Riksdagens skrivelse Nr 266.

7

Nr 266.

Godkänd av första kammaren den 27 maj 1936.
Godkänd av andra kammaren den 29 maj 1936.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning till Bergslagernas järnvägsaktiebolag
av Bal—Västra Värmlands järnvägar
och Åmål—Arjängs järnväg jämte två i ämnet väckta
motioner.

(Statsutskottets utlåtande nr 117.)

Till Konungen.

I en den 6 mars 1936 dagteeknad proposition, nr 168, har Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bifogat utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att, under förutsättning att Dal—Västra Värmlands järnvägar komma att förvärvas
av staten, bemyndiga Kungl. Majit att godkänna ett blivande avtal
örn försäljning till Bergslagernas järnvägsaktiebolag av samma järnvägar
ävensom av Åmål—Årjängs järnväg, allt i huvudsaklig överensstämmelse
med i förevarande avtal mellan riksgäldskontoret och nämnda bolag stadgade
villkor.

I samband härmed har i två likalydande motioner, I: 323 och lii 663, hemställts,
att riksdagen måtte besluta att godkänna den av Kungl. Majit i proposition
nr 168 föreslagna försäljningen av Dal—Västra Värmlands och Åmål—
Årjängs järnvägar till Bergslagernas järnvägsaktiebolag endast under förutsättning
av att trafiken å båda järnvägarna upprätthålles uti den omfattning,
som i propositionen angives. Skulle däremot frågan om trafikens upprätthållande
i angiven omfattning på Åmål—Årjängs järnväg ej kunna ordnas
med Bergslagernas järnvägsaktiebolag hemställdes alternativt, att riksdagen
måtte besluta att uppdraga åt Kungl. Majit att utreda frågan att låta statens
järnvägar övertaga och i full omfattning trafikera de båda här omnämnda
järnvägarna.

8

Riksdagens skrivelse Nr 266.

Till ifrågavarande båda järnvägsanläggningar har staten bidragit med lån
å sammanlagt 16,694,000 kronor. Den nu av Bergslagernas järnvägsaktiebolag
erbjudna köpeskillingen uppgår till 4,216,000 kronor, varav emellertid
allenast ett belopp av 3,040,000 kronor skall betalas kontant eller löpa med
ränta. Statens förluster å dessa båda järnvägsföretag äro alltså avsevärda.

Aven örn alltså finansieringen av de båda banbyggena i huvudsak vilat å
staten hava dock betydande lokala uppoffringar också gjorts för järnvägarnas
tillkomst. Frånräknat Bergslagsbanans och Göteborgs stads aktieteckningar
å 2,500,000 kronor i Dal—Västra Värmlands järnvägar uppgå dessa
lokala insatser till mellan 5,000,000—6,000,000 kronor. För ett flertal kommuner
hava de gjorda kapitalutläggen varit mycket betungande. Omnämnas
må, att exempelvis Silleruds kommun bidragit till Åmål—Årjängbanan genom
en aktieteckning å 380,000 kronor, vilket medför en årlig ökad utdebitering
å 5 kronor per skattekrona. Den totala utdebiteringen är för närvarande
16 kronor per skattekrona, och skatteutjämningsbidrag får ej enligt
nu tillämpade normer beräknas å amorteringsutlägg för dylika verkställda
aktieteckningar. Till dessa förhållanden kan staten ej undgå att taga hänsyn,
då det nu gäller att i samband med förslaget örn banornas försäljning
angiva de närmare betingelserna för deras fortsatta bestånd.

I likhet med departementschefen finner riksdagen i förevarande läge lämpligast,
att de båda banorna försäljas till Bergslagernas järnvägsaktiebolag,
med vilket företag de redan för närvarande i i förvaltningshänseende äro
förenade. Bergslagsbanan har sålunda trafikerat den större av de båda
banorna, Dal—Västra Värmlands järnväg, alltsedan denna år 1926, respektive
år 1928 öppnades för trafik. Även rörande Åmål—Årjängbanans trafikering
genom Bergslagsbanan har tidigare år 1927 förelegat ett förslag
till avtal, vilket dock ej Åmål—Årjängs järnvägsaktiebolag fann godtagbart.
Efter sistnämnda bolags år 1932 inträffade konkurs — med därav följande
realisering av bolagets trafikmateriel — har emellertid Åmål—Årjängbanan
varit utarrenderad till Bergslagsbanan, som vid behov ombesörjt vagnslastgodstrafik
å banan.

Beträffande de båda järnvägsföretagens trafikering förutsättes nu i det
föreslagna avtalet mellan riksgäldskontoret och Bergslagernas järnvägsaktiebolag
vissa inskränkande bestämmelser i fråga örn dels Åmål—Årjängs
järnväg dels ock linjen Beted—Skillingsfors å Dal—Västra Värmlands järnväg.

Enligt punkt 6 i avtalet skulle Amål—Årjängs järnväg upplåtas för allmän
godstrafik och godssamtrafik men ej för befordring av resande och
post. Enligt statsrådsprotokollet har emellertid departementschefen velat
utgå ifrån att Bergslagsbanan skall finna möjligt att »åtminstone för något
år framåt och till dess närmare erfarenhet vunnits i viss omfattning» bedriva
persontrafik å banan. I anledning härav har i väckta motioner erinrats
örn den besvikelse inom de av banan berörda kommunerna, som skulle
uppstå, om befolkningen trots gjorda ansträngningar ej kunde erhålla större

9

Riksdagens skrivelse Nr 266.

trygghet för att järnvägen öppnades för allmän trafik. Med behjärtande av
dessa motionsvis anförda synpunkter anser riksdagen att åt punkt 6 i avtalet
bör givas en sådan formulering, att Bergslagsbanan förpliktas i den
utsträckning, Kungl. Majit kan finna skäligt föreskriva, upplåta Amål—
Ärjängbanan jämväl för befordring av resande och post. Riksdagen förutsätter
härvid, att trafikanordningarna måste bliva av jämförelsevis enkel
beskaffenhet. Vad själva persontågsförbindelserna beträffar torde kraven
härpå ej få ställas högre än till två dagliga genomgående, med motorvagn
(rälsbuss) upprätthållna turer i vardera riktningen.

I fråga örn den 18.8 km. långa bibanan Beted—Skillingsfors förutsättes i
punkt 7 av avtalet, att persontrafiken eventuellt nedlägges. I anledning
härav har framhållits, att befolkningen i omkringliggande gränsbygd för
sina förbindelser med det övriga Sverige vore i det största beroende av att
tillfälle till personbefordran alltjämt funnes å banan. Därvid har åberopats
den betydande omfattning, vari banan redan nu anlitades, örn hänsyn toges
till folkmängden inom trafikområdet. Med beaktande av dessa synpunkter
och under erinran att de allmänna skäl, som motiverat anläggningen av
ifrågavarande gränsbanor, med alldeles särskild styrka kunna åberopas beträffande
den nu avsedda västligaste förgreningen av bannätet, har riksdagen
funnit den i punkt 7 intagna bestämmelsen örn en eventuell nedläggning
av persontrafiken å denna linje böra utgå. Bergslagsbanan skulle
därvid äga att, i enlighet med vad i överenskommelsen avsetts, åtnjuta ett
avdrag å 200,000 kronor i den räntebärande delen av köpeskillingen, 3,040,000
kronor. Även i detta fall förutsättes trafik med lämplig motorvagn.

Då riksdagen uttalat sig för dessa båda jämkningar i avtalet har riksdagen
utgått ifrån att trafiken å banan skall kunna genom lämpliga anordningar
bliva ekonomiskt försvarlig. Självfallet bör också det trafikerande
bolagets ansträngningar att upprätthålla trafiken röna en tillbörlig förståelse
och uppskattning av den trafikerande allmänheten, enkannerligen den befolkning,
som nu anser sig vara i så stort beroende av banorna.

I likhet med departementschefen vill riksdagen framhålla önskvärdheten
av att Bergslagsbanan söker bereda sysselsättning åt den vid Åmål—År jkngs
järnväg tidigare anställda personalen.

Riksdagen, som alltså ansett sig böra godkänna förevarande avtal under
förutsättning att däri vidtages de båda jämkningar beträffande trafikeringen
av linjerna Åmål—Årjäng och Beted—Skillingsfors, som härovan omförmälts,
får anmäla, att riksdagen i anledning av förevarande proposition och motionerna
I: 323 och II: 663, under förutsättning att Dal—Västra Värmlands
järnvägar komma att förvärvas av staten, bemyndigat Kungl. Majit att godkänna
ett blivande avtal om försäljning till Bergslagernas järnvägsaktiebolag
av samma järnvägar ävensom av Åmål—Årjängs järnväg, allt i huvudsak -

10 lUJcsdagens skrivelse Nr 266.

lig överensstämmelse med i förevarande avtal mellan riksgäldskontoret och
nämnda bolag stadgade villkor, dock med iakttagande av de båda jämkningar
häri, som av riksdagen ovan angivits.

Stockholm den 29 maj 1936.

Med undersåtlig vördnad.