Kungl. Maj:ts proposition Nr 51.
1
Nr 51.
Kungl. Majrts proposition till riksdagen angående inrättande
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet av en
professur i radioterapi m. m.; given Stockholms slott
den 17 januari 1936.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Arthur Engberg.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Majd. Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 17 januari 1936.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
departementschefen, statsrådet Engberg härefter:
I den av 1935 års riksdag fastställda avlöningsstaten för karolinska
mediko-kirurgiska institutet är uppförd, bland annat, en professur i
medicinsk radiologi med en avlöning av 12,000 kronor, varav 8,000
kronor lön och 4,000 kronor tjänstgöringspenningar.
Beträffande tillkomsten av omförmälda professur må erinras, att Kungl.
Majit i propositionen nr 88/1927 angående ordinarie lärarbefattningar i
medicinsk radiologi vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska
institutet för riksdagen framlade förslag örn ett bättre tillgodoseende
av den medicinska radiologien i undervisningen och forskningen
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 61. 1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 51.
vid de medicinska högskolorna, vilka förslag bland annat inneburo, att
en då vid institutet befintlig personlig professur i ämnet skulle förvandlas
till en ordinarie professur i samma ämne. Till grund för Kungl.
Maj:ts förslag låg en framställning från svenska radiologförbundet, som
bland annat lämnade följande uppgifter rörande den medicinska radiologiens
karaktär m. m.:
Den medicinska radiologien vore vetenskapen örn de olika strålarternas
användning i medicinens tjänst. Den vore alltså ett organiskt avgränsat
forskningsområde med forskningsmetoder, som vore grundade på
kännedom om den inom medicinen tillämpade strålningsfysiken och på
en speciell teknik. Med hänsyn till arbetsmetoder och forskningsområden
sönderfölle den medicinska radiologien i två huvudavdelningar,
röntgendiagnostiken och radioterapien. Den medicinska röntgendiagnostiken
vore vetenskapen örn röntgenljusets användning för undersökning
av människokroppen och om de biologiska fenomenen, sådana de tedde
sig i röntgenljuset. Radioterapien vore vetenskapen om de olika strålarnas
användning för sjukdomsbehandling. Den omfattade röntgen-,
radium- och helioterapi.
Röntgendiagnostiken vore av sådan nytta vid undersökningen av ett
mycket stort antal sjukdomar, att dess värde för den praktiska läkekonsten
med full rätt kunde jämställas med den normala och patologiska
histologiens. De olika grenarna av radioterapien hade nått en
säkerhet och vetenskaplig utveckling, som gjorde dem till högt värderade,
i många fall oersättliga medel inom de delar av terapien, där de funnit
användning. Bland annat erinrades om radium- och röntgenbehandlingens
resultat vid behandlingen av många slag av svulster och örn röntgen-
och ljusbehandlingens alltmer framträdande betydelse vid behandlingen
av vissa former av exempelvis tuberkulos samt av många kroniskt
inflammatoriska tillstånd, om röntgenstrålarnas överlägsenhet såsom behandlingsmedel
vid vissa blodsjukdomar, ävensom örn det inflytande,
bestrålningen utövade på de endokrina körtlarnas funktion, på vilket
område betydelsefulla behandlingsresultat vunnits.
Riksdagen (skrivelse nr 118/1927) biföll Kungl. Maj:ts ovannämnda
förslag.
I skrivelse den 29 november 1935 har universitetskanslern — under
hänvisning till vid skrivelsen fogade handlingar — hemställt örn proposition
till 1936 års riksdag i överensstämmelse med ett av lärarkollegiet
vid karolinska institutet framlagt förslag om inrättande vid institutet
av en professur i radioterapi, benämnd »Mimi Althainz professur i radioterapi»,
ävensom att Kungl. Majit i händelse av riksdagens bifall härtill
måtte i övrigt meddela beslut i enlighet med av lärarkollegiet gjord
hemställan.
Av handlingarna i ärendet inhämtas följande:
Genom testamente den 20 april 1933 hade fru Maria (Mimi) Amalia
Henrietta Althainz, född Graf, som avled den 12 juni 1935, till institutet
skänkt ett belopp av 350,000 kronor att användas till upprättande
Kungl. Maj:ts proposition Nr 51. 3
vid institutet av ifrågavarande professur. Enligt testamentet skulle för
ifrågavarande legat gälla följande villkor och bestämmelser:
a) Legatets syfte vore att i Sverige befrämja vetenskaplig forskning
inom radioterapien samt läkares utbildning i detta ämne och därmed
sammanhängande grenar av de medicinska vetenskaperna. Särskilt läge
det testator om hjärtat, att forskning och undervisning beträffande strålbehandlingen
vid svulstlidanden härigenom befrämjades till de kräftsjukas
gagn. Därför skulle legatet användas till att, så snart ske kunde,
vid institutet upprätta en professur i radioterapi, benämnd »Mimi Althainz
professur i radioterapi».
b) Såsom förutsättningar och villkor för legatets utgående stipulerades:
1) att till förste innehavare av professuren skulle utan ansökan kallas
nuvarande överläkaren vid radiumhemmet, medicine doktor Elis Gustav
Emanuel Berven, därest han överlevde testator och icke skriftligen avsade
sig denna förmån;
2) att för legatet medgåves befrielse från erläggande av arvsskatt;
3) att staten iklädde sig kostnaderna för pensionering av professurens
innehavare samt
4) att professuren icke finge medföra indragning av den vid institutet
befintliga professuren i medicinsk radiologi, dock med rätt för Kungl.
Maj:t att vidtaga den begränsning i denna senare professurs ämnesområde,
som kunde anses berättigad genom upprättandet av en särskild
professur i radioterapi.
c) Beträffande legatets förvaltning och bestämmelserna för professorslönens
utgående skulle i tillämpliga delar gälla de nuvarande bestämmelserna
för Ekmanska professuren i ortopedi vid institutet.
d) Det vore testators önskan, att undervisningsskyldigheten för innehavaren
av professuren kunde begränsas så, att denne kunde ägna större
delen av sin verksamhet till forskningsarbete.
Av en på uppdrag av förvaltningsnämnden vid institutet av institutets
rektor, professorn G. Holmgren och professorn G. Forssell verkställd
utredning framgår, att förmyndaren för Mimi Althainz dotter och
enda stärbhusdelägare godkänt testamentet, under förbehåll, att dotterns
rätt till laglott icke kränktes. Då emellertid enligt testamentet institutets
rätt ginge före övriga legaters, skulle detta förbehåll på grund av
boets storlek icke komma att inverka på det till förmån för institutet
gjorda legatet.
Beträffande behovet av en professur i radioterapi vid karolinska institutet
har professorn Forssell anfört följande:
Vid institutets undervisningsinstitution för medicinsk radiologi, serafimerlasarettets
röntgenavdelning, utövades röntgendiagnostik och röntgenterapi
från börjat helt under ledning av föreståndaren för denna
institution. Sedan röntgenterapien vid svulster alltmera tilltagit i omfattning
och lasarettet år 1909 erhållit ett mindre radiumförråd, befanns
det nödvändigt, att en särskild klinisk avdelning för radioterapi
upprättades. En tillfredsställande sådan institution ansågs emellertid
icke kunna anordnas inom lasarettets område. I avvaktan på nybyggnad
för hela lasarettet grundades år 1910, på initiativ av lasarettets
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 51.
dåvarande direktör, professorn John Berg, med enskilda medel en liten
radioterapeutisk klinik — radiumhemmet — i en förhyrd våning i lasarettets
närhet. Läkarevården vid denna radioterapeutiska avdelning utövades
— utan ersättning — av föreståndaren för serafimerlasarettets
röntgenavdelning med bistånd först av amanuensen och sedan av biträdande
läkaren vid lasarettets röntgenavdelning.
Sedan verksamheten vid radiumhemmet, som år 1911 övertogs av
svenska cancerföreningen, alltmera vuxit och då universitetssjukhusets
byggnadsfråga alltjämt var svävande, överflyttades radiumhemmet år
1917 till nya och större, förhyrda lokaler vid Fjällgatan 23.
Under det att tidigare läkarnas arbete vid radiumhemmet kunnat förläggas
till eftermiddagarna, måste nu vid radiumhemmet anställas särskilda
underläkare med full sysselsättning därstädes. Överläkaren ägnade
däremot fortfarande endast eftermiddagarna åt arbetet vid radiumhemmet.
År 1923 anställdes en biträdande överläkare vid hans sida.
Till och med år 1926 tjänstgjorde professorn i medicinsk radiologi
vid institutet Forssell samtidigt såsom föreståndare för serafimerlasarettets
röntgenavdelning och såsom överläkare vid radiumhemmet. Sedan
verksamheten såväl vid röntgenavdelningen som vid radiumhemmet vuxit
så, att det icke var möjligt för samma person att tillfredsställande sköta
överläkarplatsen å båda institutionerna, övertogs överläkartjänsten å
radiumhemmet av Elis Berven, som varit underläkare vid radiumhemmet
sedan år 1913 och biträdande överläkare därstädes sedan år 1923.
Radiumbehandlingen vid svulster och den med radiumbehandling förenade
röntgenbehandlingen för serafimerlasarettets klientel, liksom för
kräftsjuka från hela norra och mellersta Sverige, hade förlagts till
radiumhemmet, under det att vid serafimerlasarettets röntgenavdelning
endast skedde röntgenbehandling av lasarettets egna patienter, där sådan
behandling kunde äga rum utan samtidig radiumbehandling (1,210 patienter
behandlades där år 1934, varvid 5,520 röntgenbehandlingar utfördes).
Radiumhemmet hade vuxit ut till en radioterapeutisk klinik om 71
vårdplatser med 23,918 underhållsdagar under år 1934 och en poliklinik,
där samma år nära 8,000 patienter behandlades. 16,310 röntgenbehandlingar
och 9,339 radiumbehandlingar gåvos där nämnda år. En
överläkare, en läkare å gynekologiska avdelningen, en biträdande läkare
och tre underläkare vore nu anställda vid radiumhemmet med full
sysselsättning därstädes. Vid den radioterapeutiska klinikens sida arbetade
forskningsavdelningar för strålfysik och strålpatologi under egna
föreståndare.
Samtidigt hade röntgendiagnostikarbetet vid serafimerlasarettets röntgenavdelning
tillvuxit betydligt och upptoge efter senaste ombyggnad
hela det utrymme, som från början avsågs för såväl röntgen- och ljusbehandling
som röntgendiagnostik. Det sysselsatte till ojämförligt största
delen, utom professorn, en biträdande läkare, två underläkare och en
amanuens. År 1934 verkställdes därstädes 19,099 undersökningar å 17,771
patienter och utfördes 91,500 röntgenbilder samt 8,630 genomlysningar.
Den röntgendiagnostiska och den radioterapeutiska avdelningen vid
serafimerlasarettets röntgeninstitut, vilka från början kunde rymmas i
samma institutioner och stå under gemensam ledning, hade sålunda
Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 51. 5
vuxit ut till betydande självständiga institutioner, som var och en krävde
en egen läkarstab.
Samma erfarenhet som vid serafimerlasarettet hade gjorts vid universitetssjukhuset
i Lund, vid Stockholms stads sjukhus och vid Göteborgs
kommunala sjukhus. I Göteborg vore redan vid Allmänna och Sahlgrenska
sjukhuset särskilda institutioner upprättade för strålbehandling
och för röntgendiagnostik under ledning av egna överläkare.. Vid Stockholms
stads nya sjukhus å Södermalm vore självständiga institutioner
beräknade för de båda grenarna av den medicinska radiologien. Vid
universitetssjukhuset i Lund arbetade redan faktiskt röntgendiagnostiken
och radioterapien såsom särskilda institutioner, ehuru de formellt vore
förenade under samme överläkare.
Som bekant uppfördes enligt riksdagens beslut vid karolinska sjukhuset
särskilda institutioner för röntgendiagnostik och radioterapi. Röntgendiagnostiken
erhölle en institution inom klinikernas centralbyggnad.
Radiumhemmet och dess forskningsavdelningar överflyttade sin verksamhet
till karolinska sjukhuset, där de erhölle särskilda byggnader och
skulle tjänstgöra såsom karolinska institutets radioterapeutiska klinik.
Radiumhemmet utökades därvid till att rymma 100 allmänna och 13
enskilda vårdplatser. .
Det anförda torde vara nog för att visa, att den medicinska radiologiens
båda grenar i Sverige utvecklat sig så och var för sig erhållit så
omfattande praktiska uppgifter, att de vid landets största sjukhus behövde
särskilda institutioner, om de skulle kunna på ett tillfredsställande
sätt fylla sjukvårdens berättigade krav. Dessa institutioner hade
också en så stor och så specialiserad arbetsuppgift, att de redan av
denna anledning måste stå under ledning av särskilda överläkare, som
helt ägnade sig åt denna tjänst.
Även inom området för forskning och undervisning hade röntgendiagnostiken
och radioterapien tvingats att följa skilda banor både på grund
av de båda specialgrenarnas växlande omfattning och framför allt med
hänsyn till deras väsentligt olika arbetssätt. Röntgendiagnostikens vetenskapliga
utövning förutsatte omfattande specialutbildning inom den
normala och patologiska röntgenanatomien och röntgenfysiologien och
ett fortsatt specialstudium inom dessa sig oavlåtligt utvecklande forskningsområden.
Radioterapien krävde en utbildning inom helt. andra
specialgrenar av den medicinska radiologien, nämligen strålbiologien och
strålpatologien eller de olika strålformernas inverkan på organismen i
normalt och sjukt tillstånd, samt en ingående klinisk specialutbildning
inom området för de sjukdomar, som huvudsakligen folie inom radioterapien.
Vid sjukvårdsinrättningar, där det endast vore fråga om utövande av
den praktiska sjukvården, bleve det i de flesta fall redan av ekonomiska
skäl nödvändigt, att en och samme läkare efter specialutbildning inom
radiologiens båda grenar handhade det praktiska utövandet av hela den
radiologiska sjukvården. Vid universitetssjukhusen, där det gällde att
jämte sjukvården genom forskning och undervisning föra radiologien
framåt, vöre det knappast längre möjligt för en och samme man att
själv utöva och leda forskningen inom radiologiens båda grenar.
Liksom den praktiska sjukvårdens behov hade mcdlört en skilsmässa
mellan radioterapi och röntgendiagnostik vid de största sjukhusen, hade
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 51.
sålunda även forskningsarbetet inom den medicinska radiologiens båda
grenar sa vuxit och så på var sitt hall specialiserats, att man vore berättigad
säga, att röntgendiagnostiken och radioterapien numera bildade
tvenne skilda forskningsområden, som visserligen hade vissa gemensamma
tekniska förutsättningar, men annars av sina utövare krävde såväl olika
specialutbildning som helt och hållet olika arbetsvillkor.
. Vid universitetsundervisningen i medicinsk radiologi hade hittills såväl
i Sverige som i övriga länder röntgendiagnostiken trätt helt och hållet
i förgrunden, da den ju haft och alltjämt hade större betydelse för den
allmänna läkarutbildningen än radioterapien. I samma mån som radioterapien
tilltagit i betydelse och omfattning och även erhållit egna institutioner,
hade behovet såväl av specialutbildning i radioterapi som
av undervisning i radioterapi för de praktiserande läkarna alltmer gjort
sig gällande.
Den obligatoriska undervisningskursen i medicinsk radiologi omfattade
för närvarande vid såväl karolinska institutet som vid universiteten uteslutande
röntgendiagnostik. Under en frivillig kurs i ämnet hade vid
institutet givits en kortfattad översikt över radiobiologiens och radioterapiens
grunder. Det hade emellertid för varje år blivit allt svårare
att sammanpressa undervisningen i diagnostik vid den frivilliga kursen,
så att man kunde få någon tid för undervisning i radioterapi. Det vore
emellertid en stor, av de studerande själva insedd brist att icke de blivande.
läkarna hade tillfälle att erhålla en kort, systematisk framställning
över radioterapiens grunder och indikationer.
För specialutbildningen i radioterapi för radiologer vore det i Sverige
relativt väl ställt, sedan radiumhemmet (1910) och den radioterapeutiska
avdelningen i Lund (1918) inrättades. Vid karolinska institutet ägde
denna utbildning intill år 1917 rum på så sätt, att biträdande läkaren
eller amanuensen vid serafimerlasarettets röntgenavdelning på eftermiddagarna
tjänstgjorde som underläkare vid radiumhemmet. Sedan nämnda
år hade amanuensen vid serafimerlasarettets röntgenavdelning före eller
efter sin tjänstgöringstid därstädes erhållit utbildning i radioterapi genom
i regel två års tjänstgöring som underläkare vid radiumhemmet. För
de vid radiumhemmet tjänstgörande läkarna vore sedan ett tiotal år
demonstrationer anordnade i svulstpatologi och i strålfysik. Efterfrågan
a specialutbildning i radioterapi för blivande överläkare vid röntgenavdelningarna
å landets sjukhus vore emellertid större än tillgången.
Vid uppgörande av preliminär personalstat för de radiologiska institutionerna
vid karolinska sjukhuset ansåg man sig icke kunna räkna
med mer än en representant för radiologien inom karolinska institutets
lärarkollegium, utan räknade med att professorn i medicinsk radiologi
därstädes fortfarande skulle representera både radioterapien och röntgendiagnostiken.
Man förutsatte emellertid, att professorn i medicinsk radiologi
skulle ha sin huvudsakliga verksamhet förlagd till den röntgendiagnostiska
avdelningen, och att ledningen av arbetet vid den radioterapeutiska
kliniken skulle huvudsakligen handhavas av en biträdande
överläkare och lärare med en laborators löneställning.
Såsom av ovanstående redogörelse torde framgå, hade utvecklingen
av såväl sjukvården som forskningen och undervisningen inom radioterapiens
område så fortskridit, att tiden måste anses mogen för att den
radioterapeutiska kliniken vid karolinska sjukhuset erhölle en fullt själv
-
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 51.
ständig ställning och att dess överläkare finge säte i karolinska institutets
lärarkollegium såsom representant för radioterapien.
I omförmälda utredning har anförts, att docenten Berven besutte en
hög kompetens till ifrågavarande professur samt förklarat sig villig mottaga
professuren på de i testamentet framställda villkoren. Av utredningen
inhämtas vidare följande:
I villkoren för donationen fastställdes tvenne närmare bestämmelser
angående professurens uppgifter. Donator uttalade sin önskan, att professuren
särskilt måtte befrämja forskning och undervisning beträffande
strålbehandlingen vid svulstlidanden, till de kräftsjukas gagn.
En av de förnämsta anledningarna till uppkomsten av en självständig
radioterapeutisk klinik vore den omständigheten, att svulstsjukdomarna
i allt större utsträckning fallit inom strålbehandlingens område och att
strålbehandlingen av svulster med nödvändighet krävde egna vårdplatser
och egen poliklinik samt särskilda organ för de kräftsjukas övervakande.
Den radioterapeutiska kliniken hade sålunda utvecklat sig till
att i stor utsträckning vara en klinik för behandling av svulstsjukdomar.
Den radioterapeutiska kliniken vid karolinska sjukhuset vore också
alltigenom planlagd med tanke på dess uppgift att tjänstgöra som en
centralklinik för behandling av svulstsjuka. Allt torde alltså vara väl
tillrättalagt för att motsvara donators önskan, att den blivande professorns
verksamhet huvudsakligen måtte gagna de kräftsjuka.
Donator uttalade vidare den önskan, att undervisningsskyldigheten
för innehavaren av denna professur måtte begränsas så, att denne kunde
ägna större delen av sin verksamhet till forskningsarbete.
I överensstämmelse med donators önskan torde professorns undervisningsskyldighet
böra erhålla en väsentligt mindre omfattning än vid de
professurer, som upprättats framförallt med hänsyn till undervisningens
behov. Den torde dock å andra sidan böra erhålla en sådan utsträckning,
att undervisningen kunde skänka de blivande läkarna en tillräcklig
överblick över grunderna för radioterapien och dess indikationer.
Emedan den radioterapeutiska klinikens klientel huvudsakligen utgjordes
av kräftsjuka och på grund av det stora antal av sådana sjuka i alla
stadier, som där undersöktes och behandlades, komme denna klinik ej
blott att lämna tillfälle till undervisning över strålbehandlingens teknik
och resultat, utan även att skänka större möjlighet till studium av kräftsjukdomarna
än någon annan klinik vid universitetssjukhuset. Undervisningen
därstädes finge härigenom ett betydande värde för utbildningen
av de praktiserande läkarna, som i första hand hade att i tid uppspåra
kräftsjukdomarna. För att denna möjlighet till undervisning skulle
kunna utnyttjas, vore det emellertid nödvändigt, att studentundervisningen
vid kliniken skedde icke blott i form av föreläsningar och demonstrationer
utan även genom assistenttjänstgöring. Denna kunde dock
på grund av klientelets storlek och mångsidighet begränsas till relativt
kort tid. Utom studentundervisningen syntes emellertid innehavaren av
denna forskningsprofessur böra åläggas att offentligen framlägga resultaten
av forskningen vid kliniken.
Utredningsmännen föreslogo, att innehavaren av professuren skulle
åläggas att en gång årligen i en offentlig föreläsning redogöra för forsk
-
8
Kungl. Majlis proposition Nr 51.
ningsresultaten vid kliniken samt att en gång i terminen giva en översiktskurs,
omfattande 15 föreläsningar, över grunderna för radioterapien
samt framlägga förslag till undervisningens ordnande i övrigt, varav
framgår, att undervisningen skulle göras frivillig från studenternas sida,
åtminstone till att börja med, och att det skulle få ankomma på kanslern
att efter förslag av lärarkollegiet meddela närmare föreskrifter rörande
den blivande innehavarens av professuren undervisningsskyldighet.
Upprättandet av en professur i radioterapi torde böra medföra en
begränsning av den nuvarande professurens i medicinsk radiologi ämnesområde
till att omfatta endast röntgendiagnostik. Den nuvarande innehavaren
av professuren i medicinsk radiologi hade förklarat sig intet
hava att invända emot att professurens ämnesområde på sagda sätt
begränsades.
Vid donationen vore fästade vissa villkor, innebärande åtaganden från
statens sida, nämligen att för legatet medgåves befrielse från arvsskatt,
att staten iklädde sig kostnaderna för pensionering av professurens innehavare
och att beträffande legatets förvaltning och professorslönens utgående
i tillämpliga delar skulle gälla de nuvarande bestämmelserna för
Ekmanska professuren i ortopedi vid institutet.
Sistnämnda bestämmelser hade följande innebörd beträffande »Mimi
Althainz professur i radioterapi»:
»Det för professuren avsedda kapitalet får icke förminskas och skall
av institutet förvaltas i enlighet med de av Kungl. Majit meddelade
allmänna bestämmelser angående fonder, givna till institutet.
Avkastningen av kapitalet användes för att bereda professurens innehavare
enahanda avlöningsförmåner, som enligt gällande stat utgå till
professor vid institutet. Å avkastningen uppkommande överskott lägges
till kapitalet; dock att, för såvitt den sålunda erhållna kapitalökningen
skulle överskjuta vad som beräknas kunna erfordras till mötande av
behov, uppstående genom eventuell förhöjning av professors avlöning
enligt stat eller sänkning av ränteavkastningen, Kungl. Majit äger att
efter anmälan från institutets lärarkollegium disponera över ifrågavarande
del av överskottet för främjande av vetenskapligt arbete vid institutet
inom professurens ämnesområde.
Innehavaren av professuren tillförsäkras samma rätt till pension från
staten, som tillkommer övriga vid karolinska institutet anställda professorer;
och skola jämväl i allt övrigt med avseende å professurinnehavarens
ställning, hans rättigheter och skyldigheter, tillämpas enahanda
bestämmelser, som gälla i fråga om övriga professorer vid institutet.
_ Professurens innehavare utses i enlighet med gällande föreskrifter för
tillsättning av professorer vid institutet, dock med det bestämda förbehåll,
att till förste innehavare utan ansökan kallas docenten i radioterapi
vid institutet med. doktor Elis Gustav Emanuel Berven.»
I fråga om testator villkor, att för legatet skulle medgivas befrielse
från arvsskatt, erinrades, att karolinska institutet såsom allmänt undervisningsverk,
torde vara skyldigt att erlägga arvsskatt enligt klass II i
gällande förordning om arvsskatt och skatt för gåva. Då ifrågavarande
legat tillf olle en av staten helt bekostad högskola för ombesörjande av
undervisning och forskning i ett särskilt vetenskapsområde och då, såsom
i det föregående utvecklats, det vore högeligen önskvärt, att den
med legatet avsedda professuren komme till stånd, syntes ifrågavarande
9
Kungl. Marits proposition Nr 51.
villkor böra uppfyllas, för att testators avsikt måtte kunna förverkligas.
Medgivande syntes därför böra utverkas om befrielse från arvsskatt.
Vad därefter anginge testators villkor, att staten skulle ikläda sig
kostnaderna för pensionering av professurens innehavare, framhålles, att
vid inrättande genom donationer av professurer vid universiteten statsverket
iklätt sig motsvarande förpliktelse. Med hänsyn härtill syntes
jämväl ifrågavarande villkor böra uppfyllas. Härvid förutsattes dock,
att professurens innehavare finge i samma utsträckning, som gällde för
universitetsprofessorer i allmänhet, bidraga till sin pensionering. I pensionshänseende
borde han erhålla samma ställning som övriga universitetsprofessorer
och följaktligen vara underkastad 1907 års lag angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension.
Vad slutligen anginge föreskriften, att beträffande förvaltning och
bestämmelserna för professorslönens utgående skulle i tillämpliga delar
gälla nuvarande bestämmelser för den Ekmanska professuren, erinrades,
att universitetsprofessorer för närvarande åtnjöte årlig avlöning med
tillhopa högst 13,000 kronor. Enligt testamentet skulle innehavaren av
ifrågavarande professur tillförsäkras motsvarande löneförmåner. Enligt
gällande bestämmelser för förvaltning av institutets fonder fastställde
kanslern för treårsperioder den räntefot, enligt vilken fondernas avkastning
skulle beräknas. Denna räntefot vore för perioden 1934—1936 4
procent. Med utgångspunkt härifrån skulle avkastningen av Althainzska
legatet utgöra 14,000 kronor årligen. Denna avkastning skulle alltså
väl förslå till att täcka de i legatet avsedda utgifterna. Därvid förutsattes
dock, att innehavaren av denna professur tillkommande dyrtidstillägg,
i likhet med vad som gällde för universitetsprofessorer i allmänhet,
gäldades av staten.
I den mån avkastningen — sedan professorns avlöning gäldats —
lämnade överskott, skulle detta enligt testamentet under vissa förutsättningar
få efter Kungl. Maj:ts bestämmande användas för främjande av
vetenskapligt arbete vid institutet inom professurens ämnesområde. Mot
denna anordning syntes intet vara att erinra.
Genom att mottaga legatet finge staten anses hava iklätt sig skyldighet
att — i likhet med vad som inträffat i fråga om flera genom donationer
tillkomna professurer — tillse, att professurens innehavare finge
uppbära samma avlöningsförmåner som universitetsprofessorer i allmänhet,
även om avkastningen av det donerade kapitalet ej skulle förslå
härtill, med andra ord att tillskjuta skillnaden mellan professorsavlöningen
och donationskapitalets avkastning.
I samband med professurens inrättande borde föreskrivas, att dess
innehavare skulle vara skyldig dels att i tillämpliga delar underkasta
sig de för universitetsprofessorer i allmänhet för åtnjutande av nu gällande
avlöningsförmåner stadgade villkoren och bestämmelserna, dock
med den inskränkning i undervisningsskyldigheten, som föranleddes av
befattningens uppgift att i huvudsak vara en forskningsprofessur, dels
ock att vid den ålder, då annan universitetsprofessor vore skyldig att
avgå från sin tjänst, med åtnjutande av pension, beräknad efter samma
grunder, som stadgades beträffande övriga universitetsprofessorer, frånträda
sin professur.
I testamentet föreskreves, att professuren skulle inrättas så snart ske
kunde. Det syntes lämpligt, att med hänsyn härtill professuren inrät
-
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 51.
tades från och med den 1 juli 1936. Härvid vore emellertid att märka,
att den blivande innehavaren, som enligt vad i det föregående utvecklats,
skulle vara överläkare vid den radioterapeutiska kliniken å karolinska
sjukhuset,, icke kunde komma att fungera i denna egenskap, förrän
kliniken tagits i bruk för sitt ändamål, vilket beräknades ske under
senare hälften av 1937. Intill dess borde han i stället tjänstgöra som
överläkare vid det nuvarande, av cancerföreningen drivna radiumhemmet
i Stockholm. Då emellertid detta vore synnerligen trångbott och
saknade undervisningslokaler, torde professorn under den tid, han vore
överläkare vid det nuvarande radiumhemmet, endast i begränsad utsträckning
kunna fullgöra den undervisningsskyldighet, som enligt förslaget
borde åvila honom.
I enlighet med ett av omförmälda utredningsmän framlagt förslag
hemställde lärarkollegiet om utverkande av proposition till 1936 års riksdag
med förslag, att riksdagen måtte
dels medgiva, att, med iakttagande av de i ovannämnda testamente
angivna villkor och bestämmelser, vid institutet finge från och med
den 1 juli 1936 inrättas en professur i radioterapi, benämnd »Mimi
Althainz professur i radioterapi»;
dels föreskriva, att innehavaren av nämnda professur skulle vara skyldig
att i tillämpliga delar underkasta sig de för universitetsprofessorer
i allmänhet för åtnjutande av nu gällande avlöningsförmåner stadgade
villkoren och bestämmelserna, dock med den inskränkning i undervisningsskyldigheten,
som föranleddes av befattningens uppgift att huvudsakligen
vara en forskningsprofessur, ävensom att vid den ålder, då
annan universitetsprofessor vore skyldig avgå från sin tjänst, mot åtnjutande
av pension, beräknad efter samma grunder, som stadgats beträffande
övriga universitetsprofessorer, frånträda sin ifrågavarande professur;
dels
bestämma, att innehavaren av ifrågavarande professur skulle åtnjuta
avlöning av 12,000 kronor för år, därav 8,000 kronor lön och
4,000 kronor tjänstgöringspenningar, jämte efter fem års tjänst jämväl
ett ålderstillägg å lönen av 1,000 kronor ävensom varda i pensionshänseende
likställd med ordinarie universitetsprofessor och följaktligen vara
underkastad bestämmelserna i 1907 års lag angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension;
dels medgiva, att den innehavaren av ifrågavarande professur tillkommande
pensionen finge utgå av statsmedel;
dels medgiva, att arvsskatt icke måtte utgå å det genom testamentet
till institutet överlämnade beloppet;
dels ock föreskriva, att professuren i medicinsk radiologi vid institutet
skulle från och med den 1 juli 1936 förändras till en professur i
röntgendiagnostik.
11
Kungl. Maj.ts proposition Nr 51.
Vidare hemställde lärarkollegiet i enlighet med förslag av nämnda utredningsmän
örn utverkande hos Kungl. Maj:t — i händelse av bifall
till berörda förslag — att lärarkollegiet måtte bemyndigas att för upprätthållande
av »Mimi Althainz professur i radioterapi» mottaga det
genom testamentet överlämnade kapitalet till förvaltning och användning
i enlighet med testamentets bestämmelser samt att till innehavare
av professuren måtte från och med den 1 juli 1936 utnämnas och förordnas
docenten vid institutet Elis Gustav Emanuel Berven.
Statskontoret har i utlåtande den 11 december 1935 tillstyrkt förslaget.
I utlåtandet har ämbetsverket anfört, att — därest det ansåges,
att innehavaren av professuren tillkommande dyrtidstillägg skulle gäldas
av staten — denna fråga torde böra underställas riksdagen, samt att
jämlikt 1 § 2 st. förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt och
skatt för gåva kronan vore befriad från skatt, vid vilket förhållande
särskilt medgivande av riksdagen för skattebefrielse i förevarande fall
icke torde vara erforderligt.
Ifrågavarande donation möjliggör, att radioterapien, som inom den
medicinska radiologien utgör en självständig forskningsgren vid sidan
av röntgendiagnostiken och som numera intager en framskjuten plats
bland de medicinska behandlingsmetoderna, kan vid vårt lands största
medicinska undervisningsanstalt erhålla en företrädare med uppgift väsentligen
att bedriva vetenskaplig forskning på detta fackområde men
även att i viss utsträckning meddela undervisning i ämnet åt de blivande
läkarna. Jag anser detta innebära ett så värdefullt och med så
ringa kostnad för det allmänna vunnet tillskott till ämnesrepresentationen
vid nämnda undervisningsanstalt, att jag icke tvekar att förorda
förslag till riksdagen för genomförande av det med donationen avsedda
syftet.
Jag har intet att erinra mot de vid legatet knutna villkoren, beträffande
vilka här allenast torde böra framhållas följande. Det synes vara
fulltygat, att Berven äger erforderlig kompetens för att utan ansökning
kallas till förste innehavare av ifrågavarande professur. Det är min
avsikt att senare, därest riksdagen bifaller de nedan framställda förslagen,
föreslå Kungl. Majit att utnämna Berven till professor i radioterapi
vid institutet från och med den 1 juli 1936. På sätt statskontoret framhållit
torde särskilt medgivande av riksdagen i fråga om befrielse från erläggande
av arvsskatt för den till institutet gjorda donationen icke behöva
utverkas. Den nuvarande professuren i medicinsk radiologi bör, med beaktande
av i sådant hänseende angivet villkor, förändras till en professur
i röntgendiagnostik. Härav liksom av förslaget i övrigt föranledda ändringar
böra vidtagas i den för institutet fastställda avlöningsstaten.
Departe
mentschefen.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 51.
Bemyndigande för Kungl. Majit att vidtaga ifrågavarande ändringar
bör utverkas av riksdagen.
Möjligen kan ifrågasättas, huruvida icke kostnaderna för dyrtidstillägg
åt professurens innehavare böra, liksom övriga till honom utgående
löneförmåner, bestridas av donationen, som härför torde lämna tillgång
åtminstone med den nu beräknade avkastningen av legatet. Emellertid
vill jag icke framlägga förslag härutinnan, då det enligt min mening är
av värde, att den del av ränteavkastningen, som icke behöver tagas i
anspråk för bestridande av avlöningsförmånerna för professurens innehavare,
må kunna användas till att öka donationskapitalet för beredande
av säkerhet för att det även i framtiden blir tillräckligt för sitt
ändamål och för främjande av vetenskapligt arbete vid institutet inom
professurens ämnesområde. Medgivande, att kostnaderna för dyrtidstillägg
må bestridas av statsmedel, torde därför böra inhämtas av riksdagen.
Det synes få ankomma på Kungl. Majit att senare utfärda de bestämmelser,
som kunna erfordras med anledning av att berörda donation
emottages.
Vad angår pensionsfrågan, kommer denna att upptagas till behandling
av chefen för finansdepartementet.
Jag hemställer, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att
dels medgiva, att, med iakttagande av de villkor och
bestämmelser, som angivas i Maria (Mimi) Amalia Henrietta
Althainz, född Graf, den 20 april 1933 upprättade
testamente, vid karolinska mediko-kirurgiska institutet
må från och med den 1 juli 1936 inrättas en professur
i radioterapi, benämnd »Mimi Althainz professur i radioterapi»;
dels
föreskriva, att innehavaren av nämnda professur
skall vara ej mindre i lönehänseende likställd med ordinarie
universitetsprofessor än även skyldig att i tillämpliga
delar underkasta sig de för universitetsprofessorer i
allmänhet för åtnjutande av nu gällande avlöningsförmåner
stadgade villkoren och bestämmelserna, dock med
den inskränkning i undervisningsskyldigheten, som föranledes
av de i berörda testamente uppställda villkoren;
dels medgiva, att innehavaren av professuren tillkommande
dyrtidstillägg må utgå av statsmedel;
dels föreskriva, att professuren i medicinsk radiologi
vid institutet skall från och med den 1 juli 1936 förändras
till en professur i röntgendiagnostik;
13
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 51.
dels ock bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga de ändringar
i den för institutet fastställda avlöningsstaten,
som föranledas av vad ovan angivits.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Gösta Sandberg.