Kungl. Majus proposition nr 84

1

Nr 84.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända
arbetslöshetskassor; given Stockholms slott den 14
februari 1936.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 15 juni 1934 örn erkända arbetslöshetskassor.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 84.

880 sfi 1

2

Kungl. Maj-.U proposition nr 84.

Förslag

till

Förordning*

angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni 1934 (nr 264)
om erkända arbetslöshetskassor.

Härigenom förordnas, att 21 § 1 mom. samt 22 och 23 §§ förordningen
den 15 juni 1934 örn erkända arbetslöshetskassor skola i nedan angivna delar
erhålla följande ändrade lydelse:

21 §.

1 mom. Erkänd arbetslöshetskassa må till medlem utgiva understöd
endast därest han till kassan erlagt avgifter, motsvarande minst femtiotvå
veckoavgifter, och under villkor tillika att avgifter, motsvarande minst tjugusex
veckoavgifter, erlagts för tid under de närmast före arbetslöshetens inträdande
förflutna tolv månaderna.

Sistnämnda villkor skall icke gälla, då medlem, som är berättigad till
daghjälp, erhåller arbete för högst aderton dagar samt omedelbart efter
arbetets upphörande ånyo ansöker örn daghjälp.

Med avseende å berörda villkor skall vidare iakttagas, dels att i den tid,
inom vilken det föreskrivna antalet avgifter skall vara erlagt, icke skall inräknas
tid, då medlem fullgjort värnpliktstjänstgöring eller enligt av legitimerad
läkare utfärdat intyg varit på grund av sjukdom förhindrad att utföra förvärvsarbete
eller intill högst sex veckor före och högst sex veckor efter barnsbörd
avhållit sig från sådant arbete, dels ock att arbetslösheten, då medlem
på grund av bestämmelserna i 15 § första stycket varit avstängd från understöd,
skall anses hava inträtt först vid avstängningstidens slut.

Där medlem övergår från klass med lägre daghjälp till klass med högre
daghjälp eller från klass med begränsade försäkringsförmåner till klass med
större sådana förmåner, må daghjälp enligt bestämmelserna i den klass,
till vilken medlemmen övergår, ej utgivas till honom, förrän han efter övergången
erlagt avgifter, motsvarande minst tjugu veckoavgifter. Övergår
medlem däremot till klass med lägre daghjälp eller mera begränsade försäkringförmåner,
skola bestämmelserna i denna klass omedelbart tillämpas
å honom.

22 §.

Daghjälp må---kunnat utgå.

Erkänd arbetslöshetskassa---äga giltighet.

Yad sålunda föreskrivits örn iakttagande av karenstid skall icke äga tilllämpuiug,
då medlem, som är berättigad till daghjälp, erhåller arbete för
högst aderton dagar eller på grund av sjukdom, barnsbörd, värnpliktstjänstgöring
eller särskild av tillsynsmyndigheten med stöd av sista stycket i

Kungl. Maj:ts proposition nr 84. 3

denna paragraf meddelad föreskrift ej kan erhålla daghjälp samt omedelbart
efter arbetets eller hindrets upphörande ånyo ansöker örn daghjälp.

Innesluter understödsförening,---regelbundet förekommer.

23 §.

Daghjälp må---karenstiden förlängts.

Ej må---nittio dagar.

Har medlem---tillgodoräknas honom.

Yid tillämpning av bestämmelserna i denna paragraf må i den tid, inom
vilken den längsta understödstiden skall beräknas, icke inräknas tid, då medlem
fullgjort värnpliktstjänstgöring eller enligt av legitimerad läkare utfärdat
intyg varit på grund av sjukdom förhindrad att utföra förvärvsarbete eller
intill högst sex veckor före och högst sex veckor efter barnsbörd avhållit sig
från sådant arbete.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1936. Bestämmelserna i 21 §
1 mom. fjärde stycket skola efter sagda dag tillämpas, även örn övergången
från klass till annan skett tidigare.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 14 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,

Sköld.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler uppkommen
fråga örn ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni 1934 örn erkända
arbetslöshetskassor samt anför:

I skrivelse till Kungl. Maj: t den 28 december 1935 har socialstyrelsen
framlagt förslag till ändringar i lagstiftningen örn arbetslöshetsförsäkringen.
Styrelsen har därvid framhållit, att de föreslagna ändringarna visat sig önskvärda
med hänsyn till de efter lagstiftningens ikraftträdande vunna erfarenheterna.
De ifrågasatta ändringarna, vilka icke berörde några av de bärande,
principiella bestämmelserna rörande försäkringen, hade varit föremål för behandling
av sociala rådets sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

Jag övergår nu till att redogöra för de särskilda av socialstyrelsen föreslagna
ändringarna i förordningen den 15 juni 1934 örn erkända arbetslöshetskassor.
Beträffande en av styrelsen föreslagen ändring i förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften lärer chefen för finansdepartementet
komma att framlägga förslag.

Konstruktionen av avgiftsvillkoret för medlemmar, som ännu icke

uppburit understöd.

Enligt 21 § 1 mom. första stycket i förordningen den 15 juni 1934 örn
erkända arbetslöshetskassor skall medlem, som ännu icke uppburit understöd
från kassan, för att bliva berättigad till understöd hava under de vid
arbetslöshetens början senast förflutna 24 månaderna erlagt minst 52 veckoavgifter,
vilka därjämte skola hava erlagts under sådana omständigheter, att
de jämlikt 5 mom. i samma paragraf kunna räknas honom tillgodo. Detta
innebär, att avgifterna måste belöpa å tid, då medlem för annans räkning
mot avlöning använts till arbete, som utförts annorstädes än i medlemmens
hem. För medlem, som någon gång erhållit understöd från kassan, gäller,
att han kan bliva understöds berättigad endast därest han under de vid
arbetslöshetens början senast förflutna 12 månaderna erlagt minst 26 veckoavgifter,
vilka i enlighet med vad nyss anförts kunna tillgodoräknas honom.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Socialstyrelsen förordar en ändring av avgiftsvillkoret för de medlemmar,
som icke tidigare uppburit understöd från kassan. Styrelsens förslag till
ändring innebär, att det för medlemmar, som tidigare uppburit understöd
från kassan, gällande villkoret om 26 erlagda avgifter under de vid arbetslöshetens
början senast förflutna 12 månaderna skulle utsträckas att gälla
för samtliga medlemmar och alltså även för dem som icke tidigare uppburit
understöd från kassan. För sistnämnda slag av medlemmar skulle emellertid
därjämte krävas, att de, innan understödsrätt uppkomme, till kassan erlagt
sammanlagt minst 52 veckoavgifter, vilka avgifter finge vara erlagda under
huru lång tid som helst före arbetslöshetsfallens inträdande.

Socialstyrelsen har härom anfört följande:

Orsaken till att avgiftsvillkoret fått en särskild utformning för de medlemmar,
som ännu icke erhållit understöd, vöre, att man därigenom velat
knyta medlemmarna fastare till kassan. Vid återinträde i kassan efter avbrott
i medlemskapet betraktades en försäkrad nämligen i alla avseenden såsom
ny medlem, vilket medförde, att det komme att ligga i den försäkrades intresse
att undvika avbrott i medlemskapet. Man hade därjämte velat skydda
kassorna från understödsanspråk från personer, som kunde tänkas anhålla
örn medlemskap först då på grund av försämrade konjunkturer större och
mera aktuell risk för arbetslöshet förelåge. Vidare tvingades varje medlem
genom ifrågavarande villkor att kraftigare bidraga till fondbildningen i kassan,
innan understödsrätt kunde uppkomma för honom.

Från kassornas sida hade önskemål uttalats örn en ändring av bestämmelserna
i förevarande avseende. Som skal härför hade bland annat anförts, att
svårigheter i flera fall kunde tänkas uppkomma för de lokala redogörarna att
kontrollera lämnade uppgifter örn understöd, som uppburits flera år tillbaka
i tiden. Detta vore särskilt förhållandet, då understödet uppburits i den
fackliga organisation, som medlemmarna förut tillhört. Av större betydelse
än denna olägenhet ansåge styrelsen emellertid de besvär och svårigheter
vara, som städse uppkomme vid tillämpningen av bestämmelser, som icke
vore enhetliga för samtliga medlemmar. Härtill komme, att de nuvarande
bestämmelserna kunde medföra skiljaktigheter i understödsrätt, som icke
syntes vara sakligt motiverade och som för medlemmarna måste te sig svårförståeliga
samt uppfattas såsom orättvisa. Man behövde endast tänka på
ett sådant fall, då en försäkrad med flerårigt medlemskap under viss tid av
de två år, som närmast föreginge ett arbetslöshetsfalls inträdande, antingen
varit sjuk, haft ställning såsom självständig företagare eller arbetat i sitt
hem. Under sådan tid erlades icke avgifter till kassan. Därest vid arbetslösketsfallets
början väl 26 veckoavgifter, vilka kunde tillgodoräknas medlemmen,
läge inom de senast förflutna 12 månaderna men däremot icke 52
avgifter under de sista 24 månaderna, bleve medlemmen understödsberättigad
endast därest han någon gång tidigare uppburit understöd från kassan.
Dylika ojämnheter i understödsrätten kunde icke sägas vara lämpliga.

Med den föreslagna ändringen av avgiftsvillkoret för de medlemmar, som
icke tidigare uppburit understöd, uppnåddes samtliga de fördelar, som förut
angivits såsom orsak till den nu gällande konstruktionen av villkoret. Genom
att kravet på 52 erlagda avgifter bibeliölles erfordrades sålunda fortfarande
minst ett års medlemskap, innan understödsrätt kunde uppkomma,
och nyinträdande medlemmar måste principiellt sett i samma utsträckning
som för närvarande bidraga till kassans fondbildning.

För de lokala redogörarnas del torde den föreslagna ändringen av avgifts -

Departements chefen.

b Kungl. Majda proposition nr 84.

villkoret komma att medföra en betydande lättnad vid prövningen av frågan
om understödsrätt. För samtliga medlemmar komme nämligen att gälla
samma villkor örn 26 erlagda avgifter under de senast förflutna 12 månaderna.
Härutöver behövde redogörarna endast kontrollera, att sammanlagt 52 vecko.
er ©rl&gts till kassan. Däremot erfordrades icke längre någon undersökning
av om medlemmen tidigare uppburit understöd från kassan eller
icke.

Vid de undersökningar rörande en arbetslöshetsförsäkrings effektivitet,
som företogos under förarbetena till lagstiftningen, hade framkommit, att någon
större skillnad i effektiviteten icke kunde förväntas mellan det fall, då för
understödrätt skulle krävas 26 avgifter under de senast förflutna 12 månaderna,
för understödsrätt skulle krävas 52 avgifter under de senast
förflutna 24 månaderna; dock kunde effektiviteten i sistnämnda fall antagas
bliva något lägre. Den föreslagna ändringen i avgiftsvillkoret kunde med
hänsyn härtill icke hava någon försämrad inverkan på kassornas ekonomi,
styrelsen hade därför också vid verkställandet av avgiftsberäkningarna för
kassorna tagit hänsyn allenast till huvudvillkoret örn 26 erlagda avgifter
under de senast förflutna 12 månaderna.

Givetvis kunde sådana, fall tänkas förekomma, då en medlem skulle vara
understödsberättigad enligt de nu gällande men icke enligt de föreslagna
bestämmelserna. Detta kunde emellertid så mycket mindre anses utgöra
ett skäl emot den föreslagna ändringen, som ett dylikt fall ej ens av den
därav berörde medlemmen torde kunna uppfattas såsom innebärande en
orättvisa i förhållande till andra medlemmar.

Förslaget till ändring av avgiftsvillkoret har tillstyrkts av ledamöterna i
sociala rådets sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

Mot socialstyrelsens ifrågavarande förslag till ändring av avgiftsvillkoret
för de medlemmar, som icke tidigare uppburit understöd från kassan, finner
jag icke anledning till erinran. Jag vill särskilt framhålla, att förslaget
syftar att för samtliga medlemmar skapa enhetliga regler för understödsrätten,
samtidigt som avkall icke göres på den enligt min mening riktiga principen,
att nyinskrivna medlemmar måste hava erlagt ett visst större antal avgifter
till kassan, innan understödsrätt överhuvud må uppkomma.

Avgiftsvillkorets prövning samt karensberäkning efter
kortvarigt arbete.

Enligt bestämmelserna i 21 § 1 mom. i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor
skall avgiftsvillkoret provas med hänsyn till förhållandena
under viss tidsperiod före arbetslöshetens början. Någon förändring i denna
princip sker icke genom bifall till det förslag örn ändring i avgiftsvillkoret,
sorn jag nyss funnit mig böra tillstyrka. För vissa bestämda fall givas i tredje
och fjärde styckena av samma moment föreskrifter örn undantag från huvudregeln.
Detta gäller vid sådana omständigheter som sjukdom, värnplikt och
avstängning från understöd jämlikt bestämmelserna i 15 §. Däremot finnes
intet i förordningen utsagt angående vad som skall betraktas såsom ett
arbetslöshetsfall eller, med andra ord, örn ett nytt arbetlöshetsfall skall anses
föreligga efter avbrott av olika slag. Någon motsvarighet till de i 22 §
tredje stycket givna bestämmelserna angående undantag från den allmänna

7

Kungl. Majus proposition nr 84.

skyldigheten att genomgå ny karenstid efter avbrott i understödstiden genom
bland annat en tillfällig arbetsanställning örn högst 18 dagar finnes sålunda
icke stadgad. Men hänsyn härtill hava bestämmelserna örn avgiftsvillkoret
tolkats på sådant sätt, att prövning av villkoret ägt rum, så snart ny arbetslöshet
inträtt efter erhållet arbete; detta även för den händelse det mellanliggande
arbetet endast varat någon dag liksom även vid varje arbetslöshetsperiod
vid organiserat korttidsarbete. Avgiftsvillkoret har alltså nyprövats
även i de fall, då någon ny karenstid ej behövt beräknas.

Socialstyrelsen föreslår, att bestämmelser införas i förordningen örn att
avgiftsvillkoret icke behöver nyprövas, för den händelse ett arbetslöshetsfall
avbrytes av en kortare tids arbetsanställning, vare sig denna är att betrakta
som tillfällig eller som period i organiserat korttidsarbete. Gränsen för nyprövning
föreslås i båda fallen till 18 dagar eller samma gräns, som gäller
ifråga örn karenstidsberäkningen.

Såsom motivering till förevarande ändringsförslag anför socialstyrelsen
följande:

Verkningarna av den angivna prövningsregeln med avseende å avgiftsvillkoret
måste i åtskilliga fall medföra en obenägenhet hos de försäkrade
att antaga erbjudna kortvariga arbetsanställningar. Detta gällde framför allt
för sådana medlemmar, vilkas avgifter vore så förlagda i tiden, att de, efter
det att arbetslösheten varat någon tid, icke längre vid nyprövning kunde
fylla villkoret örn att 26 avgifter skulle vara erlagda inom de senast förflutna
12 månaderna. Bestämmelser, som kunde medföra sådan verkan som nu
nämnts, torde icke vara lämpliga vare sig ur försäkringens eller den försäkrades
synpunkt.

Beträffande frågan örn den föreslagna undantagsbestämmelsens utsträckning
jämväl till organiserat korttidsarbete anför socialstyrelsen följande:

De i förordningen intagna bestämmelserna örn understödsrätt innebure,
att understöd icke kunde utgå i de fall, då förkortning i arbetstiden skedde
genom att antalet arbetstimmar per dag minskades. Arbetarna kunde nämligen
i dylikt fall icke anses vara »oförhindrade att åtaga sig arbete». Däremot
kunde understödsrätt, ehuru med viss begränsning, uppkomma i de
fall, då minskningen i arbetstiden genomfördes på så sätt, att de försäkrade
vissa dagar bleve helt arbetslösa. Bestämmelser härom hade. givits i 20 §
3 mom. Förutsättningen för dessa bestämmelsers tillämpning vore, att
arbetsgivaren i förväg kungjort plan för arbetets bedrivande eller, med andra
ord, att organiserat korttidsarbete förelåge. De i 22 § tredje stycket föreskrivna
undantagsbestämmelserna beträffande befrielse från ny karenstidsberäkning
efter en kortare arbetsanställning avsåge emellertid icke organiserat
korttidsarbete utan gällde enligt ordalagen endast vid avbrott i arbetslöshetstiden
genom tillfälligt arbete.

De skäl, som talade för att nyprövning av avgiftsvillkoret icke skulle behöva
ske efter en tillfällig arbetsanställning av kortare varaktighet, gjorde
sig icke med samma styrka gällande, då fråga vore örn organiserat korttidsarbete.
Med hänsyn till de i kassornas stadgar intagna bestämmelserna
om skyldighet att erlägga avgift för varje vecka, varunder medlem arbetat
visst antal timmar, komrne nämligen de vid organiserat korttidsarbete sysselsatta
medlemmarna i allmänhet att i viss utsträckning erlägga avgifter till
kassan. Bisken för att understödsrätt icke längre skulle föreligga på grund

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

av _att avgiftsvillkorets bestämmelser icke vore fyllda, då ny arbetslöshetsperiod
inträffade, torde därför icke vara så stor. Örn avgiftsvillkoret vore
uppfyllt vid det organiserade korttidsarbetets början, torde detta, med andra
ord, kunna i de flesta fall antagas vara fallet vid varje återkommande arbetslöshetsperiod
under den tid, korttidsarbetet varade. Rent pricipiellt måste
emellertid varje arbetslöshetsperiod vid organiserat korttidsarbete anses utgöra
fortsättning av ett och samma arbetslöslietsfall. På grund härav måste
det sägas vara otillfredställande, örn understödsrätt vid en påföljande arbetslöshetsperiod
under organiserat korttidsarbete skulle förvägras med hänsyn
till att avgiftsvillkoret icke längre vore fyllt.

De nu anförda synpunkterna måste enligt styrelsens uppfattning tillmätas
så stor betydelse, att den föreslagna undantagsbestämmelsen beträffande avgiftsvillkorets
nyprövning efter en kortare arbetsanställning borde utsträckas
att gälla jämväl vid organiserat korttidsarbete. Samma gräns för längden
av arbetsperioden som vid avbrott på grund av tillfällig arbetsanställning
eller sålunda högst 18 dagar torde böra föreskrivas.

Av vad styrelsen förut anfört därom, att avgifter i tämligen stor utsträckning
av. de försäkrade erlades vid organiserat korttidsarbete, framginge, att
tillämpningen av den föreslagna undantagsbestämmelsen vid organiserat korttidsarbete
icke kunde befaras medföra någon starkare påfrestning på kassornas
ekonomi. För enskilda medlemmar kunde emellertid ändringen komma att
erhålla betydelse, då särskilt vid större kriser på arbetsmarknaden organiserat
korttidsarbete med arbetsperioder örn en ä två veckors längd i ganska
stor utsträckning tillämpades inom industrien.

Därest avgiftsvillkoret icke behövde nyprövas vid varje arbetslöshetsperiod
under organiserat korttidsarbete, uppkomme den skillnaden gentemot
bestämmelserna i 22 § angående karenstidsberäkning, att avgiftsvillkoret icke
behövde nyprövas men att ny karenstid alltid måste tillämpas, så snart
arbetsperiodens längd överstege en vecka. Detta kunde dock knappast anses utgöra
ett vägande skäl för en utsträckning av undantagsbestämmelserna i
22 § beträffande karenstiden till att gälla jämväl vid organiserat korttidsarbete.
Orsaken till att man ansett sig böra kräva ny karenstid vid det
organiserade korttidsarbetet, då arbetsperiodernas längd överstege en vecka,
vore nämligen, att de medlemmar, vilkas arbetstid ordnats på sådant sätt,
dock genom det regelbundet återkommande arbetet oftast hade så pass goda
inkomster, att de skäligen borde själva svara för sitt uppehälle under någon
del av varje arbetslöshetsperiod.

I fråga örn viss inverkan, som förevarande ändringsförslag komme att
medföra å bestämmelserna i 23 §, anför socialstyrelsen följande:

Vid en ändring av avgiftsvillkoret på sådant sätt, att nyprövning av detsamma
ej behövde ske efter en arbetsanställning örn högst 18 dagars längd,
måste särskilt observeras den inverkan, som ett sålunda utformat villkor
komme att få på bestämmelserna i 23 § sista stycket. Där föreskreves nämligen,
att den, som blivit avstängd från vidare understöd på grund av att
han uppburit understöd under den i kassans stadgar medgivna längsta tiden,
icke kunde bliva berättigad till nytt understöd, förrän han erlagt minst två
veckoavgifter, vilka kunde tillgodoräknas honom. Härutöver gällde enligt
nuvarande bestämmelser, att villkoret om 2(1 erlagda avgifter jämväl måste
vara fyllt vid det nya arbetslöshetsfallets början. Inga skäl talade för att
någon lättnad i detta avseende borde medgivas från vad som för närvarande
gällde. Tvärtom skulle en ändring i avseende å skyldigheten att i detta fall
nypröva avgiftsvillkoret komma att i skilda hänseenden medföra stora olägenheter.
Särskilt undantag i nu nämnt hänseende torde sålunda böra stadgas

9

Kungl. Majlis proposition nr 84.

från de bestämmelser örn lättnader i avseende å avgiftsvillkorets nyprövning,
som föresloges till införande. Detta hade skett i det av styrelsen framlagda
förslaget till ändrad lydelse av 21 §, genom att förevarande bestämmelser
gjorts tillämpliga allenast å sådana medlemmar, som vid avbrottet i arbetslöshetsperioden
vore berättigade till daghjälp.

Ledamöterna i sociala rådets sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
hava tillstyrkt socialstyrelsens förevarande ändringsförslag.

De ledamöter, som representera arbetslöshetskassorna, hava emellertid hemställt,
att — i enlighet med den av socialstyrelsen förordade principen att
undantaget från avgiftsvillkorets prövning utsträckes att gälla även efter
arbetsperiod vid organiserat korttidsarbete — en ändring jämväl matte vidtagas
beträffande undantagsbestämmelserna i 22 § tredje stycket angående
karenstidsberäkning, så att ny karenstid ej behöver genomgås efter arbetsperiod
örn högst 18 dagar vid organiserat korttidsarbete.

Starka skäl tala uppenbarligen för ett bifall till socialstyrelsens förslag, Departementsatt
avgiftsvillkoret icke skall behöva nyprövas vid avbrott i arbetslöshetstiden
genom tillfälligt arbete av kortare varaktighet eller av en arbetsperiod
vid organiserat korttidsarbete. I fråga örn den föreslagna begränsningen
till arbetsperioder örn högst 18 dagar har jag icke någon erinran att göra.

Jag ansluter mig vidare till styrelsens förslag, att det nu gällande kravet
på nyprövning av avgiftsvillkoret i det fall, som avses i 23 § sista stycket,
skall bibehållas.

Däremot kan jag icke finna, att de av socialstyrelsen anförda skälen emot
att en jämkning i detta sammanhang vidtages i fråga örn skyldigheten att
beräkna ny karenstid efter varje arbetsperiod vid organiserat korttidsarbete
äro bärande. Jag erinrar örn att den av styrelsen åberopade synpunkten,
att korttidsarbetare med hänsyn till arbetsinkomsten själva borde svala för
sitt uppehälle under någon del av varje arbetslöshetsperiod, föranlett införandet
av särskilda bestämmelser i 20 § 3 mom. örn minskning av de eljest
understödsberättigade dagarna vid organiserat korttidsarbete med två för
varje fjortondagarsperiod. Det synes mig icke vara berättigat att lata denna
behovssynpunkt vara avgörande jämväl vid utformningen av bestämmelserna
örn skyldighet att beräkna karenstid vid organiserat korttidsarbete.

Till min uppfattning örn lämpligheten av att utsträcka de nuvarande undantagsbestämmelserna
från skyldigheten att beräkna ny karens att gälla jämväl
efter arbetsperiod örn högst 18 dagar vid organiserat korttidsarbete bidrager
dessutom, att de nuvarande bestämmelserna verka mycket ojämnt i
olika fall. Med hänsyn till karenstidsbestämmelsernas allmänna utformning
behöver nämligen ny karenstid icke beräknas i det fall, då arbetsperiodens
längd vid organiserat korttidsarbete icke överstiger en vecka. Ny karenstid
behöver alltså icke beräknas i det vanliga fallet, att arbetet pågår varannan
vecka, medan varannan vecka är fri. Örn korttidsarbetet däremot oiganiserats
på sådant sätt, att arbetet pågår i två veckor, varefter två veckor liro
fria, vilket i realiteten icke innebär någon skillnad i fråga om den effektiva
arbetstiden gentemot det nyss nämnda exemplet, skall ny karenstid beräknas

10

Kungl. Majus proposition nr 84.

för varje arbetslöshetsperiod. Då därjämte två dagar skola borträknas från
de eljest understödsberättigade dagarna, blir resultatet, att understöd för
varje arbetslöshetsperiod örn 14 dagar kommer att uppbäras för allenast 4
dagar. I det först nämnda exemplet, då varannan vecka var arbetslös, kommer
understöd likaledes att utgå för 4 dagar under varje arbetslöshetsperiod.
Detta innebär emellertid, att antalet understödda dagar blir dubbelt så stort,
då arbetarna arbeta varannan vecka, som då perioderna skifta örn två veckor,
och detta trots att den sammanlagda arbetslöshetstiden i båda fallen är lika.
Dylika ojämnheter i understödsrätten kunna icke vara lämpliga. Såsom socialstyrelsen
anfört, måste vidare varje arbetslöshetsperiod vid organiserat korttidsarbete
anses utgöra fortsättning av ett och samma arbetslöshetsfall.
Därtill kommer fördelen av att enhetliga bestämmelser bliva gällande med
avseende å undantagen från skyldigheten att nypröva avgiftsvillkoret och att
genomgå ny karenstid.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört, tillstyrker jag, att undantagsbestämmelserna
i 22 § tredje stycket i fråga om karenstidsberäkning utsträckas
att gälla vid organiserat korttidsarbete i de fall, då arbetsperiodens längd
icke överstiger 18 dagar. Detta torde enklast kunna ske genom att ur styckets
nuvarande lydelse borttaga ordet »tillfälligt».

Understödsrätt efter övergång från klass med lägre daglijälp
till klass med högre daghjälp.

I samband med de bestämmelser i 21 § 1 morn., som reglera avgiftsvillkoret,
lämnas särskilda föreskrifter angående understödsrätten efter övergång
från klass med lägre daghjälp till klass med högre daghjälp. Särskilda bestämmelser
lämnas för medlemmar, som icke tidigare uppburit understöd
från kassan, och för övriga medlemmar. I 21 § 1 mom. första stycket
stadgas salunda, att medlem, som icke tidigare uppburit understöd från
kassan, efter övergång från klass med lägre daghjälp till klass med högre
daghjälp icke må uppbära den högre daghjälpen, med mindre summan av
hans för tid under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna 24
månaderna inbetalade avgifter motsvarar summan av 52 veckoavgifter i den
högre klassen, dock att avgifter måste hava efter övergången erlagts för
minst 26 veckor i den högre klassen. Motsvarande bestämmelser lämnas i
andra stycket beträffande medlemmar, vilka tidigare uppburit understöd från
kassan, varvid dock den angivna summaregeln avser, att summan av de
under de senast förflutna 12 månaderna erlagda avgifterna minst skall motsvara
summan av 26 veckoavgifter i den högre klassen, samt antalet efter
övergången i den högre klassen erlagda avgifter bestämts till minst 13.

Socialstyrelsen framhåller, att den föreslagna ändringen av avgiftsvillkorets
konstruktion nödvändiggör vissa ändringar jämväl i förevarande bestämmelser
örn understödsrätt efter övergång till klass med högre daghjälp, i samband
varmed till övervägande borde upptagas frågan, örn sistnämnda bestämmelser
i övrigt kunde sägas vara tillfredsställande. Styrelsen föreslår,
att enhetliga bestämmelser i förevarande avseende införas för samtliga med -

11

Kungl. Maj-.ts proposition nr 84.

lemmar, innebärande att summaregeln slopas oell att antalet avgifter efter
övergång till högre klass bestämmes till 20.

Styrelsen anför härom följande:

Motiveringen till ifrågavarande bestämmelser vore uppenbarligen en önskan
att förhindra missbruk av klassindelningen. En arbetare torde ofta
ganska lång tid i förväg vara medveten om när ökad risk för arbetslöshet
förelåge. Då avgifterna vore väsentligt lägre vid lägre daghjälp än vid
högre, bleve det för den försäkrade av stort intresse att kunna stå i klass
med låg daghjälp under tider av god arbetstillgång för att därefter i lagom
tid före arbetslöshetens inträdande övergå till klass med sådana förmåner,
som han i själva verket önskade erhålla vid försäkringsfallets inträffande.
Bestämmelserna på hithörande område måste därför utformas så, att en
av dylika skäl betingad övergång från klass till annan i möjligaste män
förhindrades.

De nuvarande bestämmelserna i detta avseende kunde icke anses vara
tillfredsställande. Detta gällde i varje fall de bestämmelser, som ägde tilllämpning
å huvudparten av de försäkrade eller, med andra ord, de bestämmelser,
som angåves i 21 § 1 mom. andra stycket för sådana medlemmar,
som tidigare uppburit understöd från kassan. För alla dem, som före en
väntad arbetslöshetsperiod haft regelbundet arbete under en längre tid,
torde det vara förhållandevis lätt att uppfylla såväl regeln örn minimum för
avgiftssumman som regeln örn erläggandet av 13 veckoavgifter i den högre
klassen. Det torde nämligen ingalunda vara ovanligt, att en arbetare omkring
tre månader i förväg kunde förutse arbetslöshetsrisken, exempelvis
genom att lian erhölle kännedom örn att ordertillgången minskats vid den
arbetsplats, där han vore sysselsatt. Med nuvarande bestämmelser kunde
han i sådant fall lätt bedöma, när en övergång till klass med högre daghjälp
borde ske. Örn den försäkrade exempelvis ville övergå från en klass
med 2 kronors daghjälp till en klass med 3 kronors daghjälp och örn avgiften
i den förra klassen vore hälften så stor som i den senare, erfordrades
för fyllande av summaregeln endast, att han haft arbete och erlagt
avgifter under de sist förflutna 26 veckorna, som lian tillhört klassen med
den lägre daghjälpen. Tillsammans med de 13 avgifter, som krävdes efter
övergången, bleve nämligen därigenom summaregeln uppfylld. Aud regelbundet
arbete hade ju emellertid medlemmen alltid erlagt de 26 veckoavgifterna,
som erfordrades före övergången. Den enda spärren bleve vid
sådant förhållande faktiskt de 13 veckornas avgifter i den högre klassen.
Denna spärr torde emellertid icke vara tillräckligt effektiv. Som förut
nämnts, torde det nämligen ofta vara möjligt att tre månader i förväg förutse
arbetslöshetsrisken vid det företag, där medlemmen vore anställd. Detta
torde dock knappast kunna ske längre tid i förväg än tre månader.

Summaspärren fungerade också dåligt i de fall, då en försäkrad vid förminskad
arbetslöshetsrisk regelbundet överginge till klass med lägre daghjälp
för att åter övergå till klassen med högre daghjälp, när risken förstorades.
Man kunde exempelvis tänka på ett sådant fall, att en medlem varje
vinter stöde i klass med 3 kronors daghjälp och varje sommar i klass med
2 kronors daghjälp. Hans gamla avgifter till 3-kronorsklassen hjälpte honom
då tämligen oberättigat att komma förbi summaspärren vid den förnyade
övergången till 3-kronorsklassen.

Vid nu nämnt förhållande föranleddes styrelsen till den uppfattningen,
att summaregeln utan olägenheter torde kunna helt slopas men att bestämmelsen
örn erläggandet av visst antal avgiften i den nya klassen borde
skärpas. Huru långt man därvid borde sträcka sig, kunde bliva föremål

12

Kungl. Majus i^roposition nr 84.

för olika bedömanden. Så mycket torde vara klart, att man icke kunde gå
utöver 26 veckoavgifter, då ju detta antal avgifter i och för sig berättigade
till erhållande av daghjälp. Styrelsen ville för sin del föreslå, att man
skulle kräva, att minst 20 veckoavgifter skulle hava erlagts efter övergången
till klass nied högre daghjälp, innan daghjälpen i den nya klassen finge
utgå. Härigenom torde en effektiv spärr hava stadgats emot en eventuell
tendens att utnyttja förevarande bestämmelser till systematisk förflyttning
mellan olika klasser.

Yad styrelsen förut anfört angående de nuvarande bestämmelsernas bristande
effektivitet avsåge endast sådana medlemmar, som tidigare uppburit
understöd från kassan. För nyinträdda medlemmar åter gällde de i 21 §
1 mom. första stycket upptagna bestämmelserna örn understödsrätt efter
övergång till klass med högre daghjälp. För dylika medlemmar vore den
nuvarande spärren örn 26 veckoavgifter, som skulle hava erlagts efter övergången,
uppenbarligen fullt tillräcklig. Därest emellertid styrelsens förslag
till ändring av avgiftsvillkoret för dessa medlemmar vunne bifall och de
således bomme att falla under samma villkor som övriga medlemmar och
bliva berättigade till understöd, örn 26 veckoavgifter erlagts under de sist
förflutna 12 månaderna, torde det icke kunna anses vara rimligt att för dem
bibehålla nu gällande regler örn understödsrätt efter övergång till klass
med högre daghjälp. Närmast till hands läge naturligtvis att även för dessa
medlemmar tillämpa samma bestämmelser i förevarande avseende, som nyss
föreslagits beträffande medlemmar, vilka tidigare uppburit understöd från
kassan. För en dylik ordning talade också den omständigheten, att en
enhetlig regel underlättade arbetet med prövningen av understödsrätten.

I sådant fall uppkomme emellertid vissa, ingalunda betydelselösa olägenheter.
En nyinträdd medlem kunde enligt förslaget aldrig bliva understödsberättigad,
förrän han till kassan erlagt minst 52 veckoavgifter. Därest man
slopade summaregeln vid övergång till klass med högre daghjälp och allenast
bibehölle regeln örn att visst antal avgifter skulle efter övergången hava
erlagts i den högre klassen, kunde en nyinträdd medlem tydligen utan någon
som helst risk inträda i den klass, som medförde de lägsta avgifterna, och
först sedan han i denna klass erlagt 32 veckoavgifter övergå till den klass,
i vilken han för framtiden önskade kvarstå. Ett sådant förfaringssätt läge
onekligen mycket nära till hands och kunde befaras bliva tillämpat i stor
utsträckning. Starka skäl syntes därför tala för att man bibehölle summaregeln
i någon form för sådana medlemmar, som ännu icke uppburit understöd
från kassan. A andra sidan vore fördelen med enhetliga bestämmelser
på området uppenbar. Verkningarna av ifrågavarande olägenheter kunde
dessutom vid behov neutraliseras genom hänsynstagande till dem vid de
försäkringstekniska beräkningarna. Styrelsen ville med hänsyn härtill förorda,
att den föreslagna regeln örn understödsrätt efter övergång till klass
med högre daghjälp tillämpades för samtliga medlemmar och alltså jämväl
för dem, som ännu icke uppburit understöd från kassan. Då styrelsen ansett
sig kunna intaga denna ståndpunkt, hade styrelsen särskilt beaktat, att avgifter
efter övergången dock måste hava erlagts för minst 20 veckor i klassen
med högre daghjälp. Detta antal avgifter läge tämligen nära det antal, som
måste hava erlagts för förnyad understödsrätt, eller 26 avgifter. Då härtill
komrne, att ytterligare minst 32 avgifter måste hava erlagts till kassan före
övergången till annan klass, hade dock medlemmen i relativt stor utsträckning
fått bidraga till kassans ekonomi, innan understödsrätt kunde uppkomma.

Därest emellertid styrelsens förslag på denna punkt icke vunne bifall och
summaregeln alltså tomine att bibehållas för de medlemmar, vilka ännu icke
uppburit understöd från kassan, torde denna summaregel böra givas samma

13

Kungl. Majus proposition nr Si.

utformning som för närvarande gällde för dessa medlemmar. Man kunde
nämligen icke på dem tillämpa den summaregel, som nu gällde för medlemmar,
vilka uppburit understöd, enär summan av 32 avgifter i den lägsta
understödsklassen i de flesta fall torde överstiga summan av 6 avgifter i den
högsta klassen. En sådan summaregel skulle därför bliva fullständigt ineffektiv.
Örn man alltså funne sig böra bibehålla regeln örn att sammanlagda
antalet avgifter måste minst motsvara sunaman av 52 avgifter i den
högre klassen, vore man nödsakad att jämväl bibehålla regeln,^ att hänsyn
därvid skulle tagas till avgifter, vilka erlagts under de 24 månader, som
närmast föreginge arbetslöshetsfallet. Vid sadant förhållande bortfölle till
stor del den enhetlighet i bestämmelserna, som styrelsen avsett att vinna
genom förslaget örn ändring av avgiftsvillkoret. Denna omständighet hade
för styrelsen varit en bidragande orsak till att styrelsen ansett sig kunna
förorda slopandet av summaregeln jämväl för sådana medlemmar, som icke
uppburit understöd från kassan.

Socialstyrelsen övergår härefter till att behandla spörsmålet örn övergångsbestämmelsernas
tillämpning vid övergång mellan klasser i andra fall än det
förut omnämnda samt anför därom följande:

Genom klassindelning i en kassa tillgodosåges icke endast önskemålet
örn fördelning av medlemmarna med hänsyn till olika daghjälpsbelopp.
Klassindelning skulle även användas i de fall, då en kassa för vissa grupper
av medlemmar ville i något avseende tillämpa strängare försäkringsbestämmelser
än för andra medlemmar. Detta gällde exempelvis, då för någon
grupp av medlemmarna ansåges böra föreskrivas en längre karenstid än för
övriga medlemmar liksom även då säsongvariationerna hos arbetslösheten
inom någon del av kassans verksamhetsområde medförde inskränkande bestämmelser
i enlighet med vad som stadgades i 22 § sista stycket.^

De nuvarande bestämmelserna örn understödsrätt efter övergång från
klass till annan gällde enligt ordalagen endast då övergång skedde från klass
med lägre till klass med högre daghjälp. Under förarbetena till lagstiftningen
hade icke heller något uttalande gjorts örn att dessa bestämmelser
skulle tillämpas jämväl vid övergång mellan klasser med på olika sätt utformade
försäkringsbestämmelser. Det hade emellertid för styrelsen varit
uppenbart, att bestämmelserna örn understödsrätt .efter övergång från klass
med lägre till klass med högre daghjälp analogivis måste tillämpas även
vid övergång från klass med vissa säsonginskränkande bestämmelser till
klass utan eller med mindre långt gående säsonginskränkande bestämmelser.
Styrelsen hade jämväl uttalat detta i den av styrelsen iitgivna handboken
för erkända arbetslöshetskassor. Styrelsen _ hade där (sid. 123) ytterligare
anfört, att övergångsbestämmelserna måste iakttagas, även örn daghjälpsbeloppen
eller avgifterna i de båda klasser, mellan vilka övergång skett, vore
lika stora.

Detta förhållande torde böra särskilt uttalas i författningen.

Yad härefter beträffade frågan om övergång till klass med lägre daglijalp
eller mera begränsade försäkringsförmåner, sa funnes några bestämmelse!
om understödsrätten efter sådan övergång icke meddelade i förordningen.
Icke heller hade några uttalanden härom gjorts under förarbetena till lagstiftningen.
Styrelsen hade emellertid ansett det vara självfallet, att en medlem
efter en sådan övergång omedelbart skulle vara underkastad de bestämmelser,
som gällde i den klass, till vilken övergången skett. \id föifragningar
härom från kassornas sida hade styrelsen städse hävdat denna sin

ståndpunkt. , n

Det hade emellertid visat sig, att på åtskilliga håll osäkerhet ratt anga -

14

Departementschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

ende understödsrätten i nu nämnt avseende. Styrelsen funne sig därför
böra förorda, att bestämmelser i frågan intoges i förordningen. Dessa bestämmelser
borde enligt styrelsens mening allenast innebära ett fastslående
av den praxis, som styrelsen hittills tillämpat.

Bestämmelserna örn understödsrätt efter övergång från klass till annan
voro icke föremål för närmare diskussion vid det förut omnämnda sammanträdet
med sociala rådets sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

Av vad socialstyrelsen anfört angående bestämmelserna örn understödsrätt
efter övergång från klass med lägre till klass med högre daghjälp framgår
enligt min mening klart, att en omredigering av dessa bestämmelser klav
behovet påkallad. Detta gäller även örn man bortser från nödvändigheten
att efter en ändring av avgiftsvillkorets konstruktion beträffande de
medlemmar, som icke tidigare uppburit understöd från kassan, vidtaga en
därav betingad justering av bestämmelserna örn understödsrätt efter övergång
till annan klass.

Jag finner icke anledning till erinran emot socialstyrelsens förslag, i vad
detsamma avser sådana medlemmar som tidigare uppburit understöd från
kassan, att den nu gällande summaregeln borttages och att kravet på de
efter övergången erlagda avgifterna höjes från 13 till 20. Genom att understöd
efter övergång till klass med högre daghjälp icke må utgivas med det
högre beloppet, förrän minst 20 veckoavgifter erlagts till kassan, synas mig
nämligen tillräckliga garantier emot missbruk hava skapats, så att den nuvarande
summaregeln, som tydligen verkat ganska ojämnt i olika fall, icke
längre behöver bibehållas.

Något mera tveksamt är det uppenbarligen, huru förevarande bestämmelser,
vid bifall till förslaget örn ändring av avgiftsvillkoret, böra utformas för
de medlemmar, som icke tidigare uppburit understöd från kassan. Av vad
socialstyrelsen på denna punkt anfört, har jag emellertid känt mig övertygad
örn lämpligheten av styrelsens förslag härutinnan. Jämväl för dessa
medlemmar skola enligt detta tillämpas de bestämmelser, som jag nyss förordat
beträffande de medlemmar, vilka förut uppburit understöd från kassan.
Detta torde visserligen innebära en mildring i förhållande till de nu
gällande bestämmelserna. Den föreslagna ändringen av avgiftsvillkoret lärer
dock få anses motivera, att för samtliga medlemmar så långt som möjligt
föreskrivas enhetliga bestämmelser. Fördelarna härav för kassorna ligga
i öppen dag. Denna synpunkt måste, såsom socialstyrelsen även ansett,
väga tyngre än de farhågor för ett systematiskt utnyttjande av bestämmelserna,
som styrelsen förklarat sig hysa. Styrelsen synes emellertid böra
med uppmärksamhet följa den framtida utvecklingen på detta område.

Jag har icke funnit anledning till erinran emot vad socialstyrelsen anfört
angående understödsrätten efter övergång från klass med begränsade försäkringsförmåner
till klass med större sådana förmåner eller från klass med
högre till klass med lägre daghjälp.

Kungl. Majja proposition nr 84.

15

"Värnplikts- oell sjukdomstids inverkan på avgiftsvillkorets konstruktion.

Avgiftsvillkoret skall enligt bestämmelserna i 21 § 1 mom. första och
andra styckena prövas med hänsyn till tidpunkten för arbetslöshetsfallets
början. Någon ändring härutinnan skulle, som tidigare nämnts, icke inträda
genom bifall till ändringsförslaget med avseende å avgiftsvillkoret. I tredje
stycket av ifrågavarande moment givas vissa föreskrifter angående bestämmandet
av ett arbetslöshetsfalls början, då detsamma står i nära sammanhang
med värnpliktstjänstgöring eller sjukdom. Där stadgas sålunda, att
tidpunkten för arbetslöshetsfallets början i de fall, då sjukdom eller värnpliktstjänstgöring
omedelbart föregår arbetslöshetsfallet, skall anses sammanfalla
med sjukdomsfallets eller värnpliktens början. Har däremot en försäkrad
innehaft arbete efter sjukdomens eller värnpliktens upphörande, skall
sjukdoms- eller värnpliktstiden icke borträknas från den tid, inom vilken
föreskrivet antal avgifter skall vara erlagt. Detta gäller även örn efter sjukdomens
eller värnpliktstjänstgöringens slut arbetsanställning innehafts allenast
någon dag.

Socialstyrelsens ändringsförslag på denna punkt innebär, att tid, varunder
medlem fullgjort värnpliktstjänstgöring, ständigt skall borträknas från den
tid av 12 månader, inom vilken föreskrivet antal avgifter skall vara erlagt.
Denna tid skulle alltså utsträckas bakåt med så lång tid som medlemmen
därunder fullgjort värnpliktstjänstgöring. Styrelsen föreslår vidare en härav
betingad justering av den i 23 § angivna tiden av 52 veckor, inom vilken
den längsta medgivna understödstiden utmätes.

Med hänsyn till att stor risk för missbruk måste anses föreligga, kar
socialstyrelsen icke funnit sig kunna förorda, att den för värnpliktstid föreslagna
undantagsbestämmelsen utsträckes att gälla även beträffande sjukdomstid.

Socialstyrelsen har i förevarande avseende anfört följande:

Orsaken till att arbetslösheten skulle anses hava tagit sin början vid
sjukdomens eller värnpliktstjänstgöringens begynnelse i de fall, då något
arbete icke erhållits efter hindrets upphörande, hade under förarbetena till
lagstiftningen angivits vara billighetsskäl. Från de erkända arbetslöshetskassornas
sida hade till styrelsen anförts, att de ansåge, att samma skäl
borde beaktas även i de fall, då vederbörande medlem haft arbete efter
sjukdomens eller värnpliktens upphörande. Det vore orättvist, att omständigheter,
på vilka en medlem icke kunde inverka, skulle kunna vara av avgörande
betydelse för understödsrätten. En arbetsgivare, som av ren välvilja
beredde en försäkrad arbete under en eller annan vecka efter ett sjukdomsfall
eller värnpliktstjänstgöring, kunde därigenom vara orsak till att
rätten till understöd bortfölle för medlemmen. Från en kassa anfördes såsom
exempel följande fall, som nyligen inträffat. En medlem hade efter
längre tids sjukdom icke kunnat återfå sin forna arbetsanställning. Han
hade därför, då han före sjukdomens början erlagt det föreskrivna antalet
avgifter, erhållit understöd under några veckor. Genom anvisning av organ
för den offentliga arbetsförmedlingen hade medlemmen härefter erhållit ett
tillfälligt arbete, som allenast varade några dagar. Vid förnyad ansökning
om understöd hade det befunnits, att rätt härtill icke längre förelåge, enär

16

Kungl. Majus proposition nr 84.

medlemmen ej längre fyllde bestämmelserna om antalet erlagda avgifter.
Detta hade uteslutande varit beroende på att medlemmen icke under sin
sjukdom haft vare sig rätt eller förmåga att erlägga avgifter. Kassan anförde,
att ett dylikt förhållande för den enskilde medlemmen måste framstå
såsom synnerligen orättvist. Kassan tilläde, att det relaterade fallet ingalunda
vore någon enstaka företeelse. Sjukdom och värnplikt inverkade i
förevarande avseende på samma sätt. En ändring i författningen borde
därför komma till stånd, innebärande att tid för fullgörande av värnplikt
samt tid, under vilken en medlem varit sjuk, under alla förhållanden skulle
räknas såsom obefintlig vid prövning av avgiftsvillkoret.

Styrelsen ville för sin del ingalunda bestrida, att samma skäl, som medfört,
att sjukdoms- och värnpliktstid borträknades i de fall, då sådan tid
läge efter den sista arbetsanställningen, jämväl kunde anföras såsom motiv
för att man ständigt skulle bortse från sjukdoms- och värnpliktstid vid prövningen
av avgiftsvillkoret. Styrelsen skulle därför icke heller hava något
att erinra emot en ändring av gällande bestämmelser på området, om blott
styrelsen kunde känna sig övertygad örn att bestämmelserna efter en sådan
ändring alltid skulle tillämpas på föreskrivet sätt.

Vad särskilt beträffade värnpliktstjänstgöringen och dess förläggning i
tiden, vore denna synnerligen lätt att bevisligen konstatera genom en granskning
av medlemmens inskrivningsbok som värnpliktig. Härtill komme, att
värnpliktstjänstgöringen endast fullgjordes i 20-årsåldern. Något missbruk
av en bestämmelse örn rätt att borträkna värnpliktstid behövde med hänsyn
härtill icke befaras. Styrelsen ville alltså tillstyrka, att bestämmelserna örn
avgiftsvillkorets prövning ändrades på sådant sätt, att tid, under vilken medlem
fullgjort värnpliktstjänstgöring, icke i något fall skulle inräknas i den
tid, inom vilken det föreskrivna antalet avgifter skulle vara erlagt. Detta
betydde, att 12-månadersperioden närmast före arbetslöshetsfallets början
skulle förlängas bakåt i tiden med så lång tid som värnpliktstjänstgöringen
varat.

Då det gällde att avgöra, örn sjukdom i nu nämnt avseende skulle likställas
med värnpliktstjänstgöring, inställde sig emellertid starka betänkligheter.
Möjligheterna till missbruk lage här så nitra, att man ej gärna kunde
bortse från dem. Det medförde nämligen icke någon omedelbar verkan på
en kassas ekonomi, därest avgiftsbefrielse meddelades under angivande av
sjukdom såsom orsak i de fall, då arbetslöshet förelåge men understödsrätt
icke vore för handen. Ett dylikt förfarande kunde däremot vid ett förnyat
arbetslöshetsfall medföra, att understödsrätt ansåges föreligga, vilket ej skulle
hava varit fallet, därest den förra arbetslöshetstiden icke markerats såsom sjukdomstid.
Risken för missbruk i detta hänseende vore vidare på grund av
kassornas konstruktion såsom rikskassor ganska avsevärd. Kontrollen å de
särskilda avdelningarna kunde nämligen icke härutinnan tänkas bliva så
stark, att möjligheterna till missbruk helt kunde elimineras. Styrelsen kunde
därför icke heller anse, att tillräcklig kontroll vunnes med en föreskrift, att
sjukdomstid skulle borträknas vid prövning av avgiftsvillkoret endast i de
fall, då sjukdomen styrkts genom läkarintyg. Än mindre skulle en bestämmelse
örn att intyg från tvenne personer skulle godtagas såsom bevis, för
att sjukdom förelegat, kunna anses vara tillfredsställande. I varje fall skulle
genom en dylik kontrollapparat ett betydande merarbete åsamkas försäkringsorganen.
Inom sjukkasserörelsen hade man ej heller ansett sig kunna åtnöjas
enbart med intyg örn ett sjukdomsfall utan hade därjämte ansett sig
förpliktad att införa den ytterligare kontrollmöjlighet, som läge i systemet
med sjukbesökare.

Behovet av en ändring i bestämmelserna på sätt som yrkats från kas -

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

sonia kunde för övrigt icke längre anses vara på samma sätt trängande som
tidigare, därest styrelsens förslag om borttagande av skyldigheten att nypröva
avgiftsvillkoret efter en kortare arbetsanställning bifölles I det förut
relaterade exemplet, då understödsrätt bortfallit på grund av en kortare
arbetsanställning, skulle sålunda, alldeles oavsett örn någon ändring vidtoges i
avseende å behandlingen av sjukdomstiden, understödsrätt hava förelegat efter
det tillfälliga arbetet.

Med hänsyn till de skäl, som styrelsen sålunda anfört, kunde styrelsen
för sin del icke tillstyrka, att sjukdomstid jämställdes med tid för värnpliktstjänstgöring
i de fall, dä sjukdomen läge i tiden före den senaste arbetsanställningen.

Vid bifall till styrelsens förslag örn borträknande av tid för värnpliktstjänstgöring
vid prövning av avgiftsvillkoret torde det vara nödvändigt att
vidtaga en av ändringen betingad justering av bestämmelserna i 23 § örn
understödstidens längd. Det skulle nämligen eljest i åtskilliga fall kunna
inträffa, att samma avgifter, som grundläde rätt till understöd under i kassans
stadgar medgiven längsta tid, skulle kunna åberopas som stöd för understödsrätt
vid ett senare arbetslöshetsfall. Detta skulle kunna inträffa, då en
understödsperiod efterföljdes av en längre tids värnpliktstjänstgöring och
medlemmen därefter erhölle arbete under någon kortare tid. Inträffade
sedan ett nytt arbetslöshetsfall, skulle vid prövningen av avgiftsvillkoret den
tid, under vilken värnpliktstjänstgöringen fullgjorts, borträknas. De 12 månader,
inom vilka 26 avgifter skulle vara erlagda, komme alltså att förlängas
bakåt i tiden. Beroende på värnpliktstjänstgöringens längd kunde vid sådant
förhållande åtskilliga veckoavgifter, som erlagts före den förra understödsperioden,
tillgodoräknas medlemmen. Därest längre tid än 52 veckor
förflutit från den förra understödsperiodens början och bestämmelserna örn
understödstidens maximering alltså icke lade hinder i vägen, bleve medlemmen
följaktligen understödsberättigad under det nya arbetslöshetsfallet.
En sådan verkan av de föreslagna bestämmelserna skulle naturligtvis än mer
framträda, därest sjukdom i förevarande avseende jämställdes med värnpliktstjänstgöring.

Med hänsyn härtill funne styrelsen det vara nödvändigt att föreslå, att
den i 23 § föreskrivna tiden av 52 veckor, inom vilken den längsta medgivna
understödstiden utmättes, skulle förlängas med den tid, under vilken medlemmen
fullgjort värnpliktstjänstgöring.

Ledamöterna i sociala rådets sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
hava enhälligt tillstyrkt socialstyrelsens ändringsförslag,
i vad det avsåge värnpliktstid. Flertalet medlemmar, däribland samtliga
kassarepresentanter, hava dessutom enträget tillstyrkt, att motsvarande
ändring vidtoges jämväl med avseende å sjukdomstid, som vore styrkt genom
intyg av läkare eller tvenne trovärdiga män. En av kassarepresentanterna
har därvid ifrågasatt, huruvida icke den sjukdomstid, som skulle få borträknas,
borde begränsas till exempelvis 12 månader.

I likhet med socialstyrelsen anser jag, att starka skäl tala för att den nu
gällande undantagsbestämmelsen beträffande värnpliktstid utsträckes, så att
dylik tid vid prövningen av avgiftsvillkoret ständigt borträknas; alltså även
i de fall då medlem efter värnpliktstjänstgöringens slut innehaft arbetsanställning.
Jag iir likaledes av den uppfattning, att bestämmelserna i 23 §
vid bifall härtill måste undergå en justering i enlighet med vad social Biliang

till riksdagens protokoll 1036. 1 sami. Nr 84. »80 :i« 2

Departements chefen.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

styrelsen härutinnan föreslagit. Jag tillstyrker alltså bifall till styrelsens
förslag i dessa delar.

Däremot kan jag icke dela de av socialstyrelsen uttalade farhågorna, att
det med hänsyn till faran för missbruk ej skulle vara tillrådligt att meddela
motsvarande undantagsbestämmelser för sjukdomstid som för värnpliktstid.
Uppenbart är, att i och för sig motiven för en undantagsbestämmelse beträffande
sjukdomstid äro lika starka som för en dylik bestämmelse beträffande
värnpliktstid. Detta har icke heller bestritts av socialstyrelsen.

Yisserligen medgiver jag, att en viss fara för missbruk förefinnes vid en
utsträckning av undantagsbestämmelsen till sjukdomstid, därest tillräckligt
bindande föreskrifter icke lämnas angående sättet för styrkande av att medlem
verkligen varit sjuk under uppgiven tid. På grund härav anser jag det icke
vara tillrådligt att godtaga intyg örn sjukdomen från tvenne trovärdiga
män. I stället lärer krav böra uppställas på att sjukdomstid icke må borträknas
i andra fall än då sjukdomen styrkts genom intyg av legitimerad
läkare. Därigenom synas mig alla mera väsentliga möjligheter till missbruk
vara undanröjda.

Det torde icke vara berättigat att härvidlag söka en jämförelse med sjukkassorna
och hänvisa till att man i dessa kassor icke kunnat åtnöja sig
med ett krav på läkarintyg utan nödgats anlita särskilda sjukbesökare.
Det bör nämligen observeras, att ett sjukdomsfall i sjukkassan omedelbart
inverkar på understödsrätten, medan sjukdomsfallet i arbetslöshetskassan
endast kan tänkas utöva inflytande vid prövningen av understödsrätten
under ett senare inträffande arbetslöshetsfall. Genom att krav
uppställas på företeende av läkarintyg, nödgas medlemmen åsamka sig en
utgift, innan han uppnår, att sjukdomstiden vid framtida beräkning av understödsrätt
skall anses såsom obefintlig. Även bortsett från svårigheten för
en frisk person att erhålla ett intyg av legitimerad läkare örn sjukdom, lärer
en arbetslös medlem icke vara hågad att påtaga sig utgiften för ett dylikt
intyg enbart med tanke på den eventuella möjligheten att framdeles efter
ytterligare arbetsanställning därigenom kunna bliva understödsberättigad.

Ä andra sidan kan jag icke finna, att kravet på läkarintyg är för strängt.
Tidigare har jag anfört, att faran för missbruk eljest icke kan anses vara
undanröjd. Jag vill här tillägga, att det endast torde vara de längre sjukdomsfallen,
vilka i förevarande avseende äro av större betydelse för medlemmarna.
I dylika fall torde en medlem ändock ofta vara föremål för läkarbehandling,
vadan kravet på läkarintyg i allmänhet icke lärer föranleda vare
sig extra besvär eller kostnader. Kortvarigare sjukdomsfall kunna vid beräkningen
av understödsrätt icke erhålla betydelse annat än för de relativt
fåtaliga medlemmar, vilka under de vid arbetslöshetsfallets inträdande senast
förflutna 12 månaderna i det närmaste men icke fullt erlagt 26 veckoavgifter.
Det synes vid sådant förhållande icke kunna anses såsom oskäligt, att kravet
på läkarintyg upprättliålles oberoende av sjukdomsfallets längd. Härigenom
vinnes även fördelen av enhetliga bestämmelser.

Till förebyggande av misstag vill jag framhålla, att jag med kravet på

19

Kungl. Majus proposition nr 84.

läkarintyg självfallet endast avser den av mig förordade bestämmelsen, att
sjukdomstid skall borträknas vid prövningen av avgiftsvillkoret. Kravet på
läkarintyg bör därvid upprätthållas, vare sig sjukdomsfallet ligger i tiden
före eller efter den senaste arbetsanställningen. Däremot har jag icke härigenom
tagit ställning till frågan, vilka krav kassorna i allmänhet böra ställa,
innan fristämpling från avgift beviljas medlem, som åberopar sjukdom.

Enligt nuvarande bestämmelser borträknas sjukdomstid, som ligger efter
den senaste arbetsanställningen, oberoende av längden på sjukdomsfallet.
Detta synes mig även vara naturligt, då behovet av ett sådant borträknande
är som störst vid långvarigare sjukdomsfall. Samma bestämmelse synes mig
böra gälla, även örn sjukdomsfallet efterföljts av arbetsanställning. Med
hänsyn till den kontroll, som här förutsättes, torde den begränsning till
sjukdomsfall örn högst 12 månader, som angivits i ett uttalande av en kassarepresentant
i sociala rådet, icke vara erforderlig.

Av enahanda skäl som beträffande värnpliktstid erfordras, vid bifall till
förslaget örn rätt att borträkna sjukdomstid, en jämkning av bestämmelserna
i 23 § örn den tid, inom vilken den längsta understödstiden skall utmätas.

Hänsynstagande till tid, under vilken kvinnlig medlem på grund av
barnsbörd avhåller sig från förvärvsarbete.

Angående kvinnors användande i arbete under viss tid före och efter
barnsbörd finnas bestämmelser meddelade i 17 § i lagen den 29 juni 1912
örn arbetarskydd. Där stadgas sålunda, att kvinna, som fött barn, icke må användas
till vissa i 10 § i lagen uppräknade slag av arbeten under de sex
första veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarintyg styrkes, att
hon utan men för sig eller barnet tidigare kan börja arbete. Vidare föreskrives,
att ledighet ej må förvägras kvinna, som genom intyg av läkare
eller barnmorska styrker, att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom
två veckor eller att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom sex veckor
och med hänsyn därtill har behov av ledighet från arbetet.

I förordningen örn erkända arbetslöshetskassor hava några bestämmelser
icke meddelats örn den inverkan på understödsrätten, som föranledes av att
kvinnlig medlem i samband med barnsbörd avhåller sig från förvärvsarbete.
Uppenbart är emellertid, att det i 14 § föreskrivna allmänna villkoret om att
understöd icke må utgivas till annan medlem än den, som är arbetsför och
i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete, skall tillämpas jämväl i förevarande
fall. Kvinnlig medlem, som på grund av lagbestämmelse icke får eller eljest
icke önskar hava förvärvsarbete, kan med hänsyn härtill icke bliva berättigad
till understöd från erkänd arbetslöshetskassa. Detta gäller givetvis, oberoende
av huru lång tid före och efter barnsbörden som kvinnan avhåller sig från
arbete.

Socialstyrelsen förordar, att i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor
intagas bestämmelser örn den inverkan på understödsvillkorens tillämpning,
som havandeskap och tid efter barnsbörd bör hava. Styrelsen föreslår i

20

Kungl. Majus proposition nr 84.

sådant avseende, dels att tidsperiod omfattande högst sex veckor före och
sex veckor efter barnsbörd, varunder kvinnlig medlem avhåller sig från förvärvsarbete,
icke skall inräknas i den tid, inom vilken det föreskrivna antalet
avgifter skall vara erlagt, dels att därav betingad jämkning av bestämmelserna
i 23 § örn den tid, inom vilken den längsta understödstiden skall utmätas,
vidtages, dels ock att en undantagsbestämmelse införes i fråga örn skyldigheten
att beräkna ny karenstid efter barnsbörd.

Socialstyrelsen anför härom följande:

Den tid, under vilken en kvinna före eller efter barnsbörd avhölle sig från
förvärvsarbete, borde icke enligt den vanliga uppfattningen betraktas såsom
sjukdomstid, såvida icke sjukdomskomplikationer av ett eller annat slag tillstötte.
Då erkänd arbetslöshetskassa meddelade kvinnlig medlem avgiftsbefrielse
under sådan tid, skulle alltså kassan icke som skäl för befrielsen
åberopa »sjukdom» utan borde, intill dess särskilda bestämmelser rörande
behandlingen av tid i samband med barnsbörd införts i förordningen, enligt
det av styrelsen fastställda arbetsmaterialet markera avgiftsbefrielsen såsom
meddelad på grund av »diverse anledningar». Det vore dock för styrelsen
bekant, att kassornas praxis härvidlag varit vacklande och att avgiftsbefrielse
i dylika fall ofta meddelats under angivande av sjukdom såsom orsak. Anledningen
härtill torde vara, att några bestämmelser i ämnet icke meddelats
i förordningen; ej heller hade styrelsen vid tidpunkten för utgivandet av
handboken för erkända arbetslöshetskassor haft anledning att närmare ingå
på detta spörsmål.

Frågan örn den inverkan på understödsvillkorens tillämpning, som havandeskapstid
och tid efter barnsbörd borde hava, hade för styrelsen aktualiserats
genom förslaget att icke inräkna den tid, under vilken värnpliktstjänstgöring
fullgjorts, i de 12 månader, inom vilka det föreskrivna antalet avgifter skulle
vara erlagt. Samma skäl, som talade för en undantagsställning i detta hänseende
för värnpliktstid, kunde jämväl åberopas som stöd för en undantagsställning
beträffande tiden närmast före och efter barnsbörden. Någon fara
för missbruk, på sätt styrelsen närmare utvecklat beträffande sjukdomstid,
förelåge icke heller. Styrelsen ville därför förorda, att den tid närmast
före och efter barnsbörd, under vilken kvinna avhölle sig från förvärvsarbete,
skulle behandlas på samma sätt som värnpliktstid.

Den tid, som vid tillämpningen av avgiftsviilkoret borde borträknas i samband
med barnsbörd, borde åtminstone icke understiga den tid, under vilken
kvinna enligt lagbestämmelse icke finge arbeta. Då det icke torde vara
lämpligt att i detta sammanhang göra några inskränkningar med hänsyn till
kvinnor, som arbetade endast vid vissa slag av arbeten, eller att göra bestämmelsens
tillämpning beroende på företeende av intyg från läkare eller
barnmorska, skulle åtminstone två veckor före och sex veckor efter barnsbörden
kunna borträknas. Det torde emellertid icke vara lämpligt att härvidlag
begränsa undantagsbestämmelsen till så kort tid som två veckor före
nedkomsten. Styrelsen ville för sin del förorda, att denna tid i stället bestämdes
till högst sex veckor. Särskilda skäl torde icke föreligga att utsträcka
tiden efter barnsbörden utöver sex veckor.

Av samma skäl, som anförts beträffande värnpliktstiden, erfordrades med
hänsyn till förevarande ändringsförslag motsvarande jämkning av bestämmelserna
i 23 §.

De i 22 § tredje stycket angivna undantagsbestämmelserna från den allmänna
karenstidsberäkningen omnämnde icke tid före eller efter barnsbörd,
då kvinnlig medlem avhållit sig från förvärvsarbete. Som förut nämnts,

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

torde kassorna emellertid i åtskilliga fall hava jämställt sådan tid med sjukdomstid.
Vid sådant förhållande torde redan med gällande bestämmelser
ny karenstid ofta icke hava krävts efter barnsbörd.

Styrelsen ansåge det vara önskvärt, att en undantagsbestämmelse beträffande
karenstidsberäkning efter barnsbörd intoges i förordningen. Det
torde härvidlag icke vara nödvändigt att stadga viss tid före eller efter
barnsbörden för undantagsbestämmelsens tillämpning. Förhållandet vore ju
nämligen det, att förutsättningen, för att en sådan undantagsbestämmelse
skulle tillämpas, vore, att kvinnan före barnsbörden varit arbetslös och uppburit
understöd samt att hon avstängts från vidare understöd på grund av
att hon antingen själv ej längre önskat eller ägt söka förvärvsarbete eller ock
ej längre kunnat betraktas såsom arbetsför. Skedde en sådan avstängning från
understöd tidigare än sex veckor före nedkomsten, syntes kvinnan ej därför
rimligen böra genomgå ny karenstid, då hon efter barnsbörden ånyo
sökte arbetsanställning och förty skulle betraktas såsom arbetslös. Styrelsen
föresloge, med hänsyn till vad styrelsen sålunda anfört, att bland undantagsbestämmelserna
i 22 § tredje stycket skulle införas ordet barnsbörd,
utan att någon närmare tidsbegränsning i samband därmed gjordes.

Styrelsen ville slutligen framhålla, att de sålunda förordade ändringarna
av understödsvillkoren med hänsyn till barnsbörd icke i övrigt borde föranleda
till ändring i kvinnlig mediems rätt till understöd från kassan under
tiden närmast före eller efter barnsbörden. Understödsrätten skulle alltså
liksom hittills bliva beroende av örn den kvinnliga medlemmen kunde anses
vara arbetsför och med hänsyn till gällande bestämmelser oförhindrad att
åtaga sig arbete samt därjämte sökte arbete genom anmälan hos organ för
den offentliga arbetsförmedlingen.

Socialstyrelsens förevarande förslag har tillstyrkts av ledamöterna i sociala
rådets sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

Emot socialstyrelsens ifrågavarande förslag örn införande i förordningen Departementsom
erkända arbetslöshetskassor av bestämmelser i skilda avseenden om den chefeninverkan
på understödsvillkoren, som havandeskap och tid efter barnsbörd
böra hava, har jag icke något att erinra. Den föreslagna tidsbegränsningen
i fråga örn rätten att vid avgiftsvillkorets prövning bortse från viss tid före
och efter barnsbörd finner jag vara väl avvägd. Lika med styrelsen anser
jag vidare, att någon tidsbegränsning icke bör göras i fråga örn undantaget
från skyldigheten att genomgå ny karenstid efter barnsbörd.

Rätt till medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa för s. k.
statslösa personer.

Socialstyrelsen föreslår, att rätt måtte beredas personer, vilka icke äro
medborgare i något land eller s. k. statslösa personer, att ingå såsom medlemmar
i erkänd arbetslöshetskassa.

Socialstyrelsen yttrar härom:

Enligt 7 § punkt 5 uteslötes från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa
eller att där kvarstå såsom medlem utländsk medborgare, såvida
han icke tillhörde stat, med vilken Kungl. Majit träffat sådan överenskommelse
örn ömsesidighet, som avsåges i 13 §. Styrelsen hade i underdåniga
skrivelser den 18 juli och den 17 september 1935 hemställt, att Kungl. Majit
måtte vidtaga åtgärder för träffande av sådana ömsesidighetsöverenskommelser
med vissa länder.

22

Kungl. Afaj.-ts proposition nr 84.

Enligt ordalagen i 7 § punkt 5 uteslötes från rätt till medlemskap allenast
utländska medborgare. Några bestämmelser angående rätt till medlemskap
för de personer, som icke vore medborgare i något land eller s. k. statslösa
personer, funnes icke meddelade i förordningen. I tidigare förslag till lagstiftning
örn arbetslöshetsförsäkring hade emellertid en bestämmelse funnits
av innehåll, att understöd icke skulle få utgå till andra än svenska medborgare.
Denna bestämmelse hade icke upptagits av 1932 års sakkunniga
för arbetslöshetsförsäkring i deras förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor.
Av vad nämnda sakkunniga anfört å sid. 56 i den av dem
avgivna promemorian (bilaga G till propositionen 209/1933) framginge emellertid,
att de sakkunniga icke därmed avsett att göra någon förändring i
förhållande till tidigare förslag. De sakkunniga syntes därvid icke hava särskilt
tänkt på de statslösa personerna.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit under förarbetena till lagstiftningen,
hade styrelsen icke ansett sig kunna tolka bestämmelserna i 7 §
punkt 5 på annat sätt, än att medlemskap i de erkända arbetslöshetskassorna
förbehölles svenska medborgare samt medborgare i de stater, med vilka överenskommelse
örn ömsesidighet träffats. Styrelsen hade i enlighet härmed
i handboken för erkända arbetslöshetskassor uttalat, att statslösa personer
icke ägde rätt att ingå såsom medlemmar i kassorna.

Från flera kassor hade framställningar gjorts örn vidtagande av sådan
ändring i försäkringsförordningen, att rätt till medlemskap tillerkändes de statslösa.
Åtskilliga av dessa personer hade sedan många år varit medlemmar
i det fackförbund, vars arbetslöshetskassa ombildats till erkänd kassa. Före
ombildningen av kassan hade de vid sådant förhållande varit tillförsäkrade
understöd vid arbetslöshet. Från kassornas sida anfördes, att det därför
måste betecknas såsom en orättvisa, örn de statslösa uteslötes från rätt till
medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa. Dessa personer hade i lika mån
som fackförbundets övriga medlemmar bidragit till hopsamlandet av det belopp,
vilket av den icke erkända kassan eller fackförbundet överlåtits såsom
gåva till fond i den erkända kassan. Härtill komme, att statslösa personer
icke kunde bliva understödsberättigade från erkänd arbetslöshetskassa, förrän
de innehaft arbetsanställning i riket och erlagt avgifter för minst 52 veckor.
Detta vore icke möjligt, med mindre vederbörande förvärvat så fast fot inom
riket, att all anledning förelåge att förmoda, att de hade för avsikt att för
framtiden kvarstanna i landet samt att de jämväl komme att erhålla tillstånd
härtill.

Antalet statslösa personer i riket torde icke vara synnerligen stort. Av
de vid styrelsens förut omnämnda skrivelse den 18 juli 1935 fogade tabellerna
framginge, att antalet med främlingspass försedda personer, vilka den
1 januari 1935 innehade visering med rätt till arbetsanställning, uppginge
till 70. Av dessa personer torde flertalet vara att betrakta såsom stadigvarande
bosatta i riket. De såsom ryssar rubricerade personerna med rätt
till arbetsanställning utgjorde 270. Det övervägande flertalet härav torde
icke vara medborgare i de Socialistiska Sovjetrepublikernas Union och torde
således. vara försedda med identitetscertifikat, som utfärdats av ministern
för utrikes ärendena. Utöver nu nämnda personer torde under senare tid
hava i riket inkommit ett antal personer, vilka tidigare ägt medborgarskap
i annat land men som nu vore att betrakta såsom statslösa.

Vid övervägande av denna fråga funne sig styrelsen kunna i allt väsentligt
ansluta sig till de synpunkter, som i ämnet anförts från de erkända arbetslöshetskassorna.
Styrelsen ville framför allt framhålla, att det härvidlag icke
rörde sig örn ett medgivande att utbetala statsbidrag till arbetslöshetsunderstöd
åt personer, som allenast tillfälligt uppehölle sig i riket. Förutsätt -

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

ningen för att de skulle bliva understödsberättigade från erkänd arbetslöshetskassa
vore nämligen, att de haft arbetsanställning inom landet under
minst 52 veckor och erlagt avgifter till kassan för samma tid. Därtill komme,
att en väsentlig del av det arbetslöshetsunderstöd, som kunde komma att
utbetalas till dem från kassorna, utgjordes av belopp, som de själva erlagt
till kassorna. Dessutom kunde anmärkas, att deras behov av understöd i
många fall på andra vägar torde komma att bestridas av statsmedel, såframt
behovet icke täcktes genom arbetslöshetsförsäkringen. Visserligen kunde
icke, genom att statslösa personer beviljades inträde i erkänd arbetslöshetskassa,
några motsvarande förmåner erhållas för svenska medborgare, som
vistades utomlands. Detta torde dock icke kunna anses utgöra tillräckligt
skäl att motsatta sig de önskemål, som i denna fråga allmänt framförts från
kassorna. Styrelsen ville därför för sin del förorda, att medgivande lämnades
åt statslösa personer att ingå såsom medlemmar i erkänd arbetslöshetskassa.

Någon ändring i förordningens bestämmelser torde icke erfordras för
sådant ändamål. Som styrelsen förut anfört, lade ordalagen i 7 § punkt 5
nämligen icke hinder i vägen för att statslösa personer beviljades medlemskap.
Det torde vid sådant förhållande för ändringens vidtagande icke erfordras
annat än ett uttalande, att hinder icke förelåge för statslösa personer
att ingå såsom medlemmar i erkända arbetslöshetskassor. Ett dylikt uttalande
torde dock icke böra avse andra statslösa personer än sådana, som
innehade av ministern för utrikes ärendena utfärdat främlingspass eller identitetscertifikat.

Yid sociala rådets sammanträde har socialstyrelsens förslag i nu berörda
avseende tillstyrkts. En av ledamöterna har dock förklarat sig anse, att
frågan borde närmare utredas.

De av socialstyrelsen anförda skälen för att statslösa personer skola berätti- Departementsgas
ingå såsom medlemmar i erkänd arbetslöshetskassa synas mig vara bärande. Zeferi.

Då jag icke finner någon närmare utredning i frågan erforderlig, tillstyrker
jag alltså bifall till styrelsens förslag. I likhet med styrelsen anser jag, att
rätten till medlemskap bör förbehållas sådana statslösa personer, som innehava
av ministern för utrikes ärendena utfärdat främlingspass eller identitetscertifikat.

Såsom socialstyrelsen påpekat lärer för ändamålet icke erfordras någon
ändring i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor.

Bestämmelser örn ikraftträdande.

De föreslagna ändringarna i förordningen om erkända arbetslöshetskassor Departementstorde
böra träda i kraft den 1 juli 1936. De nya bestämmelserna skola alltså chefen.
tillämpas vid framställningar om rätt till understöd, som göras efter nämnda
dag. För underlättande av arbetet i kassorna torde bestämmelserna örn
understödsrätt efter övergång från klass till annan böra efter den 1 juli 1936
tillämpas i den nya lydelsen, även om övergången skett före sagda dag och
vare sig de nya bestämmelserna i det särskilda fallet äro för medlemmen
strängare eller mildare än vad som tidigare gällt.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att ett inom socialdepartementet
upprättat förslag till förordning angående ändring i vissa delar
av förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, måtte genom proposition
föreläggas riksdagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Erik Skoglund.

Stockholm 1036. K. L. Beckmans Boktryckeri.