Kungl. Afaj:ts proposition nr 30.
1
Nr 30.
Kungl. Majtts proposition till riksdagen angående viss
omläggning av automobilbesiktningsväsendet m. m.;
given Stockholms slott den 3 januari 1936.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande över det förslag till omläggning av automobilbesiktningsväsendet
m. m., som av föredragande departementschefen framlagts.
GUSTAF.
Henning Leo.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 3 januari 1936.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Leo:
Jag anhåller att få till behandling upptaga fråga örn viss omläggning av
automobilbesiktningsväsendet. Denna fråga omfattar förslag till ändringar i
motorfordonsförordningen och av Kungl. Majit jämlikt stadganden i samma
förordning utfärdade särskilda författningar. Därjämte anhåller jag att i detta
sammanhang få närmare redogöra för den fråga om utökning av ordningsstatspolisen
i ändamål att ernå en bättre övervakning av vägtrafiken, som av chefen
för socialdepartementet tidigare i dag vid anmälan av statsverkspropositionen
omförmälts i samband med äskanden av anslag till statspolisorganisationen.
Såsom av det följande framgår stå nu omförmälda spörsmål i sådant samband
med varandra, att de lämpligen böra upptagas till gemensam behandling och
i ett sammanhang föreläggas riksdagen.
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 30.
81 36
2
Kungl. Majus proposition nr 30.
Därest statsmakterna godkänna de grunder för omläggning av besiktningsväsendet,
vilka jag nu går att förorda, torde det ankomma på Kungl. Majit att
genomföra de författningsändringar, som bliva en följd därav. I detta sammanhang
vill jag emellertid erinra örn att förslag till ny motorfordonsförordning
och förordning örn allmän automobiltrafik utarbetats av 1934 års vägtrafiksakkunniga
respektive 1932 års trafikutredning och att, därest dessa förslag
skulle föranleda proposition till riksdagen, i de författningstexter, som
i sådant sammanhang kunna komma att framläggas, komma att inarbetas till
dessa författningar hänförliga bestämmelser i nu förevarande ämne, därvid,
för den händelse riksdagen då fattat ståndpunkt till ifrågavarande spörsmål,
hänsyn kan tagas därtill.
Jag får till en början erinra örn att automobilbesiktningsväsendet inrättats
såsom ett led i statsmakternas strävan att åstadkomma kontroll från det
allmännas sida över vägtrafiken och öka trafiksäkerheten. De bestämmelser,
som reglera besiktningsorganisationen och dess uppgifter, återfinnas i nu
gällande motorfordonsförordning och i åtskilliga i anslutning härtill av Kungl.
Majit utfärdade särskilda föreskrifter.
Organisationen består av särskilt förordnade besiktningsmän, vilkas antal
inom varje län efter förslag av vederbörande länsstyrelse bestämmes av
Kungl. Majit. Besiktningsmännen utses av länsstyrelsen, som tillika fastställer
deras tjänstgöringsdistrikt och stationsort, där ej Kungl. Majit finner
skäl därom bestämma i samband med fastställandet av antalet besiktningsmän.
Ersättning till besiktningsmännen utgår efter grunder, som bestämmas
av Kungl. Majit. Övervakandet av besiktningsmännens verksamhet utövas
av länsstyrelserna.
Besiktningsmännens huvudsakliga uppgifter äro dels att utföra olika
slag av motorfordonsbesiktningar, dels ock att verkställa körkortsprövningar.
Inom kommunikationsdepartementet verkställdes under hösten 1934 utredningar,
åsyftande att genom reformer av automobilbesiktningsväsendet bland
annat nedbringa utgifterna för detsamma ävensom åstadkomma ökad möjlighet
till övervakning av motorfordonstrafiken, särskilt å landsbygden. Resultaten
av utredningarna sammanfattades i en promemoria, som utmynnade i
ett förslag, innebärande i huvudsak att vissa av automobilbesiktningsmännens
nuvarande uppgifter med avseende å övervakningen av motorfordonsbeståndet
skulle överföras å ordningsstatspolisen, i samband varmed besiktningsmännens
antal skulle minskas och statspolisen erhålla viss utökning av såväl
personal som utrustning med motorfordon.
Sedan yttranden över promemorian avgivits av vederbörande myndigheter
och automobilbesiktningsmännens förening tillkallades jämlikt Kungl. Majits
bemyndigande den 22 februari 1935 tre personer, nämligen landshövdingen
E. A. Beskow, statspolisintendenten A. K. E. Ros och vägtrafikinspektören
B. R. B. von Segebaden att såsom sakkunniga inom kommunikationsdepartementet
(automobilbesiktningssakkunniga) under landshövdingen Beskows ord
-
3
Kungl. Majus proposition nr 30.
förandeskap biträda med fortsatt utredning i fråga om åtgärder för åstadkommande
av ökad kontroll såväl å motorfordonsbeståndet som å motortrafiken
överhuvud m. m. De sakkunniga framlade den 17 oktober 1935 betänkande
med förslag örn ökad tillsyn å vägtrafiken samt vissa ändringar i
automobilbesiktningsväsendet.
Betänkandet bygger i huvudsak på berörda promemoria, men i detsamma
ha därjämte framlagts mera preciserade förslag till ändringar i besiktningsorganisationen,
innebärande, bland annat, minskning av antalet besiktningsmän
samt en omläggning av grunderna för besiktningsmännens inleverering
till statsverket av förrättningsavgifter.
Över betänkandet, i vad avser bland annat nyss särskilt angivna förslag,
hava yttranden avgivits av samtliga länsstyrelser samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Vidare har riksriikenskapsverket avgivit utlåtande över i betänkandet
framlagt förslag till kontroll å besiktningsmännens uppbörd och
redovisning, i anledning varav väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgivit särskilt
utlåtande. Därjämte hava 1935 års vägsakkunniga yttrat sig över likaledes
framlagt förslag örn ianspråktagande av automobilskattemedel för täckande
av, bland annat, kostnaderna för statspolisens utökning. Slutligen hava
yttranden avgivits av automobilbesiktningsmännens förening samt av kungl,
automobilklubben och motormännens riksförbund.
Jag vill här erinra örn att riksdagens år 1934 församlade revisorer i sin
berättelse, § 14, under framhållande av att — i motsats till vad från början''
varit meningen — statsverkets inkomster från besiktning av motorfordon
för det dåvarande icke täckte utgifterna för denna besiktning, upptagit spörsmålet
örn en omgestaltning av automobilbesiktningsväsendet samt i sådant
syfte ifrågasatt, att å ordningsstatspolisen skulle överföras viss del av den
fortlöpande övervakning av motorfordonens beskaffenhet, som utövades av
besiktningsmännen.
Yad statsrevisorerna anförde i nu berörda hänseende föranledde icke något
uttalande från riksdagens sida.
Översikt av besiktningsväsentlets och ordningsstatspolisens nuvarande
uppgifter och organisation.
De sakkunniga lämna i sitt betänkande till en början en översikt av det
nuvarande besiJctningsväsendets huvudsaklig a uppgifter. De anföra
därutinnan:
Innan ett motorfordon tages i bruk, måste det undergå antingen första
besiktning eller typbesiktning. Första besiktning innebär, att besiktningsmannen
undersöker, huruvida fordonet till sin beskaffenhet uppfyller de
fordringar, som i motorfordonsförordningen därutinnan äro uppställda. Över
vad besiktningsmannen vid besiktningen iakttagit skall han utfärda besiktningsinstrument,
som skall innehålla en beskrivning av fordonet. Den första
besiktningens huvudsakliga uppgift bestod ursprungligen däri, att den skulle
utgöra en kontroll å att i trafik icke utsläpptes motorfordon, som i tekniska
hänseenden icke uppfyllde trafiksäkerhetens krav. På grund av den utveckling,
som motorfordonen i angivna hänseenden undergått och alltjämt undergå
och som medfört, att fordonen torde fylla högt ställda anspråk på driftsäkerhet,
har emellertid besiktningens förenämnda ursprungliga uppgift
4
Kungl. Majus proposition nr 30.
blivit för elef övervägande antalet fordon av mera underordnat värde. Sedan
år 1916 Ilar emellertid första besiktningen kommit att få en ytterligare,
synnerligen betydelsefull uppgift, nämligen att utgöra grundvalen för registreringsförfarandet.
Vid ansökan örn registrering av ett motorfordon hos
vederbörande länsstyrelse skall sålunda det över besiktningen utfärdade instrumentet
ingivas till länsstyrelsen. Denna inför i automobilregistret bland
annat de uppgifter, som instrumentet innehåller. De egenskaper hos ett
fordon, beträffande vilka anteckning sker i registret, äro av avgörande betydelse
i flera viktiga hänseenden. Sålunda uträknas automobilskatten med
ledning av dessa uppgifter. Vidare äro uppgifterna av betydelse för särskilt
lastautomobiler och omnibusar, t. ex. i fråga örn rätten att framföra fordonet
å vissa vägar och broar samt beträffande den hastighet, varmed fordonet
får framföras.
För att icke samtliga nya fordon, tillhörande en och samma typ, skola
behöva undergå individuell första besiktning har i 1930 års motorfordonsförordning
införts s. k. typbesiktning. Denna innebär, att tillverkare i Sverige
av motorfordon eller därstädes bosatt generalagent för sådan tillverkare i
utlandet av Kungl. Magt kan erhålla tillstånd att få olika typer av tillverkningen
besiktigade av besiktningsman. Denna besiktning, som sålunda har
avseende å fordon, utförda i standardiserad serietillverkning, tillgår på i
huvudsak samma sätt som den första besiktningen. Typbesiktningen medför,
att varje motorfordon, som tillverkaren eller generalagenten intygar
vara i full överensstämmelse med besiktigad typvagn, skall anses som örn
det besiktigats och sålunda före användandet icke behöva undergå individuell
första besiktning. Typbesiktning får utföras endast av de besiktningsmän,
som Kungl. Majit därtill förordnar. För närvarande äger endast besiktningsman,
tillhörande någon av besiktningsmyndigheterna (Stockholm,
Göteborg och Malmö), utföra typbesiktning.
När ett inregistrerat fordon undergått sådan ändring — på grund av ombyggnad,
reparation eller dylikt — att de uppgifter, som i fråga örn fordonet
äro införda i automobilregistret, icke längre överensstämma med fordonets
beskaffenhet, måste fordonet undergå efterbesiktning av besiktningsman, varefter
det nya besiktningsinstrumentet skall ingivas till vederbörande länsstyrelse
för uppgifternas intagande i registret.
Länsstyrelse äger därjämte, när länsstyrelse därtill finner skäl, förordna
örn efterbesiktning av motorfordon.
Förutom nämnda slag av efterbesiktning finnes periodisk efterbesiktning.
Denna innebär, att ett motorfordon inom viss tid, räknat från senaste besiktning,
skall uppvisas för besiktningsman för undergående av ny besiktning.
I vår första auton!obilförordning av år 1906 stadgades, att varje
motorfordon, som användes i yrkesmässig trafik, vartill då, liksom nu är
fallet, erfordrades tillstånd av offentlig myndighet, skulle vart tredje år
undergå förnyad besiktning för utrönande av huruvida fordonet fortfarande
vore i föreskrivet skick. Genom 1916 års automobilförordning skärptes och
utvidgades bestämmelserna örn efterbesiktning, i det att jämväl fordon i enskild
trafik underkastades en vart tredje år återkommande besiktning samtidigt
med att för automobiler i yrkesmässig trafik stadgades besiktning
minst en gång varje kalenderår. Besiktningstvånget för fordon i enskild
trafik borttogs emellertid redan i 1923 års motorfordonsförordning. Nu
gällande förordning av år 1930 har icke gjort ändring i bestämmelsen örn
årlig periodisk efterbesiktning av fordon i yrkesmässig trafik. Genom förordning
den 14 juni 1933 utvidgades dock efterbesiktningstvånget att omfatta
jämväl fordon i uthyrningsrörelse. Tiden, inom vilken sådan besiktning
skall ske, är bestämd till sex månader.
5
Kungl. Majus proposition nr 30.
Förutom nu angivna besiktningsformer finnes s. k. flygande besiktning,
som utgör ett komplement till övriga besiktningar oell avser att utgöra
en fortlöpande kontroll å fordonsbeståndet. Den flygande besiktningen
innebär, att envar besiktningsman inom sitt tjänstgöringsdistrikt äger, där
han finner skäl antaga, att ett motorfordon ur trafiksäkerhetssynpunkt
är mindre tillförlitligt, undersöka fordonet. Finner han därvid, att detta
icke är i betryggande skick, äger besiktningsmannen förelägga fordonets
ägare eller förare att inom viss tid inställa fordonet till eftersyn hos honom
eller hos den besiktningsman, som med hänsyn till fordonets hemort eller
trafikförhållanden eljest kan befinnas lämplig. Skulle fordonet vara så bristfälligt,
att det ej utan uppenbar fara för trafiksäkerheten kan vidare användas,
äger besiktningsmannen förbjuda fordonets användande intill dess bristen
blivit avhjälpt. Ett dylikt förbud skall ofördröjligen underställas länsstyrelsens
prövning.
Nyss angivna flygande besiktning innefattar endast en rättighet för besiktningsmannen
att undersöka ett fordon, som han finner skäl antaga vara
mindre tillförlitligt. Åt en besiktningsman kan emellertid länsstyrelsen
meddela särskilt uppdrag att efter särskild av länsstyrelsen godkänd plan
verkställa inspektion av fordonsbeståndet inom länet eller viss del därav. Densamma
innebär i huvudsak detsamma som den flygande besiktningen men
skiljer sig från denna på så sätt, att besiktningsmannen, sedan han erhållit
förordnande därom, dels är skyldig verkställa fordonsundersökning, dels ock
äger formell rätt att undersöka vilket motorfordon som helst, oberoende av
huruvida skäl föreligger antaga, att fordonet är ur trafiksäkerhetssynpunkt
mindre tillförlitligt.
Körande besiktning av motorfordon över huvud är föreskrivet, att fordonet
skall provköras av besiktningsmannen eller av annan person i hans
närvaro. Därvid skall särskilt undersökas, huruvida samtliga manövreringsorgan
fylla sin uppgift på ett effektivt och ändamålsenlighet sätt samt örn
fordonet i övrigt är ur trafiksäkerhetssynpunkt fullt tillförlitligt. Gäller besiktningen
ett begagnat fordon, skall besiktningsmannen noggrant undersöka,
om fordonet uppvisar förslitningar eller bristfälligheter av sådan art,
att fordonet ur trafiksäkerhetssynpunkt är att anse såsom mindervärdigt. Vid
flygande besiktning skall särskild uppmärksamhet ägnas åt att styrinrättning
och bromsar verka tillfredsställande.
En av besiktningsmannens viktigaste uppgifter utgör vidare körkortsprövningen.
I 1906 års förordning örn automobiltrafik var rätten för en person
att föra motorfordon endast beroende av att denne uppnått viss ålder samt
att han med bevis, utfärdat av besiktningsman, styrkt sig vara fullt förtrogen
med motorfordons konstruktion, skötsel och manövrering. För att tjänstgöra
såsom förare i yrkesmässig trafik erfordrades emellertid att härtill hava förvärvat
tillstånd av myndighet, som medgivit trafikens utövande. Genom 1916
års förordning gjordes rätten att föra automobil, liven då det gällde icke
yrkesmässig trafik, beroende av myndighets tillstånd (körkort). För erhållande
av sådant hade vederbörande att hos länsstyrelse, där han var mantalsskriven,
förete, bland annat, bevis av besiktningsman angående godkänt förarprov.
Enligt nu gällande bestämmelser skall besiktningsmannen vid prövning
av förares kompetens för erhållande av körkort genom förhör och provkörning
med sökanden under olika trafikförhållanden undersöka, huruvida
denne dels besitter sådan körskicklighet, sinnesnärvaro och omdömesförmåga,
att utan fara för trafiksäkerheten tillstånd kan meddelas honom att föra motorfordon,
dels äger erforderlig inblick i verkningssättet hos det slag av motorfordon
(motorcykel eller automobil), för vilket körkort sökes, dels ock äger
nödig kännedom örn gällande allmänna föreskrifter rörande trafik med motor
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr HO.
fordon och om bestämmelserna i vägtrafikstadgan ävensom noggrann kunskap
om föreskrifter angående arten och innebörden av varningssignaler och
varningstecken av olika slag. Vidare skall sökanden visa sig äga nödiga
kunskaper örn alkoholhaltiga dryckers inverkan å den mänskliga organismen,
särskilt ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Besiktningsman kan av länsstyrelse meddelas särskilt förordnande att
ntöva tillsyn över yrkesmässigt bedriven utbildning av förare (körsJcoletillsyn).
Tillsynen innebär, att besiktningsmannen med uppmärksamhet skall följa
dylik verksamhet samt tid efter annan, enligt av länsstyrelsen godkänd plan,
inspektera verksamheten och därvid meddela de anvisningar, som kunna
erfordras till ernående av en god utbildning. Bedrives yrkesmässig förarutbildning
i strid med gällande föreskrifter eller eljest på ett otillfredsställande
sätt, har besiktningsmannen att därom göra anmälan hos länsstyrelsen.
I fråga örn besiktningsmännens anställningsförhållanden m. m. må
efter de sakkunnigas betänkande anföras följande:
Antalet besiktningsmän bestämmes av Kungl. Majit efter förslag av vederbörande
länsstyrelse. Besiktningsman tillsättes av länsstyrelse på förordnande,
gällande för en tid av fyra kalenderår. Länsstyrelse kan emellertid, när skäl
därtill föreligger, återkalla förordnandet, även örn berörda fyraårsperiod icke
är utgången. I fråga örn besiktningsmannens kompetens gäller, att han skall
genom avlagd examen vid teknisk läroanstalt eller genom sysslande med
tillverkning eller reparation av motorfordon eller eljest hava förvärvat ingående
kännedom örn motorfordons konstruktion, skötsel och manövrering.
Vidare skall han genom redbarhet, samvetsgrannhet och hedrande vandel
hava tillvunnit sig allmänt förtroende. Slutligen skall han innehava gällande
körkort för automobil samt äga vana och skicklighet vid körning med sådant
fordon. En besiktningsman äger icke bedriva tillverkning eller reparation
av eller handel med motorfordon eller yrkesmässigt meddela undervisning
till utbildning av förare eller bedriva annan verksamhet, vars förenande
med befattningen av länsstyrelsen prövas olämpligt. Ej heller får han
vara delägare i handelsbolag eller styrelseledamot i aktiebolag eller ekonomisk
förening, som bedriver verksamhet av nu angivet slag.
Besiktningsman är som regel skyldig att, då tjänstförrättning ej hindrar,
varje helgfri dag vara för allmänheten tillgänglig å stationsorten. Därjämte
kan länsstyrelse, där så prövas erforderligt, föreskriva skyldighet för besiktningsman
att å vissa regelbundna tider hålla mottagningar å andra orter
inom tjänstgöringsdistriktet än stationsorten.
De besiktningsmän, som äro stationerade i respektive Stockholm, Göteborg
och Malmö, äro sammanförda till s. k. besiktningsmyndigheter. Inrättande
av besiktningsmyndigheter, vilket skedde i samband med tillkomsten
av 1930 års motorfordonsförordning, är att uppfatta såsom en av
rent praktiska skäl förestavad organisatorisk åtgärd, åsyftande en jämnare
fördelning av göromålen besiktningsmännen emellan och därmed även ett
bättre utnyttjande av deras arbetskraft, allt till båtnad för allmänheten. För
varje besiktningsmyndighet utses en besiktningsman till föreståndare med
huvudsaklig uppgift att leda och organisera myndighetens arbete.
Angående besiktningsmännens ersättning anföra de sakkunniga:
Den huvudsakliga ersättningen utgår i form av särskilda avgifter, som
besiktningsmannen äger uppbära för av honom verkställda förrättningar.
Av de uppburna avgifterna äger besiktningsmannen tillgodogöra sig arvode
med för kalenderår räknat hela den del av avgifternas summa, som icke
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
överstiger 10,000 kronor, hälften av den del av avgifternas summa, som överstiger
10,000 kronor men icke 20,000 kronor, samt en fjärdedel av den del
av avgifternas summa, som överstiger 20,000 kronor. Vid beräkning av avgifternas
summa skall hänsyn tagas jämväl till de avgifter, som inflyta till
vikarie under den tid, besiktningsmannen åtnjuter annan ledighet än semester,
tjänstledighet på grund av behörigen styrkt sjukdom eller tjänstledighet
för fullgörande av offentligt uppdrag.
Det åligger besiktningsmannen att före utgången av januari månad varje
år till länsstyrelsen dels avgiva redovisning över de under näst föregående
år influtna avgifterna, dels ock inleverera så mycket av samma avgifter,
som han enligt vad nyss sagts icke äger tillgodogöra sig.
För flygande besiktning uppbär besiktningsmannen för kalenderår räknat
ett fast arvode, som från och med år 1934 utgår med 300 kronor.
Besiktningsman, som av länsstyrelsen förordnats att handhava tillsyn
över motorfordonsbeståndet och körskolorna inom länet eller del därav,
äger härför uppbära dels rese- och traktamentsersättning, dels ock, efter
länsstyrelsens närmare bestämmande, arvode, som sammanlagt må uppgå
till högst 1,500 kronor årligen. Länsstyrelsen äger emellertid för angivna
ändamål årligen använda högst det belopp, som Kungl. Majit anvisar länsstyrelsen.
Under vart och ett av åren 1931—1933 anvisade Kungl. Majit
länsstyrelserna för ändamålet sammanlagt 100,000 kronor. Från och med
år 1934 nedsattes emellertid beloppet till 75,000 kronor.
Föreståndarna för besiktningsmyndigheterna äga därjämte uppbära för
kalenderår, föreståndaren i Stockholm 900 kronor samt föreståndarna i Göteborg
och Malmö vardera 600 kronor.
Påkallar någon förrättning utom besiktningsmannens stationsort, äger^besiktnings
mannen av denne uppbära resekostnads- och traktamentsersättning.
Åligger det besiktningsman att hålla regelbundna mottagningar utom
stationsorten, skall länsstyrelsen fastställa det tilläggsbelopp till förrättningstaxan,
som besiktningsmannen äger uttaga till täckande av resekostnads-
och traktamentsersättning.
Besiktningsmännens antal bestämmes, som förut nämnts, av Kungl. Majit.
Detta antal har under senaste 15-årsperiod nedgått och utgjorde år 1921
143, år 1929 95 och under tiden 1931—1935 86. För år 1936 har antalet
bestämts till 85. Gällande förordnandeperiod har med hänsyn till nu
ifrågasatta ändringar i besiktningsväsendet av Kungl. Majit bestämts till
endast ett år.
I fråga örn det ekonomiska utfallet av besiktningsväsendet under år 1934
får jag hänvisa till följande ur de sakkunnigas betänkande hämtade uppgifter,
vilka bygga på från besiktningsmännen infordrat material:
De av besiktningsmännen jämte vikarier för dem uppburna förrättningsavgifterna
hava uppgått till sammanlagt 1,130,612 kronor. Av detta belopp
utgöra de behållna andelarna sammanlagt 999,631 kronor 58 öre. Till statsverket
hava inlevererats 130,980 kronor 42 öre.
Av de uppburna avgifterna hava 105,555 kronor eller 9.3 % uppburi ts av
vikarier för besiktningsmännen. Endast i ett fall har vikarie uppburit så
stort belopp, att detta föranlett inleverering till statsverket. Det inlevererade
beloppet uppgick härvid till 935 kronor. Den högsta behållna andelen för
en besiktningsman utgjorde 17,231 kronor 25 öre, medan den lägsta uppgick
till endast 2,395 kronor. Mellan dessa ytterligheter äro de behållna
andelarna företrädda med i hög grad skiftande belopp. Över hälften av dem
8
Kungl. Majlis proposition nr 30.
är emellertid |
att finna mellan 8,000 och |
12,000 kronor. Följande tabell |
åskådliggör i |
sammandrag storleken av de |
av besiktningsmännen behållna Antal besikt-ningsmän |
under 4,000 kronor ... |
.............................. 5 |
|
mellan 4,000 och 6,000 » |
.............................. 2 |
|
» |
6,000 » 8,000 » |
.............................. 9 |
» |
8,000 » 10,000 |
............................... 19 |
» |
10,000 » 12,000 |
............................... 27 |
» |
12,000 » 14.000 » |
............................... 11 |
» |
14,000 » 16,000 |
............................ 11 |
» |
16,000 » 18,000 |
............................. 2 Summa 86 |
Den behållna andelen i medeltal per besiktningsman, däri icke inräknade
av vikarier behållna avgifter, utgjorde 10,407 kronor 11 öre. Medelomkostnaderna
för tjänsternas upprätthållande under året uppgingo enligt besiktningsmännens
egna uppgifter till 2,962 kronor. I beloppet ingå bland annat
kostnader för lokal, personal samt hållande av bil. Bilkostnaderna, vilka
uppgivits av 80 besiktningsmän, uppgingo för dessa i medeltal till 1,216
kronor.
Börande frågan huruvida inkomsterna av och utgifterna för besiktningsväsendet
täckt varandra har i betänkandet uppgivits, att av det belopp, som
inlevererats till statsverket, 130,980 kronor 42 öre, följande kostnader skolat
bestridas, nämligen: arvoden för flygande besiktning 25,800 kronor, arvoden
samt resekostnads- och traktamentsersättningar för fordons- och körskoleinspektion
75,000 kronor, samt arvoden till föreståndarna för besiktningsmyndigheterna
2,100 kronor, eller sammanlagt 102,900 kronor. Enligt dessa
uppgifter skulle alltså ett överskott av 28,080 kronor 42 öre hava uppstått.
Enligt riksräkenskapsverkets budgetredovisning för budgetåret 1934/1935
hava inkomsterna visat sig överstiga utgifterna med i runt tal 32,700 kronor.
Såsom förut antytts bygger det nu framlagda förslaget till reformering av
besiktningsväsendet på förutsättningen, att ordningsstatspolisen övertager
vissa hithörande uppgifter och i samband därmed erhåller en utvidgad organisation.
I fråga örn ordningsstatspolisens nuvarande organisation och huvudsakliga
uppgifter anföra de sakkunniga:
Vissa större städer, sammanlagt 19, som enligt polislagen äro skyldiga
att mot viss ersättning av statsmedel vid tillfälliga behov av ordningspolis
tillhandahålla reservpolis, åligger att avdela ett bestämt antal polismän såsom
ordningsstatspolis, mot det att statsverket gottgör städerna den del av
kostnaden för avlöning, pensionering och andra förmåner åt personalen, som
belöper sig på detta antal. Dessa polismän äro sammanförda i statspolisavdelningar
och stå till länsmyndigheternas förfogande för tjänstgöring huvudsakligen
utom respektive städer.
Anordningen innebär i princip, att det bestämda antalet polismän skall
stå till statens förfogande, däremot icke vissa polismän. Vid utformningen
av organisationen tog man nämligen sikte på önskemålet att vid behov
kunna erhålla en samlad styrka med erfarenhet från ordningspolistjänst i
9
Kungl. Majus proposition nr SO.
vederbörande stad. Med hänsyn till att nämnda antal polismän är avsett
att i den dagliga tjänsten regelmässigt användas utom staden, har av praktiska
skäl de för statspolistjänst avsedda polismännen sammanförts i en
från stadens poliskår skild avdelning under befäl av i Stockholm statspolisintendenten
samt i övriga städer en kommissarie eller överkonstapel.
För att de till statspolisen avdelade polismännen skola vinna erfarenhet
i den speciella tjänstgöringen på landsbygden ävensom kännedom
örn länets förhållanden, lokal- och personkännedom etc., kommenderas befäl
och manskap till statspolisavdelningen för viss tid, lägst ett år och högst
tre år. Vid utgången av värjo kalenderår förnyas i regel en tredjedel avman
skapsstyrkan. För att vinna den ur olika synpunkter önskvärda cirkulationen
mellan statspolisen och stadens poliskår är stadgat, att den, som
varit kommenderad till statspolisavdelning i tre år, icke får ytterligare tjänstgöra
där, förrän han under lika lång tid tjänstgjort i staden. Där så finnes
erforderligt med hänsyn till statspolisens verksamhet, polistjänsten i staden
eller andra särskilda omständigheter, må emellertid för viss tid avvikelse
äga rum från förenämnda bestämmelse.
Beträffande ordningsstatspolisens verksamhet är föreskrivet, att den huvudsakligast
skall användas å landsbygden och särskilt vid sådana tillfällen, då
behov uppstår av större polisstyrka än i orten finnes tillgänglig. Till sådan
tjänstgöring rekvireras statspolisen av länsstyrelse, landsfogde eller den
lokale polischefen. I övrigt åligger det statspolisen att å landsbygden ombesörja
sådana uppgifter, som icke kunna på ett enhetligt och tillfyllestgörande
sätt fullgöras av den lokala polispersonalen. För denna mera regelbundna
verksamhet fastställes av vederbörande länsstyrelse en allmän plan.
Verksamheten enligt planen bedrives i samarbete med de lokala polismyndigheterna
i regel utan särskild rekvisition från dessa. För särskilda tillfällen
vid sidan av planen har landsfogden att närmast under länsstyrelsen
förfoga över statspolisen. I den mån statspolisavdelningens folk icke behöver
fullt tagas i anspråk utom staden, får avdelningens chef tillfälligtvis
ställa de övertaliga till stadens polischefs förfogande till användning för
särskilda uppgifter. Polischefen har också möjlighet att vid särskilda behov
få anlita statspolisavdelningen såsom förstärkning inom staden, i den mån
så kan ske utan eftersättande av angelägnare uppgifter.
Bland statspolisens viktigaste uppgifter märkes övervakning av vägtrafiken.
I denna ingår en viss tillsyn av motorfordonens beskaffenhet. Denna
övervakning torde emellertid i första hand taga sikte på att tillse, att fordonen
i ordningsavseende uppfylla föreskrivna fordringar, t. ex. i fråga örn
skyltar och skattemärken samt att gällande tillståndsbevis och dylikt för
yrkesmässig trafik medföras. Då emellertid framförandet av ett fordon, som
icke uppfyller gällande bestämmelser örn fordons beskaffenhet, är belagt
med straffansvar, åligger det givetvis statspolisen att jämväl övervaka fordonen
i angivna hänseende. Med hänsyn till att statspolisen i allmänhet
äger endast en relativt ytlig kännedom om motorfordonens konstruktion,
samt övervakningen av fordonsbeståndet för närvarande i första hand avilar
b isiktningsmännen, torde statspolisens undersökning av fordonens beskaffenhet
i fiertalet fall inskränka sig till sådana fordon, som förete uppenbara
brister i fråga örn sin trafiksäkerhet. Härtill bidrager, att statspolisens befogenhet
att undersöka fordonen i formellt avseende så tillvida skiljer sig
från besiktningsmännens fordonstillsyn efter förordnande av länsstyrelse, att
statspolisen torde vara berättigad att undersöka endast sådana fordon, beträffande
vilka verklig anledning föreligger antaga, att desamma icke uppfylla
gällande föreskrifter. Vidare torde en statspolis sakna rätt att själv
för undersökning provköra ett fordon. Slutligen ma framliallas, att stats
-
10
Kungl. Majus proposition nr SO.
polisen saknar befogenhet att förbjuda användandet av ett med svårartade
fel behäftat fordon eller att förelägga vederbörande att inställa ett fordon
till efterbesiktning hos en besiktningsman.
Statspolisens sakkunskap å motorfordonens område torde för närvarande
inskränka sig till dels de kunskaper, polismännen i samband med avläggande
av körkortsprov inhämtat, dels ock den praktiska erfarenhet, som de
genom längre eller kortare tids patrullering med motorfordon kunnat inhämta.
Map torde kunna utgå från att det stora flertalet ordningsstatspoliser —
såväl beridna som icke beridna — kommer att innehava körkort. De, som
vid kommenderingar till tjänstgöring vid statspolisen möjligen icke innehava
sådant, bruka så gott som alla under början av sin tjänstgöring skaffa
sig körkort.
Förslag till skärpt övervakning av vägtrafiken genom ordningsstatspolisen
och i samband därmed viss inskränkning av
besiktningsmännens uppgifter.
Beträffande ö v er v ahrlin g en av vägtrafike n i all m änhet
anföra de sakkunniga:
Den nuvarande vägtrafiken förorsakar ett skrämmande antal olyckor på
våra vägar och gator, medförande allvarliga skador till såväl personer som
egendom. Sålunda kan nämnas, att enligt medicinalstyrelsens berättelse örn
allmän hälso- och sjukvård uppgick sammanlagda antalet vid trafikolyckor
skadade personer, som åtnjutit vård å lasarett eller sjukstugor, ej intagna fall
inräknade, under år 1932 till 10,186 och under år 1933 till 10,798. Enligt
samma beräkningar utgjorde antalet å lasarett eller sjukstugor intagna fall
av personskada genom motorfordonstrafik, vilka icke haft döden till följd, år
1921 1,110 och år 1930 3,274. Antalet dödsolyckor på grund av dylik trafik
hade under samma tid ökats från 92 tili 382.
Den trafik, i samband med vilken de allvarligaste och beträffande dödsfallen
jämväl de flesta olyckorna uppkomma, utgör motortrafiken. Enligt den
statistik, som för vårt lands vidkommande på grundval av uppgifter från polismyndigheterna
börjat föras från och med ingången av år 1935 rörande olyckor
vid trafik med motorfordon, inträffade under enbart första hälften av nämnda
år ej mindre än sammanlagt 4,379 sådana trafikolyckor. Genom desamma
dödades 138, skadades svårt 382 och skadades lindrigt 1,385 personer. Orsakerna
till dessa olyckor fördela sig på följande sätt: motorförarnas körsätt
59.4 procent, motorförarnas personliga förhållanden 6.3 procent, motorfordonens
beskaffenhet 3.2 procent, velocipedåkares åtgärder 9.i procent, fotgängares
åtgärder 6.6 procent, andra vägfarandes åtgärder 2.2 procent, vägförhållanden
8.0 procent samt övriga orsaker 5.2 procent.
Med hänsyn till väckt fråga rörande de periodiska efterbesiktningarnas
värde ur trafiksäkerhetssynpunkt torde nyssnämnda orsaksgrupp »motorfordonens
beskaffenhet» äga ett visst intresse. Antalet till denna grupp hänförliga
olycksfall utgjorde, på sätt nyss angivits, 3.2 procent, motsvarande 138
olycksfall. En närmare sammanställning, utvisande i vad mån dessa varit
beroende på olika slags felaktigheter å fordonen, har ej varit för de sakkunniga
tillgänglig.
För att ytterligare utröna i vad mån ett orsakssammanhang mellan å ena
sidan trafikolyckor samt å andra sidan motorfordonens beskaffenhet kan påvisas,
hava de sakkunniga inhämtat uppgifter härutinnan från Finland och
Danmark, i vilka länder förhållandena å besiktningsväsendets område äro i
stort sett likartade med de svenska. Officiell statistik från nämnda länder
rörande ifrågavarande förhållande under år 1933 utvisar sålunda följande. Av
11
Kungl. Majus proposition nr 30.
samtliga de olyckor i Finland, som orsakats uteslutande av motorfordon eller
vartill sådana fordon medverkat, hava 2.6 procent hänfört sig till felaktiga
bromsar, 2.0 procent till felaktiga styrinrättningar samt 5.7 procent till övriga
fel å fordonen, däri icke inräknat olyckor, orsakade av att snökedjor saknats.
Sammanlagt hava alltså fordonens beskaffenhet helt eller delvis orsakat 10.3
procent av hela antalet olyckor i samband med fiamförandet av motorfordon.
Det är emellertid att märka, att bristfälligheter i fordonen utgjorde enda orsaken
till endast 4.7 procent av samtliga olyckor. Från Danmark, där statistiken
emellertid ej är fullt jämförbar med den svenska och finska, enär densamma
omfattar samtliga trafikolyckor, oberoende av örn motorfordon därvid
medverkat eller ej, föreligga följande siffror: felaktiga bromsar 2.2 procent,
felaktiga styrinrättningar 0.6 procent samt övriga fel å motorfordonen 1.8
procent, eller sammanlagt 4.5 procent. Bristfälligheter å^ motorfordonen voro
ensamma orsaker till 1.3 procent av samtliga olyckor. Då i runt tal en femtedel
av samtliga olyckor i Danmark orsakats av andra fordon än motorfordon,
torde nu angivna procenttal, för att bliva jämförbara med motsvarande svenska
och finska, böra något ökas. .
Såsom framgår av deri svenska statistiken har flertalet olyckor i Sverige,
vari motorfordon varit inblandade, orsakats av vårdslöshet eller oförsiktighet
från motorförarnas eller övriga trafikanters sida.
Man torde icke kunna frigöra sig från den uppfattningen, att åtskilliga av
förenämnda olyckor hade kunnat förebyggas, därest myndigheterna ägt större
möiligheter än vad som nu är fallet att utöva en effektiv kontroll a vägtrafiken.
Myndigheternas möjligheter härutinnan hava visserligen ökats i viss utsträckning
genom tillskapandet av ordningsstatspolisen, vars verksamhet tog sin
början vid ingången av år 1933, men äro med den ständigt ökande trafiken alltjämt
otillräckliga för att åstadkomma en effektiv tillsyn. Det torde emellertid
\ara otvivelaktigt, att den av statspolisen utövade trafikövervakningen varit
för den allmänna trafiksäkerheten av stor betydelse.
Börande omfattningen av och innehållet i denna verksamhet vilja de sakkunniga
hänvisa till efterföljande uppställning, angivande det antal personer,
som av statspolisen rapporterats för överträdelse av olika föreskrifter i gällande
motorfordonsförordning och vägtrafikstadga.
Antal rapporterade
personer
1.
2.
3.
4.
5.
6.
8.
9.
10.
11.
12.
13.
14.
15.
lf>.
Onykterhet vid framförande av motorfordon ..................
Obehörighet att framföra motorfordon ...........................
Fortkörning med motorfordon ....................................
Framförande av obeskattat motorfordon ........................
Framförande av oförsäkrat motorfordon ........................
Framförande av motorfordon, som på grund av dåliga
bromsar varit till fara för trafiksäkerheten ..................
Framförande av motorfordon, som i övrigt varit dåligt utrustat.
.....................................................................
Underlåtenhet att medföra körkort, skattekvitto o. dyl.......
Underlåtenhet att anmäla besiktning, adressförändring
m. ....................................................................
Otillåten yrkesmässig trafik .......................................
överskridande av högsta tillåtna hjultryck .....................
Ovarsamt framförande av motorfordon ...........................
Framförande av motorfordon å förbjuden plats ...............
Anträffade anmälda stulna motorfordon ........................
Velocipeder (belysnings-, signal- och reflexanordningar)...
övriga förseelser .......................................................
1933 1934
75 |
89 |
198 |
264 |
1,306 |
1,911 |
212 |
93 |
70 |
33 |
676 |
913 |
2,490 |
1,711 |
1,275 |
1,426 |
269 |
118 |
209 |
412 |
652 |
655 |
62 |
107 |
17 |
8 |
6 |
— |
4,616 |
5,409 |
1,320 |
2,072 |
13,453 |
15,221 |
12
Kungl. Majus proposition nr 30.
I flera av de yttranden, som avgåvos av vederbörande myndigheter över
kommunikationsdepartementets promemoria, betonades, att goda resultat i
fråga örn en erforderlig ökning i trafiksäkerheten syntes kunna vinnas därigenom,
att statspolisen bereddes ökade möjligheter att utöva tillsyn å vägtrafiken.
De sakkunniga hysa den uppfattningen, att trafikkulturen å våra vägar alltjämt
lämnar åtskilligt övrigt att önska samt att ytterligare åtgärder för tillgodoseende
av trafiksäkerhetens krav äro i hög grad erforderliga. På upplysningens
väg kunna kanske de största resultaten i nu berörda hänseende uppnås.
De sakkunniga tänka härvid bland annat på den verksamhet, som bedrives
av t. ex. Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, liksom även
på det arbete, som nedlägges av enskilda motorsammanslutningar i avsikt att
höja trafikkulturen. Vid sidan av nu nämnda arbete måste emellertid en
effektiv övervakning från myndigheternas sida utgöra en viktig förutsättning
för uppnående av den önskvärda förbättringen av trafikförhållandena å framförallt
landsbygden.
De sakkunniga uttala härefter, att det på grund av hittills vunnen erfarenhet
från statspolisens trafikkontrollerande verksamhet funnes fullgiltig anledning
antaga, att genom en förstärkning av statspolisen kunde åstadkommas
en i möjligaste mån effektiv övervakning av vägtrafiken. I förhållande till såväl
den ständigt växande vägtrafiken som storleken av de olika statspolisavdelningarnas
bevakningsområden syntes statspolisens nuvarande personal och utrustning
vara långt ifrån tillräckliga, helst erfarenheten från den tid, statspolisen
varit i funktion, utvisade, att densamma i stor utsträckning utnyttjats
och måste komma till användning för andra uppgifter än vägtrafikens övervakande.
För ernående av en effektiv tillsyn å vägtrafiken erfordrades emellertid
en ganska avsevärd utökning av såväl statspolisens personal som dess utrustning.
Givetvis komme detta att medföra betydande kostnader. Med hänsyn
till vikten av att de stora såväl personliga som ekonomiska skador, som för
närvarande vållades av vägtrafiken, i möjligaste mån nedbringades, torde dock
dessa kostnader icke få verka avskräckande.
Flertalet olyckor vid framförande av motorfordon orsakades, fortsätta de
sakkunniga, såsom av nyss lämnade uppgifter framginge, av motorförarnas sätt
att framföra sina fordon. Den skärpta tillsynen å vägtrafiken borde därför i
främsta rummet inriktas på åvägabringande av bättre förhållanden härutinnan
genom ingripande mot förekommande överträdelser av gällande körregler samt
annan vårdslöshet och oförsiktighet vid körning. Tillsynen å motorfordonens beskaffenhet
anslöte sig emellertid mycket nära till den allmänna övervakningen
av vägtrafiken; den förra både kunde och borde lämpligen i viss omfattning
utföras samtidigt med den senare. Åt statspolisen syntes därför böra anförtros
även en ökad tillsyn å motorfordon sbeståndet. De sakkunniga ville här förutskicka,
att en ökad tillsyn å jämväl motorfordonens beskaffenhet från statspolisens
sida torde erfordra, att statspolisen erhölle nödig utbildning i motortekniskt
hänseende. Beträffande frågan i vad mån en sådan tillsyn kunde inverka
pa behovet av en periodisk efterbesiktning av yrkesmässiga motorfordon,,
ville de sakkunniga uttala sig i den följande avdelningen av redogörelsen.
13
Kungl. Majus proposition nr HO.
Härefter övergå de sakkunniga till en undersökning av vilka funktioner besiktningsmännens
nuvarande uppgifter kunna anses fylla och uttala därvid till
en början, att det nuvarande besiktningsväsendet enligt de sakkunnigas mening
kunde sägas i stort sett hava hittills motsvarat de krav, som med gällande
lagstiftning avsetts att ställas å detsamma. Med hänsyn till den synnerligen
snabba utveckling i olika tekniska hänseenden, som motorfordonen under senare
år undergått och alltjämt undergå och som medfört, att fordonen ur driftsäkerhetssynpunkt
måste sägas uppfylla högt ställda anspråk, kunde det emellertid
ifrågasättas, huruvida de former, i vilka tillsynen å fordonsbeståndet
för närvarande ägde rum, kunde sägas vara de ur trafiksäkerhetssynpunkt
mest ändamålsenliga.
I detta sammanhang upptaga de sakkunniga först till behandling den s. k.
första besiktningen, omfattande jämväl typbesiktningen, och anföra
härom:
På grund av den starka konkurrens, som är rådande inom bilfabrikationen,
torde de olika bilfabrikaten i allmänhet befinna sig på en hög teknisk nivå.
Enligt de sakkunnigas uppfattning lärer man därför i fråga örn huvudmassan
av nya fordon näppeligen behöva räkna med förekomsten av några allvarliga
maskinella eller konstruktiva fel. I allt fall torde eventuella sådana i regel
ej kunna genom nu förekommande besiktning upptäckas. Ur trafiksäkerhetssynpunkt
får därför det nuvarande besiktningsförfarandet, i vad angår första
besiktning av helt nya fordon, enligt de sakkunnigas mening ej tillmätas särskilt
stor betydelse.
Däremot torde besiktningen hava större betydelse i fråga örn sådana nya
eller begagnade fordon, som undergått särskild ombyggnad eller från början
efter beställning konstruerats för speciella ändamål. Beträffande dylika fordon,
som sålunda konstruerats för att fylla speciella krav från sin blivande
ägares sida — t. ex. en lastvagn, avsedd för en särskild sorts last, eller ett
fordon, vars kaross erhållit en från andra vanligen förekommande karosser avvikande
form för att tjäna t. ex. reklam- eller sportändamål —- kan ur trafiksäkerhetssynpunkt
en besiktning anses mera motiverad.
Även örn ett borttagande av första besiktning måhända för flertalet typer
av motorfordon icke torde behöva medföra några större vådor ur trafiksäkerhetssynpunkt,
torde emellertid blotta tillvaron av en sådan undersökning medföra
en viss säkerhet för att i trafiken icke införas sådana typer av fordon,
som icke uppfylla de fordringar, som ur trafiksäkerhets- och andra viktiga
synpunkter måste uppställas.
Härjämte har första besiktningen, såsom tidigare omnämnts, att fylla en
annan viktig uppgift, nämligen att utgöra grundvalen för fordonets registrering.
De egenskaper hos ett fordon, beträffande vilka anteckning sker i automobilregistret,
äro av avgörande betydelse i flera viktiga hänseenden. Med
ledning av de uppgifter, som inflyta i registret, uträknas sålunda automobilskatten.
Yad angår lastautomobiler och omnibusar äro nämnda uppgifter
vidare av betydelse, t. ex. för frågan örn rätten att framföra fordonen å vissa
vägar och broar samt beträffande den hastighet, varmed fordonen få framföras.
Med hänsyn till vad här angivits torde det vara av stor vikt, att nu
ifrågavarande uppgifter äro tillförlitliga. Genom ett besiktningsförfarande
vinnas de säkraste garantierna för att uppgifterna i registret överensstämma
med verkliga förhållandena. Att ersätta besiktningsinstrumentet, med t. ex.
en anmälan till registret av fordonets ägare synes icke vara tillrådligt.
14
Kungl. Majus proposition nr 30.
På grund av vad sålunda anförts rörande första besiktningen hava de sak
kunniga ansett sig böra förorda, att densamma alltjämt bibehålies.
Beträffande den periodiska efterbesikt ningen, därvid här
och i fortsättningen icke avses den, som fordon i uthyrningsrörelse äro underkastade,
kunna, fortsätta de sakkunniga, olika uppfattningar hysas rörande
frågan, huruvida nu gällande bestämmelser örn sådan besiktning medföra sådant
gagn ur trafiksäkerhetssynpunkt, att besiktningsformen alltjämt bör bibehållas.
I fråga örn fordonen i uthyrningsrörelse anse däremot de sakkunniga sättet för
dessa fordons utnyttjande väl motivera en efterbesiktning var sjätte månad.
De sakkunniga anföra:
Någon garanti för att de yrkesmässiga fordonen under tiden mellan två besiktningar
hållas i föreskrivet och trafikdugligt stånd torde givetvis de periodiska
efterbesiktningarna icke kunna sägas innebära. Redan en kort tid efter
skedd besiktning kunna nämligen fel uppstå å de vid besiktningen undersökta
delarna av fordonet. Det är att märka att beträffande speciellt vissa av dessa
delar, t. ex. bromsar, dessa vid ett någorlunda flitigt användande av fordonet
vanligen torde erfordra justering flera gånger under tiden intill nästa besiktning,
för att fordonet skall kunna sägas uppfylla trafiksäkerhetens krav. Vad
särskilt angår lastbilarna och företrädesvis äldre sådana torde därjämte böra
framhållas, att dessa på grund av de stora påfrestningar, för vilka fordonen
ofta bliva utsatta, torde vara i behov av en ständig översyn, oavsett huruvida
en periodisk efterbesiktning äger rum.
Aven örn efterbesiktningarna sålunda icke kunna sägas innebära någon
garanti för att fordonen mellan besiktningstillfällena hållas i föreskrivet skick,
medföra emellertid besiktningarna den fördelen, att fordonen åtminstone en
gång årligen undergå en noggrann eftersyn. Det torde nämligen kunna antagas,
att ett relativt stort antal fordon, kort innan de uppvisas för besiktningsmannen,
undergår justering eller reparation å verkstäder. Efterbesiktningarna
torde sålunda kunna sägas hava en viss betydelse, icke endast på
grund av de vid efterbesiktningarna befunna felen och framställda anmärkningarna,
utan även och i lika hög grad på grund av den allmänna eftersyn,
som fordonen före besiktningen ofta undergå.
Att de vid efterbesiktningarna i allmänhet befunna felen icke äro till antalet
obetydliga, framgår av de av besiktningsmännen på de sakkunnigas anmodan
besvarade frågeformulären. En sammanställning av de inkomna svaren
rörande antalet fordon, som icke kunnat godkännas vid första uppvisandet för
periodisk efterbesiktning, har givit till resultat, att av 27,456 under år 1934 besiktigade
fordon 6,782 eller 24.7 procent varit behäftade med sådana fel, att
de måst uppvisas till ny besiktning, innan de kunnat godkännas. Lastbilarna
hava visat sig i högre grad än personbilarna vara behäftade med fel. Sålunda
hava av de förra 30.4 procent varit felaktiga, medan felprocenten för de senare
stannar vid 21.2 procent.
De sakkunniga vilja här erinra örn de i den föregående avdelningen av redogörelsen
omnämnda statistiska uppgifterna rörande sambandet mellan trafikolyckorna
och motorfordonens beskaffenhet. Att ur dessa uppgifter draga
några bestämda slutsatser rörande den betydelse, som de periodiska efterbesiktningarna
kunna äga ur trafiksäkerhetssynpunkt, anse de sakkunniga
näppeligen kunna göras. Så mycket torde emellertid kunna sägas, att motorfordonens
beskaffenhet i förhållande till andra grupper av olycksfallsorsaker
intager en icke alltför framskjuten plats. Nämnda förhållande, sammanställt
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
med att flertalet motorfordon i Sverige eller i runt tal 85 procent icke äro
underkastade ett periodiskt efterbesiktningstvång, skulle möjligen kunna utgöra
ett visst belägg för att de periodiska efterbesiktningarna icke skulle
vara för nedbringandet av antalet olycksfall alltför betydelsefulla.
Att icke jämväl de yrkesmässiga fordonen samtidigt som de privata befriades
från efterbesiktningstvånget synes hava berott därpå, att sådan princi
pieti skillnad mellan de båda slagen av fordon ansågs föreligga, att detta motiverade
ett bibehållande av efterbesiktningarna för de yrkesmässiga fordonen.
Sålunda uttalades, bland annat, att beträffande sistnämnda fordon ett allmänt
intresse fordrade, att dessa städse befunne sig i ett trafikdugligt och lämpligt
skick. I fråga örn den enskilda automobiltrafiken ansågs däremot allmänhetens
intresse av en periodvis återkommande kontroll å fordonens trafiksäkerhet
vara av tämligen underordnad betydelse, helst erfarenheten, enligt
vad som framhölls, torde giva vid handen, att det största antalet olyckshändelser
med motorfordon hade sin grund i förarnas vårdslöshet och okunnighet
och ej vore beroende på bristfälligheter å fordonen. Vidare anfördes, att
det kunde förutsättas, att de privata fordonen, vare sig de användes i ägarens
arbete eller måste betraktas som rena lyxföremål, i ägarens eget intresse och
alldeles oavsett efterbesiktningarna i regel underkastades en tillfredsställande
vård och tillsyn.
De sakkunniga anse, bland annat med hänsyn till den utveckling, som
motortrafiken under senare år undergått, de sålunda anförda skälen knappast
numera bärande. Enligt de sakkunnigas mening torde man sålunda kunna
göra gällande, att ett allmänt intresse fordrar, att icke blott de yrkesmässiga
fordonen utan även och i lika hög grad de privata fordonen befinna sig i
ett sådant skick, att såvitt möjligt skada på grund av fordonets beskaffenhet
icke tillskyndas vare sig den utomstående allmänheten eller fordonets
förare eller passagerare. Huruvida man vidare kan påvisa några bärande
skäl för den uppfattningen, att fordon i enskild trafik i regel underkastas
bättre och mer tilfredsställande vård och tillsyn än den, som i allmänhet
kommer fordon i yrkesmässig trafik till del, synes de sakkunniga tveksamt.
För en sådan uppfattning kan givetvis åberopas, att den hårda konkurrens,
som för närvarande är rådande inom den yrkesmässiga trafiken, i vissa fall
kan tänkas medföra, att fordonsunderhållet eftersättes på bekostnad av trafiksäkerheten.
Emellertid kan, i synnerhet vad gäller privata lastbilar, som
användas i ägarnas yrken, en hård konkurrens yrkesutövarna emellan sannolikt
också medföra, att ekonomiska resurser mången gång saknas att hålla de
privata fordonen i vederbörligt trafiksäkert skick.
För sin del anse de sakkunniga, att det knappast föreligger anledning att
ur allmän trafiksäkerhetssynpunkt göra principiell skillnad i behandlingen
av de yrkesmässiga och de privata fordonen. Örn man däremot såge förhållan
ciena från deras synpunkt, som begagnade fordonen, förelåge emellertid en
principiell skillnad mellan de båda slagen av fordon. För utövande av yrkesmässig
trafik erfordrades, i motsats till vad som gäller i fråga om privat trafik,
tillstånd av offentlig myndighet, varjämte det vore föreskrivet, att ett
motorfordon icke finge användas i den förra trafiken utan att vara av den
tillståndsgivande myndigheten godkänt såsom lämpligt för trafiken. Genom
att sålunda endast de, som hava erhållit myndighets tillstånd därtill, ägde utöva
yrkesmässig trafik, vore den trafikerande allmänheten, som icke själv
hade tillgång till transportmedel, hänvisad till att begagna sig uteslutande
16
Kungl. Majus proposition nr 30.
av förenämnda personers tjänster. Med hänsyn härtill kunde densamma med
visst fog äga uppställa särskilda krav på att de fordon, som den anlitade,
uPPfybde berättigade anspråk på trafiksäkerhet. Härtill bomme att myndighetens
godkännande av ett fordon för yrkesmässig trafik i viss mån kunde sägas
innebära en myndighetens garanti för att fordonet befunne sig i ett för trafiken
lämpligt skick, d. v. s. i första hand i sådant skick att fordonets anlitande
under normala förhållanden icke skulle behöva medföra fara för trafikantens
person eller egendom.
I likhet med vad som kommit till uttryck i vissa myndigheters yttranden
över kommunikationsdepartementets promemoria hålla de sakkunniga före, att
nyss anförda synpunkter rörande fordon i yrkesmässig trafik göra sig i alldeles
särskild grad gällande i fråga örn de yrkesmässiga personfordonen. Beträffande
fordonen för godsbefordran torde, enligt de sakkunnigas mening,
icke kunna i samma grad påfordras, att dessa kontrolleras strängare än de
privata fordonen. Påföljden av ett haveri drabbade nämligen i främsta rummet
fordonsföraren eller ägaren, vare sig det gällde ett yrkesmässigt eller
privat lastfordon. I fråga örn gods, som allmänheten anförtror åt den yrkesmässiga
trafiken, anse de sakkunniga, atr med hänsyn till, bland annat, den
valrätt rörande anlitande av yrkesmässiga fordon, som för närvarande förefinnes,
i flertalet fall näppeligen erfordras samma garantier från offentlig myndighets
sida som beträffande personfordonen rörande fordonens lämplighet
och tillförlitighet.
De sakkunniga framhålla, att en ordning, varigenom personfordonen bliva
föremal för strängare kontroll än lastfordonen, äger sin motsvarighet bland
vissa andra kommunikationsmedel. Sålunda gäller å sjöfartens område, att
passagerarefartyg skola med tätare mellantider än andra fartyg undergå
periodiska besiktningar rörande sin sjövärdighet.
Vidare kan nämnas, att i några av de främmande länder, varifrån de sakkunniga
inhämtat upplysningar rörande förhållandena å förevarande område,
finnas bestämmelser, som åsyfta en strängare kontroll å motorfordon för
personbefordran än å fordon för godsbefordran. I Schweiz är sålunda årlig
periodisk efterbesiktning föreskriven endast för yrkesmässiga motorfordon i
persontrafik. Periodisk efterbesiktning minst en gång varje halvår skall vidare
äga rum i Danmark beträffande motorfordon för yrkesmässig personbefordran
samt för sjuk-, ambulans- och redskapsvagnar. Någon motsvarande besiktning
synes däremot icke vara föreskriven för övriga motorfordon. I Tjeckoslovakien
förefinnes periodiskt efterbesiktningstvång endast för fordonen i yrkesmässig
persontrafik.
Vid sitt ståndpunktstagande till nu förevarande fråga hava de sakkunniga
vidare fäst stort avseende vid den föreslagna utökningen av statspolisens trafikkontrollerande
verksamhet, däri inbegripet tillsynen å motorfordonsbeståndet.
Densamma kunde nämligen enligt de sakkunniga beräknas komma att medföra
goda verkningar i fråga örn fordonsunderhållet samt vad beträffar de yrkesmässiga
lastfordonen sägas utgöra en ersättning för en slopad kontroll genom
efterbesiktning. Beträffande personfordonen hålla de sakkunniga emellertid
17
Kungl. Maj:ts proposition nr HO.
före, att statspolisens fordonstillsyn icke kan få samma betydelse, enär det
måste anses angeläget, att statspolisens ökade fordonstillsyn icke inriktas i
samma grad å dessa fordon som å lastfordonen. Ett uppstoppande vid flygande
kontroll av de förra fordonen och framförallt dem, som användas i regelbunden
trafik, skulle nämligen komma att i många fall innebära stora olägenheter för
fordonens passagerare samt bidraga till skapandet av ett mindre gott förhållande
mellan statspolisen och allmänheten. Vidare förelåge den faran, att
en motorförare, som t. ex. hade att framföra sitt fordon efter viss uppgjord
turlista eller vore stadd i brådskande ärende, lätt frestades att genom hög
hastighet taga igen den vid fordonskontrollen förlorade tiden.
Åtskilliga myndigheter hade, fortsätta de sakkunniga, i sina yttranden över
kommunikationsdepartementets promemoria uttalat, att en utökad fordonstillsyn
från statspolisens sida icke lämpligen kunde ersätta de periodiska efterbesiktningarna.
En besiktning, utövad å vägen av en, låt vara i viss grad för
ändamålet skolad statspolisman, kunde nämligen enligt dessa myndigheter
icke anses jämbördig med en besiktning, utförd av en besiktningsman å
dennes stationsort. Det må vara sant, anföra härtill de sakkunniga, att en besiktning
av sistnämnda slag — även örn den skulle vara tämligen knapphändig
och schablonmässig — kvalitativt sett kunde vara överlägsen statspolismannens
besiktning. Å andra sidan innehölle den flygande besiktningsformen
i motsats till den periodiska efterbesiktningen det för framtvingandet
av ett kontinuerligt fordonsunderhåll synnerligen viktiga överraskningsmomentet.
En flygande besiktning, utövad i sådan omfattning, att vederbörande
på allvar måste räkna med densamma, kunde förväntas medföra, att
motorfordonen under hela året komme att hållas i ett ur trafiksäkerhetssynpunkt
relativt tillfredsställande skick. För lastfordonens del, beträffande vilka
besiktningen av angivna skäl kunde göras mera effektiv än i fråga örn personfordonen,
syntes den flygande kontrollen i stort sett ej komma att innebära
mindre garantier för fordonsparkens hållande vid tillfredsställande nivå än det
nu tillämpade systemet.
Efter ett noggrant övervägande av de skäl, som tala för och emot ett bibehållande
av det periodiska efterbesiktningstvånget, hava de sakkunniga stannat
för ett förslag, innebärande att besiktningstvånget för närvarande bör bibehållas
endast för personfordon i yrkesmässig trafik.
Gentemot vad som invänts därom, att statspoliserna i allmänhet skulle vara
mindre lämpliga att utöva fordonsinspektion, hava de sakkunniga som sin uppfattning
framhållit, att en besiktning av detta slag i fråga om ett fordons trafiksäkerhet
icke torde behöva vara alltför ingående utan kunna inskränkas till
att avse de delar av fordonet, som äro av mer omedelbar betydelse för trafiksäkerheten,
nämligen bromsar, styrinrättning, belysningsanordningar samt
vissa viktigare bultar och dylikt. Enligt den tidigare omnämnda statistiken
från Finland och Danmark intaga felen å bromsar och styrinrättningar en
mycket framskjuten plats inom orsaksgruppen »motorfordonens beskaffenhet».
I detta sammanhang torde böra omnämnas, att länsstyrelsen i Malmöhus län
i sitt yttrande över kommunikationsdepartementets promemoria anförde, bland
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr HO. 84 sc 2
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 30.
annat, att den ansåge, att statspolisen vore eller lätt nog kunde göras fullt
kompetent för en fordonsinspektion, sådan som föreslagits i promemorian.
Länsstyrelsen hade vid avgivandet av detta omdöme, enligt vad den uppgivit,
haft att bygga på ett hos länsstyrelsen tillgängligt material, nämligen rapporter
från besiktningsmyndigheten i Malmö över den inspektion av fordonsbeståndet,
vilken under år 1934 verkställts enligt den av länsstyrelsen uppgjorda
planen. Det hade visat sig, att de vid dessa besiktningar å motorfordonen befunna
bristerna huvudsakligen hänfört sig till sådant, som kunde bedömas av
en rutinerad bilförare utan särskild teknisk utbildning. Enligt länsstyrelsen
hade av de i rapporten avsedda, 840 undersökta fordonen 180 befunnits vara
behäftade med bristfälligheter enligt följande uppställning:
108 motorfordon fel å bromsar,
46 » » dels å bromsar och dels å styrinrättning, fjäderhängslen,
fjäderbultar, framfjädrar, hjullager, axeltappar, styrtappar,
triangelstag, framhjul, framaxel,
7 » » dels å bromsar och dels å skyltar, backspeglar, stänk
skärm,
igenkänningsmärke, fotbräda,
5 » » å styrinrättning,
1 » » dels å styrinrättning och dels å framfjäder och fjäder
bultar,
1 » » dels å styrinrättning och dels å igenkänningsmärke,
6 » » å koppling till släpvagn, rambalkar, framhjul, fjäder
hängslen,
styrtappar samt
6 » » å skylt, backspeglar, ljuddämpare.
Då jag härefter övergår till de sakkunnigas behandling av besiktningsmännens
övriga uppgifter, vill jag till en början erinra örn att de
sakkunniga, såsom förut nämnts, i avsikt att erhålla en effektiv övervakning såväl
av vägtrafiken över huvud som beträffande motorfordonsbeståndets beskaffenhet
föreslagit, att statspolisens nuvarande personal samt utrustning med
motorfordon avsevärt skola ökas. För att bliva i stånd att utföra verklig fordonsinspektion
skulle statspoliserna därjämte erhålla särskild utbildning å det
motortekniska området. Vidare skulle statspolisernas nuvarande befogenheter
att stanna ett fordon samt undersöka detsamma ävensom i vissa fall förbjuda
dess användande utvidgas på så sätt, att desamma bleve av samma omfattning
som de, som för närvarande tillkomma besiktningsmännen vid utövande av
flygande besiktning. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett, att den
av besiktningsmännen efter särskilt förordnande av länsstyrelse utövade fordonsinspektionen
icke längre vore erforderlig utan kunde avskaffas. Då de
besiktningsmän, som för närvarande förordnas utöva ifrågavarande inspektion,
härför äga uppbära särskild ersättning av statsverket, innebär de sakkunnigas
förslag i förevarande avseende en besparing för statsverket.
De sakkunniga anföra i detta sammanhang:
Några länsstyrelser hava i sina yttranden över kommunikationsdepartementets
promemoria hävdat den uppfattningen, att fordonsinspektionen och
den flygande besiktningen, vilka hade till föremål uteslutande motorfordon
och deras beskaffenhet i tekniskt hänseende, bäst främjades, därest desamma
icke sammanblandades med statspolisens trafikkontrollerande funktioner,
som avsåge övervakning av efterlevnaden av gällande föreskrifter för alla arter
19
Kungl. Majus proposition nr 30.
av trafik och trafikmedel. I allt fall borde fordonskontrollen utövas endast
av statspolisen i förening med besiktningsmännen. Med anledning härav
vilja de sakkunniga till en början framhålla, att statspolisen redan nu torde
vara skyldig ingripa, då densamma finner anledning antaga, att en person i
strid med gällande bestämmelser framför ett motorfordon, som icke uppfyller
föreskrivna fordringar med avseende å sin beskaffenhet. Ett samarbete
mellan statspolisen och besiktningsmännen vid fordonsinspektionernas utövande
förekommer på vissa håll redan nu, och detta torde hava medfört goda
resultat. De sakkunniga finna det önskvärt, att sådant samarbete i görligaste
mån jämväl i fortsättningen äger rum vid fordonsinspektionens utövande.
Emellertid torde av organisatoriska skäl samt med hänsyn till statspolisens
och besiktningsmännens olikartade arbetsuppgifter i övrigt, något fortlöpande
obligatoriskt samarbete icke lämpligen böra föreskrivas. Detta torde
ej heller för nu ifrågavarande ändamål vara erforderligt. De sakkunniga hava
i stället föreslagit visst samarbete mellan statspolisen och de föreslagna länsbesiktningsmännen,
för vilkas närmare uppgifter redogöres längre fram i samband
med besiktningsorganisationen. Berörda samarbete skulle bestå däri,
att länsbesiktningsmännen efter av respektive länsstyrelser godkänd plan
skulle vid vissa tillfällen medfölja statspoliserna å deras patrulleringsfärder.
Härigenom skulle länsbesiktningsmännen i viss omfattning kunna följa statspolisernas
fordonskontroll samt genom anvisningar och råd ävensom rättelser
i förekommande fall tillse, att fordonskontrollen utövades på ett tillfredsställande
och lämpligt sätt.
Den nuvarande flygande besiktningen, innebärande en befogenhet för besiktningsmannen
att, när han finner skäl därtill, undersöka ett fordon, hava
de sakkunniga ansett alltjämt böra tillkomma besiktningsmannen. Det måste
nämligen, anföra de sakkunniga, anses vara ett allmänt intresse, att besiktningsmannen
såsom varande i fråga örn motorfordonens beskaffenhet särskilt
sakkunnig är berättigad att, då han under sin verksamhet eller eljest påträffar
ett med uppenbara fel behäftat fordon, undersöka detsamma ur trafiksäkerhetssynpunkt
samt, därest förhållandena så skulle påkalla, äga föreskriva eftersyn
eller i svåra fall förbjuda fordonets användande tills vidare. Efter genomförandet
av den ifrågasatta omorganisationen av statsjrolisen torde emellertid
flygande besiktning genom besiktningsman behöva ifrågakomma endast i ringa
omfattning. Det nu utgående fasta arvodet av 300 kronor årligen för den
flygande besiktningen hava de sakkunniga därför ansett icke längre böra utgå.
Beträffande den nuvarande, av vissa besiktningsmän efter länsstyrelsens
förordnande mot särskilt arvode utövade körskoletillsynen hava de sakkunniga
föreslagit vissa ändringar. Härom hava de sakkunniga anfört:
Det syntes de sakkunniga otvivelaktigt, att ett allmänt intresse förefunnes,
att körkortsaspiranterna bibringades bästa möjliga kunskaper. Enligt vad de
sakkunniga inhämtat av, bland annat, besiktningsmännens för år 1934 avlämnade
verksamhetsberättelser, hade det visat sig, att körskoleelever vid avläggande
av körkortsprov i det övervägande antalet fall ägt bättre kunskaper än
de icke körskoleutbildade. Körskolorna finge med hänsyn till nämnda för
hållande anses fylla en icke oviktig uppgift. Ifrågasättas kunde emellertid,
örn icke den nuvarande körskoletillsynen i form av besiktningsmannens besök
vid skolorna saknade större värde för upprätthållande av skolornas kvalitativa
nivå. Huruvida i allt fall fördelarna av en dylik inspektion kunde anses motsvara
besväret och kostnaderna för densamma, syntes do sakkunniga tvivel
-
20
Kungl. Majus proposition nr 30.
aktigt. Från besiktningsmannens sida syntes en effektiv kontroll över körskolorna
kunna utövas utan särskilda inspektioner. Av kunskaperna hos
eleverna från en viss körskola torde besiktningsmannen vanligen kunna bilda
sig en relativt god uppfattning örn det sätt, varpå skolans undervisning bedreves.
Då eleven vid provets avläggande i allmänhet torde åtföljas av körskolans
lärare, kunde besiktningsmannen, därest han funne skäl därtill, till
läraren framföra sina anmärkningar eller göra påpekanden för vinnande av
rättelser i erforderliga hänseenden. På grund av att själva körprovet vanligen
företoges med körskolans egna fordon, bleve slutligen besiktningsmannen i
tillfälle att tid efter annan undersöka, huruvida dessa vore för sitt ändamål
lämpliga. Skulle besiktningsmannens anmärkningar och påpekanden icke medföra
avsett resultat, återstode alltid den utvägen att anmäla förhållandet till
länsstyrelsen, som, därest den funne skäl därtill, kunde vidtaga erforderliga
åtgärder.
Med hänsyn till vad sålunda anförts anse de sakkunniga en körskoletillsyn
så anordnad, som här angivits, i flertalet fall vara tillräcklig. Då några
inspektioner av själva körskolorna, därest särskilda skäl därtill icke föreligga,
således icke skulle behöva ske, hava de sakkunniga ansett, att tillsynen i samband
med avläggandet av körkortsproven bör ingå i besiktningsmännens allmänna
uppgifter samt icke vara förenad med särskilt arvode.
Yad slutligen angår övriga, besiktningsmännen för närvarande åvilande uppgifter
hava de sakkunniga icke funnit skäl föreslå några ändringar.
Jag övergår härefter till en redogörelse för de hörda myndigheternas in*
ställning till nu behandlade spörsmål.
Beträffande frågan örn en skärft trafikövervakning har, med hänsyn
till att i kommunikationsdepartementets promemoria förutsattes, att en utökad
tillsyn å motorfordonsbeståndet genom statspolisen skulle ersätta de
periodiska efterbesiktningarna, flertalet myndigheter i sina yttranden över
promemorian icke närmare ingått på spörsmålet örn en skärpt trafikövervakning
från statspolisens sida oberoende av frågan, huruvida de periodiska
efterbesiktningarna bibehållas eller ej.
Av de hörda myndigheternas yttranden har emellertid inhämtats följande:
Länsstyrelsen i Stochholms län, som avstyrkte de periodiska efterbesiktningarnas
avskaffande, anförde, att besiktningsmännen i länet uttalat sin
tillfredsställelse med det samarbete, de haft med statspolisen. Det vore
givetvis av värde för dem att även i fortsättningen kunna påräkna ett verksamt
stöd av statspolisen. Det påpekade behovet av en skarp fordonskontroll
torde lättats tillgodoses genom ett intimt samarbete mellan besiktningsmän
och statspolis. Den av statspolisen på egen hand utövade kontrollen
kunde betecknas som en flygande besiktning och hade otvivelaktigt varit av
utomordentlig nytta.
Länsstyrelsen i Uppsala län fann icke något att erinra mot en utbyggnad
av den flygande kontrollen och densammas omhänderhavande av statspolisen,
enär denna kontroll, som visat sig vara av stor betydelse, icke kunnat dittills
utövas i önskvärd utsträckning.
Länsstyrelsen i Östergötlands län ansåg ökning av statspolisens numerär
och fordonsbestånd lämplig och önskvärd även örn överflyttningen av fordonskontrollen
från besiktningsmännen till statspolisen, såsom länsstyrelsen föresloge,
begränsades till att avse de yrkesmässiga lastbilarna.
21
Kungl. Maj. ts proposition nr 30.
Länsstyrelsen i Värmlands län ansåg, att lämpliga åtgärder för en förbättrad
trafikkontroll borde vidtagas oell att statspolisen borde beredas möjlighet
att i större utsträckning än dittills medverka vid denna kontroll.
Beträffande de sakkunnigas förordande av att första besiktning och
typbesiktning alltjämt borde bibehållas, hava myndigheterna icke funnit
anledning till erinran.
I de yttranden, som avgåvos över det i promemorian framlagda förslaget
om avskaffande av de periodiska efterbesiktningarna för såväl yrkesmässiga
person- som lastbilar, voro meningarna däremot i hög grad delade
i fråga om förslagets lämplighet. Från Överståthållarämbetet och åtta länsstyrelsers
sida mötte sålunda förslaget icke några allvarligare invändningar
medan åter följande länsstyrelser helt avstyrkte förslaget eller starkt ifrågasatte
dess lämplighet, nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Gotlands,
Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län.
Från några myndigheters sida tillstyrktes förslaget såvitt avsåg ettdera
slaget av yrkesmässiga motorfordon.
Till belysande av de olika skäl, som åberopades av förutnämnda tretton
länsstyrelser, må här anföras det huvudsakliga innehållet i några av de avgivna
yttrandena.
Länsstyrelsen i Uppsala län ansåg det vara ett stort allmänt intresse, att
alla motorfordon i yrkesmässig trafik underkastades en, så långt omständigheterna
det medgåve, betryggande kontroll. Man kunde med skäl ifrågasätta,
huruvida en flygande kontroll, lagd i händerna på statspolisen, vöre
ägnad att på ett tillfredsställande sätt tillgodose det föreliggande besiktningsbehovet.
En periodvis återkommande efterbesiktning, utförd av en besiktningsman
med ofta mångårig erfarenhet på området och stor förtrogenhet
med fordonsbeståndet inom sitt tjänstgöringsdistrikt, vore säkerligen av
större värde än en flygande kontroll av den successivt förnyade statspoliskåren.
vilken givetvis icke kunde äga besiktningsmannens lokalkännedom
samt ej heller kunde antagas annat än i undantagsfall äga samma tekniska
utbildning på området som besiktningsmannen. Promemorians förslag skulle
troligen medföra, att många fordon i yrkesmässig trafik därjämte komme att
helt undgå den förnyade grundliga undersökning, som avsåges med efterbesiktningen.
Länsstyrelsen i Kristianstads län fann efterbesiktningarna av fordon i
yrkesmässig trafik vara av stor betydelse med hänsyn till passagerarnas
säkerhet. Då dessa icke vore i tillfälle att kontrollera det fordons trafiksäkerhet,
som de avsåge att använda, borde de kunna förlita sig på den tillsyn,
som utövades av myndigheterna. Örn avgiften för efterbesiktningen
ansåges betungande, kunde densamma något sänkas.
Länsstyrelsen i Hallands län ansåg — i motsats till vad i promemorian uttalats
— att fordonsunderhållet kunde förväntas bliva eftersatt vid ett borttagande
av de periodiska efterbesiktningarna. Uttalanden av besiktningsmännen
inom länet hade givit tydliga bevis för det stora gagnet av efterbesiktningen,
icke så mycket på grund av de vid besiktningen befunna felen
och framställda anmärkningarna som fastmer av den orsak, att de till efterbesiktning
uppvisade fordonen i stor omfattning visat sig vara så gott som
direkt komna från reparationsverkstad, där de blivit omsedda. Hade icke
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
efterbesiktningsskyldigheten förelegat, hade sannolikt den allmänna översynen
uteblivit och fordon sägaren tagit risken att fortfara med trafiken i
hopp att lyckas undgå en mera tillfällig och oberäknelig inspektion.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anförde, att, därest motivet för ett efterbesiktningstvång
vore höjandet av trafiksäkerheten i förhållande till tredje man,
konsekvenserna fordrade, att jämväl de privata motorfordonen bleve föremål
för samma eftersyn som de yrkesmässiga. Då emellertid lika behandling av
de båda slagen av fordon icke krävdes, syntes påtagligt, att orsaken till efterbesiktningstvånget
beträffande de yrkesmässiga vore något annat än skyddet
för andra vägfarandes säkerhet. När kraftigare åtgärder sålunda vidtoges
mot de yrkesmässiga fordonen i jämförelse med de privata, syntes det länsstyrelsen
påtagligt, att detta förestavades av en önskan att bereda ökad
trafiksäkerhet åt dem, som använde ett i övrigt så reglerat kommunikationsmedel
som den yrkesmässiga bilismen. De däremot, som begagnade egna
fordon, finge i viss utsträckning bära sin egen risk. Beträffande olika slag
av yrkessmässiga fordon, kunde någon principiell skillnad ej göras mellan
sådana, åt vilka allmänheten anförtrodde sig personligen, och dem, åt vilka
anförtroddes transport av egendom.
Två länsstyrelser samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansågo sig kunna
biträda förslaget såvitt avsåge lastbilar i yrkesmässig trafik.
Sålunda uttalade länsstyrelsen i Östergötlands län, att det i promemorian
föreslagna sättet för fordonsinspektionens anordnande komme att i så måtto
öka inspektionens effektivitet, att inspektionen genom statspolisen — även
örn densamma, såsom man måste förutsätta, handhades med tillbörlig urskilning
till och hänsyn mot trafikanterna — komme att omfatta ett väsentligt
större antal fordon än det, som kunde kontrollbesiktigas av besiktningsmännen.
Blotta tillvaron av denna polisinspektion torde komma att stimulera
intresset hos fordonsägare att hålla sina fordon i gott stånd. Emellertid
torde i fråga om framförallt fordon i yrkesmässig trafik för personbefordran
böra uppställas speciella krav å fordonens hållande i trafikdugligt skick med
hänsyn till de personer, som anlitade fordonen. Den omständigheten, att
yrkesmässig personbefordran finge utövas först efter särskilt av offentlig
myndighet meddelat tillstånd, ställde vissa krav å det allmänna i form av
garantier mot tillhandahållande i den medgivna trafiken av fordon, som
kunde medföra fara för passagerares personliga säkerhet. Då med hänsyn
härtill den av statspolisen avsedda, utökade fordonskontrollen under patrulleringsfärder
icke kunde helt onödiggöra förberörda särskilda kontroll å de
yrkesmässiga personfordonen, kunde länsstyrelsen icke förorda borttagandet
av efterbesiktningarna såvitt anginge nu nämnda fordon.
Länsstyrelsen i Jönköpings län ansåg att, därest över huvud ändring i
gällande bestämmelser örn efterbesiktning borde ske, ändringen borde lia
avseende endast å lastautomobilerna i yrkesmässig trafik.
Väg- oell vattenbyggnadsstyrelsen anförde, bland annat, att den fordonstillsyn,
som statspolisen enligt förslaget skulle komma att utöva, givetvis komme
att omfatta även personautomobiler i yrkesmässig trafik men att enligt styrelsens
uppfattning det icke vore tillrådligt att för den skull borttaga efterbesiktningen
genom besiktningsmännen för sådana personautomobiler. Av
naturliga skäl kunde nämligen statspolisens kontroll av fordonen ute i trafiken
icke bliva lika noggrann eller av samma art, som besiktningsmännens
undersökning vid fordonens uppvisande. Även om kontrollen företoges betydligt
oftare, torde den dock icke såsom säkerhetsåtgärd kunna motsvara
efterbesiktningen.
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
För den trafikerande allmänheten vöre därjämte en kontrollform, som förutsatte
en undersökning av fordonen under trafik, mindre tilltalande. Vare
sig kontrollen skedde under passagerarnas färd med fordonet eller under
deras väntan på ett beställt fordon, måste man förutsätta, att avsevärda
olägenheter kunde uppkomma på grund av fordonskontrollens förläggande
ute på vägen. Ur ren trafiksäkerhetssynpunkt kunde även den olägenheten
böra beaktas, att bilföraren måste frestas att taga igen den försummade tiden
genom ökad hastighet under den återstående delen av färden. Statspolisens
fordonstillsyn borde givetvis omfatta även den yrkesmässiga persontrafiken
i sådana fall, där statspolisens ingripande kunde antagas erforderligt, men
den statliga kontrollen syntes i såväl den trafikerande allmänhetens som
yrkesutövarnas intresse böra i möjligaste mån koncentreras till den inspektionsform,
som den nuvarande efterbesiktningen representerade.
Yad styrelsen sålunda anfört gällde i första rummet den del av den yrkesmässiga
trafiken, som avsåge personbefordran. Yad den yrkesmässiga trafiken
för godsbefordran beträffade, torde det böra bemärkas, att denna trafik ännu
bedreves under förmer, vilka i flera avseenden gjorde den olikartad motsvarande
trafik medelst andra kommunikationsmedel. Det gods, som allmänheten
anförtrodde åt den yrkesmässiga la stbi lstr afiken, vore därjämte i
stor utsträckning av sådan art — exempelvis timmer och grus — att allmänheten
icke torde behöva kräva någon statlig garanti för fordonens lämplighet
och tillförlitlighet. Skulle däremot lastbilstrafiken omorganiseras på sådant
sätt, att tillstånd till densammas utförande lämnades endast till ett fåtal
företagare, syntes en statlig fordonskontroll nödvändig även på detta område.
Under nu rådande förhållanden syntes emellertid knappast några mera
vägande skäl tala mot att i kontrollhänseende göra den yrkesmässiga lastbilstrafikens
fordon likställda med de fordon, som användes för den enskilda
lastbilstrafiken, varigenom den periodiska efterbesiktningen av lastautomobilerna
skulle bortfalla.
En annan uppfattning har kommit till synes i yttrandet av länsstyrelsen
i Norrbottens län, som ställt sig synnerligen tveksam till förslaget att avskaffa
efterbesiktningarna, såvitt avser lastbilar i yrkesmässig trafik. Enligt
länsstyrelsen hade erfarenheten nämligen visat, att lastbilarna i Norrland
på grund av ogynnsamma klimatiska och andra förhållanden förbrukades
betydligt fortare än i sydligare delar av landet. Därjämte förekomme ofta,
att dessa fordon ombyggdes i sådan omfattning, att anteckning därom borde
ske i automobilregistret. Att konstatera, huruvida sådan ombyggnad skett,
torde falla sig lätt för en besiktningsman vid en efterbesiktning men däremot
ytterst sällan låta sig göra vid en av statspolisen företagen flygande
besiktning.
I samband med besvarandet av remissen rörande de sakkunnigas förslag
till besiktningsorganisation har en del av myndigheterna uttalat sig jämväl
om förslaget rörande efterbesiktningarnas avskaffande för de yrkesmässiga
lastbilarna. Myndigheterna hava därvid i huvudsak vidhållit vad de tidigare
anfört i frågan. Länsstyrelsen i Kalmar län, som förut icke haft något att
erinra, har dock nu uttalat, att något vägande skäl för avskaffande av efterbesiktning
å lastautomobiler i yrkesmässig trafik ej anförts.
Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört bland annat:
I likhet med flera andra länsstyrelser hade länsstyrelsen bestämt avstyrkt
det i kommunikationsdepartementets promemoria framlagda förslaget. Denna
Departements
chefen.
24 Kungl. Majus proposition nr 30.
ståndpunkt måste länsstyrelsen fortfarande vidhålla. De vägande synpunkter,
som de sakkunniga anfört för bibehållande av periodisk efterbesiktning å
fordon i yrkesmässig trafik, gjorde sig efter länsstyrelsens mening gällande
ej blott för person- utan också för lastfordon. Att göra skillnad mellan
dessa båda kategorier funne länsstyrelsen principiellt icke hållbart; för båda
gällde i lika mått att myndigheternas godkännande av fordonet för yrkesmässig
trafik uppfattades som en garanti för att det »befinner sig i ett för
trafiken lämpligt skick»; att denna garanti i ena fallet gällde trygghet för
trafikanters personer, i andra fallet för deras egendom, betydde icke, att
garantin i senare fallet vore umbärlig.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har i frågan uttalat följande:
Med förslaget örn ökad fordonstillsyn från statspolisens sida hade man
trott sig kunna påräkna, att ett relativt stort antal fordon skulle bliva föremal
för eftersyn inför besiktningsmannen. Dessa förhoppningar torde nog
komma att visa sig välgrundade
Med denna fråga sammanhängde emellertid en annan, beträffande vilkens
lösning enligt förslaget länsstyrelsen ställde sig synnerligen tveksam. Länsstyrelsen
avsåge härmed slopandet av den periodiska efterbesiktningen för
lastautomobiler i yrkesmässig trafik och denans ersättande med den flygande
besiktningen genom statspolisen. Med det nuvarande systemet hade man
en garanti för att varje sådan automobil åtminstone en gång örn året bleve
föremål för grundlig eltersyn. I och med införandet av det föreslagna
systemet bortfölle denna garanti beträffande de fordon, som aldrig av statspolisen
påträffades. I vilken utsträckning detta komme att ske undandroge
sig givetvis varje som helst bedömande, men enbart möjligheten, att vissa
fordon kunde undslippa sådan eftersyn, torde vara ägnad att väcka betänkligheter
rörande det föreslagna systemets lämplighet. Avsikten att genom
det i statspolisens ökade fordonsinspektion liggande hotet gentemot fordonsägarna
tvinga dessa att ständigt hava fordonen i gott skick torde i allt
fall vinnas, då den flygande besiktningen genom statspolisen borde utövas
i samma utsträckning, även i fall den periodiska eftersynen bibehölles.
Innan jag ingår på frågan örn reformering av automobilbesiktningsväsendet,
vill jag till en början uttala min anslutning i huvudsak till vad de sakkunniga
anfört rörande behovet av en effektivare övervakning av vägtrafiken.
Den betänkliga utvecklingen under senare år i fråga örn trafikolyckornas
antal nödvändiggör effektiva åtgärder för ökad trygghet till liv
och egendom. Flertalet av dessa olyckor orsakas, såsom de sakkunniga påvisat,
av vårdslöshet eller oförsiktighet vid framförandet av motorfordon.
Aven om olyckornas antal i viss utsträckning torde kunna nedbringas genom
en rationellt anlagd propaganda för ökad trafikkultur, nödgas man dock
befara, att det alltjämt kommer att finnas ett icke obetydligt antal personer,
vilka icke låta sig i nämnvärd grad påverkas av en upplysningsverksamhet
av nu angivet slag. Dessa utgöra för den allmänna trafiksäkerheten den
allvarligaste faran, och beträffande dem torde det vara oundgängligen nödvändigt
att vidtaga sådana åtgärder, att de på allvar måste räkna med att
ett överträdande av de ur trafiksäkerhetssynpunkt uppställda föreskrifterna
kan föranleda ett ingripande från samhällets sida. Samhällets möjligheter
till dylikt ingripande hava emellertid icke ökats i en omfattning, svarande
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
mot den hastiga utveckling, som vägtrafiken under senare år undergått och
alltjämt undergår. Genom statspolisorganisationens inrättande förbättrades
visserligen möjligheterna att utöva tillsyn över efterlevandet av gällande bestämmelser,
men till följd av bland annat de mångskiftande uppgifter, som
vid sidan av trafikövervakningen åligga statspolisen, torde denna förstärkning
av övervakningen icke hava varit tillräcklig, något som också framhållits
av såväl flera länsstyrelser som statspolisintendenten. Då erfarenheterna
från de år, under vilka statspolisen varit i verksamhet, giva vid
handen, att densamma lämpar sig väl för nu ifrågavarande uppgifter, finner
jag, i likhet med de sakkunniga, den sålunda behövliga ytterligare förstärkningen
av trafikövervakningen lämpligen böra åstadkommas genom en utökning
av ordningsstatspolisens personal och utrustning.
Till frågan örn omfattningen av denna utökning återkommer jag senare.
Med hänsyn till behovet och vikten av att åstadkomma ökad trafiksäkerhet
anser jag spörsmålet örn en utvidgad övervakning av trafiken icke nödvändigtvis
böra sammankopplas med frågan, huruvida besiktningsmännen böra helt bibehållas
vid sina nuvarande uppgifter eller ej. Oberoende av i vilken riktning
sistnämnda fråga avgöres torde nämligen nu ifrågavarande förslag till skärpning
av trafikövervakningen böra genomföras. Då, såsom de sakkunniga framhållit,
en kontroll å motorfordonsbeståndet nära ansluter sig till den allmänna
trafikövervakningen och därför lämpligen både kan och bör i viss
omfattning utövas i samband med denna, kommer emellertid en skärpt
övervakning att få viss betydelse för bedömandet av den fråga, jag nu gar
att behandla, nämligen huruvida en inskränkning av besiktningsmännens
uppgifter kan vara på sin plats.
Såsom de sakkunniga framhållit, torde den första besiktningen, däri
inbegripen typbesiktningen, icke kunna tillmätas alltför stor betydelse
ur trafiksäkerhetssynpunkt. På grund härav torde med visst fog kunna
ifrågasättas, huruvida denna besiktningsform bör bibehållas i det nya övervakningssystemet.
Med hänsyn bland annat till ifrågavarande besiktnings
betydelse för motorfordonens registrering vill jag emellertid i likhet med de
sakkunniga tillstyrka att så tills vidare blir fallet.
I fråga örn de periodiska efterbesiktningarna innebär de sakkunnigas
förslag, att denna besiktningsform bör bibehållas endast för de yrkesmässiga
personfordonen. Meningarna örn nyttan av dessa besiktningar hava bland
de hörda myndigheterna varit i hög grad delade. Bland de skäl, som tala
för ett avskaffande av ifrågavarande besiktningar, har framhållits, att desamma
icke skulle innebära någon garanti för att fordonen under tiden
mellan två besiktningar liölles i föreskrivet skick. Hedan en kort tid efter
skedd besiktning kunde nämligen fel uppstå å de vid besiktningen undersökta
delarna av fordonet. Särskilt lastbilarna vore på grund av de stora
påfrestningar, för vilka de ofta utsattes, i behov av en ständig översyn,
oavsett huruvida en periodisk efterbesiktning ägde rum. Vidare har ifragasatts,
huruvida någon sådan principiell skillnad förelage mellan yrkesfordon
26
Kungl. Majlis proposition nr 30.
och privata fordon, som kunde motivera, att, såsom nu är fallet, endast de
sistnämnda äro befriade från efterbesiktningstvång.
A andra sidan har till stöd för besiktningarnas bibehållande bland annat
gjorts gällande, att de medförde den stora fördelen, att fordonen åtminstone
en gång årligen underginge en noggrann eftersyn. Det kunde nämligen antagas,
att ett relativt stort antal fordon kort innan de uppvisades för besiktningsmannen
finge undergå justering eller reparation å verkstad. Efterbesiktningarnas
betydelse finge därför icke bedömas endast med hänsyn till
de vid besiktningstillfällena upptäckta felen och framställda anmärkningarna.
För egen del vill jag till en början uttala, att det synes, som örn betydelsen
av frågan örn efterbesiktningarnas bibehållande eller avskaffande från
åtskilliga håll i icke ringa mån överdrivits.
Flertalet av de synpunkter, som framförts för och emot ett bibehållande
av efterbesiktningarna, kom tillsynes jämväl vid förarbetena till 1923 års
motorfordonsförordning, vilken i motsats till tidigare förordning i ämnet ej
upptog periodisk efterbesiktning för privata motorfordon. Sålunda ansågs
på många håll, att ett befriande av sistnämnda fordon från efterbesiktningstvånget
kunde förväntas medföra allvarliga faror ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Såvitt erfarenheten hittills visat torde emellertid farhågorna icke hava
besannats. Det torde nämligen icke kunna påvisas, att de privata fordonens
underhåll efter besiktningstvångets avskaffande blivit eftersatt i större
utsträckning än tidigare. Jag vill i detta sammanhang erinra örn de av de
sakkunniga framlagda statistiska uppgifterna rörande orsakerna till olyckor
vid framförande av motorfordon. Såväl för Sveriges som för Danmarks och
Finlands vidkommande intager häri orsaksgruppen »motorfordonens beskaffenhet»
en relativt obetydlig plats bland olika orsaksgrupper till olyckor.
I Sverige utgjorde nämnda andel, enligt vad statistiken för första halvåret
1935 utvisar, endast 3.2 procent av samtliga de motorolyckor, som anmälts
till polismyndigheterna. Detta förhållande, sammanställt med att i runt tal
85 procent av hela motorfordonsbeståndet icke efterbesiktigas, synes utvisa,
att man, såsom jag förut framhållit, icke torde böra tillmäta nu avhandlade
fråga alltför stor betydelse.
I likhet med de sakkunniga anser jag, att ur allmän trafiksäkerhetssynpunkt
skäl näppeligen föreligger att göra principiell skillnad mellan de
privata och i yrkesmässig trafik använda fordon. Då ett återinförande av en
föreskrift örn periodisk efterbesiktning för de privata fordonen icke synes böra
ifrågasättas, vore, därest hänsyn toges enbart till förenämnda synpunkt, givetvis
konsekvensen härav, att jämväl fordon i yrkesmässig trafik befriades
från efterbesiktning. De sakkunniga hava emellertid framhållit, att ur
andra synpunkter en efterbesiktning kunde anses motiverad för sistnämnda
slag av fordon. Den allmänhet, som begagnade sig av dessa fordon,
kunde nämligen, med hänsyn till att yrkesmässig trafik finge utövas endast
efter tillstånd av vederbörlig myndighet och med av denna godkända fordon,
med visst fog uppställa särskilda krav på att fordonen vore i sådant skick,
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
att deras begagnande under normala förhållanden icke skulle behöva medföra
fara för trafikantens person eller egendom. Nämnda synpunkt hava de
sakkunniga funnit äga särskild tillämpning i fråga om personbilar. Fördenskull
har förordats, att dessa alltjämt borde efterbesiktigas en gång örn
året. Då däremot i fråga om lastfordon samma garantier från offentlig myndighets
sida knappast syntes erforderliga, hava de sakkunniga ansett lastfordonen
kunna befrias från efterbesiktningstvånget.
Beträffande sistnämnda fordon anser jag mig kunna utan större tvekan
dela de sakkunnigas uppfattning, i synnerhet som jag i likhet med dem
förutsätter, att den i statspolisens utökade trafikövervakning ingående fordonskontrollen
icke minst kommer att inriktas på att tillse, att ifrågavarande
slag av fordon uppfylla uppställda föreskrifter i trafiksäkerhetshänseende.
Med hänsyn till detta förhållande kan nämnda övervakning sägas innebära
en ersättning för den slopade kontrollen i form av efterbesiktning. Jag vill
i detta sammanhang förutskicka, att jag lika med de sakkunniga kommer att
föreslå, att statspolisen erhåller utbildning i motorfordonskännedom ävensom
utrustas med samma befogenheter i fråga örn motorfordonstillsyn, som för
närvarande tillkomma besiktningsmännen. Även örn det möjligen kan ifrågasättas,
örn en flygande kontroll från statspolisens sida i alla hänseenden kan
ersätta den periodiska efterbesiktningen, torde likväl en dylik kontroll, rätt
utövad av en därtill skolad statspoliskår, utgöra en fullt tillräcklig ersättning
för den periodiska efterbesiktningen såvitt avser lastbilar i yrkesmässig
trafik. Skulle det mot förmodan visa sig, att underhållet av lastbilarna efter
ifrågavarande besiktningars avskaffande kommer att eftersättas i sådan grad,
att detta inverkar menligt på trafiksäkerheten eller medför andra olägenheter,
synes frågan örn en återgång till nu gällande bestämmelser böra upptagas
till prövning.
Vidkommande härefter frågan örn de yrkesmässigt begagnade personfordonen
torde mot den av de sakkunniga framförda synpunkten, att särskilda
krav böra uppställas i fråga örn dessa fordons trafiksäkerhet, någon invänd
ning icke kunna göras. Å andra sidan synes det emellertid böra erinras
örn att ej heller anspråket å övriga fordons och särskilt andra personfordons
trafiksäkerhet bör få eftersättas. På grund av den enligt min mening relativt
obetydliga gradskillnad, som föreligger mellan kraven i nu förevarande avseenden.
och med hänsyn till att fordonsägarna av många skäl i allmänhet
torde hava intresse av att oberoende av efterbesiktning hålla sina fordon i
föreskrivet skick, synes det tveksamt, huruvida personfordon i yrkesmässig
trafik böra i övervakningshänseende ställas i en särklass. Då, av skäl som de
sakkunniga framhållit, statspolisens utökade trafikövervakning icke lämpligen
kan få samma betydelse för personfordonen som för lastfordonen, och då
åtskilliga av de hörda myndigheterna visat sig hysa särskilt starka betänkligheter
mot efterbesiktningarnas slopande för personfordonens vidkommande,
har jag emellertid på denna punkt icke velat gå emot de sakkunnigas förslag.
Jag förordar alltså, att efterbesiktningstvånget för personmotorfordon
i yrkesmässig trafik tills vidare bibehålies.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
I fråga om besiktningsmännens övriga uppgifter hava de sakkunniga
föreslagit vissa mindre ändringar. Sålunda skulle den form av s. k. flygande
besiktning, som besiktningsman är skyldig utföra efter därom av länsstyrelsen
meddelat särskilt uppdrag och enligt av länsstyrelsen fastställd plan, ersättas
av flygande besiktning, utövad av statspolisen. På av de sakkunniga anförda
skäl finner även jag denna tillsyn ej längre behöva ingå i besiktningsmännens
uppgifter. Då besiktningsmännen, såsom tidigare nämnts, för ifrågavarande
fordonsinspektion äga uppbära särskild ersättning, skulle förslaget
härutinnan innebära en besparing för statsverket.
Besiktningsmännens allmänna befogenhet att utöva flygande besiktning,
d. v. s., när de finna skäl därtill, undersöka tillfälligtvis anträffade motorfordon,
hava de sakkunniga däremot ansett alltjämt böra bibehållas. Med hänsyn till
att efter ett genomförande av den föreslagna utökningen av statspolisen utövandet
av nämnda befogenhet torde ifrågakomma endast i mindre utsträckning
har emellertid det för besiktningen nu utgående årliga fasta arvodet
av 300 kronor ansetts icke längre motiverat. Mot de sakkunnigas förslag
härutinnan har jag icke funnit något att erinra.
De sakkunniga hava vidare ansett körskoleinspektionen kunna förenklas
genom inskränkning av skyldigheten för besiktningsmännen att besöka skolorna
till de fall, då särskilda skäl därtill föreligga. Till vad de sakkunniga
härutinnan anfört vill jag helt ansluta mig. Särskilt arvode skulle sålunda
icke behöva utgå för denna inspektion, som i stället bör tillhöra besiktningsmännens
allmänna uppgifter.
Yad slutligen angår besiktningsmännens övriga, nu icke särskilt behandlade
uppgifter, anser jag i likhet med de sakkunniga några ändringar därutinnan
icke för närvarande erforderliga utöver dem, som föranledas av förslaget
örn inrättande av länsbesiktningsmannatjänster. För detta förslag
kommer redogörelse att lämnas längre fram.
Förslag till vissa ändringar i besiktningsorganisationen.
Ehuru de ändringar i besiktningsorganisationen, som av de sakkunniga
föreslagits i samband med den förordade inskränkningen av besiktningsmännens
nuvarande åligganden, i huvudsak beröra förhållanden, som det
ankommer på Kungl. Majit allena att i administrativ ordning reglera, synes
det mig lämpligt att i detta sammanhang lämna en sammanfattande redogörelse
för förslaget även i denna del för att därigenom sätta riksdagen
i tillfälle att bedöma de föreslagna ändringarna i bilbesiktningsväsendet jämväl
mot bakgrunden av de ifrågasatta ändringarna i organisationen. Jag
kommer i överensstämmelse härmed att beröra jämväl de hörda myndigheternas
yttranden i hithörande frågor ävensom att angiva min egen inställning
till desamma.
De sakkunniga upptaga i detta sammanhang till en början frågan örn
besiktningsmannakårens rekrytering och anföra därvid inledningsvis, att med
hänsyn till den hastiga utveckling i tekniskt hänseende, som motorfordonen
29
Kungl. Majus proposition nr HO.
under senare år undergått och alltjämt underginge, ävensom mångfalden av
sins emellan skilda typer av motorfordon, det vore angeläget, att till besiktningsmän
utsåges endast personer, som vore i besittning av goda tekniska
insikter rörande motorfordon.
I anslutning härtill hava de sakkunniga vidare anfört:
De ändringar i besiktningsmännens arbetsuppgifter, som de sakkunniga
föreslagit, medföra icke, att mindre anspråk böra ställas på besiktningsmännens
tekniska kunskaper och erfarenhet. Enligt de sakkunnigas mening
torde ändringarna snarare böra medföra ökade anspråk. Genom det relativt
stora antal förelägganden till eftersyn, som kan förväntas bliva en följd av
statspolisens utökade fordonsinspektion, komma nämligen besiktningsmännens
undersökningar av fordon att i högre grad än nu är fallet omfatta sådana,
som äro i dåligt skick och vilkas bedömande i många fall torde erfordra
särskild teknisk erfarenhet. Härtill kommer, att många av besiktningsmännen
avses skola tjänstgöra såsom lärare åt statspoliserna vid dessas
utbildning för tillsynen å motorfordonen. Att av besiktningsmännen utöver
den tekniska erfarenheten därjämte bör krävas, att de besitta erforderlig ansvarskänsla
och samvetsgrannhet för besiktningsarbetets behöriga fullgörande,
anse de sakkunniga icke behöva närmare motiveras.
De sakkunniga hava härefter uttalat, att den nuvarande besiktningsmannakåren
finge anses i stort sett hava hittills väl motsvarat de anspråk, som de
sakkunniga sålunda angivit. För att alltjämt kunna bibehålla kåren vid en
hög nivå vore det enligt de sakkunniga emellertid av vikt, bland annat, att
besiktningsmannatjänsterna i största utsträckning anordnades så, att de utgjorde
en huvudsyssla för sina innehavare. Tjänsterna borde sålunda helst
bereda innehavaren full sysselsättning samt därjämte vara förenade med
skäliga löneförmåner.
I fråga örn de till besiktningsmännen för närvarande utgående löneförmånerna
hava de sakkunniga funnit desamma, såvitt fråga vore örn besiktningsmän
med relativt hög uppbörd, vara väl förmånliga vid en jämförelse med
de löneförmåner, som i allmänhet tillkomme innehavare av relativt högt
kvalificerade tjänster. De sakkunniga hade därvid, anföra de vidare, icke
förbisett, att vid bedömandet av skäligheten av besiktningsmännens löneförmåner
hänsyn borde tagas till, bland annat, den relativa osäkerhet i anställningshänseende
samt den avsaknad av pensionsförmåner, som vidlådde
besiktningsmannatjänsterna.
I fråga örn besiktningsmännens lönesystem hava de sakkunniga anfört
följande:
De sakkunniga hava mot varandra vägt fördelar och nackdelar av ett
system, syftande till att bereda besiktningsmännen en fastare anknytning
till statsförvaltningen genom en övergång till helt eller delvis fasta arvoden.
De sakkunniga hava emellertid funnit nackdelarna av ett dylikt system vara
betydande och fördenskull ansett det nuvarande systemet med vissa ändringar
böra bibehållas. Bland de skäl, som tala mot ett system med helt
eller delvis fasta arvoden, må här endast nämnas följande. Vid lösandet
av besiktningsmännens lönefråga måste det givetvis framstå såsom ett önskemål,
att löneförmånerna å varje befattning avvägas så långt görligt är med
30
Kungl. Majus proposition nr 30.
hänsyn till omfattningen av de åligganden, som äro förbundna med densamma.
Ett system med fasta arvoden kan icke utan svårigheter tillgodose nämnda
önskemål. Systemet, som givetvis på något sätt måste anknyta till motorfordonsbeståndets
storlek, komme säkerligen att bliva betydligt mer invecklat
än det nuvarande. En anordning med fasta arvoden, innebärande att besiktningsmäunen
komme att helt eller delvis införlivas med statsförvaltningen,
måste vidare med hänsyn till besiktningsmannakårens storlek väcka betänksamhet.
De sakkunniga vilja här erinra örn att 1927 års motorfordonssakkunniga
i sitt i mars 1928 avgivna betänkande rörande besiktningsmännens ersättningar
föreslogo, att dessa skulle utgå i form av dels fasta arvoden, dels
ock ersättning för varje förrättning enligt fastställd taxa. Dåvarande departementschefen
anförde emellertid i det till propositionen nr 221 år 1930 fogade
statsrådsprotokollet i förevarande fråga, att mot det föreslagna systemet
främst kunde riktas den anmärkningen, att systemet kunde giva anledning
till skapandet av en ny statstjänstemannakår, en utveckling, vilken enligt
departementschefen icke torde vara önskvärd.
De jämkningar i nuvarande besiktningsorganisation, som de sakkunniga
föreslå, äro i huvudsak följande. Antalet besiktningsmän minskas icke obetydligt.
Grunderna för beräkningen av besiktningsmännens inleverering till
statsverket av uppburna avgifter ändras i vissa avseenden. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
göres till central chefsmyndighet för besiktningsväsendet.
Inom varje län förordnas en besiktningsman till s. k. länsbesiktningsman
med uppgift huvudsakligen att i visst avseende samarbeta med statspolisen
vid dess fordonstillsyn samt att tillhandagå vederbörande myndigheter med
utredningar och dylikt. Slutligen har föreslagits, att nya bestämmelser skola
gälla i fråga örn vikaries rätt till ersättning.
Jag anhåller till en början få redogöra för den första punkten i de sakkunnigas
förslag till besiktningsorganisation, nämligen frågan örn besiktningsmännens
antal. Härom anföra de sakkunniga:
Besiktningsmännens antal hade under senare år successivt minskats icke
obetydligt. Sålunda hade antalet år 1921 utgjort ej mindre än 143, år 1929
95 samt under fvraårsperioden 1931—1934 86. Ätt antalet kunnat nedgå
på sådant sätt torde hava berott på, bland annat, den hastiga utveckling,
som landets kommunikationer under senare tider undergått och som medfört,
att långt avlägsna orter sammanbundits med andra genom goda förbindelser.
Allmänhetens krav på att besiktningsmännen skulle vara placerade
på relativt närbelägna orter hade härigenom icke blivit så framträdande.
Vidare syntes till nämnda utveckling hava bidragit en strävan att i
större utsträckning än tidigare söka förvandla besiktningsmannatjänsterna
till huvudsysslor.
De sakkunniga hyste den uppfattningen, att besiktningsmännens antal
alltjämt vore större än som kunde anses nödvändigt med hänsyn till omfattningen
av de arbetsuppgifter, som åvilade dem. Bortsett från några av
de mera arbetstyngda besiktningsmännen syntes de allra flesta utan men
för arbetsuppgifternas behöriga fullgörande säkerligen kunna åtaga sig en
väsentligt ökad arbetsbörda. Med hänsyn såväl härtill som till det förhållandet,
att besiktningsmännen enligt de sakkunnigas förslag komme att befrias
från vissa arbetsuppgifter — periodiska efterbesiktningar för yrkesmässiga
lastfordon samt fordons- och körskoleinspektion — utan att därvid
31
Kungl. Majda proposition nr 30.
nya sådana i motsvarande utsträckning påfördes dem, kade de sakkunniga
ansett nuvarande antal böra minskas icke obetydligt.
En minskning av antalet besiktningsmän innebure fördel ur statsfinansiell
synpunkt, i det att inlevereringen till statsverket av uppbördsmedel stege
till följd av större uppbörd av de kvarvarande besiktningsmännen. Vidare
komme det stora flertalet besiktningstjänster att utgöra huvudsysslor. Slutligen
kunde framhållas, att vid ett färre antal besiktningsmän dels svårigheterna
minskades att åstadkomma enhetliga principer vid besiktningsmannaverksamlietens
utövande, dels ock möjligheterna att öva tillsyn å besiktningsmännens
verksamhet över huvud bleve större.
De sakkunniga hade uppgjort ett förslag till antal besiktningsmän inom
de olika länen. Enligt förslaget skulle antalet minskas till 59. Vid förslagets
uppgörande hade hänsyn tagits i första hand till motorfordonsbeståndet
i de olika länen den 31 december 1934 samt i andra hand till länens invånareantal
och ytvidd. Vid den förordade minskningen komme antalet
motorfordon i medeltal per besiktningsman att ökas med i runt tal 1,000
eller från 2,255 till 3,284. De sakkunniga funne icke sistnämnda antal för
stort och ville till stöd härför framhålla, att redan enligt nuvarande ordning
i vissa län förelåge medeltalssitfror icke obetydligt överstigande 3,284. Sålunda
utgjorde för närvarande medeltalssiffran för Stockholm 4,037 samt för
Göteborgs och Bohus län 4,254. Beträffande de fyra nordligaste liinen
komme, oaktat den föreslagna minskningen, medelantalet fordon per besiktningsman
icke att i något fall överstiga 2,000.
Enligt de sakkunnigas mening syntes antalet besiktningsmän i några län
kunna ytterligare minskas utöver vad de sakkunniga föreslagit, därest hänsyn
endast toges till den arbetsbörda, som kunde förväntas komma att åvila besiktningsmännen
därstädes. Exempelvis hade i Sveg och Vilhelmina förrättningsavgifterna
under år 1934 uppgått till endast respektive 2,640 och
2,395 kronor. Med hänsyn emellertid till de olägenheter för allmänheten i
form av mycket stora avstånd till närmaste besiktningsmans stationsort, som
en indragning av tjänsterna i fråga kunde komma att medföra, hade de sak
kunniga förutsatt, att tjänsterna bibehölles.
För att den föreslagna minskningen av antalet besiktningstjänster skulle
för allmänhetens vidkommande medföra minsta möjliga nackdelar, borde mottagningar
av besiktningsmännen å andra orter än stationeringsorten alltjämt
hållas i de fall, då verkligt behov av sådana kunde anses föreligga. I främsta
rummet syntes därvid böra ifrågakomma mottagningar å sådana platser, där
besiktningsman förut varito stationerad men till följd av förslagets genomförande
skulle indragas. Å andra sidan syntes ett betydande antal av de
nuvarande mottagningarna kunna utan större men för allmänheten indragas.
Med hänsyn till att det måste anses obilligt, att en person, som anlitade
en besiktningsman å en dennes mottagningsort, skulle erlägga högre avgift
än den, som anlitade besiktningsmannen å dennes stationsort, föresloge de
sakkunniga den ändringen i nu gällande bestämmelser, att en förhöjd förrättningsavgift
icke finge uttagas å mottagningsorten. För beredande av
ersättning till besiktningsmännen för de kostnader, som vore förenade med
hållande av mottagningar utom station sorterna, föresloge de sakkunniga, att
visst belopp, förslagsvis högst 50.000 kronor, skulle varje år ställas till vägnell
vattenbyggnadsstyrelsens förfogande för att efter framställning av länsstyrelserna
fördelas å de olika länen. Den sålunda till besiktningsmännen
utgående ersättningen kunde emellertid ej betraktas såsom en merinkomst
för dessa, då ersättningen avsåges skola motsvara besiktningsmännens utgifter
för inställelser å mottagningsorterna, vilka utgifter nu täcktes genom
förhöjda förrättningsavgifter.
32
Kungl. Ma.j:ts proposition nr 30.
Frågan om besiktningsmännens antal har bland de hörda myndigheterna
varit föremål för delade meningar. Av de myndigheter, som direkt uttalat
sig i frågan, hava följande i huvudsak givit sin anslutning till förslaget i
nu förevarande del, nämligen Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i
Ostergötlands, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Örebro, Gävleborgs och Västernorrlands län, medan följande länsstyrelser
uttalat sig i motsatt riktning eller ifrågasatt lämpligheten av de föreslagna
indragningarna av besiktningstjänster, nämligen länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala. Södermanlands, Jönköpings, Kristianstads, Alvsborgs, Värmlands,
Västmanlands, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län. Av sistnämnda
länsstyrelser har länsstyrelsen i Kristianstads län avstyrkt de sakkunnigas
förslag i dess helhet. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har för
länets vidkommande hemställt, att besiktningsmännens antal måtte sättas
till tre i stället för enligt förslaget två. Automobilbesiktningsmännens förening
har vidare ansett den föreslagna minskningen vara för betydande.
Flera av de länsstyrelser, som givit förslaget sin anslutning, hava anfört,
att en minskning av antalet besiktningsmän visserligen kunde komma att
för allmänheten medföra vissa olägenheter men att dessa i väsentlig del
kunde bortelimineras genom hållande av mottagningar utom stationsorterna.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har därjämte till stöd för sin uppfattning
framhållit, att enligt erfarenhet från länen mycket få personer brukade inställa
sig vid besiktningsmännens mottagningar utom stationsorterna utan
allmänheten syntes föredraga att uppsöka besiktningsmännen å deras stationsorter.
Länsstyrelsen i Kalmar län har anfört, att en minskning av antalet besiktningsmän
syntes kunna ske, då härigenom dels erhölles avsevärda fördelar
ur statsfinansiell synpunkt och dels besiktningsmannatjänsterna, med
den avlöning, som för dessa vore tilltänkt, borde kunna beräknas bliva besatta
med fullt kvalificerade och av sin tjänst uteslutande upptagna personer,
vilket för närvarande icke allestädes vore fallet.
Genom en minskning i antalet besiktningsmän vunnes, anför länsstyrelsen
i Örebro län, att så gott som samtliga besiktningsmän komme att bliva fullt
upptagna av tjänsten.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att de föreslagna ändringarna i
besiktningsmännens uppgifter icke komme att minska arbetsbördan för besiktningsmännen
samt anför i sådant hänseende: En minskning av besiktningsmännens
antal ansåge länsstyrelsen kunna ske. Detta borde dock ej
ske i den utsträckning, att besiktningsmännens möjlighet att behörigen besörja
tjänstegöromålen äventyrades. Länsstyrelsen befarade, att så skulle
bliva fallet inom länet, därest den av de sakkunniga föreslagna reduktionen
genomfördes. De arbetsuppgifter, som efter omorganisationen i allmänhet
skulle åvila en besiktningsman, torde enligt de sakkunniga, trots efterbesiktningens
slopande beträffande lastbilar i yrkesmässig trafik, icke kunna förväntas
bliva mindre omfattande utan i följd av, bland annat, det stegrade
antalet eftersyner, komma att ökas. Därtill komme, att en av besiktningsmännen,
länsbesiktningsmannen, iföljd av honom enligt förslaget ålagda
åtskilliga göromål av speciell art, icke skulle odelat kunna ägna sig åt uppgiften
att tillhandagå allmänheten vid körkortsprov, besiktningar m. m.
Trots berörda förhållanden hade de sakkunniga likväl funnit sig böra föreslå
endast två besiktningsmän för länet. Yad som sålunda föreslagits kunde
länsstyrelsen icke biträda. Enligt länsstyrelsens bestämda övertygelse kunde
33
Kungl. Majus proposition nr 30.
två besiktningsmän, därav en skulle vara länsbesiktningsman, icke medhinna
att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina åligganden mot allmänheten
och myndigheterna. Länsstyrelsen hemställde därför, att för länets del antalet
besiktningsmän måtte sättas till tre.
I de yttranden, som pått i avstyrkande riktning, har i flera fall uttalats, att
det vore att befara, att vid den föreslagna minskningen besiktningsmännen
icke skulle medhinna att på ett nöjaktigt sätt fullgöra sina åligganden och
att allmänhetens berättigade krav på besiktningsmannens lättillgänglighet
icke bleve tillräckligt tillgodosedda. I anslutning till nu angivna synpunkter
har länsstyrelsen i Västmanlands län hävdat den meningen, att önskemålet
att ur besiktningsavgifterna utvinna största möjliga behållning för statsverket
borde sättas i andra rummet.
Länsstyrelsen i Uppsala län anför: De sakkunnigas förslag innebure för
Uppsala läns vidkommande, att allenast en besiktningsman skulle finnas.
Genom en sådan anordning komme allmänhetens berättigade anspråk att
utan oskälig tidsutdräkt komma i förbindelse med besiktningsman icke att
bliva behörigen tillgodosedda. Avstånden bleve i många fall stora, och
resorna särskilt för de många mindre bemedlade sökandena skulle ofta bli
betungande. Det syntes också kunna med fog ifrågasättas, huruvida en
besiktningsman skulle vara i stånd att nöjaktigt betjäna ett så stort område
som Uppsala län i dess helhet. Besiktningsmannens arbete vöre i stor utsträckning
ett säsongarbete, och utan tvivel skulle allvarliga olägenheter
uppkomma genom en allt för stor anhopning av arbete. Det måste dock
anses vara en nödvändig förutsättning, örn staten uppställde krav på vissa
prov, att tillfälle att fullgöra proven vare sig det gällde personlig kompetens
eller fordonens beskaffenhet bereddes utan onödig omgång eller kostnad.
Allmänhetens intresse borde här gå före statens besparingsintresse.
Automobilbesiktning smännens förening har anfört: Upprätthållandet av besiktningsinstitutionen
måste betraktas som en säkerhetsåtgärd för samhället.
Självfallet måste allmänheten underkasta sig härmed förenade kostnader och
tidsspillan, och det läge därför i sakens natur, att den författningsenliga
kontrollen borde ordnas så, att allmänhetens intressen i möjligaste män tillgodosåges.
Det vore därför nödvändigt, att såväl antalet besiktningsmän
som deras stations- och mottagningsorter noggrant avvägdes, dels så att
besiktningsman -— utan intrång på noggrannheten — medhunne honom
åvilande förrättningar, dels så att allmänhetens färdvägar till förrättningsplatsen
ej bleve alltför tidsödande. Ett studium av kartan, jämförd med
den ökning av antalet förrättningar per besiktningsman, som skulle bliva
följden, örn indragning av stationsorter skedde enligt förslaget, gåve vid
handen, att en så kraftig minskning av besiktningsmännens antal, som de
sakkunniga föreslagit, icke kunde bliva lämplig.
I likhet med de sakkunniga finner jag nuvarande antal besiktningsmän kunna
icke obetydligt minskas. Besiktningsmännen torde i flertalet fall icke vara
fullt sysselsatta med de arbetsuppgifter, som nu åvila dem, utan i tämligen
stor utsträckning kunna ägna sig åt andra sysslor vid sidan av tjänsten.
Ur besiktningssynpunkt torde detta förhållande få anses vara mindre tillfredsställande.
Diirest besiktningsmannatjänsten såvitt möjligt göres till en verklig
huvudsyssla för sin innehavare, så att den helt tager besiktningsmannens tid
i anspråk, torde detta kunna väntas medföra en viss kvalitativ förbättring av
arbetsresultatet. Såsom de sakkunniga framhållit torde en minskning av antalet
besiktningsmän därjämte medföra den fördelen, att möjligheterna ökas såväl
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 30. »4 3G
Departements
chefen.
34
Kungl. Majus proposition nr 30.
att åstadkomma enhetliga principer vid besiktningsmannaverksamhetens utövande
som att öva tillsyn å denna verksamhet över huvud. Därtill
kommer, att statsverkets inkomster av besiktningsväsendet — som nu äro
avsedda att motsvara utgifterna härför och i fortsättningen, enligt vad jag
kommer att föreslå, skola beräknas täcka, förutom dessa utgifter, viss del
av kostnaden för statspolisens trafiksäkerhetstjänst — äro direkt beroende
av antalet besiktningsmän, då nämligen varje besiktningsman äger odelat
behålla de uppburna avgifterna, så länge dessa hålla sig under visst belopp,
och statsverkets andel beräknas först å avgifter, som tillkomma utöver nyssnämnda
belopp. För statsverkets del bör det därför även ur denna synpunkt
vara angeläget tillse, att antalet besiktningsmän icke överstiger det,
som får anses nödvändigt för verksamhetens behöriga upprätthållande.
Enligt det av de sakkunniga uppgjorda förslaget skulle besiktningsmännens
antal, som för år 1936 fastställts till 85, minskas till 59.
Åtskilliga länsstyrelser hava uttalat betänkligheter mot de föreslagna indragningarna
och därvid framhållit, att de kvarvarande besiktningsmännens
arbetsbörda skulle bliva så stor, att dessa i vissa fall icke nöjaktigt skulle
kunna medhinna att utföra sina åligganden. Vidare har anförts, bland annat
av automobilklubben och motormännens riksförbund, att ett minskat antal
besiktningsmän skulle medföra olägenheter för allmänheten i form av långa
avstånd till närmaste besiktningsman.
För egen del finner jag de uttalade betänkligheterna överdrivna. Svårigheter
för besiktningsmannen att medhinna sina göromål torde möjligen
kunna uppstå under vissa kortare tider av året, t. ex. under våren, då besiktningsmannens
arbetsbörda ökas på grund av allmänhetens ökade inköp
av motorfordon för sommarens behov samt större tillströmning av körkortsaspiranter.
De olägenheter, som kunna uppstå för allmänheten på grund
av en dylik säsongmässig ökning i besiktningsmannens arbetsbörda, synas
emellertid kunna undvikas genom att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vilken
styrelse enligt vad jag tidigare i dag (sjätte huvudtiteln, punkten 3) föreslagit
skulle bliva chefsmyndighet för besiktningsmännen, beredes möjlighet att
på därom av besiktningsman gjord framställning förordna ett tillfälligt biträde
åt denne. För dessa biträdens avlöning, vilken torde av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bestämmas från fall till fall med hänsyn till föreliggande
omständigheter, synes av anslaget till besiktning av motorfordon ett belopp
av 10,000 kronor böra ställas till styrelsens förfogande. Vad angår
de olägenheter, som förmodats uppstå för allmänheten genom förlängning
av avstånden till besiktningsmännen, torde böra erinras örn att den allmänhet,
som tager besiktningsmännens tjänster i anspråk, i mycket stor utsträckning
antingen har egna motorfordon eller ock disponerar dylika, varför avstånden
icke torde behöva betyda alltför mycket. Erfarenheten har också
givit vid handen, att besiktningsmännen på många hall anlitas i relativt
liten utsträckning vid sina mottagningar utom stationsorterna och att allmänheten
föredrager att uppsöka besiktningsmännen å deras stationsorter,
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 30.
även om avstånden äro ganska betydande. För att emellertid reducera de
olägenheter, som avstånden dock måhända i vissa fall kunna innebära, torde
hållande av mottagningar utom stationsorten alltjämt böra äga rum, därvid
i första hand böra ifrågakomma sådana orter, där besiktningsman förut varit
stationerad men vid förslagets genomförande kommer att indragas.
Med hänsyn till det anförda finner jag mig kunna ge de sakkunnigas
förslag till minskning av besiktningsmännens antal min anslutning.
De sakkunniga hava i samband med frågan örn hållande av mottagningar
å orter utom besiktningsmannens stationsort föreslagit viss ändring i dennes
rätt till ersättning för härav föranledda kostnader. I likhet med de sakkunniga
finner jag det lämpligt, att de särskilda tillägg till förrättningstaxan,
som besiktningsmannen efter länsstyrelsens fastställande äger av
allmänheten uttaga vid förrättning utom stationsorten, bortfalla och att besiktningsmannen
i stället beredes ersättning av statsverket för nyssnämnda
kostnader. Mot de sakkunnigas förslag, att för ändamålet ett belopp av
50,000 kronor ställes till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens disposition, har
jag icke funnit anledning till erinran.
Rörande besiktningsmännens tillsättning hava de sakkunniga föreslagit,
att besiktningsmännen, i likhet med vad för närvarande gäller i fråga
örn vägingenjörerna, skola förordnas av Kungl. Majit i stället för av länsstyrelserna
sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, den nya centrala chefsmyndigheten
för besiktningsväsendet, efter vederbörande länsstyrelses hörande
avgivit förslag härutinnan. De sakkunniga motivera den föreslagna ändringen
med att därigenom enhetliga principer kunna väntas vinna tillämpning vid
besiktningsmännens rekrytering, vilket förhållande enligt de sakkunnigas
mening äger stor betydelse för upprätthållandet av en hög nivå inom besiktningsmannakåren.
För att, bland annat, bereda besiktningsmännen en
något tryggare ställning hava de sakkunniga föreslagit, att förordnandeperioden
i allmänhet utsträckes från nuvarande fyra år till sex år.
I fråga örn vikarier för besiktningsmännen hava de sakkunniga föreslagit,
att desamma skola förordnas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Förslaget att besiktningsmännen skola tillsättas av Kungl. Majit i stället
för såsom nu är fallet av vederbörande länsstyrelse har föranlett erinran
endast från tre länsstyrelser. Länsstyrelsen i Jönköpings län har sålunda —
under framhållande av att ärendena örn besiktningsmännens tillsättning icke
vore av den vikt och betydenhet, att deras avgörande borde förbehållas
Kungl. Majit — ifrågasatt, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen såsom central
chefsmyndighet för besiktningsmännen borde anförtros befogenheten
att meddela förordnanden. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har ansett att
något vägande skäl av de sakkunniga icke förebragts till stöd för att göra
ändring i den i förevarande avseende nu gällande bestämmelsen, varjämte
länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasatt, huruvida något vore att vinna på
den föreslagna ändringen.
36
Departements
chefen.
Kungl. Majds proposition nr 30.
Beträffande vikarier för besiktningsmännen hava länsstyrelserna i Kalmar,
Alvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län förordat, att de alltjämt förordnas
av vederbörande länsstyrelse. Länsstyrelsen i Värmlands län har emellertid
ifrågasatt, att till vikarie skulle av länsstyrelse få förordnas endast annan
besiktningsman eller person, som godkänts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
varjämte länsstyrelsen i Västmanlands län förordat, att vikarieförordnande,
avseende en tid av högst en vecka, borde kunna meddelas av
länsstyrelsen.
De sakkunnigas förslag, att besiktningsmännen skola tillsättas av Kungl.
Majit i stället för av länsstyrelserna ävensom att förordnandeperioden i
allmänhet utsträckes från fyra till sex år, har ej givit mig anledning till
erinran. Såsom de sakkunniga framhållit torde en överflyttning å Kungl.
Majit av besiktningsmännens tillsättning kunna medföra, att enhetliga principer
därvid vinna tillämpning. Att låta väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
eller länsstyrelserna tillsätta besiktningsmännen vore givetvis tänkbart, men
detta synes dock mindre lämpligt med hänsyn till, bland annat, att nämnda
myndigheter enligt det nya systemet skola vid sidan av varandra utöva
tillsyn å besiktningsmännen och deras verksamhet.
För erhållande av fullt kvalificerade vikarier för besiktningsmännen synes
det ändamålsenligt att vikariatsförordnandena meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som, enligt vad jag föreslagit, skulle vara chefsmyndighet
för besiktningsmännen.
Beträffande förrättningsavgifternas storlek hava de sakkunniga föreslagit
vissa ändringar i nu gällande taxa, vilka ändringar huvudsakligen
hänföra sig till de periodiska efterbesiktningarna och eftersynerna. Sålunda
har föreslagits, att avgiften för periodisk efterbesiktning skall i normalfallet
utgå med 10 kronor för omnibus och 5 kronor för annat fordon i stället för
nu gällande avgifter å 20 respektive 15 kronor. Skulle fordonet icke kunna
godkännas vid uppvisandet utan ny undersökning vara erforderlig, skulle
denna betinga samma avgifter som nu gälla för periodisk efterbesiktning.
Eftersyner, som för närvarande äro avgiftsfria, skulle draga samma kostnader,
som för närvarande gälla i fråga örn första besiktning, d. v. s. för
omnibus 20, för annan automobil 15 och för motorcykel 5 kronor. De sakkunniga
hava vidare i förslaget till förrättnings taxa för besiktningsmännen
intagit en uttrycklig bestämmelse örn att varje nytt förrättningstillfälle skall
draga ny kostnad enligt taxan. Då för närvarande dylik bestämmelse saknas,
torde i åtskilliga fall besiktningsmännen icke uttaga ny avgift utan betrakta
ett förnyat uppvisande som en fortsättning av den tidigare verkställda förrättningen.
Mot de av de sakkunniga föreslagna ändringarna i förrättningstaxan hava
åtskilliga länsstyrelser haft erinringar att framställa. Särskilt har anmärkts,
att en förhöjd avgift vid förnyad besiktning syntes mindre väl motiverad,
då dels den nya besiktningen i regel torde komma att gälla endast konsta
-
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
terandet, huruvida viss tidigare anmärkt brist avhjälpts, dels ock det skulle
kunna göras gällande, att förrättningsmannen påfordrat förnyad besiktning
endast för att kunna tillgodogöra sig nytt, högre arvode. Även har ifrågasatts,
att avgiften för eftersyn i sin helhet borde tillfalla statsverket eller
att denna avgift överhuvud ej borde utgå.
Automobilbesiktningsmännens förening har rörande taxan anfört:
Föreslagna avgifter för förordningsenliga förrättningar ansåge föreningen
godtagbara utom beträffande efterbesiktning och eftersyn. Föreningen ansåge
det nämligen vara oriktigt, att en efterbesiktning skulle vara belagd
med lägre avgift än en eftersyn, dels på grund av att den förra vore förenad
med mera arbete än den senare, dels därför att besiktningsmannen ställdes
inför den mycket delikata uppgiften att avgöra, huruvida en viss detalj
borde föranleda eftersyn förenad med en förhöjd avgift eller att låta nåd gå
före rätt. Som detta senare icke vore önskvärt och med hänsyn till arbetsbördan,
ansåge föreningen, att efterbesiktning borde beläggas med en avgift
av 15 kronor (för omnibus 20 kronor och för motorcykel 5 kronor) och
eftersyn med 5 kronor (för omnibus 10 kronor och för motorcykel 5 kronor).
Föreningen anslöte sig till de sakkunnigas förslag, att undersökning, som
skulle utföras på grund av anmodan av statspolisen, skulle beläggas med
avgiften 15 kronor för automobil, 20 kronor för omnibus och 5 kronor för
motorcykel.
Mot den princip, som ligger bakom de sakkunnigas förslag beträffande
avgifterna för periodisk efterbesiktning och i samband därmed stående förnyad
undersökning, nämligen att de fordonsägare, som på grund av vårdslöshet
eller tredska eftersätta fordonsunderhållet, skola i högre grad än
andra fordonsägare betungas med avgifter, torde visserligen i och för sig icke
kunna resas någon invändning. I likhet med åtskilliga av de hörda myndigheterna
ävensom automobilbesiktningsmännens förening anser jag emellertid
vissa praktiska skäl tala mot förslaget örn höjda avgifter vid ett förnyat uppvisande
av fordonet. Sålunda torde i det övervägande antalet fall den första
undersökningen vara för besiktningsmannen förenad med betydligt större
besvär och tidsspillan än det andra uppvisandet, vid vilket senare tillfälle i
allmänhet torde behöva undersökas endast huruvida tidigare anmärkta fel
avhjälpts. Vidare kan det föreslagna systemet lätt leda till att förhållandet
mellan besiktningsmannen och allmänheten blir mindre gott, i det att allmänheten
kan få den upjffattingen, att underkännandet av ett fordon föranledes
icke av verkliga sakskäl utan av en önskan från besiktningsmannens sida att
tillförsäkra sig ett höjt arvode. För att icke bliva utsatt för dylik misstanke
torde besiktningsmannen i tveksamma fall mången gång komma att underlåta
att giva föreläggande örn ny inställelse, något som ur trafiksäkerhetssynpunkt
icke vore tillfredsställande. Med hänsyn till nu angivna synpunkter
torde därför vid alla avgiftsbelagda efterbesiktningar avgiften böra
utgå efter enahanda grunder. Då nuvarande avgifter för periodisk efterbesiktning
synas kunna undergå någon jämkning nedåt, vill jag emellertid förorda,
att ifrågavarande avgifter bestämmas till för omnibus 15 kronor och för
annat fordon 10 kronor.
Departements
chefen.
38
Kungl. Majus proposition nr 30.
Vad här anförts gentemot de sakkunnigas förslag om avgifterna för de
periodiska efterbesiktningarna torde i huvudsak äga tillämpning jämväl å
förslaget, att besiktningsman skall vara skyldig uttaga avgift för varje särskilt
förrättningstillfälle. Då det nu tillämpade systemet, innebärande en
rätt men ej en skyldighet för besiktningsmannen att uttaga ny avgift, torde
■vara smidigare och mera ändamålsenligt, vill jag förorda, att detsamma bibehålies.
Jag förutsätter emellertid därvid, såväl ur synpunkten, att ny avgift
kan äga viss betydelse för framtvingandet av ett gott fordonsunderhåll,
som med hänsyn till statens intresse, att i de fall, då underkännandet av
ett fordon uppenbarligen får tillskrivas vårdslöshet eller liknöjdhet hos
ägaren till fordonet, ny avgift uttages för den förnyade förrättningen.
Förslaget att eftersyn — d. v. s. besiktning med anledning av föreläggande
på grund av vid flygande besiktning å fordonet anträffat fel — bör vara
avgiftsbelagd, till vilket förslag de hörda myndigheterna i stort sett anslutit
sig, finner jag mig böra biträda såsom ägnat att medföra goda verkningar
för fordonsunderhållet. Vidare syna* avgiften motiverad med hänsyn
till att, därest vad jag i enlighet med de sakkunniga ämnar föreslå vinner
bifall, straffansvar icke alltid skall behöva inträda i anledning av en i och
för sig berättigad anmärkning rörande fordonsunderhållet från statspolisens
sida. Mot de av de sakkunniga härutinnan föreslagna beloppen har jag
intet att erinra.
I fråga örn av de sakkunniga framlagt förslag örn införande av viss
kontroll rörande besiktningsmännens uppbörd och redovisning vill
jag hänvisa till vad jag förut i dag anfört vid behandlingen av anslag till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
De sakkunniga hava framlagt en beräkning beträffande det belopp, vartill
uppbörden inom besiktningsväsendet enligt förslaget kan beräknas uppgå.
I fråga örn samtliga förrättningar med undantag av eftersyner grundar sig
beräkningen pa det antal förrättningar, som ägt rum år 1934. Vad däremot
angår antalet eftersyner har beräkningen måst bygga på antaganden, på
grund varav resultatet av densamma, såsom de sakkunniga framhållit, givetvis
kan bliva föremal för delade meningar. Vid uppskattningen av sistnämnda
antal har tagits som utgångspunkt det antal förrättningar, omkring
7,200, som under år 1934 ägt rum på grund av givna förelägganden i
samband med flygande besiktning och fordonsinspektion.
Med framhållande av att skärpningen av statspolisens tillsyn över vägti
afiken och avskaffandet av de periodiska efterbesiktningarna för yrkesmässiga
lastfordon äro omständigheter, som måste antagas verka till höjning
av antalet eftersyner, hava de sakkunniga på skäl i övrigt, beträffande vilka
jag torde få hänvisa till handlingarna, ansett antalet årliga eftersyner kunna
beräknas till i runt tal 8 procent av hela motorfordonsbeståndet, motsvarande
mellan 15,000 och 16,000 eftersyner. Detta antal utgör något mer
än dubbla nuvarande antalet eftersyner. Enligt de sakkunnigas mening
torde det beräknade antalet fa anses tämligen lågt och sannolikt under de
39
Kungl. Majus proposition nr 30.
närmaste åren komma att överskridas. De sakkunniga kava vid beräkningen
av besiktningsmännens blivande uppbörd dock icke velat utgå från ett högre
antal, enär de räknat med att den utökade fordonskontrollen genom statspolisen,
sedan den fått verka några år, kommer att medföra en högst avsevärd
förbättring av fordonsunderhållet med påföljd, att antalet eftersyner
därmed också minskas.
De sakkunniga hava i en tabell, beträffande vilken jag torde fa hänvisa
till handlingarna, sammanställt de förrättningsavgifter, som i de olika länen
kunna beräknas uppbäras av de föreslagna 59 besiktningsmännen. Enligt
beräkningarna skulle sammanlagda uppbörden komma att uppgå till 1,013,000
kronor mot 1,130,000 kronor under år 1934. På grund av den föreslagna
minskningen i besiktningsmännens antal skulle emellertid medeluppböiden
länsvis räknat komma att med undantag för tre län ligga över — i vissa
fall till och med högst avsevärt — motsvarande medeluppbörd under år
1934. För samtliga besiktningsmän skulle medeluppbörden enligt förslaget
utgöra omkring 17,000 kronor, medan motsvarande siffra för år 1934 uppgick
till endast omkring 13,000 kronor.
De sakkunniga övergå härefter till frågan örn grunderna för inlevereringen
till statsverket, vilken fråga innefattar jämväl villkoren för besiktningsmännens
avlöning. De anföra härom:
Med hänsyn till att besiktningsmännens ekonomiska förhållanden, därest
nuvarande grunder för inlevereringen till statsverket bibekolles, i de allra
flesta fallen skulle komma att vid den beräknade uppbörden stalla sig avsevärt
gynnsammare än tidigare, samt, såsom förut framhållits, besiktningsmännens
nuvarande löneförmåner torde, såvitt fråga är örn besiktningsman
med relativt hög uppbörd, få anses väl förmånliga, liava de sakkunniga ansett
att en jämkning i nämnda grunder bör utan men för besiktnmgsmannakårens
rekrytering kunna äga rum. På grund härav föreslås,_ att den ovre
gräns för uppbörden, efter vilken tre fjärdedelar av forrattningsavgifterna
skola inlevereras till statsverket, sänkes från nuvarande 20,000 kronor till
15,000 kronor. Vidare anse de sakkunniga beträffande den grans, inom
vilken besiktningsmannen för närvarande äger behålla samtliga uppburna
avgifter eller 10,000 kronor, en reducering nied omkring 1,000 kronor jämväl
vara motiverad. Med hänsyn till att för närvarande realinkomsten för besiktningsmän
med i stort samma uppbördssummor kan variera icke obetydligt
på grund av levnadskostnadernas olika höjd i skilda delar av landet,
hava de sakkunniga emellertid ansett sig icke böra föreslå en allman minskning
nied nu ifrågavarande belopp utan förordat, att olika grunder för mlevereringen
till statsverket böra gälla, beroende på till vilken dyrortsgrupp
besiktningsmannens stationsort är att hänföra. De sju olika dyrortsgrupper
A—G, i vilka landet för närvarande är indelat, föreslå de sakkunniga
för större enkelhets skull sammanförda till tre grupper på så satt, att till
första gruppen hänföras ortsgrupperna A— C, tillden andra ortsgrupperna
D och E samt till den tredje ortsgrupperna F och G. För den företa
»rappen föreslås gränsen, inom vilken hela uppbördssumman får av besiktningsmannen
behållas, skola utgöra 8,000 kronor, för den andra gruppen
9 000 kronor samt slutligen för den tredje gruppen 10,000 kronor. En sammanställning
av de 59 stationsorternas fördelning mellan de tre grupperna
torde, såvitt de sakkunniga kunna bedöma, komma att med nu gallande dyr
-
40
Kungl. Majlis proposition nr 30.
ortsgruppering te sig på följande sätt: A + B + C-gruppen 8, D + E-gruppen
22 och F + G-gruppen 29. Upplysningsvis må här omnämnas, att icke någon
stationsort för närvarande tillhör dyrortsgruppen A.
I en särskild tabell, beträffande vilken jag jämväl torde få hänvisa till
handlingarna, hava de sakkunniga gjort en sammanställning av det sannolika
ekonomiska utfallet av den föreslagna ordningen. Av tabellen inhämtas,
att medelbehållningen för de föreslagna 59 besiktningsmännen beräknats
upjigå till 12,034 kronor. Länsvis sett återfinnes den högsta medelbehållningen
i Stockholms län, 15,400 kronor, och den lägsta i Jämtlands
län, 7,350 kronor. Endast i fem län, nämligen Gotlands, Örebro, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län beräknas medelbehållningen understiga
10,000 kronor. De sakkunniga hava uppdragit en jämförelse mellan de behållna
inkomstförmånerna å de 59 besiktningstjänsterna enligt förslaget och
1934 års behållna inkomst å de 59 nuvarande tjänster, vilka kunna beräknas
komma att jämväl i fortsättningen bibehållas. I båda fallen har från inkomsten
dragits kostnaden för vikarie. I förra fallet har därvid räknats med
vikariatsförordnande en månad, vilket i enlighet med vad de sakkunniga i
annat sammanhang föreslagit skulle för en besiktningsman med medelinkomsten
12,030 kronor innebära en utgift av i runt tal 500 kronor. I
senare fallet hava de verkliga, av besiktningsmännen uppgivna vikariatskostnaderna
under ar 1934 legat till grund för avdraget. Jämförelsen utvisar,
att medelbehållningen efter nu angivet avdrag enligt förslaget skulle
utgöra 11,530 kronor mot under år 1934 11,320 kronor.
De sakkunniga hava härefter anfört följande:
Det hade tidigare framhållits, att de löneförmåner, som för närvarande
tillkomne besiktningsmän med relativt hög uppbörd, finge anses vara väl
förmånliga. Av nyssnämnda tabell (kol. 5) framginge, att förslaget kunde
väntas medföra en viss utjämning mellan de olika länen av besiktningsmännens
behållna andelar av förrättningsavgifterna, i det att de nu förekommande
högsta medelbehållningarna komme att reduceras ganska avsevart.
.. Vidare kunde beräknas, att åtskilliga av de lägre medelbehållningarna,
tillhörande gruppen 8,000—11,000 kronor, komme att undergå en viss höjning.
Sålunda komme i tolv län mot tidigare fem medelbehållningen att
ligga mellan 11,000 och 13,000 kronor. De sakkunniga funne den sålunda
vunna utjämningen vara en fördel hos förslaget.
De sakkunniga fortsätta:
Besiktningsmännens medelbehållning enligt förslaget skulle, därest besiktningsmännen
hava vikarie förordnad under en månad av året, enligt vad
nyss sagts uppgå till 11,530 kronor eller omkring 200 kronor mer än 1934
års medelbehållning för de 59 besiktningsmän, som kunna beräknas bibehållas.
Vid en jämförelse mellan besiktningsmännens ställning i lönehänseende
enligt å ena sidan förslaget samt å andra sidan nuvarande ordning
bör emellertid erinras örn att de sakkunniga föreslagit, att det samtliga besiktningsmän
för närvarande tillkommande fasta arvodet av 300 kronor för
år för flygande besiktning skall bortfalla liksom även det till flertalet besiktningsmän
utgående arvodet för fordons- och körskoleinspektion, för närvarande
uppgående till sammanlagt 75,000 kronor. De sakkunniga hava
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
visserligen föreslagit, att länsbesiktningsmännen skola i denna sin egenskap
erhålla särskild ersättning med 1,000 kronor årligen, varjämte de besiktningsmän,
som förordnas handhava statspolisernas utbildning för fordonstillsynen,
föreslagits skola härför uppbära viss ersättning. Aven örn nu angivna ersättningar
skulle jämnt fördelas å de 59 besiktningsmännen, skulle emellertid
ändock förenämnda inkomstminskning medföra, att besiktningsmännens
löneinkomster enligt de sakkunnigas förslag komme att med omkring 500
kronor understiga deras nuvarande medelinkomst. Vidare må i detta sammanhang
icke bortses från det förhållandet, att de kvarvarande 59 besiktningsmännen
komma att i flertalet fall få en högst avsevärt ökad arbetsbörda.
De sakkunniga finna den beräknade medelbehållningen 11,530 kronor vara
skälig och icke böra genom ytterligare skärpta bestämmelser rörande inlevereringen
till statsverket sänkas. Vid bedömandet av skäligheten av besiktningsmännens
beräknade medelbehållning måste nämligen, bland annat,
strängt hållas i minnet, att nämnda behållning icke utgör någon nettoinkomst.
Från behållningen bör sålunda till en början dragas kostnaderna
för tjänstens upprätthållande. Enligt besiktningsmännens egna uppgifter
hava kostnaderna härför under år 1934 uppgått till i medeltal omkring 3,000
kronor. På grund av de i förhållande till uppbördssummornas storlek i
hög grad skiftande kostnadsbelopp, som uppgivits av de olika besiktningsmännen,
torde det givetvis vara vanskligt att draga några säkra slutsatser
rörande de kostnader, som i allmänhet kunna anses verkligen erforderliga
för tjänstens upprätthållande. Det torde emellertid böra erinras örn att
kostnaderna för hållande av bil, vilka uppgivits av flertalet besiktningsmän,
upptagits till omkring 1,200 kronor i medeltal. Då i instruktionen för besiktningsmännen
är föreskrivit, bland annat, att besiktningsman skall äga
vana och skicklighet vid körning med motorfordon samt det för besiktningsmannaarbetets
rätta utövande får anses vara av vikt, att besiktningsmannen
själv är ägare av bil, anse de sakkunniga, att bilkostnaderna — åtminstone
till viss del — böra få inräknas bland de nödvändiga kostnaderna för
tjänstens upprätthållande.
Vid bedömandet av skäligheten av besiktningsmännens löneförmåner bör
hänsyn tagas till osäkerheten i besiktningsmännens anställningsvillkor samt
det förhållandet, att besiktningsmännen sakna pensionsförmåner. En självpensionering
under 30 tjänsteår, åsyftande en årlig pension av 5,000 kronor
efter fyllda 65 år, drager enligt inhämtade uppgifter en årlig kostnad av omkring
940 kronor.
De sakkunniga vilja i fråga örn besiktningsmännens inkomster slutligen
framhålla, att, därest efter några års erfarenhet rörande den nu föreslagna
ordningen det skulle visa sig, att de sakkunnigas beräkningar rörande besiktningsmännens
uppbörd skulle i någon betydande grad avvika från verkliga
förhållandena, en jämkning av grunderna för inlevereringen till statsverket
i ena eller andra riktningen utan några större svårigheter kan och bör
komma till stånd.
I fråga örn det föreslagna lönesystemets verkningar för'' statsverkets
vidkommande torde detsamma enligt de sakkunniga komma att innebära
betydande ekonomiska fördelar. Sammanlagda inlevereringen har beräknats
till i runt tal 303,000 kronor, innebärande i jämförelse med nuvarande
inleverering en ökning av omkring 172,000 kronor. Då de sakkunniga,
såsom av det följande framgår, föreslagit, att vikariers uppbörd alltid skall
inräknas i den ordinarie besiktningsmannens uppbörd, skulle vikariatsförordnanden
icke minska sistnämnda belopp.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
Statsverkets nettoinkomst å besiktningsväsendet kunde, fortsätta de sakkunniga,
med utgångspunkt från ett inlevererat belopp av i runt tal 303,000
kronor väntas uppgå till 223,900 kronor. Av det förstnämnda beloppet
skulle nämligen enligt de sakkunnigas förslag bestridas följande utgifter:
arvoden till länsbesiktningsmännen 24,000 kronor, arvoden till föreståndarna
för besiktningsmyndigheterna, 1,100 kronor, resekostnads- och traktamentsersättningar
för mottagningar utom stationsorterna, 50,000 kronor, samt
arvoden för utbildning av statspoliserna i motorfordonskunskap, 4,000 kronor,
eller tillhopa 79,100 kronor.
De sakkunniga hava härefter anfört:
Den omständigheten, att besiktningsväsendet, så anordnat som de sakkunniga
föreslagit, kan beräknas för statsverkets del bliva en förhållandevis
god inkomstkälla, kommer måhända från vissa håll att anföras till stöd för
den meningen, att de grunder, på vilka förslaget bygger, principiellt äro
felaktiga. Med visst fog kan givetvis framhållas, att besiktningsväsendets
inkomster icke böra vara större, än att utgifterna för detsamma täckas, samt
att, i den mån det visar sig, att inkomsterna överstiga utgifterna med större
belopp än som motsvarar en skälig säkerhetsmarginal, allmänhetens avgifter
för förrättningar böra i motsvarande grad sänkas.
Med hänsyn till den ståndpunkt, som de sakkunniga enligt det följande
intagit i fråga örn finansieringen av kostnaderna för statspolisens utökning,
nämligen att desamma böra bäras av motortrafiken, finna de sakkunniga det
vara en styrka hos förslaget, därest grunderna för beräkningen av inkomster
av och utgifter för besiktningsväsendet äro så avpassade, att utan oskäligt
betungande av allmänheten ett överskott uppstår å besiktningsverksamlieten,
vilket kan tagas i anspråk för bestridande till viss del av kostnaderna för
statspolisens utökning.
I detta sammanhang må även framhållas att, därest man ser till motorfordonsbeståndets
samlade utgifter, desamma enligt de sakkunnigas förslag
trots en ökad behållning för statsverket torde komma att i jämförelse med
nuvarande ordning minskas dels med omkring 150,000 kronor genom nedsättning
av de periodiska efterbesiktningsavgifterna för de yrkesmässiga
personfordonen från för omnibusarna 20 till 10 kronor samt för personfordonen
15 till 5 kronor, dels ock med omkring 195,000 kronor genom
nämnda besiktningars avskaffande för de yrkesmässiga lastfordonen, eller
sålunda sammanlagt 345,000 kronor.
Beträffande de hörda myndigheternas inställning till de sakkunnigas förslag
i nu förevarande hänseenden må här anföras.
I fråga örn själva det avlöningssystem, å vilket de sakkunnigas förslag
bygger, hava invändningar framförts endast från länsstyrelserna i Göteborgs
och Bohus, Skaraborgs och Jämtlands län, vilka förordat ett avlöningssystem
med fasta arvoden. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län har härom
anfört:
Länsstyrelsen hade tidigare vid olika tillfällen framhållit som önskvärt,
att samtliga avgifter för automobilbesiktning och prov för erhållande av
körkort indroges till statsverket och att besiktningsmännen i stället avlönades
med fasta men med vissa års mellanrum reglerade arvoden, avpassade
i förhållande till den arbetsbörda, som uppdraget på skilda orter medförde.
Med en dylik anordning förmenade länsstyrelsen, att man utan svårighet
borde kunna reglera även ersättningen till vikarie för besiktningsman vid
Kungl. Majt:s proposition nr 30.
43
semester eller tjänstledighet. Den sålunda intagna ståndpunkten ansåge
sig länsstyrelsen böra vidhålla, då de sakkunniga knappast tillräckligt motiverat
sin mening, att vägen med fasta arvoden icke vore framkomlig.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört följande:
Länsstyrelsen kan icke annat än finna den nu tillämpade avlöningsformen
med årsredovisning otillfredsställande. Då man måste räkna med att besiktningstjänsterna
bliva stadigvarande, synes det knappast finnas tillräcklig
anledning att beträffande dessa tjänster tillämpa en avlöningsform, som helt
avviker från vad som gäller för andra statstjänster. Länsstyrelsen får därför
förorda en undersökning, huruvida icke arvodena till besiktningsmännen
kunna förändras till fasta årsarvoden, satta i relation till det arbete, som
kan beräknas vara förenat med tjänsterna i de särskilda distrikten, eventuellt
utgående med lägre belopp och med provision å vad som kan inflyta
i tjänsten utöver det fasta arvodet.
De föreslagna grunderna för beräkningen av besiktningsmännens arvoden
hava från flertalet håll lämnats utan erinran. Överståthållarämbetet har uttalat,
att ämbetet i likhet med de sakkunniga funnit besiktningsmännens nuvarande
löneförmåner i stort sett väl höga samt att det torde vara en fördel,
att de föreslagna grunderna kunde beräknas medföra en utjämning av besiktningsmännens
inkomster. Länsstyrelsen i Alvsborgs län har också direkt
uttalat, att den ansåge vissa jämkningar i nuvarande arvodesgrunder befogade,
varjämte länsstyrelsen i Blekinge län funnit de föreslagna ändringarna
i alla avseenden välgrundade.
I anslutning till sitt förordande av fasta arvoden för besiktningsmännen
har länsstyrelsen i Skaraborgs län anfört, att besiktningsmännens föreslagna
löneförmåner finge anses i och för sig för högt tilltagna. Ett arvode, motsvarande
avlöning i förslagsvis löneklass 24 med viss differentiering efter
dyrort kunna vara skäligt under förutsättning, att besiktningsmannen tilldelades
visst årligt belopp i ersättning för kontorskostnader samt berättigades
till rese- och traktamentsersättning. Jämväl länsstyrelsen i Hallands län
har funnit de föreslagna grunderna för högt tilltagna samt därom anfört:
För besiktningsmännen i Stockholms län exempelvis Ilar den del av uppburna
avgifter, som besiktningsman skulle få behålla, av de sakkunnige beräknats
till 15,400 kronor. Till huru stort belopp utgifterna för tjänstens
upprätthållande rätteligen böra beräknas för en i Stockholm stationerad besiktningsman,
kan visserligen i saknad av utredning härom ej nu angivas.
Örn man emellertid antager desamma uppgå till något över 3,000 kronor,
torde man icke taga alltför mycket fel. Härvid förutsättes, att bland utgifterna
för tjänstens upprätthållande icke bör upptagas något belopp, motsvarande
kostnad för hållande av automobil, enär sådan icke erfordras i
tjänsten, i det att besiktningsmannen under tjänsteutövningen torde hava
tillräckligt tillfälle att föra motorfordon i den utsträckning, som erfordras
för bibehållande av den färdighet i automobilkörning, som bör krävas för
erhållande av förordnande att vara besiktningsman. Lägger man till nämnda
utgifter för tjänstens upprätthållande den i betänkandet angivna kostnaden
för självpensionering ä 940 kronor, kommer man till ett utgiftsbelopp av
omkring 4,000 kronor, vadan alltså skulle återstå en behållen inkomst för
en besiktningsman i Stockholms län av omkring 11,400 kronor, motsvarande
avlöningen för kansliråd i näst högsta löneklassen, oberäknat den sistnämnde
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
tillkommande dyrtidstillägg av för närvarande 840 kronor. En så hög inkomst
för en automobilbesiktningsman står icke i rimligt förhållande till
arten av hans arbetsuppgifter. En viss gräns synes böra fastställas, vilken
av besiktningsman behållna avgifter icke må överstiga. Denna gräns synes
lämpligen kunna sättas till exempelvis avlöningen i 27:e löneklassen med
tillägg av ett för varje dyrortsgrupp fastställt belopp, motsvarande dels utgifterna
för tjänstens upprätthållande, bestående av lokalhyra, avlöning för
ett kontorsbiträde samt kostnad för städning och telefon, och dels kostnaden
för självpensionering, 940 kronor. Bland de i utgifterna för tjänstens upprätthållande
ingående posterna torde lokalhyran vara den inom de olika
dyrortsgrupperna mest växlande; att till ett skäligt belopp fastställa tillägget
med hänsyn till bl. a. berörda utgifter torde emellertid icke vara
omöjligt. Vid avvägande av avlöningen torde även böra tagas i betraktande,
att besiktningsmännen torde hava en icke oväsentlig inkomst av uppdrag
att vara körkortsökandes kommissionär hos vederbörande länsstyrelse. Dessutom
skulle enligt förslaget särskild ersättning tillkomma de besiktningsmän,
som bleve förordnade att handhava statspolisens utbildning för motorfordonstillsynen.
Örn den av de sakkunniga föreslagna länsbesiktningsmannainstitutionen
skall komma till stånd, torde även böra tagas hänsyn till det tillägg
i löneförmånerna, som det föreslagna länsbesiktningsmannaarvodet
kommer att utgöra för de besiktningsmän, som förordnas till länsbesiktningsmän.
Av de hörda myndigheterna hava länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus
län, \ ärmlands län och Kopparbergs län funnit de föreslagna grunderna
vara för besiktningsmännen i stort sett väl oförmånliga.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:
Skulle ersättningsfrågan befinnas alltför svårlöst enligt ett system med
fasta arvoden, synes under alla förhållanden anledning föreligga till vissa
erinringar mot de sakkunnigas försök att ordna ersättningsfrågan.
Något, som förefaller länsstyrelsen anmärkningsvärt, är att de sakkunnigas
förslag väl starkt beskär de mest anlitade besiktningsmännens inkomstmöjligheter
och att tillbörlig hänsyn icke tagits till de omkostnader
i form av hyror, avlöningar till biträden m. m., som för dessa äro ofrånkomliga.
Genom dessa förhållanden och då dylika utgifter i de större städerna
med deras i regel mycket höga levnadsomkostnader äro särskilt dryga,
har. förslaget enligt länsstyrelsens mening kommit att obehörigt gynna de
i mindre orter stationerade och med besiktningsuppdi ag mindre sysselsatta
besiktningsmännen på de övrigas bekostnad. I stort sett är de sakkunnigas
inkomstförslag baserat på uträknad medelinkomst för hela besiktningsmannakåren,
ett förhållande, som knappast kunnat leda till fullt rättvisa resultat.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför:
Det är av stor betydelse, att besiktningskåren hålles på en hög nivå och
att befattningen utgör huvudsyssla för innehavaren. Sedan från den beräknade
medelbehållningen 11,530 kronor avdragits kostnaderna för tjänstens
upprätthållande och självpensionering, torde nettot kunna i runt tal beräknas
till 8,000 kronor, ett för lågt belopp med hänsyn till de krav i fråga
örn kvalifikationer, som ställas på besiktningsmannen, och hans osäkra
ställning.
Automobilbesiktningsmännens förening, som i nu förevarande avseende hemställt,
att besiktningsmännens löneförmåner måtte beräknas i huvudsaklig
Kungl. Majus proposition nr 30. 45
överensstämmelse med de grunder, som nyligen fastställts att gälla för
justerare av mått oell vikt, har anfört:
Såväl tjänsten i och för sig liksom även allmänheten torde av en besiktningsman
fordra, att han har telefon och en för sitt arbete lämpad lokal.
I många fall måste han även såväl för skrivarbeten som telefonpassning,
då han t. ex. har mottagning på annan ort, vara tvingad att anställa kontorsbiträden.
Tjänstens riktiga handliavande kräver, att hans kontorsorganisation
är avpassad på sådant sätt, att allmänheten även under rusningsperioder
blir betjänad utan onödig tidsutdräkt. Besiktningsmannen måste därför
ikläda sig ganska avsevärda fasta kostnader, vars storlek är helt oberoende
av örn uppbörden skulle sjunka avsevärt under det beräknade maximalvärdet.
På grund härav anser föreningen det obilligt, att besiktningsmannen av sin
behållna andel skall betala omkostnaderna. Riktigare vore, att visst avdrag
härför finge göras å bruttouppbörden, innan den behållna andelen uträknades.
Då år 1935 för justerarna av mått och vikt fastställts beräkningsgrund
för behållen uppbörd och besiktningsmännens uppbördssätt är lika med de
förstnämndas, synes det billigt, att beräkningsgrunderna i princip bliva desamma.
Besiktningsmännen synas nämligen hava minst lika omfattande
behov av skrivbiträden, kontorslokaler, telefoner och skrivmaterialier m. m.
som justerarna. Härtill kommer, vilket ock de sakkunniga understrukit, att
besiktningsman bör innehava bil. Vidare må anföras att den utbildning och
erfarenhet, som en besiktningsman måste besitta för att tillfredsställande
kunna sköta sitt yrke, måste vara minst lika stora som en justerares. Det
torde dessutom icke vara förmätet att påstå, att besiktningsmannatjänsten
är både psykiskt (körkortsprov) och fysiskt (utearbete i ur och skur) mera
krävande än justerarnas. Beklädnadskontot torde även bliva avsevärt högre.
Slutligen må framhållas att, enligt inhämtade ujDplysningar, justerarna i
regel få stå kvar i tjänst intill sitt sjuttionde levnadsår, under det att besiktningsmännens
maximiålder satts till det sextiofemte. Besiktningsmännen
pensioneras i likhet med justerarna ej av staten.
På grund härav föreslås att samma principer beträffande redovisningen
av besiktningsmännens uppbörd som för justerarna måtte bliva fastställda
med undantag av att besiktningsman måtte äga rätt till 20 procents avdrag
å bruttot i stället för för justerarna gällande 15 procent samt att restitutionsgränsen
10,000 kronor höjes till 12,000 kronor. Ökningen med 5 procents
avdrag å bruttot avses som bidrag till tjänstebil. Föreningen anser
nämligen på samma grunder som de sakkunniga, att det måste få betraktas
vara fullt i sin ordning, att besiktningsman är innehavare av automobil för
att kunna vara i tillfälle vidmakthålla sina kunskaper i körning och hålla
sig som god föregångsman inom allt som rör trafiken. Detta bliver emellertid
omöjligt för honom, om ej särskilt bidrag utgår till automobil.
Föreningen föreslår därför följande beräkningsgrunder för vad besiktningsman
skall hava rätt räkna sig till godo.
Från den totala uppbörden av uppburna taxebelagda avgifter avdragas:
20 procent, varav 15 procent som gottgörelse för besiktningsmans omkostnader
och 5 procent som bidrag för tjänstebil;
arvode till vikarie under besiktningsmans semester eller under tid som
besiktningsman åtnjutit tjänstledighet på grund av behörigen styrkt sjukdom
eller för fullgörandet av offentligt uppdrag, beräknat förslagsvis till 200—
600 kronor per månad, beroende på den totala uppbörden, enligt vad vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen finner lämpligt bestämma.
46
Departementschefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
Av vad därefter återstår äger besiktningsman som eget arvode behålla:
a) då redovisning avser liela kalenderåret:
hela den del, som icke överstiger 8,000 kronor, hälften av den del, som
överstiger 8,000 men icke 12,000 kronor, och en fjärdedel av den del, som
överstiger 12,000 kronor;
b) då redovisning avser endast del av kalenderåret:
andelar, beräknade på sätt under a) sägs efter jämkning av beloppen å
8,000 och 12,000 kronor i förhållande till den del av året som är i fråga.
Att uppgöra en någorlunda tillförlitlig beräkning av storleken av besiktningsmännens
blivande uppbörd är givetvis förenat med vissa vanskligheter,
beroende framför allt på svårigheten att bedöma, i vilken omfattning eftersyn01,
kunna komma att äga rum. Deras antal har av de sakkunniga beräknats
till något mer än 15,000 årligen, motsvarande eftersyn för i runt tal
8 procent av hela fordonsbeståndet och något mera än dubbla antalet eftersyner
under år 1934. Med hänsyn till att fordon i yrkesmässig godstrafik
äro avsedda att undantagas från periodisk efterbesiktning och då flygande
besiktning hittills bedrivits i endast relativt ringa omfattning, torde de sakkunnigas
uppskattning knappast vara för hög utan bör kunna läggas till
grund för vidare beräkningar.
Vad angår de sakkunnigas beräkningar i övrigt rörande uppbörden hava
desamma ej givit mig anledning till erinran i annan mån, än att sammanlagda
förrättningssumman torde böra beräknas ökad med omkring 78,500
kronor till cirka 1,090,000 kronor beroende på den av mig föreslagna ändringen
i de sakkunnigas förslag till avgifter för periodisk efterbesiktning.
Medeluppbörden för de 59 besiktningsmännen skulle härigenom komma att
uppgå till omkring 18,500 kronor.
Varken de sakkunniga eller, med undantag av tre länsstyrelser, de hörda
myndigheterna hava föreslagit någon ändring i det system, varå besiktningsmännens
avlöning bygger. De sakkunniga hava upplyst, att de övervägt ett
system med helt eller delvis fasta arvoden men att de icke velat förorda
ett dylikt med hänsyn till de svårigheter, som härav skulle följa bland
annat ur synpunkten att anpassa löneförmånerna å varje befattning till
omfattningen av de med tjänsterna förbundna åliggandena. I likhet med
länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt Skaraborgs län hyser jag
visserligen den uppfattningen, att inga avgörande olägenheter behöva befaras
vara förenade med ett system, innebärande helt eller delvis fasta
arvoden, men då även det nuvarande systemet med de ändringar och jämkningar
däri, som jag ämnar föreslå, synes böra kunna fungera tillfredsställande,
och då någon tids erfarenhet av den nu föreslagna besiktningsorganisationen
synes böra avvaktas, innan lämpligheten av en ändring i lönesystemet
tages under övervägande, saknar jag anledning att för närvarande
upptaga frågan härom.
De sakkunnigas förslag, att vid beräkningen av den del av avgifterna,
som besiktningsmannen äger behålla, viss hänsyn skall tagas till den dyr
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30. 47
ortsgrupp, sorn besiktningsmannens stationsort tillhör, anser jag välgrundat
och finner mig därför böra biträda detsamma.
Vad därefter angår besiktningsmännens ställning i lönebänseende delar
jag de sakkunnigas mening, att deras nuvarande lönevillkor i allmänhet få
anses väl förmånliga i förhållande till såväl arbetets art och omfattning
som avlöningsförmånerna för jämförliga befattningshavare i annan statstjänst.
Enligt instruktionen för besiktningsmännen erfordras för att ifrågakomma
till förordnande som besiktningsman endast, att vederbörande genom
avlagd examen vid teknisk läroanstalt eller genom sysslande med tillverkning
eller reparation av motorfordon eller eljest förvärvat ingående kännedom
örn motorfordonens konstruktion och skötsel. Aven efter en viss sänkning
av besiktningsmännens nuvarande lönevillkor torde sålunda tillräckligt
kvalificerade och i övrigt lämpliga personer kunna påräknas för ifrågavarande
tjänster. Enligt de av de sakkunniga föreslagna grunderna skulle besiktningsmännens
medelbehållning, efter avdrag för vikariatskostnad under en månad,
komma att uppgå till omkring 11,500 kronor, d. v. s. endast omkring 500 kronor
mindre än medelbehållningen under år 1934, arvodena för flygande besiktning
samt fordons- och körskoletillsyn inräknade, å de 59 besiktningstjänster,
som antagits komma att bibehållas. Den enligt de grunder, som av de
sakkunniga föreslagits, beräkneliga medelinkomsten torde emellertid böra
ytterligare något sänkas. En jämkning av nyssnämnda grunder torde från mina
utgångspunkter vara erforderlig jämväl med hänsyn till att, såsom förut nämnts,
den av de sakkunniga beräknade sammanlagda förrättningssumman, vilken
ligger till grund för beräkningen av besiktningsmännens behållna inkomst,
kommer att ökas med i runt tal omkring 78,500 kronor. Vidare torde böra
framhållas, att genom motortrafikens alltjämt fortgående snabba utveckling
den samlade uppbördssumman kan förväntas under åren stiga icke obetydligt.
1934 års siffror, som ligga till grund för nu förevarande beräkningar,
torde sålunda ligga icke obetydligt under 1935 års motsvarande siffror.
En verkställd undersökning har givit vid handen, att de här anförda
synpunkterna kunna anses i stort sett väl tillgodosedda, därest den gräns,
inom vilken besiktningsmannen äger behålla samtliga uppburna avgifter,
sänkes från föreslagna 8,000, 9,000 och 10,000 kronor till respektive 5,000,
6.000 och 7,000 kronor samt den gräns, över vilken besiktningsmannen äger
behålla endast en fjärdedel av avgifterna, sänkes från föreslagna 15,000 till
12.000 kronor.
En sammanställning länsvis av bland annat besiktningsmännens uppbörd
och behållning, uträknade efter nu angivna grunder, utvisar följande:
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
Län |
Antal besikt- nings- män |
Uppburna |
Bebållna |
Omkost- nader 10 procent |
Ersättning |
Netto-behållning |
^levere-ring från |
|
Stockholms stad.... |
4 |
28,000 |
13,500 |
2,800 |
560 |
10,140 |
58.000 |
|
Stockholms |
län |
2 |
32,400 |
14,100 |
3,240 |
585 |
10.275 |
36,600 |
Uppsala |
» |
1 |
27,500 |
13,375 |
2,750 |
555 |
10,070 |
14.125 |
Södermanlands |
» |
2 |
18.200 |
10,550 |
1,820 |
440 |
8,290 |
15,300 |
Ostergötlands |
» |
3 |
16,200 |
10,050 |
1,620 |
420 |
8,010 |
18,450 |
J önköpings |
» |
2 |
20,100 |
10,775 |
2,010 |
450 |
8,315 |
18,650 |
Kronobergs |
» |
1 |
21,000 |
10,750 |
2,100 |
450 |
8,200 |
10,250 |
Kalmar |
» |
2 |
16,000 |
10.000 |
1.600 |
415 |
7,985 |
12,000 |
Gotlands |
» |
1 |
10,400 |
8,200 |
1,040 |
340 |
6.820 |
2,200 |
Blekinge |
)) |
1 |
19,500 |
10,875 |
1,950 |
455 |
8,470 |
8,625 |
Kristianstads |
» |
2 |
21,600 |
10,900 |
2,160 |
455 |
8,285 |
21,400 |
Malmöhus |
)) |
4 |
24,000 |
12,375 |
2,400 |
515 |
9,460 |
46,500 |
Hallands |
» |
1 |
23,300 |
11,825 |
2,330 |
490 |
9.005 |
11.475 |
Göteborgs o. Bohus |
)) |
3 |
27,800 |
13,285 |
2,780 |
555 |
9,950 |
43,545 |
Älvsborgs |
)> |
3 |
17,700 |
10,590 |
1,770 |
440 |
8,380 |
21,330 |
Skaraborgs |
» |
2 |
23,300 |
11,575 |
2,330 |
480 |
8,765 |
23,450 |
Värmlands |
» |
3 |
15.900 |
10,300 |
1,590 |
430 |
8,280 |
16,800 |
Örebro |
» |
3 |
13,200 |
9,100 |
1,320 |
380 |
7,400 |
12,300 |
Västmanlands |
)) |
2 |
14,700 |
9,925 |
1,470 |
415 |
8,040 |
9.550 |
Kopparbergs |
» |
3 |
14,700 |
9,675 |
1,470 |
405 |
7,800 |
15.075 |
Gävleborgs |
)) |
3 |
15,400 |
10,350 |
1,540 |
430 |
8,380 |
15,150 |
V ästernorrlands |
» |
3 |
14,700 |
10.000 |
1,470 |
415 |
8,115 |
14,100 |
Jämtlands |
» |
2 |
9,800 |
6,825 |
980 |
285 |
5.560 |
5,950 |
Västerbottens |
» |
3 |
11.000 |
7,800 |
1.100 |
325 |
6,375 |
9,600 |
Norrbottens |
» |
3 |
10.000 |
7,900 |
1,000 |
330 |
6,570 |
6,300 |
Summa Medeltal |
59 |
18,500 |
10,590 |
1,850 |
440 |
8,300 |
466,725 |
Vid uppgörandet av sammanställningen har, enligt vad förut nämnts, hänsyn
icke kunnat tagas till 1935 års siffror, vilka torde ligga högre än de för
år 1934, å vilka sammanställningen är baserad.
Av sammanställningen framgår emellertid, att medelbehållningen, beräknad
på 1934 års siffror, för samtliga 59 besiktningsmän skulle uppgå till
i runt tal 10,600 kronor. Efter avdrag för omkostnaderna i tjänsten, vilka
synas lämpligen böra uppskattas till 10 procent av uppbördssumman, och
ersättning till vikarie under en månad beräknad efter de grunder, som av
de sakkunniga i annat sammanhang föreslagits, skulle besiktningsmannens
nettoinkomst kunna väntas uppgå till i medeltal omkring 8,300 kronor.
Vid beräkningen av kostnaderna i tjänsten har jag i motsats till de sakkunniga
icke tagit hänsyn till utgifter för hållande av automobil. För att
kunna följa den motortekniska utvecklingen torde besiktningsmannen icke
nödvändigtvis själv behöva vara bilägare. Den färdighet i fråga örn körning
med motorfordon, som han bör besitta för erhållande av ett första förordnande
å tjänsten, torde även utan hållande av tjänstebil kunna vidmakthållas
i för besiktningsverksamhetens utövande erforderlig omfattning.
Såsom av sammanställningen framgår, innebära de nu förordade grunderna,
att inlevereringen till statsverket skulle kunna väntas uppgå till omkring
467,000 kronor. Efter avdrag av följande med besiktningsväsendet förenade
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
kostnader, nämligen 50,000 kronor för ersättning till besiktningsmännen
för deras resekostnader i samband med hållande av mottagningar utom
stationsorterna, 10,000 kronor för tillfälliga biträden at besiktningsmännen
och. 12,500 kronor för arvoden till länsbesiktningsmännen, eller tillhopa 72,500
kronor, skulle för statsverkets del nettoöverskottet komma att uppgå till i
runt tal 390,000 kronor mot omkring 33,000 kronor för budgetåret 1934/1935.
Till nu berörda, i redogörelsen tidigare icke omnämnda belopp å 12,500
kronor återkommer jag i det följande.
Då kostnaderna -för den föreslagna utökade vägtrafiktillsynen från statspolisens
sida, på sätt jag senare kommer att närmare utveckla, böra bestridas
av motortrafiken, finner jag i likhet med de sakkunniga det vara en styrka
hos det nu framlagda försiaget, att å besiktningsväsendet kan beräknas uppstå
ett överskott, vilket kan användas att till viss del täcka berörda kostnader.
Vikarie för besiktningsman m. m. Såsom tidigare omnämnts hava
riksdagens år 1934 församlade revisorer i sin berättelse, § 14, anmärkningsvis
framhållit, att gällande bestämmelser rörande ersättning till vikarier för besiktningsmännen
vore otillfredsställande, enär statsverkets inkomster av förrättningsavgifterna
i vissa fall gjorts beroende av huruvida och i vilken omfattning
vikarie varit förordnad för besiktningsman. Enligt nuvarande bestämmelser
skola nämligen de avgifter, som inflyta till vikarie under tid,
besiktningsman åtnjuter semester, sjukledighet eller tjänstledighet för fullgörande
av offentligt uppdrag, icke inräknas i de belopp, för vilka den
ordinarie besiktningsmannen är redovisningsskyldig. Statsrevisorerna uttalade
såsom önskvärt, att dessa bestämmelser ändrades därhän, att, därest
en besiktningstjänst under ett kalenderår uppehållits av flera personer,
statsverkets andel i avgifterna i regel borde beräknas såsom örn tjänsten
uppehållits av endast en person.
I anledning av statsrevisorernas uttalande hava de sakkunniga till behandling
upptagit frågan örn ersättningen till vikarie för besiktningsman.
Efter att till en början hava erinrat örn att av de under år 1934 förordnade
58 vikarierna i förrättningsavgifter uppburits sammanlagt 105,555 kronor
eller 9.3 procent av samtliga avgifter men att därav föranletts inlevering till
statsverket endast i ett enda fall, hava de sakkunniga — med framhållande
av, bland annat, att det med nuvarande bestämmelser kunde utgöra en
ekonomisk fördel för en besiktningsman att erhålla ledighet med vikarie, i
det besiktningsmannen, såsom stundom torde ske, med vikarien avtalade,
att denne skulle erhålla endast viss del av de intjänade förrättningsavgifterna
— förklarat sig icke hava funnit något att i och för sig erinra mot statsrevisorernas
förslag, att vid beräkningen av vad som skall inlevereras till
statsverket samtliga å en viss besiktningsmannatjänst intjänade avgifter skola
sammanslås.
De sakkunniga hava föreslagit, att åt bestämmelserna i ämnet gives följande
innehåll. Yikariens ersättning beräknas på grundval av den del av
besiktningsmannatjänstens behållna andel, som belöper å så lång tid, som
Bihang till riksdagens protokoll 1036. 1 sami. Nr 30. 34 36 4
50
Kungl. Majus proposition nr 30.
svarar mot vikariatstiden. Av denna del skall vikarien erhålla i arvode hälften,
medan den andra hälften skall tillfalla besiktningsmannen under förutsättning,
att denne utan ersättning tillhandahåller vikarien tjänstelokal, telefon,
expeditionsbiträde och skrivmateriel i den omfattning, som erfordras för
tjänstens behöriga upprätthållande. Tillhandahållas icke dylika förmåner
vikarien, skall han äga behålla två tredjedelar av den behållna andel, som
belöper å vikariatstiden. Dessa regler skola dock ej gälla vid längre ledighet
för besiktningsman än två månader, utan skulle då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hava att besluta örn grunderna för ersättningen. För inlevereringen
till statsverket skall den ordinarie besiktningsmannen alltid vara
ensam ansvarig. Då den behållna avgiftens storlek under löpande år givetvis
icke kunde exakt angivas, torde enligt de sakkunniga vikariens ersättning,
som borde utbetalas genast efter vikariatstidens slut eller, därest
fråga vore örn längre vikariat, månadsvis i efterskott, få beräknas på ett
ungefär, därvid som grund för beräkningen torde få tjäna tidigare års uppbörd
å tjänsten i fråga. Efter årets utgång, då den behållna andelen å
tjänsten exakt kunde angivas, torde det ekonomiska mellanhavandet mellan
den ordinarie besiktningsmannen och vikarien slutligt ordnas.
De sakkunniga förutsätta, att avtal mellan besiktningsmannen och vikarien
av förut antydd art icke framdeles skola avslutas, utan att vikarien verkligen
får behålla så stor del av avgifterna, som rätteligen tillkommer honom
enligt de sålunda föreslagna grunderna. Inrättandet av de s. k. länsbesiktningsmannatjänsterna
anse de sakkunniga utgöra en viss garanti för att
missbruk av nu förevarande slag icke skall förekomma. I länsbesiktningsmannens
uppgifter borde nämligen ingå, bland annat, att avgiva förslag till
vikarier för besiktningsmän inom länet samt över huvud tillse, att gällande bestämmelser
rörande besiktningsväsendet iakttoges av de övriga besiktningsmän,
som kunde finnas inom länet.
Den föreslagna principen, att vid beräkningen av inlevereringen till statsverket
hänsyn skall tagas till hela uppbörden å tjänsten, hava de sakkunniga
ansett böra äga tillämpning jämväl å det fall, att en besiktningsmannatjänst
uppehållits av två eller flera ordinarie eller tillfälligt förordnade besiktningsmän.
Till grund för beräkningen av varje besiktningsmans andel i det belopp,
som skall inlevereras till statsverket, hava de sakkunniga emellertid
ansett böra läggas icke den tid, som de olika besiktningsmännen uppehållit
tjänsten i fråga, utan de olika uppbördssummornas verkliga storlek. Som
exempel har anförts en besiktningsmannatjänst, tillhörande någon av dyrortsgrupperna
D eller E, som under ett år uppehållits av tre personer med
respektive 3,000, 5,000 och 7,000 kronors uppbörd. Av det sammanlagda
belopp, 3,000 kronor, som skall inlevereras till statsverket, skola enligt de
sakkunnigas förslag de tre innehavarna av tjänsten svara för respektive s/i5,
r>/i5 samt 7/iö.
Det särskilda arvode a 1,000 kronor årligen, som de sakkunniga i det
följande föreslå skola utgå till den s. k. länsbesiktningsmannen, hava de
sakkunniga ansett böra under tid, då vikarie är förordnad, alltjämt uppbäras
51
Kungl. Majus proposition nr 30.
av den ordinarie besiktningsmannen, såvida icke med hänsyn till vikariatets
längd eller andra särskilda förhållanden väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
finner skäl annorlunda besluta. Därest förordnande såsom länsbesiktningsman
i undantagsfall synes böra meddelas annan person under tid, då den
ordinarie besiktningsmannen åtnjuter ledighet, torde enligt de sakkunniga i
de fall, då flera ordinarie besiktningsmän finnas inom länet, hinder ej böra
möta att förordna någon av dem till ^^besiktningsman.
De sålunda av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna hava mött invändningar
från Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Jönköpings, Älvsborgs
och Västmanlands län.
Överståthållarämbetet har sålunda förordat, att besiktningsman under
semester borde få bibehålla sitt arvode oavkortat och att staten i detta fall
borde åtaga sig kostnaden för tjänstens upprätthållande med vikarie. I anslutning
härtill har Överståthållarämbetet — under framhållande av att
nuvarande bestämmelser för beräkning av vikariers ersättning mäste betecknas
såsom otillfredsställande — föreslagit, att vikarie borde tillerkännas
ett visst månadsarvode, som kunde komma att skilja sig från vad den ordinarie
besiktningsmannen hade att för vikariens avlöning avstå. Avdraget
kunde nämligen bestämmas olika för olika fall, beroende på anledningen
till ledigheten. En sådan bestämmelse vore önskvärd ej minst med hänsyn
till vikten av att kunna erhålla fullt kvalificerad vikarie.
Under uttalande att de föreslagna bestämmelserna örn ersättning till
vikarie i princip syntes riktiga har länsstyrelsen i Jönköpings län dock funnit
det som en betänklig brist i förslaget, att grunderna för vikariatsersättningens
utgående icke kunnat på ett mera exakt sätt angivas än som skett. För
såväl den ordinarie besiktningsmannen som vikarien framstode det nämligen
som en påtaglig nackdel, att deras ekonomiska mellanhavande skulle preliminärt
grunda sig på det föregående årets uppbörd och slutligt ordnas först
efter vikariatsårets slut.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har anfört:
Örn än uppslaget från riksdagens revisorer, att besiktningstjänsternas
nödiga delvisa upprätthållande genom vikarier skall helt ske utan kostnad
för statsverket, är principiellt ohållbart, anser dock länsstyrelsen, delvis med
hänsyn till det missbruk av vikariatsväsendet, vartill det säregna avlöningssystemet
inbjuder, att revisorernas förslag kan godtagas, örn kompensation
gives besiktningsmännen för viss del av utbetald vikariatsersättning, förslagsvis
två tredjedelar därav vid semester eller tjänstledighet för sjukdom
under högst en månad samt en tredjedel därav vid tjänstledighet för offentligt
uppdrag. Under alla förhållanden bör — för vinnande av reda och
undvikande av återbetalningar — vikariatsersättning beräknas efter nästföregående
års uppbörd. På här angivet sätt skulle besiktningsmännen erhålla
den av de sakkunniga föreslagna »semestern» i detta ords allmänt vedertagna
betydelse, d. v. s. ledighet med i stort sett bibehållen avlöning. De
sakkunnigas invecklade förslag till årsavräkning mellan befattningshavare
och vikarie skulle även bortfalla genom accepterande av länsstyrelsens förslag
till lönebestämmelser. Yad åter avräkningen mellan olika befattningshavare
under samma år beträffar kan länsstyrelsen ej heller tillstyrka denna.
I detta fall är det rimligt, att merkostnaden faller på statsverket.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har förordat den ändringen i de sakkunnigas
förslag om sammanläggning av alla å en tjänst influtna avgifter,
att undantag göres för vikariat under semester.
^chefenCritS" ^ likhet med statsrevisorerna och de sakkunniga finner jag nuvarande bestämmelser
rörande avlöning till vikarie för besiktningsman otillfredsställande.
Enligt gällande bestämmelser äger sålunda en vikarie i likhet med den ordinarie
besiktningsmannen rätt att behålla samtliga av honom uppburna avgifter
under förutsättning, att förrättningssumman icke överstiger 10,000
kronor, vilket ytterst sällan torde inträffa. Detta innebär, att vikariens
ersättning per förrättning i allmänhet kommer att överstiga den av den
ordinarie besiktningsmannen i medeltal för samma slag av förrättning behållna
avgiften. Såsom de sakkunniga framhållit kan detta förhållande leda
till att det för besiktningsmannen, därest han med vikarien avtalar, att denne
skall till besiktningsmannen avstå viss del av sina uppburna avgifter, i
vissa fall kan framstå såsom ekonomiskt fördelaktigt att få vikarie förordnad.
Vidare måste det anses otillfredsställande, att bestämmelser saknas i
fråga örn den ersättning, som vikarien bör erlägga till besiktningsmannen
för att vikarien i förekommande fall får i tjänsten utnyttja besiktningsmannens
lokal, personal, verktyg och dylikt.
Med hänsyn till, bland annat, att enligt det för besiktningsmännen föreslagna
avlöningssystemet besiktningsmännen själva skola svara för sina i
tjänsten havda kostnader, finner jag det mindre lämpligt att, såsom Överståthållarämbetet
förordat, staten atager sig kostnaderna för hållande av vikarie.
De av mig tidigare förordade grunderna för besiktningsmännens avlöning
torde därjämte vara sa avpassade, att besiktningsmännen utan oskälig tunga
böra kunna själva svara för kostnaderna för hållande av vikarie, då sådant
kan anses erforderligt.
Det av de sakkunniga förordade systemet innebär, att statsverkets andel i
uppburna avgifter å en besiktningsmannatjänst gjorts oberoende av i vilken
utsträckning vikarie under året varit förordnad. Vidare regleras genom de
föreslagna bestämmelserna den ersättning, som vikarien skäligen bör utgiva
till besiktningsmannen, därest lokal, personal och dylikt tillhandahållas
vikarien. För besiktningsmannens vidkommande innefatta bestämmelserna
därjämte den förmånen, att han under tid, då vikarie är förordnad, åtnjuter
viss arbetsfri inkomst, något som torde vara av betydelse framför allt vid
ledighet på grund av sjukdom.
Såsom länsstyrelserna i Jönköpings och Älvsborgs län framhållit kan det
visserligen anses mindre tillfredsställande, att besiktningsmannens och vikariens
ekonomiska mellanhavande slutligt ordnas först efter utgången av vederbörande
kalenderår. Då emellertid vikariens ersättning rätteligen bör beräknas
efter uppbörden under tjänstgöringsåret och icke efter ett tidigare
års uppbörd, synes de sakkunnigas förslag, som i de avgivna yttrandena i
övrigt icke mött invändning, utgöra en efter förhållandena lämplig lösning
av spörsmålet.
I likhet med de sakkunniga finner jag principen, att vid beräkningen
av inlevereringen till statsverket hänsyn skall tagas till hela uppbörden
53
Kungl. Maj.ts proposition nr 30.
å tjänsten, böra äga tillämpning jämväl å det fall, att en besiktningsmannatjänst
under året uppehållits av två eller flera besiktningsmän.
Mot förslaget, att de av de olika besiktningsmännen uppburna avgiftssummorna
skola tjäna som utgångspunkt vid fördelningen av arvodet dem emellan,
har jag ej funnit anledning till erinran.
Då de sakkunnigas förslag synes på ett tillfredsställande sätt reglera såväl
statsverkets som besiktningsmännens och deras vikariers berättigade
anspråk, vill jag förorda, att detsamma lägges till grund för nya bestämmelser
i ämnet.
De sakkunniga hava slutligen i samband med besiktningsmännens ekonomiska
förhållanden upptagit det av statsrevisorerna väckta spörsmålet, huruvida
de besiktningsmän, som vid sidan av sin ersättning såsom besiktningsmän
uppbära lön eller pension från statsverket, böra få vidkännas
någon minskning i sina sammanlagda statliga inkomster.
Till en början hava de sakkunniga upplyst, att enligt de av besiktningsmännen
besvarade frågeformulären 13 besiktningsmän åtnjutit avlöningseller
pensionsförmåner från statsverket vid sidan av inkomsten som besiktningsmän
med ett sammanlagt belopp av 75,512 kronor. Av detta belopp hade
sex officerare på övergångsstat uppburit tillhopa 29,472 kronor 52 öre, fyra
officerare i reserven sammanlagt 22,884 kronor, en officer å stat 7,945 kronor
samt slutligen en veterinär och en lektor tillsammans 15,210 kronor 48 öre.
De sakkunniga erinra örn den princip, som kommit till uttryck i åtskilliga
författningar, nämligen att en statens löntagare eller pensionär bör avstå viss
del av den ökning i inkomsten, som han erhåller genom att förena den ursprungliga
lönen eller pensionen med annan lön eller pension. Enligt de sakkunnigas
mening bör nämnda princip äga tillämpning jämväl å besiktningsmännen,
och de föreslå såsom en rättvis avvägning, att två tredjedelar av de
löne- och pensionsförmåner, som besiktningsmannen åtnjuter från statsverket,
läggas till förrättningsavgifternas samlade summa, samt att denna
summa därefter får utgöra grundval för beräkningen av inlevereringen till
statsverket. Det framhålles av de sakkunniga, att den föreslagna lösningen
av ifrågavarande spörsmål icke bör inverka på beräkningen av vikariens andel
i besiktningsmannatjänstens behållna andel, utan att till grund för denna beräkning
skola läggas endast de förrättningsavgifter, som uppburits å tjänsten
i fråga.
Slutligen har framhållits, att den betydelse ifrågavarande förslag kunde
få för framtiden av nuvarande förhållanden att döma icke torde vara alltför
stor, då det kunde antagas, att ett genomförande i dess helhet av de sakkunnigas
förslag rörande omorganisation av besiktningsväsendet i olika hänseenden
komme att medföra, att åtminstone en aktiv tjänst hos staten mera
sällan kunde väntas bliva kombinerad med en besiktningsmannatjänst.
Förslaget rörande särskilda grunder för inleverering till statsverket
av uppburna avgifter från de besiktningsmän, som i annan form uppbära
löne- eller pensionsförmåner från statsverket, har föranlett särskilda er
-
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
Departements
chefen.
inringar från två länsstyrelser. Sålunda Ilar länsstyrelsen i Värmlands län
funnit det obilligt, att en såsom besiktningsman förordnad pensionär, som
själv bidragit till sin pension, skall underkastas minskning i till honom utgående
pensionsbelopp. Länsstyrelsen i Västmanlands län Ilar därjämte uttalat,
att, därest överhuvud en regel med föreslagen innebörd ansåges böra
komma i tillämpning, den del av löne- eller pensionsbeloppet, som skulle
medtagas vid beräkning av leveransskyldigheten, icke skäligen borde sättas
högre än till hälften av nämnda belopp.
Jämväl enligt mitt förmenande tala starka skäl för att en besiktningsman,
som vid sidan av sin inkomst i denna tjänst uppbär lön eller pension
från statsverket, bör få vidkännas viss minskning i sina sammanlagda inkomster
från statsverket. Denna princip har tillämpats inom olika områden
av statsförvaltningen. Sålunda utgår enligt bestämmelser i lagen den 11 oktober
1907 angående civila tjänsteinnehavares rätt till pension samt civila tjänstepensionsreglementet
den 30 juni 1934 pension i regel med endast en tredjedel
av sitt vanliga belopp, därest vederbörande uppbär lön eller pension från
annan statstjänst. Vidare kan nämnas, att i samband med en år 1933 beslutad
minskning av domänverkets personal till följd av ändring i domänstyrelsens
förvaltningsområde vissa inskränkande bestämmelser meddelades örn ratt för
tjänstemän å indragningsstat att åtnjuta avlöningsförmåner. Enligt dessa
bestämmelser är befattningshavare, som erhåller allmän eller enskild tjänst,
stadigvarande uppdrag eller annan fast eller tillfällig arbetsanställning, skyldig
att, såvida summan av avlöningsförmånerna å indragningsstaten och inkomsten
av den nya anställningen för visst kalenderår överstiger den avlöning befattningshavaren
omedelbart före överflyttning till indragningsstat åtnjutit, för
nämnda år avstå två tredjedelar av det överskjutande beloppet, dock högst
avlöningsförmånerna å indragningsstaten. Vidare må här erinras örn att vid den
från och med den 1 januari 1918 genomförda löneregleringen för landsstaten
och uppförande i samband därmed av kronofogdetjänsterna i riket å indragningsstat,
innehavare av sådan befattning ägde att, därest han sökte och erhölle
ordinarie tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat, behålla endast
en tredjedel av det för honom å indragningsstat uppförda beloppet, i vad det
utgjorde lön eller ålder stillägg, dock att, i den händelse nämnda del av detta
belopp jämte nettobehållningen av samtliga avlöningsförmåner i den nya
tjänsten tillsammans icke uppginge till hela det för honom å indragningsstat
upptagna beloppet, han ägde från indragningsstaten uppbära skillnaden. En
liknande bestämmelse stadgades i samband med överförande från och med
den 1 juli 1930 av väg- och vattenbyggnadsdistriktens tjänstemän å allmänna
indragningsstaten. Enligt kungörelse den 14 juni 1928 (nr 247) äger beställningshavare
å arméns och marinens övergångsstater, därest han tillika är innehavare
av ordinarie civil befattning å rikets stat eller av civil extra ordinarie
eller därmed jämförlig icke-ordinarie statstjänst, att under tid, då han icke
fullgör honom i hans egenskap av beställningshavare å någondera av nämnda
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
stater åliggande tjänstgöring, uppbära allenast en tredjedel av honom i sådan
egenskap tillkommande lön, dock att, därest den sammanlagda avlöningen
härigenom skulle understiga förenämnda lön, angivna del av denna lön skall
ökas med belopp, som motsvarar skillnaden.
I anslutning till de principer, som sålunda av statsmakterna i andra fall
antagits för reducering av från statsverket härflytande dubbla löneförmåner,
torde böra tillses, att, därest besiktningsman åtnjuter lön eller pension från
statsverket och ej får vidkännas avdrag därå med hänsyn till sin inkomst
som besiktningsman, vid bestämmandet av sistnämnda inkomst hänsyn tages
till ifrågavarande övriga inkomst från statsverket.
Mot de sakkunnigas förslag att tillgodose ifrågavarande synpunkt genom
stadgande, att vid beräkningen av storleken av statsverkets andel i influtna
förrättningsavgifter dessa skola anses uppgå till ett belopp, motsvarande avgiftssumman,
ökad med två tredjedelar av den övriga inkomsten från statsverket,
har jag icke funnit något att erinra.
För de sakkunnigas förslag, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen göres till
chefsmyndighet för besiktningsmännen, har jag tidigare i dag (sjätte
huvudttiteln, punkten 3) redogjort i samband med förslaget örn inrättande
av en vägtrafikbyrå inom styrelsen. Här vill jag endast erinra örn att förslaget,
som av mig förordats, huvudsakligen avser att åstadkomma enhetlighet
vid besiktningsverksamhetens utövande.
Såsom tidigare omnämnts hava de sakkunniga föreslagit, att inom varje
län skall finnas en s. k. länsbesiktningsman med huvudsaklig uppgift
att stå till länsstyrelsens och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förfogande
vid handläggning av besiktningsverksamheten berörande ärenden. I
fråga örn länsbesiktningsmännen hava de sakkunniga anfört:
Enligt nu gällande ordning torde besiktningsmännen i viss utsträckning
anlitas av länsstyrelserna för utredningar och yttranden angående frågor, som
berörde besiktningsväsendet. Det vöre för besiktningsväsendets utveckling av
stort värde, att sambandet mellan länsstyrelserna och besiktningsmännen
alltjämt bibehölles och örn möjligt jämväl förstärktes. Detta önskemål syntes
lättare kunna förverkligas, därest länsstyrelsen hade att hålla sig till endast
en besiktningsman inom länet. De sakkunniga föresloge därför, att inom
varje län skulle finnas en länsbesiktningsman med särskild uppgift att biträda
länsstyrelsen i frågor berörande besiktningsväsendet. En dylik anordning
ägde betydelse även med hänsyn till förslaget, att ordningsstatspoliserna
skulle efter erhållen utbildning i motorfordonskunskap anförtros en ökad
tillsyn å motorfordonens beskaffenhet. Länsstyrelsen syntes nämligen böra
äga tillgång till en särskild besiktningsman inom länet, genom vilken länsstyrelsen
kunde följa samt öva tillsyn å statspolisernas verksamhet å nu förevarande
område. De sakkunniga hade tänkt sig, att länsbesiktningsmännen
efter särskild uppgjord och av länsstyrelsen fastställd plan skulle medfölja
olika statspolispatruller och meddela råd och anvisningar rörande fordonsinspektionen.
Skulle han finna någon statspolisman mindre lämplig att utöva,
fordonsinspektion, borde han anmäla förhållandet till länsstyrelsen eller, i
frågor av mindre vikt, till föreståndaren för statspolisavdelningen.
56
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30.
Jämväl för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen såsom chefsmyndighet inom
besiktningsväsendet innebure det en fördel att i vissa frågor rörande besikt''
ningsväsendet kunna vända sig till ett begränsat antal besiktningsmän. I fråga
örn förslag till vikarie för besiktningsman inom länet syntes det alltid böra
ankomma på länsbesiktningsmannen att avgiva yttrande.
I övrigt borde länsbesiktningsman till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt länsstyrelsen avgiva årsredogörelser rörande besiktningsmannaverksamheten
i länet ävensom avlämna statistik enligt de närmare bestämmelser, som
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kunde meddela. För angivna ändamål skulle
övriga besiktningsmän i länet till länsbesiktningsmannen inkomma med erforderliga
uppgifter. Därest besiktningsverksamheten av besiktningsman inom
länet handhades på ett emot gällande föreskrifter stridande eller eljest på ett
mindre ändamålsenligt sätt, borde länsbesiktningsmannen därom göra anmälan
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt till länsstyrelsen. Slutligen
borde länsbesiktningsmannen med uppmärksamhet följa utvecklingen av motorfordonstrafiken
inom länet och därmed sammanhängande förhållanden, särskilt
med hänsyn till den allmänna trafiksäkerhetens betryggande, samt hos
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelsen göra framställningar och
förslag, som i sådant hänseende kunde finnas av omständigheterna påkallade.
Länsbesiktningsmännen skola enligt de sakkunnigas förslag utgöras av
besiktningsmännen i residensstäderna. Beträffande de städer, där mer än en
besiktningsman kommer att finnas, vilket torde bliva fallet endast i Stockholm,
Göteborg och Malmö, hava de sakkunniga föreslagit, att föreståndarna
för besiktningsmyndigheterna skola vara länsbesiktningsmän. Då besiktningsmyndigheten
i Stockholm består av dels stadens besiktningsmän, dels ock besiktningsmän
från Stockholms län, anse de sakkunniga, att föreståndaren för
denna myndighet lämpligen bör vara länsbesiktningsman för såväl länet som
Stockholms stad.
För uppdraget att vara länsbesiktningsman hava de sakkunniga ansett ett
fast årligt arvode böra utgå. Med hänsyn till att länsbesiktningsmanna sysslan
icke kan beräknas komma att taga besiktningsmannens tid i anspråk i alltför
hög grad och att i det övervägande antalet fall den i en residensstad placerade
besiktningsmannen kommer att uppbära avsevärt större avgifter än övriga
besiktningsmän inom länet, hava de sakkunniga ansett ett årligt arvode av
1,000 kronor skäligt, därvid emellertid förutsatts, att särskild ersättning ej
skall utgå för av besiktningsmannen i egenskap av länsbesiktningsman företagna
resor.
Av de myndigheter, som uttalat sig rörande förslaget örn inrättande av
särskilda länsbesiktningsmän, hava endast länsstyrelserna i Södermanlands
och Hallands län motsatt sig detsamma, varjämte länsstyrelsen i Uppsala län
ifrågasatt, huruvida med hänsyn till att länsbesiktningsmannatjänsterna i allmänhet
komme att innehavas av besiktningsmännen med de största distrikten
det bleve möjligt för dem att på ett nöjaktigt sätt sköta såväl de löpande
ärendena som länsbesiktningsmannatjänstens arbetsuppgifter.
Länsstyrelsen i Värmlands län har meddelat, att förslaget i vissa avseenden
innebure ett fastställande av en praxis, som utbildats inom länet, samt därtill
anfört:
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
Länsstyrelsen hade nämligen i vissa fall för yttrande till den nuvarande
besiktningsmannen i Karlstad remitterat ärenden, vilka remisser denne besvarat
efter samråd med övriga besiktningsmän inom länet. Därjämte hade
länsstyrelsen i ett flertal fall muntligen rådfört sig med nämnde besiktningsman.
Dennes tid vore dock så strängt upptagen av besiktningstjänsten, att
det endast med tvekan kunde ifrågasättas, huruvida han kunde belastas med
de övriga uppgifter, som tänktes förenade med befattningen som länsbesiktningsman.
I varje fall bomme den föreslagna skyldigheten för länsbesiktningsmannen
att åtfölja statspolispatruller å deras patrulleringsfärder inom hela
länet att betaga honom möjligheten att behörigen fullgöra sina åligganden såsom
besiktningsman i Karlstad. Det torde därför böra ifrågasättas, att
nämnda skyldighet att åtfölja statspolisen antingen ifrågakomme allenast i
enstaka fall eller ock fördelades på samtliga besiktningsmän, var och en inom
sitt distrikt. Med hänsyn till den mångfald av arbetsuppgifter, som bomme
att åvila länsbesiktningsmannen, syntes det för honom ifrågasatta arvodet
vara alltför lågt beräknat.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har i likhet med länsstyrelsen i Värmlands
län funnit det för länsbesiktningsmannen föreslagna arvodet för lågt med hänsyn
till hans åligganden.
I sitt yttrande har länsstyrelsen i Hallands län förklarat sig icke vara övertygad
örn behovet av den föreslagna länsbesiktningsmannainstitutionen samt i
sådant hänseende anfört:
Arbetet med avgivande av de yttranden, som torde komma att avfordras
besiktningsmännen, torde icke bliva av så stor omfattning, att särskild ersättning
därför kunde anses påkallad. Besiktningsmännens avlöningsförmåner
torde bliva tillräckligt tilltagna för att utgöra skälig ersättning även
för de uppgifter, som skulle tillkomma länsbesiktningsmannen. I varje fall
torde i de län, där endast en besiktningsman skulle finnas, någon anledning
att jämväl förordna denne till länsbesiktningsman icke förefinnas.
I anledning av förslaget, att bland länsbesiktningsmännens uppgifter
skulle ingå att utöva viss kontroll över statspolisens motorfordonstillsyn, bär
länsstyrelsen i Södermanlands län, som helt avstyrkt förslaget örn länsbesiktningsmän,
uttalat, att en dylik verksamhet från besiktningsmannens sida icke
torde vara erforderlig med hänsyn till att statspolisen efter genomgången utbildningskurs
enligt förslaget ansetts lämplig att självständigt utöva dylik
verksamhet. Vidare har länsstyrelsen ifrågasatt lämpligheten av att tillerkänna
besiktningsmannen en befogenhet att ingripa i statspolisens verksamhet.
Vad de sakkunniga anfört till stöd för sitt nu förevarande förslag anser
jag mig kunna i huvudsak biträda. Genom inrättandet av länsbesiktningsmannatjänster
skulle sålunda bland annat vinnas, att vissa av besiktningsmännen
närmare anknötes till länsstyrelserna, varigenom dessa bättre än
vad nu i allmänhet är fallet skulle kunna följa verksamheten inom besiktningsväsendets
område. Såsom de sakkunniga framhållit torde förslagets
genomförande få betydelse j i i, nivi! med hänsyn därtill, att därigenom åt
länsstyrelserna beredes större möjlighet att vid behov genom en särskild
besiktningsman följa statspolisens utökade motorfordonsinspektion. För väg
-
Departements
chefen.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
och vattenbyggnadsstyrelsen i egenskap av cliefsmjmdighet för besiktningsmännen
torde inrättandet av länsbesiktningsmannatjänsterna likaledes komma
att bliva av visst värde.
Av de länsstyrelser, som framställt erinringar mot förslaget, hava två uttalat
farhågor för att länsbesiktningsmannen på grund av sina åligganden
såsom sådan icke skulle få tid övrig att på ett tillfredsställande sätt sköta
sina övriga göromål. För egen del finner jag dylika farhågor icke vara befogade.
I likhet med de sakkunniga ävensom länsstyrelsen i Hallands län
utgår jag från att länsbesiktningsmannasysslan icke kommer att taga innehavarens
tid i anspråk i mera nämnvärd grad.
De sakkunniga hava bland länsbesiktningsmännens uppgifter angivit, att
de med uppmärksamhet skola följa utvecklingen av trafiken med motorfordon
inom länet och därmed sammanhängande förhållanden, särskilt med
hänsyn till den allmänna trafiksäkerhetens betryggande. Med instämmande
i vad de sakkunniga sålunda anfört vill jag emellertid i detta sammanhangframhålla,
att det måste förväntas att jämväl övriga besiktningsmän ägna
uppmärksamhet åt dessa förhållanden.
I likhet med de sakkunniga anser jag länsbesiktningsmännen böra utgöras
av de i residensstäderna stationerade besiktningsmännen. Med hänsyn till
att, på sätt i det följande kommer att föreslås, de nuvarande besiktningsmyndigheterna
skulle slopas torde i de residensstäder, där mer än en besiktningsman
kommer att finnas, länsbesiktningsmannen böra utses av länsstyrelsen.
Då de sakkunnigas förslag örn gemensam ^^besiktningsman för
Stockholms stad och Stockholms län möjligen kan tänkas medföra, att länsbesiktningsmannasysslan
kommer att taga alltför mycken tid i anspråk för
innehavaren, vill jag förorda, att staden och länet erhålla var sin länsbesiktningsman.
I fråga örn det av de sakkunniga för länsbesiktningsmannen föreslagna
årliga arvodet å 1,000 kronor finner jag detsamma med hänsyn till omfattningen
av de arbetsuppgifter, som komma att åvila tjänstens innehavare,
alltför högt och kunna sänkas till 500 kronor.
Såsom nyss anförts anser jag de nuvarande besiktningsmyndigheterna
icke längre behövliga. De skäl, som i samband med ändringarna i nuvarande
besiktningsorganisation år 1930 åberopades till stöd för myndigheternas
inrättande, torde ej längre vara för handen, därest i enlighet med det
i statsverkspropositionen framlagda förslaget väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
göres till chefsmyndighet för besiktningsmännen och särskilda länsbesiktningsmannatjänster
inrättas.
Yad slutligen angår tidpunkten för genomförandet av ändring arna
i b esiktning s or g anis ationen hava de sakkunniga föreslagit, att densamma
bestämmes till den 1 januari 1937.
Med hänsyn till, bland annat, att efter ett genomförande av förslaget ett
relativt stort antal besiktningsmän skulle''bliva utan förordnande hava Överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Östergötlands och Gävleborgs län
ävensom automobilbesiktningsmännens förening ifrågasatt, att den nya orga
-
59
Kungl. Majas proposition nr 30.
nisationen måtte, träda i verksamhet ett år senare än som föreslagits eller
den 1 januari 1938. Härigenom skulle, därest frågan örn nya förordnanden
avgjordes i god tid före organisationens ikraftträdande, de besiktningsmän,
som icke erliölle nytt förordnande, beredas möjlighet att i tid före sista
förordnandeperiodens upphörande skaffa sig andra försörjningsmöjligheter.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har förordat en mjukare övergång till den
nya organisationen än de sakkunnigas förslag innebure.
Automobilbesiktningsmännens förening har i frågan anfört:
Enligt de sakkunnigas förslag skulle besiktningsmannakåren den 1 januari
1937 minskas med i runt tal en tredjedel. Hetta skulle innebära, att nära
30 personer, av vilka många ägnat lång tid åt besiktningsmannatjänsten, med
en tidsfrist av ungefär 3 månader skulle stå utan såväl arbete som pension
eller annan ersättning efter långvarig anställning i statens tjänst. Enligt
föreningens mening borde hänsyn tagas härtill samt till svårigheten att på
en så kort tidsfrist — 3 ä 4 månader —- skaffa sig uppehälle pa annat sätt,
varför föreningen föresloge, att bestämmelserna angående indragning av besiktningsmän
ej borde träda i kraft förrän tidigast den 1 januari 1938.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har uttalat, att i de fall, då indragningarna
skulle drabba besiktningsmän, som under längre tid innehaft befattningen
som enda eller huvudsakliga syssla, det kunde anses obilligt att
annat än successivt vid besiktningsmans avgång från tjänsten minska besiktningsmännens
antal.
Länsstyrelsen i Örebro län har i förevarande fråga anfört:
Genomförandet av förslaget komrne att medföra synnerligt bekymmer för
de besiktningsmän, som vid den nya distriktsindelningen bleve övertaliga.
På grund av det sätt, varpå besiktningsmannatjänsterna vore organiserade,
torde ej heller någon gottgörelse till dessa befattningshavare för mistad
anställning kunna ifrågakomma. Länsstyrelsen förutsatte emellertid, att särskild
hänsyn skulle tagas till dem vid fråga örn vikariatsförordnanden å de
nya besiktningsmannabefattningarna liksom ock vid tillsättandet av fränn
deles lediga sådana befattningar.
Då jag finner vad mot de sakkunnigas förslag beträffande tidpunkten för
den nya besiktningsorganisationens genomförande anförts äga visst fog,
anser jag mig böra så till vida tillmötesgå de framförda önskemålen, att jag
föreslår, att ifrågavarande tidpunkt framflyttas ett halvt år till den 1 juli
1937. Då i dylikt fall sista förordnandeperioden enligt den nu gällande
ordningen kommer att omfatta endast ett halvt år, synas bestämmelserna
örn besiktningsmännens inleverering till statsverket böra för denna period
så jämkas, att inlevereringsskyldighet inträder redan efter en uppbördssumina
av 5,000 i stället för 10,000 kronor, varjämte den övre gränsen, efter vilken
tre fjärdedelar av uppbördsmedlen skola inlevereras till statsverket, bör
sänkas från 20,000 till 10,000 kronor.
Vad länsstyrelsen i Örebro län anfört rörande billigheten av att vissa
hänsyn tagas till besiktningsmän, som vid den nya distriktsindelningens
genomförande skulle bliva utan stadigvarande förordnande, synes mig värt
allt beaktande.
Departements
chefen.
60
Kungl. Majus proposition nr ■''!().
Förslag till utvidgning av ordningsstatspolisens organisation.
•Jag övergår härefter till en redogörelse för det för tillgodoseende av det
förut omnämnda behovet av en utökad vägtrafiktillsyn framlagda förslaget
om en förstärkt ordningsstatspolisorganisation.
De sakkunniga hava i förevarande avseende till en början förordat, att
erforderlig utbildning skall meddelas statspolismännen i fråga örn motorfordons
konstruktion och skötsel för att de på ett tillfredsställande sätt
skola kunna utöva den i den allmänna trafikövervakningen ingående tillsynen
å motorfordonens beskaffenhet och iitrustning i trafiksäkerhetshänseende.
De sakkunniga anföra i detta sammanhang:
Redan nu torde statspoliserna i viss utsträckning äga kunskaper och erfarenhet
rörande motorfordon, inhämtade vid de ofta förekommande patrulleringsfärderna
med automobil eller motorcykel. Statspolisernas kompetens
är emellertid enligt de sakkunnigas mening i allmänhet icke tillräcklig för
utförande av annat än enklare fordonstillsyn. Utan särskild utbildning torde
statspoliserna i allmänhet sakna såväl den mångsidiga praktiska erfarenhet
som den teoretiska underbyggnad, som torde utgöra en förutsättning för
utövandet av en mera allsidig och effektiv fordonstillsyn.
De sakkunniga, hava fördenskull förutsatt, att statspoliserna skola erhålla
viss utbildning i motorfordonskunskap. Då, bland annat med hänsyn till
att fordonsinspektionen vanligen bör försiggå i samband med utövandet av
andra polisuppgifter, det torde ur organisatorisk synpunkt vara mindre
lämpligt och i vissa fall ogörligt att ät särskilt avdelade personer ur statspolisavdelning
uteslutande anförtro fordonskontroll, synes det övervägande
antalet statspoliser successivt böra erhålla den erforderliga utbildningen.
Av det antal polismän, som en statspolisavdelning vid tidpunkten för
övertagandet av fordonsinspektionen kommer att omfatta, skola förslagsvis
minst två tredjedelar under tiden före nämnda tidpunkt erhålla såväl praktisk
som teoretisk utbildning i fråga örn motorfordons konstruktion och skötsel,
allt i den omfattning, som med hänsyn till ändamålet med utbildningen
kan anses erforderligt. Till sådan utbildning torde böra hänvisas i första
rummet de, som redan innehava den största erfarenheten på området och
som med hänsyn till sin återstående tjänstgöringstid hos statspolisen kunna
anses härför lämpliga.
Då i flertalet fall statspolisernas förläggningsorter utgöras av residensstäder,
torde utbildningen böra ledas av de i dessa städer placerade länsbesiktningsmännen.
I de fall, då statspolisen är förlagd till annan stad än
residensstad, torde det böra ankomma på länsstyrelsen att utse besiktningsman
att leda utbildningen.
Då till utbildningen i första hand böra uttagas de polismän, som besitta
den största erfarenheten och dugligheten å området, synes utbildningen ej
böra taga längre tid i anspråk än omkring en månad. Det närmare programmet
för utbildningen bör utformas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i egenskap av central myndighet för besiktningsväsendet samt statspolisintendenten
i förening. Beträffande den praktiska utbildningen, å vilken
huvudvikten torde böra läggas, synes denna lämpligen böra ske genom
bland annat praktiska demonstrationer i flygande besiktning av besiktningsmannen.
Sedan utbildningen är avslutad, skall besiktningsmannen, såvida icke särskilda
skäl till annat föranleda, för vederbörande utfärda intyg örn undergången
utbildning med förklaring örn hans lämplighet att utöva fordonstillsyn.
På begäran av föreståndare för statspolisavdelning skall därefter
Kungl. Maj:ts proposition nr HO.
61
länsstyrelsen i avdelningens förläggningsort utfärda särskilt förordnande för
vederbörande statspolisman att utöva fordonstillsyn. Ett dylikt förordnande
skall vara av den omfattning, att statspolismannen erhåller samma utsträckta
befogenhet i fråga om fordonstillsyn, som för närvarande tillkommer besiktningsman
vid utövande av fogande besiktning. Med ett sådant förordnande
äger statspolismannen rätt att dels undersöka ett fordon, dels vid undersökningen
framföra fordonet, dels ock, därest anledning därtill skulle föreligga,
meddela föreläggande örn eftersyn eller förbjuda fordonets användande.
Hedan den första omgången statspoliser sålunda erhållit erforderlig utbildning,
torde denna i fortsättningen till viss del kunna ske genom statspolisen
själv. De motoriserade patruller, genom vilka statspolisens verksamhet
i huvudsak bedrives, bestå vanligen av två man, en i statsjDolistjänst
äldre, s. k. förste man, och en yngre, s. k. andre man. Genom denna anordning
vinnes, att de till statspolisen senast avdelade polismännen under de
äldre och mera erfarna kamraternas ledning få tillfälle sätta sig in i statspolisens
från polistjänst i stad relativt skilda verksamhet, innan de få tjänstgöra
såsom »förste man». De polismän, som icke erhållit utbildning för
motorfordonstillsyn av angivet slag, böra såsom »andre man» medfölja
patruller, där såsom »förste man» tjänstgöra motorutbildade polismän. Under
denna tjänstgöring, som förslagsvis synes böra räcka omkring tio ä elva
månader eller framemot den tid, då en tredjedel av statspolisstyrkan enligt
gällande bestämmelser skall förnyas, bör »andre mannen» kunna förskaffa
sig en viss praktisk erfarenhet i fråga örn utövande av fordonstillsyn. Efter
denna tjänstgöring skall polismannen genomgå en kortare kurs hos besiktningsmannen,
därvid huvudvikten synes böra läggas å den teoretiska utbildningen.
Kursen avslutas med ett förhör, varefter besiktningsmannen,
därest han finner polismannen besitta de insikter, som kunna vara erforderliga
för utövande av fordonstillsyn, skall för polismannen utfärda intyg,
som nyss nämnts. Härefter meddelar länsstyrelsen förordnande för statspolismannen
efter framställning från statspolisavdelningens föreståndare.
Med hänsyn till, bland annat, att, såsom de sakkunniga tidigare framhållit,
en besiktning av ett fordons trafikduglighet i flertalet fall icke torde
behöva vara alltför ingående utan kunna inskränkas till att avse de delar
av fordonet, som äro av mera omedelbar betydelse för trafiksäkerheten,
nämligen bromsar, styrinrättningar, belysningsanordningar samt vissa bultar
och dylikt, anse de sakkunniga, att en utbildning, anordnad i huvudsak i
enlighet med vad här angivits, kommer att visa sig för ändamålet tillräcklig.
I fråga örn fordonstillsynens utövande och vad därmed hör samman
hava de sakkunniga vidare anfört:
Enligt nu gällande bestämmelser örn fordonstillsyn av besiktningsman
förelägges vanligen den, mot vars fordon i samband med fordonstillsyn anmärkningar
framställts, att inställa fordonet till eftersyn hos besiktningsmannen.
Då sådan eftersyn får anses utgöra ett viktigt komplement till
fordonsinspektionen, hava de sakkunniga, på sätt förut nämnts, ansett eftersynerna
alltjämt böra bibehållas. De sakkunniga hava efter övervägande,
huruvida eftersynerna böra förrättas av statspoliserna eller besiktningsmännen,
ansett desamma alltjämt böra handhavas av de senare. Därest eftersynerna
anförtroddes statspoliserna, skulle detta komma att innebära, att statspoliserna
finge hålla särskilda mottagningar i likhet med vad nu är fallet med besiktningsmännen.
Då ett utmärkande drag för statspolisens verksamhet iir dess
stora rörlighet, torde ett inkräktande härpå komma att menligt inverka på
statspolisens normala verksamhet. Härtill kommer, att förrättningar för
eftersyn icke kunna inrangeras bland polisuppgifter i verklig mening.
62
Kungl. Majus proposition nr 30.
Såsom tidigare angivits liava de sakkunniga utgått från att eftersynen
inför besiktningsmannen skall tillgå på i huvudsak samma sätt som den
nuvarande periodiska efterbesiktningen. Vid eftersynen skall sålunda besiktningsmannen
undersöka icke endast de delar å fordonet, som vid statspolisens
inspektion blivit föremål för anmärkningar, utan hela fordonet, så
att de eventuella fel, som statspolisen kan hava förbigått, bliva upptäckta.
Skulle fordonet vid uppvisandet vara behäftat med fel, skall fordonet ånyo
inställas inför besiktningsmannen för ny avgiftsbelagd eftersyn.
Gången av statspolisens fordonstillsyn samt samarbetet med besiktningsmännen
i nu förevarande hänseende hava de sakkunniga tänkt sig på följande
sätt. Då statspolisen vid fordonstillsyn påträffar ett med sådana fel behäftat
fordon, att detsamma bör undergå eftersyn, utskriver den polisman, som
förrättar inspektionen, omedelbart i tre exemplar, vilket torde kunna ske
genom användande av kopieringspapper, en kortfattad rapport, däri angivas
dag och tid för inspektionen, fordonets nummer, ägare och förare, de anmärkningar,
vartill inspektionen givit anledning, meddelat föreläggande till
eftersyn, den tid, inom vilken felén skola vara avhjälpta, samt den besiktningsman,
hos vilken eftersyn skall ske. Av nämnda tre exemplar behåller
statspolisen ett, det andra överlämnas till fordonets förare och det tredje
tillställes den besiktningsman, hos vilken eftersyn skall ske.
Beträffande frågan, lios vilken besiktningsman eftersyn skall äga rum,
torde samma bestämmelse böra gälla, som nu är föreskriven rörande eftersyn
till följd av besiktningsmannens flygande besiktning, nämligen att sådan
skall ske hos den besiktningsman, som med hänsyn till fordonets hemort
eller trafikförhållanden kan befinnas lämplig.
Samma befogenhet, som tillkommer besiktningsmannen i fråga örn rätt
att i vissa fall förbjuda användandet av ett fordon, som kan sägas utgöra
en allvarlig fara för trafiksäkerheten, har enligt de sakkunnigas förslag tillerkänts
statspolisen. Beslut örn förbud att använda ett fordon skall omedelbart
underställas länsstyrelsens prövning och gälla, tills förbudet i vederbörlig
ordning upphävts.
För att ett fordon, som blivit föremål för klanderfri undersökning från
statspolisens sida, inom en kortare tid därefter icke onödigtvis skall bliva
utsatt för förnyad inspektion, förutsätta de sakkunniga, att vid inspektionstillfället
till vederbörande överlämnas ett bevis örn tidpunkten för inspektionen.
Skulle fordonet kort efter denna hejdas för ny inspektion, torde
beviset uppvisas och medföra, att undersökning icke skall behöva företagas
i annat fall, än då polismannen finner särskilda skäl föreligga till antagande,
att sådan ändock bör äga rum.
För att ytterligare öka effektiviteten i fråga örn fordonstillsynen hava de
sakkunniga föreslagit, att en sådan tillsyn med här angivna utökade befogenheter
skall kunna utövas av jämväl andra polismän än statspolismän, därest
de erhållit särskilt förordnande i sådant hänseende. Härom anföra de sakkunniga:
Yad
förut anförts rörande utvidgad befogenhet för statspolisen i vad avser
motorfordonstillsynen samt samarbetet med besiktningsmännen anse de
sakkunniga böra i tillämpliga delar hava avseende jämväl å sådana polismän,
som tillhöra särskild trafikpolisavdelning i stad och som genom stadens försorg
undergått en mot statspolisens utbildning i motorfordonskunskap svarande
utbildning samt prövning inför besiktningsman. Åt dylika polismän
bör på framställning av stadens polischef av länsstyrelsen kunna meddelas
förordnande att utöva fordonstillsyn. Genom en dylik utökning av polisens
63
Kungl. Majus proposition nr BO.
i stad kompetensområde stadie den allmänna fordonstillsynens effektivitet
givetvis ökas, i det att, vad t. ex. Stockholm angår, tillsynen skulle kunna
utövas dag efter dag oell icke endast vid de tillfällen, då statspoliser ställas
till stadens polischefs förfogande för att användas vid fordonstillsyn.
I fråga örn de statspoliser, som på grund av gällande bestämmelser efter
viss tid återgått till respektive städers poliskårer, förutsätta de sakkunniga,
att det förordnande att utöva fordonstillsyn, som må hava tidigare meddelats
dem av länsstyrelse, alltjämt skall gälla, så länge vederbörande polischef
finner detta med hänsyn till arten av polismannens tjänstgöring lämpligt.
Givetvis bör dock länsstyrelsen kunna återkalla förordnandet, örn detta av
någon anledning finnes påkallat.
I fråga örn myndigheternas inställning till frågan örn en flygande besiktning,
utövad av statspolisen, får jag i huvudsak hänvisa till de yttranden,
som avgåvos över det av riksdagens år 1934 församlade revisorer under § 14
i deras berättelse framlagda förslaget örn en överflyttning i besparingssyfte
å statspolisen av besiktningsmännens flygande besiktning. Här torde endast
behöva erinras örn följande. Meningarna örn lämpligheten av det ifrågasatta
förslaget voro i hög grad delade. Omkring halva antalet länsstyrelser ansåg
sig sålunda kunna giva förslaget sin anslutning, medan de övriga antingen
uttalade sig i avstyrkande riktning eller ifrågasatte, att flygande besiktning
borde utövas av såväl besiktningsmännen som statspolisen, därvid i vissa
fall förordades ett samarbete dem emellan.
Såsom i annat sammanhang framhållits ingår redan nu i statspolisens
allmänna uppgifter att tillse, att sådana motorfordon icke användas i trafik,
som beträffande beskaffenhet och utrustning icke uppfylla i trafiksäkerhetshänseende
uppställda föreskrifter. Emellertid torde en polisman icke äga
samma befogenheter som en besiktningsman i fråga om flygande besiktning.
Enligt de sakkunniga torde en polisman sålunda icke äga formell rätt att
för undersökning själv framföra det motorfordon, som besiktigas, att förelägga
dess ägare att inställa fordonet till eftersyn hos besiktningsman eller
att, då så kan anses erforderligt, förbjuda fordonets användande. I sistnämnda
hänseende synes det mig dock kunna ifrågasättas, huruvida icke
åsyftad befogenhet i vissa fall måste anses tillkomma polisman. Till detta
spörsmål återkommer jag i det följande. Mellan besiktningsmannens och
polismannens fordonstillsyn föreligger emellertid därjämte den skillnaden
att den förres tillsyn i motsats till den senares vanligen icke föranleder
något åtal för den felande, enär besiktningsman icke har skyldighet att vid
anträffande av bristfälliga fordon anmäla vederbörande till polismyndighet.
Den av statspolisen i samband med vägtrafikövervakningen nu utövade
tillsynen å motorfordonens beskaffenhet och utrustning har från olika håll
vitsordats vara till avsevärt gagn för trafiksäkerheten. För att denna tillsyn
skall på ett fullt tillfredsställande sätt fylla sitt ändamål, synes det
likväl angeläget, att statspolismännen erhålla samma befogenheter, som
nu tillkomma besiktningsmännen vid flygande besiktning. Utökas statspoliskåren
i den omfattning, som chefen för socialdepartementet tidigare i
Departements
chefen.
64
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
dag föreslagit, samt meddelas statspolismännen därjämte viss utbildning i
motorfordonskännedom, torde statspolisens fordonstillsyn komma att utgöra
ett synnerligen betydande led i åtgärderna för trafiksäkerhetens höjande.
Såsom nyss antytts förutsätter jag, att statspolismännen erhålla viss irtbildning
i motorfordonskännedom. De sakkunnigas förslag i sådant hänseende
ävensom vad de anfört rörande fordonstillsynens utövande och vad
därmed hör samman föranleder icke någon erinran från min sida. Vad från
vissa håll anförts därom att statspolismännen även efter en dylik utbildning
icke skulle bliva kompetenta att utöva fordonstillsyn på ett sakkunnigt sätt,
anser jag i stort sett sakna fog, i all synnerhet sorn, på sätt de sakkunniga
framhållit, tillsynen icke torde behöva vara alltför ingående utan kunna inskränkas
till en genomgång av de delar av fordonet, som äga omedelbar
betydelse för trafiksäkerheten, såsom bromsar, styrinrättning och belysningsanordningar.
Då eftersynerna alltjämt böra anförtros åt besiktningsmännen,
kommer det fordon, som brister i något av nu angivna hänseenden, att vid
eftersynen hos besiktningsmannen bliva, föremål för en hela fordonet omfattande
grundlig undersökning, därvid jämväl ur trafiksäkerhetssynpunkt
möjligen förefintliga ytterligare brister kunna uppdagas.
Ett genomförande av de sakkunnigas förslag, att jämväl polismän, som
icke tillhöra statspolisavdelning men som erhållit för fordonstillsyn erforderlig
utbildning och vana, böra utrustas med samma befogenheter i nu
förevarande hänseende som tjänstgörande statspolismän, synes kunna medföra
en avsevärd ökning av fordonstillsynens effektivitet. Då statspolismännen
rekryteras från poliskårerna i de städer, dit statspolisavdelningarna
äro förlagda, och — efter viss tids tjänstgöring hos statspolisen — återgå
till vederbörande poliskårer, komma nämligen dessa så småningom att till
stor del bestå av motorutbildade och för fordonstillsyn särskilt lämpade
polismän. Jag vill därför biträda de sakkunnigas ifrågavarande förslag.
Som tidigare anförts hava de sakkunniga uttalat, att en polisman för närvarande
icke skulle äga förbjuda användandet av ett med fel behäftat fordon. Därest
de sakkunnigas uppfattning härutinnan vore riktig skulle detta innebära, att en
motorförare, även örn hans fordon uppenbarligen befunne sig i ett trafikvådligt
skick, icke skulle kunna hindras att till fara för den allmänna säkerheten
framföra fordonet. För egen del kan jag icke dela denna ujjpfattning. I
polisens allmänna skyldighet att förebygga brottsliga handlingar torde nämligen
ingå befogenhet att förbjuda framförandet av fordon, som befinna sig
i nyss omförmält skick, och att, därest förbudet icke åtlydes, söka hindra
fordonets framförande. Jag vill i detta sammanhang erinra örn att det enligt
3 § i den av chefen för socialdepartementet den 12 december 1925 fastställda
normalinstruktionen för polispersonal, vilken instruktion skall tjäna till ledning
vid utfärdande av polisinstruktioner för de olika polisdistrikten i riket,
åligger polisman, bland annat, att vara verksam för förhindrande av varje
förfarande, som innefattar ett störande av eller en fara för den allmänna ordningen
och säkerheten, ävensom att jämväl i övrigt söka förekomma sådana
överträdelser av lag och allmänna stadganden, vilkas åtalande ankommer
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
65
å åklagarmyndighet. Vid nu angivna förhållande torde det icke vara erforderligt
att meddela särskilda bestämmelser örn polismans befogenhet i förevarande
hänseende.
De sakkunniga hava härefter till behandling upptagit frågan, huruvida
ägaren av ett fordon, som vid inspektion från statspolisens sida blivit föremål
för anmärkning i fråga örn sin beskaffenhet eller utrustning, bör ådömas
straffpåföljd, och härom anfört:
De sakkunniga ansåge, att dylik påföljd ej borde undantagslöst stadgas.
Denna uppfattning grundades främst därpå, att ett åläggande att inställa
de bristfälliga fordonen till en avgiftsbelagd eftersyn hos besiktningsman
torde komma att för vederbörande bliva i hög grad kännbart både ur ekonomisk
och personlig synpunkt. En kriminalisering av förseelser rörande
fordonsunderhållet utan hänsyn till förseelsernas grovhet vore dessutom
ägnad att till skada för besiktningens ändamål skapa ett mindre gott förhållande
mellan allmänheten och statspolisen. Av nu nämnda skäl föresloge
de sakkunniga, att straffpåföljd ej skulle inträda i det fall, att den, som fått
sig förelagt att inom viss tid inställa fordon till eftersyn på grund av bristfällighet
av ringa betydelse, hos vederbörande åklagare, vilken i anledning
härav mottagit angivelse, inom sju dagar efter utgången av nämnda tid med
intyg av besiktningsman styrkte, att bristfälligheten blivit inom föreskriven
tid avhjälpt.
Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att en bristfällighet å fordonet av
ringa betydelse icke bör för vederbörande medföra straffpåföljd. Det trafik*
säkerhetsintresse, å vilket statspolisens fordonskontroll bör hava avseende»
torde i flertalet fall komma att i tillräcklig grad bliva tillgodosett, därest
vederbörande förelägges att inställa fordonet till en avgiftsbelagd eftersyn
hos besiktningsman. Genom att hithörande smärre förseelser undantagas
från straff, därest föreläggande örn felens avhjälpande bevisligen efterkommits,
torde därjämte undvikas, att onödig irritation uppstår mellan allmänheten
och polismännen i samband med fordonstillsynens utövande.
De sakkunniga hava förutsatt, att statspolisens fordonstillsyn skall utövas
såväl å landsbygden som i städerna. Enligt de av 1935 års riksdag godkända
grunderna för en omorganisation av landsfogdebefattningarna med
tillämpning från och med budgetåret 1936/1937 skola magistratsstäderna,
med undantag av vissa närmare angivna städer med polismästare, ingå i
området för landsfogdens polisverksamhet. Då landsfogdarna var i sitt län
utöva befäl över statspolisen i länet, skulle statspolisens verksamhet genom
landsfogdarnas försorg kunna utsträckas till att omfatta jämväl först angivna
städer. Då emellertid — frånsett de undantagna polismästarstäderna —
under en övergångstid även vissa andra magistratsstäder komma att lämnas
utanför området för landsfogdens polisverksamhet, hava de sakkunniga upptagit
frågan, huruvida ändringar i gällande bestämmelser angående statspolisen
kunna anses erforderliga och i sådant hänseende anfört:
De sakkunniga förutsätta, att i den allmänna plan för ordningsstatspolisens
verksamhet, som jämlikt 8 § kungörelsen den 16 september 1932 (nr
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 30. 34 so 5
Departements
chefen.
Departementschefen.
66 Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
448) angående stats- och reservpolisen skall av vederbörande länsstyrelser
fastställas, närmare föreskrifter lämnas angående ordningsstatspolisens trafikkontrollerande
verksamhet och att därvid tillses, att densamma, såvitt avser
tillsynen å motorfordonsbeståndet, kommer att omfatta jämväl städerna.
Beträffande dessa torde nu ifrågavarande verksamhet enligt planen böra
förekomma, dels då statspolispersonal under patrullfärd passerar genom städerna,
dels ock vid de särskilda tillfällen, då statspolispersonal ställes till
polischefens i staden förfogande för att användas för utövande av tillsyn
å motorfordonsbeståndet.
Därest statspolisens verksamhet regleras på sätt här föreslagits, synes
det de sakkunniga icke erforderligt, åtminstone icke förrän viss erfarenhet
vunnits rörande den nu föreslagna ordningen, att ändring äger rum i gällande
bestämmelser angående statspolisen.
De sakkunnigas uttalande i frågan har icke givit mig anledning till erinran.
I fråga om storleTcen av den utökning av ordningsstatspolisens personal
och utrustning, som kan anses erforderlig för ernående av en effektivare
tillsyn å vägtrafiken, däri inbegripen fordonstillsynen, hava de sakkunniga
helt anslutit sig till förslaget i kommunikationsdepartementets promemoria.
Enligt detta förslag skulle personalen utökas med 67 man, varigenom densamma
efter en av 1935 års riksdag beslutad ökning med 3 man skulle
komma att uppgå till 270 man. Därjämte skulle statspolisen under sommarhalvåret
tillfälligt förstärkas med 50 man. De sakkunniga anföra i nu
förevarande avseende:
De sakkunniga vilja erinra örn att under den tid ordningsstatspolisen
varit i verksamhet det undan för undan allt tydligare visat sig, att dess
personal är otillräcklig för att arbetet skall kunna bedrivas på ett tillfredsställande
sätt. Det behov av ökning av personalen, som sålunda gjort sig
gällande, är särskilt framträdande under tiden från mitten av april till början
av oktober. Under denna tid ökas nämligen statspolisens arbetsbörda i hög
grad, till stor del beroende på den då livligare vägtrafiken. Vidare fordras
under samma tid i betydligt större omfattning än eljest statspolisens biträde
vid ordningens upprätthållande å marknader, dansbanor och andra nöjesplatser,
för övervakande av bestämmelserna örn jakt och fiske samt för spaning
beträffande olaga rusdryckshantering och dylikt.
Vidare vilja de sakkunniga erinra örn att länsstyrelserna i Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län samt statspolisintendenten till Kungl.
Majit ingivit framställningar örn förstärkning av ordningsstatspolisen. I det
till 1935 års statsverksproposition fogade statsrådsprotokollet förklarade
emellertid chefen för socialdepartementet, att han icke vore beredd att taga
ställning till dessa förslag, enär enligt hans förmenande vidare erfarenhet
borde avvaktas, innan ytterligare utvidgning av statspolisorganisationen företoges.
Såsom exempel på otillräckligheten i det nuvarande personalbeståndet
åberopa de sakkunniga förhållandena inom Västerbottens län. Länet omfattade,
anföra de sakkunniga, en areal av i runt tal 60,000 kvadratkilometer
samt hade för närvarande ett invånarantal av något över 210,000 personer.
Antalet i länet registrerade motorfordon den 31 december 1934 utgjorde
67
Kungl. Majus proposition nr 30.
3,705. För daglig normal tjänstgöring inom länet, som för närvarande underginge
en hastig industriell utveckling, funnes tillgänglig ordningsstatspolisen
i Umeå, bestående av 1 överkonstapel, som tillika vore föreståndare
för kriminalstatspolisen, samt 3 konstaplar. Att nämnda antal vore otillräckligt
för att kunna fylla avdelningens mångskiftande uppgifter syntes de
sakkunniga uppenbart. Även örn förhållandena inom andra län icke vore
fullt jämförbara, torde dock, såsom även gjorts gällande av vissa länsstyrelser,
ordningsstatspolisens personalbestånd överlag vara otillräckligt.
De sakkunniga anföra härefter:
Då de sakkunniga haft att taga ställning till frågan örn storleken och
sammansättningen av den för ernående av en effektivare övervakning å vägtrafiken
erforderliga förstärkningen av ordningsstatspolisen, har det stått
klart för de sakkunniga, att den ifrågasatta ökningen bör genomföras på
sådant sätt, att därmed tillgodoses icke blott kraven på förbättrad tillsyn
å vägtrafiken utan även önskemålen, att ordningsstatspolisen skall bliva väl
skickad att även i övrigt fullgöra de olika uppgifter, som åvila den, bland
annat att, då så erfordras, på ett effektivt sätt biträda vid upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle utökningen av ordningsstatspolisens
personal och utrustning med motorfordon samt organisationens omfattning
efter sådan utökning te sig på sätt framgår av följande sammanställning:
Avdelning |
Kommissarier |
Över- konstaplar |
Konstaplar |
Ridhästar |
Automobiler |
Motorcyklar |
||||||
Ökning |
Totalt |
Ökning |
Totalt |
Ökning |
Totalt |
Ökning |
Totalt |
Ökning |
Totalt |
Ökning |
Totalt |
|
Stockholm ... |
i |
i |
4 |
10 |
45 |
(- 2) |
20 |
3 |
9 |
_ |
2 |
|
Eskilstuna ... |
— |
— |
— |
1 |
2 |
5 |
— |
4) 1 |
2 |
— |
— |
|
Norrköping'') |
— |
— |
— |
1 |
2 |
8 |
— |
2 |
1 |
3 |
— |
1 |
Jönköping ... |
i |
i |
— |
1 |
5 |
11 |
7 |
7 |
1 |
3 |
i |
1 |
Växjö ......... |
— |
— |
— |
1 |
1 |
4 |
— |
— |
4) 1 |
2 |
— |
— |
Kalmar......... |
— |
— |
— |
1 |
1 |
7 |
— |
— |
1 |
3 |
— |
— |
Karlskrona2) |
— |
— |
— |
1 |
— |
3 |
— |
— |
— |
2 |
— |
— |
Malmö ......... |
— |
i |
— |
2 |
6 |
23 |
— |
10 |
2 |
8 |
— |
1 |
Göteborg...... |
— |
i |
i |
3 |
8 |
33 |
— |
12 |
3 |
8 |
— |
1 |
Skövde......... |
— |
— |
— |
1 |
2 |
5 |
— |
— |
4) 1 |
2 |
— |
— |
Karlstad ...... |
— |
— |
— |
1 |
1 |
7 |
— |
— |
1 |
3 |
— |
— |
Orebro......... |
i |
i |
— |
1 |
5 |
11 |
7 |
7 |
1 |
3 |
i |
1 |
Västerås ...... |
— |
— |
— |
1 |
2 |
5 |
— |
— |
4) 1 |
2 |
— |
— |
Falun ......... |
— |
— |
— |
1 |
2 |
9 |
— |
— |
4) 1 |
3 |
— |
— |
Gävle ......... |
— |
i |
i |
1 |
5 |
14 |
5) 5 |
7 |
1 |
4 |
— |
1 |
Sundsvall..... |
— |
i |
— |
1 |
3 |
16 |
— |
7 |
1 |
4 |
— |
1 |
Ostersund ... |
— |
— |
— |
1 |
2 |
5 |
— |
— |
— |
2 |
— |
— |
Umeå .......... |
— |
— |
— |
1 |
4 |
7 |
— |
— |
1 |
3 |
— |
— |
Luleå s)......... |
- |
i |
— |
1 |
1 |
19 |
— |
7 |
— |
6 |
— |
1 |
Summa |
2 |
8 |
3 |
25 |
62 |
237 |
19 |
79 |
21 |
72 |
2 |
10 |
*) En patrull om två konstaplar med en bil tills vidare förlagd i Skänninge.
2) En patrull örn två konstaplar med en bil tills vidare förlagd i Svängsta.
3) Tre patruller örn sammanlagt sex man med tre bilar förlagda i Tornedalen.
4) I utbyte mot nuvarande motorcykel.
5) Därtill 2 hästar, överflyttade från avdelningen i Stockholm.
68
Kungl. Maj.is proposition nr 30. )
Det föreslagna antalet kunde enligt de sakkunniga icke anses för högt,
därest man önskade åstadkomma påtagliga resultat av statspolisens övervakning
av vägtrafiken och bereda statspolisen möjlighet att på ett ändamålsenligt
sätt fullgöra sina övriga åligganden. I anslutning härtill har
anförts:
Då de sakkunniga ansett utökningen kunna hållas inom ramen av 67
man, har detta berott på dels att de sakkunniga utgått från att den ökade
tillsynen kommer att medföra en allmän förbättring av vägtrafiken och därmed
även ett till viss gräns successivt minskat behov av personal, dels ock
att i förslaget ingå ej mindre än 16 beridna polismän, varjämte tillkommer
att överkonstaplarna i Jönköping och Orebro föreslås göras beridna. Genom
att sålunda 18 beridna polismän tillföras statspolisen, kan, där så erfordras,
ett antal icke beridna polismän, betydligt överstigande 18, frigöras från de
uppgifter, för vilka beriden personal är särskilt lämpad att användas och
vilka eljest måste fullgöras av icke beridet manskap, samt få sig anförtrodd
tillsyn av vägtrafiken. I fråga örn den beridna personalen må vidare framhållas,
att densamma är lämpad och jämväl i viss omfattning användes tillsammans
med den övriga personalen för tillsyn av vägtrafiken i närheten
av sina förläggningsorter.
Beträffande den föreslagna fördelningen av personal och utrustning m. m.
mellan de olika statspolisavdelningarna har av de sakkunniga framhållits,
att densamma uppgjorts med hänsyn till de erfarenheter, som vunnits under
statspolisens hittillsvarande verksamhet, och att syftet därvid varit att söka
åstadkomma bästa möjliga tillsyn å vägtrafiken, samtidigt som statspolisens
övriga arbetsuppgifter skulle kunna tillgodoses på ett effektivt sätt.
Med anledning av den betydligt ökade arbetsbörda, som under sommarhalvåret
åvilar statspolisen, hava de sakkunniga, i likhet med vad som föreslogs
i kommunikationsdepartementets promemoria, därjämte förordat, att
årligen under tiden den 15 april—den 14 oktober statspolisen beredes en
tillfällig förstärkning av 50 man, vilka beräknats kunna rekryteras huvudsakligen
bland de från statens polisskola för militära underbefäl avgående
eleverna.
Yad härefter angår kostnaderna för den föreslagna utökningen av ordningsstatspolisen
hava de sakkunniga med utgångspunkt från kostnaderna
för statspolisens nuvarande sammansättning beräknat desamma på
sätt framgår av följande sammanställning:
Arliga löpande kostnader.
Kronor
a) 67 ordinarie polismän ä 4,985 .......................................................... 333,995
b) 19 ridhästar ä 1,345.............................................................................. 25,555
c) 21 automobiler ä 3,180 .......................................................... 66,780
varifrån emellertid bör avdragas årskostnaden för de utbytta
5 motorcyklarna ä 1,590 .......................................... 7,950
vadan nettoökningen utgör................................................................. 58,830
d) 2 motorcyklar ä 1,590 ..................................-..... 3,180
e) ökning i kostnaderna för expeditionslokaler m. m........................ 5,000
f) ökning i expenskostnader och dylikt................................................ 2,000
Kungl. Majus proposition nr 30.
69
Kronor
g) rese- och traktamentsersättningar för 67 nian a 740 ......................
h) utbildningskurser inför vederbörande besiktningsmän m. m........
i) 50 omgångar uniformspersedlar (till 50 extra polismän, vapenrock,
byxor, kappa oell skärmmössa med regnskydd) ä 295 ....................
j) dagarvoden till 50 extra polismän under 183 dagar ä.5 ...............
k) dagtraktamenten under 6 månader till 50 extra polismän (efter
samma grunder som till de ordinarie ordningsstatspoliserna):
370 kronor per man............................................................................
49,580
4,000
14.750
45.750
18,500
Summa kronor 561,140
Årliga förnyelsekostnader.
a) hästbeståndet (förnyelsetid 11—12 år)...............................................
b) automobilparken (förnyelsetid 5 år)...................................................
c) motorcykelparken (förnyelsetid 3 år) ..............................................
Summa kronor
Kronor
2,600
31,500
1,600
35,700
J Kronor
a) 19 ridhästar med mundering å 1,600 .............................................. 30,400
b) 21 automobiler ä 7,500 ...................................................................... 157,500
c) 2 motorcyklar med sidvagn ä 2,400......................-........................... 4,800
d) 67 omgångar utrustning och beväpning till polismännen (pistol,
sabel, stålhjälm, läderpersedlar och viss vinterutrustning m. m.)
ä 165 ................... 11,055
e) 12 skrivmaskiner ................................................................................. 4,200
f) möbler i expeditionslokaler .......... 4,250
g) utbildning av statspoliser i motorfordonskunskap..............-.....10,000
h) 50 omgångar beväpning och utrustning till 50 extra polismän,
(pistol, sabel, stålhjälm, läderpersedlar m. m.) ä 110 ............ 5,500
Summa kronor 227,705
De sakkunniga framhålla, att från den under »Årliga löpande kostnader»
upptagna posten 14,750 kronor, avseende utrustning för de 50 extra polismännen,
torde kunna avdragas omkring 8,850 kronor. Det syntes nämligen
ändamålsenligt, att de extra polismännen eller de polisdistrikt, i vilka polismännen
vunne anställning, bereddes tillfälle att till 60 procent av inköpssumman
inlösa uniformspersedlarna.
Därest hänsyn tages till nämnda avdrag skulle alltså sammanlagda årskostnaderna,
däri inbegripet förnyelsekostnaderna, uppgå till 587,990 kronor.
Den under »Uppsättningskostnader» upptagna posten å 10,000 kronor för
utbildning av statspoliser i motorfordonskunska.p avser kostnaden för första
årets utbildning. Såsom framgår av uppställningen rörande de årliga löpande
kostnaderna har för därefter följande år för samma ändamål räknats
med en kostnad av endast 4,000 kronor.
De sakkunniga hava i följande sammanställning upptagit samtliga kostnader
för ordningsstatspolisens organisation efter ett genomförande av det
framlagda förslaget:
70
Kungl. Majus proposition nr 30.
Kronor
a) 270 polismän (1,010,000 + 333,995).................................................. 1,343,995
b) 79 ridhästar (80,700 + 25,555) ........................................................ 106,255
c) 72 automobiler och 10 motorcyklar med sidvagn (163,500+58,830
+ 3,180) ..................................................... 225,510
d) expeditionslokaler m. m. (60,000 + 5,000)..................................... 65,000
e) expenskostnader m. m. (18,000 + 2,000) ....................................... 20,000
f) rese- och traktamentsersättningar (141,000 + 49,580)..................... 190,580
g) utbildningskurser för motorfordonsbesiktning ............................ 4,000
h) förnyelse av hästbeståndet (4,000 + 2.600) .................................... 6,600
i) förnyelse av motorfordonsbeståndet (35,700 + 31,500 + 1,600) ... 68,800
kj polisskoleelevernas tjänstgöring .................................................... 70,150
Summa kronor 2,100,890
De sakkunniga, som föreslå, att den utökade statspolisorganisationen bör
träda i verksamhet den 1 januari 1937, framhålla vidare, att, då kostnaderna
för den nya organisationens uppsättning komma att falla på det budgetår,
då organisationen genomföres, dessa givetvis bliva relativt höga under nämnda
år. Kostnaderna hava beräknats under budgetåret 1936/1937 uppgå till
följande belopp: uppsättningskostnader 227,705 kronor, hälften av de under
»Årliga löpande kostnader» upptagna posterna a)—g) eller 239,070 kronor,
hela posten i), 14,750 kronor, (för senare budgetår, såsom nyss nämnts,
reducerad med 8,850 kronor), dagarvoden till 50 extra polismän under 77
dagar ä 5 kronor per dag, 19,250 kronor, samt dagtraktamenten till sistnämnda
polismän under 21k månader — 155 kronor per man — 7,750
kronor, eller sammanlagt 508,525 kronor.
Flertalet av de myndigheter, som yttrade sig över promemorian och som
därvid uttalade sig i frågan örn storleken av statspolisens personal, tillstyrkte
en utökning av densamma eller förklarade sig icke hava någon
erinran mot förslaget.
Bland de yttranden, som sålunda avgåvos, må här framhållas följande:
Länsstyrelsen i Kronobergs län: För fullgörande av statspolisens föreslagna
åligganden torde en utökning av statspolisen bliva ofrånkomlig. Förslaget
i denna del funne sig länsstyrelsen så mycket hellre böra tillstyrka, som
det visat sig, att statspolisen i länet redan nu vore så betungad med arbete,
att en utökning av personalen vore behövlig. För behörigt fullgörande av
nu föreslagna åligganden torde statspolisen i länet, som för det nya ändamålet
svårligen kunde utan eftersättande av andra uppgifter disponera någon
del av nuvarande personal, vara i behov av två nya konstaplar, i stället för
enligt förslaget en.
Länsstyrelsen i Kalmar län: Då antalet befattningshavare inom statspolisen
från början varit alltför knappt tillmätt och dess arbetsbörda alltmer ökats
samt denna genom de nu ifrågasatta arbetsuppgifterna bomme att än ytterligare
stegras, hade det tvivelsutan varit välbetänkt att nu företaga en något
större utvidgning av personalen än de sakkunniga föreslagit. Därest emellertid
av ekonomiska skäl detta ej ansåges böra ske, syntes i varje fall kårens
avdelning inom Kalmar län böra utökas med ytterligare två man i stället
för föreslagna en, varigenom den komme att bestå av fyra patruller, envar
örn två man samt en överkonstapel, detta med hänsyn särskilt till länets
långsträckthet och residensstadens, såsom stationsort för länspolisavdelningen,
belägenhet i en utkant av länet.
71
Kungl. Majus proposition nr 30.
Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalade, att en förutsättning för att statspolisen
skulle bliva i stånd att åtaga sig en ökad fordonskontroll vore, att
dess numerär avsevärt ökades.
Länsstyrelsen i Hallands län: Länsstyrelsen ville livligt instämma i det i
promemorian gjorda uttalandet, att, även örn efterbesiktningstvånget bibehölles,
det vore önskligt och behövligt att i myndigheternas händer Indes en
utvidgad möjlighet till fordonskontroll genom statspolisens försorg. Den
föreslagna utökningen av statspolisens personal vore i och för sig ganska
måttligt avvägd och skulle, örn den kunde genomföras, av länsstyrelsen
hälsas med stor tillfredsställelse.
Länsstyrelsen i Värmlands län, som avstyrkte de i promemorian föreslagna
ändringarna med avseende å besiktningsväsendet, uttalade, att länsstyrelsen
i likhet med vad besiktningsmännen i länet anfört ansåge, att lämpliga åtgärder
för en förbättrad trafikkontroll borde vidtagas och att statspolisen
borde beredas möjlighet att i större utsträckning än hittills medverka vid
denna kontroll.
Länsstyrelsen i Örebro län hade icke något att erinra mot den föreslagna
omorganisationen, som även ur andra än i förslaget angivna synpunkter
måste anses lämplig.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län förordade, att de periodiska efterbesiktningarna
bibehölles, men ansåge ändock, att övervägande skäl talade för en
utvidgning av statspolisen.
Länsstyrelsen i Jämtlands län: Beträffande förslaget örn statspolisens utökning
hade länsstyrelsen icke funnit anledning till erinran. Den föreslagna
ökningen av statspolisen inom Jämtlands län med två konstaplar funne länsstyrelsen
nödvändig för att statspolisen inom länet skulle kunna på ett tillfredsställande
sätt bedriva den nu föreslagna utökade fordonskontrollen.
Den säsongmässiga ökning i personalbehovet, som föreslagits, funne sig
länsstyrelsen böra tillstyrka, då otvivelaktigt stora fördelar härigenom skulle
vinnas.
Länsstyrelsen i Norrbottens län funne med hänsyn till de ökade arbetsuppgifterna
för ordningsstatspolisen den föreslagna förstärkningen vara tämligen
väl avvägd.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalade, att, därest en ny viktig uppgift
i arbetet för trafiksäkerhetens förbättrande tilldelades statspolisen, styrelsen
insåge önskemålet, att antalet polismän icke tillmättes för knappt.
Statskontoret: Mot det framlagda förslaget örn ökning av statspolisens
styrka med hänsyn till de nya arbetsuppgifter, som skulle tillföras statspolisen,
vore från statskontorets sida intet annat att erinra än att ökningen
enligt statskontorets mening förefölle vara väl kraftig. Statskontoret ifrågasatte,
huruvida det icke torde få anses lämpligt att åtminstone tillsvidare
och i avvaktan på erfarenhet, huru de föreslagna omläggningarna beträffande
fordonskontrollen komme att verka, begränsa ökningen och eventuellt genomföra
den etappvis.
Det har från olika håll vitsordats, att statspolisens nuvarande antal är
otillräckligt för att statspolisen skall i önskvärd omfattning kunna ombesörja
den mångfald viktiga uppgifter, som redan nu åvilar densamma.
Sålunda bestå flera av statspolisavdelningarna av förutom en överkonstapel
endast tre man. Med hänsyn härtill torde det vara vanligt, att vägtrafikövervakningen
— oaktat densamma får anses utgöra en av statspolisens
viktigaste uppgifter — får stå tillbaka för andra funktioner, som icke tåla
uppskov. Därest en nödig förbättring skall kunna åstadkommas i fråga örn
Departements
chefen.
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
trafikförhållandena å landsbygden, vilka, enligt vad som torde vitsordas från
ansvarskännande håll, i många fall lämna rum för allvarliga anmärkningar,
är det ofrånkomligt att ganska avseyärt utöka statspolisens nuvarande personal
och utrustning. Härtill kommer, att övertagandet av vissa av besiktningsmännens
nuvarande funktioner kommer att ställa ökade krav på
statspolisen.
I likhet med de sakkunniga finner jag, med. hänsyn till vårts lands vidsträckta
vägnät, den föreslagna utökningen med 67 man under hela året
måhända knappt tilltagen. Då jag likväl icke anser mig böra för närvarande
förorda en större utökning av antalet, beror detta på, bland annat, att
statspolisen enligt förslaget skall beredas en extra förstärkning av 50 man
under sommarhalvåret, d. v. s. den tid, då trafikintensiteten är störst. Även
om de extra polismännen, vilka huvudsakligen torde komma att rekryteras
bland de från polisskolorna avgående eleverna, helt naturligt icke kunna
beräknas bliva lika användbara som fullt utbildade och erfarna polismän,
torde denna förstärkning bliva av stort värde. Vid bedömandet av frågan
om storleken av statspolisens utökning torde, såsom av de sakkunniga framhållits,
icke böra bortses från det förhållandet, att det skäligen kan förväntas,
att den ökade tillsynen efter några års förlopp skall komma att medföra
betydligt förbättrade trafikförhållanden och därmed även minskat arbete
för statspolisen. Med hänsyn slutligen till de avsevärda kostnader, som äro
oundvikliga vid en utökning av statspolisorganisationen, synes man vid fastställandet
av organisationens storlek böra framgå med viss försiktighet.
Vad förslaget innehåller i fråga örn statspolisens utrustning med motorfordon
föranleder icke någon erinran från min sida.
I fråga om de föreslagna 67 polismännens hänförande till olika statspolisavdelningar
torde det jämlikt 5 § 3 mom. lagen den 6 juni 1925 örn
polisväsendet i riket sedermera få ankomma på Kungl. Maj:t att efter föredragning
av chefen för socialdepartementet därom besluta.
De beräknade kostnaderna för den stadigvarande utökningen av statspolisens
organisation bygga på motsvarande kostnader för 1935 års organisation.
Häremot torde icke vara annat att erinra, än att särskilda förnyelsekostnader
torde böra inräknas i anslagen endast sådana år, då förnyelse av
materiel verkligen äger rum. Under de närmaste åren synas förnyelsekostnader
icke behöva ifrågakomma. De beräknade årskostnaderna för de 50 extra
polismännen, sammanlagt uppgående till 70,150 kronor, synas mig med hänsyn
till den betydelse, som den extra förstärkningen under sommarhalvåret
kan antagas få för trafikövervakningen, vara väl motiverade.
Ehuru ändringarna i besiktningsorganisationen föreslagits skola genomföras
först den 1 juli 1937, synes det, med hänsyn bland annat till fördelen
av att dessförinnan tillfälle beredes statspolisen till erforderlig motorutbildning
och erfarenhets vinnande, lämpligt att den utökade polisorganisationen
träder i verksamhet redan den 1 januari 1937.
De sakkunniga hava slutligen till behandling upptagit frågan rörande
sättet för bestridande av de av den utökade statspolisorganisationen för
-
73
Kungl. Majus proposition nr 30.
anledda kostnaderna. Till en början hava de sakkunniga därvid hänfört
sig till en i kommunikationsdepartementets promemoria verkställd beräkning
i fråga örn storleken av de kostnader, som vägtrafikövervakningen kan för
statspolisens vidkommande anses föranleda. Enligt denna beräkning, vilken
givetvis endast kan vara av approximativ natur, skulle vägtrafikens andelar
i statspolisens kostnader te sig på följande sätt, därvid de olika posterna
hänföra sig till den tidigare angivna sammanställningen av den utökade polisorganisationens
kostnader:
Posterna b) och h) torde tillgodose huvudsakligast allmänna ordningens
och säkerhetens upprätthållande i inskränkt bemärkelse, medan. däremot
posten g) helt hänförde sig till vägtrafiktillsynen. Av de 270 polismännen
(posten a) syntes under normala förhållanden minst hälften kunna beräknas
bliva dagligen sysselsatt med vägtrafikens övervakande (patrullering, besiktning,
rapportskrivning m. m.). Jämväl kostnaderna under d), e), f) och k)
torde till minst hälften kunna anses belöpa å samma övervakning. Posterna
under c) och i) torde slutligen till minst två tredjedelar böra hänföras till
samma verksamhet.
Å vägtrafikens övervakning skulle alltså lågt räknat följande angivna kostnader
(avrundade) kunna anses belöpa, nämligen:
De sakkunniga anföra i anslutning härtill:
Det förhållandet, att tillsynen å vägtrafiken torde kunna i runt tal anses
åsamka 50 procent av hela kostnaden för ordningsstatspolisens verksamhet,
synes de sakkunniga utgöra ett visst stöd därför, att den trafik, som i
främsta rummet föranleder behovet av särskild övervakning, nämligen motorfordonstrafiken,
också får med skäligt belopp deltaga i kostnaderna för denna
verksamhet. Mot denna uppfattning, som framförts i kommunikationsdepartementets
promemoria, har från vissa håll invänts, att samhällets övervakning
av att gällande lagar och bestämmelser efterlevdes, vore en hela
samhällets angelägenhet och att fördenskull kostnaderna för en speciell
övervakning icke borde övervältras på dem. som framför andra kunde tänkas
komma att bryta mot vissa förefintliga lagar och författningar. De sakkunniga
medgiva, att för nämnda invändning torde finnas visst fog, men
anse det ändock försvarligt att låta motorfordonsägarna, såsom intagande
en särställning i vägtrafikavseende, bidraga till samhällets kostnader för
övervakning av att dessa efterleva gällande bestämmelser. Motortrafiken
kan nämligen på grund av sin egen natur sägas i alldeles särskild grad
medföra risker för ett överträdande av de för densamma gällande bestämmelserna.
Ett medgivande från samhällets sida till motortrafik över huvud
förutsätter sålunda, att i samband därmed sådana åtgärder vidtagas, att samhället
i möjligaste mån skyddas för de så att säga permanenta faror, som
Kronor
hälften av posten a).....................
två tredjedelar av posten c) ......
hälften av posterna d), e) och f)
hela posten g) ..............................
två tredjedelar av posten i) ......
hälften av posten k)...................
672,000
150,340
137,790
4,000
45,860
35,075
Summa kronor 1,045,065
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
motortrafiken innebär. Det må här erinras örn att i nämnda syfte införts
föreskrift örn att ett motorfordon icke får tagas i bruk, utan att å fordonet
finnes gällande en särskild trafikförsäkring, vars kostnad helt skall gäldas
av fordonsägaren. Vidare bör framhållas, att motorfordonens ägare redan
nu i stor utsträckning genom tillvaron av avgiftsbelagda fordonsbesiktningar,
vilka främst äro tillkomna i allmänhetens intresse, bidraga till bestridandet
av kostnaderna för samhällets övervakning av att fordonen till sin beskaffenhet
fylla uppställda fordringar. Det framlagda förslaget om fordonstillsyn,
utövad av statspolisen, innebär att vissa sådana besiktningar skulle komma
att ersättas av denna tillsyn. Än vidare må framhållas, att vägtrafiktillsynen
kan sägas utgöra icke endast ett samhällets intresse utan jämväl ett intresse
för trafikens utövare själva. Det torde nämligen vara av stort värde för
alla gentemot bestämmelserna lojala vägtrafikan ter, att trafikkulturen och
säkerheten å vägar och gator höjas genom ett effektivt efterhållande av den
mindre lojala delen av vägtrafikanterna. Slutligen må beaktas, att statsmakterna
ansett, att kostnaderna för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens väg-,
bro- och vägtrafikinspektion helt samt vägorganisationen i länen till övervägande
del äro av sådan art, att desamma böra bestridas av automobilskattemedel.
Det skulle kunna anses ligga närmast till hands, att kostnaderna för statspolisens
utökning i sin helhet täcktes av automobilskattemedel. Emellertid
vilja de sakkunniga framhålla, att, medan hittills de å riksstatens inkomstsida
redovisade inkomsterna av besiktningsväsendet samt det under sjätte
huvudtiteln anvisade anslaget för ifrågavarande ändamål upptagits med
samma belopp, enligt de sakkunnigas förslag till besiktningsorganisation inkomsttiteln
skulle efter organisationens genomförande med ett beräknat belopp
av 223,900 kronor överstiga sagda anslag. Med hänsyn härtill synas
kostnaderna för statspolisens utökning endast till den del, de överstiga
sagda belopp, böra. täckas av automobilskattemedel. Statspolisens utökning
har, enligt vad tidigare omnämnts, beräknats draga en kostnad av 587,990
kronor. Av automobilskattemedel skulle alltså behöva årligen tagas i anspråk
skillnaden mellan 587,990 och 223,900, eller 364,090 kronor, motsvarande
i avrundat tal 365,000 kronor.
De sakkunniga hava därefter uttalat, att därest sistnämnda kostnader icke
ansåges kunna rymmas inom nuvarande ram av automobilskattemedel, fordonsskatten
borde undergå en mindre höjning. I sådant hänseende skulle
en höjning med 2 kronor för varje automobil och omnibus samt 1 krona
för varje motorcykel medföra en mot nämnda belopp ungefärligen svarande
merinkomst.
Med hänsyn till att inkomsterna av besiktningsväsendet inlevererades
till statsverket först året efter det, under vilket de uppburits, komme, fortsätta
de sakkunniga, under budgetåret 1936/1937 dessa inkomster icke, såsom
för följande budgetår räknats med, att överstiga utgifterna för besiktningsväsendet.
Under första budgetaret syntes fördenskull, utöver angivna
summa av 365,000 kronor, ett ytterligare belopp, i avrundat tal 145,000
kronor, böra bestridas av automobilskattemedel.
Förslaget att kostnaderna för den ifrågasatta utökningen av statspolisorganisationen
skola bestridas av motorfordonstrafiken har av flertalet hörda myndigheter
lämnats utan erinran. Endast Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i Uppsala, Blekinge och Hallands län hava i frågan haft en avvikande
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
mening, i det de ansett övervakningen av motortrafiken vara en hela samhällets
angelägenhet och därför böra bekostas av vanliga skattemedel.
Länsstyrelsen i Hallands län har därutöver anfört, att ifrågavarande kostnader
icke huvudsakligen hänförde sig till en bilteknisk kontroll utan en vanlig
ordningsuppgift, vilken för övrigt redan inginge i statspolisens åligganden
att fullgöra. Det syntes ganska ologiskt att belasta biltrafiken kostnaderna
för utökning av en uppgift, vars dittillsvarande del gäldades av vanliga statsmedel.
1935 års vägsakkunniga, som tillstyrkt förslaget, hava uttalat:
De vägsakkunniga finna det skäligt, att motortrafikanterna i sin mån bidraga
till statsverkets kostnader för övervakning av motortrafiken och kontroll
å fordonens beskaffenhet. Mot storleken av det föreslagna bidraget
synes ej heller något med fog kunna erinras. På grund av vad sålunda anförts
tillstyrka de vägsakkunniga att, därest statspolisens styrka utökas i
syfte att främja trafiksäkerheten, till bidrag till kostnadsökningen för statspolisväsendet
av automobilskattemedel anslås det belopp, som kan vara erforderligt
för ändamålet utöver vad som inlevereras från automobilbesiktningsväsendet.
Länsstyrelsen i Stockholms län har väl ansett, att ifrågavarande kostnader
böra bäras av motortrafiken, men tillika framhållit, att detta borde ske genom
ianspråktagande av automobilskattemedel och att ett överskott å besiktningsväsendet
borde föranleda någon minskning av besiktningsmännens förrättningsavgifter.
Automobilklubben och motormännens riksförbund hava i frågan anfört,
att de på det bestämdaste motsatte sig förslaget, att ökningen av statspolisens
numerär skulle bestridas av överskott från inkomsterna av besiktningsväsendet
och av automobilskattemedel. Ett överskott av inkomsterna från besiktningsväsendet
borde rättvisligen komma den del av allmänheten, som betalade
besiktningskostnaderna, till godo i form av sänkta avgifter för besiktningsförrättningar
och dylikt.
Enligt inom departementet på grundval av införskaffade uppgifter verkställda
beräkningar skulle statspolisens sammanlagda kostnader till omkring
50 procent komma på vägtrafiktillsynen. Då denna i stor utsträckning utövas
i samband med fullgörandet av åtskilliga andra, statspolisen åliggande
uppgifter, är det givetvis vanskligt att med full tillförlitlighet uppskatta storleken
av de kostnader, som vägtrafiktillsynen ensam kan föranleda. Eörenämnda
beräkningar synas mig emellertid gjorda med tillbörlig försiktighet.
Med hänsyn till vägtrafiktillsynens stora anpart i statspolisens kostnader
hava de sakkunniga förordat, att motortrafiken borde bidraga till dessas
bestridande. Vad de sakkunniga till stöd härför anfört anser jag mig kunna
i huvudsak biträda. Jag vill därvid särskilt understryka, att det förhållandet,
att samhället på grund av med motortrafiken förenade trafikfaror nödgats
vidtaga särskilda åtgärder för trafikens bedrivande under såväl för allmänheten
som för motorförarna själva någorlunda betryggande former, synes
väl motivera, att denna trafik också i viss utsträckning får svara för de av
de särskilda åtgärderna uppkommande kostnaderna.
Departementschef
en.
76
Kungl. Majus proposition nr SO.
De sakkunniga kava rörande frågan, i vilken utsträckning motortrafiken
bör deltaga i nu berörda kostnader, icke gjort något principuttalande
utan inskränkt sig till att förorda, att de av statspolisens utökning föranledda
kostnaderna böra täckas av medel, som direkt eller indirekt inflyta
fran motortrafiken. Därvid skulle i första kand tagas i anspråk vanliga
skattemedel till ett belopp, motsvarande den beräknade skillnaden mellan
inkomsterna av besiktningsväsendet och utgifterna för detsamma. Vad som
därefter erfordrades skulle utgå av automobilskattemedel. De sakkunnigas
förslag härutinnan kar icke givit mig anledning till annan erinran än att
det synes mest rationellt, att, då de föreslagna 19 ridhästarna icke omedelbart
betingas av effektiviseringen av trafikkontrollen, kostnaderna för desamma,
beräknade till 25,555 kronor, icke inräknas i de kostnader, som böra
bestridas av från motortrafiken härflytande inkomster.
Enligt de av mig tidigare förordade grunderna för beräkning av besiktningsväsendets
inkomster och utgifter skulle de förra kunna väntas överstiga
de senare med i runt tal 390,000 kronor. Bortsett från budgetåren
1936 1938 skulle i anledning av den utökade polisorganisationen under
därpå följande budgetår behöva av automobilskattemedel tagas i anspråk
skillnaden mellan kostnaderna för utökningen, beräknade till 526,735 kronor,
och 390,000 kronor, eller omkring 136,700 kronor. Nämnda belopp å 526,735
kronor, som icke innefattar kostnader för förnyelse av materiel, motsvarar
det av de sakkunniga i förut återgiven sammanställning för årliga löpande
kostnader angivna beloppet, 561,140 kronor, efter avdrag av dels kostnaderna
för underhåll av de 19 ridhästarna, 25,555 kronor, dels ock 8,850 kronor av
det för uniformspersedlar upptagna beloppet (se sid. 68 och 69).
Då med hänsyn till nu gällande grunder för besiktningsmännens inleverering
till statsverket inkomsterna av och utgifterna för besiktningsväsendet
kunna beräknas under budgetåret 1936/1937 i stort sett komma att täcka
varandra, torde för nämnda budgetår kostnaderna för den ifrågasatta utökningen
böra helt täckas av automobilskattemedel. Under budgetåret
1937/1938 komma de ekonomiska verkningarna av de nu föreslagna ändringarna
i besiktningsväsendet att delvis göra sig gällande, varför ett visst
överskott kan beräknas uppkomma å besiktningsväsendet.
De anslag för budgetåret 1936/1937, vilka erfordras i anledning av ifrågavarande
utökning, hava tidigare i dag äskats under femte huvudtiteln, punkterna
150—153 och 158, till vilka jag torde få hänvisa. De löpande kostnaderna
för tiden den 1 januari—den 30 juni 1937 jämte uppsättningskostnaderna
hava i nämnda punkter beräknats tili sammanlagt 428,100 kronor,
vilket belopp alltså skulle utgå av automobilskattemedel.
Det torde här böra erinras örn att under förenämnda punkt 150 föreslagits,
att vissa av den nuvarande statspolisorganisationens kostnader, tillhopa
154,500 kronor, avseende anskaffning och utbyte av automobiler och
motorcyklar samt underhåll och drift av motorfordon, jämväl skola täckas
av automobilskattemedel. Tillhopa skulle för budgetåret 1936/1937 för ord
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30. 77
ningsstatspolisorganisationen alltså tagas i anspråk sådana medel till ett belopp
av 582,600 kronor.
Departementschefens hemställan.
Under åberopande av vad i det föregående anförts får jag hemställa, att
Kungl. Majit måtte besluta inhämta riksdagens yttrande över det av mig
framlagda förslaget till omläggning av automobilbesiktningsväsendet med
mera, med förklarande därvid, att Kungl. Majit vill, efter mottagande av
riksdagens svar, företaga den slutliga prövningen av frågan.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Majit Konungen lämna bifall samt förordnar,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Nils Hellenius.
78
Kungl. Majlis proposition nr 30.
INNEHÅLLSFÖRTECKNIN G.
Sid.
Inledning .......................................................,.................................................. 1
Översikt av besiktningsväsendets och ordningsstatspolisens nuvarande uppgifter och
organisation ..... 3
Det nuvarande besiktningsväsendets huvudsakliga uppgifter..................... 3
Besiktningsmännens anställningsförhållanden m. m............................... 6
Besiktningsmännens ersättning.................................................................. 6
Ordningsstatspolisens nuvarande organisation och huvudsakliga uppgifter 8
Förslag till skärpt övervakning av vägtrafiken genom ordningsstatspolisen och i samband
därmed viss inskränkning av besiktningsmännens uppgifter........................ 10
Övervakningen av vägtrafiken i allmänhet ............................................... 10
Första besiktning............................................................................... 13
Periodisk efterbesiktning........................................................................ 14
Besiktningsmännens övriga uppgifter .................. 18
Departementschefen................... 24
Förslag till vissa ändringar i besiktning sorganisationen.......................................... 28
Besiktningsmännens antal ........................................................................ 30
Departementschefen.................................................................................. 33
Besiktningsmännens tillsättning ......................... 35
Departementschefen...................................................................................... 36
Förrättningsavgifternas storlek ................................................................... 36
Departementschefen.................. 37
Kontroll rörande besiktningsmännens uppbörd och redovisning .............. 38
Uppbörden inom besiktningsväsendet ....................................................... 38
Grunderna för inleverering av uppbördsmedel till statsverket och villkoren
för besiktningsmännens avlöning............................................................ 39
Departementschefen ................................................................................ 46
Vikarie för besiktningsman m. m................................................................ 49
Departementschefen .............................................................................. 52
Besiktningsmän med lön eller pension från statsverket ........................... 53
Departementschefen..................................................................................... 54
Chefsmyndighet för besiktningsmännen .................................................... 55
Länsbesiktningsmän ................................................................................... 55
Departementschefen................................................................................... 57
Tidpunkten för genomförandet av ändringarna i besiktningsorganisa
tionen
.................................................................................................... 58
Departementschefen.................................................................................... 59
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
79
Sid.
Förslag till utvidgning av ordningsstatspolisens organisation ................................. 60
Statspolismännens utbildning i motorfordonskännedom............................. 60
Fordonstillsynens utövande.......................................................................... 61
Departementschefen ................................................................................... 63
Straffpåföljd vid mindre bristfällighet å motorfordon................................. 65
Departementschefen..................................................................................... 65
Fordonstillsyn i städerna............................................................................. 65
Departementschefen...................................................................................... 66
Storleken av ordningsstatspolisens utökning................................................ 66
Kostnaderna för ordningsstatspolisens utökning.......................................... 68
Departementschefen..................................................................................... 71
Sättet för bestridande av de av den utökade statspolisorganisationen föranledda
kostnaderna................................................................................ 72
Departementschefen.................................................. 75
Departementschefens hemställan ........................................................................... 77