Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

1

Nr 16.

Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 1937 kl. 12 m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner
dels om sänkning av portot för lokal postbefordran av
brev dels ock angående viss ändring av gällande bebeståmmelser
örn brevbefordran mot lokalporto.

(lia avd.)

Till bevillningsutskottet hava hänvisats följande motioner rörande lokalbefordran
av post, nämligen

motionen nr 110 i första kammaren av herr Holmström, däri hemställts,
»att riksdagen må besluta, att portot för lokal postbefordran av brev skall
sänkas från 10 öre till 5 öre», samt

motionen nr 329 i andra kammaren av herr Närlinge m. fl., däri hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa, att Kungl.
Majit måtte vidtaga åtgärder för en sådan ändring av poststadgan, att brevbefordran
sker mot lokalporto i alla de fall då brev icke postbehandlas å mer
än en poststation».

Befordringsavgifterna för inrikes brev utgå sedan den

1 oktober 1922 med

följande belopp:

Viktgrupp

för lokalbrev

för annat brev
än lokalbrev

högst 20 gr.........

15 öre

över 20—125 » ........

.......... 20 »

30 »

» 125—250 » ........

.......... 30 >

45 »

» 250-500 » ........

.......... 40 »

60 »

År 1934 beslöt riksdagen, på förslag av Kungl. Majit (prop. nr 53; riksdagens
skrivelse nr 247), »att de särskilda avgifter, som stadgats eller komma
att stadgas för lokalbefordran av vissa slags postförsändelser, skola gälla
dels beträffande försändelse, som inlämnas å fast postanstalt eller som dit
inkommer utan att hava vare sig behandlats av lantbrevbärare eller genom
postverkets försorg befordrats å järnvägs-, ångbåts- eller landsvägslinje och
vilken från nämnda postanstalt eller annan fast postanstalt å samma ort
tillställes adressaten direkt eller genom lokalbrevbärare;

dels ock, oberoende av det sätt, varpå posten befordras eller utdelas, be
träffande försändelse, som postbehandlas allenast inom stad, köping eliel
liknande samhälle eller allenast inom särskilt, av Kungl. Majit fastställt
lokalpor toområde».

Wimne] till riksdagens protokoll 19117. 7 saini. Nr 1C>—17.

1

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

I sak innefattar detta beslut allenast det tillägg till tidigare bestämmelser,
att varje stad, köping eller liknande samhälle skall, oberoende av det sätt,
varpå posten befordras eller utdelas inom samhället, betraktas såsom ett särskilt
lokalportoområde.

På sätt av det föregående framgår hava i dc föreliggande motionerna framställts
förslag dels om sänkning av befordringsavgiften för lokalbrev från 10
till 5 öre (I: 110) dels ock om skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan örn
åtgärder för en sådan ändring av nuvarande bestämmelser rörande lokal postförsändelse
att brev må befordras mot lokalporto i alla de fall, då de icke
postbehandlas å mer än en poststation (II: 329). Beträffande motiveringen
för dessa förslag får utskottet hänvisa till motionerna.

I anledning av det i motionen II: 329 framställda förslaget, vilket åsyftar
att landsbygdens befolkning skulle i större utsträckning än hittills komma i
åtnjutande av förmånen av lokalporto, torde en redogörelse böra lämnas för
riksdagens ställning till liknande förslag åren 1922, 1925 och 1934.

Till en början må erinras, att det särskilda lokalportot upphävdes från
och med den 1 juli 1920, vilken åtgärd torde få betraktas såsom ett led i
de under kristiden upprepade gånger vidtagna höjningarna av de inrikes
postavgifterna, ävensom att redan vid 1921 års riksdag förslag motionsvis
framställdes örn återinförande av lokalporto. Motionen i ämnet föranledde
emellertid, i enlighet med bevillningsutskottets hemställan (bet. nr 56), icke
någon riksdagens åtgärd. Förslag i nämnda hänseende framställdes även i
motion vid 1922 års riksdag. Detta förslag tillstyrktes av bevillningsutskottet
i betänkande nr 36, däri utskottet — under erinran att 1917 års bestämmelse
örn innebörden av beteckningen lokalbefordran skulle komma att lända
till efterrättelse — gjorde bland annat följande uttalande:

»Inom utskottet har anmärkts, att för landsbygden nämnda bestämmelses
tillämpning visat sig förenad med vissa olägenheter. Särskilt har framhållits
såsom oskäligt, att brev, som inlämnades å en postanstalt på landet och
tillställdes adressaten genom lantbrevbärare, icke kunde behandlas såsom
lokalpost, även om den sträcka, som befordran med brevbärare omfattade,
söre mycket kort. Vidare har inom utskottet påpekats, att vid postbefordran
melian städer och till desamma hörande förstäder bestämmelserna örn
lokalpost icke tillämpats i vissa fall. Utskottet har ansett vad sålunda anförts
vara värt beaktande och har därför velat fästa uppmärksamheten på
omför mälda förhållanden och uttala önskan, att Kungl. Maj: t ville taga under
övervägande frågan, huruvida och på vad sätt berörda intressen må
kunna bättre än nu tillgodoses, samt att Kungl. Maj:t måtte, därest förhållandena
finnas därtill föranleda, för riksdagen framlägga förslag till ändring
av ovan återgivna bestämmelse.»

Riksdagen fattade beslut i enlighet med vad utskottet hemställt, men först
efter gemensam omröstning, varför bevillningsutskottets nyss återgivna uttalande
icke inflöt i riksdagens till Kungl. Majit avlåtna skrivelse i ämnet.

Vid 1925 års riksdag framställdes i två motioner förslag om ändring av de
allmänna bestämmelserna rörande lokalbefordran av post, i syfte att landsbygden
skulle i större utsträckning än vad dittills vore fallet komma i åtnjutande
av de förmåner, lokalportot medförde. 1 den ena motionen (II: 84)
yrkades, »att riksdagen måtte besluta hos Kungl. Majit begära förslag till
sådan ändring av gällande bestämmelser i allmänna poststadgan rörande lo -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

3

kalbefordran, att försändelse som behandlas allenast av en fast postanstalt
eller ock endast av lantbrevbärare må åsättas de lägre portoavgifter som gälla
för lokalbefordran». I den andra motionen (II: 220) åter yrkades, »att
riksdagen ville besluta, att de lokalportosatser, som nu äro gällande inom
städer och andra samhällen, där kringföring av postförsändelser äger rum,
från och med den 1 nästkommande juli månad även komma att bli gällande
å de lantbrevbäringslinjer, vars försändelser ej behandlas vid någon annan
postanstalt än den varifrån lantbrevbäringen utgår». Över motionerna avgav
generalpoststyrelsen yttrande (bil. till 1925 års bevillningsutskotts bet.
nr 36). I detta sitt yttrande meddelade generalpoststyrelsen, att den fråga,
som i motionerna avhandlades, ofta varit under övervägande, samt redogjorde
för de svårigheter, som möta vid försök att ordna frågan på ett tillfredsställande
sätt. Med stöd av sålunda och i övrigt lämnad utredning ansåg sig
generalpoststyrelsen icke kunna förorda, att riksdagen beslutade i överensstämmelse
med någondera av motionerna. Styrelsen funne emellertid motionernas
syfte behjärtansvärt, men kunde icke utan en grundlig utredning
angående alla på frågan inverkande omständigheter framlägga något förslag
i ämnet. En sådan utredning komme säkerligen att ytterligare påvisa svårigheten
av att uppställa en allmän, för varje särskilt fall giltig regel. Styrelsen
ifrågasatte emellertid, huruvida icke riksdagen kunde finna lämpligt
bemyndiga Kungl. Majit att bestämma i vilka fall av riksdagen beslutat lokalporto
finge komma till användning. Styrelsen skulle icke underlåta att
med beaktande av motionernas syfte verkställa en utredning i frågan samt,
när densamma slutförts, ingå till Kungl. Majit med den framställning, vartill
utredningen kunde giva anledning.

1925 års bevillningsutskott anförde i sitt betänkande i anledning av motionerna,
att utskottet i likhet med 1922 års bevillningsutskott funnit de gällande
bestämmelserna örn innebörden av beteckningen lokalbefordran i tilllämpningen
bliva för landsbygdens del förenade med vissa olägenheter. Genom
vad generalpoststyrelsen i sitt yttrande anfört fann emellertid utskottet
ådagalagt, att de ändringar i bestämmelserna, som i motionerna föreslagits
eller antytts, icke vore tillfredsställande, och förslag till någon annan lösning
av frågan hade generalpoststyrelsen icke framlagt. Något förslag i motionernas
svfte, som "skulle kunna av utskottet förordas, förelåg alltså icke.
Utskottet ville icke heller tillstyrka riksdagen att påkalla ytterligare utredning
i den synbarligen mycket svårlösta frågan örn de lämpliga gränserna
för lokalportots tillämplighet, särskilt som det synts utskottet tvivelaktigt,
huruvida ett lägre lokalporto borde allt framgent bibehållas. Därest i en
framtid förutsättningarna för införande av ett gemensamt riksporto för alla
inrikes brev komme att föreligga, talade nämligen härför enligt utskottets
mening goda skäl, örn än utskottet icke ville därom för det dåvarande göra
något bestämt uttalande. I enlighet med utskottets hemställan föranledde
motionerna icke någon riksdagens åtgärd.

Vid 1934 års riksdag väcktes i anledning av den inledningsvis berörda propositionen
nr 53 angående ändring i gällande bestämmelser rörande lokal
postförsändelse en motion (lii 510) med yrkande att riksdagen vid behandlingen
av propositionen måtte besluta sådana ändrade grunder, att en postanstalts
adressområde och dess lokalportoområde komme att sammanfalla,
eller i händelse detta yrkande icke kunde bifallas, att riksdagen med avslag
å propositionen mätte begära ny utredning örn förslag till bestämmelser rörande
lokalporto med beaktande av att landsbygden i större grad lin dittills
kunde bliva delaktig av den förmån, som lokalportot innebure. Bevillningsutskottet
vid 1934 års riksdag erinrade i sitt yttrande över propositionen
och motionen (bet. nr 33) om frågans tidigare behandling samt framhöll.

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

att motionen nära anslöt sig till den tanke, som framfördes i motionen II: 84
vid 1925 års riksdag. Då sistnämnda motion av såväl generalpoststyrelsen
som 1925 års bevillningsutskott ansågs icke innebära en tillfredsställande
lösning av frågan, kunde 1934 års bevillningsutskott icke heller tillstyrka,
att det i motionen II: 510 framförda förslaget lades till grund för ett riksdagens
beslut. Enligt preliminär beräkning skulle genomförandet av det i motionen
II: 510 framställda förslaget medföra en inkomstminskning av
150,000—200,000 kronor för år. Örn den i motionen föreslagna lösningen varit
ur postal synpunkt tillfredsställande, hade enligt utskottets uppfattning en
inkomstminskning av nämnda storleksordning i och för sig icke behövt utgöra
hinder för förslagets realiserande. Utskottet anförde vidare följande:

»Spörsmålet om lokalportot påverkas för landsbygdens del jämväl av motoriseringen
av postbefordringen. Frågan örn en allmännare användning för
postbefordran av omnibusar och andra motorfordon, som av enskilda användas
i linjetrafik, är, enligt vad utskottet inhämtat, föremål för utredning
inom generalpoststyrelsen. Därest i samband med denna utredning uppkommer
förslag om en mera tillfredsställande lösning av landsbygdens lokalportofråga
än de förut vid skilda tillfällen framförda uppslagen i ämnet,
torde det kunna förväntas, att generalpoststyrelsen underställer Kungl. Majit
vederbörliga förslag i ämnet. Med hänsyn härtill och då det torde ligga i
Kungl. Maj:ts och generalpoststyrelsens intresse att medverka till en lösning
av den sedan länge diskuterade frågan om lokalporto för landsbygden,
har utskottet icke funnit skäl biträda det i motionen alternativt framställda
yrkandet örn utredning och förslag i ämnet.»

I enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen att, med avslag å
motionen II: 510, bifalla propositionen nr 53.

För erhållande av erforderlig utredning i frågan har bevillningsutskottet
i grundlagsenlig ordning begärt, att generalpoststyrelsen måtte till utskottet
avgiva yttrande i anledning av de föreliggande motionerna I: 110 och II: 329.
I det yttrande, som till följd härav kommit utskottet tillhanda och vilket i avtryck
åtföljer detta betänkande såsom bilaga, har generalpoststyrelsen förklarat
sig icke kunna tillstyrka bifall till någon av de båda motionerna. Beträffande
det i motionen I: 110 framställda förslaget örn sänkning av lokalportot
framhåller generalpoststyrelsen bland annat, att den inkomst, som
postverket möjligen går miste örn genom att viss lokal utdelning verkställes
av enskilda, icke lärer vara av den storleksordning, att den kan motivera en
nedsättning av lokalportot, ävensom att det med hänsyn till postverkets kostnader
för lokalbreven är helt omotiverat att sätta portot för dessa brev till
endast Va av riksportot. Vad angår motionen II: 329 framhåller generalpoststyrelsen,
att innebörden av denna är i huvudsak densamma som i de vid
1925 och 1934 års riksdagar väckta motionerna i frågan samt att vad ämbetsverket
år 1925 anförde i stort sett fortfarande äger giltighet. Efter att bland
annat hava framhållit att svårigheterna att finna en tillfredsställande lösning
i frågan sedermera ytterligare ökats, förklarar generalpoststyrelsen, med
hänsyn till alla föreliggande omständigheter och då nya kombinationer alltid
äro tänkbara, att styrelsen såsom sin mening måste uttala, att det torde kunna
anses omöjligt att erhålla sådana bestämmelser angående lokalportots tillIämpning,
att därigenom skapas full rättvisa för alla och att svårigheter icke

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

5

uppstå vid tillämpningen. Härtill fogas det uttalandet, att emot den nuvarande
definitionen anmärkningar visserligen kunna göras, men att det icke
är anledning göra någon ändring, så länge något bättre icke kan åstadkommas.

Det i motionen I: 110 framställda förslaget om sänkning av lokalportot för
brev från 10 till 5 öre finner sig utskottet, på av generalpoststyrelsen anförda
skäl, icke kunna tillstyrka.

Vad angår det i motionen II: 329 framställda förslaget att brevbefordran
skulle ske mot lokalporto i alla de fall, då brev icke postbehandlas å mer än
en poststation, må framhållas, att detta förslag liksom de av 1925 och 1934
års riksdagar behandlade förslagen i samma ämne åsyftar att landsbygdens
befolkning skulle i större utsträckning än hittills komma i åtnjutande av förmånen
av lokalporto. Av enahanda skäl, som bevillningsutskottet vid nämnda
års riksdagar anförde, finner utskottet den nu föreliggande motionen icke
kunna läggas till grund för något riksdagens beslut. Härvid får utskottet även
hänvisa till generalpoststyrelsens uttalande, att svårigheterna att finna en
tillfredsställande lösning av denna fråga ytterligare ökats sedan styrelsen år
1925 yttrade sig i ämnet. I detta sammanhang tillåter sig utskottet fästa uppmärksamheten
på, att 1936 års riksdag hos Kungl. Maj :t hemställt om åtgärder
för ett bättre tillgodoseende av landsbygdens behov, i vad gäller lantbrevbäringen
(skrivelse nr 254), samt att de sålunda åsyftade förbättringarna av
postförhållandena skulle bliva ägnade att på ett annat postalt område än det
nu föreliggande utjämna skillnaden mellan städer, köpingar och liknande
samhällen å ena samt landsbygden å andra sidan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att motionen I: 110 av herr Holmström, om sänkning av
portot för lokal postbefordran av brev, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

2) att motionen 11:329 av herr Närlinge m. fl., angående
viss ändring av gällande bestämmelser om brevbefordran mot
lokalporto, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 mars 1937.

På bevillningsutskottets vägnar:

IVAR ANDERSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Viktor Larsson, friherre Lagerfelt, Wohlin, Wahlmark,
Elof Andersson, Sjödahl, Bengtsson, Ekman, Robert Berg och Gustaf Björkman; samt
från andra kammaren: herrar Anderson i Norrköping, Lövgren, Björklund, Andersson
i Dunker, Olsson i Gävle, Ericson i Boxholm, Hammarlund, Werner i Hultsfred, Hagberg
i Malmö och De Geer i Lesjöfors.

Utskottet.

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16-

Bilaga.

Till Riksdagens Bevillningsutskott.

I skrivelse till Kungl. Majit den 27 januari 1937 har bevillningsutskottet anhållit
om generalpoststyrelsens yttrande över två inom riksdagen väckta motioner,
den ena om sänkning av portot för lokal postbefordran av brev, den
andra angående viss ändring av gällande bestämmelser om brevbefordran mot
lokalporto. Sedan Kungl. Majit anbefallt generalpoststyrelsen att skyndsamt
avgiva och till Eder överlämna det begärda yttrandet, får generalpoststyrelsen
anföra följande.

Frågan om lokalportot och om de områden, inom vilka detta bör utgå, har
vid upprepade tillfällen varit föremål för behandling hos riksdagen och inom
generalpoststyrelsen. Under tiden 1 juli 1920—30 september 1922 utgick
riksporto för samtliga inrikes brev. Den närmaste anledningen till att det
särskilda lokalportot slopades vid 1920 års riksdag var visserligen behovet av
ökade inkomster för postverket, men generalpoststyrelsen framhöll även i
sin skrivelse den 9 mars 1920 (i huvudsak återgiven i proposition nr 256 till
1920 års riksdag), att jämväl vissa principiella skäl talade mot lokalportots
bibehållande. Samma synpunkter anfördes även av vederbörande departementschef
såväl i propositionen som vid ärendets behandling i riksdagen.
Statsrådet gjorde bl. a. det uttalandet, att tiden borde vara inne att även i
vårt land taga bort den, enligt statsrådets förmenande, av intet motiverade
förmån, som vissa orter hade i postalt hänseende. På ungefär enahanda sätt
som år 1920 är lokalportofrågan behandlad i proposition nr 186 till 1921
års riksdag.

Frågan upptogs ånyo till behandling i generalpoststyrelsens underdåniga
skrivelse den 27 februari 1922. I denna gjorde styrelsen en sammanfattning
av de skäl, som syntes tala emot ett särskilt lokalporto. Generalpoststyrelsen
anförde i detta hänseende följande.

»Behandlingen av en lokalförsändelse ställer sig i många fall lika dyr som
behandlingen av en riksförsändelse, och, även om man utgår ifrån att medelkostnaden
är lägre för en lokalförsändelse än för en riksförsändelse, så är
icke införandet av ett särskilt, lägre lokalporto mera motiverat än bestämmande
av olika avgifter för riksbrev allt efter de olika befordringsvägarnas
längd samt de olika belopp, vartill övriga kostnader belöpa sig;

lokalportot är en förmån, varav endast en mindre del av befolkningen begagnar
sig och som endast i ringa mån kommer den i postalt hänseende sämst
ställda delen av befolkningen, nämligen lantbefolkningen, till godo;

bestämmandet av, inom vilka gränser lokalportot skall gälla, vållar stora
svårigheter och omöjliggör i många fall, trots vidlyftiga detaljbestämmelser,
en rättvis tillämpning av denna förmån;

den omständigheten, att man i många andra länder, exempelvis England
och Frankrike, icke har något särskilt lokalporto, synes jäva uppfattningen
därom, att ett dylikt porto skulle vara av verkligt behov.»

Med anledning av vad styrelsen sålunda anfört, uttalade styrelsen såsom sin
mening, att det vore principiellt riktigt samt dessutom ur flera synpunkter

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16■

7

lämpligt, att ett enhetligt porto gällde för alla inrikes brev. Denna mening
biträddes av vederbörande statsråd (proposition nr 143 till 1922 års riksdag).
Riksdagen beslöt emellertid i enlighet med en i andra kammaren väckt motion
(nr 79), att ett särskilt lokalporto skulle återinföras.

-I detta sammanhang må erinras örn att 1925 års bevillningsutskott i sitt
betänkande nr 36, med anledning av motioner med förslag örn ändring av
bestämmelserna angående lokalbefordran, anförde bl. a., alt utskottet icke
ville tillstyrka riksdagen att påkalla ytterligare utredning i den synbarligen
mycket svårlösta frågan örn de lämpliga gränserna för lokalportots tillämpning,
särskilt som det syntes utskottet tvivelaktigt, huruvida ett lägre lokalporto
borde allt framgent bibehållas. Därest i en framtid förutsättningarna
för införandet av ett gemensamt riksporto för alla inrikes brev komme att
föreligga, talade nämligen härför enligt utskottets mening goda skäl, örn än
utskottet icke ville därom för det dåvarande göra något bestämt uttalande.

De skäl mot ett särskilt lägre lokalporto, som anförts vid nu nämnda och
åtskilliga andra tillfällen, kvarstå fortfarande. Utvecklingen under de senaste
åren har också gjort dessa skäl starkare. Genom den bebyggelse, som i allt
större utsträckning försiggår utanför de ursprungliga samhällenas områden,
och de ändringar av förbindelserna, som särskilt på grund av motortrafiken
ofta äga um, inträda nya förhållanden med krav på lokalportots användning
inom nya områden.

Så är exempelvis förhållandet beträffande landsbygden omkring Stockholm.
Ehuru det särskilda lokalportoområdet för Stockholm fått en sådan omfattning,
att 1922 års statsrevisorer funno sig böra anmärka därpå, göras ofta
framställningar om utvidgning av området. Med anledning av en sådan framställning
pågår för närvarande hos generalpoststyrelsen en av Kungl. Majit
anbefalld utredning i fråga om ändrade grunder för bestämmande av Stockholms
lokalportoområde. Även från Göteborgs omgivningar lia framställningar
gjorts om utsträckning av Göteborgs lokalportoområde.

Beträffande den rena landsbygden lia förslag framkommit vid flera tillfällen
utan att dock leda till något resultat. Orsaken till att någon ändring
icke vidtagits i detta hänseende torde mindre vara frågans ekonomiska betydelse
_ även om denna icke får förbises — än den omständigheten, att det

icke varit möjligt att linna en lösning, vilken skulle ge lull rättvisa at alla
utan att medföra icke önskvärda konsekvenser samt praktiska olägenheter.

Det bör heller icke förbises, att lokalportot ofta medför olägenheter för
allmänheten genom den lösenbeläggning, som — till obehag för såväl avsändare
som adressat — måste ske i de många fall, då avsändaren icke inhämtar
ordentliga upplysningar angående lokalportots tillämpning, samt vid brevs

eftersändning till annan ort.

Redan vid 1916 års riksdag framlades från lantmannahall i en motion
(II: 42) förslag om ett riksporto för alla inrikes brev. Såsom motivering anfördes,
att det huvudsakligen vore städerna, som finge nytta av lokalportot
celi att detta innebure en orättvisa mot landsbygden. Samma synpunkt bär
sedan föranlett flera motioner i riksdagen, ehuru man då inriktat sig icke
pä borttagande av lokalportot utan på dess utökade användning i fråga örn

landsbygden. o

Beträffande den ekonomiska sidan av lokalportofragan framhöll generalpoststyrelsen
i sin härovan delvis återgivna skrivelse den 27 februari 1922
såsom sin mening, att behandlingen av en lokalförsändelse i många fall
ställde sig lika dyr som behandlingen av en riksförsändelse. Skulle postavgilten
fastställas med hänsyn till kostnaderna, återkomme man till del
redan vid frimärkenas införande övergivna zonsystemet. Det är uppenbart,
att ett brev, sorn avlämnas direkt lill en vid järnväg belägen poststation,

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

befordras några mil i en brevlåda å tåget samt avhämtas å adresspoststationen,
kostar postverket betydligt mindre än t. ex. ett lokalbrev i Stockholm
eller ett brev, som å landsbygden befordras av lantbrevbärare.

Det ställer sig naturligtvis vanskligt att göra några beräkningar, och sådana
måste under alla förhållanden bliva mycket approximativa. Det är
emellertid anledning antaga, att postverkets kostnader för lokalbreven efter
hand ökas beroende på bebyggelsen i samhällenas utkanter. Härtill kommer,
att postutdelning genom s. k. lådbrevbäring anordnas å platser, där
någon utdelning förut icke förekommit.

Det kan icke råda någon tvekan örn att största rättvisa och bästa ordning
skulle vinnas genom fastställandet av ett riksporto för alla inrikes brev. En
sådan åtgärd bomme emellertid att medföra höjning av avgiften för lokalbreven,
under förutsättning att riksportot skulle utgå med nuvarande belopp.
Med hänsyn till de stora överskott, som postverket för närvarande har att
uppvisa, lärer höjning av någon postavgift näppeligen kunna ifrågasättas.
Lokalportot torde därför icke kunna slopas, med mindre det nuvarande riksportot
sänkes. Ett lågt riksporto kommer samtliga korrespondenter till
godo, då däremot ett särskilt lokalporto är till fördel för endast ett mindretal
korrespondenter.

Inom riksdagen har vid flera tillfällen framhållits, att postavgifterna icke
borde sättas högre än att de inbringa vad som erfordras för täckande avpostverkets
driftkostnader och för skälig vinstmarginal. De höjningar av
postavgifterna, som vidtogos huvudsakligast under åren 1917—1920, voro
påkallade av särskilda förhållanden, vilka icke längre äro för handen. Postverket
lämnar för närvarande ett betydande överskott. Örn hänsyn tages
endast till postverkets ekonomi, kan därför en sänkning av postavgifterna
icke anses omöjlig att genomföra. Styrelsen tillåter sig dock framhålla, att
det nuvarande portot för riksbrev icke kan anses anmärkningsvärt högt. Höjningen,
50 % sedan 1914, torde i stort sett motsvara den allmänna kostnadsökningen.

Generalpoststyrelsen har ansett sig kunna antaga, att den nu lämnade
redogörelsen skall vara av ett visst intresse vid bedömande av de nu föreliggande
motionerna.

Vad angår motionen örn sänkning av lokalportot, vill generalpoststyrelsen
— med anledning av vad i densamma anförts — framhålla, att den inkomst,
sorn postverket möjligen går miste örn genom att viss lokal utdelning verkställes
av enskilda, icke lärer vara av den storhetsgrad, att den kan motivera
en nedsättning av lokalportot. Vad särskilt beträffar reklamtryck, cirkulär
o. d., försändas dessa i stor utsträckning såsom masskorsband mot
en avgift av 4 öre, således billigare än det av motionären ifrågasatta lokala
brevportot. Mot masskorsbandsporto utdelar postverket numera även adresslösa
försändelser t. ex. til! samtliga hushåll å viss eller vissa platser.

Med hänsyn till postverkets kostnader för lokalbreven är det helt omotiverat
att sätta portot för dessa brev till endast Va av riksportot.

Generalpoststyrelsen anser sig även böra framhålla, att avgifterna för de
olika slagen av brevförsändelser (brev, brevkort och korsband) ha ett visst
inbördes sammanhang. Det medför därför vissa vanskligheter att ändra
endast en av dessa avgifter. Sättes lokalportot för brev enligt motionens förslag
till 5 öre, bleve avgiften för ett dylikt brev och ett korsband densamma.
Detta vore måhända av mindre betydelse. Däremot är det väl
näppeligen tänkbart att fastställa avgifterna på sådant sätt, att ett brevkort,
befordrat inom ett visst område, skall draga dubbelt så hög avgift som ett
inom samma område befordrat brev. För att komma ifrån en dylik oformlighet
bleve det nödvändigt att sänka även brevkortsportot till 5 öre. Såväl

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16-

9

i den inrikes svenska posttrafiken som i Sveriges postförbindelser med utlandet
är dock brevkortsportol satt till av det allmänna brevportot. Man kan
naturligtvis även tänka sig införandet av ett lokalporto för brevkort, varvid
postverket skulle anskaffa lokala brevkort. En sådan utvidgning av lokalportofrågan
lärer emellertid knappast behöva diskuteras.

Generalpoststyrelsen äger icke tillgång till några statistiska uppgifter angående
antalet lokalbrev under de senaste åren. Med stöd av förut verkställda
undersökningar kan dock beräknas, att en sänkning av portot till
5 öre skulle medföra en inkomstminskning för postverket av minst 1.5 miljon
kronor. Det förutsättes givetvis, att nedsättningen skulle gälla alla portosatser,
d. v. s. avgifterna i de olika viktgrupperna skulle bli resp. 5, 10, 15
och 20 öre i stället för såsom för närvarande resp. 10, 20, 30 och 40 öre.

Den andra av de föreliggande motionerna tar sikte på förhållandena på
landsbygden, och innebörden är i stort sett densamma som i vid föregående
riksdagar väckta motioner. Generalpoststyrelsen tillåter sig erinra örn motionerna
II: 84 och II: 220 vid 1925 års riksdag samt II: 510 vid riksdagen
1934. Över de motioner, som behandlades vid 1925 års riksdag, avgav generalpoststyrelsen
yttrande, vilket är intaget såsom bilaga till bevillningsutskottets
betänkande nr 36. Vad styrelsen då anförde äger i stort sett fortfarande
giltighet, och styrelsen tillåter sig hänvisa till riksdagshandlingarna.
Svårigheterna att finna en tillfredsställande lösning i den föreliggande frågan
ha emellertid ytterligare ökats sedan 1925.

Vid bifall till den nu föreliggande motionen skulle lokalportot utgå bl. a.
för ett brev, som inkomme till en postanstalt genom en lantbrevbärare och
utsändes å en annan linje för att tillställas adressaten. En lokalförsändelse
skulle på detta sätt i många fall komma att genom postverkets försorg befordras
flera mil genom glest befolkade trakter och enstaka byar. Begreppet
lokalförsändelse finge härigenom en helt ny innebörd. Lokalportot har
alltid varit avsett för brev, som både in- och utlämnas inom ett lokalt område,
en viss plats, d. v. s. som varken före eller efter behandlingen vid postanstalt
kommer utanför platsen. Undantag från denna allmänna regel ha
gjorts endast i de två fall, då Kungl. Majit fastställt särskilda lokalportoområden
(Stockholm och Göteborg). Anordnandet av dessa lokalportoområden
— vilkas lämplighet för övrigt kan ifrågasättas — föranleddes emellertid av
särskilda förhållanden.

Även örn man skulle godtaga den avsevärda utvidgning av lokalportots
omfattning, som förslagets antagande således komme att medföra, måste betydelsefulla
invändningar göras mot förslaget. Till att börja med måste
bestämmelsen utvidgas för att lokalporto skulle kunna komma till användning,
när ett brev postbehandlas vid mer än en postanstalt å samma plats.
För närvarande finnes ett 20-tal orter med mer än en postanstalt.

Viktigare än nu nämnda tillägg äro dock de inskränkningar, som bleve
nödvändiga. Brev, som nedläggas i brevlåda å fartyg eller järnvägståg och
som äro adresserade till den ort, där lådan tömmes, postbehandlas endast
vid denna postanstalt. Såsom styrelsen framhöll i sitt yttrande till 1925 års
bevillningsutskott, vöre det alldeles orimligt alt såsom lokalförsändelser
taxera dessa brev, vilka ofta nedlagts i lådan å en långt avlägsen ort. Det
har därför varit nödvändigt att i den nuvarande definitionen uttryckligen
siiga, att lokalporto icke utgår i nämnda fall. Härmed är icke sagt, alt därmed
alltid skipas full rättvisa. Ett brev kan t. ex. vara nedlagt i ångbåtsbrevlåda,
när båten befinner sig inom adrcsspostanstaltens område, i vilket
fall detta brev således bort bliva delaktigt av lokalporlot. Delta är emellertid
endast ett av de många fall, som visa, att bestämmelsen örn när lokalporto
skall utgå aldrig kan taga hänsyn lill alla tänkbara omständigheter.

Hilland tilt riksdagens protokoll 1937. 7 nami. Nr 16 17. 2

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

Enligt nu gällande bestämmelse undantages från åtnjutande av lokalporto
även försändelse, som behandlas av lantbrevbärare eller genom postverkets
försorg befordras å landsvägslinje. Här ovan ha framhållits de konsekvenser,
det skulle medföra, därest lokalportot finge gälla vid lantbrevbäring.
Beträffande postbefordringen å landsvägslinjer ha på de senaste åren inträtt
förhållanden, som äro ägnade att än mer försvåra lokalportots tillämpning.
För att förbättra postförhållandena på landsbygden har generalpoststyrelsen
tagit omnibusar och trafikbilar i posttrafikens tjänst. Särskilt ha
dessa motorfordon i stor utsträckning försetts med brevlådor. Då emellertid
dessa lådor ofta befordras långa sträckor och i vissa fall även förbi postanstalter
utan att tömmas, har det blivit nödvändigt bestämma, att lådorna
äro avsedda för endast riksförsändelser. Här kan således inträffa samma
förhållande som beträffande brev i ångbåtsbrevlåda: en försändelse, som
avlämnats inom adresspostanstaltens område och därför bort taxeras såsom
lokalförsändelse, betraktas såsom riksförsändelse.

Vid bifall till motionen skulle alla dylika brev betraktas såsom lokalförsändelser,
oberoende av örn de befordrats förbi en eller flera poststationer
(dessa kunna ligga på något avstånd från den väg, motorfordonet trafikerar).
Om avsändare av ett dylikt brev vid ett annat tillfälle lade ned brevet i brevlåda
vid postanstalten å avgångsorten och även då frankerade brevet såsom
lokalförsändelse, bleve brevet lösenbelagt. Än svårare bleve det säkert för
adressaten att avgöra, huru svarsbrev skulle frankeras, då de mottagna breven
vore behandlade i ena fallet såsom lokalbrev och i andra fallet såsom
riksbrev.

Icke minst i allmänhetens eget intresse är det nödvändigt, att under alla
förhållanden samma porto gäller mellan två orter. Det kan givetvis icke
ifrågakomma att giva bestämmelserna om lokalförsändelser en sådan omfattning,
att lokalporto skulle utgå bl. a. mellan alla postanstalter, som beröras
av en landsvägslinje, där postbefordringen verkställes av ett med brevlåda
försett motorfordon.

Med hänsyn till alla föreliggande omständigheter och då nya kombinationer
alltid äro tänkbara, måste generalpoststyrelsen såsom sin mening uttala,
att det torde kunna anses omöjligt att erhålla sådana bestämmelser angående
lokalportots tillämpning, att därigenom skapas full rättvisa för alla och att
svårigheter icke uppstå vid tillämpningen. Emot den nuvarande definitionen
kunna visserligen göras anmärkningar, men det är icke anledning att
göra någon ändring, så länge icke något bättre kan åstadkommas.

Såsom av det anförda framgår, kan generalpoststyrelsen icke tillstyrka
bifall till någon av de föreliggande motionerna. Stockholm den 12 februari
1937.

Gunnar Lager.

Kungl. Generalpoststyrelsen
ANDERS ÖRNE.