Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
1
Nr 9.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 23 december 191i (nr iöl) örn
hingstbesiktning stvång; given Stockholms slott den 13 december
1935.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den
23 december 1914 (nr 451) om hingstbesiktningstvång.
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Bihang till riksdagens protokoll
1 saini
Nr .9.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 23 december 1914
(nr 451) om hingstbesiktningstvång.
Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 23 december 1914 om hingstbesiktningstvång
skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:
4 §•
Förseelse mot denna lag straffes med böter från och med etthundra till och
med trehundra kronor. Äro omständigheterna synnerligen mildrande må
bötesbeloppet nedsättas till tjugufem kronor.
Därest någon-----äro stadgade.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.
Kungl. Maj:ts proposition nr 0.
3
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 december 1935.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:
I skrivelse den 5 april 1935, nr 151, har riksdagen i anledning av motionerna
I: 184 och II: 235 under åberopande av jordbruksutskottets av riksdagen
godkända utlåtande nr 45 anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta utreda frågan
om skärpning av straffen för överträdelser av lagen den 23 december 1914
(nr 451) om hingstbesiktningstvång samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.
I skrivelse den 26 september 1934 hava hushållningssällskapens ombud
gjort framställning om väsentlig höjning av bötesbeloppen för överträdelse
av nämnda lag. Vid denna framställning fanns fogad en skrivelse till hushållningssällskapens
ombud från hushållningssällskapets i Blekinge län förvaltningsutskott.
Över framställningen har efter remiss lantbruksstyrelsen
den 16 oktober 1934 avgivit utlåtande.
Jag torde nu få underställa Kungl. Majit denna fråga.
Enligt lagen om hingstbesiktningstvång äger Konungen, där förhållandena
inom något hushållningssällskaps område sådant påkalla, på framställning
av hushållningssällskapet och vederbörande landsting, förordna, att hingstbesiktningstvång
skall införas inom hushållningssällskapets område eller viss
del därav.
I 2 § samma lag föreskrives, att inom område, varest hingstbesiktningstvång
införts, hingst icke må, med mindre han uppnått tre års ålder ävensom
prövats vara såsom beskällare inom orten lämplig, vare sig kostnadsfritt eller
mot ersättning användas till betäckning av sto, som tillhör annan än hästens
ägare, och ej heller, därest hingsten äges av två eller flera personer samfällt,
till betäckning av sto, som tillhör någon av dem enskilt. Prövning, som
nyss nämnts, verkställes av statens premieringsnämnd eller dess ordförande
enligt av Konungen meddelade bestämmelser. Sådana återfinnas i kungörelsen
den 23 december 1914 (nr 452), ändrad genom kungörelserna den
11 juli 1918 (nr 697) och den 4 maj 1923 (nr 107).
Enligt lagens 4 § straffas förseelse mot lagen med böter från och med tio
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
till och med tvåhundra kronor. Därest någon under tid, då han är ställd
under tilltal för sådan förseelse, fortsätter densamma, skall han för varje
gång stämning därför utfärdats och delgivits fällas till de böter, som för förseelsen
äro stadgade.
Blekinge luns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i sin förberörda
skrivelse anfört bland annat följande.
Ehuru det stora flertalet hingstägare ställde sig lagens föreskrifter till
efterrättelse, saknades tyvärr icke exempel på mindre nogräknade sådana,
som till stor skada för hästaveln men till egen vinning ej droge i betänkande
att överträda densamma. I hur stor omfattning detta skedde vore vanskligt
att avgöra, men det förhållande, att enbart inom ett härad i Blekinge län under
åren 1933—1934 tre överträdelser beivrats, tydde på att lagbrott ej vöre sällsynta.
Ett av dessa fall vore synnerligen flagrant i det vederbörande en hel
säsong använt en kasserad hingst. Lagen kunde överträdas utan nämnvärd
risk, då det dels vore svårt att framlägga fällande bevis och dels straffpåföljden
vore synnerligen ringa. De låga bötesbeloppen verkade endast som en ytterst
moderat beskattning av de inkomster lagöverträdarna beredde sig. Med hänsyn
till det anförda hemställdes, att hushållningssällskapens ombud måtte
ingå till Kungl. Majit med framställning örn avsevärd höjning av bötesstraffet
för förseelse mot ifrågavarande lag.
Hushållningssällskapens ombud hava framhållit i huvudsak följande.
Erfarenheterna rörande de ådömda bötesbeloppen för förseelse mot ifrågavarande
lag vore väsentligt olika inom skilda områden. Enligt flera ombuds
uttalanden hade några missförhållanden av i förvaltningsutskottets
nyssberörda skrivelse påtalad art ej förekommit, under det att andra ombud
vitsordat, att dylika missförhållanden gjort sig starkt gällande. Såväl
för den svenska hästaveln som för de hingstägare, som lojalt ställde sig gällande
föreskrifter till efterrättelse och mot drvga kostnader förskaffade sig
lämpliga avelsdjur, vore det av största vikt att mindervärdiga hingstar icke
komme till användning för avelsändamål. Då erfarenheten gåve viel handen,
att lagöverträdelser icke hörde till sällsyntheterna, vore åtgärder i syfte att
att motverka detta av behovet påkallade.
Utan tvivel verkade nu gällande straffsatser föga avskräckande på personer,
som mera tänkte på egen ekonomisk fördel än på att lojalt rätta sig
efter lagens föreskrifter, allra helst som vid fall av beivrande en lång följd av
överträdelser bedömdes såsom endast ett brott. I vad mån en höjning av
bötesbeloppen kunde leda till åsyftat resultat, vore svårt att på förhand bedöma
men ett försök borde dock göras att på denna väg komma till rätta
med de påtalade missförhållandena. För en höjning av bötessatsen i förevarande
lag talade även en jämförelse med lagen örn galtbesiktningstvång.
I det förra fallet rörde det sig örn djur av långt högre värde än i det senare,
varför en överträdelse av den förstnämnda lagen medförde en illojal förtjänst
av vida större mått än en överträdelse av den sistnämnda. Det vore då föga
lämpligt att samma straffsatser gällde enligt båda lagarna.
Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande över framställningen från hushållningssällskapens
ombud tillstyrkt bifall till densamma.
Kungl. Maj.ts proposition nr 9. 0
I förutberörda två motioner I: 184 och II: 235, vilka vörö likalydande, hemställdes,
att riksdagen måtte besluta att 4 § lagen örn liingstbesiktningstvång
skulle erhålla följande lydelse: »Förseelse mot denna lag straffas med böter
från och med tvåhundrafemtio till och med ettusen kronor. Därest någon
under tid, då han är ställd under tilltal för sådan förseelse, densamma fortsätter,
skall han för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits fällas
till de böter, som för förseelsen äro stadgade.»
Såsom stöd för denna hemställan har i huvudsak åberopats samma
skäl som i nyssnämnda framställningar från hushållningssällskapens ombud
och Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Över motionerna avgavs yttrande av lantbruksstyrelsen. Denna hemställde
örn åtgärder för tillgodoseende av motionernas syfte. I yttrandet anfördes
vidare:
Lantbruksstyrelsen kunde fullt ut dela den till stöd för motionerna anförda
motiveringen. Det vore tyvärr så, att flerstädes inom vårt land för betäckning
upplätes hingstar, vilka icke blivit i den ordning lagen löreskreve tilllåtna
såsom beskälare. I de fall, då överträdelse härutinnan bleve föremål
för domstolsbehandling, utdömdes i regel böter till det enligt lagen fastställda
lägsta beloppet 10 kronor. Detta belopp vore icke i ringaste mån ägnat att
avskräcka från fortsättande av den olagliga trafiken, och det syntes därför
välbetänkt, att de bötesstraff, vilka kunde utdömas enligt lagen örn hingstbesiktningstvång,
skärptes i sådan grad, att avsevärd ekonomisk risk komme
att föreligga vid överträdelse av lagens bestämmelser.
Jordbruksutskottet, till vilket motionerna remitterades, hemställde om skrivelse
till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Majit ville låta utreda frågan
om skärpning av straffen för överträdelse av ifrågavarande lag samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Utskottet
anförde ytterligare i huvudsak följande.
I likhet med motionärerna och lantbruksstyrelsen ansåge utskottet, att de
straff, som för närvarande utdömdes i fall av överträdelse av lagen örn hingstbesiktningstvång,
mången gång vore så låga, att de icke stöde i rimligt förhållande
till den förtjänst, ett olagligt begagnande av icke besiktigade hingstar
såsom beskällare lätteligen kunde inbringa, hn skärpning av förevarande
straffsats syntes därför påkallad. Härvid vore emellertid att erinra,
att en höjning av straffmaximum utöver 300 kronors böter måste innebära,
att förseelserna skulle sonas med dagsböter. Anlitande av dagsbotssystemet
skulle emellertid måhända medföra, alt där överträdelser bcginges av mindre
välsiluerade personer, dessa komme ali ådömas straff, som icke vore väsentligt
kännbarare än de nu stundom tillämpade. I anledning härav och med hänsyn
jämväl till andra föreliggande spörsmål, som borde beaktas, syntes frågan
kräva viss utredning. I varje lall ansåge sig utskottet icke böra förorda, att
riksdagen för sin del, innan Kungl. Majit närmare prövat frågan, beslutade
en ändring i lagen. Däremot funne utskottet goda skäl löreligga, afl riksdagen
hos Kungl. Majit begärde utredning i ämnet.
Riksdagen biföll såsom framgår av vad förut anförts utskottets hemställan
Departe mentschefen -
kungl. Mcij:ts proposition nr 9.
Av handlingarna i ärendet framgår, att de nu gällande straffbestämmelserna
för förseelse mot lagen om hingstbesiktningstvång i stor utsträckning
visat sig ineffektiva såsom medel att upprätthålla lagens föreskrifter. I likhet
med riksdagen finner jag därför en ändring av straffskalan påkallad.
Såsom jordbruksutskottet i sitt utlåtande framhållit kan enligt svensk rätt
maximum för direkta böter icke höjas över 300 kronor. En ytterligare skärpning
av bötesstraffet måste föranleda införandet av dagsböter i straffskalan.
Då i flertalet fall de som överträda ifrågavarande lag torde befinna sig i svaga
ekonomiska omständigheter, skulle emellertid, på sätt jämväl framgår av vad
jordbruksutskottet anfört, vid ett anlitande av dagsbotssystemet merendels
komma att ådömas så låg dagsbot att straffet icke bleve väsentligt kännbarare
än vad nu ofta är fallet, med mindre ett högt minimiantal dagsböter
fastställdes. Att stadga ett med hänsyn till det nu sagda tillräckligt högt sådant
minimum, t. ex. 50 dagsböter, lärer dock på grund av här avsedda förseelsers
art näppeligen kunna ifrågakomma. Under dessa förhållanden torde
upptagandet i straffskalan av dagsböter i förevarande fall icke vara att
förorda.
För ernående av en effektiv straffpåföljd torde andra möjligheter böra
övervägas. Det kan ifrågasättas att i straffskalan införa fängelse. Frihetsstraff
för överträdelse av förevarande lag torde emellertid icke böra tillämpas
annat än efter upprepad förseelse sedan straff mellankommit. Oavsett
att överhuvud taget användande av urbota straff för förseelser av detta slag
möter betänkligheter, skulle införandet därav följaktligen medföra den olägenheten,
att den strängare straffpåföljden icke bleve omedelbart avhållande.
En annan möjlighet kunde vara att höja bötesmaximum till 300 kronor
och samtidigt stadga, att överträdelse av lagen skall straffas för värjo
gång sådan överträdelse begås, oavsett örn åtal mellankommit. Med hänsyn
till det avsteg ett dylikt stadgande skulle innebära från eljest i svensk
straffrätt tillämpade regler, torde lämpligheten av detsamma dock kunna
ifragasättas. Det torde också kunna tänkas att förutom hingstägaren
straffa jämväl stoägaren, där denne använder till betäckning hingst, som
icke är besiktigad och godkänd. Även örn en dylik bestämmelse med
sannolikhet komme att i hög grad verka för författningsbudens upprätthållande,
skulle den emellertid å andra sidan medföra, att straffet icke
företrädesvis komme att drabba den som hade den största vinningen av förseelsen,
varjämte i många fall vid tillämpning av en sådan bestämmelse torde
uppstå bevisningssvårigheter. Ytterligare en utväg vore att införa en föreskrift
av innehåll, att hingst, som använts till betäckning utan att vara besiktigad
och godkänd, skall förklaras förverkad. En dylik påföljd torde dock
vara att anse alltför sträng i förhållande till förseelsens natur.
Lämpligare än de nu diskuterade utvägarna vore måhända att för förseelser
mot förevarande lag införa normerade böter sålunda att den felande
dömdes att böta exempelvis två gånger det belopp, som erhållits i språngavgift.
Därest detta belopp icke skulle kunna fastställas, torde i lagen kunna
fixeras ett belopp, t. ex. 50 kronor, som under sådana förhållanden skulle
Kunell. Maj.ts proposition nr 9.
7
anses såsom språngavgift för varje gång hingsten använts. För de fall att
hingsten ställts till förfogande kostnadsfritt, finge den vanliga bötesskalan
användas. Om än detta system kan anses äga vissa företräden framför de
tidigare avhandlade möjligheterna, synes det dock, som skulle en enklare
lösning av det föreliggande spörsmålet vara att föredraga.
Efter övervägande av frågan har jag stannat för att förorda allenast sådan
jämkning av nuvarande straffbestämmelser, att bötesbeloppets maximum
höjes till 300 kronor samt dess minimum fastställes så högt, att dess utkrävande
blir för vederbörande något så när kännbart. I detta syfte föreslår jag
ett lägsta bötesbelopp av 100 kronor. Föreligga synnerligen förmildrande
omständigheter torde dock böra finnas möjlighet att sänka bötesstraffet till
25 kronor. Det synes finnas anledning antaga, att en lagändring av denna
innebörd skall visa sig tillräcklig att råda bot på nu rådande missförhållande.
Jag förutsätter givetvis bibehållande av nuvarande stadgande, enligt vilket
den, som under tid då han är åtalad för förseelse som här avses fortsätter
densamma, skall för varje gång stämning därför delgives fällas till särskilt
ansvar. I överensstämmelse med vad nu förordats har inom jordbruksdepartementet
uppgjorts förslag till lag angående ändrad lydelse av i § lagen den
23 december 1914 (nr 451) om hingstbesiktningstvång.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att antaga omförmälda lagförslag.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Gunnar Sandström.