förhöjd livränta;
samt att riksförsåkringsanstalten genom beslut den 23 augusti 1928 funnit
sig icke kunna till prövning upptaga frågan om jämkning i ersättningen,
enär mer än två år förflutit mellan dagen för anstaltens beslut örn livränta
och tidpunkten för Liegnell framställning örn jämkning däri.
Riksförsåkringsanstalten har i avgivet utlåtande meddelat, att anstalten
funnit den numera föreliggande nedsättningen i Liegnell arbetsförmåga höra
uppskattas till 20 procent. Därest riksförsåkringsanstalten utan förcnämnt
Utskottet.
Utskottet.
6 Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
laga hinder kunnat upptaga frågan om förhöjd ersättning åt Liegnell, skulle
denne för sin återstående livstid kunnat tillerkännas en årlig livränta med
90 kronor för år räknat jämte 100 procent förhöjning därå, motsvarande en
beräknad nedsättning av arbetsförmågan med 20 procent.
Föredragande departementschefen har funnit med billighet överensstämmande,
att Liegnell, utan avseende därå att frågan om jämkning blivit för
sent väckt, tillerkändes den höjning i livräntan, vartill den nuvarande nedsättningen
i arbetsförmågan enligt riksförsäkringsanstaltens utlåtande eljest
skulle hava föranlett.
Under erinran att riksdagen tidigare meddelat dispens från de i 1909 års
militärersättningsförordning stadgade preskriptionsbestämmelserna, i vad de
avse fråga örn jämkning i tillerkänd ersättning, får utskottet hemställa,
att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må vinna
riksdagens bifall.
3:o.
Gustaf Adolf Karlsson. I motion II: 157 hemställer herr Gustafson i Dädesjö,
»att till arbetaren Gustaf Adolf Karlsson (vpl 24 17/1908) på grund av
uppkommen arbetsoförmåga under militärtjänstgöring måtte utgå ett årligt
understöd av 1,200 kronor».
Av handlingarna i ärendet inhämtas,
att Karlsson är född den 16 augusti 1887;
att han varit inkallad till krigstjänstgöring vid Smålands artilleriregemente
under tiden 8 november—20 december 1914;
att han under tiden 22 november—4 december 1914 vårdats å nämnda
regementes sjukhus för akut luftrörskatarr;
att han i början av mars månad 1915 drabbats av blodhosta;
att han under tiden 30 december 1915—9 januari 1916 ånyo varit inkallad
till krigstjänstgöring vid Smålands artilleriregemente, men att han därunder
varit intagen å regementets sjukhus för observation;
att hans hälsotillstånd därefter varit tämligen tillfredsställande intill november
månad 1928, efter vilken tid han haft avsevärt men av lungtuberkulos;
samt
att han enligt intyg av vederbörande kommunalnämndsordförande
är i avsaknad av kontanta tillgångar.
I en den 26 juli 1932 dagtecknad, till riksförsäkringsanstalten den 27 i samma
månad inkommen skrift anhöll Karlsson örn ersättning i anledning av
förenämnda sjukdom, vilken han enligt eget förmenande skulle hava ådragit
sig under omförmälda militärtjänstgöring.
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
7
Genom beslut den 10 januari 1933 förklarade sig riksförsäkringsanstalten
icke kunna upptaga ersättningsfrågan till prövning, enär framställning örn
ersättning icke gjorts inom den i 12 § av 1909 års militärersättningsförordning
föreskrivna tid.
Genom beslut den 17 februari 1933 lämnade riksförsäkringsanstalten en
av Karlsson i ärendet gjord förnyad ansökan örn ersättning i förevarande avseende
utan åtgärd.
över den nu föreliggande motionen har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
utlåtande av riksförsäkringsanstalten, som i ärendet anfört bland annat
följande.
För den händelse Karlsson utan binder därav, att framställning om ersättning
icke gjorts inom därför föreskriven tid, beredes ersättning jämlikt grunderna
för 1909 års militärersättningsförordning, därest hans militärtjänstgöring
skäligen kan antagas hava bidragit till hans ifrågavarande sjukdom,
har riksförsäkringsanstalten i anledning av nu förevarande remiss prövat
ärendet i sistnämnda hänseende. För detta ändamål har riksförsäkringsanstalten
låtit Karlsson undergå särskild undersökning å Kronobergs läns sanatorium
Lugnet, och har sanatorieläkaren J. O. Sundin avgivit utlåtande över
verkställd undersökning den 20 februari 1937. Vid granskning av vad sålunda
i ärendet förekommit har riksförsäkringsanstalten, som jämväl inhämtat
yttrande från sin biträdande läkare, överläkaren A. Gullbring, funnit ifrågavarande
sjukdom hava ådragits under sådana förhållanden, att anstalten,
därest framställning om ersättning gjorts inom därför föreskriven tid, skulle
hava tillerkänt sökanden ersättning jämlikt ovannämnda förordning.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har riksförsäkringsanstalten
funnit den sjukdom, varav Karlsson lider, hava ådragits under sådana förhållanden,
att anstalten, därest framställning om ersättning gjorts inom därför
föreskriven tid, skulle hava tillerkänt Karlsson ersättning jämlikt 1909 års
militärersättningsförordning. Med hänsyn till föreliggande omständigheter
vill utskottet förorda, att Karlsson erhåller dispens från de i nämnda förordning
stadgade preskriptionsbestämmelserna för att i vederbörlig ordning
få sin ersättningsfråga prövad enligt grunderna för samma förordning.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 157,
må medgiva, att till Gustaf Adolf Karlsson må — utan hinder
av att framställning örn ersättning icke blivit gjord inom den
tid, som föreskrives i 12 § förordningen den 18 juni 1909 örn
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
— från och med den 1 januari 1937 utbetalas
den ersättning, vartill han enligt grunderna för nämnda förordning
kan anses berättigad.
Utskottet.
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
4:o.
Förre stallbetjänten J. O. R. Nilsson. I en den 26 februari 1937 dagtecknad
proposition nr 140 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att till förre stallbetjänten J. O. R. Nilsson må —
utan hinder därav att anspråk på ersättning icke framställts inom behörig
tid — från därför avsedda medel från och med den 1 januari 1936 utgivas den
livränta, vartill han enligt grunderna för lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete kan anses berättigad.
Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Nilsson, som under år 1919 innehade
anställning vid ridskolan mot en avlöning av, frånsett dvrtidstillägg, 3
kronor för dag, under rastridning för skolans räkning den 7 oktober 1919
fallit av hästen och därvid ådragit sig vissa skador i nacken, att han till följd
av dessa skador varit tjänstledig omkring två veckor, att han därefter lämnat
tjänsten för fullgörande av värnpliktstjänstgöring under tiden den 6 november
1919—den 2 juni 1920, därvid han den 4 december 1919 förklarats icke
vapenför, att han sedermera återinträtt i tjänst vid ridskolan men redan i juli
1920 måst lämna anställningen på grund av sjukdom, att han alltifrån tiden
för olycksfallet lidit av återkommande anfall av minnesförlust och medvetslöshet,
att han efter år 1920 innehaft stadigvarande arbete endast under tiden
september 1927—oktober 1931, att han under januari—februari 1932 samt
september—oktober 1933 på bekostnad av Stockholms stads fattigvårdsnämnd
vårdats å sjukhus för epilepsi, samt att Nilsson, som enligt ett utfärdat intyg
befunnits lida av epilepsi, uppkommen genom ovannämnda skada vöre fullständigt
och varaktigt oförmögen till arbete, genom beslut av pensionsstyrelsen
den 17 februari 1934 från och med den 1 maj 1933 tillerkänts pension
enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring med 294 kronor för år räknat.
Sedan riksförsäkringsanstalten genom beslut den 1 juli 1932 funnit sig icke
kunna till prövning upptaga väckt fråga om utgivande av ersättning till Nilsson
enligt olycksfallförsäkringslagen, enär anmälan örn det honom övergångna
olycksfallet inkommit till anstalten först sedan mer än tio år förflutit efter
detsamma, har Nilsson i en till försvarsdepartementet den 23 november 1935
inkommen skrift anhållit att utan hinder av gällande preskriptionsbestämmelser
få komma i åtnjutande av ersättning enligt grunderna för olycksfallsförsäkringslagen.
Riksförsäkringsanstalten har i häröver avgivet utlåtande anfört, bland annat,
att anstalten med stöd av vad i ärendet blivit upplyst, efter inhämtat utlåtande
från anstaltens överläkare, professor A. Troell, funne, att Nilssons
epilepsi måste anses förorsakad av olycksfallet den 7 oktober 1919 samt att,
därest ersättningsrätten ej varit förverkad, ersättning sålunda skolat utgivas
till Nilsson enligt olycksfallsförsäkringslagen. I sådant hänseende skulle
Nilsson hava tillerkänts sjukpenning ävensom livränta med 400 kronor för år
räknat, motsvarande en nedsättning i arbetsförmågan med 33 lh procent, un
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
9
der tiden den 21 oktober 1919—den 25 maj 1933 samt med 800 kronor för
år räknat, motsvarande en nedsättning i arbetsförmågan av 66 2/s procent,
från och med den 26 maj 1933 för hans återstående livstid, allt med undantag
för tid, varunder han åtnjutit vård å sjukhus för ifrågavarande sjukdom.
Föredragande departementschefen, som funnit billighetsskäl tala för att
Nilsson finge komma i åtnjutande av någon ersättning i förevarande hänseende,
har föreslagit, att Nilsson måtte tillerkännas rätt att oaktat den för sent
gjorda framställningen komma i åtnjutande av den livränta, vartill han eljest
skulle varit berättigad, att utgå från och med den 1 januari 1936.
I likhet med föredragande departementschefen finner utskottet billighetsskäl
tala för att dispens från de i 1916 års olycksfallsförsäkringslag angivna
preskriptionsbestämmelserna i detta fall medgives.
Utskottet får alltså hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition må av riksdagen
bifallas.
Stockholm den 12 mars 1937.
På bankoutskottets vägnar:
BJ. HOLMGREN.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Ehrnberg, Ström i Lidköping, Bjurström, Berling, Nilsson
i Mölndal, Swartling, Danielsson och Bodin i Visby;
från andra kammaren: herrar Holmgren, Lovén, Paulsen, Andersson i Falkenberg,
K. A. Westman, Gustavson i Västerås, Osberg och Andersson i Lindome; dock att i behandlingen
av punkt 3 herrar Svedman och Frankenberg deltagit i stället för herrar Andersson i
Lindome och Lovén.
Utskottet.
\
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 8 samt. Nr 26—27.
2