6
Riksdagens skrivelse Nr 383.
Nr 383.
Godkänd av första kammaren den 26 juni 1936.
Godkänd av andra kammaren den 27 juni 1936.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion
om befrämjande av skärgårdsområdenas elektrifiering.
(Statsutskottets utlåtande nr 149.)
Till KONUNGEN.
I en inom riksdagen väckt motion, II: 27, har hemställts, att riksdagen hos
Kungl. Majit måtte anhålla om utredning rörande de åtgärder — eventuellt
med vinstmedel från statens kraftverk — som kunna vidtagas för befrämjande
av elektrifieringen av rikets skärgårdsområden.
Alltifrån världskrigsåren, då rådande brist på brännoljor starkt framhävde
den inhemska kraftförsörjningens betydelse, har landsbygdselektrifieringen
gjort raska framsteg. Ett intresserat arbete, som är värt erkännande,
har av vattenfallsstyrelsen — liksom också av vissa enskilda kraftföretag —
nedlagts på att elektrifiera även sådana bygder, där kraftavsättningen måste
förutses bliva ringa samt också mindre vinstgivande. I detta sammanhang
bör ej heller förbises den tillgång till elektrisk energi, som öppnats genom
ett stort antal lokala, delvis i ganska avsides belägna delar av landet befintliga
kraftverk, tillkomna genom privata eller kommunala initiativ.
Trots allt vad som sålunda åtgjorts är den elektriska kraftens användning
inom landet alltjämt ojämn. Vissa områden, för vilkas elektrifiering rätt
goda naturliga förutsättningar föreligga, stå alltjämt utan tillgång till elektrisk
kraft. Detta gäller såväl Norrland som andra trakter av Sverige. Vad
de i motionen avsedda kusttrakterna beträffar framgår av de upplysningar,
riksdagens vederbörande utskott från vattenfallsstyrelsen inhämtat, att rätt
talrikt befolkade skärgårdsöar ej ännu äro elektrifierade, ehuru kostnaderna
härför, främst avseende kabelanläggningar, måste betraktas som överkomliga.
Bortsett från den kraftdistribution, som sker genom statens vattenfallsverk,
har statens direkta insats för landsbygdselektrifieringen varit inskränkt
dels till utlämnande av lån från vattenkrafts- och kraftledningslånefonderna
— mot 4V2 procents ränta och med ganska stora krav på säkerheten —
dels ock ett anslag under nionde huvudtiteln till rådgivande och planläggande
verksamhet, vilket anslag från att tidigare hava utgått med 50,000—
Riksdagens skrivelse Nr 3S3.
7
100,000 kronor för år dock numera — sedan de stora distributionsnäten hunnit
färdigbyggas — nedgått till ett så begränsat belopp som 7,800 kronor för
nästkommande budgetår.
Elektrifieringens allmänna betydelse för landsbygden, enkannerligen för
befolkningens försörjningsmöjligheter, trivsel och kvarhållande därstädes
torde ej behöva närmare utvecklas. Inom de vidsträckta delar av landsbygden,
som redan elektrifierats, torde väl den elektriska kraften betraktas som
nära nog oumbärlig. Starka samhälleliga skäl måste då tala för elektrifiering
även av de mera vanlottade bygderna, där de allmänna livsbetingelserna
äro särskilt hårda. Från sakkunnigt håll har vitsordats, att småindustri
av olika slag visat sig kunna växa fram i eljest karga bygder, i den
mån elektrifiering skett av dessa bygder.
Vissa praktiska vanskligheter måste dock föreligga för elektrifieringens
utsträckning till dylika, mera avlägset belägna eller befolkningsfattiga trakter.
Inom de olika kraftföretagen måste sålunda en viss motsättning uppkomma
mellan å ena sidan önskan att uppvisa en tillfredsställande vinst
eller att tillgodose de större, ofta nog i företaget direkt delaktiga förbrukarna
och å andra sidan det ansvar, som bör följa med den ej sällan praktiskt
taget fullständiga ensamrätt över kraftdistributionen, som den beviljade koncessionen
medför. Och inom de talrikt förekommande elektrifieringsföreningarna
kan av helt naturliga skäl — närmast den ökning i den å
samtliga konsumenter fördelade medelkostnaden, som uppkommer — en
viss obenägenhet förefinnas mot nätets utvidgning utöver en av den mera
centrala bebyggelsen med dess större befolkningstäthet bestämd gräns.
Att kunna i lämpliga former övervinna dessa svårigheter är ett problem,
som i vissa fall kan fordra statens mellankomst. Riksdagen vill erinra därom,
att redan i samband med riksdagens initiativ år 1917 till den allmänna landsbygdselektrifieringen
förutsågs, att denna tillsvidare måste begränsas till de
härför mera gynnsamma bygderna. Samtidigt förutsattes emellertid också,
att, sedan detta första skede avslutats, en undersökning borde komma till
stånd om möjligheterna för den elektriska kraftens fortsatta utnyttjande. I
uppdraget för den under åren 1917—1923 arbetande elektrifieringskommittén
ingick också att utreda i vad mån statsbidrag borde lämnas för elektrifiering
»av vissa, med hänsyn till elektrifieringsmöjligheterna mindre
gynnsamt situerade bygder» och i så fall i vilken omfattning. På grund av
den inträdande lågkonjunkturen ansåg sig kommittén ej böra fullfölja uppdraget
på denna punkt, men uttalade att en utredning i förevarande hänseende
eventuellt framdeles kunde visa sig påkallad. Även vad som sålunda
förekommit anser riksdagen tala för att tidpunkten nu är inne att taga under
förnyat övervägande frågan om möjligheterna till en statlig medverkan för
en fortsatt elektrifiering av landsbygden.
Under åberopande av vad riksdagen sålunda anfört får riksdagen, i anledning
av förevarande motion 11:27, hos Kungl. Maj:t hemställa örn övervägande
av möjligheterna till en statlig medverkan för en fortsatt elektrifiering
8
Riksdagens skrivelse Nr 383—384.
av landsbygden med särskilt beaktande av att även vissa skärgårdsområden
och mera avlägset belägna eller glest befolkade landsdelar må kunna erhålla
tillgång till elektrisk kraft.
Stockholm den 27 juni 1936.
Med undersåtlig vördnad.
Nr 384.
Godkänd av törsta kammaren den 26 juni 1936.
Godkänd av andra kammaren den 27 juni 1936.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner
om befrämjande av exporten och avsättningen i övrigt
av gatsten m. m.
(Statsutskottets utlåtande nr 159.)
Till KONUNGEN.
I två likalydande motioner, I: 70 och II: 172, har hemställts att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam undersökning angående
orsakerna till den svenska stenexportens nedgång under de senare åren
samt att snara åtgärder vidtagas för en omfattande planläggning av stenindustriens
avsättningsmöjligheter för framtiden enligt de riktlinjer som framförts
i motionerna.
Vidare har i två likalydande motioner, I: 181 och II: 411, hemställts bland
annat, att riksdagen måtte besluta dels att höja den nu till högst 75 procent utgående
exportkreditgarantien vid utförsel av gatsten och kantsten till 85 procent;
dels att medel ur riksdagens anslag till reservarbeten, kontantunderstöd
m. m. må efter Kungl. Maj:ts beprövande få användas till att sätta den svenska
stenindustrien i stånd att genomföra kompensationsaffärer av i motionerna angiven
art, i samband varmed närmare bestämmelser angående kommerskolle
giets kontroll över denna utrikeshandel skola utfärdas av Kungl. Maj:t; dels
ock att åtgärder skola vidtagas att genom uppställande av villkor för statsbidrag
till vägväsendet söka överföra vissa stenarbetare för specialarbeten till
landets vägdistrikt.
Härjämte har i motionen II: 417 hemställts, att riksdagen ville besluta i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att vid handläggning av inkommande