Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

1

Nr 67.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
rätt för Konungen att i vissa fall förordna om
kreditspärr; given Stockholms slott den 7 februari
1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa
fall förordna om kreditspärr.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami.

Nr 67.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 67-

Förslag

till

Lag

angående rätt för Konungen att i vissa fall förordna om''kreditspärr.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Då på grund av artikel 16 i akten för Nationernas förbund förbindelser
av kommersiell eller finansiell art med viss främmande stat böra avbrytas
eller förhindras, äger Konungen, i den mån så prövas nödigt för ändamålets
vinnande, förordna om kreditspärr på sätt i denna lag sägs.

Sådant förordnande må innefatta förbud mot varje åtgärd, varigenom kredit
i någon form direkt eller indirekt beredes eller avses att beredas den
främmande staten eller dess myndigheter, offentliga eller privata juridiska
personer i den främmande staten eller fysiska personer, som hava hemvist
eller äro verksamma därstädes.

2 §•

Kreditutfästelse, som strider mot förordnande varom ovan sagts, är ogiltig.

3 §•

Konungen äger meddela erforderliga föreskrifter för verkställande av förordnande,
varom ovan sagts, samt för övervakande av meddelat förbud, så
ock till förhindrande av åtgärder, som äro ägnade att .uppenbart motverka
vinnandet av med förordnandet avsett ändamål.

4§-

Bryter någon mot förbud eller föreskrift, som meddelats enligt denna lag,
straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

5 §•

Åtal för brott, som i 4 § sägs, anhängiggöres vid allmän domstol och utföres
av allmän åklagare.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 67-

3

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 17 januari 1936.

N ärvar ande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och handelsdepartementen
anför ministern för utrikes ärendena:

Sedan till följd av kriget mellan Abessinien och Italien fråga uppkommit
om inhämtande av riksdagens bemyndigande för Kungl. Maj:t att införa lagstiftning
i och för verkställande för Sveriges vidkommande av viss sanktionsåtgärd
enligt art. 16 i Nationernas förbunds akt, anhåller jag att få i korthet
erinra om behandlingen inom förbundet av konflikten i fråga ävensom om
de åtgärder, vilka i enlighet med nämnda artikel i förbundsakten redan
av Kungl. Maj:t vidtagits. Jag ber därvid att jämväl få hänvisa till den
redogörelse, som återfinnes i Utrikesdepartementets blåbok angående Nationernas
förbunds församlings sextonde ordinarie möte i Genéve 1935
m. m.

Vid föredragning den 4 september 1935 av frågan om instruktion för de
svenska ombuden vid Nationernas förbunds församlings sextonde ordinarie
möte anförde jag, vad beträffar den av abessinska regeringen hos Nationernas
förbunds råd enligt artiklarna 11 och 15 i förbundsakten anhängiggjorda
konflikten mellan Abessinien och Italien, att ombuden, i den mån förhandlingarna
inom församlingen därtill gåve tillfälle, borde verka för att
konflikten i fortsättningen behandlades med noggrant iakttagande av tilllämpliga
stadganden i förbundsakten. Inom ramen för av Sverige erkända
förbundsförpliktelser och därest en mera allmän anslutning kunde påräknas
från förbundsmedlemmarna, därvid särskilt permanenta rådsmedlemmars
hållning vore att beakta, vore delegationen bemyndigad medverka till beslut
i församlingen rörande åtgärder, som befunnes ändamålsenliga till upprätthållande
av förbundsaktens principer. Dessa uttalanden skulle, enligt Kungl.
Maj:ts beslut nämnda dag, tjäna till ledning för de svenska ombuden.

Vid församlingens förhandlingar under tiden 9—28 september förekom
som vanligt en allmän debatt, varunder ett stort antal länders representanter
angåvo sina regeringars ståndpunkt till den abessinsk-italienska konflikten,
som samtidigt behandlades inom rådet. Den 28 september voro församlingens
ordinarie förhandlingar avslutade. Med hänsyn till de rådande

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

politiska förhållandena förklarade emellertid församlingen mötet ajournerat
i stället för att på vanligt sätt förklara det avslutat.

Enligt officiella italienska meddelanden överskredo italienska stridskrafter
till lands och i luften den 3 oktober Abessiniens gräns, varefter fientligheter
vidtogo mellan de båda ländernas väpnade styrkor. I anslutning härtill
antog rådet enhälligt den 7 oktober en sådan rapport, som avses i art. 15,
fjärde stycket, i förbundsakten, innehållande en redogörelse för tvistens sakliga
innebörd. I övrigt inskränkte sig rådet tillsvidare till att i rapporten
anbefalla, att varje kränkning av förbundsakten ofördröjligen måtte upphöra.
Italiens ombud röstade mot och Abessiniens ombud för denna rapport.
Vidare förelåg ett betänkande av en den 5 oktober tillsatt rådskommitté,
som utmynnade i den slutsatsen, att italienska regeringen gripit till
krig i strid med förpliktelserna enligt art. 12 i förbundsakten. De rådsmedlemmar,
som icke voro parter i tvisten, förklarade sig samtliga ense med
nämnda slutsats. Italiens ombud förkastade och Abessiniens ombud godtog
densamma. Därefter konstaterade presidenten, att fjorton i rådet företrädda
förbundsmedlemmar ansågo, att det fall inträtt, då ett krig igångsatts i
strid med förpliktelserna enligt art. 12 i förbundsakten, samt förklarade, att
protokollet över rådets sammanträde skulle tillställas samtliga förbundsmedlemmar.
I vad angår uppdraget att samordna de åtgärder, som under sådana
förhållanden skulle vidtagas av samtliga förbundsmedlemmar enligt art.
16 i förbundsakten, ansåg presidenten, att rådet borde med sig associera
församlingen, som kallats att sammanträda två dagar senare. I sådant syfte
skulle nyss omförmälda betänkande och protokoll tillställas församlingens
president.

Vid församlingens sammanträde den 9 oktober förklarade sig presidenten
komma att tolka tystnad hos de delegationer, vilka ej tillkännagåve avvikande
mening, såsom deras respektive regeringars instämmande i den av
fjorton rådsmedlemmar uttryckta uppfattningen. Under den efterföljande
debatten inom församlingen 9—11 oktober anmälde endast Albaniens, Italiens,
Ungerns och Österrikes delegationer avvikande åsikt, under det att
talrika delegationer uttryckligen anslöto sig till de fjorton rådsmakternas uttalande.
Vidare uttalade sig församlingen, efter att hava tagit kännedom
om de av rådets medlemmar vid sammanträdet den 7 oktober uttryckta meningarna
samt beaktande förbundsmedlemmarnas förpliktelser enligt art. 16
i förbundsakten och lämpligheten att åstadkomma ett samordnande av de
åtgärder, vilkas vidtagande envar kunde överväga, den 10 oktober i form
av ett önskemål (»voeu») för att förbundsmedlemmarna, med undantag av
parterna, skulle tillsätta en kommitté för att utreda och underlätta samordnandet
av dessa åtgärder och för att i förekommande fall fästa rådets eller
församlingens uppmärksamhet på varje läge, som kunde kräva undersökning
från deras sida. Denna »voeu» antogs enhälligt med undantag av att Italiens
röst avgavs mot densamma samt Ungerns och Österrikes röster nedlades.
Den 11 oktober ajournerades församlingens möte ånyo.

Den sålunda tillkomna koordinationskommittén, i vars förhandlingar samt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 67-

5

liga förbundsmedlemmar, med undantag av parterna, inbjödos deltaga och
vari Sverige är företrätt, förordade den 11 oktober, i syfte att för förbundsmedlemmarna
underlätta uppfyllandet av de förpliktelser, som åligga dem
enligt art. 16 i förbundsakten, omedelbara åtgärder beträffande vapenutförseln
till Abessinien och Italien (proposition 1). Sålunda skulle de förbundsmedlemmars
regeringar, som tillämpade åtgärder åsyftande att förbjuda eller
inskränka utförsel, återutförsel eller transitering av vapen, ammunition och
krigsmateriel till Abessinien, omedelbart upphäva dessa åtgärder. Vidare
skulle förbundsmedlemmarna omedelbart förbjuda utförsel, återutförsel och
transitering till Italien och dess besittningar av vapen, ammunition och
krigsmateriel enligt en propositionen bifogad, sedermera enligt koordinationskommitténs
beslut den 16 oktober reviderad förteckning. Slutligen skulle
förbundsmedlemmarna vidtaga erforderliga åtgärder för att förhindra, att
vapen, ammunition och krigsmateriel, som utförts till ett annat land än
Italien, direkt eller indirekt vidarebefordrades till Italien eller de italienska
besittningarna. De två sistnämnda slagen av åtgärder skulle äga tillämpning
även beträffande löpande kontrakt. Därjämte uppmanades vederbörande
regeringar att genom Nationernas förbunds generalsekreterares förmedling
snarast delgiva koordinationskommittén de åtgärder, som vidtagits i enlighet
med propositionen.

Vidare anbefallde koordinationskommittén genom proposition 2 av den
14 oktober det omedelbara införandet av en kreditspärr mot Italien. Sålunda
skulle förbundsmedlemmarna omedelbart vidtaga åtgärder för omöjliggörande
av lån, bank- eller andra krediter, däri inbegripet fullföljandet av kontrakt
rörande kreditgivning, direkt eller indirekt avsedda för italienska regeringen
eller offentliga myndigheter eller fysiska eller juridiska personer å
italienskt område, ävensom aktieemissioner eller andra hänvändelser till
kapitalmarknaden till förmån för dylika myndigheter eller personer. Regeringarna
anmodades att omedelbart sätta i kraft de av de rekommenderade
åtgärderna, som kunde vidtagas utan ny lagstiftning, samt att träffa alla görliga
åtgärder ägnade att trygga, att de förordade åtgärderna vunne tillämpning
från den 31 oktober. De regeringar, som .saknade möjlighet föranstalta
om genomförande av eventuellt erforderlig lagstiftning inom denna
tidrymd, uppmanades att underrätta koordinationskommittén om den dag,
då de trodde sig kunna genomföra densamma.

Jämlikt proposition 3 av den 19 oktober skulle förbundsmedlemmarna
förbjuda införsel till sina områden av alla varor —- utom guld eller silver,
myntat eller i tackor — kommande från Italien eller från de italienska besittningarna
eller därstädes odlade, framställda eller tillverkade. Enligt den
samtidigt antagna proposition 4 skulle förbundsmedlemmarna förbjuda
utförsel, återutförsel och transitering till Italien och dess besittningar av vissa
varor av särskild betydelse för krigföringen, däribland järnmalm, ferrolegeringar
och vissa metaller. De varor, som utgjorde föremål för löpande
kontrakt, finge ej undantagas från införsel- och utförselförbuden men väl
varor, som vore på väg vid tidpunkten för förbudens ikraftträdande. Med

6

Kungl. Majlis proposition nr 67-

hänsyn till vikten av att säkerställa en kollektiv och, såvitt möjligt, samtidig
aktion uppmanades varje regering enligt propositionerna 3 och 4 att
snarast möjligt och senast den 28 oktober lämna koordinationskommittén
underrättelse örn den dag, då den kunde vara beredd att sätta däri anbefallda
åtgärder i kraft. — Genom proposition 5, som likaledes antogs den
19 oktober, anbefalldes slutligen åtgärder avseende ömsesidigt bistånd förbundsmedlemmarna
emellan vid tillämpningen av de finansiella och ekonomiska
sanktionsåtgärderna.

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 18 oktober 1935 tillkännagavs omedelbart
Sveriges anslutning till den av koordinationskommittén genom proposition 1
förordade pobtiken i vad angår utförsel av krigsmateriel m. m. till Abessinien
och Italien. Vid ärendets föredragning framhöll statsministern och t. f.
chefen för utrikesdepartementet, att för Sveriges vidkommande ej syntes
vara något att erinra med avseende å de fjorton rådsmakternas svenska regeringen
delgivna uttalande om att italienska regeringen gripit till krig i
strid med förpliktelserna enligt art. 12 i förbundsakten. Därjämte anförde
statsministern, att Sverige ej syntes böra undandraga sig att ofördröjligen
vidtaga de åtgärder, som koordinationskommittén anvisade förbundsmedlemmarna
till ledning vid verkställandet av de samtliga förbundsmedlemmar
åvilande förpliktelserna enligt art. 16 i förbundsakten, i den mån de icke
strede mot den vedertagna svenska uppfattningen angående dessa förpliktelsers
räckvidd och ej överstege det mått, som med hänsyn till det internationella
läget och Sveriges ställning kunde befinnas lämpligt avpassat för uppnående
av det i förbundsakten avsedda syftet.

Med hänsyn till att utförseln av krigsmateriel till följd av kungörelsen
den 19 december 1930 (nr 437) angående förbud mot utförsel från riket av
vissa varor är underkastad licenstvång, erfordrades i och för uppfyllandet
av det av koordinationskommittén ifrågasatta åtagandet ej annan författningsändring
än komplettering i vissa avseenden, såsom beträffande stridsgaser,
svartkrut, projektiler för skjuthandvapen m. m., av förteckningen
av i Sverige exportförbjudna varor, vilket skedde genom kungörelsen
den 18 oktober 1935 (nr 537). Tillika underrättades Nationernas förbunds
generalsekreterare därom, att licenser tillsvidare ej komme att beviljas för
utförsel av krigsmateriel till Italien eller dess besittningar.

De enligt proposition 2 rekommenderade finansiella åtgärderna bragtes
för Sveriges vidkommande i tillämpning den 31 oktober 1935 dels genom ett
åtagande av Sveriges riksbank och samtliga till svenska bankföreningen anslutna
banker, dels genom utfärdandet av bestämmelser, avsedda att omöjliggöra
utförsel av varor till Italien på kredit. Sålunda förbundo sig bankerna
att icke lämna eller förmedla kredit till Italien, vare sig direkt eller
indirekt, på sätt närmare angavs i ett av dem undertecknat avtal, och fullmäktige
i riksbanken utfäste sig att vid riksbankens kreditgivning, i vad
den avsåge Italien, förfara i enlighet med vederbörande bestämmelser i nyssnämnda
avtal. För handläggning angående spörsmål rörande avtalet till -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 67-

sattes en nämnd, i vilken bank- och fondinspektionen samt fullmäktige i
riksbanken insatte vardera en ledamot, medan nämndens övriga ledamöter
utsågos av bankföreningens styrelse. Nämnden lillhandagår bankerna med
upplysningar och anvisningar rörande avtalets innebörd och tillämpning
samt äger att, där omständigheterna göra det påkallat, med för bankerna
bindande verkan meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen. Beslut
av nämnden skall, om så påyrkas av bank- och fondinspektionens representant
i nämnden, underställas Kungl. Majit; i sådant fall må beslutet
ej gälla utan Kungl. Majits godkännande. Den 28 oktober 1935 beslöt
Kungl. Majit anbefalla bank- och fondinspektionen, med tillämpning från
och med den 31 oktober 1935, att insätta en ledamot i den i avtalet omtalade
nämnden ävensom att öva tillsyn å efterlevnaden av avtalet. Vid ärendets
föredragning inför Kungl. Majit den 28 oktober framhöll chefen för finansdepartementet,
att ett fullständigt genomförande av den i proposition 2
rekommenderade kreditspärren uppenbarligen skulle kräva bestämmelser
av civillags karaktär. Emellertid syntes under förhandenvarande förhållanden
det ifrågasatta avtalet i förening med bankofullmäktiges utfästelse erbjuda
en utväg, som, såvitt anginge finansiella krediter, för alla fall av
praktisk betydelse ledde till det avsedda resultatet. Han ansåge därför icke
erforderligt, åtminstone icke tillsvidare, att föreslå åtgärder för att förhindra
möjligheten av finansiell kreditgivning till Italien från de mindre banker,
som stöde utanför bankföreningen, eller från bankirfirmor eller enskilda personer.

I vad angår den kommersiella kreditgivningen föreskrevs i kungörelsen
den 28 oktober 1935 (nr 551), vilken trädde i kraft den 31 oktober 1935, att
vid utförsel ur riket av vara till Italien skulle styrkas, att betalning för varan
blivit er lagd eller avtalsenligt skulle erläggas, senast då varan mottoges
av köparen. Detta skulle ock gälla vid varuutförsel till annat land, där av
omständigheterna framginge, att varan vore avsedd att vidarebefordras till
Italien. Sedan koordinationskommitténs underutskott i proposition 2 a anbefallt,
att förbundsmedlemmarna skulle från och med den 18 november
1935 förbjuda godtagande såsom likvid vid utförsel till Italien av varje betalning
i lire å vederbörande clearingkonto ävensom i erforderlig omfattning
uppskjuta verkställande av alla de clearing- eller betalningsavtal, som gällde
mellan dem och Italien, ändrades lydelsen av nyssnämnda kungörelse genom
kungörelse den 14 november 1935 (nr 562), vilken trätt i kraft den 18
i samma månad. I enlighet härmed skall vid utförsel ur riket av vara till
Italien styrkas, att betalning för varan av säljaren uppburits eller står till
hans fria förfogande eller enligt av köparen gjord utfästelse, mot vars fullgörande
hinder från vederbörande italienska myndighets sida ej föreligger,
skall ställas till säljarens fria förfogande, senast då varan mottages av köparen.

I vad angår propositionerna 3 och 4 underrättades Nationernas förbunds
generalsekreterare enligt Kungl. Majits beslut don 25 oktober 1935 örn att
svenska regeringen vore beredd tillämpa däri anbefallda åtgärder a dag

° Kungl. Maj:ts proposition nr 67-

efter den 1 november, som kunde överenskommas inom koordinationskommittén.
Sedan kommittén beslutit fastställa dagen för ikraftträdandet av nu
ifrågavarande införsel- och utförselförbud till den 18 november 1935, utfärdades
dels kungörelsen den 14 november 1935 angående förbud mot införsel
till riket av varor från Italien (nr 560), dels kungörelsen samma dag
angående förbud mot utförsel ur riket av vissa varor till Italien (nr 561),
vilka kungörelser trätt i kraft den 18 november 1935. — För vad angår proposition
5 framhöll jag vid föredragning den 25 oktober 1935, att denna proposition,
mot vars innehåll erinran ej syntes böra ifrågakomma, tillsvidare
ej torde föranleda någon särskild åtgärd för Sveriges vidkommande.

Jag övergår härefter till frågan om Sveriges folkrättsliga förpliktelser att
deltaga i sanktionsförfarande samt till de konstitutionella spörsmål, som
uppstå vid genomförandet av olika slags sanktionsåtgärder. Angående förpliktelserna
för en medlem i förbundet att deltaga i ekonomiska sanktioner
mot en fiedsbrytande stat ina här följande uttalanden återgivas från proposition
nr 90 vid 1920 års riksdag:

*9.m häremot en förbundsmedlem griper till vapen, utan att först hava
försökt de utvägar till fredlig uppgörelse, som förbundsakten anvisar, eller
rorbundsmedlem, efter det tvisten bragts inför domstol eller förbundsråd,
börjar krig, innan den föreskrivna tremånadersfristen gått till ända,
eller begynner krig mot en medlem, som vill foga sig efter en skiljedom eller
en enhällig rådsrapport, skall angriparen anses hava begått en krigshandling
mot samtliga övriga medlemmar av förbundet. I ett dylikt fall är neutralitet
i begreppets hittillsvarande bemärkelse icke medgiven, utan samtliga
förbundsmedlemmar hava skyldighet att omedelbart emot den fredsbrytande
staten sätta i gång det slags aktion, som är skildrad i art. 16, första
stycket, och som närmast kan betecknas såsom en fullständig ekonomisk avspärrning
gentemot fredsbrytande stat.»

»Det ekonomiska sanktionsförfarandet skall enligt förbundsakten sättas
i verket automatiskt. De särskilda förbundsmedlemmarne förklaras
hava att själva ^ konstatera, när fredsbrott av den art, som avses i
ari. 12, 13 eller 15 ägt rum, och därefter på eget initiativ vidtaga de avspärrningsatgärder,
som omförmälas i förevarande artikel. Något konstaterande
genom ett eller annat förbundsorgan, vilken stat skall anses hava begått
fredsbrottet och huruvida detta är av nyss nämnda art, omtalas ej i förbundsakten,
och yrkanden, som från neutralt håll framställts örn åläggande
för rådet att pa något sätt konstatera och karakterisera fredsbrottet, hava ej
tillvunnit sig avseende. I den officiella engelska kommentaren uttalas emellertid,
att de mindre staterna sannolikt komma att avvakta, vilken ståndpunkt
intages av stormakterna eller rådet.»

Vid behandlingen av sanktionsproblemet inom Nationernas förbund har i
princip den tolkning av art. 16, som sålunda gjordes gällande i propositionen
rörande Sveriges inträde i förbundet, blivit bekräftad. Av de resolutioner
angående »förbundets ekonomiska vapen», som antogos av 1921 års
församling och vilka finnas återgivna i Utrikesdepartementets ovannämnda
blåbok, Damgar salunda bland annat, att de olika medlemmarna av förbundet
äro behöriga att bedöma, huruvida brott mot förbundsakten före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 67-

9

ligger eller icke, men att förbundsmedlemmarnas förpliktelser, i händelse
sådant brott konstaterats, direkt angivas i art. 16 och att iakttagandet av bestämmelserna
i denna artikel är en traktatsenlig förpliktelse, som förbundsmedlemmarna
icke kunna godtyckligt undandraga sig. Vidare framgår av resolutionerna,
att rådet bör uttala sig i frågan, huruvida en stat brutit mot förbundsakten,
och låta delgiva förbundsmedlemmarna, vad vid sammanträde
rörande sådan fråga förekommit, ävensom inbjuda förbundets medlemmar
att handla i enlighet med den uppfattning, åt vilken rådet givit uttryck. Genom
dessa i resolutionsform gjorda uttalanden av församlingen har understrukits
angelägenheten av att rådet lämnar förbundets medlemmar erforderlig
ledning för deras bedömande av huruvida en mot förbundsakten stridande
angreppshandling ägt rum, mot vilken förbundets övriga medlemmar
böra ingripa medelst ekonomiska och finansiella sanktioner.

I ifrågavarande resolutioner har församlingen tillika uttalat sig för en successiv,
graderad tillämpning av de ekonomiska och finansiella sanktionsåtgärderna
och därmed för en viss uppmjukning av bestämmelserna i art. 16
i förbundsakten, vilka enligt ordalagen kräva omedelbara och totala avspärrningsåtgärder.

Det är i anslutning till denna tankegång, som den enligt resolution av
1935 års församling tillkomna koordinationskommittén enat sig örn att förorda
de begränsade avspärrningsåtgärder, för vilka jag nyss redogjort.

Enligt en av 1921 års nyssnämnda resolutioner förklarades förbundets
medlemmar böra vidtaga de förberedande åtgärder, särskilt i lagstiftningshänseende,
som kunde vara erforderliga för att sätta vederbörande stater
i tillfälle att utan tidsutdräkt vidtaga erforderliga ekonomiska påtryckningsåtgärder.
Med anledning härav verkställdes för Sveriges vidkommande under
åren 1921—1922 utredningar rörande innebörden av de ekonomiska
sanktionerna och Kungl. Maj :ts möjligheter att skyndsamt vidtaga härav påkrävda
åtgärder. Dessa utredningar, vilka gåvo vid handen, att de åtgärder,
som kunde bliva av nöden, åtminstone i vissa hänseenden vore sådana,
att de fordrade riksdagens medverkan, utmynnade i remiss till lagrådet den
3 mars 1922 av ett förslag till fullmaktslag, avsett att underställas riksdagen,
enligt vilket, då på grund av art. 16 eller art. 17 i förbundsakten förbindelser
av kommersiell eller finansiell art med viss främmande stat borde avbrytas
eller eljest förbindelser med innebyggare i den främmande staten
borde förbjudas eller förhindras, det skulle ankomma på Konungen att meddela
de föreskrifter, som för ändamålet vore av nöden. ,

Lagförslaget kom aldrig att för riksdagen framläggas. Vissa betänkligheter
ur konstitutionell synpunkt hade inom lagrådet framförts mot detsamma.
Här må i detta hänseende endast erinras därom, att tvenne av lagrådets ledamöter
i huvudsak anförde att, då förslaget syntes innefatta befogenhet för
Kungl. Majit att meddela föreskrifter av allmän civillags natur eller eljest av
beskaffenhet att enligt regeringsformen fordra beslut av Konung och riksdag
gemensamt, förslaget i själva verket syntes förutsätta en grundlagsändring.

Frågan har jämväl sedermera tid efter annan varit föremål för ingående

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 67-

överväganden. Med anledning av en till förbundsmedlemmarna, i enlighet
med beslut av förbundsrådet den 8 december 1926, framställd förfrågan
rörande tillämpningen av ekonomiska sanktioner svarades från svensk sida
genom skrivelse till förbundets generalsekreterare av den 30 mars 1927 i
huvudsak följande.

Verkställda utredningar hade givit vid handen, att vissa av de åtgärder,
som eventuellt kunde behöva tillgripas, folie inom regeringens befogenheter,
under det andra åter synts vara av natur att icke kunna vidtagas utan riksdagens
medverkan eller bemyndigande. Utredningarna hade emellertid icke
dittills föranlett någon framställning till riksdagen, enär den osäkerhet, som
rått rörande innebörden av art. 16, särskilt med hänsyn till de av förbundsförsamlingen
voterade, men icke ikraftträdda ändringarna, synts tala för ett
uppskov med frågans avgörande, intill dess större klarhet vunnits angående
den slutliga lydelsen och rätta tolkningen av nämnda artikel. Man hade i sådant
syfte särskilt ansett sig böra avvakta de utredningar i denna fråga, som
för det dåvarande påginge inom förbundet. En sådan avvaktande hållning
hade av svenska regeringen icke ansetts innebära några allvarliga olägenheter,
särskilt som de regeringen tillkommande administrativa befogenheterna
i de allra flesta fall syntes vara till fylles för att vidtaga omedelbart erforderliga
åtgärder för tillämpning av art. 16.

Ehuru de i nämnda skrivelse antydda utredningarna inom förbundet ej
heller sedermera lett till sådant resultat eller någon sådan ändring i situationen
eljest inträtt, att någon framställning till riksdagen avseende en generell
reglering av detta spörsmål ansetts påkallad, har å andra sidan genomförts
en grundlagsändring av natur att icke oväsentligt förminska behovet
av allmän fullmakt för Kungl. Majit beträffande de ekonomiska sanktionerna.
Jag syftar på den ändring i § 51 regeringsformen, som tillkom i
enlighet med proposition nr 103 vid 1932 års riksdag och varigenom ett
skyndsamt samråd med riksdagen i och för uppfyllande av förbundsförpliktelserna
möjliggjorts för det fall, att ett sådant skulle anses påkallat under
tid, då lagtima riksdag icke är samlad. Ändringen innebar, som bekant,
att urtima riksdag numera kan kallas att sammanträda redan andra dagen
från den, då kallelsen blivit uti allmänna tidningarna kungjord. Ehuru behovet
av skyndsam lagstiftning i sanktionshänseende icke uttryckligen nämnes
i propositionens motivering, torde man haft även denna synpunkt i
åtanke, då däri förklaras, att icke blott vid krig eller krigsfara utan även vid
uppkommande kriser på det ekonomiska området »eller andra utomordentliga
förhållanden» riksdagens skyndsamma trädande i verksamhet utgjorde en
nödvändig förutsättning för träffande av anstalter, som betingades av läget.
Det må sålunda erinras om att sanktionsfrågan beröres i motiveringen i den
skrivelse den 19 december 1931 från rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap,
vilken i andra delar citeras i propositionen.

Då i nu föreliggande konfliktfall tillämpningen av de ekonomiska sanktionerna
blivit aktuell, bär, såsom framgår av föregående redogörelse, föreskrifterna
härom i art. 16 icke i sin fulla utsträckning bragts i tillämpning.
I stället hava successiva åtgärder av koordinationskommittén anvisats, och
dessa hava i Sverige vidtagits, i den mån desamma legat inom ramen för

Kungl. Maj:ts proposition nr 67-

11

Kungl. Maj:ts administrativa behörighet. Såvitt angår propositionerna 1
och 4 samt 3, hava sålunda utförsel-, respektive införselförbud av Kungl.
Maj:t utfärdats i administrativ ordning. För vad speciellt angår införselförbudet
synes i detta samband endast böra tillfogas den anmärkningen, att
de nu utfärdade bestämmelserna hänföra sig till andra förhållanden och
fördenskull erhållit en annan utformning än de föreskrifter angående sättet
för anordnande av importreglering, som för yttrande underställdes 1934 års
riksdag (proposition nr 276) och av riksdagen gillades.

Jag har redan i det föregående erinrat om att granskningen av proposition
2 rörande kreditspärr gav vid handen, att ett genomförande därav efter bokstaven
icke ansågs möjligt utan lagstiftning med riksdagens medverkan,
ehuru väl genom andra åtgärder propositionens syfte kunde på ett i sak tillfredsställande
sätt tillgodoses. Emellertid har numera det läget inträtt, att
ett även ur formell synpunkt fullständigt verkställande därav synes böra
ske för Sveriges vidkommande, och chefen för finansdepartementet kommer
därför att, jämte en redogörelse för vad i detta hänseende förekommit, föredraga
frågan örn remiss till lagrådet av förslag till fullmaktslag i ämnet,
avsett att underställas riksdagen.

Jag anhåller att i detta sammanhang få meddela, att i åtskilliga länder
lagstiftningsåtgärder redan vidtagits i samband med sanktionsåtgärdernas
genomförande. Sålunda utfärdades i Nederländerna den 28 oktober 1935 en
kort dessförinnan av generalstaterna godkänd lag, enligt vilken nederländska
regeringen förbehåller sig att vidtaga de åtgärder, som må befinnas erforderliga
till främjande av det internationella samarbetet till förekommande eller
undertryckande av fientligheter, i vad angår varuinförsel, kreditgivning, inoch
utklär er ing av fartyg samt överlåtelse eller förhyrning av fartyg. Överträdelse
av förbud, som utfärdats i kraft av nyss angivna bestämmelser,
straffas enligt lagen med fängelse i högst ett år eller med böter högst 10,000
gulden. Lagen, som trätt i kraft dagen efter dess utfärdande och benämnes
»1935 års sanktionslag», gäller utan tidsbegränsning. I Finland har, i enlighet
med riksdagens beslut, den 14 december 1935 utfärdats en »lag om
förverkligande av vissa ur förbundsakten för Nationernas förbund härflytande
förpliktelser». Enligt denna lag må kunna genom förordning stadgas
angående de åtgärder av ekonomisk natur, som för Finlands vidkommande
bliva erforderliga till uppfyllande av de skyldigheter, vilka för medlemmarna
av Nationernas förbund härflyta ur artiklarna 16 och 17 i förbundsakten.
Förordning, som på grund av lagen utfärdas, skall bringas till riksdagens
kännedom samt upphävas, örn riksdagen så besluter. I Danmark har den
16 november 1935 utfärdats en lag angående vidtagande av åtgärder med
anledning av art. 16, första stycket, i förbundsakten. Enligt denna lag bemyndigas
regeringen att efter samråd med riksdagens utrikespolitiska nämnd
oell med samtycke av riksdagens finansutskott träffa sådana åtgärder, som
Danmark i kraft av sitt medlemskap av Nationernas förbund må vara förpliktat
att vidtaga till uppfyllande av art. 16, första stycket, i förbundsakten
och örn vilkas vidtagande regeringen i förekommande fall må mot -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 67-

taga uppmaning av förbundets organ. Dessa finska och danska lagar, vilka
omedelbart trätt i kraft, gälla i likhet med den nederländska fullmaktslagen
utan någon tidsbegränsning.

För Sveriges vidkommande synes mig en så allmän fullmaktslag icke för
närvarande böra ifrågasättas. En sådan lag eller särskild lagstiftning rörande
ekonomiska sanktionsåtgärder på något annat område än beträffande
kreditspärren kan dock framdeles visa sig erforderlig. Tillfälle finnes givetvis
under riksdagens lopp att överväga behovet och lämpligheten därav
ur de olika synpunkter, som framställa sig.

Under åberopande av ovanstående hemställer ministern, att utdrag av
protokollet över detta ärende skall tillställas chefen för finansdepartementet.

Till vad ministern sålunda hemställt, däruti övriga närvarande
statsrådsledamöter förena, sig, behagar Hans Maj:t
Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:
C. O. Gisle.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67

13

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 januari
1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna
för justitie- och handelsdepartementen anför chefen för finansdepartementet,
statsrådet Wigforss:

Såsom ministern för utrikes ärendena vid föredragning denna dag av frågan
om Sveriges deltagande i kollektiva åtgärder i den abessinsk-italienska
konflikten anfört, har fråga uppstått örn komplettering i visst hänseende av
de anstalter, som för Sveriges vidkommande vidtagits för genomförande av
den kreditspärr gentemot Italien, som föreslagits av den s. k. koordinationskommittén
i dess proposition 2.

Med'' skrivelse den 18 december 1935 har koordinationskommitténs ordförande
nämligen fäst svenska regeringens uppmärksamhet vid ett sakkunnigutlåtande
rörande sanktionsåtgärdernas tillämpning i de olika medlemsstaterna
samt en av adertonmannakommittén den 13 i samma månad antagen resolution,
enligt vilken kommittén godkänt utlåtandet och fattat beslut om dess
hänskjutande till vederbörande regeringar under särskild hänvisning till vissa
i utlåtandet gjorda påpekanden. Dessa avse bl. a. tillämpningen av den i
koordinationskommitténs proposition 2 anbefallda kreditspärren gentemot
Italien. Sålunda framhålles, att vissa regeringar i sin önskan att handla
med största möjliga snabbhet föranstaltat örn överenskommelser med banker,
enligt vilka bankerna förpliktat sig att ej verkställa sådana transaktioner,
som avses i proposition 2. Enligt de sakkunnigas mening kunde tvivel
förefinnas, huruvida dylika överenskommelser effektivt uteslöte varje
möjlighet att bevilja krediter, och de sakkunniga hava därför ifrågasatt, att
dylika överenskommelser fullständigades genom lagstiftning, vilken vore
tillämplig ej endast å banker utan även å övriga, fysiska och juridiska, personer.
Den i proposition 2 förordade kreditspärren mot Italien har för Sveriges
vidkommande bragts i tillämpning genom dels ett åtagande av Sveriges
riksbank och samtliga till svenska bankföreningen anslutna banker, dels ock
kungörelsen den 28 oktober 1935 (nr 551) med vissa bestämmelser att iakttagas
vid utförsel ur riket av varor till Italien, vilken kungörelses 1 § seder -

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 67-

mera ändrats genom kungörelsen den 14 november 1935 (nr 562). De sakkunnigas
nyss refererade uttalande äger sålunda avseende å Sverige.

Enär sålunda — ehuru de för Sveriges vidkommande hittills vidtagna åtgärderna
beträffande kreditspärren icke visat sig brista i effektivitet — i
koordinationskommitténs skrivelse tveksamhet yppats om sådana åtgärders
tillräcklighet för det ifrågavarande syftet och då det torde vara önskvärt,
att varje tvivel skingras rörande effektiviteten jämväl i fortsättningen
av kreditspärrens tillämpning i vårt land, synes särskild lagstiftning i
ämnet vara att anbefalla. Härför talar även önskvärdheten ur prejudikatssynpunkt
av största möjliga likformighet i de av olika stater vidtagna anordningarna
för sanktionernas genomförande. En dylik lagstiftning torde
böra avse att möjliggöra för Konungen att, då på grund av art. 16 i förbundsakten
kommersiella eller finansiella förbindelser med viss främmande
stat böra avbrytas eller förhindras, förordna örn kreditspärr gentemot
den främmande staten. Sådant förordnande bör kunna innefatta förbud
mot varje åtgärd, varigenom kredit i någon form direkt eller indirekt beredes
eller avses att beredas den främmande statens regering, offentliga eller privata
juridiska personer i den främmande staten eller fysiska personer, som
hava hemvist eller äro verksamma därstädes. Kreditutfästelse, som strider
mot dylikt förordnande av Konungen, torde böra förklaras ogiltig. Härjämte
bör stadgas straff för överträdelse av meddelat förordnande.

Med hänsyn till att nu ifrågasatta stadganden grunda sig på förpliktelser,
förknippade med medlemskapet i Nationernas förbund, torde det vara lämpligast
att icke giva en fullmaktslag i ämnet tidsbegränsad giltighet.

I överensstämmelse med vad nu anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall förordna
om kreditspärr.

Föredraganden hemställer därefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
lagförslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet ävensom att utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden
för denna dag i rad angår detta ärende måtte få tillställas lagrådet
för kännedom vid granskning av lagförslaget.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Erland Ljungberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67-

15

Bilaga.

Förslag

till

Lag

angående rätt för Konungen att i vissa fall förordna om kreditspärr.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Då på grund av artikel 16 i akten för Nationernas förbund förbindelser
av kommersiell eller finansiell art med viss främmande stat böra avbrytas
eller förhindras, äger Konungen, i den mån så prövas nödigt för ändamålets
vinnande, förordna om kreditspärr på sätt i denna lag sägs.

Sådant förordnande må innefatta förbud mot varje åtgärd, varigenom
kredit i någon form direkt eller indirekt beredes eller avses att beredas den
främmande statens regering, offentliga eller privata juridiska personer i den
främmande staten eller fysiska personer, som hava hemvist eller äro verksamma
därstädes.

2 §•

Kreditutfästelse, som strider mot förordnande varom ovan sagts, är ogiltig.

3 §■

Konungen äger meddela erforderliga föreskrifter för verkställande av förordnande,
varom ovan sagts, samt för övervakande av meddelat förbud, så
ock till förhindrande av åtgärder, som äro ägnade att uppenbart motverka
vinnandet av med förordnandet avsett ändamål.

4 §•

Bryter någon mot förbud eller föreskrifter, som meddelats enligt denna
lag, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

5 §•

Åtal för brott mot denna lag anhängiggöres vid allmän domstol och utföres
av allmän åklagare.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 februari
1936.

Närvarande:

justitierådet Appelberg,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,

Alsén.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över finansärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 17 januari 1936, hade
Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag
angående rätt för Konungen att i vissa fall förordna om kreditspärr.

Förslaget, som finnes bilågt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Claes Johanson.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67-

17

Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 7 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Sköld.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna
för justitie- och handelsdepartementen anmäler chefen för finansdepartementet,
statsrådet Wigforss, lagrådets den 6 februari 1936 avgivna utlåtande
över det den 17 januari 1936 till lagrådet remitterade förslaget till
lag angående rätt för Konungen att i vissa fall förordna om kreditspärr, därvid
föredraganden hemställer, att lagförslaget, som av lagrådet lämnats utan
anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, efter vissa mindre jämkningar
av redaktionell natur föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

R. Borgström.

Bihang till riksdagens protokoll 19116.

1 sami. Nr 67.

2