Kungl. Majlis proposition nr 46.

1

Nr 46.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen angående anslag till jordansbo/fningsverksamhet
inom Västerbottens och Norrbottens
län; given Stockholms slott den 24 januari
1936.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
24 januari 1936.

N är varande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Möller,
Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

I årets statsverksproposition bar under nionde huvudtiteln, punkt 127, i
avbidån på den proposition i ämnet, som kunde varda riksdagen förelagd,
till Jordanskaffningsverksamhet inom Västerbottens och Norrbottens län för
budgetåret 1936/1937 beräknats ett reservationsanslag av 800,000 kronor.
Jag torde nu få ånyo anmäla detta ärende.

Bihang litt riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 40. 1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 46•

%

Jordanskaffningsverksamheten i allmänhet inom Västerbottens och

Norrbottens län.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1935 tillkallade jag
samma dag numera landshövdingen Carl Mannerfelt för att verkställa utredning
och avgiva förslag rörande åtgärder till främjande av jordanskaffning
m. m. i Västerbottens och Norrbottens län. I uttalande till statsrådsprotokollet
nämnda den 28 juni rörande förevarande utrednings igångsättande
anförde jag bland annat följande.

Anledning syntes knappast föreligga för antagandet, att i framtiden något
större antal människor i vårt land skulle kunna försörjas vid jordbruket än
vad som för närvarande skedde. De nuvarande statliga åtgärderna för jordanskaffning
toge också mera sikte på att bereda bättre förhållanden åt personer,
som redan hade sin utkomst vid jordbruket eller skogsbruket än att
bereda rum åt folk från annat håll. En dylik principiell inställning till förevarande
spörsmål torde bäst överensstämma med det svenska jordbrukets
läge under nu överskådlig tid.

Emellertid torde en något annan syn på denna fråga låta sig försvara i vad
gällde övre Norrland, enkannerligen Västerbottens och Norrbottens län. Orsaken
härtill torde främst vara att söka däri, att befolkningsmängden inom
dessa län syntes vara i stadig tillväxt, vilket medförde att antalet av dem,
som ej inom andra näringsområden kunde finna sin bärgning, bleve särskilt
stort. Därjämte torde emellertid nämnda län äga förutsättningar att
tillgodose behovet av odlingsbar jord i större utsträckning än andra landsdelar.
För odling tjänliga, ännu för sådant ändamål outnyttjade områden
torde nämligen här vara talrikare än annorstädes. Slutligen borde märkas,
att denna landsdel utgjorde ett underskottsområde i fråga örn jordbruksprodukter.
Åtskilliga skäl talade sålunda för att här vidtoges åtgärder, som direkt
syftade till att lägga ny jord under plogen och bereda plats vid jordbruket
åt flera människor.

De anordningar på förevarande område, som för närvarande funnes, lämnade
emellertid ej möjlighet till en rationellt bedriven jordanskaffning och
jordförmedling i den utsträckning som syntes önskvärd och genomförbar.
Det kunde ifrågasättas, huruvida ej, därest en sådan skulle kunna komma
till stånd, en centralisering av denna verksamhet vore nödvändig. Det syntes
sålunda böra övervägas om det ej vore lämpligt, att jordanskaffningen
inom Västerbottens och Norrbottens län anförtroddes antingen ett enda centralt
organ eller, vilket måhända vore mera ändamålsenligt, ett centralorgan
för vartdera länet. Centralorganets uppgift skulle förslagsvis bliva ej blott
att anskaffa och till de jordsökande i samarbete med vederbörande egnahemsnämnd
eller arbetarsmåbruksnämnd förmedla för ändamålet lämplig
jord utan även att vid behov låta iordningställa ouppodlade områden och
försätta dem i sådant skick, att de bleve tjänliga för det avsedda syftet. Vid
den jordanskaffning, som skulle ankomma på centralorganet, torde ej blott
enskild jord utan även kronomark böra ifrågakomma.

Utredningsmannen bar den 31 juli 1935 avgivit betänkande med förslag i
ämnet. Yttranden häröver hava efter remisser avgivits av statskontoret,
lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, statens egnahemsstyrelse, statens jord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 46-

3

nämnd, länsstyrelsen i Västerbottens län efter hörande av länets kolonisationsnämnd
och egnahemsnämnd samt arbetarsmåbruksnämnden i Vilhelmina
socken ävensom av länsstyrelsen i Norrbottens län efter hörande av
sistnämnda läns kolonisationsnämnd och egnahemsnämnd, styrelsen för G.
E. Broms’ egnahemsstiftelse, styrelsen för Alträsks nybyggesnämnd samt arbetarsmåbruksnämnderna
i Arvidsjaurs, Nederluleå, Gällivare, Nederkalix
och Övertorneå socknar.

Utredningsmannens betänkande utmynnar i en hemställan, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen att

1) besluta, att inom Västerbottens län och Norrbottens län finge, genom
en för ändamålet i vartdera länet tillsatt särskild nämnd (jordanskaffningsnämnd),
i enlighet med av Kungl. Majit fastställd instruktion bedrivas verksamhet
med anskaffande, iordningställande och upplåtande av jord för bildande
av jordbruksegnahem eller arbetarsmåbruk eller för ofullständiga
jordbruks förseende med tillskottsjord;

2) medgiva, att Kungl. Majit finge besluta dels örn överförande från
statens domäners fond till jordanskaffningsnämnds förvaltning av för ändamålet
lämplig kronojord, dels ock örn inköp av enskild jord, tjänlig för jordanskaffningsverksamheten
ifråga;

3) medgiva, att försäljningar eller andra upplåtelser från fastigheter, varå
här avsedd jordanskaffningsverksamhet bedreves, finge utan riksdagens vidare
hörande äga rum efter beslut av vederbörande jordanskaffningsnämnd;

4) bestämma, att jordanskaffningsverksamhet, varom här vore fråga, tillsvidare
ej finge hava större omfattning, än att sammanlagda kostnaden för
företagen beräknades uppgå till för vartdera länet högst 750,000 kronor;

5) anvisa för ändamålet för budgetåret 1936/1937 under nionde huvudtiteln
och benämningen Jordanskaffningsverksamhet inom Västerbottens och
Norrbottens län ett förslagsanslag av 500,000 kronor; samt

6) bemyndiga Kungl. Maj:t vidtaga åtgärder i syfte att, sedan jordanskaffningsverksamhet
som ä 1) avsåges igångsatts, inom berörda län icke
samtidigt finge, så vida ej Kungl. Majit av särskilda skäl funné annat vara
erforderligt, påbörjas liknande företag genom försorg av kolonisationsnämnd,
statens jordnämnd eller, med anlitande av jordanskaffningslån, egnahemsnämnd.

Under erinran att staten sedan lång tid tillbaka på olika sätt främjat jordbruksnybildning
och annan dylik kolonisation för jordbruksändamål framhåller
utredningsmannen inledningsvis — beträffande den hittillsvarande
jordans k affningsverksam heten — att de sålunda redan
vidtagna åtgärderna i hög grad utmärktes av att det överlämnats åt den enskilde
att själv sörja för uppbringande av den erforderliga jorden. Utredningsmannen
anför vidare, att de riktlinjer för jordförmedling och jordanskaffning,
som antagits vid egnahemsfrågans behandling vid 1928 års riksdag,
och vilka angivits i kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 219) med reglementariska
föreskrifter rörande den statsunderstödda jordförmedlings- och
jordanskaffningsverksamheten, i sak icke medfört ökad effektivitet på området.
Orsaken härtill vore eldigt utredningsmannen att söka bland annat
däri, att erforderliga ekonomiska resurser och befogenheter för utövandet av

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 46-

direkt, affärsmässig jordanskaffningsverksamhet icke lämnats. Vad anginge
övre Norrland hade, anför utredningsmannen, intresset från orten för direkt
jordanskaffning visserligen varit ganska stort, men på grund av bristande
hjälpmedel och resurser hade ej mycket åtgjorts i avseende å systematisk
jordanskaffning å enskild jord, med undantag dock för Norrbottens län under
de allra senaste åren. Beträffande kronomark hade under åren 1918—
1924 förekommit s. k. försökskolonisation å kronoparker i Norrland och
Dalarna, ledd av den till Stockholm förlagda statens kolonisationsnämnd och
bedriven medelst särskilda statsanslag för anläggandet av vägar, upptagandet
av diken, byggandet av bostadshus och uthus, utlämnandet av odlingsbidrag
m. m. Trots att nya, i detalj utformade regler för fortsatt kronoparkskolonisation
antagits vid 1925 års riksdag, varefter den ännu gällande
kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 291) angående allmänna grunder för upplåtande
av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna utfärdats, hade
inga dylika företag igångsatts sedan den tiden. Detta torde delvis få tillskrivas
erfarenheterna från den nyssnämnda för sökskolonisationen.

Rörande behovet av ytterligare åtgärder för jordanskaffning
i övre Norrland och förutsättningarna därför anför
utredningsmannen i huvudsak följande.

Enär man knappast hade alt räkna med väsentlig intensifiering av jordbruksdriften
i övre Norrland, torde för att plats vid jordbruket skulle kunna
beredas flera människor erfordras, att nya jordbruk bildades eller att äldre
s. k. ofullständiga jordbruk kompletterades medelst tilläggsodlingar.

Vad anginge övre Norrland, torde den sålunda önskade ytterligare jordbruksnybildningen
näppeligen kunna ske på annat sätt än genom verklig
nykolonisation, d. v. s. odlingsvärda markers ianspråktagande medelst nyodling
och bebyggelse. Den i övre Norrland befintliga åkerarealen torde nämligen
redan vara så uppdelad på olika brukningsdelar och så bebyggd, att
det numera i flertalet fall knappast kunde anses försvarligt att ytterligare
uppstycka de äldre brukningsdelarnas inägor. Det vore givet, att dylik delning
av befintliga hemman här och var ännu mycket väl kunde ske, framför
allt då de olika styckningslotterna, förutom sin del av den äldre åkern,
erhölle lämpligt belägen odlingsmark. Men i stort sett hade denna uppdelning
av den redan odlade jorden — främjad bland annat genom egnahemslånerörelsen
— i dessa trakter gått så långt, att det med hänsyn till folkökningen
och den nya generationens i jordbrukarhemmen önskan och behov
av att få kvarbliva vid jordbruket och erhålla egna jordbruk vore nödvändigt,
att ny jord lades under plogen och nya brukningsdelar bildades.

Denna för övrigt redan pågående nykolonisation gingc i många fall fram
på den vägen, att man med utgångspunkt från och med stöd av det äldre
hemmet å dettas odlingsvärda utmarker och alltså genom en slags naturlig
och successiv utflyttning skapade ett nytt jordbruk, ej sällan för något av
barnen i den äldre gården. Dylik kolonisation, vilken ofia skedde å bondejorden,
främjades genom egnahemslånerörelsen ävensom genom statens
mångsidiga understödsverksamhet i avseende å utdikningar, väganläggningar
m. m.

Men det funnes i berörda trakter säkerligen ett mycket stort antal i jordbruket
uppvuxna, där verksamma personer, vilka icke på nyss antydda väg
och ej heller eljest med anlitande av egnahemslåne- eller arbetarsmåbruks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 46-

lånevägen lämpligen kunde anskaffa den för ett egnaheinsjordbruk eller arbetarsmåbruk
erforderliga jorden. Därtill konnne, att då det gällde större
sammanhängande odlingsområden, man givetvis ej kunde påräkna, att de
enskilda personer, som därstädes önskade anlägga jordbruk av ett eller annat
slag, själva kunde ordna med de omfattande gemensamma arbeten i form
av dikes- och vägföretag m. m., vilka vore en förutsättning för att området
över huvud taget skulle kunna exploateras. I sådant fall krävdes en samlad
organisation nied betydande ekonomiska resurser för att genomföra kolonisationsåtgärderna.
De ansatser till systematisk jordanskaffning, som förekommit
i övre Norrland, (exempelvis Broms’ egnahemsstiftelses företag i
Tornedalen samt Norrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnds
arbeten å Fet- och Saltmyrarna i Arvidsjaur) hade också i huvudsak tagit
sikte på exploatering av större sammanhängande odlingsmarker.

Det torde ej behöva närmare påvisas, att naturliga förutsättningar funnes
för dylik kolonisation. Inom här ifrågavarande bygder funnes stora befolkningsgrupper,
som vöre i behov av att erhålla egnahemsjordbruk eller arbetarsmåbruk
och som uppenbarligen vore väl skickade härför. Härmed åsyftades
i huvudsak det klientel, varur egnahemslåntagare och arbetarsmåbruksinnehavare
hittills plägat med framgång rekryteras, varjämte säkerligen
inom den jordbrukande befolkningens krets liksom bland skogs- och
flottningsarbetare i bygden funnes många mindre bemedlade, som lämpligen
kunde ifrågakomma. Det vore en självklar sak, att man vid personvalet
måste framgå med stor urskillning och synnerligen noga tillse, att vederbörande
hade de rätta förutsättningarna, men uppenbart vore, att folkmaterial
för en vidgad jordbruksnvbildning i övre Norrland funnes inom respektive
bygder. -— Lika känt torde för den med dessa trakters förhållanden förtrogne
vara, att därstädes funnes ganska riklig tillgång å odlingsbar
jord. Det hade ej ansetts nödigt att tynga eller fördröja utredningen
med införskaffande av material på denna punkt. Erinras finge, att t. ex.
1925 års kolonisationssakkunniga verkställt undersökningar härom, varav
framgått, att vederbörande läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
uppskattade tillgången på odlingsmark sålunda: inom Västerbottens län till
cirka 140,000 hektar, därav ungefär 100,000 hektar utgjordes av större för
jordbruksnvbildning lämpliga områden, medan återstoden cirka 40,000
hektar lämpade sig för tilläggsodlingar; samt inom Norrbottens län till ungefär
275,000 hektar, därav cirka 75,000 hektar utgjordes av större för jordbruksnybildning
lämpliga områden och resten vore tjänlig för äldre jordbruks
utveckling. Även om dessa uppskattningar skulle vara optimistiskt
gjorda —- de vore dock verkställda av länens jordbruksorganisationer —
kunde man säkerligen utgå från, att ifrågavarande bygder ännu inrymde
rika möjligheter till jordbrukets utbredning. Av det sagda torde framgå, att
inom Västerbottens och Norrbottens län behov funnes av mera målmedveten
verksamhet med framskaffande och tillgodogörande av jord — särskilt odlingsmark
— för bildande av nya jordbruk av egnahemstyp eller arbetarsmåbrukstyp
samt för utveckling av äldre ofullständiga jordbruk. Likaså
torde det vara uppenbart, att erforderliga förutsättningar härför funnes i
form av å ena sidan lämpliga jordsökande i bygden och å andra sidan tjänliga
odlingsområden. Vad det i huvudsak gällde vore alltså att organisera
ett prakliskt-ekonomiskt arbete för resursernas tillvaratagande och riktiga
utnyttjande.

Vad angår frågan örn lämpligt organ f ö r h an d liavandet a v j o r danskaffningsverksamheten
framhåller utredningsmannen, att

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 46-

verksamheten med framskaffande och utväljande av tjänliga jordområden,
dessas förvärvande, planläggningen och utförandet av sådana iordningställningsarbeten
som dikes- och vägföretag, bebyggelsens ordnande samt hela
fastighetsaffärens och kolonisationsföretagens förvaltning i övrigt krävde
en skicklig och intresserad ledning, som borde hava förståelse både för sakens
ekonomiska sida och för dess sociala vikt. Organet borde hava den
ställning, att det kände sig hava ansvar för företaget. Det borde därför hava
mycket stor egen befogenhet samt vara utrustat med goda resurser i avseende
å personal och rörelsekapital, men givetvis underkastat kontroll.

Beträffande spörsmålet huruvida någon redan befintlig organisation lämpligen
kunde användas eller om ett nytt organ borde tillskapas har utredningsmannen
ansett följande möjligheter kunna övervägas, nämligen att verksamheten
handhades av a) statens jordnämnd, b) vederbörande kolonisationsnämnd,
c) vederbörande läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, d) ett
särskilt för ändamålet tillsatt organ inom vartdera länet. Alternativet med
statens jordnämnd såsom organ för verksamheten i fråga har utredningsmannen
bestämt avstyrkt av bland annat det skäl, att det vore nära nog
omöjligt, att från Stockholm leda och följa nämnda verksamhet. Vad kolonisationsnämnderna
beträffar hava ej heller dessa synts utredningsmannen
lämpliga för ändamålet Utredningsmannen framhåller, att sagda nämnder
fått en speciell uppgift, nämligen att sanera förhållandet å de för drygt tio
år sedan utlagda kolonaten å vissa kronoparker och att särskilt från riksdagens
sida kommit till uttryck ett intresse av att kolonisationsnämnderna
avvecklades. Vad slutligen de båda under c) och d) upptagna alternativen
angår har utredningsmannen ansett sig böra förorda det sist nämnda. Utredningsmannen
anför härom i huvudsak följande.

Att för ändamålet anlita den statsunderstödda egnahemsorganisationen,
nämligen de båda länens hushållningssällskaps egnahemsnämnder samt egnahemsombuden
och egnahemskommittéerna i socknarna'', torde ur många synpunkter
allvarligen kunna övervägas. Likväl torde det kanske bliva
nödvändigt att ur diskussionen avföra även detta alternativ. Vid några tillfällen
under de senaste åren hade statsmakterna, då det gällt nya former
av stödverksamhet på egnahems- och jordbruksområdena, avböjt tanken att
pålägga hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna nya dylika uppgifter
— såsom exempelvis stödlåneverksamheten och arbetarsmåbrukslåneverksamheten.
De skäl, som härvid varit avgörande, torde möjligen även
kunna åberopas mot tanken att till hushållningssällskapens egnahemsnämnder
knyta en mera effektiv jordanskaffningsverksamhet. Men mera vägande
syntes vara, att det här komme att gälla en affärsmässig, teknisk verksamhet,
som om tillräckliga resultat skulle nås, måste drivas för statens räkning
och på dess risk samt även i dess namn. Att infläta en sådan rent statlig
ekonomisk rörelse inom hushållningssällskapen medförde formella svårigheter
och kunde lätt leda till trassel och oklarhet. Ytterligare finge framhållas,
att verksamheten vore av sådan speciell art, att den kanske bleve
lidande av att ej hava sin särskilda organisation. Måhända kunde även såsom
skäl för ett fristående organ åberopas önskemålet, att egnahemsnämnderna
såsom låneförmedlare borde stå fria från direkt jordförsäljning och
alltså i vart fall, då prövning av en egnahemslåneansökning skulle ske, ej

Kungl. Majis proposition nr 46-

7

hava säljareintresse. Med hänsyn till dessa synpunkter måste utredningsmannen
frångå även alternativet med egnahemsnämnderna såsom organ tendén
ifrågasatta jordanskaffningsverksamheten.

Det återstode då alternativet att för ändamålet få ett nytt organ inrättat.
Med hänsyn till områdenas stora geografiska utbredning ävensom till de
olika ortsförhållandena samt till traditionen torde det vara riktigast, att ett
jordanskaffningsorgan bildades för vartdera länet. Det föresloges alltså, att
för jordanskaffningsverksamhetens bedrivande inom Västerbottens och Norrbottens
län upprättades två statliga nämnder, nämligen Västerbottens läns
jordanskaffningsnämnd och Norrbottens läns jordanskaffningsnämnd.

Angående jordanskaffningsnä rander nas sammansättning
och organisation i övrigt anför utredningsmannen.

Vardera nämnden borde bestå av tre ledamöter med lika antal suppleanter.
Ledamöterna borde utses av Kungl. Maj:t och väljas bland för uppdraget
verkligt intresserade och kunniga personer, boende om möjligt nära
den ort — residensstaden — där nämnden skulle hava sitt säte. En av
ledamöterna utsåges till ordförande. Ledamöterna borde — förutom reseoch
traktamentsersättning ■—• åtnjuta skäligt arvode, avpassat med hänsyn
till det ansvar, de hade, och vikten av nämndens uppgifter. För det löpande
arbetet borde nämnderna äga antaga erforderlig personal, därvid särskilt
borde eftersträvas, att en för uppdraget verkligt lämplig kraft erhölles såsom
verkställande tjänsteman. Denne skulle hava att förbereda och föredraga
ärenden inför nämnden samt svara för verkställighet av nämndens beslut
och i övrigt förestå dess expedition samt, framför allt, leda och svara för
arbetet ute i orterna. Han borde åtnjuta sådan ersättning, att en för detta
svåra och ekonomiskt ansvarsfyllda värv fullt kompetent arbetskraft kunde
förvärvas och behållas.

Även om — såsom tidigare betonats — dessa nämnder borde arbeta med
stor egen befogenhet, torde dock erfordras, att de underkastades tillsyn och
kontroll från central statsmyndighet, i vilket fall statens egnahemsstyrelse
förordades såsom inspektionsmyndighet.

Vidare borde eftersträvas samarbete mellan jordanskaffningsnämnden och
egnahemsnämnden i länet.

Organisationen borde — åtminstone till en början — hava tillfällig karaktär,
så att ledamöterna förordnades exempelvis för ett budgetår åt gången
samt personalen anställdes tillsvidare med ställning av extra befattningshavare
med månadsarvoden.

Rörande jordanskaffningsverksamhetens närmare bedrivande
av de på nu angivet sätt organiserade båda nämnderna anför
utredningsmannen i huvudsak följande synpunkter.

Jordanskaffningsnämnd borde hava till uppgift att, i mån av behov och
inom härför bestämd ekonomisk ram, anskaffa för bildandet av jordbruksegnahem
eller arbetar småbruk eller för tilläggsodlingar lämplig jord, enskild
eiler kronan tillhörig, att, efter omständigheterna, därå låta utföra .sådana
arbeten, som befunnes lämpligen böra vara utförda, innan lotterna upplätes
till brukande, samt att genom försäljning eller i annan lämplig befunnen
ordning upplåta lotterna för avsett ändamål.

Till en början borde verksamheten bedrivas försöksvis, och därvid gällde
det i avseende å behovsfrågan alt blott få konstaterat, att ett till förvärv
ifrågasatt jordområde med stor sannolikhet kunde linna användning för
ändamålet. Det borde i regel ankomma på nämnden att själv taga initiativet

8

Kungl. Maj.-ts proposition nr 46-

till företags igångsättande. Nämnden borde låta sig angeläget vara att fä
ingående kännedom om tillgången på för ändamålet lämplig och tillgänglig
jord samt borde för den skull från olika håll införskaffa uppgifter härom
och i övrigt följa fastighetsmarknaden inom länet. — När fråga uppkommem
örn förvärv av jord eller övertagande av kronojord, borde erforderliga förundersökningar
skyndsamt verkställas. Områdets tjänlighet och exploateringsmöjligheter
borde, genom sakkunnig besiktning, studeras, därvid ett
preliminärt överslag över kostnaderna borde verkställas. Därest jordanskaffningsnämnden,
efter erforderliga förundersökningar, funne ett jordområde
lämpligt för sin verksamhet, borde nämnden söka förvärva området. Det
syntes lämpligt, att frågan örn ett företags igångsättande underställdes Kungl.
Maid.

I de fall, då förvärvet avsåge kronojord, borde givetvis erforderliga förhandlingar
bedrivas med vederbörande inom domänverket. Önskvärt vöre,
att domänverket visade stor beredvillighet att, där jordanskaffningsnämnden
härom framställde begäran, avstå icke blott lämplig odlingsmark utan även
sadan skogsmark, som befunnes erforderlig för de nya jordbruken. Det
borde ankomma pa Kungl. Majit att meddela beslut örn kronojords överförande
från domänfonden till jordanskaffningsnämndens förvaltning. Då
kronojord sålunda överfördes, borde domänfonden nedskrivas med så stort
belopp, som ansages motsvara det bokförda värdet av den egendom, som
överförts. Kungl. Majit borde samtidigt bestämma till vilket värde egendomen
i fråga skulle bokföras hos jordanskaffningsnämnden.

Hinder borde ej möta att utlägga såväl egnahemsjordbruk av den storlek,
att en familj därå kunde erhålla full försörjning, som ock arbetarsmåbruk.
varjämte även tillskottsjord till äldre, ofullständiga jordbruk borde kunna
iå upplåtas. I regel torde det, beträffande nyodlingområden, bliva nödvändigt,
att jordanskaffningsnämnden själv ombestyrde utförandet av erforderliga
väg- och dikesarbeten för områdets exploatering. Arbetena borde få
sådan omfattning, att de enskilda personer, som skulle erhålla jord å området,
så snart som möjligt kunde odelat ägna sig åt sina jordbruk eller
sitt förvärvsarbete i övrigt. Men på samma gång måste tillses, att hithörande
vag- och dikesarbeten kunde utföras för rimliga kostnader. Det förutsattes,
att samtliga dessa kostnader utginge ur för nämnden tillgängliga medel.
Nämnden torde jämväl böra som regel ombesörja uppodling av några hektar
å varje lott - givetvis under förutsättning, att så befunnes praktiskt och
ekonomiskt fördelaktigt. Även dessa kostnader borde utgå ur nämndens
medel. Något hinder för att nämnden ombestyrde uppförandet av erforderliga
åbyggnader borde ej finnas. Understundom kanske nämnden funne
det vara tillfyllest att anskaffa eller till lottköparna förmedla visst byggnadsmaterial.
— Samtliga de kostnader, som en jordanskaffningsnämnd sålunda
genom jordförvärv och genom arbeten av antytt slag finge Vidkännas, borde
— i bokföringen — påföras vederbörande egendom, vars konto även debiterades
skälig del av jordanskaffningsnämndens förvaltningskostnader.

Då lotterna eller delar i övrigt av jordområdet ansåges vara i det skick,
att de borde upplatas, ankomme det på jordanskaffningsnämnden att vidtaga
erforderliga försäljningsåtgärder. Lotterna borde säljas — eventuellt
effei sami ad med vederbörande langivningsnämnd — till personer, som
fyllde förutsättningarna tor erhållande av egnahemslån eller arbetarsmåbrukslån
eller vilka eljest av särskilda skäl ansåges lämpliga såsom köpare.
Det förutsattes alltså, att jordanskaffningsnämnden prövade jordsökandenas
personliga förutsättningar samt behov av här avsett bistånd. — Understundom
kunde det förekomma, att ett komplex av lotter eller ett visst jordområde

Kungl. Maj:ts proposition nr 46-

!»

av fastighet, som innehades av jordanskaffningsnämnden, med fördel kunde
säljas såsom en större enhet, lietta gällde t. ex. det fall, att vederbörande
kommun önskade för upplåtelser av arbetarsmåbruk övertaga ett sammanhängande
markområde av jordanskaffningsnämndens fastigheter. I särskilda
fall kunde det visa sig lämpligt eller rentav behövligt att utlämna vissa lägenheter
på arrende. Även detta borde nämnderna hava rätt att besluta om.

Försäljningsprisen borde bestämmas till lotternas verkliga värde i det
skick, vari de befunne sig vid upplåtelsen. Man måste dock säkerligen räkna
med, att försäljningssumman som regel komme att väsentligt understiga det
belopp, vartill fastigheterna på grund av nedlagda kostnader vore bokförda.
Detta sammanhängde därmed, att kostnaderna för jordinköp och — framför
allt — för utförandet av sådana företag som vägar, diken och odlingar
samt, därest så förekomme, bebyggelse säkerligen — och även om stor omtanke
och sparsamhet iakttogcs — bleve av den storlek, att de nytillkomna
lägenheterna ej kunde bära dessa kostnader. Detta måste man från början
hava klart för sig. Därest statsmakterna likväl beslutade igångsätta dylik
verksamhet, skedde detta alltså av sociala och jordbrukspolitik^ skäl. Vid
jordanskaffningsverksamheten uppkommande underskott borde i anslutning
till försäljningen avskrivas som förlust. — Eftersträvas borde, att jordförsäljningarna
skedde under sådana villkor, att kontant likvid erhölles, vilket
oftast borde vara möjligt, där köparen av vederbörande långivningsnämnd
tilldelades egnahemslån eller arbetarsmåbrukslån. Om till äventyrs i något
fall ur dylika lån eller av köparens egna tillgångar ej skäligen kunde utgå
så högt belopp, att detta täckte hela köpesumman, eller örn av andra anledningar
köpeskillingen ej ansåges behöva till fullo erläggas kontant, borde
jordanskaffningsnämnden hava rätt att — undantagsvis — låta sålunda ogulden
köpeskillingslikvid utestå mot säkerhet av inteckning i fastigheten, som
nämnden prövade befinna sig i betryggat läge i förhållande till fastighetens
värde. Ä dylikt oguldet köpeskillingsbelopp borde erläggas av nämnden bestämd
ränta, ej understigande den vid tillfället för jordbruksegnahemslån
efter amorteringens inträde utgående räntan. — Inflytande köpeskillingar
samt räntebelopp, varom nyss förmälts, ävensom eventuella arrendeavgifter
hade jordanskaffningsnämnden givetvis att redovisa såsom gottskrivning å
vederbörande fastighets konto. I den mån försåld fastighet utgjordes av från
domänverket övertagen egendom, borde av köpeskillingen till domänfonden
överlämnas ett belopp, motsvarande det värde, vartill egendomen vid avförandet
på sin tid från sagda fond däri varit upptagen. Föreskrift härom
torde böra meddelas redan vid Kungl. Maj:ts beslut örn överförande av
kronojord till nämndens förvaltning.

Utredningsmannen har härefter upptagit till behandling f rågan hur uv
i d a lill de föreslagna jordanskaffningsnämnderna
borde överföras å andra organ ankommande likna nde
verksamhet. Utredningsmannen anför härom:

Efter inrättandet av särskilda jordanskaffningsnämnder inom de båda nordligaste
limén, borde annan statlig liknande direkt jordanskaffning näppeligen
därstädes förekomma. Detta innebure alltså i huvudsak att, efter sagda nämnders
tillkomst, dels någon verksamhet genom statens jordnämnd ej borde
bedrivas inom Västerbottens och Norrbottens län, dels igångsättandet inom
sagda län av sådan jordanskaffning i egnahemsnämnderna egen regi (medelst
jordanskaffningslån), som avsa ges i kungörelsen nr 219/1928, ej heller
borde förekomma, dels ock att påbörjandet av kolonisationslöretag enligt
kungörelsen nr 291/1925 icke borde äga rum därstädes. Vad sålunda före -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 46-

slagits motiverades därav, att det ej kunde varå lämpligt att inom samma
geografiska område låta två eller flera statliga eller statsunderstödda organ
igångsätta nya företag av ungefär samma art och syfte.

_Mera tveksamt vore svaret på frågan, huruvida redan pågående
företag i enahanda syfte skulle överlämnas till fullföljd åt de båda nya nämnderna.
Här avsåges i huvudsak dels de redan utlagda kronoparkskolonaten
och dels de jordanskaffningsföretag, vilka inom Norrbottens län omhänderhades
av länets egnahemsnämnd eller av Broms’ egnahemsstiftelse. I dessa
fall syntes det vara lämpligast att ej tynga de nya nämnderna med dylika
bestyr. Dessa nämnder finge ändock ett maktpåliggande, svårt och omfattande
arbete samt behövde koncentrera sig på sin egentliga uppgift, varjämte
det torde vara mest praktiskt, att de äldre företagen jange enligt uppgjord
plan fullföljas av de organ, som nu hade befattning med dem.

Vad angår anslagsbehovet för ifrågavarande jordanskaffningsverksamhet
har utredningsmannen anfört följande:

Den verksamhet, som de båda föreslagna jordanskaffningsnämnderna
skulle bedriva, bomme givetvis att draga väsentliga kostnader. Dessa avsåge
gäldandet av köpeskillingar för jord, som inköptes, samt •— vilket
antagligen bleve huvudparten — utgifter för förekommande väg-, dikes-,
odlings- m. fl. arbeten ävensom kostnaderna för nämndernas förvaltning och
för diverse förrättningar.

Till en början och innan erfarenhet vunnits, torde verksamheten böra
utövas försöksvis och i mera begränsad omfattning. Under första verksamhetsåret
torde inom vartdera länet lämpligen böra startas här avsedda företag
allenast å tre, fyra å fem olika odlingsområden, beroende på deras storlek.
Till vilket belopp, kostnaderna för de första företagen kunde komma
att uppgå, vore ej lätt att angiva. Det syntes emellertid vara lämpligt, att
för vardera nämnden ett visst belopp bestämdes, inom vilket nämnden ägde
att tillsvidare bedriva verksamheten. I dylikt hänseende torde böra fastställas,
att vardera nämnden finge äga utöva jordanskaffningsverksamhet
intill en sammanlagd kostnad av högst 750,000 kronor — däri inräknade
även värdet av fastigheter, som övertoges från domänfonden, samt utgifterna
för nämndens förvaltning, Den för båda nämnderna tillhopa fastställda
ramen skulle alltså tillsvidare utgöra 1,500,000 kronor. I sinom tid
torde bemyndigande böra lämnas nämnderna att bedriva verksamhet inom ett
förhöjt belopp.

Då företagens genomförande torde komma att draga viss tid — detta
gällde särskilt kolonisationsarbetenas utförande — torde det ej vara nödvändigt
att omedelbart ställa hela det nyssnämnda beloppet till nämndernas
förfogande i form av likvida medel. I stället syntes, för bestridande av utgifterna
för rörelsen under det första budgetåret, allenast en del av den
förut bestämda totala kostnadssumman böra anvisas såsom anslag å riksstaten.
Återstoden förutsattes komma att anvisas under kommande år. Med
hänsyn till vad sålunda anförts syntes det vara tillfyllest, om för budgetåret
1936/1937 för ändamålet å riksstaten uopfördes ett anslag av 500,000
kronor, motsvarande en tredjedel av den totala kostnadssumman. Då en
stor del av kostnaderna, på sätt förut framhållits, antagligen måste vid
lägenheternas upplåtande avskrivas, syntes det lämpligast, att anslaget upptoges
under nionde huvudtiteln och ej såsom kapitalökningsanslag.

Utredningsmannen har slutligen framhållit, att verksamheten, för att den
skulle kunna utvecklas på bästa sätt, ej borde insnöras i trånga former. Det
har därför ej synts utredningsmannen behövligt eller lämpligt, att närmare

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 46-

bestämmelser rörande verksamhetens bedrivande på förhand utformades.
En kortfattad instruktion för jordanskaf f ningsnämnderna,
vari deras viktigaste befogenheter och skyldigheter angåves, borde
däremot meddelas. Förslag till sådan instruktion har bifogats betänkandet.

Statskontoret har — under förmälan att det undandroge sig statskontorets
bedömande huruvida förutsättningar vore för handen för att här avsedda
verksamhet skulle kunna igångsättas och framgångsrikt bedrivas inom ramen
av ett måttligt tilltaget bidrag av statsmedel —- anfört att, om emellertid
så vore fallet, det ville synas statskontoret som örn utredningsmannens förslag
vore praktiskt utformat och väl avvägt. Statskontoret har härvid särskilt
betonat, att den föreslagna verksamheten vore att betrakta som ett försök
och avsedd att bedrivas i begränsad omfattning. I fråga om medelsanvisningen
har statskontoret framhållit i huvudsak följande.

Det vore välbetänkt att i början av verksamheten endast anvisa, ett mindre
anslagsbelopp, och hade statskontoret därför intet annat att erinra beträffande
det för budgetåret 1936/1937 föreslagna anslaget, än att detsamma torde
böra erhålla beteckningen reservationsanslag i stället för förslagsanslag.
Frågan örn medelsanvisning för denna jordanskaffningsverksamhet under
kommande år syntes böra göras beroende på den erfarenhet, som då kunde
hava vunnits angående densamma. Det torde tämligen snart kunna komma
att visa sig huruvida kostnaderna för iordningställandet av inköpt markområde
till egnahemsjordbruk och arbetarsmåbruk kunde hållas inom sådana
gränser, att det kunde anses vara förenligt med klok hushållning att fortsätta
verksamheten. ,

Även om vissa skäl kunde ant Örås l ör att tiar avsedda medel, i likhet mea
vad som skett beträffande de anslag, som av riksdagen anvisats för arrendeegnahemsbildning,
avsattes till en fond, ansåge sig statskontoret dock böra
biträda utredningsmannens förslag att ifrågavarande anslag upptoges bland
riksstatens verkliga utgifter under nionde huvudtiteln. Att märka vore nämligen,
att samtliga kostnader för väg- och dikesarbeten av praktiska skäl
och för övrigt även av hänsyn till önskvärdheten av att statens samtliga
utgifter för omhandlade verksamhet redovisades under ett och samma anslag
— torde böra utgå av det ifrågasatta nya anslaget och icke av de allmänna
avdiknings- och väganslagen. Med hänsyn till de avsevärda belopp,
vartill statens bidrag för dessa arbeten kunde förväntas uppgå, syntes det i
varje fall icke för närvarande vara lämpligt att uppföra anslaget som kapitalökningsanslag.

Lantbruksstyrelsen anför, att om det också i allmänhet taget kunde synas
irrationellt att genom statliga åtgärder öka den produktiva jordbruksarealen
under tider, då stora svårigheter mötte för avsättning av produktionen från
i odling redan varande mark, syntes det dock som örn ur social synpunkt
detta kunde försvaras inom här ifrågavarande områden, dår tillgången på
odlad jord icke vore så stor, att den medgåve en ur sagda synpunkt önskvärd
ökning av antalet mindre jordbruk. Med hänsyn härtill har lantbruksstyrelsen
funnit sig icke böra göra någon erinran mot förslagets sylte. Däremot
har styrelsen förklarat sig vara mycket tveksam till förslaget att för
ändamålet tillskapa nya organ. Styrelsen framhåller, att de skäl, vilka av

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

utredningsmannen anförts mot anlitande av hushållningssällskapens egnahemsnämnder,
syntes visserligen i och för sig betydelsefulla men knappast
av sådan bärkralt, att de kunde anses motivera en splittring av det allmännas
verksamhet med därav antagligen följande olägenheter. De av utredningsmannen
förordade detaljerna i fråga örn verksamheten och vad som
anförts beträffande anslagsbehovet har styrelsen icke funnit giva anledning
till eiinran. Styrelsen har ansett det klokt, att verksamheten, såsom föreslagits,
begränsades till dess närmare erfarenhet på området vunnits.

Domänstyrelsen har lämnat förslaget utan erinran.

Statens egnahemsstyrelse har i allt väsentligt anslutit sig till förslaget.
Styrelsen framhåller, att det sedan länge ansetts vara ett önskemål, att den
med statliga lån och bidrag understödda jordanskaffningsverksamheten kompletterades
med direkta statsåtgärder för jords uppbringande och tillhandahållande
åt den jordsökande allmänheten. Vidare anför styrelsen.

Vad övre Norrland beträffade syntes det egnahemsstyrelsen i likhet med
utredningsmannen, att önskad ytterligare jordbruksnybildning därstädes vore
betingad av verklig nykolonisation, d. v. s. genom den odlingsvärda markens
ianspråktagande medelst odling och bebyggelse. Ehuru naturliga förutsättningar
för en dylik kolonisation uppenbarligen förelåge, torde enligt vad
erfarenheten givit vid handen en stegrad och fruktbärande kolonisation icke
kunna vinnas med mindre ett praktiskt-ekonomiskt arbete för tillvaratagande
och utnyttjande av förefintliga resurser organiserades efter nya linjer.

Den härför av utredningsmannen föreslagna organisationen med en statlig
jordanskaffningsnämnd inom vartdera Västerbottens och Norrbottens län
funné egnahemsstyrelsen sig kunna förorda. Det arbete, som statens jordnämnd
redan utfört efter riktlinjer, vilka syntes i huvudsak sammanfalla
med de nu för dylik jordanskaffningsnämnd angivna, talade för att goda
förväntningar borde kunna ställas på en till ifrågavarande båda län lokaliserad
verksamhet efter jordnämndens arbetsform såsom mönster.

Det borde tillses, att nödig kontakt vunnes mellan egnahemsnämnden och
vederbörande jordanskaffningsnämnd. Utöver samarbete, finge styrelsen
ifrågasätta, huruvida icke borde stadgas, att någon ledamot av jordanskaffningsnämnd
borde företräda vederbörande hushållningssällskap såsom samtidig
ledamot av dess förvaltningsutskott eller egnahemsnämnd och utses av
antingen Kungl. Majit eller hushållningssällskapet.

I övrigt föranledde förslaget ingen annan erinran från egnahemsstyrelsens
sida än att styrelsen ansåge, att då ifrågavarande verksamhet skulle igångsättas
på mera lång sikt anslag syntes böra beviljas på en gång för exemi,
e!vjs fem år framåt, sa att vederbörande nämnder kunde planlägga jordförvärv
och jordens iordningställande för ett antal år framåt.

Statens jordnämnd har uttalat, att enär jordanskaffningsfrågan för egnahemsändamål
för Västerbottens och Norrbottens län vore i behov av snabbt
avgörande och sålunda icke borde uppskjutas för att lösas i ett större
sammanhang, nämnden ej hade något att erinra mot de föreslagna åtgärderna
såsom ett provisorium.

Västerbottens läns kolonisationsnämnd har tillstyrkt förslaget.

Västerbottens läns egnahemsnämnd har biträtt förslaget med den ändringen,
att jordanskaffningsverksamheten borde anförtros vederbörande egnahemsnämnd.
Nämnden anför härutinnan bland annat:

Kungl. Maj.ts proposition nr 46-

13

Det hade vid de överläggningar, sorn inom egnahemsnämnden ägt rum
i anledning av remissen, ej saknats röster, som velat framhålla, att ett utbud
av fastigheter, eller t. o. m. endast förberedande åtgärder för att öka sådana
utbud, kunde locka fram spekulanter av mera tvivelaktiga kvalifikationer
för utövande av jordbrukarens krävande yrke. Ehuru nämnden sålunda
icke kunde undgå att finna, att det av utredningmannen framlagda förslaget
kunde draga med sig vissa icke önskvärda konsekvenser, ansåge sig
nämnden ändock ej böra avstyrka dess framläggande för riksdagen. Otvivelaktigt
skulle genom dess realiserande odlingsarbetet inom länet stimuleras
till gagn för befolkningens förmåga av självförsörjning. De båda norra
länen utgjorde ett underskottsoinråde i fråga örn jordbruksprodukter, och
det vore otvivelaktikt tacknämligt att vad som kunde göras för att härutinnan
åstadkomma jämvikt även komme till utförande.

Emellertid hade egnahemsnämnden icke funnit sig övertygad om att de av
utredningsmannen framhållna synpunkterna motiverade inrättande av en
ny nämnd. Nämndens tillfälliga karaktär underströkes genom förslaget, att
personalen borde anställas som extra befattningshavare med månadsarvode.
Att under sådana förhållanden tillskapa ännu ett organ för bedrivande av
en verksamhet, som ändock ytterst syftade till samma mål, som redan nu
arbetande nämnder hade att fullfölja, syntes ej böra ifrågakomma. Egnahemsnämnden
hade redan faktiskt bedrivit en ganska omfattande jordförmedling.
Genom dess direkta initiativ och medverkan hade ej mindre än inemot
200 av bolag ägda fastigheter överförts i enskild ägo. Nämndens över
hela länet utsträckta organisation skänkte den kanske bättre möjligheter
än något annat där verkande organ att följa efterfrågan och utbud på jordmarknaden.
Att helt frånsäga sig nyttan av denna erfarenhet och skapa ett
på sidan av egnahemsnämnden arbetande organ, som skulle behöva många
år för att vinna den erfarenhet och kännedom, som på ett annat håll redan
funnes, syntes ej vara förenligt med god hushållning. På grund härav funne
sig nämnden böra avstyrka inrättande av en sådan jordanskaffningsnämnd
samt föreslå, att dess uppdrag lämnades till egnahemsnämnden.

Arbetarsmåbruksnämiulen i Vilhelmina socken har funnit de föreslagna
anordningarna synnerligen tillfredsställande och av behovet påkallade. Att
jordanskaffningsnämndens säte ovillkorligen skulle förläggas till länets residensstad
borde emellertid ej fastslås, då annan ort kunde visa sig lämpligare
och ekonomiskt mer fördelaktig.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i alla delar anslutit sig till förslaget.
Styrelsen har utvecklat sina synpunkter på frågan i huvudsak sålunda.

Åtgärder som syftade till underlättande av jordupplåtelser och egnahemsbildning
inom Västerbottens län vore nödvändiga. Länets befolkning ökades
med i runt tal 2,000 personer årligen. Till följd av trävaruindustriens fortgående
rationalisering eller avveckling hade möjligheterna att där erhålla
arbetsanställning kraftigt beskurits. Den virkesförädling, som i avsevärt
vidgad omfattning bedreves vid landsbygdens numera talrika småsågar pågingo
blott tidvis och utfördes vanligen av bygdens eget folk. Trängseln bleve
därför stor om de övriga arbetstillfällen, som stöde lill buds, såsom skogsavverkning,
flottning, dikning och vägbyggnader. Länsstyrelsen holle före,
att förhållandena skulle avsevärt förbättras örn länets i stor utsträckning
tidvis arbetslösa men undangtagslöst arbetsvilliga och dugande arbetare i
större utsträckning än hittills linge möjlighet att förvärva ett odlingsbart
markområde och bygga ett eget hem.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Erfarenheten hade visat att vissa förändringar vore önskvärda ifråga om
småbruksverksamheten. Länsstyrelsen syftade därvid främst på behovet av
planmässighet. Egna hem och arbetarsmåbruk finge i allmänhet anläggas
där vederbörande så önskade. Ofta bleve avståndet till närgränsande by
så stort, att svårigheter och kostnader uppstode för både den enskilda och
det allmänna för barnens skolgång. Ej sällan anlades lägenheterna så långt
vid sidan örn befintlig väg, att besvärligheter även härvidlag uppstode, vilka
ej kunde avhjälpas utan ytterligare kostnader för väganläggning.

Önskvärt vore, att de nya småbruken icke komme att bliva alltför kringströdda,
utan att de om möjligt kunde sammanföras i smärre grupper och ej
i onödan alltför långt från äldre bebyggelse. Detta torde emellertid knappast
kunna ske på annat sätt än att genom statens försorg lämpliga jordområden
ställdes till förfogande, vilka torrlädes och i mån av behov försåges med nödiga
vägar. Länsstyrelsen funne föreliggande förslag till jordanskaffning
synnerligen ändamålsenligt ej minst därför att denna anskaffning skulle
avse icke blott mark i enskild ägo utan även kronomark. Genom ett sådant
förfarande måste en väsentligt ökad planmässighet kunna vinnas.

Länsstyrelsen anslöte sig helt till utredningsmannens uppfattning, att intet
av de befintliga organen lämpade sig för jordanskaffningens handhavande.
Givetvis innebure det en olägenhet, att antalet jordbruksförmedlande organ
ökades, då en minskning vore mera av behovet påkallad. Länsstyrelsen kunde
emellertid icke lägga huvudvikten vid en dylik synpunkt. Det framstode
nämligen såsom mest angeläget, att ett ändamålsenligt framstegsarbete på
detta område snarast möjligt måtte komma till stånd. Egnahemsnämnden
hade visserligen i någon mån sysslat med jordanskaffning, men resultatet
därav vöre icke sådant, att det ingåve löftesrika förhoppningar beträffande
en utvidgad verksamhet under dess ledning. Lämpligheten av att till en
hushållningssällskapets nämnd överlåta särskilda uppgifter, vilka i sin helhet
vore avsedda att bekostas av staten, syntes också kunna starkt ifrågasättas.
I varje fall torde detta ej böra ske utan hushållningssällskapets medverkan.
Vissa organisationsförändringar syntes även vara erforderliga, varigenom de
båda nordligaste nämnderna komme att intaga en från övriga nämnder skild
ställning.

Genom överlåtelse av nu ifrågavarande omfattande uppgift på egnahemsnämnderna
syntes vidare möjligheten att så småningom kunna centralisera
verksamheten på området försvåras. Genom inrättandet av en jordanskaffningsnämnd
borde det däremot vara möjligt att inom en nära framtid låta
denna nämnd övertaga först och främst kolonisationsnämndens uppgifter men
även domänverkets befattning med kronotorpsfrågorna, vilket helt visst bleve
till gagn för hela verksamheten på förevarande område.

Norrbottens läns kolonisationsnåmnd uttalar, att det vore lyckligt såväl
för jordförmedlingen i länet i och för sig som för den jordbehövande allmänheten,
om verksamheten kunde koncentreras hos ett enda organ. Nämnden
förklarar sig i stort sett dela utredningsmannens uppfattning, att den
ifrågasatta jordförmedlingen ej lämpligen borde anförtros åt kolonisationsnämnden,
vilken vore tillskapad med speciell inriktning på kronoparkskolonisationen
och därav betingad sammansättning, särskilt som det blivande
jordförmedlingsorganet enligt nämndens mening borde på ett eller annat
sätt intimt anknytas till egnahemslåneverksamheten. Nämnden tillstyrker,
att de uppgifter, vilka nu ankomme på densamma, icke överflyttades å jord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 46-

15

förmedlingsorganet, utan att nämnden bibehölles vid sin verksamhet i den
omfattning, vari denna nu bedreves.

Norrbottens Iåns egnahemsnämnd har förklarat sig enig med utredningsmannen
beträffande önskvärdheten av att det allmänna på allt sätt understödde
den för övre Norrland viktiga frågan örn anskaffande och tillgodogörande
av ny jord för egnahemsändamål. Nämnden anför härutinnan
bland annat:

Med hänsyn till den utveckling, som näringslivet i Norrbotten under de
senaste åren tagit, vore åtgärder, som i utredningen angåves, starkt av behovet
påkallade. Länets industrier, som under högkonjunkturen dragit till
sig en ej ringa del av landsbygdens befolkning, hade genom de osäkra förhållandena
på världsmarknaden tvingats till driftsinskränkningar eller — i
avsikt att minska driftkostnaderna — omfattande rationaliseringsåtgärder
med ty åtföljande uppsägning av arbetskraft. Endast undantagsvis hade
dessa entledigade arbetare haft egna jordbruk att falla tillbaka på, varför
de till största delen måst enrolleras i de arbetslösas skara. Befolkningsstatis-''
tiken för Norrbotten talade också ett språk, som tydligt läte förstå, att detta
län snart nog stöde inför ett problem, som gällde ej mindre än en hel befolkningsgrupps
försörjning. Med en folkökning av cirka 2,000 personer örn året
aktualiserades detta inom en snar framtid. Att en blivande verksamhet i och
för anskaffande och iordningställande av jord för egnahemsbildning i ej
ringa mån skulle kunna undanröja de vådor, som i annat fall kunde drabba
icke endast enskilda utan även hela kommuner, torde vara uppenbart. Den
alltjämt pågående uppdelningen av befintlig odlad jord hade också i hög grad
bidragit till framskapande av jordbruk av den storleksklass, att en familj icke
utan svårigheter kunde existera på detsamma. Innehavare av sådana lägenheter
måste för sin utkomst söka sig till arbetsplatserna och bleve således i
viss mån jämställda med rena fabriksarbetare. Även i detta fall skulle ett
organ för jordanskaffning hava en uppgift att fylla genom föranstaltande
örn tilläggsjord till sådana icke bärkraftiga jordbruk. Det vore också sannolikt,
att, därest jordlotter av lämplig storlek och med fördelaktigt läge funnes
tillgängliga, en inskränkning i dessa många gånger alltför långt gående skiften
kunde ske.

De farhågor, vilka på sina håll yppats, för konkurrens från nu ifrågasatta
nystartade jordbruk torde vara minst sagt överdrivna, då ju ifrågavarande
egnahemsbildning ej syftade till annat än självförsörjning för egnahemsbyggaren
och hans familj och möjligheter för denne till stöd och förbättring
i hans livsföring.

Beträffande jordanskaffningsverksamhetens organisation uttalar Norrbottens
läns egnahemsnämnd en från utredningsmannen avvikande mening.
Nämnden erinrar, att frågan örn inrättande av särskilda organ för handhavandet
av sagda verksamhet diskuterats av 1925 års kolonisationssakkunniga
i deras den 14 juli 1927 avgivna betänkande, men att tanken härpå av de sakkunniga
förkastats. I detta sammanhang åberopar nämnden kolonisationssakkunnigas
yttrande, att även om det sörjdes för nödigt samarbete mellan
egnahemslåne- och jordanskaffningsorganen, man näppeligen torde kunna
förebygga slitningar och intressekonflikter. Det kunde till exempel inträffa,
att låneorganet icke godtoge jordanskaffningsorganets köpare såsom låntagare
eller eljest icke på av det senare organet och dess köpare beräknat

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

sätt engagerade sig i företaget. För allmänhetens del skulle dubbelorganisation
medföra beroende av två olika organ samt därigenom vålla osäkerhet.,
ökat besvär och oklarhet i många hänseenden. Svårighet skulle sannolikt
möta att skaffa ledande förtroendemän och dugande arbetskrafter till de
båda, sida vid sida arbetande organen.

Under erinran att egnahemsnämnden sedan 1924 bedrivit jordanskaffning
och jordförmedling i egen regi anför nämnden vidare i huvudsak följande.

Jordanskaffningsverksamheten borde tills vidare bedrivas med viss försiktighet.
Härigenom förebyggdes i görligaste mån misslyckanden och bakslag,
varjämte onödiga utgifter kunde undvikas. Även med hänsyn till verksamhetens
behov av kvalificerad arbetskraft, som ej omedelbart stöde till förfogande,
vore det angeläget, att verksamheten till en början bedreves mera försöksvis.
Den borde emellertid organiseras på grundval av redan gjorda rön
och så vitt möjligt läggas i händerna på en ledning, som genom föregående
liknande verksamhet besutte erfarenhet i de för länet aktuella egnahemsoch
kolonisationsfrågorna.

Vid sidan av egnahemsnämnden, som sedan ett 30-tal år tillbaka bedreve
låneförmedling och sedan år 1924 även jordanskaffningsverksamhet i egen
regi, vore följande organ för egnahemsbildning inom länet verksamma: Styrelsen
för Broms’ egnahemsstiltelse, som förvaltade och exploaterade de stora
myrkomplexen invid Keräsjoki, Alträsks nybyggesnämnd, som handhade kolonisationen
på Alträsks kronopark, samt kolonisationsnämnden, som svarade
för kronoparkskolonaten. För kronoparkskolonisationen vore även domänverket
i ej ringa grad anlitad. Inom länet funnes alltså ej mindre än fem
institutioner, som sysslade med jordförmedling av ett eller annat slag. En
dylik uppdelning av egnahemsarbetet på ett flertal organ hade visat sig vara
förenad med ej ringa olägenheter. För vinnande av önskvärd specialisering
och koncentration i arbetet, ökad effekt av detsamma samt bättre betjäning
av den jord- och lånesökande allmänheten syntes ökad enhetlighet i länets
egnahemsverksamhet böra eftersträvas.

Då utredningsmannen bestämt avvisade tanken på att uppdraga den nya
jordanskaffningsverksamheten å statens jordnämnd, måste man giva honom
rätt. Likaså borde kolonisationsnämnden utmönstras såsom mindre
lämpligt organ. Däremot kunde egnahemsnämnden ej vara ense med utredningsmannen,
då han — låt vara med viss tvekan — frånginge alternativet
med vederbörande läns egnahemsnämnd såsom jordanskaffningsorgan.
Den av utredningsmannen åberopade tendens, som under senare år skulle
hava gjort sig gällande i fråga om valet av organ för vissa av statens stödåtgärder
på jordbruks- och egnahemsområdena, såsom beträffande stödlåneverksamheten
och arbetarsmåbruksverksamheten, hade icke varit särskilt
utpräglad. Exempelvis hade den år 1933 igångsatta statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten,
trots sin stora omfattning och arbetskrävande
art, anförtrotts egnahemsnämnderna. Vidare torde uppmärksammas, att
ingendera av nyssnämnda tre verksamheter stöde tillnärmelsevis så nära egnahemsverksamheten
som just jordanskaffningsverksamheten, vilken i själva
verket utgjorde en viktig gren av, ja i mångt och mycket vore grundläggande
för egnahemsverksamheten. Utredningsmannen syntes ä priori
utgå ifrån, att jordanskaffningsverksamhet icke kunde tänkas få någon större
utveckling, såframt den icke bedreves såsom rent statlig rörelse. Några
skäl för denna uppfattning, som knappast kunde sägas hava stöd i erfarenheterna
från Norrbottens län, åberopades ej. Vad som under senare år inom
Norrbottens län tilldragit sig på jordförmedlingens och jordanskaffningens

Kungl. Majlis proposition nr 46

17

område, syntes tala för lämpligheten av att egnahemsnämnden alltfort bleve
det verkställande jordanskaffningsorganet.

Det syntes egnahemsnämnden vanskligt att uppdraga en bestämd gräns
mellan långivning och jordanskaffning. Mellan dessa funnes så många beröringspunkter,
att man med rätta måste anse dem som grenar av samma
träd. ben ena verksamhetsgrenen måste bedrivas under strängt aktgivande
på den andra. På grund härav syntes det vara en styrka, att långivning och
jordanskaffning vore underordnade en och samma ledning. Några betänkligheter
mot att egnahemsnämnden uppträdde både som jordsäljare och långivare
kunde skäligen ej resas, så länge nämnden bure den ekonomiska
risken för låneverksamheten.

Egnahemsnämnden finge därför framhålla, att det knappast för Norrbottens"
del förefunnes skäl för tillskapandet av ett helt nytt jordanskaffningsorgan
utan att den tilltänkta av staten understödda verksamheten borde läggas
under egnahemsnämnden.

Egnahemsnämnden har härefter ingått på frågan hur jordanskaffningsverksamheten
— därest den på sätt nämnden förordade anförtroddes åt
nämnden — närmare skulle organiseras och bedrivas samt anför härutinnan: Ett

rätt handhavande av de nya maktpåliggande uppgifterna förutsatte,
att egnahemsnämnden i väsentlig mån om- och upporganiserades. Först
och främst syntes nämnden böra förstärkas med en ledamot. Då statsmakterna
kraftigt skulle understödja verksamheten, funne nämnden det vara i
sin ordning, att denna nya ledamot tillsattes av Kungl. Maj:t. En av de av
Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna borde kunna representera domänverkets
intressen, då det vore att förvänta, att den framtida verksamheten i ej ringa
grad komrne att beröra odlingsjord å kronomark liksom också frågor rörande
skogstilldelning till kolonisationsområden, som helt saknade skog eller
med egen skog ej kunde tillgodose behovet. För en effektiv verkställighet
av fattade beslut och för hithörande uppgifters handhavande i övrigt borde
på egnahemsnämndens expedition en särskild avdelning inrättas med en
jordanskaffningskonsulent som ledande kraft. Avdelningen borde i övrigt
förses med de tjänstemän och biträden, som funnes erforderliga.

Nämnden ville starkt ifrågasätta, huruvida den av utredningsmannen föreslagna
anordningen, att alla frågor, som rörde inköp av fastigheter, skulle
underställas Kungl. Maj:t, vore praktisk eller förenlig med ett affärsmässigt
handhavande av verksamheten. Det skulle också ligga en ej ringa inkonsekvens
i att jordanskaffningsorganet beträffande inköpen icke arbetade
med egen befogenhet men att nämnden så gjorde beträffande alla åtgärder i
övrigt för fastigheternas utnyttjande. Ihågkommas borde nämligen, att det
som regel vore just de senare åtgärderna, som vore de i ekonomiskt hänseende
viktigaste och även i övrigt mest krävande. Endast för såvitt det gällde
att för jordanskaffningsverksamhet disponera kronojord, syntes frågan
om jords förvärvande böra underställas Kungl. Maj:ts prövning, dock först
sedan ärendet i vederbörlig ordning förberetts av egnahemsnämnden och
domänverkets tjänstemän. Kungl. Maj:t borde erhålla riksdagens bemyndigande
att å statsmakternas vägnar medgiva, att viss för jordanskaffningsverksamheten
erforderlig kronojord finge efter prövning i varje särskilt fall
överföras till nämnda verksamhet.

Den blivande jordanskaffningsverksamheten borde i likhet med hittills
låneförmedlingen och den jordanskaffningsverksamhet, sorn nämnden redan
tidigare upptagit och alltjämt bedreve, utövas i nämndens eget namn

Bihang lill riksdagens itrotakan 1936. 1 saini. Nr U>. ~

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

å hushållningssällskapets vägnar. Härav följde, att egnahemsnämnden även
borde taga de med verksamheten förenade riskerna, förutsatt dock att statsmakterna
stödde verksamheten i den omfattning och den ordning, i det följande
komme att föreslås. Den centrala ledningen av och kontrollen över
jordanskaffningsverksamheten borde givetvis tillkomma statens egnahemsstyrelse.
Som underlag för egnahemsstyrelsens kontroll borde ligga av egnahemsnämnden
årligen avgiven redogörelse över verksamheten. För att
kunna närmare följa verksamheten syntes egnahemsstyrelsen därutöver böra
regelbundet verkställa inspektion av företagen ute i orterna.

Vad angår finansieringen av verksamheten har egnahemsnämnden förklarat
sig taga bestämt avstånd från utredningsmannens förslag, att riksdagen
skulle anslå medel för endast ett år i taget. Nämnden anför i denna del
bland annat:

Grundvillkoret för verksamheten borde vara, att, på sätt utredningsmannen
föreslagit, densamma finansierades ej med lån utan med anslag, som ej
behövde återbetalas. Anslagen borde tilltagas så stora, att de räckte för
flera års arbete. Ihågkommas borde nämligen, att jordanskaffningsverksamheten
vore en verksamhet på i regel mycket lång sikt. De åtgärder, som
i dag vidtoges för jords inköp och exploatering, gåve ej synliga eller påtagliga
resultat förrän kanske örn fem eller tio år, stundom ännu mer. Dock
vore framgången av företagen i mycket hög grad beroende av att desamma i
rätt tid förbereddes. Det verkställande organet måste därför redan vid företagens
första undersökning och planläggning förfoga över vissa medel och
äga visshet om att de ytterligare medel, som erfordrades, när som helst vöre
tillgängliga. För att verksamheten skulle kunna utvecklas i det tempo och
den omfattning, vartill nödiga förutsättningar i övrigt vore för handen, syntes
anslagsmedel, tillräckliga för flera års verksamhet, förslagsvis högst tio
och minst fem år, böra ställas till egnahemsnämndens förfogande. Storleken
av detta engångsanslag syntes för Norrbottens vidkommande ej böra
understiga 2.5 millioner kronor.

Vid fixerandet av förenämnda anslagssumma byggde egnahemsnämnden
på erfarenheterna från vad nämndens redan bedrivna jordanskaffningsverksamhet
i Norrbottens län kostat. Allt sedan medio av år 1932, då jordanskaffningsverksamheten
därstädes tagit starkare fart, hade i egnahemsnämndens
jordanskaffningsföretag investerats ungefär 1.5 millioner kronor. I
genomsnitt för år hade sålunda jordanskaffningsverksamheten krävt ett sammanlagt
belopp på över 450,000 kronor. Beloppet i fråga avsåge utlägg för
såväl fastigheternas inköp och deras iordningställande med diken, vägar
m. m. som ock övriga till exploateringen hörande kostnader, exempelvis för
lantmäteri, förvaltning, administration m. m. Därest den nya jordanskaffningsverksamheten
även skulle i sig upptaga de jordförmedlingsföretag, som
bedreves av styrelsen för Broms’ska stiftelsen, Alträsks nybyggesnämnd och
kolonisationsnämnden, torde det nu föreslagna anslaget komma att visa sig
otillräckligt och ytterligare medel i själva verket erfordras.

Vidare anför nämnden:

Medel från ifrågavarande anslag borde få rekvireras och lyftas av vederbörande
egnahemsnämnd i mån av behov, och borde varje rekvisition vara
granskad och tillstyrkt av vederbörande statens revisor hos nämnden. I
egnahemsnämndens bokföring borde jordanskaffningsmedlen hållas strängt
skilda från övriga egnahemsmedel. Det förutsattes, att av jordanskaffningsanslaget
finge tagas alla för jordanskaffningsverksamhetens bedrivande er -

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

19

forderlig medel, således vad som åtginge icke blott för fastigheternas inköp
utan även för odlingsområdenas förseende med diken, vägar m. m. Men
därjämte borde såsom utredningsmannen föreslagit från jordanskaffningsanslaget
också kunna tagas de medel, som åtginge för områdenas förvaltning
samt för hela jordanskaffningsverksamhetens ledning och administration.

Under hand som ett jordförmedlingsföretag fortginge, borde det debiteras
för alla utgifter och krediteras för alla inkomster. Vid dess avveckling,
d. v. s. vid det tillfälle, då egnahemsnämnden försålt alla inom området utstyckade
egnahemslotter, skulle företagets ekonomiska ställning slutgiltigt
klarläggas. Det komme då att visa sig, att i nämndens bokföring på varje
företag i regel uppstått ett visst överskott eller en tillgång, beroende på att
alla iordningställningsarbeten och alla med områdets utnyttjande i övrigt förenade
åtgärder bekostats till 100 procent av det anvisade jordanskaffningsanslaget.
Överskottets storlek berodde i huvudsak på relationen mellan
storleken av inköpssumman för fastigheten och storleken av de upplåtna lotternas
sammanlagda försäljningssumma.

Egnahemsnämnden föresloge följande bestämmelser rörande dispositionen
av de överskott eller tillgångar, som sålunda uppstode på företagen.

Först och främst skulle egnahemsnämnden vara skyldig att för varje företag
till jordanskaffningsanslaget inleverera så stort belopp, som svarade mot
fastighetens eller odlingsområdets inköpssumma, d. v. s. det belopp, som under
alla förhållanden borde kunna erhållas vid upplåtelse av de iordningställda
egnahemmen från företaget i fråga. Detta belopp bleve på så sätt
ånyo investerat i verksamheten. Resterande överskottsmedel borde avsättas
till en särskild under egnahemsnämndens förvaltning stående stöd- eller reservfond
för jordanskaffningsverksamlieten. Fonden, som sålunda uppstode
och erhölle medel i mån som de olika företagen avvecklades och bokföringsmässigt
sett avslutades, skulle hava till allmänt syfte att på längre
sikt trygga utvecklingen av de skilda företagen och där upplåtna egnahem.

Betydelsen av att tillskapa en särskild reservfond för jordanskaffningsverksamheten
finge ej underskattas. Kolonisationen på vederbörande områden
kunde ingalunda anses avslutad, ännu mindre säkerställd för framtiden
i och med att egnahemsnämnden försålt och upplåtit den sista egnahemslotten.
Nybyggarnas jordbruk vöre ännu mycker svagt utvecklade; i många
fall vore ej helier de nödiga åbyggnaderna uppförda eller färdigställda. Samtidigt
skulle de av egnahemsnämnden grävda dikena och byggda vägarna underhållas.
Ytterligare diken och vägar visade sig kanske erforderliga. Även
själva jordbruket vore på det första utvecklingsstadiet förenat med avsevärda
utgifter för inköp av levande och döda inventarier, kalk, konstgödsel, utsäde
m. m. Det vore tvivel underkastat, huruvida nybyggarna skulle^ kunna
påtaga sig alla utgifter. I varje fall torde detta oj kunna begäras i tråga om
för hela området gemensamma arbeten och åtgärder. En hel del av dessa
torde säkert bliva åsidosatta, därest ej det allmänna trädde hjälpande
emellan.

Styrelsen för G. E. Broms’ egnahemsstiftelse bar i allt väsentligt instämt i
det av Norrbotten läns egnahemsnämnd avgivna yttrandet, sålunda bland
annat beträffande förslaget örn överlämnande åt egnahemsnämnden att, efter
omorganisation, handhava jordanskaffningsverksamlieten. Styrelsen
framhåller, att målet borde vara att så småningom minska antalet organ,
sorn arbetade för jordanskaffning och kolonisation, samt att styrelsen ej
kunde finna annat än att örn ett särskilt jordförmedlingsorgan bildades för

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 46-

Departements chefen.

länet det för verksamheten på det hela taget vore till fördel, att även stiftelsens
jordförmedling överlätes åt detta organ.

Även styrelsen för Alträslcs ngbgggesnämnd har anslutit sig till de av Norrbottens
läns egnahemsnämnd framlagda förslagen. Styrelsen ifrågasätter,
huruvida ej Alträsks nybyggesnämnds verksamhet, för vinnande av större enhetlighet
på jordförmedlingens område, skulle kunna överflyttas på det nya
organ, som komme att tillskapas.

De arbetarsmåbruksnämnder inom Norrbottens län, vilka yttrat sig i ärendet,
hava samtliga tillstyrkt åtgärder i det av utredningsmannen föreslagna
syftet. Arbetarsmåbruksnämnden i Nederluleå socken har emellertid uttalat,
att det ej vore erforderligt eller lämpligt att sätta igång en ny organisation
för jordanskaffning, enär egnahemsnämnden med hänsyn till sin kännedom
om ortsbefolkningen och erfarenhet på området vore bäst skickad att för
närvarande handhava uppgiften. Från de övriga i ärendet hörda arbetarsmåbruksnämndernas
sida har någon erinran mot utredningsmannens förslag
ej framförts.

Länsstyrelsen i Norrbottens lån har anfört i huvudsak följande.

Med hänsyn till den beklagliga utveckling, som näringslivet inom länet
under senare tid tagit, och de betydande svårigheter av synbarligen icke övergående
natur, vilka numera mötte att bereda vissa delar av länets befolkning
en någorlunda dräglig utkomst, vore det förvisso en högeligen angelägen sak,
att över huvud allt gjordes som göras kunde för tillskapande av ökade försörjningsmöjligheter
på olika arbetsområden. Detta vore så mycket mer
påkallat i betraktande av den i länet alltjämt rådande starka folkökningen,
som hotade att undan för undan allt mera komplicera läget på arbetsmarknaden.
Vad anginge frågan om vilket organ, som lämpligen borde
anförtros bestyret med jordförmedlingen, anslöte sig länsstyrelsen för
sin del utan egentlig tvekan till vad länets egnahemsnämnd i sådant hänseende
anfört och förordat. Länsstyrelsen motsatte sig sålunda på de av nämnden
anförda skälen uppbyggandet av en helt ny organisation för ändamålet
och rekommenderade i stället verksamhetens överlämnande till egnahemsnämnden,
som i samband därmed förutsattes bliva på ändamålsenligt sätt
och till fyllest förstärkt.

Den på jordanskaffning inriktade verksamhet, som inom länet för närvarande
bedreves av Broms’ egnahemsstiftelse och Alträsks nybyggesnämnd,
syntes med hänsyn därtill, att densamma till sin karaktär på det närmaste anslöte
sig till det planerade länscentrala förmedlingsorganets uppgifter, lämpligen
böra överlåtas å detta. Något annorlunda torde saken nog ställa sig i
fråga om länets kolonisationsnämnd. Då denna redan vore i färd med att
avveckla sin verksamhet, torde någon nämnvärd fördel knappast stå att vinna
genom en eventuell överflyttning å nytt organ av dess återstående arbetsuppgifter,
helst dessa huvudsakligen avsåge individuella saneringsåtgärder, vilkas
vidtagande uppenbarligen förutsatte en intim kännedom om de enskilda
kolonisternas personer m. m.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1935 har jag
samma dag tillkallat särskilda utredningsmän för att verkställa utredning
och avgiva förslag rörande egnahemsverksamheten och övriga med statens
verksamhet på det sociala jordområdet sammanhängande frågor. Vid ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 46-

21

redningens igångsättande betonade jag angelägenheten av en effektiv jordanskaffnings-
och jordförmedlingsverksamhet i syfte att utbygga bestående
ofullständiga jordbruk. Vad nybildning av jordbruk beträffar torde, såsom
jag i annat sammanhang framhållit, åtgärder från statsmakternas sida till
främjande av sådana företag under rådande förhållanden principiellt sett
böra begränsas att avse förhjälpande av lantarbetare och skogsarbetare samt
andra i lant- eller skogsbruk redan sysselsatta personer till bättre försörjningsmöjligheter.
Att genom jordbruksnybildning tillföra jordbruksbefolkningen
tillskott från andra samhällsgrupper torde icke böra eftersträvas. En
alltför starkt utvidgad jordbruksproduktion lärer nämligen kunna leda till
svårigheter att bereda den jordbrukande befolkningen en dräglig levnadsstandard.
Under sådana omständigheter torde jordbruksnybildning på oodlad
mark icke i princip böra ske. För de två nordligaste länen är emellertid
läget annorlunda. De skäl, vilka tala för ökning av antalet jordbruk i Västerbottens
och Norrbottens län, nämligen i främsta rummet befolkningens
snabba tillväxt och svårigheter att finna försörjning vid andra näringar samt
den rikliga tillgången på odlingsbar jord, torde hava blivit i ärendet tillräckligt
belysta. Det synes också otvivelaktigt, att en rationalisering och utvidgning
av jordanskaffningsverksamheten är nödvändig, örn något resultat inom
sagda län av betydelse skall kunna härutinnan vinnas. Åtgärder i den riktning,
som av utredningsmannen, landshövdingen Mannerfelt, föreslagits, hava
tillstyrkts i samtliga avgivna yttranden. Något föregripande av den enligt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1935 igångsatta utredningen
torde icke genom dylika åtgärder behöva ske. Även för egen del vill jag därför
förorda att statsmakterna lämna sin medverkan till främjande av jordanskaffningen
inom ifrågavarande län i huvudsaklig överensstämmelse med vad
utredningsmannen föreslagit.

Det viktigaste spörsmål, som här möter, är organisationsfrågan. Lika
med utredningsmannen och de i ärendet hörda myndigheterna anser jag, att
»tätens jordnämnd och kolonisationsnämnderna icke böra påläggas uppgifter
utöver dem, vilka för närvarande åvila desamma, samt att nämnda organ
alltså ej böra ifrågakomma för nu förevarande verksamhet. Åtskilliga skäl
kunna, såsom utredningsmannen framhållit, åberopas för att ett nytt organ
tillskapas för ändamålet. Att egnahemsnämnderna i deras nuvarande form
icke äro väl ägnade att omhänderhava ifrågavarande jordanskaffningsverksamhet,
därom är jag ense med utredningsmannen. Emellertid har jag vid
övervägande av spörsmålet ansett mig böra stanna för en lösning, som ansluter
sig till den av egnahemsnämnden i Norrbottens län föreslagna. Mitt
ställningstagande påverkas i viss mån därav, att egnahemsorganisationen i
dess helhet är, på sätt tidigare nämnts, föremål för utredning. Tillskapandet
av ett nytt organ synes därför tillsvidare böra såvitt möjligt undvikas. Vissa
direkta fördelar torde också vara förenade med egnahemsnämndernas utnyttjande
som jordanskaffningsorgan. Sålunda har från olika håll erinrats
örn betydelsen av egnahemsnämndernas tidigare erfarenheter på området.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Tillgången till egnahemsnämndernas lokaler och organisation synes också
kunna bliva av betydelse för verksamheten.

Om jag sålunda förordar egnahemsnämnderna i Västerbottens och Norrbottens
län såsom organ för den jordanskaffningsverksamhet, varom här är
fråga, tillstyrker jag emellertid, att för handhavandet av sagda verksamhet
nämnderna förstärkas med vissa statsrepresentanter. Varje egnahemsnämnd
består för närvarande av fem ledamöter och lika många suppleanter. Tre
ledamöter och suppleanter för dem väljas av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.
Återstående ledamöter och suppleanter utses av Kungl. Majit.
Jag förordar, att vid handläggning inom nämnderna av förevarande slag av
ärenden ytterligare tva av Kungl. Majit utsedda ledamöter eller suppleanter
skola deltaga. Härigenom vinnes, att statens representanter i nämnderna
vid behandlingen av dylika ärenden komma i majoritet, vilket synes rimligt
och riktigt med hänsyn till den ställning staten, enligt vad jag i det följande
tillstyrker, kommer att intaga till verksamheten.

De extra ledamöterna och suppleanterna för dem böra åtnjuta ersättning
av statsmedel med belopp, som Kungl. Majit bestämmer. I samma ordning
torde böra utgå ersättning till övriga ledamöter och suppleanter i nämnderna
för arbete med förevarande verksamhet. För det löpande arbetet bör
vid nämnderna anställas erforderlig personal likaledes mot gottgörelse av
statsmedel enligt av Kungl. Majit fastställda grunder.

Verksamheten synes böra bedrivas i huvudsaklig överensstämmelse med
vad som föreslagits av utredningsmannen. Den bör sålunda hava till syfte
att anskaffa och iordningställa samt upplåta lämplig jord till egnahem eller
arbetarsmåbruk eller för ofullständiga jordbruks förseende med tilläggsjord.
Emellertid bör hinder ej heller möta att om så finnes lämpligt visst jordområde
överlåtes till statens jordnämnd för anordnande å området av arrendeegnahem.
För sådant fall synes kunna uppdragas åt egnahemsnämnden att
vara jordnämnden behjälplig med företagets genomförande. I överensstämmelse
med vad utredningsmannen framhållit torde i regel bliva nödvändigt
att genom jordanskaffningsorganets försorg utföras väg- och dikesarbeten
på de för upplåtelse avsedda lotterna samt att i samma ordning någon del av
varje lott uppodlas före försäljningen. Likaledes torde, örn skäl därtill äro,
erforderliga byggnadsarbeten kunna verkställas. Hinder lärer ej föreligga att,
örn och i den mån så visar sig ändamålsenligt, verksamheten bedrives i samarbete
med statens arbetslöshetskommission, på sätt redan nu sker med viss
jordanskaffningsverksamhet inom Norrbottens län såsom i det följande skall
närmare beröras.

Jordanskaffningen torde såsom föreslagits böra ske såväl genom inköp av
jord i enskild ägo som genom övertagande av jord tillhörig kronan. I båda
fallen synes, på sätt utredningsmannen anfört, ärendet böra underställas
Kungl. Majit. Jag kan alltså ej biträda det av egnahemsnämnden i Norrbottens
län väckta förslaget, att endast förvärv av kronojord skulle göras
beroende av Kungl. Majits prövning. Jag erinrar, att statens jordnämnds
fastighetsköp alltid prövas av Kungl. Majit, och denna anordning har icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

23

visat sig förenad med någon olägenhet utan utfallit tillfredsställande. Anordningen
medför även den fördelen, att Kungl. Majit erhåller fortlöpande
översikt över jordanskaffningsverksamhetens utveckling. Däremot torde det
ligga i sakens natur, att upplåtelser från de av egnahemsnämnderna förvärvade
fastigheterna må för de ändamål, som här avses, äga rum enligt vederbörande
nämnds eget bestämmande. Skulle till äventyrs dylik fastighet icke
kunna helt användas för det syfte, ifrågavarande verksamhet vill tillgodose,
torde hinder ej böra möta att återstående del av egendomen avyttras av
nämnden i den ordning, som nämnden prövar lämpligast, utan att Kungl.
Majits eller riksdagens samtycke därtill i varje särskilt fall inhämtas.

Enligt utredningsmannens förslag skulle, då kronojord överförts från domänfonden
till jordanskaffningsorganets förvaltning, domänfonden nedskrivas
med belopp, motsvarande egendomens bokförda värde. Då en dylik
anordning emellertid skulle medföra, att egendomen efter överflyttningen
icke komme att redovisas annorstädes än i vederbörande egnahemsnämnds
räkenskaper, vill jag för egen del förorda, att egendomen, oaktat den ställes
under nämndens förvaltning, alltjämt bokföres som tillgång i domänfonden.
Först i samband med att egendomen helt eller delvis av nämnden överlåtes
å annan, bör förändring härvidlag äga rum. Sker överlåtelsen genom försäljning
till egnahem eller dylikt, bör, enligt vad jag i det följande vill föreslå,
viss del av köpeskillingen av nämnden inbetalas till domänfonden.
Skulle det inbetalade beloppet understiga den försålda lottens i fonden bokförda
värde, bör fonden då nedskrivas med skillnadsbeloppet. Sker överlåtelsen
i form av överflyttning till den av statens jordnämnd omhänderhavda
arrendeegnahemsfonden, bör nedskrivning av domänfonden företagas
på samma sätt som då i domänfonden ingående egendom direkt överföres
till jordnämndens förvaltning.

Den ekonomiska risken av jordanskaffningsverksamheten bör, såsom utredningsmannen
föreslagit, helt bäras av statsverket. För bestridande av
samtliga i det föregående omförmälda eller eljest med verksamheten förenade
kostnader fordras anslag av statsmedel. I överensstämmelse med utredningsmannens
av statskontoret biträdda förslag torde förevarande anslag
böra anvisas under nionde huvudtiteln. Det torde, på sätt statskontoret
anfört, böra givas form av reservationsanslag. Vad angår anslagsbeloppets
storlek delar jag uppfattningen, att verksamheten tillsvidare, innan närmare
erfarenhet vunnits, bör utövas försöksvis och alltså i begränsad omfattning.
Utredningsmannen har föreslagit, att under de tre närmaste budgetåren
borde för verksamheten inom ifrågavarande båda län tillhopa avses ett belopp
av 1,500,000 kronor, därav 500,000 kronor borde anvisas att utgå för
budgetåret 1936/1937. Egnahemsnämnden i Norrbottens län har för samma
budgetår ansett sistnämnda belopp erforderligt enbart för detta län. Jag inser
väl betydelsen av att jordanskaffningen kan planläggas på längre sikt.
Att av sådan anledning, på sätt egnahemsstyrelsen och egnahemsnämnden i
Norrbottens län föreslagit, på en gång anvisa medel för längre tid än ett år i
sänder synes dock knappast nödvändigt. Jag förutsätter, att statsmakterna

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 46-

icke skola undandraga sig att, om vad jag här tillstyrker vinner bifall, bevilja
anslag för verksamheten jämväl under de närmast följande åren till
belopp som med hänsyn till verksamhetens utveckling och övriga omständigheter
kräves. För nästkommande budgetår förordar jag, enär verksamheten
även under första tiden torde böra bedrivas i något större skala än utredningsmannen
förutsatt, att det i statsverkspropositionen till jordanskaffningsverksamhet
inom Västerbottens och Norrbottens län beräknade beloppet
800,000 kronor anvisas för ändamålet. Härvid utgår jag från att visst belopp
av anslaget får tagas i anspråk för finansiering av inköp av Björkfors egendom
i Nederkalix m. fl. socknar i syfte att därstädes enligt förslag av Norrbottens
läns hushållningssällskap dels upptaga kolonisationsverksamhet dels
ock inrätta en lantbruksskola. Till denna fråga torde jag få senare i annat
sammanhang återkomma.

Medel från anslaget böra enligt beslut av Kungl. Majit utanordnas till vederbörande
egnahemsnämnd i mån av behov. Det bör åligga nämnden att
hava särskild bokföring för ifrågavarande verksamhet och förevarande medel
helt skilda från övriga omhänderhavda tillgångar. Vad angår redovisningen
av belopp, som vid försäljning eller annorledes på grund av verksamheten
inflyter till nämnden, kan jag ej tillstyrka det av egnahemsnämnden
i Norrbottens län väckta förslaget att, sedan viss del inlevererats till
statsanslaget, återstoden skulle få avsättas till en särskild under vederbörande
nämnds förvaltning stående reservfond, som skulle användas till stödjande
av de genom verksamheten skapade jordbruksföretagen. Angeläget synes
nämligen vara att för jordupplåtelser å i här föreslagen ordning anskaffad
mark tillämpas samma villkor som för motsvarande slag av lägenheter å annan
mark. Samtliga inflytande belopp torde därför på sätt fallet i allmänhet
är med återbetalningar av medel från anslag till verkliga utgifter böra inbetalas
till statsverket och redovisas å riksstatens inkomstsida under huvudtiteln
Diverse inkomster. Undantag härifrån torde dock böra gälla i så måtto,
att, då fråga är örn köpeskilling för lägenhet från kronoegendom, därav bör
enligt Kungl. Majits bestämmande till domänfonden överlämnas ett belopp,
motsvarande det värde varmed lägenheten vid tiden för egendomens överförande
till egnahemsnämndens förvaltning kan anses hava ingått i fonden.

På sätt i ärendet från olika håll erinrats synes det vara av vikt, att den
statliga eller statsunderstödda jordanskaffningsverksamheten icke onödigtvis
splittras på flera organ. Så länge den av mig här tillstyrkta jordanskaffningsverksamheten
pågår, torde, såsom utredningsmannen föreslagit, nya
företag enligt kungörelsen den 26 juni 1925 angående allmänna grunder för
upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna icke böra genom
kolonisationsnämndernas försorg igångsättas i Västerbottens och Norrbottens
län, med mindre Kungl. Majit finner särskilda skäl därtill föreligga.
Ej heller synes det som regel lämpligt, att under sagda tid jordanskaffningsverksamhet
med anlitande av jordanskaffningslån inom nämnda län påbörjas
av egnahemsnämnderna.

Annorlunda torde såsom utredningsmannen framhållit läget vara ifråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 46-

25

om redan pågående företag. I likhet med utredningsmannen anser jag, att
dylika företag kunna få fortgå under sin nuvarande ledning. Sålunda torde
G. E. Broms’ egnahemsstiftelse ävensom Alträsks nybyggesnämnd kunna
tillsvidare alltjämt omhänderhava den verksamhet, som av dem bedrives.
Särskilt med hänsyn till den beträffande egnahemsrörelsen i dess helhet
ifrågasatta omorganisationen synes lämpligheten av att nu å den förstärkta
egnahemsnämnden överflytta de företag, som omfattas av sistberörda verksamhet,
kunna dragas i tvivelsmål. Det torde emellertid böra stå Kungl.
Maj:t öppet att, om omständigheterna därtill föranleda, på framställning av
vederbörande företags ledning framdeles besluta om sådan överflyttning.

Närmare bestämmelser rörande jordanskaffningsverksamheten i fråga
torde i den mån så finnes erforderligt få meddelas av Kungl. Maj:t.

Fråga om särskilt anslag till viss jordanskaffningsverksamhet inom

Norrbottens län.

På sätt erinrats under punkt 127 av nionde huvudtiteln i årets statsverksproposition
har 1934 års riksdag (skr. nr 92) med bifall till Kungl. Maj:ts
proposition nr 64 för budgetåret 1934/1935 anvisat ett reservationsanslag av
25,000 kronor till understödjande av den utav Norrbottens läns egnahemsnämnd
sedan ett flertal år i egen regi bedrivna jordanskaffningsverksamhet,
som i stor utsträckning utövats och även framgent beräknades komma att
utövas i samarbete med statens arbetslöshetskommission. Anslaget avsågs
att användas såsom bidrag till dels kostnaderna för verksamhetens centrala
ledning och administration, dels ock exploateringskostnaden vid Kassa jordförmedlingsföretag
i Pajala socken, Tärendö jordförmedlingsföretag i Tärendö
socken samt Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag i Arvidsjaurs
socken. •

Jämväl för innevarande budgetår har för ifrågavarande verksamhet anvisats
ett reservationsanslag å 25,000 kronor (jfr IX H. T. 1935 p. 121).

Med utlåtande den 18 oktober 1935 har statens egnahemsstyrelse överlämnat
en till Kungl. Majit ställd skrivelse den 28 september 1935 från Norrbottens
läns egnahemsnämnd, däri hemställts, att även för år 1936 måtte utgå
bidrag till egnahemsnämndens jordanskaffningsverksamhet i egen regi med
ett belopp av 25,000 kronor, avsett att fördelas med 5,000 kronor å administrationskostnader
och återstoden å exploateringskostnader vid förutnämnda
tre jordförmedlingsföretag. I sin förenämnda skrivelse har egnahemsnämnden
anfört bland annat följande.

Nämnden avsåge, att liksom tidigare bedriva jordanskaffningsverksamheten
i samverkan med statens arbetslöshetskommission. En dylik samverkan utgjorde
för övrigt för närvarande, då inga särskilda medel för verksamheten
stöde till nämndens förfogande, ett oeftergivligt villkor för ernående av tillräckliga
resultat av redan igångsatta jordanskaffningsföretag. Dessa vöre
för nämnden förenade nied ej ringa kapitalutlägg, vilka vore ofrånkomliga
för kolonisationens planmässiga genomförande. Företagen vore vidare av
den art, att med exploateringen förenade utgifter endast delvis kunde täckas

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. Nr 46. 3

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Departements■
chefen.

genom inkomster från framdeles försålda egnahem. För ett rationellt fullgörande
av föreliggande kolonisationsuppgifter vore nämnden i behov av
större årligt statsanslag än som under de två senaste åren utgått. Med häntill
att statsmakterna kanske komme att besluta örn ändrade glinder för
stödjande av jordanskaffningsverksamheten inom Norrbottens län, funne
nämnden emellertid lämpligt att för 1936 års verksamhet stanna med sin begäran
vid det anslagsbelopp, som tidigare årligen utgått nämligen 25,000 kronor,
vilket belopp skulle användas på i huvudsak följande sätt:

a) såsom bidrag till bestridande av kostnaderna för jord anskaffning

sverksamhetens centrala ledning och administration
(utgifter för löner, resor m. m.) .................... kronor 5,000

b) såsom. bidrag till exploateringskostnaderna: utgifter
för förläggning av arbetslöshetskommissionens ax-betare, för
förslag till diverse arbeten, för lantmäteri och lokal ledning
m. m:

1) för Kassa jordförmedlingsföretag .................

2) för Tärendö jordförmedlingsföretag ..............

3) för Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag ....

3.000

2.000
15,000

Summa kronor 25,000.

Statens egnahemsstyrelse har förklarat sig icke hava något att erinra mot
det av egnahemsnämnden beräknade beloppets storlek. Styrelsen har anfört,
att det syntes vara av icke ringa betydelse för länet, att verksamheten finge
fortgå och fullföljas enligt uppgjord plan. Avkastningen från de nya odlingsområdena
vore välbehövlig på grund av behovet av livsmedel för den växande
befolkningen i länet. Man torde kunna räkna med, att de planerade nyodlingarna
i viss mån kunde medföra minskning i den betydande importen
av hö från Finland i dessa bygder, vilka i fråga om lantbruksprodukter tillhörde
landets underskottsområden. Då kostnaderna för verksamheten vore
betydande, kunde dessa icke helt bestridas av förvaltningsbidraget för egnahemsverksamheten.

Det synes lämpligt, att de jordanskaffningsföretag, vilka omfattas av ifrågavarande
verksamhet i egnahemsnämndens egen regi, i fortsättningen handhavas
av den förstärkta egnahemsnämnd, varom i det föregående förmälts.
Med hänsyn till vad jag därvid anfört skulle särskilt anslag för sagda verksamhet
då ej vidare behöva anvisas. I sakens natur torde nämligen ligga,
att om verksamheten överflyttas från den nuvarande till den förstärkta
egnahemsnämnden medel för densamma böra i skälig utsträckning kunna efter
framställning av nämnden utgå ur det reservationsanslag till jordanskaffningsverksamhet
inom Västerbottens och Norrbottens län, jag tidigare förordat.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

att til! Jordanskaffningsvei-ksamhet inom Västerbottens
och Norrbottens län för budgetåret 1936/1937 under nionde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av kronor 800,000.

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 46-

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall samt förordnar,
att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sven Ros.