Bankoutskottets utlåtande Nr 20.

1

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 5 mars 1937 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning
angående visst bemyndigande för fullmäktige
att till riksbanken överlämna skattkammarväxlar m. m.

I skrivelse till bankoutskottet den 25 februari 1937 hava fullmäktige i riksgäldskontoret
hemställt, att utskottet ville föreslå riksdagen besluta, att
fullmäktige skola äga att under tiden till och med den 31 maj 1937, när
så enligt framställning från fullmäktige i riksbanken med hänsyn till riksbankens
valutavårdande verksamhet erfordras, ställa till riksbankens förfogande
riksgäldskontorets skattkammarväxlar eller skuldförbindelser i
annan form intill erforderligt belopp i svenskt mynt ävensom att genom
överenskommelse med fullmäktige i riksbanken träffa närmare bestämmelser
rörande skuldförbindelsernas form, belopp, löptid m. m.

I sin förevarande skrivelse hava fullmäktige i riksgäldskontoret till en
början meddelat, att fullmäktige i riksbanken i skrivelse den 5 februari
1937 till fullmäktige i riksgäldskontoret hemställt, att fullmäktige i riksgäldskontoret
ville vidtaga åtgärder för sådan ändring av § 33 i reglementet för
riksgäldskontoret, att fullmäktige berättigades att ställa till riksbankens förfogande
riksgäldskontorets skattkammarväxlar eller skuldförbindelser i
annan form även i inhemskt mynt, varjämte ifrågasatts borttagande av
gällande tidsbegränsning för sådana skuldförbindelser.

Beträffande innehållet i och tillkomsten av förenämnda § 33 i reglementet
för riksgäldskontoret får utskottet hänvisa till härvid fogad Bilaga.

Fullmäktiges i riksbanken skrivelse av den 5 februari 1937 är av följande
lydelse:

»Den svenska penningmarknaden har under de senaste åren kännetecknats
av mycket riklig tillgång på disponibla medel. En av de främsta orsakerna
härtill har varit exportindustriernas goda avsättningsmöjligheter
och den gynnsamma prisutvecklingen för våra viktigare exportvaror. Största
delen av det belopp av utländska valutor, som strömmat in i landet, har
sålts till riksbanken. Efterfrågan på valutor till finansierandet av införseln
har ej stigit i samma utsträckning som tillgången.

En konsekvens av den rikliga tillgången på penningar inom landet har
varit, att affärsbankerna frigjort sig från all rediskonteringsskuld i riksbanken
och i stället på checkräkning samlat stora tillgodohavanden. I riksbanken
innestodo sålunda på checkräkning för bankaktiebolagen den 30
januari icke mindre än 408 440 000 kronor; motsvarande siffra den 31
januari 1936 utgjorde 257 202 400 kronor.

Det är önskvärt att åtgärder vidtagas, som bereda riksbanken möjlighet

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 8 sami. Nr 20. 1

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 20.

att, om det framdeles skulle visa sig erforderligt, åtstrama penningmarknaden.
För detta ändamål kunna olika utvägar tänkas.

En utväg torde vara, att fullmäktige i riksbanken begagna sig av den
fullmäktige enligt gällande banklag tillerkända rätten att, där omständigheterna
sådant påkalla, medgiva räntegottgörelse å i riksbanken insatta
medel.

En annan utväg alt nå det angivna målet är, att riksgäldskontoret ställer
till riksbankens förfogande skattkammarväxlar eller förbindelser på viss tid,
vilka riksbanken försäljer. Som valutan för dessa förbindelser icke skall
ställas till riksgäldskontorets förfogande, skall räntan på deni betalas av
riksbanken.

Enligt § 33 i det för riksgäldskontoret gällande reglementet äga fullmäktige
i riksgäldskontoret att till riksbankens förfogande ställa riksgäldskontorets
skattkammarväxlar elier skuldförbindelser i annan form till erforderligt
belopp i utländskt mynt med en löptid av högst två år, ävensom att
genom överenskommelse med fullmäktige i riksbanken träffa erforderliga
närmare bestämmelser rörande skuldförbindelsernas form, belopp, löptid,
myntslag, inlösen m. m. Fullmäktige i riksgäldskontoret hava tidigare vid
ett par tillfällen på begäran av fullmäktige i riksbanken ställt till deras förfogande
dels skattkammarväxlar i utländsk valuta, dels utländsk kredit i
annan form till erforderliga belopp.

Nu anförda bestämmelser äro sålunda för det nu avsedda ändamålet icke
tillfyllest utan synas böra ändras så, att fullmäktige i riksgäldskontoret berättigas
att utlämna dylika förbindelser även i inhemskt mynt. Dessutom
är det önskvärt, att fullmäktige erhålla större frihet att bestämma löptidens
längd. Tidsbegränsningen synes därför böra borttagas.

Under sådana förhållanden få fullmäktige i riksbanken med åberopande
av det anförda hemställa, att fullmäktige i riksgäldskontoret ville vidtaga
åtgärder för ovannämnda ändring av riksgäldskontorets reglemente.»

Av fullmäktiges i riksgäldskontoret skrivelse till bankoutskottet framgår,
att fullmäktige i riksgäldskontoret i skrivelse till fullmäktige i riksbanken
den 18 februari 1937 ifrågasatt ett uppskjutande av den föreslagna åtgärden
till maj månad, då riksdagen eventuellt lämnat direktiv för penningvården
i landet, men tillika meddelat, att, örn fullmäktige i riksbanken skulle anse
ett omedelbart avgörande nödvändigt, fullmäktige i riksgäldskontoret vore
beredda att ingå till bankoutskottet med erforderlig framställning. Vid frågans
avgörande syntes, framliöllo fullmäktige, två alternativ kunna ifrågakomma,
det ena att en omedelbar reglementsändring i av fullmäktige i riksbanken
önskad riktning beslötes och det andra att fullmäktige i riksgäldskontoret
bemyndigades att för viss begränsad tid tillhandahålla riksbanken
skuldförbindelser av ifrågasatt slag, i vilket senare fall någon reglementsändring
nu ej skulle ifrågakomma. Därest riksdagen skulle besluta i enlighet
med det förra alternativet och den föreslagna bestämmelsen sålunda omedelbart
bliva definitiv, borde densamma lämpligen intagas som ett nytt moment
i reglementets § 33. Fullmäktige framhöllo emellertid, att det syntes vara
lämpligast, att ett bemyndigande av ifrågavarande innebörd lämnades blott
för viss tid, förslagsvis till utgången av maj månad 1937. Därest det skulle

Bankoutskottets utlåtande Nr 20.

3

visa sig erforderligt, kunde bemyndigandet före nämnda tidpunkt förnyas,
varvid finge övervägas, huruvida detsamma fortfarande skulle gälla för viss
tid eller bliva definitivt. Så länge bemyndigandet gällde endast för viss tid,
borde detsamma, såsom förut framhållits, icke intagas i riksgäldskontorets
reglemente, utan borde riksdagen endast lämna fullmäktige i riksgäldskontoret
bemyndigande att under den tid bemyndigandet avsåge till riksbanken
överlämna skattkammarväxlar m. m. på angivna villkor.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i sin skrivelse vidare meddelat, att
fullmäktige i riksbanken i skrivelse den 21 februari 1937 såsom sin mening
uttalat, att det vore önskvärt, att en ändring av riksgäldskontorets reglemente,
på sätt som ifrågasatts, eller en åtgärd av samma innebörd redan nu vidtoges.

Därest fullmäktige i riksgäldskontoret icke för närvarande ville hos bankoutskottet
göra framställning örn en reglementsändring, syntes förslaget, att
fullmäktige i riksgäldskontoret skulle av riksdagen bemyndigas att för viss
begränsad tid, förslagsvis till utgången av maj månad 1937, tillhandahålla
riksbanken skuldförbindelser av ifrågasatt slag, kunna tillgodose fullmäktiges
i riksbanken önskemål för den tid bemyndigandet skulle avse.

Vid fullmäktiges i riksgäldskontoret skrivelse är fogat protokollsutdrag, utvisande,
att vid ärendets behandling inom fullmäktige yrkats dels av herr
Lindqvist att fullmäktige måtte ingå till bankoutskottet med hemställan om
ändring av § 33 i riksgäldskontorets reglemente i överensstämmelse med
bankofullmäktiges förenämnda framställning av den 5 februari, vilket yrkande
avslagits med samtliga röster mot en, dels ock av herr A. Anderson,
att fullmäktige i sin skrivelse till bankoutskottet i ärendet måtte uttala, att
det nu av bankofullmäktige föreslagna förfaringssättet finge komma till
användning endast under sådana förhållanden, då detsamma ställde sig fördelaktigare
för riksbanken än de övriga utvägar, som i förevarande avseende
stöde riksbanken till buds, och då det icke föranledde olägenhet för riksgäldskontoret,
vilket jakande avslagits med samtliga röster mot en.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, anse fullmäktige i riks- utskottet.
banken önskvärt, att riksbanken beredes möjlighet att, därest så framdeles
skulle visa sig erforderligt, i penningpolitiskt syfte åtstrama penningmarknaden.
I avseende härå hava fullmäktige ifrågasatt, att riksgäldskontoret
skulle tillhandahålla riksbanken skattkammarväxlar eller förbindelser av
annan typ, genom vilkas försäljning riksbanken skulle kunna indraga medel
från penningmarknaden och påverka denna i reslriktiv riktning. Det nu föreliggande,
av fullmäktige i riksgäldskontoret framförda och av fullmäktige
i riksbanken biträdda förslaget innebär, att riksgäldskontoret under en viss
begränsad tid, nämligen intill utgången av maj 1937, skulle erhålla bemyndigande
att utan inskränkning i fråga örn belopp, löptid m. m. för angivna
ändamål ställa statspapper lill riksbankens förfogande. Då vid en eventuell
försäljning av sådana statspapper valutan icke skulle komma riksgäldskon -

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 20.

toret till godo, har det förutsatts, att därvid uppkommande räntekostnader
skola bestridas av riksbanken.

Utskottet har för sin del funnit sig böra tillstyrka, att riksdagen lämnar
riksgäldskontoret det begärda bemyndigandet, varigenom riksbanken skulle
utrustas med ett valutapolitiskt hjälpmedel, som i vissa situationer på penningmarknaden
kan bliva av betydelse för bankens valutavårdande uppgift.
Oaktat något omedelbart begagnande av bemyndigandet icke torde ifrågakomma,
har utskottet nied hänsyn till att läget på penningmarknaden kan
förändras i icke önskvärd riktning icke velat motsätta sig, att frågan trots
sitt nära samband med frågan örn riktlinjerna för valutapolitiken redan nu
underställes riksdagen. Att märka är ock, att den nu föreslagna anordningen
allenast innebär ett provisorium inom ramen av gällande valutadirektiv intill
utgången av den lid, för vilken riksbanken befriats från skyldigheten alt
vid anfordran inlösa sina sedlar med guld. Utskottet förutsätter, att därest
här avsedda bemyndigande skulle behöva förlängas frågan härom upptages
i samband med den förestående prövningen av valutapolitiken.

Utskottet hemställer alltså,

alt riksdagen, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret
förevarande framställning, må medgiva, att fullmäktige
skola äga att under tiden till och med den 31 maj 1937, när
så enligt framställning från fullmäktige i riksbanken med
hänsyn till riksbankens valutavårdande verksamhet erfordras,
ställa till riksbankens förfogande riksgäldskontorets skattkammarväxlar
eller skuldförbindelser i annan form intill
erforderligt belopp i svenskt mynt ävensom att genom överenskommelse
med fullmäktige i riksbanken träffa närmare
bestämmelser rörande skuldförbindelsernas form, belopp,
löptid m. m.

Stockholm den 5 mars 1937.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Lindley*, Johansson i Friggeråker,
Ström i Lidköping, Bjurström, Nilsson i Mölndal, Swartling och von Horn;

från andra kammaren: herrar Holmgren, Lovén, Paulsen, Andersson i Falkenberg,
K. A. Westman, Gustavson i Västerås, Osberg och Svedman.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bankoutskottets utlåtande Nr 20.

5

Bilaga.

P. M.

angående tillkomsten av § 33 i riksgäldskontorets reglemente.

§ 33.

Fullmäktige äga att på framställning av fullmäktige i riksbanken ställa
till riksbankens förfogande riksgäldskontorets skattkammarväxlar eller
skuldförbindelser i annan form intill erforderligt belopp i utländskt mynt
med en löptid av högst två år ävensom att genom överenskommelse med
fullmäktige i riksbanken träffa erforderliga närmare bestämmelser rörande
skuldförbindelsernas form, belopp, löptid, myntslag, inlösen m. m.

Ett stadgande av i huvudsak motsvarande lydelse infördes första gången
i det år 1908 utfärdade reglementet för riksgäldskontoret. Anledningen
härtill utgjordes av en skrivelse från fullmäktige till statsutskottet vid
nämnda års riksdag, vari anfördes följande:

»Enligt § 74 i riksgäldskontorets reglemente skola riksgäldskontorets kontanta
tillgångar, så vitt och så länge de icke behöva användas för kontoret
åliggande utbetalningar, insättas i riksbanken eller hållas den allmänna
rörelsen till handa. Denna sin uppgift fyllde riksgäldskontoret förr på det
sätt, att medel av ifrågavarande slag utlånades huvudsakligen till enskilda
bankinrättningar inom landet. Numera har denna utlåning till enskilda
svenska bankinrättningar upphört. I stället har riksgäldskontoret under de
senaste åren bemödat sig att hålla största möjliga tillgodohavanden stående
i utlandet, vilka, efter hand som de behövt för verkställandet av riksgäldskontoret
åliggande utbetalningar indragas, eller då extra ordinära behov av
betalningsmedel på utlandet yppats, genom riksbankens förmedling ställts
lill den allmänna rörelsens förfogande.

Vid fyrfaldiga tillfällen och i all synnerhet vid sådana tidpunkter, då
dylika extra ordinära behov gjort sig gällande, har det visat sig vara till
stort gagn, att riksgäldskontoret kunnat på ett verksamt sätt bispringa den
allmänna rörelsen med utländska valutor. Denna erfarenhet bär under den
senaste tiden ånyo bekräftats.

Att riksgäldskontoret kunnat under de senaste månaderna i den utsträckning,
som skett, underlätta den allmänna rörelsen genom att tillhandahålla
utländska betalningsmedel, har berott av den tillfälliga omständigheten, att
riksgäldskontoret under sistlidna juni månad i utlandet upptagit ett nytt
. större lån samt att de medel, som influtit för delta lån, ännu icke kommit
till användning för därmed avsedda ändamål.

Det kan emellertid inträffa, alt extra ordinära behov av betalningsmedel
på utlandet framträda vid en tidpunkt, då riksgäldskontoret till sitt förfogande
har varken disponibla utländska tillgodohavanden till avsevärda
belopp, ej heller någon lånerätt. Då dylika behov kunna oväntat uppträda,
och då bristande förmåga från riksgäldskontorets sida att underlätta den
allmänna rörelsen genom alt tillhandahålla utländska valutor kan medföra
finansiella rubbningar av vittgående omfattning, synes riksgäldskontoret

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 20.

böra sättas i stånd att, oberoende av kontorets lånerätt för andra ändamål,
kunna i omförmälda avseende understödja den allmänna rörelsen.

Vid övervägande av de olika utvägar, som för vinnande av detta ändamål
skulle kunna anlitas, hava fullmäktige i riksgäldskontoret efter gemensam
överläggning med fullmäktige i riksbanken oell i full överensstämmelse
med sistnämnda fullmäktiges enhälliga uppfattning kommit till det resultat,
att den bästa utvägen vore, att fullmäktige i riksgäldskontoret erhölle bemyndigande
att på framställning av fullmäktige i riksbanken ställa till
riksbankens förfogande intill visst belopp riksgäldskontorets skuldförbindelser
i form av skattkammarväxlar eller i annan form, i utländskt mynt.

Att åstadkomma någon utredning angående det belopp utländska betalningsmedel,
riksgäldskontoret sålunda borde sättas i stånd att vid framdeles
inträffande behov ställa till den allmänna rörelsens förfogande, låter sig
av naturliga skäl ej göra. En år 1899 företagen utredning rörande dd företagande
extra ordinära behov av dylika medel slutade på ett belopp av omkring
25 miljoner kronor. Med hänsyn därtill att näringslivet på de flesta
områden under tiden sedan dess undergått en högst betydande utveckling,
torde beloppet av ifrågavarande skuldförbindelser icke böra sättas lägre äin
till 40 miljoner kronor. Löptiden för skuldförbindelserna torde icke böra
överstiga två år. De närmare bestämmelserna rörande skuldförbindelsernas
form, belopp, löptid, myntslag, inlösen m. m. torde böra vid varje förekommande
fall fastställas genom avtal mellan fullmäktige i riksbanken och
fullmäktige i riksgäldskontoret.

På grund av vad sålunda anförts tillåta sig fullmäktige i riksgäldskontoret
vördsamt hemställa, alt statsutskottet ville hos Riksdagen söka utverka
att i § 76 av riksgäldskontorets reglemente intages ett så lydande tillägg:

Fullmäktige äga att på framställning av fullmäktige i riksbanken ställa
till riksbankens förfogande riksgäldskontorets skuldförbindelser i form av
skattkammarväxlar eller i annan form intill ett belopp av 40 miljoner kronor
i utländskt mynt med en löpetid av högst två år; erforderliga närmare
bestämmelser rörande skuldförbindelsernas form, belopp, löpetid, myntslag,
inlösen m. m. träffas genom överenskommelse mellan fullmäktige och fullmäktige
i riksbanken.»

Enligt ett vid skrivelsen fogat utdrag av protokoll, hållet vid gemensamt
sammanträde av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret den 2
januari 1908, hade samtliga fullmäktige i riksbanken, efter föredragning av
nämnda skrivelse, uttalat, att de funne det framställda förslaget synnerligen
lämpligt och att de för sin del ville i allt ansluta sig till den i skrivelsen
uttalade uppfattningen.

På hemställan av det sammansatta stats- och bankoutskott, som behandlade
fullmäktiges skrivelse, beslöt riksdagen lämna fullmäktige det begärda
bemyndigandet.

I 1908 års reglemente infördes hithörande bestämmelser i § 86, som erhöll
följande lydelse:

Fullmäktige i riksgäldskontoret äga att på framställning av fullmäktige
i riksbanken ställa till riksbankens förfogande riksgäldskontorets skuldförbindelser
i form av skattkammarväxlar eller i annan form intill ett belopp
av 40 miljoner kronor i utländskt mynt med en löpetid av högst två år
ävensom att genom överenskommelse med fullmäktige i riksbanken träffa
erforderliga närmare bestämmelser rörande skuldförbindelsernas form, belopp,
löptid, myntslag, inlösen m. m.

Skillnaden mot nuvarande formuleringen i § 33 bestod sålunda huvud -

Bankoutskottets utlåtande Nr 20.

7

sakligen i bestämmelsen om ett maximibelopp för överlämnade utländska
valutor.

I samtliga följande reglementen intill år 1930 återfinnes ifrågavarande
stadgande oförändrat.

I ett till bankoutskottet vid 1930 års riksdag av fullmäktige avgivet förslag
till nytt reglemente för riksgäldskontoret hade fullmäktige, som efter
samråd med bankofullmäktige ansett den förenämnda begränsningen till
40 000 000 kronor böra bortfalla, ändrat bestämmelsen om tillhandahållande
av skattkammarväxlar i överensstämmelse därmed. Samtidigt hade emellertid
jämväl orden »i utländskt mynt» uteslutits ur paragrafförslaget utan
att någon motivering därför lämnats.

Bankoutskottet yttrade härom följande: »Enligt vad utskottet under hand
inhämtat av förste deputeraden i riksbanken, är det med hänsyn till
den numera betydligt ökade omfattningen av kapitalrörelserna mellan vårt
land och utlandet ur riksbankens synpunkt önskvärt att upphäva den nuvarande
begränsningen av det belopp i svenska statens skuldförbindelser,
som fullmäktige i riksgäldskontoret äga efter framställning från bankolullmäktige
ställa lill riksbankens förfogande. Utskottet delar denna uppfattning
och tillstyrker därför det av fullmäktige i riksgäldskontoret i sådant
syfte framställda ändringsförslaget. Utskottet förutsätter därvid, att
det i paragrafen avsedda förfaringssättet för täckande av eventuellt uppkommande
behov av utländska valutor liksom hittills kommer att tillämpas
endast under sådana förhållanden, då detsamma ställer sig fördelaktigare
för riksbanken än de övriga utvägar, som i sådant avseende stå riksbanken
till buds, och då det icke föranleder olägenhet för riksgäldskontoret. De
utgifter i form av ränta, kapitalrabatt o. d., vilka kunna komma att uppstå
i följd av försäljning eller belåning av sålunda riksbanken tillhandahållna
skuldförbindelser, torde böra bestridas av riksbanken.

Såsom framgår av det nyss anförda, innebär emellertid det av fullmäktige
framlagda förslaget på denna punkt jämväl en sådan utsträckning av den
fullmäktige meddelade befogenheten, att fullmäktige skulle kunna ställa till
riksbankens förfogande svenska statens skuldförbindelser icke endast, såsom
hittills, i utländskt utan även i svenskt mynt. Enligt utskottets mening
bör emellertid en ändring av denna art och räckvidd icke i förevarande sammanhang
genomföras. Utskottet har därför i § 33 av sitt reglementsförslag
bibehållit stadgandet örn att skuldförbindelserna skola avse utländskt mynt.»

Riksdagen biföll utskottets förslag, och § 33 i riksgäldskontorets reglemente
har sålunda från år 1930 haft sin nuvarande lydelse.

Stockholm den 24 februari 1937.

Torsten Bjerlöw.

Notarie i riksgäldskontoret.