Bankoutskottets utlåtande Nr 17.
3
Nr 17.
Ankom till riksdagens kansli den 2 mars 1937 kl. 12 m.
Utlåtande, angående verkställd granskning av riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.
För den granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, som
åligger innevarande års riksdags bankoutskott, har utskottet tagit del av
dels de allmänna protokoll och protokoll över låneärenden, som blivit förda
hos fullmäktige i riksgäldskontoret från och med den 10 januari 1936,
intill vilken dag ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen
antecknade beslut och åtgärder, till och med den 10 januari 1937, dels den
av riksdagens år 1936 församlade revisorer avgivna berättelsen om granskning
av riksgäldskontorets tillstånd och förvaltning för tiden 1 juli 1935—
30 juni 1936, dels ock fullmäktiges med utskottets memorial nr 2 överlämnade,
till 1937 års riksdag avgivna berättelse.
Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet
avgiva berättelse över den verkställda granskningen.
l:o.
Inregistrering av stadshypotekskassans obligationer. Revisorerna hava under
§ 3 i sin förenämnda berättelse (sid. 27—28) erinrat, hurusom enligt förordningen
den 17 maj 1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa
av kassan utgivna obligationer skola, för att hava gällande
kraft mot kassan, vara försedda med påteckning, att de blivit inregistrerade
hos riksgäldskontoret. Efter förmälan att de tjänstemän i riksgäldskontoret,
som ombesörjt inregistrering, med fullmäktiges medgivande av kassan
ägt uppbära ersättning för det därmed förenade arbetet, hava revisorerna
gjort följande uttalande:
Utan att ingå på frågan huruvida registrering av dessa obligationer numera
är behövlig eller ej, vilja revisorerna som sin mening framhålla, att
av bestämmelserna i ovan anförda förordning och lydelsen av § 1 i reglementet
för riksgäldskontoret, där det heter, att riksgäldskontoret har till
föremål att utföra alla uppdrag och åligganden, som riksgäldskontoret för
övrigt av rikets ständer eller riksdagen erhållit, måste framgå, att inregistrering
av stadshypotekskassans obligationer är ett åliggande, som åvilar vederbörande
tjänstemän i riksgäldskontoret. Särskild ersättning för det med
inregistreringen förenade arbetet synes därför ej böra utgå.
Med anledning av revisorernas uttalande hava fullmäktige i riksgäldskontoret
i skrivelse till riksdagen den 21 december 1936 — vilken skrivelse finnes
intagen i anslutning till den tryckta revisionsberättelsen (sid. 31—32)
antori följande:
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 17.
Utskottet.
Såsom revisorerna jämväl framhållit, hava fullmäktige vid sammankomst
den 9 januari 1936, § 22 i protokollet, tagit under särskild omprövning, huruvida
de tjänstemän, vilka bure ansvaret för registreringen eller biträdde vid
granskningen av obligationerna, borde för framtiden liksom dittills äga rätt
att därför uppbära ersättning av stadshypotekskassan. Fullmäktige beslöto
därvid, att arbetet med registreringen skulle ske utom den ordinarie arbetstiden,
att vid sådant förhållande ifrågavarande tjänstemän skulle äga från
stadshypotekskassan uppbära viss ersättning samt att ersättningsbeloppen
borde i någon mån minskas under vad som varit vanligt och utbetalningen
till tjänstemännen i varje fall anmälas för riksgäldsdirektören, vilken, för den
händelse han ansåge så vara behövligt, borde ingå till fullmäktige med framställning
eller förslag.
Frågan om här berörda ersättningar har sedermera varit föremål för behandling
av bankoutskottet vid 1936 års riksdag. I skrivelse till fullmäktige
den 20 mars 1936 anförde utskottet härom:
''Inom utskottet har ifrågasatts, huruvida icke ersättningen för här avsedda
arbete borde utgå enligt de grunder, som tillämpades beträffande ersättning
till tjänstemän för fullgörande av uppdrag eller arbete, som folie utom tjänstemännens
vanliga tjänstutövning, samt utbetalas av riksgäldskontoret, som
därefter av stadshypotekskassan skulle bereda sig täckning för sålunda utlagda
belopp. Med hänsyn till att en sådan anordning måste innebära en onödig
omgång och då utskottet ansett sig kunna förutsätta, att den kontroll över
utbetalningarna från stadshypotekskassan, som enligt fullmäktiges beslut
hädanefter skall utövas av riksgäldsdirektören, blir i alla avseenden betryggande,
laar utskottet icke funnit anledning intaga en från fullmäktige avvikande
ståndpunkt i förevarande ärende.’
Vid skrivelsen är fogat protokollsutdrag, av vilket framgår att fullmäktigen
Lindqvist — vilken under åberopande av § 1 i reglementet för riksgäldskontoret
reserverat sig mot fullmäktiges ovanberörda beslut den 9 januari
1936 - anhållit att till protokollet få antecknat, att han hänvisade till sin i
reservationen uttalade avvikande mening.
Såsom framgår av fullmäktiges yttrande, var nu förevarande fråga föremål
för behandling av bankoutskottet vid 1936 års riksdag. Då utskottet vidhåller
den ståndpunkt, utskottet da intog, bär utskottet härigenom allenast velat
vad i detta ärende förekommit för riksdagen
omförmäla.
2:o.
Emittering av premieobligationer. Revisorerna hava vidare i sin förenämnda
berättelse (sid. 28—29) gjort följande uttalanden i fråga örn riksgäldskontorets
emittering av premieobligationer:
Med anledning av de anmärkningar, som tidigare riktats mot avbetalningssystemet
vid försäljning av premieobligationer, hava riksgäldsfullmäktige
låtit verkställa en teknisk utredning genom särskilda sakkunniga, vilka förordat,
att postverket skulle åtaga sig avbetalningsförsäljning. Sedermera
träffade riksgäldsfullmäktige överenskommelse med generalpoststyrelsen örn
postverkets deltagande i avbetalningsförsäljning av 1936 års premieobligationer.
De tre förutvarande enskilda kommissionärerna för avbetalningsför
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 17.
5
säljning erhöllo dock även i år tillstånd till försäljning med hänsyn, bland
annat, därtill att erfarenhet av postverkets försäljning först borde vinnas,
innan hela avbetalningsförsäljningen överlätes på detta verk.
Inalles reserverades 90,000 obligationer för försäljning på avbetalning. Av
dessa erhöll postverket 60,000 och de tre enskilda kommissionärerna vardera
10,000. Samtliga kommissionärer placerade på kort tid de dem tilldelade
obligationerna. Det synes därför sannolikt, att avbetalningsförsäljningen
i sin helhet skulle kunna omhänderhavas av postverket, för den händelse
försäljning på avbetalning även framdeles vid eventuellt kommande
emissioner skulle anses böra ifrågakomma, vilket måhända med hänsyn till
den möjlighet att spara, som därigenom öppnas för bredare lager av allmänheten,
kan anses motiverat. Enligt revisorernas mening torde enskilda mellanhänder
i varje fall ej böra ifrågakomma.
Enligt bestämmelserna för avbetalningsförsäljningen ägde en köpare rätt
att fullgöra slutlikvid före den i kontraktet bestämda tiden. Därest slutlikvid
erlades minst tre månader före första vinstutlottningen skulle från köpesumman
avdragas 2 kronor. Eftersom avbetalningspriset var bestämt till
59 kronor per obligation blev sålunda det faktiska priset då 57 kronor.
Sedan det visat sig, att fullmäktige vid fastställandet av priset vid kontantförsäljning
till 52 kronor felbedömt efterfrågan, så att noteringen vid underhandsförsäljningar
å Stockholms fondbörs redan första dagen obligationerna
voro tillgängliga uppgått till 57 å 58 kronor, tvingades fullmäktige att
avbryta försäljningen och att, då den återupptogs, höja priset till 57 kronor.
Därigenom kom skillnaden mellan avbetalningspriset och kontantförsäljningspriset
att bli alltför obetydlig. De köpare, som ägde kännedom om
ovan nämnda avdrag vid tidigare slutlikvid, kunde således på denna omväg
erhålla obligationer till kontantförsäljningspriset, vilket synes revisorerna
hava varit en olämplig anordning.
Särskilt vid köp hos någon av de enskilda kommissionärerna synes en endast
ringa kontant insats hava varit nödvändig för erhållande av obligation.
1 en av dessa kommissionärer bildad lånekassa belånades nämligen premieobligationer
med upp till 55 kronor per obligation. Då priset varit 57 kronor
har alltså en direktutgift av 2 kronor varit tillräcklig. I längden ställer
sig dock dylik belåning dyr, enär låntagare i denna lånekassa har att erlägga
2 kronor 60 öre per obligation halvårsvis i förskott, vilket även vid högsta
belåning per år utgör närmare 9.5 procent, medan premieobligationer i riksbanken
kunna belånas upp till 45 kronor mot en årlig ränta av 2.5 procent
på bekommet belopp.
Vid kontantförsäljningen bestämde riksgäldsfullmäktige för att så många
som möjligt av allmänheten skulle få tillfälle att direkt förvärva obligationer,
att vid riksgäldskontorets kassor till varje köpare finge utlämnas högst
två obligationer. Liknande ransonering beslöts av riksbanken och postverket,
varjämte efter hänvändelse till övriga försäljare, banker, sparbanker,
bankirfirmor etc., begränsning även hos dem uppgives åtminstone i regel hava
förekommit. Revisorerna medgiva att skäl kunna tala för dylik begränsning,
men anse ock att utlämning av exempelvis hel serie till viss köpare — personalen
vid ett företag har i vissa fall förvärvat ett antal premieobligationer
— kan motiveras. Därigenom kan säkerligen i många fall ett önskvärt sparande
stimuleras. Om emellertid en begränsning till visst antal obligationer
till varje köpare anses lämplig eller örn bos någon eller några försäljare större
antal obligationer må kunna erhållas borde enligt revisorernas mening
detta vara bestämt redan vid obligationernas utlämnande till återförsäljarna
och offentligen genom prospekten meddelat allmänheten.
” Bankoutskottets utlåtande Nr 17.
Med anledning av revisorernas uttalanden hava fullmäktige i sin ovanberörda
skrivelse (sid. 32) framhållit, att frågan om uppläggande av ett nytt
premieobligationslån ej på länge syntes bliva aktuell. Vid sådant förhållande
ansåge sig fullmäktige ej böra för närvarande taga ställning till de av revisorerna
framförda synpunkterna utan komme först att i samband med en
framtida eventuell premielånsemission upptaga desamma till omprövning.
Valotta. Med hänsyn till vad fullmäktige anfört har utskottet icke funnit anledning
att nu närmare ingå på de av revisorerna upptagna spörsmålen; vilket utskottet
härmed får för riksdagen
anmäla.
3:o.
Protokoll och berättelser. Vad i revisorernas berättelse eljest blivit anfört
bar utskottet funnit icke vara av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla
något yttrande; och har utskottet vid granskning av fullmäktiges protokoll
och berättelse ej funnit något förhållande, som ansetts böra föranleda
någon anmälan eller hemställan; vilket utskottet härmed får för riksdagen
anmäla.
4:o.
Ansvarsfrihet. Revisorerna hava i sin berättelse anmält, att revisorerna
för sin del tillstyrkte, att ansvarsfrihet måtte beviljas fullmäktige i riksgäldskontoret
för den tid, revisionen omfattat.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende på riksgäldskontorets ställning
och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej funnit
anledning till erinran, samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet
bör beviljas fullmäktige.
Utskottet hemställer alltså,
att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsfrihet
ej mindre för den av riksdagens år 1936 församlade
revisorer granskade förvaltningen av riksgäldskontoret
under tiden 1 juli 1935—30 juni 1936 än även för alla
beslut och åtgärder, som finnas antecknade i fullmäktiges
protokoll från och med den 10 januari 1936 till och med
den 10 januari innevarande år.
Stockholm den 2 mars 1937.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Bankoutskottets utlåtande Nr 17.
7
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerberg, Ehrnberg, Leifler, Johansson i Friggeråker,
Bjurström*, Berling*, Nilsson i Mölndal och Sundvik;
från andra kammaren: herrar Lovén, Paulsen, Gustavson i Västerås, Svedman, Andersson
i Munkaljungby, Mattsson, Åqvist och Lundberg*.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.