Rankoutskottets utlåtande Nr 15.

1

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli den 23 februari 1937 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning av framställning om ersättning till en
tjänsteman vid riksbankens huvudkontor för viss under
tjänstgöring såsom kassör liden förlust.

I en till bankoutskottet ställd, till fullmäktige i riksbanken ingiven, den
9 januari 1937 dagtecknad skrift har tjänstemannen i 22 :a lönegraden vid
riksbankens huvudkontor Allan Thorsten Widar Stenberg gjort framställning
örn ersättning för en av honom i tjänsten liden förlust å 10 000 kronor.
Berörda skrift är av följande innehåll:

»Den 11 september 1936 upptäcktes vid expeditionstidens slut i förrätt -ningskassan nr 4 vid riksbankens huvudkontor, där jag tjänstgjorde såsom
ordinarie kassör, en brist på 10 000 kronor. Någon upplysning örn hur
bristen uppkommit har trots ivriga efterforskningar med alla till buds stående
medel ej stått att vinna. Ej heller har kriminalpolisen, som jag omedelbart
anhöll få tillkalla, lyckats åstadkomma klarhet i saken.

Beloppet kan ju för den oinvigde synas stort, men den som är något
förtrogen med arbetet i en kassa som ifrågavarande med dess dagligen förekommande
stora kontanta såväl in- som utbetalningar — omslutningen för
år 1936 uppgick till kr. 5 876 539 506:20 — inser säkerligen, att, när olyckan
är framme, en förlust på 10 000 kronor kan uppstå lika lätt som en
på 1 000 eller 100 kronor.

Jag anställdes i riksbankens tjänst 1903, blev ordinarie tjänsteman 1911
och har under de senaste 15—20 åren längre eller kortare tid tjänstgjort
i samtliga riksbankens kassor, ordinarie såväl som mera tillfälliga. Jag vågar
därför anse mig väl förtrogen med dylika göromål. Den 11 september,
då omsättningen utgjorde kr. 24 494 221:72, gick arbetet i kassan fullkomligt
som vanligt, utan att göromålen vid något särskilt tillfälle hopades eller
något annat irriterande inträffade, varför bristens uppkomst måste anses
som ren olyckshändelse.

Då jag ej har personlig förmögenhet eller annars realiserbara tillgångar,
har det visat sig omöjligt för mig att täcka bristen. Jag har fyllt femtiotre
år och börjar alltså bli till åren kommen och min hälsa är ej den bästa —
har två gånger legat svårt sjuk i blödande magsår — och jag vet alltså ej,
hur länge jag kan få ha krafter eller tillfälle att arbeta och hålla ihop det
hela.

Då jag anser mig kunna påstå, att bristen ej uppstått lill följd av bristande
nit eller påpasslighet från min sida, utan, som redan sagts, snarare är
att anse som ren olyckshändelse, vågar jag därför härmed vördsamt hemställa,
att bankoutskottet ville hos riksdagen utverka befrielse för mig från
skyldigheten att ersätta det förkomna beloppet samt bemyndigande för riksbanken
att i räkenskaperna avskriva detsamma.»

Ritning till riksdagens protokoll 1937. 8 sami. Nr 15.

I

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 15.

Med skrivelse den 28 januari 1937 hava fullmäktige i riksbanken till
bankoutskottet överlämnat Stenbergs skrift jämte vissa handlingar rörande i
ärendet verkställd utredning och jämlikt bestämmelserna i § 41 bankoreglementet
avgivit följande utlåtande:

»Vid föregående tillfällen hava fullmäktige i liknande fall framhållit, att
det kunde verka slappande på kassörernas uppmärksamhet och ansvarskänsla
vid fullgörandet av deras tjänståligganden, om brister, uppkomna
genom felräkningar eller felexpedieringar i kassorna, ersattes av bankens
medel. Fullmäktige hade därför varit och vöre fortfarande av den meningen,
att, så länge nuvarande bestämmelser om felräkningspengar gälla, man
principiellt måste ställa sig avvisande mot framställningar av nu ifrågavarande
slag och att man borde skänka sitt understöd åt desamma, endast örn
särskilt vägande skäl förelåge.

Emellertid har det visat sig, att kassabrist emellanåt kan uppgå till så betydande
belopp, att det blir omöjligt för vederbörande kassör att själv ersätta
förlusten och även obilligt med hänsyn till felräkningspenningarnas
storlek. I dylika fall hava fullmäktige hos bankoutskottet tillstyrkt framställning
örn efterskänkande av viss del av bankens fordran på grund av
uppkommen kassabrist.

Då Stenberg, som numera icke längre tjänstgör som kassör, icke haft
tillfälle att av egna medel ersätta förlusten, häftar han ännu i skuld till banken
för hela det förlorade beloppet.

Stenberg, som är född 1883 och som varit i riksbankens tjänst under en
tid av något mera än 33 år, har städse visat sig vara en duglig och pålitlig
tjänsteman. Han har även med gott vitsord bestritt kassörsbefattning under,
såsom i ansökningen uppgives, längre eller kortare tid de senaste 15—20
åren. Därvid bar han erhållit felräkningspengar efter 1 500 kronor per år,
nied undantag för tid, då han icke tjänstgjort.

Trots noggranna undersökningar, även genom polisens medverkan, har
det icke kunnat utrönas huru bristen i kassan uppstått.

Fullmäktige anse sig böra omnämna, att Stenberg under viss tid ifrågavarande
dag varit nödsakad överlämna skötseln av kassan till en yngre biträdande
tjänsteman. Även denne är en pålitlig tjänsteman och intet tyder
på att bristen kunde härledas till försummelse från hans sida. Men det kan
således icke bevisas, att förlusten berott på fel eller försummelse av Stenberg
personligen. Enligt gällande bestämmelser är emellertid kassör ansvarig
för kassan, även vid sådana tillfällen då han för någon kortare tid varit
nödsakad överlämna kassaexpeditionen till biträde.

Med hänsyn till vad Stenberg i sin skrift framhållit samt vad utredningen
i övrigt givit vid handen synes det fullmäktige vara billigt, att Stenberg av
riksbankens medel erhåller bidrag till täckande av den uppkomna bristen,
men anse fullmäktige sig icke kunna tillstyrka hela det belopp, som av
Stenberg begäres, utan torde någon del därav böra drabba honom själv.

Slutligen vilja fullmäktige omnämna, att fullmäktige, i enlighet med sin
principiella ståndpunkt att förluster på grund av felväxling såvitt möjligt
böra täckas av felräkningspengarna, för närvarande hava under övervägande
sådan modifikation beträffande utbetalning av felräkningspengar till
kassör, att framställningar av förevarande art såsom regel icke skulle behöva
ifrågakomma.»

Bankoutskottets utlåtande Nr 15.

3

I anslutning härtill hava fullmäktige hemställt, att utskottet ville hos riksdagen
utverka medgivande till att tre fjärdedelar av den förlust å 10 000
kronor, som Stenberg lidit, eller 7 500 kronor må efterskänkas och ur riksbankens
räkenskaper avskrivas.

I likhet med fullmäktige anser utskottet, att det kan vara ägnat att slappa
kassörernas uppmärksamhet och ansvarskänsla vid fullgörandet av deras
tjänsteåligganden, om brister, uppkomna genom felräkning eller felexpediering,
ersättas av riksbankens medel, samt att med hänsyn härtill och till
den kassörerna tillkommande förmånen av felräkningspengar framställningar
örn ersättande av lidna kassaförluster principiellt böra avvisas. Utskottet
har ock vid föregående tillfällen, då sådana framställningar varit föremål
för behandling, uttalat den uppfattningen, att efterskänkande av förlust endast
i undantagsfall, då särskilt vägande skäl förelåge, borde ifrågakomma.
Utskottet är fortfarande av samma mening. Enligt vad utredningen i förevarande
ärende giver vid handen, torde här föreligga ett sådant undantagsfall.
1 betraktande av de omständigheter, som fullmäktige anfört, synes det
utskottet billigt, att Stenberg av riksbankens medel erhåller bidrag till täckande
av den förlust å 10 000 kronor, han lidit. Särskilt det förhållandet att det
icke kunnat visas, att förlusten berott på fel eller försummelse av Stenberg
personligen, talar enligt utskottets mening starkt till förmån för en sådan åtgärd,
även om enligt gällande bestämmelser Stenberg ensam varit ansvarig
för kassan. Å andra sidan synes med hänsyn till att kassaförluster så vitt
möjligt böra täckas av de för ändamålet utgående felräkningspengarna
— vilka enligt vad utskottet inhämtat för Stenberg uppgått till sammanlagt
omkring 12 000 kronor, varav omkring 1 100 kronor disponerats för täckande
av kassaförluster — Stenberg icke helt böra befrias från ersättningsskyldighet.
Vad fullmäktige i sådant avseende föreslagit finner utskottet sig böra
biträda. I enlighet härmed skulle alltså tre fjärdedelar av förlusten efterskänkas
och återstående fjärdedel täckas av Stenberg.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må medgiva, att tre fjärdedelar av den förlust
å 10 000 kronor, som den 11 september 1936 uppkommit
för tjänstemannen i 22 :a lönegraden vid riksbankens
huvudkontor Allan Thorsten Widar Stenberg under tjänstgöring
såsom kassör, eller 7 500 kronor må efterskänkas och
ur riksbankens räkenskaper avskrivas.

Stockholm den 23 februari 1937.

Utskottet.

På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 15.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Ehrnberg, Leffler, Johansson i Friggeråker,
Bjurström, Berling, Danielsson och Sundvik;

från andra kammaren: herrar Holmgren, Paulsen, Andersson i Falkenberg*,
Gustavson i Västerås*, Osberg, Andersson i Munkaljungby, Andersson i Lindome
och Wallén.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Paulsen och Wallén, vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag
bort hava följande lydelse:

»Utskottet är av den uppfattningen, att endast i undantagsfall, då särskilt
vägande skäl äro för handen, understöd bör skänkas åt framställningar av
nu ifrågavarande slag. Av den i ärendet förebragta utredningen framgår, att
här föreligger ett dylikt undantagsfall, och torde omständigheterna hava
varit sådana, att det måste anses vara billigt, att — i likhet med vad tidigare
i liknande fall ägt rum — ersättning beredes Stenberg för hela den förlust
han vid ifrågavarande tillfälle lidit. Att ålägga Stenberg betalningsskyldighet
för en del av förlusten synes enligt utskottets mening icke böra ifrågakomma,
enär det icke kunnat visas, att förlusten berott på fel eller försummelse
av Stenberg. På grund härav hemställer utskottet,

att riksdagen må medgiva, att den förlust å 10 000 kronor,
som den 11 september 1936 uppkommit för tjänstemannen i
22 :a lönegraden vid riksbankens huvudkontor Allan Thorsten
Widar Stenberg under tjänstgöring såsom kassör, må
efterskänkas och ur riksbankens räkenskaper avskrivas.»

Centraltryckeriet, Esselte ab. Slockholm 1937

741114