Kungl. Majlis proposition nr 63.
1
tfr 63.
Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående villkoren
för pension åt visst indelt manskap vid marinen;
given Stockholms slott den 7 februari 1936.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Majda
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ivar Vennerström.
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 7 februari 1936.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Sköld.
Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Vennerström anför:
Enligt § 85 av Kungl. Majda förnyade förordning och reglemente angående
styrelsen och förvaltningen av amiralitetskrigsmanskassan den 26 oktober 1838
(nr 53) erfordras, för att båtsman eller marinsoldat må kunna tilldelas penBihang
till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 63.
321 36
2
Kungl. Majis proposition nr 63.
sion, i femte eller lägsta klassen, att han uppnått 55 levnadsår och innehar
20 tjänstår från 20 års ålder samt under tjänstetiden uppfört sig redligt
och väl.
I nämnda stadgande har sedermera, i överensstämmelse med riksdagens beslut
(skrivelse nr 40/1931), genom kungörelsen angående ändrade villkor för
pension genom flottans pensionskassa till avskedad båtsman (marinsoldat)
m. m. den 13 mars 1931 (nr 44) vidtagits den ändringen, att avskedad båtsman
eller marinsoldat, som innehar minst 15 tjänstår och som under tjänstetiden
skickat sig redligt och väl, äger från och med den 1 juli 1931 komma
i åtnjutande av pension genom flottans pensionskassa, såsom örn han tjänat
i minst 20 år från 20 års ålder.
I en den 4 maj 1935 dagtecknad skrivelse har stationsbefälhavaren vid
Stockholms örlogsstation underställt Kungl. Maj:ts prövning frågan, huruvida förutvarande
båtsmannen vid nr 32 Norrlands 3 kompani nr 98 Nils Johan Sjödin,
som vore född den 13 juni 1866 och vid avsked den 5 oktober 1900 efter
en tjänstetid av 15 år erhållit vitsord att under tjänstetiden hava sig redligen
skickat, vore enligt gällande bestämmelser angående pensionering av
båtsmän berättigad till pension. I samband härmed har stationsbefälhavaren
anfört följande.
I kungörelsen nr 44/1931 stadgades bland annat »att avskedad båtsman
eller marinsoldat, som innehade minst 15 tjänstår och som under tjänstetiden
skickat sig redligt och väl skulle från och med den 1 juli 1931 komma
i åtnjutande av pension genom flottans pensionskassa, såsom örn han tjänat
i minst 20 år från 20 års ålder». Enligt för Sjödin den 5 oktober 1900 utfärdat
avskedspass hade Sjödin erhållit vitsordet: »att under tjänstetiden
hava sig redligen skickat». Anledningen till att Sjödin erhållit vitsordet
»sig redligen skickat» torde hänföra sig till ett, enligt Sjödins rulla, honom
den 21 januari 1892 ådömt arreststraff av åtta dagars sträng arrest för fylleri
inom vaktrum och tjänsteförsummelse.
Sagda straff syntes vara det enda, Sjödin ådragit sig under sin tjänstetid.
Då detta ådömts för så lång tid tillbaka som över 43 år, syntes det
alltför hårt, örn detta enda arreststraff skulle tillmätas sådan betydelse, att
det skulle vara avgörande i fråga örn den pension, som eljest skolat tillkomma
honom.
Örn en disciplinär bestraffning för den, som innehaft militär anställning,
skulle tilldelas avgörande betydelse vid tilldelandet av pension, även örn det,
såsom i förevarande fall, endast gällde efter 15 års tjänst, skulle den person,
som det berörde, komma i ett synnerligen ofördelaktigt läge vid jämförelse
med en civil beställningshavare i statens tjänst. För den senare, som ej
vöre underkastad stafflagen för krigsmakten, torde motsvarande förseelse på
intet sätt få en så ödesdiger konsekvens, som här skulle föreligga.
Personalkategorien båtsmän, som under sin tjänstetid varit synnerligen
lågt avlönade, hade ofta uppfordrats till tjänst vid flottan under tider av
året, då de för egen och sin familjs bärgning i stället behövts å torpen, och
därigenom orsakats förluster och avbräck i sina inkomstmöjligheter. De
flesta hade till följd därav även under sin krafts dagar levat under synnerligen
blygsamma förhållanden, vilka förhållanden sedan genom ålder och en
alltmer avtagande arbetsförmåga ytterligare försämrats.
Såsom förhållandena nu vore för pensions erhållande, ledde dessa exem -
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
pelvis till att av tvenne behövande f. d. båtsmän den, som straffats för en
mindre förseelse för 40 ä 50 år sedan, kanske bleve tvungen att begära
fattigunderstöd och falla det allmänna till last, under det att den andre,
visserligen ostraffad, erhölle pension. Förutom det obilliga, i vad som av
det anförda exemplet framginge, måste det för individen framstå som en
orättvisa, vilken syntes fullständigt oförenlig med nutida åskådningssätt.
De kostnader, som kunde uppkomma av ett sådant utvidgande av pensionsrätten
för ifrågavarande personalkategori, torde bliva skäligen obetydliga,
enär denna personal sedan åratal tillbaka vore ställd på avskrivning,
varför en successiv nedgång i kostnaderna vore att påräkna.
Statsmakternas ömsinta strävan, i synnerhet under de senare åren, att
söka förbättra existensmöjligheterna och levnadsvillkoren för behövande, som
uppnått hög ålder och genom därav uppkommen nedsatt arbetsförmåga ej
längre vore i stånd att försörja sig själva, talade även för att här nämnd
personal bereddes hjälp.
Stationsbefälhavaren hade under hand från vederbörande myndighet begärt
uppgift angående Sjödins ekonomiska förhållanden och därvid utrönt,
att Sjödin levde under ytterst torftiga förhållanden och därför vore i behov
av ålit det understöd, som kunde beredas honom.
På grund av det anförda finge stationsbefälhavaren hemställa, att Kungl.
Majit måtte dels medgiva, att Sjödin för år 1935 finge komma i åtnjirtande
av en gratifikation till samma belopp som pension, dels till 1936 års riksdag
avlåta proposition, som innefattade sådan ändring av kungörelsen nr 44/1931,
att avskedad båtsman eller marinsoldat, som innehade minst 15 tjänstår och
som under tjänstetiden skickat sig redligt, skulle komma i åtnjutande av
pension genom flottans pensionskassa, såsom örn han tjänat i minst 20 år
från 20 års ålder.
Direktionen över flottans pensionskassa har i utlåtande den 14 juni 1935
anfört bland annat följande.
Efter utfärdandet av kungörelsen den 13 mars 1931 (nr 44) hade Kungl.
Majit icke, såsom dessförinnan understundom skett, medgivit något avsteg
från gällande bestämmelser för beviljande av dylika pensioner.
I likhet med stationsbefälhavaren vid Stockholms örlogsstation funne
direktionen det obilligt och ej i överensstämmelse med nutida åskådningssätt,
att en båtsman, vilken på grund av begångna mindre förseelser, vilka
läge långt tillbaka i tiden, vid avskedet erhållit vitsordet att under tjänstetiden
hava sig redligt, men icke- redligt och väl, skickat, skulle gå miste örn
den pension, vilken eljest skolat tillkomma honom. Direktionen funne därför
icke vara något att erinra mot vad stationsbefälhavaren hemställt. Det
pensionsbelopp, vilket i händelse av bifall härtill skulle tillkomma Sjödin,
skulle utgöra 250 kronor per år, vilket belopp i överensstämmelse med förenämnda
kungörelse den 13 mars 1931 (nr 44) borde utgå från och med den
1 juli 1931.
Vidare har marinförvaltningen i utlåtande den 11 juni 1935 anfört att, då,
såsom direktionen över flottans pensionskassa framhållit, Kungl. Majit icke
medgivit något avsteg från gällande bestämmelser för beviljande av båtsmanspension,
ämbetsverket ansåge sig förhindrat tillstyrka, att Sjödin bereddes
pension. Vad därefter anginge stationsbefälhavarens vid Stockholms
örlogsstation framställning angående förändrade bestämmelser beträffande
förutsättningarna med avseende å vitsord för erhållande av båtsmanspension,
4
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
ansåge sig marinförvaltningen med hänsyn till konsekvenserna i andra fall,
där för erhållande av viss förmån erfordrades visst högre vitsord, icke kunna
tillstyrka bifall till framställningen.
Slutligen har statskontoret i utlåtande den 13 november 1935 yttrat följande.
De grundläggande bestämmelserna örn pension åt båtsman återfunnes
under Yl art. »Örn pensioner för Gemenskapen av Wår Flotta» av reglementet
angående styrelsen och förvaltningen av Amiralitetskrigsmanskassan
den 26 oktober 1838 (nr 53). I § 85 av nämnda reglemente föreskreves,
bland annat (morn. 6), att för att vara berättigad till pension alltid fordrades
att under tjänstetiden hava uppfört sig redligt och väl. Då berörda reglemente
vöre utfärdat utan riksdagens hörande, vore Kungl. Majit oförhindrad
att i särskilda fall medgiva undantag från de däri meddelade bestämmelserna.
Kungl. Majit hade också, enligt vad statskontoret inhämtat, i flera
fall medgivit beviljande av pension åt båtsman, som innehaft föreskrivet
antal tjänstår och erhållit vitsord att han sig redligt skickat, men ej vitsordet
»väl».
Emellertid hade genom kungörelse den 13 mars 1931 (nr 44) förordnats,
att avskedad båtsman eller marinsoldat, som innehade minst 15 tjänstår och
som under tjänstetiden skickat sig redligt och väl, skulle komma i åtnjutande
av pension, såsom örn han tjänat i minst 20 år från 20 års ålder.
Denna bestämmelse hade utfärdats, sedan densamma blivit av riksdagen
godkänd. Kungl. Majit torde därför icke anse sig kunna medgiva undantag
från densamma.
Av handlingarna i förevarande ärende syntes framgå, att fall förekomme,
där en avgående båtsman på grund av begången förseelse icke kunnat få
vitsordet »väl» i fråga om sin tjänstgöring vid flottan, men där förseelsen
varit av obetydlig art eller begåtts redan i ett tidigt skede av vederbörandes
anställning. Statskontoret kunde icke finna det billigt, att en dylik förseelse
skulle utgöra ett oöverkomligt hinder för båtsmannen att komma i
åtnjutande av det ålderdomsunderstöd, vartill han eljest skulle hava varit
berättigad. Det här föreliggande fallet syntes statskontoret uppenbarligen
vara av denna art. A andra sidan kunde fall givetvis förekomma,
där upprepade förseelser begåtts och tjänstgöringen överhuvudtaget fullgjorts
på sådant sätt, att staten icke hade anledning bereda vederbörande
pension.
I anledning av vad i det föregående anförts ville det synas statskontoret,
att förevarande spörsmål bäst löstes sålunda, att det lades i Kungl. Majits
hand att även i fråga örn båtsman, som innehade 15 men ej 20 tjänstår, avgöra,
huruvida i fall, där fullgott vitsord ej förelåge, pension likväl måtte
beviljas. Statskontoret finge därför förorda, att Kungl. Majit genom proposition
måtte föreslå riksdagen medgiva, att den omständigheten att båtsman,
som innehade minst 15 tjänstår, men ej 20 tjänstår från tjugu års
ålder, icke erhållit vitsord att hava under tjänstetiden skickat sig redligt
och väl icke skulle utgöra hinder för Kungl. Majit att, där skäl därför funnes
föreligga, förklara, att pension likväl måtte till honom utgå.
I kungörelsen den 13 mars 1931 angående ändrade villkor för pension
genom flottans pensionskassa till avskedad båtsman (marinsoldat) m. m. har,
i överensstämmelse med riksdagens beslut, såsom villkor för pensions er
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
hållande föreskrivits, att i kungörelsen omförmäld befattningshavare under
tjänstetiden skall hava skickat sig redligt och väl. På grund av denna bestämmelse
äger alltså sådan befattningshavare, som till följd av i tjänsten
begången förseelse icke kunnat vid avskedet tilldelas vitsordet väl i fråga
örn sin tjänstgöring, icke komma i åtnjutande av det understöd, vartill han
eljest enligt nämnda författning skulle hava varit berättigad. Detta måste i
vissa fall framstå såsom obilligt, särskilt då den begångna förseelsen — såsom
beträffande Sjödin — icke är av alltför svårartad beskaffenhet och begåtts
i ett tidigt skede av vederbörandes anställning. Riksdagen har även
i liknande fall i anledning av väckta motioner medgivit, att båtsman må
tilldelas pension, ehuru han vid avskedet endast erhållit vitsordet att hava
sig redligt skickat (jfr bankoutskottets utlåtande nr 34/1933, punkt 15;
riksdagens skrivelse nr 271/1933). I detta sammanhang torde vidare böra
framhållas, att i fråga örn rätt till pension för motsvarande befattningshavare
vid armén fordran på visst tjänstgöringsvitsord icke i vidare män uppställts,
än att för erhållande av korprals-, respektive vice korpralstillagg
kräves att hava i nämnda egenskap berömligt tjänstgjort minst två år före
avskedet. Dylika tillägg förekomma icke vid pensionering av marinens indelta
manskap. Slutligen må erinras, att Kungl. Majit, såsom statskontoret
påpekat, i flera fall medgivit beviljande av pension åt båtsmän, som innehaft
i förenämnda förordning och reglemente angående styrelsen och förvaltningen
av amiralitetskrigsmanskassan den 26 oktober 1838 föreskrivet
antal tjänstår, men som vid avskedet icke erhållit vitsordet att hava uppfört
sig redligt och väl.
En jämkning i nu ifrågavarande föreskrifter synes alltså väl motiverad.
Med hänsyn till vad statskontoret anfört anser jag mig dock icke böra förorda,
att bestämmelsen i kungörelsen den 13 mars 1931 örn tjänstgoringsvitsord
gives den ändrade lydelse station sbefälhavaren vid Stockholms
örlogsstation föreslagit eller att, såsom villkor för pension, i förevarande
hänseende allenast kräves, att vederbörande under tjänstetiden skickat sig
redligt. Däremot synas goda skäl tala för, att, såsom statskontoret föreslagit,
Kungl. Majit erhåller befogenhet att i varje särskilt fall, där fullgott tjänstgöringsvitsord
icke föreligger, avgöra, huruvida pension likväl må beviljas
nu ifrågavarande indelta manskap vid marinen.
Jag får därför hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen inedal
den omständigheten, att båtsman eller marinsoldat, som
innehar i kungörelsen den 13 mars 1931 (nr 44) angående ändrade
villkor för pension genom flottans pensionskassa till avskedad
båtsman (marinsoldat) m. m. föreskriven tjänstetid, icke
erhållit vitsord att hava under tjänstetiden skickat sig redligt
och väl, icke må utgöra hinder för Kungl. Majit att, där skäl
därför befinnas föreligga, förklara, att pension enligt sagda
kungörelse likväl må till vederbörande utgå.
6
Kungl. Afaj:ts proposition nr 63.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenItegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Alf Ewerlöf.
Stockholm 1936. K. L. Beckmans Boktryckeri.